Den lilla amerikanska huvudstaden

Från min egen tid som nyhetsreporter minns jag perioden kring nyår som statistikens förlovade tid. Året skulle summeras och det mesta går att mäta i siffror, kvoter, diagram eller tabeller - om det så handlade om arbetslöshet eller de popäraste hundraserna.

Intet är särskilt nytt under solen. För ett år sedan refererade jag en massa statistik (kolla länken här) och dagens nyhetsrapportering från "riktiga" medier präglas också av siffror av varjehanda slag. Washington Post har valt att fokusera sin statistiktext på utvecklingen av antalet invånare i District of Columbia, denna märkliga juridiska bildning som varken är en delstat, en kommun (county) eller en stad utan helt enkelt ett distrikt - eller möjligen en "huvudstad".

Som de flesta av er antagligen känner till är den amerikanska huvudstaden, Washington DC, inte direkt imponerande när det gäller invånarantal. Befolkningen var som störst direkt efter andra världskriget. Då trängdes drygt 800.000 personer inom distriktets gräns. Sedan följde en rad år av minskande befolkningsmängd. Bottennoteringen - i modern tid - kom 1998, då invånarantalet var nere på 565.000 personer. Sedan har befolkningskurvan vänt uppåt igen och nu tangerar den 600.000 personer.

Däremot är själva distriktet bara en relativt liten del av det storstadsområde som i praktiken är helt ihopbyggt. Räknar man in hela det urbana Washingtonområdet bor det 5,4 miljoner personer här. Och lägger man dessutom till Baltimore med omgivningar (ett längre stenkast från DC) ramlar befolkningsmängden upp i drygt 8 miljoner personer.

Så även om själva DC är relativt litet, så är det rätt gott om folk i närområdet...

Med dessa statistiska funderingar vill jag önska alla ett riktigt gott nytt år!

The home of the brave

"The land of the free and the home of the brave" sjunger amerikanerna i sin nationalsång.

Men faktum är att mycket här i USA inte bygger på mod - utan på rädsla.

Tanken är inte ny hos mig. Jag har funderat rätt länge på det här. Men den slår mig igen när jag ser en TV-reklam om ett filter som sägs reducera mängden kvalster och andra biologiska och helt naturliga ämnen i bostaden med upp till 90 procent. Spoten spelar helt och hållet på vår rädsla och oro, illustrerad av hemska bilder på kvalster, insekter, bakterier och virus som formligen bombarderar en liten 6-månaders baby som tittar på oss med stora och troskyldiga blåa ögon.

"Vill du inte skydde mig mot det här, pappa?"

Tanken slår mig också när jag kollar in nyhetsinslag och -artiklar om den person som uppenbarligen försökte spränga ett flygplan i luften på juldagen. Rapporteringen förmedlar rädsla och oro. Terrorismen är här igen. Terrorismen finns överallt. Terrorismen måste bekämpas med alla tillgängliga medel och metoder. Ja, nästan i alla fall.

Det är rädslan för terrorattacker som fått världens utan jämförelse mäktigaste militärmakt att ta till tortyrliknande metoder i jakten på terrorister. Det är samma rädsla som fått världens största parlamentariska demokrati att hålla personer i lånvarig fångenskap utan en rättsäker rättegång. Och det är denna rädsla som motiverar de oerhörda årliga kostnaderna för att hålla en gigantisk underrättelse- och militärindustri på fötterna.

Det är i sanning en märklig paradox - att det är så väldigt mycket rädsla in the home of the brave...

God jul!

Från mig till er alla:

En riktigt god jul.

Kan inte undanhålla er ett länktips. Tidskriften Slate's skribent Jeremy Stahl beskriver den bisarra svenska sedvänjan att kolla in Kalle på julafton. Läs själva: Nordic Quack - Sweden's bizarre tradition of watching Donald Duck cartoons on Christmas Eve.

(Thanks Raymond!)

Adjö till Saab på svenska i The Post

"Adjö Saab". Så - ordagrant - skrev Washington Post som ingress i en artikel häromdagen om GM:s förmodat definitiva beslut om att lägga ner Saab. Även om det holländska företaget Spyker enligt ett pressmeddelande har planer på att lägga ett nytt bud, så talar det mesta för att det anrika bilmärket snart är ett minne blott.

Nyheten om den förestående nedläggningen har närmast pliktskyldigt rapporterats om i amerikanska medier. Saab är en mycket liten del av GM och det är få amerikaner som berörs oavsett vad beslutet blir. Så uppmärksamheten blir därefter.

Här är istället medierna för närvarande fyllda av snöovädret längs östkusten och omröstningen av vårdreformen i senaten - som väntas bli av på självaste julafton. Just nu ser det ut som om demokraterna ska kunna säkra de 60 röster som behövs för att förslaget ska gå igenom. Men det är ett urvattnat förslag och det är bara ännu ett steg av flera mot att en reform verkligen kan genomföras. Ett av problemen är att senatens och representanthusets respektive förslag ser rätt olika ut. En kompromiss måste alltså arbetas fram för att kongressen ska kunna enas om en reform - som sedan Barack Obama kan skriva under.

Det kommer sannolikt ta tid. Mitt tips om att presidenten ska kunna sätta sin signatur under reformen på årsdagen av tillträdandet - den 20 januari - ser allt mindre troligt ut. Men den som lever får se...

Stor uppmärksamhet om Köpenhamns-mötet

En ark har byggts på the National Mall här i DC som en liten kommentar till det pågående klimatmötet i Köpenhamn...

Jag är förvånad över vilken uppmärksamhet klimatmötet i Köpenhamn faktiskt får här i USA. Här är överlag miljömedvetandet anskrämligt lågt bland befolkningen (även om det finns undantag) och den politiska viljan att förändra de levnadsvanor som leder till miljöförstöring, sopberg och koldioxidutsläpp är... måttlig. Man vinner inte några val i USA på att predika sparsamhet eller på att begränsa utsläppsrätter.

Att Barack Obama länge tvekade om han överhuvudtgate skulle visa sig i Köpenhamn bär syn för sägen. Nu ska han visst åka över en sväng, i slutet av veckan. Fast det känns närmast ovilligt.

Med den bakgrunden är det både roligt och hoppingivande att klimatmötet ändå syns ordentligt här i amerikanska medier. Det är dagliga rapporter om framgångar - eller brist på framgångar - i förhandlingarna. I morse hade NPR (National Public Radio) ett långt inslag om att mötets ordförande, den danska miljöministern, fått lämna ordförandeskapet till premiärministern. NPR:s utsända spekulerade om orsaken och tolkade det som ett illavarslande tecken. Tidigare i veckan var det många och långa inslag och artiklar om utvecklingsländernas uttåg från konferensen.

Jag har en känsla av att intresset för FN:s klimatmöte faktsikt speglar en genuin vilja att närma sig miljöfrågorna från amerikanskt håll. Även om jag med mina svenska ögon kan konstatera att man har en oerhört lång väg att gå - både när det gäller folks inställningar, vilja till uppoffringar, förändring av levnadsvanor och praktiska, konkreta handlingar och när det gäller mer formella regelverk, lagändringar, begränsningar av utsläpp och liknande.

Urusel amerikansk skolmat

Vi har ju redan kunnat konstatera det via våra egna skolbarn, men nu finns det även på papper. Dagens USA Today har ett större grävrep om att den mat som serveras i landets skolor ofta håller rätt urusel kvalitet. Det är lite roligt att en av de grävande reportrarna är Pete Eisler, en av våra vänner här i DC. Nyheten slogs upp stort i USA i dag och Pete intervjuades bl a i CNN.

Staten här i USA köper upp och levererar årligen tusentals ton mat till landets skolor. Det är ett sätt för främst de fattiga kommunala skolorna att kunna erbjuda eleverna skollunch, och ofta även frukost, till rimliga kostnader för föräldrarna. På vår kommunala skola kostar t ex lunchen 1,25 dollar (en dryg tia). Utan de statliga leveranserna hade skolmaten kostat betydligt mer.

USA Today har tittat närmare på vilka krav som staten ställer på de kött- och kycklinguppköp som görs. Det visade sig att statens krav på kvalitet och livsmedelhygien när det gäller mat till skolmat är betydligt lägre än motsvarande krav som snabbmatskedjor ställer på sina leveranser.

Här i USA har man i åratal diskuterat skolmatens kvalitet. Dels när det gäller det näringsmässiga innehållet (för mycket fett och socker), dels kvaliteten och hygienen. Det har varit ett antal större och mindre skandaler under årens lopp, där undermålig mat serverats till skolbarn - med utbrott av salmonella, matförgiftningar och allmänt illamående som följd.

President Obama - som just nu sitter på sitt Air Force One på väg till Oslo för att ta emot fredspriset - har tidigare sagt att skolmaten kvalitet och näringsmässiga innehåll är mycket viktigt. För många barn är skollunchen den enda lagade maten som de får under dagen. Även Michelle Obama har engagerat sig i matfrågan och bland annat inlett olika projekt för att få barn att äta mer hälsosamt.

Amerikansk journalistik i kris

Den ena lokaltidningen här i DC-området, Washington Times med en upplaga på runt 85 000 ex, ska dra ner på antalet anställda med 40 procent och övergå från att vara en abonnerad tidning till en gratisdistribuerad. Det skriver konkurrenten Washington Post i dag, med en aning skadeglädja kan tänkas. De båda tidningarna har tidvis varit rätt bittra fiender, Times ligger långt ut på högerkanten politiskt medan The Post är en av USA:s klassiska liberala drakar (även om tidningen av många anses ha gått till höger under senare år) - och en av de mest inflytelserika aviserna i landet.

Beslutet innebär att The Post, med drygt 600 000 abonnenter, nu i praktiken är helt solo som morgontidning i ett utgivningsområde med omkring fem miljoner invånare. Ett guldläge, kan tyckas. Men faktum är att även Washington Post har stora problem ekonomiskt. Det är framförallt annonsintäkterna som minskat kraftigt. Även upplagan har gått ner under en följd av år. Följden har blivit att också Washington Post har minskat på sin personalstyrka och exempelvis nyligen lagt ner sin specialla bokbilaga på söndagar för att spara pengar.

Överhuvudtaget är den amerikanska pressen - och journalistiken - i en svår kris. Ett antal tidningar har lagts ner under det senaste året, bland dem The Seattle Post-Intelligencer som gavs ut i nästan 150 år. Och flera nedläggningar är att vänta, enligt analytiker. De tidningar som finns kvar, hankar sig fram genom att skära ner och minska kostnaderna på olika sätt. Många drar ner på antalet journalister, som specialreportrar, utlandskorrespondenter, fotografer och grävande journalister. Istället förlitar man sig i allt större utsträckning på inköpt byråmaterial och så kallade syndikerade texter (material som distribueras till och publiceras i många medier samtidigt).

Även TV- och radiomedier har stora ekonomiska problem, både de kommersiella och de få public service-kanaler som finns.

Sammantaget är bilden mörk för självständig och fristående journalistik i USA. Situationen har blivit så allvarlig att den inom kort kommer upp som en fråga för kongressen. Frågan är bland annat om staten på något sätt ska säkerställa den obundna journalistikens ställning via subventioner eller bidrag, likt det svenska presstödet. I USA kallas medierna för den fjärde statsmakten (efter de lagstiftande, verkställande och dömande statsmakterna) och det finns en bärande idé i det amerikanska samhällssystemet att medierna har en viktig roll som fristående granskare av de tre andra.

I början av mediernas relativt korta historia i USA, fanns det olika offentliga system som gav ekonomiska subventioner för att trygga mediernas publiceringar - just med tanke på den demokratiska insynen. Under många år har dock branschen klarat dessa uppgifter på rent kommersiella intäkter (hur väl de klarat denna uppgift ifrågasätts i och för sig av en del). Men nu verkar det som om massmedierna och den fristående, självständiga och granskande journalistiken inte längre kan stå på egna ben.

Frågan är: Kan USA klara sig utan ifrågasättande medier? Eller ska staten gå in och se till att granskarna överlever?

Slutrökt i Virginia

Nu är det rökt i Virginia. För rökarna, alltså. Från och med i dag, den 1 december, är det nämligen rökning förbjuden i delstatens krogar, caféer och restaurangar. Så långt har det alltså gott, att i tobakens egen hemstat - det är ju här den berömda virginiatobaken odlas - så får rökaren inte längre njuta av sin last i offentliga lokaler.

Tobaksodlingen i Virginia har månghundraåriga anor. Det sägs att den första fartygslasten med prima virginiatobak seglade iväg 1614. En stor del av delstatens välstånd har sin grund i tobaksodling - som till största delen sköttes av slavar. Fortfarande i dag finns det ett antal mycket rika Virginafamiljer som - om jag tillåts vara frank - byggt upp sin rikedom på förtryck och missbruk.

Tobaksodlingen har dock tappat i betydelse på senare år. Dels för att tobak importeras billigare från länder i tredje världen, dels för att tobakskonsumtionen sjunkit. Många tobaksodlare har istället börjat med vinproduktion. Virginias jordmån, särskilt upp mot Appalacherna, lämpar sig utmärkt för druvodling.

Fram till 1930-talet fanns det en del vinproduktion i Virginia, men den slogs ut helt i samband med förbudstiden. För omkring 25 år sedan började man så smått driva upp druvor igen, efter att vinproduktionen i Kalifornien började göra succé. Nu finns det flera hundra vingårdar, varav många odlade tobak tidigare.

Från ett missbruk till ett annat, skulle man kanske kunna säga. Även om varken cigarr-rökare eller vinkonnässörer lär hålla med om den beskrivningen. De föredrar nog termen "njutbart brukande".

Lite amerikanskt nyhetsbubbel

Det har varit storhelg här i USA, Thanksgiving. Och normalt innebär det nyhetstorka. Men i år har nyheterna ändå duggat tätt. En del har varit av tyngre karaktär, andra något mer lättviktiga - men inte mindre uppmärksammade för det, snarare tvärtom. Och flera har svensk anknytning. Här en är sammafattning i punktform:

• Strax före helgen kom beslutet om att den tilltänkta Saab-affären inte blir av. På tisdag ska ägaren GM tillkännage sitt beslut om det en gång så stolta svenska varumärket. Mycket talar för att Saab nu läggs ner.
• Samma dag, på tisdag, ska Barack Obama offentliggöra sitt beslut om Afghanistan-beslut. Det pratas om truppförstärkningar på över 40 000 kvinnor och män. Lagom till att han reser till Oslo och tar emot Fredspriset...
• Apropå Oslo-resan så beslutade Obama strax före Thanksgiving att han dessutom åker till Köpenhamn och FN:s klimatmöte. Beslutet har uppmärksammats stort i amerikanska medier, samtidigt som man också rapporterat om den där hackade e-posten bland klimatforskarna i Storbritannien. Klimatfrågan börjar bli het också här i USA.
• Väldigt stor uppmärksamhet blev det i förra veckan, då det visade sig att ett objudet par lyckats nästla sig in på presidentparets första formella "state dinner", för Indiens premiärminister. Trots alla säkerhetskontroller och -rutiner kom Tareq och Michaele Salahi in på partyt och skakade hand med både presidenten och vicepresidenten. Salahis har enligt uppgift i pressen ambitionen att delta i en realitysåpa som ska börja spelas in här i Washington DC snart.
• Sist men inte minst så har Tiger Woods bilolycka, misshandel eller vad det nu handlar om (spekulationerna är våldsamma och upphetsade) täckts ur alla vinklar och vrår här de senaste tre dagarna. Woods svenska fru har uppenbarligen ett finger - eller en golfklubba - med i det hela. Det återstår att se hur storyn slutar, en story som kan sammanfattas med "Only in America". Eller hur?

Het mammografidebatt i USA

För en tid sedan kom en fristående, av Vita huset tillsatt, expertpanel med förslaget att screening av bröstcancer, mammografi, ska rekommenderas från 50 år istället som nu, från 40.

Det har skapat en oerhörd debatt här i USA. Ett antal aktörer, från "överlevande bröstcancerdrabbade" till yttersta högern, har reagerat våldsamt. Och som vanligt är övertonerna, missuppfattningarna och vantolkningarna fullkomligt uppåt väggarna.

Fakta är att panelen, som inte har någon beslutanderätt över federala guidelines men vars uttalande väger tungt i slutlig bedömning, har utgått ifrån den kunskap som finns om bröstcancer. Det handlar om frekvens, risker med mammografi, risker för felbehandling eller "överbehandling", om risker i olika åldrar etc. Sammantaget har experterna i panelen kommit fram till att allmän screening ger mest effekt om den utförs från 50 års ålder. Och det är inget som hindrar att den kvinna som är orolig kan genomgå en mammografi tidigare - om hon kommer fram tilll det tillsammans med sin läkare.

Men i debatten har panelens uttalande tagits som att Barack Obama nu ska förbjuda kvinnor att utföra mammografi. Och att detta endast ska ske på grund av att han vill spara in pengar. Besparingar som kommer att kosta människoliv. Obama vill således döda amerikanska kvinnor. Han vill införa dödspatruller.

Ja, så går diskussionerna. Vi stötte själva på den när vi träffade flygbladsutdelare i Maryland för att par dagar sedan. De gav oss en tidning där Obama prydde omslaget - försedd med en Hitlermustach. Budskapet var att Obamas politik är densamma som nazisternas utrotningspolitik på 1930- och 40-talen.

Man tar sig för pannan...

Jag har själv perifiert varit inblandad i den svenska mammografidebatten, som rasade som värst i början av 2000-talet. Men då var diskussionen den omvända. Den allmänna screeningen i form av mammografi ansågs farlig, onödig och att den t o m skulle skapa ett antal nya cancerfall per år - tekniken bygger ju på radioaktiva röntgenstrålar.

Även då var tonläget uppskruvat, överdrifterna ofta gigantiska och missuppfattningarna många. Och intressant nog var de flesta som debatterade mest högljutt... män.

Det återstår att se om den här omvända amerikanska debatten kommer att nå även Sverige vad det lider.

Den amerikanska sjukvårdsministern, Kathleen Sebelius, har gjort klart att det inte blir några förändringar i den federala rekommendationen om screening från 40 års ålder. Åtminstone inte än på ett tag.

Sarah Palin på presidentvals-turné (?)

Nu kommer ni garanterat få höra talas om henne igen. I morgon, tisdag, publiceras Sarah Palins bok "Going Rogue - An American Life", som redan är en storsäljare bara i antalet förhandsbokade exemplar. Titeln är väl rätt svår att översätta klockrent till svenska, men enligt uppgift så ska John McCains stab vid något tillfälle sagt att Palin "is going rogue", dvs at hon använde ohederliga och oschyssta metoder eller argument - de hade ju en del otalt med varandra... Men begreppet ligger även nära ett annat begrepp som använts flitigt för att beskriva både McCain och Palin: Mavericks (ungefär orädda personer som går sin egen väg).

"Going Rogue" är med andra ord både en passning till McCains gäng och en markering att Palin både är självsäker och går sin egen väg, ledd av sin övertygelse mer än av partilojalitet. Ska bli intressant att se vad den svenska översättningen blir. "Mot strömmen"?

Hur som helst. I och med utgivningen inleder Sarah Palin en lång bussturné runt USA och det finns dom som menar att detta i själva verket är inledningen på hennes kommande presidentvalskampanj. Som vice presidentkandidat åkte hon också på bussturné, vilket blev en slags symbol för det hon vill förknippas med: En person som står på den enkla människans sida. Inga lyxiga plan eller limousiner. En "hockeymom" som vet vad hon talar om och som bygger sin politiska idé på verklighetsbaserade erfarenheter.

Många kallar det populism. Och det är det väl naturligtvis på många sätt. Vi lär få höra en och annan förenklad beskrivning av förhållanden, rätt många slagfärdiga klyschor och en hel del tuffa ord riktade mot Barack Obamas planer på att reformera sjukvården och andra tecken på att staten nu håller på att ta över bestämmanderätten över enskilda människors liv.

I somras arrangerades en mängd så kallade tea parties runt om här i USA. Det var konservativa, anti-Obama-möten som ofta samlade tusentals besökare. Mycket talar för att Palins möten under sin turné kommer att bli av samma karaktär, vara minst lika välbesökta och dessutom uppmärksammas rejält medialt. Frågan är om hennes framträdande den närmaste veckorna kommer att räcka ända fram till en nominering som republikanernas presidentkandidat. Jag tror det inte. Men man ska nog aldrig räkna bort Sarah Palin...

Måste också nämna att det finns minst två alternativa "Going Rogue"-böcker, "Going Rouge - an American Nightmare" (med texter av bland andra gänget runt The Nation) samt "Going Rouge, The Sarah Palin Rogue Coloring & Activity Book". Märkligt nog släpps även dessa precis nu...

Avrättningen genomförd

Hans försvarsadvokaters överklaganden och vädjanden om nåd hjälpte inte. John Allen Muhammad, den s k Beltway Sniper, dödförklarades på det närmast ironiska klockslaget 9.11 nu i kväll, amerikansk tid. Han avrättades av delstaten Virginia och vittnen berättade efteråt att allt gick lugnt till och att Muhammad inte sa ett ord innan han somnade in efter den första injektionen av de totalt tre.

Se även mitt förra inlägg.

Avrättning i grannstaten

För sju år sedan höll John Allen Muhammad en stor del av DC-regionen i skräck. Vi har vänner som fortfarande ryser när de tänker tillbaka på hösten 2002. Varje gång de steg ur bilen för att handla eller för att tanka, såg de sig oroligt omkring. Barnen hölls inomhus. Skolorna utökade bevakningen.

The Beltway Sniper dödade sammanlagt tio personer och skadesköt ytterligare tolv. Utan logik och helt slumpartat sköt han ner sina offer från en specialinredd skåpbil. Slutligen, efter mer än sex veckors intensiva spaningar kunde han och Lee Boyd Malvo, en 17-årig vän som deltog i dåden, gripas av polisen.

I morgon, tisdag, ska enligt planerna John Allen Muhammad avrättas via en giftinjektion. Avrättningen ska ske i Virginia, en av de delstater som avrättat flest personer sedan dödsstraffet togs i bruk igen efter ett beslut i Högsta domstolen 1976. Sammanlagt har 103 personer mist livet i Virginia. Bara Texas har avrättat fler, 443 personer. Totalt har nästan 1 200 personer mist sina liv som en följd av avrättningar. Mer än 1 000 av dem har dött genom giftinjektioner. Två har skjutits av en exekutionspatrull (dock efter att ha haft möjlighet att välja giftinjektion). Läs mer om denna morbida statistik på amerikanska Amnesty webbplats.

Läs även gärna ett tidigare inlägg om dödsstraff i USA.

Ytterligare ett steg mot vårdreform

Kongressens representanthus sa som väntat ja till förslaget om en amerikansk hälso- och sjukvårdsreform. Segern var dock knapp, 220 röster mot 215. Nästan 40 demokrater gick emot förslaget, en republikan stödde det.

Nu väntar en liknande omgång i senaten, där det kan bli ännu tuffare för demokraterna att få igenom nödvändig majoritet. Dessutom ser senats- respektive representanthusförslagen inte likadana ut. Det innebär att de båda kamrarna måste jämka ihop sig sinsemellan. Och som inte detta var tillräckligt... Vita huset måste också vara med på noterna och kunna ställa upp på det ihopkompromissade slutförslag som så småningom ska leda till ett gemensamt kongressförslag. Först därefter kan förslaget hamna på presidentens bord för formell underskrift.

Barack Obama hoppas att denna process ska vara klar före årsskiftet, vilket i så fall skulle innebär att han slipper äta upp sitt redan klassiska uttalande om att en sjukvårdsreform "can not wait, must not wait and will not wait another year", sagt den 24 februari i år.

Frågan är dock om han kommer att klara det. Mitt grundtips är att lagförslaget kommer att skrivas på efter årsskiftet. Kanske på ettårsdagen av tillträdandet?

Massaker på amerikansk militärbas

Minst tolv personer har dödats i samband med en massaker på militärbasen Fort Hood i Texas. Fortfarande är mycket oklart om vad som hänt, men tydligen har minst en gärningsman plötsligt öppnat eld i samband med en samling i eftermiddags, amerikansk tid. Drygt 30 ytterligare personer uppges vara skadade.

En av de döda sägs vara gärningsmannen - som uppges vara militärt anställd. Ytterligare två är misstänkta och gripna.

I amerikanska medier spekuleras nu om dådet kan vara politiskt motiverat.

Läs mer i Washington Post eller CNN.

USA: Världens värsta sopland

Min gode vän Fredrik N har märkligt nog funderat på samma sak som jag: Var tar alla sopor vägen i det här landet? USA är världens utan jämförelse största "producent" av sopor, både i absoluta tal och räknat per capita. Jag skrev om detta för en tid sedan - Det amerikanska sopberget. I inlägget nämnde jag att jag länge haft en tanke om att göra ett reportage om soporna och amerikanerna.

Nu har New York Times snott min idé (de lusläser sannolikt Amerika-reportage). I söndags publicerade man ett rep från Tullytown landfill, strax norr om Philadelphia. Det är där en stor del av staden New Yorks sopor hamnar. Det handlar om cirka 2 500 ton sopor. Varje dag. Sex dagar per vecka.

Fotnot: När man talar om ton i USA är det lika med 2 000 pound, det vill säga lite drygt 900 kilo. 2 500 ton i N Y Times är således lika med ungefär 2 200 "svenska" ton.

Om Obama, miljön och klimatet

I morgon tisdag ska förslaget om begränsningar av koldioxidutsläpp i USA diskuteras offentligt i ett av senatens utskott. Förslaget, som tagits fram av bland andra förre presidentkandidaten John Kerry, bedöms inte ha särskilt stora chanser att överleva i senaten. Ett antal demokratiska ledamöter vägrar stödja det. Man anser bland annat att förslaget är för drastiskt och att det kommer att drabba företag och produktion negativt. Eftersom det snart är dags för omval av en tredjedel av senatorerna, vill man inte gärna stöta sig med väljarna. Bäst att ligga lågt...

Kerry och hans kompisar hoppas på att flera republikanska senatorer ska ställa upp och rösta för "the climate change bill", som den kallas. Och några kommer säkert att göra det. Men inte tillräckligt många.

Det här förslaget belyser hur kongressen i USA kan fungera. Ledamöterna är valda utifrån sina geografiska tillhörigheter. Är man från en del av landet där beroendet är stort av koldioxidbaserad produktion, då ska det mycket till om man verka för en begränsing av utsläppsrätten. Hur radikal man än är.

Sannolikt kommer förslaget nu att jobbas om. Man diskuterar bl a att kompromissa genom att gå med på en utbyggnad av kärnkraften samt att tillåta så kallad off shore drill - oljeborrning ute till havs, särskilt längs den amerikanska västkusten.

Inte mycket till förändring av den inslagna amerikanska miljövägen, med andra ord. Same old.

Utvecklingen av och satsningen på alternativa energikällor går fortfarande oerhört trögt i världens mest energikonsumerande land.

Det är onekligen tragiskt att det är så svårt att få med USA på miljötåget. Precis nu träffar Fredrik Reinfeldt den amerikanska presidenten Barack Obama i Ovala rummet. Klimatfrågan lär vara en av de frågor de diskuterar. I morgon ska de träffas igen, då representerar Reinfeldt EU tillsammans med José Manuel Barroso och Javier Solana. Syftet med mötet är att involvera USA i arbetet med det internationella avtal som är på gång inför det stora klimatmötet i Köpenhamn i december.

Det lär vara en hopplös uppgift. Även om Obama personligen vill att USA ska underteckna det internationella avtalet, lär han inte ens kunna fixa att kongressen kan enas om amerikanska begränsningar av koldioxidutsläpp.

Nakenchocken i köket fortsätter

I dag följer Washington Post upp historien om mannen som var naken i sitt eget kök. Inga större avslöjanden, men det finns tydligen ett par liknande fall i den intressanta amerikanska rättshistorien. Dessutom analyserar The Post vad man kan riskera om man går ut och hämtar tidningen endast iklädd sin morgonrock - och vinden tar tag i i rocken och avslöjar ett och annat.

Read all about it...

Om att gå naken i sitt eget kök

Tidigt i måndags morse gick Eric Williamson, bosatt i Virginia strax utanför DC, upp och gick ut i köket för att sätta på kaffe. Inget märkligt med det. Sannolikt har han gjort det tusentals gånger i sitt 29-åriga liv.

Enda skillnaden var att hans frukostfixande i köket bevittnades av en mamma och hennes sjuårige son. Och mamman ringde larmnumret 911. För Williamson hade inga kläder på sig. Nu riskerar han upp till ett års fängelse för "indecent exposure", vilket rimligen bör översättas till blottning.

Eric Williamson erkänner att han gick omkring i sitt kök utan kläder. "Men det var mörkt, jag var ensam hemma och jag hade ingen aning om att det var någon därute som tittade på mig".

I tisdags framträdde han i flera olika nyhetskanaler och berättade om hur han blivit gripen av polisen, försetts med handbojor och släpats med in till det lokala sheriff-kontoret. Hela grejen presenterades på temat: Har man verkligen inte rätt att gå naken i sitt eget hem? Och det är ju en högst relevant fråga. Frågan är dock var gränsen går mellan nakenhet och förargelseväckande beteende.

Den mamma som polisanmälde Williamson har nämligen en helt annan version. Enligt henne så blottade sig 29-åringen uppenbart medvetet för henne och sonen. Först i ett fönster. Och sedan följde han med i deras riktning och ställde sig i ett annat. Nu har det dessutom kommit fram ett annat vittna som verkar ha varit med om samma sak.

Och de personer som Eric Williamsons delar hus med, säger att han var rätt packad på måndagsmorgonen och därför inte följde med det övriga gänget (de är dykare) till jobbet.

Historien väckte stort genomslag i nationella medier här i USA i går. Kolla t ex Fox News. Och vid en första anblick stönar man ju högt över den amerikanska prydheten och dubbelmoralen, särskilt i konservativa delstater som Virginia... Herregud, ska man bli arresterad och kastad i fängelse för att man går naken i sitt eget kök? Vad är det för land?

Men i takt med att mer information kommit fram i fallet, desto mindre svartvit blir storyn. Precis som så ofta. Det kan mycket väl vara så att Eric faktiskt mycket medveten om vad han gjorde och att han nog rimligen borde åtalas för blottning. Trots att han befann sig i sitt eget kök.
Men den här historien var ju för bra för att låta bli att sända. Som sagt, kolla aldrig en bra story.

Washington Post om mediernas snabbhet

Washington Posts kolumnist Dana Millbank tar i dagens tidning (tisdag) upp frågan om mediernas behandling av sanningen och relevansen. Under rubriken "The news is broken" tar Millbank upp flera fall där de stora mediebolagen medvetet eller omedvetet blivit förda bakom ljuset den senaste tiden. Det senaste från i går, då en grupp radikala aktivister mycket skickligt lyckades lura stora delar av den amerikanska medievärlden. De fixade en snygg webbplats, skickade ut ett pressmeddelande och anordnade en presskonferens - allt under namnet US Chamber of Commerce, den amerikanska handelskammaren.

Budskapet var att handelskammaren, en konservativ företagsorganisation som årligen lägger ner mycket lobbypengar på att påverka politiken i Washington, nu plötsligt gjort helt om i klimatfrågan. Fråna att ha varit stenhårda motståndare till alla former av begränsningar av koldioxidutsläpp, ställer man sig nu bakom det förslag till hårdare lagstiftning som just nu behandlas i kongressen. Läs hela storyn via länken ovan. Den är värd att läsa...

"Handelskammarens" utspel blev "Breaking News" på ett flertal av de tunga mediekanalerna - inklusive Washington Post - konstaterar Millbank. Han skriver bland annat:

In the current media environment, where it's more important to have it first than to get it right, it won't be long until the next mix-up.

Han tar även upp exemplet med ballongpojken samt den gången för en dryg månad sedan, då alla medier gick totalt i spinn för vad man trodde var en terrorhandling mitt på Potomac River. Efter total upphetsning, livebilder och inkallade experter, visade sig så småningom bara vara en övning. En sådan som polis och räddningskår håller flera gånger i månaden. Grejen var bara att detta råkade vara den 11 september...

Det finns fler exempel. Jag skrev om ett för ett knappt år sedan, under rubriken "Blåsta medier". En never ending story, det här.

Mera om ballongpojken

Det är lätt att lockas skriva "vad var det jag sa?" (se mitt förra inlägg). Hur som helst så visade det sig att hela historien om ballonpojken med största sannolikhet är en bluff.

Den lokala polisen har inlett en utredning och det finns uppenbarligen tydliga tecken på att föräldrarna, eller åtminstone pappan, medvetet planterat storyn för att få uppmärksamhet.

Nu väntar jag bara på den självkritiska debatten bland journalister om mediernas roll, etik och ansvar. Och jag lär väl få vänta länge på den...

Pojken i ballongen

Jag säger då det... Den där storyn med pojken i ballongen slår väl det mesta. En skickligt arrangerad publicitetskupp? Eller en synnerligen märklig kombination av en massa konstigheter?

Hur som helst. Här i USA har den här historien gått live oavbrutet sedan den dök upp först någon gång i eftermiddags. Först följdes den svävande ballongen, där en 6-årig antogs finnas. Sedan landade den (både ballongen och storyn) på en åker, befanns tom. Då hade man redan börjat spekulera i att pojken ramlat ur vid starten. Sedan hittades pojken hemma på gården och nu i kväll har familjen intervjuats i direktsändning i CNN (och säkert även på andra håll).

Allt fler börjar ana att detta var en kupp för att skapa publicitet kring familjen, som redan varit med i en TV-sänd realitetssåpa (Wife Swap) som bygger på att man ska byta fru.

Som den skeptiker jag är, började jag rätt snabbt misstänka att det hela var någon slags bluff. Misstankarna har väl inte blivit mindre i takt med att den här galna historien utvecklat sig. Men det intressanta är väl egentligen hur medierna agerat och hur nyhetsproduktionen fungerar - och vilka konsekvenserna kan bli när de rätta ingredienserna infinner sig samtidigt.

Här fanns det gott om bra nyhetsingredienser som skapade förutsättningar för ett enormt medialt genomslag: dramatik med ett oklart slut, en grym situation, en ensam liten pojke i ballong på tusen meters höjd, en halvkänd familj, diverse oklarheter som måste klaras ut etc.

Det är inte första gången som nyhetsmedier går i spinn på en story som visar sig vara helt eller delvis felaktig - och kanske till och med planerad. Det känns som om många ansvariga på redaktioner runt om i det här landet och sannolikt också i resten av världen bör fundera lite på vad de faktiskt förmedlar, i vilken form de gör det och på vilken information de bygger sin rapportering. Samt - inte minst - vilken roll de spelar i denna genommedialiserade värld och vilket ansvar detta innebär.

Dessutom väcker det här frågor om föräldraskap. Det känns onekligen rätt cyniskt att utnyttja en sexårig pojke på det här sättet - förutsatt att det nu är en bluff.

Läs gärna min favoritjournalists inlägg om saken här.

Ett steg närmare vårdreform

Senatens finansutkott ställde sig i dag bakom senator Max Baucus förslag till vårdreform. Det var i och för sig väntat. Men det som de flesta såg fram emot med spänning var hur den republikanska senatorn Olympia Snowe skulle rösta. Hon är den republikan som tydligast varit för en vårdreform enligt ungefär de tankar som Barack Obama har. Men skulle hon palla att gå emot sitt eget parti i frågan?

Svaret blev ja. Hon röstade ja till Baucus förslag. Mycket talar därmed för att hon också kommer att säga ja när förslaget så småningom kommer upp i senaten - vilket innebär att reformen får de nödvändiga 60 rösterna för att hela processen ska kunna föras vidare.

Beslutet i finansutskottet är ett viktigt steg mot en reform. Men det är långt kvar innan det finns ett beslut som kan skrivas under av presidenten. Parallellt med senaten, arbetar även representanthuset med sitt förslag. När de båda förslagen tagits av respektive kamrar, ska en kongresskommitté försöka skapa ett gemensamt förslag. Denna kompromiss ska sedan åter upp i de båda kamrarna för godkännande. Först därefter kan ett färdigt förslag landa på Barack Obamas bord.

För den som är intresserad av ämnet rekommenderas dagens nyhetsartikel i Washington Post.

Om den norska nobelpriskommittén

"Maybe Obama was awarded because he didn't smack Joe "You lie!" Wilson".

Skämten kring fredspriset börjar hagla i amerikanska medier. För en gångs skull är höger och vänster i stort sett överens om något här i USA. Beslutet att ge Barack Obama fredspriset var fel, fel, fel.

Det hela börjar bli en aning pinsamt för den norska fredspriskommittén. Jag har precis kikat igenom några av de tjocka söndagstidningarna här i USA och det finns gott om kommentarer kring utnämningen. Alla verkar vara kritiska till beslutet. Någon kallar kommittén naiv. En annan utmålar dess ledamöter som "politiskt korrekta vikingar" som inte förstår särskilt mycket av konsekvenserna av utnämningen. En tredje är inne på att norrmännen på detta sätt missgynnar fredssträvanden och därmed helt missat poängen. "Eftersom kommittén är politisk tondöv kommer den aldrig att erkänna sitt misstag", skriver en fjärde. Och så vidare.

Konservativa tidningen Examiner har placerat Fredspris-utnämningen på första plats i veckan ""Ten worst ideas of the week" och rubricerar med "Nobel no-no". Skribenter och debattörer på högersidan tar upp det faktum att både Ryssland och Kuba var tidigt ute och gratulerade Obama till priset: "Tydligare än så kan det ju inte sägas att vi är på väg käpprätt åt skogen med det här landet" kan väl en sammanfattning av deras inlägg lyda.

Från vänsterhåll är man milt uttryckt upprörd över att en president som inte lyckats genomföra knappt något av det han lovat när det gäller fredssträvanden - och som gick till val på att den amerikanske militära närvaron i Afghanistan skulle öka snarare än minska - får det finaste av alla fredspriser som finns.

Kort sagt; Inte många verkar särskilt imponerade av den norska kommittén. Jag tror man kan inkludera presidenten själv i den gruppen. Han hade nog gärna sluppit detta pris.

Undantag finns dock. Vänsterskribenten John Nichols, som aldrig tvekat när det gäller att kritisera Obama och som jag själv intervjuat av just det skälet, är en av de verkligt få som tycker att norrmännen fattat rätt beslut. Läs hans inlägg här.

Om Obama som fredspristagare

Ursäkta den ringa uppdateringen här på Amerikareportage. Anledningen är helt enkelt att jag har fullt upp med jobb. Men jag kan naturligtvis inte låta bli att kommentera det faktum att Barack Obama utsetts till fredspristagare av den norska nobelpriskommittén.

Reaktionerna har här i USA, precis som på de allra flesta andra håll i världen verkar det som, mest präglats av förvåning. Även Obama själv verkade uppenbart pinsamt berörd och möjligen även en aning irriterad när han kort kommenterade utmärkelsen i dag.

Och den uppriktigt sagt väldigt konstiga utnämningen kritiseras från både vänster och höger i USA. Från vänster är man upprörd över att en president som snarast utökat krigsaktiviteterna i Afghanistan och som hittills inte i praktiken minskat insatserna i Irak och som på det hela taget pratat mer än verkat, ska vara den som får Nobels fredspris. Och från höger är man kritisk till bland annat att Obama nu bakbinds och inte kommer att agera lika kraftfullt mot talibaner och al qaida. Dessutom är man upprörda över att varken Reagan eller Bush blev fredspristagare...

Livsfarlig folk- och bostadsräkning i USA

Nästa år är det dags för den amerikanska motsvarigheten till folk- och bostadsräkningen, Census 2010. Det är ett gigantiskt projekt som genomförs var tionde år och som alltid väcker stor uppmärksamhet. Census Bureau räknar med att tillfälligt behöva anställa omkring 750 000 för att fixa det hela. För här i USA finns det ju inga centrala register motsvarande de som vi har i Sverige. Istället ska Census-folket besöka varenda hushåll för att ställa frågor om hur många som bor där, inkomst, anställningar och liknande.

Dessa Census-räkningar ifrågasätts förstås. Här finns ju en utbredd skepticism mot allt som "government" gör. Och särskilt då när Storebror vill hålla koll nere på individnivå.

Det finns ett stort antal organiserade "anti-census" grupper runt om i landet, som sprider goda råd om hur man håller sig borta när intervjuarna kommer, vilka lagliga möjligheter man har att vägra svara på frågorna etc.

Men det finns också betydligt våldsammare motstånd. Vid den förra räkningen dog en Census-anställd sedan hundar bussats på honom. En annan blev kidnappad, knivskuren och bortförd i en bild. En tredje blev slagen och kastad nerför en trappa.

Och för bara några veckor sedan hittades Bill Sparkman död, hängd i ett träd vid Daniel Boone National Forest i delstaten Kentucky. Först antog man att det rörde sig om ett självmord. Men alltmer talar nu för att det rör sig om ett bisarrt mord.

Sparkman var deltidsanställd av Census Bureau. När han hittades dinglande i trädet var hans anställningskort fasttejpat på hans panna. Över hans bröst hade någon skrivit "FED" med spretiga bokstäver. Enligt officiella källor finns det en indikationer som pekar på att det rör sig om mord.

Dödsfallet har skapat en omfattande diskussion både regionalt i Kentucky och över hela landet. Börjar hatkampanjerna mot stat, myndigheter och andra symboler för central makt bli överdrivna. Bl a tar man upp de uppenbara hatkänslor och hot som det gavs uttryck för i samband med sommarens "tea-parties" (konservativa demonstrationer mot staten i allmänhet och presidenten i synnerhet som arrangerades runt om i landet). Detta underblåst av den aggressiva och närmast hatiska ton som radiopratare som Rush Limbaugh eller FOX-folk som Sean Hannity och Glenn Beck använder sig av i sina shower.

Aggressivitet, hat, direkt eller indirekt hot skapar en atmosfär som kan vara en konkret säkerhetsrisk för de anställda intervjuarna, menar ansvariga på Census Bureau.

Kvinnoöverskott i DC

Män i Washington DC är lyckligt lottade om de är ute efter att hitta en kvinnlig partner. DC är nämligen den delstat (eller motsvarande) som har störst kvinnoöverskott i hela USA. Exakt 52,7 procent av invånarna här är kvinnor. Grannstaten Maryland kommer på andra plats i "kvinnoligan", med 51,6 procent.

Flest män finns det i Alaska. Jag vet inte om det är Sarah Palin eller isbjörnarna som lockar... 52,1 procent av befolkningen i detta kalla isparadis är män. Ökenstaten Nevada är god tvåa, med 50,9 procent män.

Statistken, som är hämtad från den amerikanska motsvarigheten till Statistiska Centralbyrån, Census Bureau, får mig att reflektera en smula. Det verkar som om killar är inne på det extrema: iskyla eller ökenhetta. Medan kvinnor är mer tempererade och gillar långa och vackra höstar.

Men det finns säkert andra och mer adekvata förklaringar.

Island, c/o Sverige

Nu är det formellt klart, det som vi "insatta" känt till rätt länge. Island flyttar till Sverige.

Ja, åtminstone i Washington DC. Nyligen skrevs det 15-åriga avtalet under, vilket innebär att den isländska ambassaden flyttar in i House of Sweden. I slutet av september ska den isländska utrikesministern troligen besöka lokalerna tillsammans med sin svenska kollega, enligt ett pressmeddelande.

Statens Fastighetsverk, som formellt äger och driver House of Sweden, har sedan invigningen för snart tre år sedan haft svårt att hitta hyresgäster. Förutom att den svenska ambassaden är inhyst i byggnaden, är det endast en liten del av lokalerna som är uthyrda.

Men i och med inflyttningen av den isländska ambassaden hoppas man att även resten av det prisbelönta huset nu ska kunna fyllas med hyresgäster.

House of Sweden ligger oerhört vackert nere vid hamnen här i Georgetown, granne med bland annat Watergatekomplexet och Kennedy Center.

Bilar, ungar och vikten av prevention

Den 1 oktober lägger DC:s motsvarighet till Bilprovningen ner sin verksamheten. I framtiden ska inga privatbilar kollas av myndigheterna, utom när det gäller avgasutsläpp (som regleras av federala bestämmelser). Det avslöjade Washington Post i dag.

Skälet till slopandet av inspektionen är förstås pengar. Avgifterna som vi bilägare betalar för säkerhetskontrollen vartannat år räcker inte. Varje år måste stan skjuta till motsvarande några miljoner kronor.

Det är en intressant nyhet. Är det en lönsam affär för samhället - och därmed för skattebetalarna - att lägga ner bilprovningen? På kort sikt är svaret säkert ja. På längre sikt är svaret sannolikt nej. Sämre bilsäkerhet - taskiga bromsar, ljus som inte funkar, bilbälten ur funktion och så vidare - leder garanterat till både fler olyckor och till allvarligare konsekvenser vid olyckor. Förutom allt lidande och tragik detta medför, kommer det också att leda till ökade kostnader för både privatpersoner och samhälle. Högre belastning på räddningskårer, mer att göra för polisen, ökat tryck på akuten, högre kostnader för försäkringspremier, större reparationskostnader. Listan kan göras lång.

Kortsiktiga samhälleliga besparingar ger påfallande ofta en direkt motsatt effekt på längre sikt.

Detta kan överföras till andra områden. Det finns för närvarande en omfattande diskussion här i USA om preventiv vård. En orsak till de gigantiska vårdkostnaderna här är nämligen att alltför många säker vård alltför sent. För den majoritet av befolkningen som har sjukvårdsförsäkring fungerar preventiv vård överlag rätt bra. Man går på regelbundna hälsokontroller och får goda råd om livsstilsvanor av sin doktor. Men uppemot var fjärde amerikan antingen saknar försäkring eller är vad som brukar kallas "underförsäkrad". För dessa finns det knappt någon preventiv vård alls. När en sjukdom slår till så har det ofta gått för långt. Det blir akuta - och därmed väldigt dyra - vårdinsatser. Tandvården är ett annat tydligt exempel, där prevention - regelbundna besök hos tandläkare och tandhygienist - innebär mindre långsiktiga kostnader.

Själv sysslar jag för närvarande med ett projekt som handlar om barn och ungdomar och hur preventiva, generella insatser, t ex god kvalitet inom skola och barnomsorg, bra fritidsgårdar etc, kan leda till att färre barn drabbas av olika former av sociala eller psykiska problem. Preventiva insatser för barn och ungdomar kan kosta en del på kort sikt. Men det kan betala sig många gånger om på lång sikt.

Ett av problemen är att samhällets olika offentliga budgetar ofta är baserade på ett eller ett fåtal år och att de är utformade som stuprör. Nedskärningar inom skolan leder till bättre ekonomi för kommunens utbildningsnämnd. Men några år senare får socialnämnden betydligt högre kostnader eftersom Kalle och Stina behöver dyra sociala insatser - kostnader som kanske aldrig hade uppstått om det funnits flera stödjande vuxna runt Kalle och Stina fem år tidigare.

Det här finns utmärkt beskrivet i en rapport, "Tänk långsiktigt", som sammanställdes av Skolverket, Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet för några år sedan. Kan rekommenderas. Ett exempel ur rapporten:

"Om man t.ex. förebygger en enda persons missbruk under vuxenlivet, kan man för samma kostnad ge stödjande utbildning som syftar till att utveckla föräldrarnas kompetens och sätt att bemöta sina barn till ca 3 400 eller 6 900 barns föräldrar beroende på hur kostnaderna diskonteras. Den här typen av utbildningar har visat sig effektiv när det gäller att förebygga utåtriktade psykiska problem hos barn och ungdomar. Det förefaller inte orimligt att man genom en så omfattande utbildningsinsats kan förhindra att minst ett av barnen kommer att leva som missbrukare. Det är vad som krävs för att insatsen ska vara samhällsekonomiskt lönsam på lång sikt."

Rätt talande, eller hur? En missbrukare kan kosta samhället runt 12-15 miljoner kronor i olika former av insatser.

Det är förstås svårt att härleda enskilda fall till att t ex skolan ökade klass-storlekarna i början av 1990-talet. Men aggregerat kan man se ett samband. Vilket ju egentligen är rätt självklart. Sparar man in på prevention eller tidiga insatser, kommer kostnaderna ifatt så småningom. Och inte bara ifatt. De kutar iväg rejält över den nivån som sparades i det tidigare skedet.

Så frågan är om DC bitit sig i svansen när det gäller att lägga ner säkerhetsinspektionen för privatbilar. Den totala kostnaden för samhället kan bli betydligt högre än de miljoner man sparar.

Ett år efter Lehman Brothers

I dag, måndag, var det ett år sedan Lehman Brothers lämnade in en ansökan om konkursskydd, som lite senare ledde till att finansbolaget totalt kollapsade. Det markerade också en slags inledning på en ekonomisk kris som stora delar av världen inte sett maken till sedan den stora depressionen på 1930-talet.

President Barack Obama passade denna dag på att hålla tal på börsen vid Wall Street i New York City. I talet gjorde han klart att det kommer att bli hårdare och tydligare regler för finansmarknaden - och att dessa skärpningar ska beslutas redan innan årets slut.

Det handlar både om att vässa till regler som redan finns och reglera de nya marknader och finansinstrument som ständigt dyker upp. Det var avsaknaden av regleringar för t ex handeln med derivater som till stor del skapade den bubbla som så obarmhärtigt brast på allvar för ett år sedan.

Obamas budskap var väntat och har efterfrågats av många, inte minst från vänsterhåll. Att det skulle ske just på Wall Street och på ettårsdagen av Lehman Brothers fall, var dock kanske mer oväntat - åtminstone fram till att det blev känt att han planerade att hålla talet just där.

Nu ska kongressen, tillsammans med Vita Huset, utarbeta detaljerna i de skärpta spelreglerna för finansmarknaden.

För den som är intresserad av just den här frågan kan jag rekommendera ett tidigare inlägg på den här bloggen. Eller det inlägg som jag publicerade för exakt ett år sedan.

Skevt fokus efter vårdtal i kongressen

Två dagar sedan Barack Obama höll sitt stora vårdtal inför den samlade kongressen och eftersnacket har mest handlat om Joe Wilson. Den republikanske ledamoten i representanthuset skrek ju "You lie!" till presidenten mitt under dennes tal. Och kors vilket liv det blev.

Alla tidningar, radionyheter och TV-bolag fylldes av indignerade inlägg från såväl demokrater och republikaner som vanligt folk och politiska kommentatorer. John McCain var snabbt ute och fördömde sin partikollega:

"Totally disrespectful. No place for it in that setting or any other and he should apologize immediately."

Wilson jagades av medierna från tidig morgon på torsdagen och fann det för gott att sitta inne på sitt kontor och trycka. När han till slut ändå var tvungen att gå ut, kommenterade han det hela mycket kort och sa att han bett om ursäkt. Han har ställt in sitt planerade deltagande i en demonstration mot Obama. Hans webbsida kraschade på grund av trycket.

Även i dag, fredag, har diskussionen pågått på ledarsidor och nyhetsplats. Man kan ju möjligen tycka att det blivit ett aning skevt fokus i det här ämnet. Men det var kanske det som Wilson ville uppnå?

Apropå nyheter, så kan jag som första svenska nyhetskanal meddela att Christer Fuglesang precis landat efter sitt senaste rymdäventyr. Landningen skedde för två minuter sedan i Kalifornien.

Något tydligare Obama i kongressen

Barack Obama talade i omkring 45 minuter inför kongressens båda kamrar nu i kväll. Och hur ska man sammanfatta talet?

Ja, på vissa punkter var han tydligare än tidigare, t ex:

• Han förordar en "public option", dvs en statligt driven sjukvårdsförsäkring. Dock i liten skala, särskilt utformad för dem som inte tidigare har haft någon möjlighet att teckna försäkring.
• Han vill ha ett "individuellt obligatorium" - dvs att alla enligt lag ska ha en minimiförsäkring.
• Han vill införa en statligt organiserad "Insurance Exchange", en slags försäkringsbörs, där "småkunder", individer och småföretag, kan gå samman och via staten förhandla fram bra villkor och låga premier med försäkringsbolagen.
• Regelverken kring försäkringsbolagen ska skärpas och tillsynen av dem ska förbättras. Patienter med t ex kroniska sjukdomar eller tidigare konstaterade diagnoser - som botats - ska inte behöva betala högre premier än "helt friska".
• Han kan tänka sig skattelättnader och avdrag för individer som själva upphandlar sin försäkring. Detta är i grunden ett förslag som kommer från republikaner, bl a John McCain.

Annars var presidenten rätt kritisk mot kongressledamöterna, som inte lyckats skaka fram något färdigt förslag på vårdreform. Han tyckte att en stor del av sommarens debatt om reformen varit våldsamt överdriven och innehållit en del rena lögner, exemplifierat med de så kallade "deathpanels" som bland andra Sarah Palin pratade om.

"Det är dags att gå från ord till handling", sa han och spände ögonen i ledamöterna.

En relativt stor del av talet ägnade han åt tillbakablickar. Inte minst i samband med att han berättade om ett brev från Ted Kennedy, som han tog emot efter senatorns död för ett par veckor sedan. Budskapet i brevet var att Obama inte ska ge upp frågan om sjukvårdförsäkring för alla.

Obamas besök i senaten hettade till rätt rejält när den republikanske representanthusledamoten Joe Wilson, South Carolina, plötsligt skrek "You lie!". Ett etikettbrott som senare fördömdes av flera ledamöter. I den amerikanska kongressen ska man behandla sin president med respekt, även om man inte håller med i sakfrågorna. En knapp timme senare fick sökningen "Joe Wilson" + "you lie" nästan 4 000 träffar... Jag misstänker att klippet redan finns på You Tube.

Det finns garanterat all anledning att återkomma i frågan om vårdreformen. Nu ska jag kolla hur det går för Söderling mot Federer i US Open.

Kan svensk vård lära av USA?

Ser att två representanter från Timbro skrivit på Svenskans debattsida Brännpunkt om att "Svensk vård kan lära av USA". Artikeln är tämligen vinklad, har uppenbarliga politiska förtecken och ger väl långt ifrån en helhetsbild, eller ens en relevant bild, av det amerikanska sjukvårdssystemet. Faktum är att den amerikanska vården är extremt dyr (16 procent av BNP), ineffektiv, leverar en genomsnittlig vårdkvalitet långt under genomsnittet för industriländer samt att nästan var tredje amerikan antingen är oförsäkrade eller har bristfälliga försäkringar (som t ex inte täcker olika former av cancerbehandlingar).

Grundläggande problem som skribenterna inte är så intresserade av att redogöra för i sin artikel.

Men några intressanta saker tar man upp:

• Det faktum att det amerikanska sjukvårdssystemet egentligen inte är ett enda system. Den konservative Robert Moffit, som jag intervjuade i en artkel för Fokus i våras, uttryckte det så här: "Det finns inte ett sjukvårdssystem i USA. Det finns många". Det kan vara bra att hålla i minnet när man diskuterar den amerikanska vården.
• I artikeln nämns delstaten Maine som ett avskräckande exempel på vårdreform á lá Obama. Det finns dock exempel på delstater som lyckats reformera sina vårdsystem betydligt bättre och som byggt på ungefär samma tankar som Obama nu har. Främst Massachusetts, där nämnde Moffit var en av ingenjörerna. I delstaten är numera omkring 98 procent av invånarna försäkrade. Hushåll med låga inkomster subventioneras av allmänna medel. Det finns inget offentligt försäkringsalternativ, däremot en delstatlig myndighet som bl a upphandlar försäkringar och förhandlar med bolagen ("Health Connector"). Beslutet om reformen skrevs för övrigt under av Mitt Romney, som då, 2006, var guvernör i Massachusetts.
• Skribenterna i Svenskan skriver också att "Vad som inte framgår av den svenska rapporteringen är att närmare hälften av de amerikanska sjukvårdsutgifterna idag faktiskt betalas av delstaterna och den federala regeringen, genom de olika offentliga program som redan finns". Struntsnack. I samma Fokusartikel skrev jag: "Omkring hälften av den totala vårdkostnaden i USA betalas med federala medel. Var tredje amerikan är försäkrad i något av de stora statliga försäkringsprogrammen, som Medicaid, Medicare och SCHIP, State Children’s Health Insurance Program." Så det så.
• Slutligen skriver Timbro-killarna att det amerikanska systemet med Health Savings Account ("hälsokonton") är en bra idé. Det råder det milt uttryckt delade meningar om här i USA. Problemet med HSA är bl a att de bara kan användas av dem som har en godkänd försäkring och att det kräver att man faktiskt har några pengar över för att placera i dessa konton. Det innebär således ingen lösning för de många amerikaner som varken har försäkring eller råd att lägga undan pengar på ett hälsokonto. En lösning för de redan försäkrade, rika och friska - om man ska hårddra det.

Däremot finns det en hel del annat som Sverige kan lära av USA när det gäller vård och vårdstrukturer. T ex nivån på den högkvalitativa vården. Eller forskning och utveckling inom många medicinska områden. Eller patienträttigheter. Eller det personliga omhändertagandet, som ofta är väl utvecklat i USA.

Fackföreningarnas tålamod börjar tryta

Det var nog en helt riktig bedömning av Barack Obama att besöka den fackliga federationen AFL-CIO:s stora Labor Day-möte i Cincinnati, Ohio, i dag, måndag.

Den splittrade amerikanska fackföreningsrörelsen var tämligen enig om en sak för ganska exakt ett år sedan: Stödet till demokraternas presidentkandidat Barack Obama. Fackföreningsrörelsen gjorde en kraftsamling förra hösten. Tusentals medlemmar var ute på gator och torg, knackade dörr och slogs för att Obama skulle ta hem presidentvalet. Vilket han ju till slut gjorde.

Två frågor har haft en särskild betydelse för de amerikanska facken de senaste åren: Genomförandet av en vårdreform med en allmän sjukvårdförsäkring samt lagen om "Employee Free Choice" - en förändring som innebär större möjligheter att organisera facklig verksamhet ute på arbetsplatserna.

Optimismen var stor när Obama vann sin jordskredsseger i november. Nu skulle båda dessa nyckelförändringar ske inom kort. Läget var det bästa tänkbara, med en demokratisk president och säker demokratisk majoritet i kongressens båda kamrar.

Men sedan dess har inte så värst mycket hänt. Åtminstone inte konkret. Och redan i våras började det så smått mullra i de bakre fackliga leden. Obama är inte tillräckligt tydlig, pressar inte på tillräckligt mycket och prioriterar fel, menade man bland annat. Det går för långsamt och är för lamt.

AFL-CIO byter ordförande i samband med sin kongress om en vecka. Den timide och 75 år gamle John Sweeney ska då avgå till förmån för den 15 år yngre och betydligt tuffare Richard Trumka (som ibland är nästan läskigt lik min gamle kompis från Oskarshamn, Håkan Juholt, s-märkt riksdagsledamot). Trumka har redan sagt att han inte kommer att stödja de demokratiska kandidater till nästa års mellanårsval till kongressen som inte arbetar för en allmän sjukvårdsförsäkring.

För såväl Barack Obama som för många demokratiska kongressledamöter är stödet från fackföreningsrörelsen viktigt och i vissa fall t o m avgörande. Trots att fackföreningarna försvagats kraftigt de senaste årtiondena, samlar de fortfarande omkring 15 miljoner medlemmar. Och senaste året (2007) ökade faktiskt medlemsskapet med 300 000 personer.

Det kan alltså bli en tuff höst och vinter för den amerikanska presidenten - rejält klämd mellan stenhård kritik från höger och ett trytande tålamod och ökande kritik från fack och amerikansk vänster.

Obama ut ur vårdgarberoben

"Barack Obama måste bli tydligare och visa vad han vill. Det fungerar inte längre att låta kongressen leda den här frågan. Obama måste träda fram."

Så sa en god vän - som själv jobbar på ett av de största departementen - till mig när vi för någon vecka sedan pratade om sjukvårdreformen.

Och i går meddelade Vita Huset att presidenten ska hålla ett tal om hälso- och sjukvården till den samlade kongressen, alltså både till senaten och representanthuset, nästa onsdag. Många väntar sig att han då att han kommer att tala ut om bland annat:

• Om det ska finnas en statlig sjukvårdsförsäkring vid sidan av de privata bolagen
• Om försäkringen ska vara obligatorisk
• Om hur subventionerna för hushåll som inte har råd att själva betala sin försäkring ska se ut, hur stora bidragen ska vara, var inkomstgränserna ska dras samt hur allt detta ska organiseras.
• Om arbetsgivare ska vara skyldiga att erbjuda försäkring till sina anställda och deras familjer
• Om även små arbetsgivare ska ha detta kravet på sig, alternativs var gränsen ska gå (vid 5 anställda, vid 10, vid 25?)
• Om hur det ska gå med de stora statliga vårdprogram som redan finns, främst Medicare, Medicaid och SCHIP (statlig sjukvårdförsäkring särskilt riktad till barn i fattiga hushåll)
• Samt inte minst: Kostnader och finansiering av hela reformen

Obama har länge fått kritik från främst vänster för att han inte tillräckligt tydligt angivit färdriktning och ramar för den planerade reformen. Istället utsåg han i våras Nancy-Anne DeParle till så kallad czar, en slags samordnare, med uppgift att vara Vita Husets representant i de diskussioner och förhandlingar som pågår i kongressens båda kamrar. DeParle har hållit en mycket låg profil utåt och bara ställt upp på ett fåtal intervjuer och utfrågningar.

Det ska bli spännande att höra Obamas tal nästa onsdag. Det känns som om han måste leverera både en och annan nyhet samt gjuta nytt mod i barmarna på alla de som vill ha och kämpar för en rejäl vårdreform i det här landet.

Mer om senator Kennedy

Ted Kennedys liv och verkan har diskuterats intensivt sedan han avled för någon vecka sedan. Ett antal medier har gjort ambitiösa sammandrag av alla de lagar och förslag som han fått igenom i senaten och som så småningom också godkänts av representanthus och skrivits under av presidenter.

I flera sammanhang har dessa förslag gått igenom tack vare kompromisser och överenskommelser över partigränsen. Senator Kennedy har själv varit villig att "gå över till andra sidan". Ett sådant exempel är lagen "No Child Left Behind" som antogs 2001 efter initiativ av George W Bush. Lagen har kritiserats för att sätta för stort fokus på mätbara resultat (olika former av delstatliga och nationella tester) istället för att skapa rejäla förbättringar för elever och större möjligheter för skolor att bedriva god utbildning.

När George W Bush undertecknade lagen, fanns Ted Kennedy med bland nyckelpersonerna bakom presidenten.

Ted Kennedy gick alltså över partgränsen i vissa lägen. I ett sammanhang gjorde han det dock inte, vilket han senare uttryckt ånger för. I början av 1970-talet hade Richard Nixon ambitionen att genomföra en rejäl vårdreform, som bl a skulle innebära en allmän sjukvårdsförsäkring. Eftersom republikanerna vid denna tid saknade tillräcklig majoritet i kongressen, sträckte Nixon ut handen till Kennedy med förhoppningen att denne skulle medverka till en bred uppgörelse.

Kennedy sa nej och därmed föll Nixons vårdreform på hälleberget. Det paradoxala i den här historien är att Nixons förslag då till stora delar var mer radikalt än det som Obama försöker driva igenom nu.

Den intresserade kan läsa mer om Kennedy, kompromisser, republikaner och en del annat i nobelpristagaren Paul Krugmans kolumn i dagens New York Times.

Kennedys död och vårdreformen

I morgon begravs Edward Kennedy bredvid sina bröder John F och Robert på Arlingtonkyrkogården omkring fyra kilometer sydväst från där jag sitter just nu.

Hans död, som ju inte var helt oväntad, har uppmärksammats mycket stort här i USA. Många talar om att en epok nu går i graven. Sannolikt är Kennedy-eran över, åtminstone på den politiska nivå som klanen befunnit sig på i decennier.

Edward Kennedy satt som senator sedan början av 1960-talet. Han försökte sig på att bli president 1980, men förlorade kampen om partiets kandidatur mot Jimmy Carter. Han fortsatte dock att sitta i senaten, där han med tiden fick en allt större roll som partiets tyngsta namn och något av en patriark för demokraterna. När han i samband med ett möte i januari 2008, på American University här i Washington, offentligt gick ut och stödde Barack Obama som demokraternas presidentkampanj, var det sannolikt en av de definitiva spikarna i Hillary Clintons presidentkista.

En av Ted Kennedys hjärtefrågor var hälso- och sjukvården. Han hade ambitionen att få igenom en vårdreform under sin karriär och jobbade intensivt med detta intill sin död. Men det blev alltså inte så. Och hans död kan dessutom, paradoxalt nog, få direkt negativa konsekvenser för Obamas reformambitioner, eftersom demokraterna nu inte längre har de magiska antalet 60 ledamöter i senaten. Lagförslag måste normalt tas i senasten med kvalificerad majoritet (60 av totalt 100 ledamöter). Nu har partiet inte längre saken i egna händer, utan måste lita till att minst en republikan i senaten byter sida. Plötsligt finns det ett helt annat utrymme för kompromisser och följden kan bli en betydligt mer urvattnad vårdreform.

Ted Kennedy satt som senator för Massachussets och enligt delstatens regler måste nyval hållas innan en ny senator kan vara på plats. Detta ska ske inom en tidsrymd mellan 145 och 160 dagar efter avgång/frånfälle. Fram till dess är senatsplatsen vakant.

Denna konsekvens av sin egen död var Ted Kennedy mycket medveten om och han begärde enträget att delstatens skulle ändra dessa regler så att en interim ersättare kunde träda in direkt. Och därmed säkerställa demokratenas kvalificerade majoritet på 60 ledamöter.

Även om delstatens guvernör uttryckt sig positivt till denna regeländring, så måste även delstatskonkressen besluta i frågan. Och det lär ta ett tag. Vilket i sin tur innebär att Obamas vårdreform nu vilar på en betydligt bräckligare politisk grund.

Mayor Fenty goes public

Washington DC:s borgmästare, Adrian Fenty, spås av många vara ett framtidsnamn inom det demokratiska partiet. Han är ung, han är svart, han är energisk och han är taktisk. Dessutom har han faktiskt fått ett och annat gjort under de snart tre år han suttit som borgmästare. Han har särskilt satsat på stadens undermåliga och underpresterande skolsystem. Genom att anställa den mycket tuffa skolchefen Michelle Rhee och ge henne i stort sett fria händer och tillika rätt bra med resurser, har det så sakta börjat hända saker i Distriktets skolor.

Men på en punkt har borgmästare Fenty fått en hel del kritik: han har inte satt sina egna barn i sitt eget offentliga skolsystem. Hans tvillingpojkar har istället gått i en privat Montessoriskola med mycket hög skolavgift.

Nu är det dock slut med det. I måndags började de båda pojkarna i fjärde klass i Lafayette Elementary School, en helt vanlig kommunal skola som ligger i norra DC, på gränsen till Maryland.

En viktig symbol, menar många. Att borgmästaren sätter sina egna barn i en offentlig, skattefinansierad skola måste rimligen innebära att han nu, äntligen, har tilltro till det skolsystem som han är ansvarig för.

Håll koll på presidenten

Washington Post lanserade i dag en innovation på sin webbplats. Potus-tracker är ett webb-baserat analysverktyg som i detalj skärskådar Barack Obamas prioriteringar som president - utifrån hur mycket tid han använder för att diskutera olika ämnen eller för att träffa olika personer.

Ett rätt kul verktyg för den som är politikernörd med särskilt intresse för amerikansk politik på toppnivå.

Via Potus-trackern - Potus är en förkortning av "President of the United States" - kan den hågade se att presidenten hittills ägnat mest tid åt utrikespolitik, tätt följt av ekonomi. Den nu så omdebatterade hälso- och sjukvården intar en förvånansvärt blygsam placering i Obamas almanacka. För att inte tala om hans aktiviteter kring ämnet nationell säkerhet. Det är knappt mätbart i trackern. Jag misstänker att föregångarens prioriteringar var en aning annorlunda...

Vice presidenten Joe Biden är den som Obama träffats flest gånger sedan han tillträdde som president. 117 möten har de båda haft sedan i januari. Hustrun Michelle Obama kommer på andra plats, rejält distanserad av Biden. Drygt 50 sammanträffen har makarna haft - i officiella sammanhang kanske är bäst att tillägga. Jag hoppas att de hinner träffas mer i verkligheten. På tredje plats kommer utrikesminister Hillary Clinton, som träffat presidenten 36 gånger.

Även Obama-barnen finns med i denna lista. Malia har träffat pappa presidenten 17 gånger. Sasha 15 gånger. Jag kan också konstatera att Anna Burger, ordförande i den fackliga federationen Change to Win, finns med bland dem som träffat presidenten ett flertal gånger. Lite kul, eftersom jag intervjuade henne förra hösten. Det känns som jag var rätt nära Obama där...

I övrigt kan den nyfikne exempelvis se hur många gånger Obama spelat golf eller basket och att han åt glass i Alexandria den 20 juni. I maj var han tre gånger och tittade på när ena dottern spelade fotboll. Vid ett av dessa tillfällen var även min gode vän Raymond där med sin fotbollsspelande dotter Emma - båda skakade hand med presidenten.

Som ni märker håller jag sakta men säkert på att etablera kontakt med USA:s president.

Potus-trackern kan helt klart rekommenderas!

Spännande höst med hälso-tema

Efter ett långt och lättjefullt sommarlov i Sverige, är jag nu tillbaka vid skrivbordet i Washington DC. Och redan nu kan jag konstatera att denna USA-höst med största sannolikhet kommer att präglas av två ämnen. De har dessutom ett rätt uppenbart samband:

• Den nya influensan, A(H1N1). Till vardags kallad svininfluensan.
• Den planerade vårdreformen, som - inte helt oväntat - stött på patrull.

För att börja med influensan, är det uppenbart att den svenska pandemiberedskapen vida överträffar den amerikanska. Här ligger man generellt rejält efter i planering, antalet beställda vaccindoser räcker inte på långa vägar åt hela befolkningen, på många håll är det fortfarande helt oklart hur massvaccineringen ska organiseras. Och så vidare. Som bekant saknar ju USA en motsvarighet till de svenska landstingen. Det finns helt enkelt ingen tydlig eller nationellt enhetlig sjukvårdshuvudman. Anvaret för sjukvården ligger istället placerat på många olika nivåer, alltifrån statliga departement och myndigheter och ner till den enskilde medborgaren.

Jag får säkert anledning att återkomma i den här frågan, liksom när det gäller det pågående reformarbetet kring den amerikanska vårdsektorn.

Fortfarande i början av sommaren såg det ganska ljust ut för president Obamas ambitioner att förändra sjukvården. Men därefter har det börjat gnissla i reformmaskineriet. Ledamöter i kongressens båda kamrar - republikaner, men även en del demokrater - har uttalat kritik. Opinionen har så sakta börjat svänga, bland annat som en följd av tämligen fula angrepp från bland andra Sarah Palin.

Jag tror fortfarande att Obama kommer att lyckas genomföra åtminstone den största delen av sina planerade förändringar, men det blir nog inte riktigt lika enkelt som många trodde i våras. Sannolikt kommer det att krävas en del ytterligare kompromisser - vilket kommer att försvaga och urvattna en redan ganska försiktig reform - och den ambitiösa tidsplanen kommer knappast att kunna hållas. Barack Obama har ju praktiskt taget utlovat att en reform ska vara klar, beslutad och undertecknad redan i år. Enligt planen skulle både senaten och representanthuset vara klara med sina respektive förslag för ett par veckor sedan, före kongressens sommarlov i augusti, för att snabbt komma igång med förhandlingar om ett gemensamt förslag under hösten. Men ännu finns inga konkreta förskag att diskutera utifrån.

Det kommer att bli en het hälso-höst i år.

Sommarlov

Flera har undrat varför jag inte har uppdaterat Amerikareportage på länge. Anledningen är enkel. Jag har sommarlov och njuter för närvarande av den svenska sommaren vid den halländska kusten. Återkommer med nya kommentarer, analyser och tankar från det stora landet i väster i slutet av augusti eller där omkring. Ha en finfin sommar!

Sommarens heta fråga: vården

En majoritet av amerikanerna - sex av tio - tycker att en vårdreform är viktig och bör genomföras. Det visar en ny enkätstudie som forskningsstiftelsen Kaiser Family Foundation genomfört.

Hälso- och sjukvårdsfrågan är utan tvekan sommarens heta inrikespolitiska fråga här i USA. Vi matas dagligen med mängder av reportage, nyhetsartiklar och politiska utspel. Det märks att vårdstriden nu trappas upp rejält.

Läget är enligt följande: Kongressens båda kamrar arbetar för närvarande intensivt med varsitt reformförslag. De ska presenteras innan sommarledigheten i augusti och kommer inte att se exakt likadana ut. Men enligt planerna ska de vara såpass nära varandra så att en kompromiss ska kunna nås under hösten.

Med på detta kompromisståg måste naturligtvis även Vita Huset vara.

Målet är att kunna presentera en färdig, gemensam och slutlig vårdreform innan årets slut.

Men det finns en hel del hinder på vägen. Några av de mest väsentliga stötestenarna:

• Ska det finnas en statlig försäkring verksam på samma marknad som de privata?
• Ska sjukvårdsförsäkringen vara obligatorisk för alla?
• Ska alla arbetsgivare tvingas hålla alla anställda med försäkringar?
• Ska eventuella privata försäkringskostnader vara avdragsgilla?
• Ska försäkringar som betalas via arbetsgivaren vara skattpliktiga för den anställda?
• Ska individers möjligheter att stämma en läkare för felbehandling begränsas?
• Ska de "gamla" offentliga försäkringssystemen Medicaid och Medicare skäras ner?
• Ska staten ha ett större åtagande när det gäller vårdprioriteringar?

Ovanstående lista är bara några av de mest omdebatterade vårdfrågorna.

I grunden handlar det främst om kostnader. Det amerikanska sjukvårdssystemet är extremt kostsamt. Alla är överens om att det kostar för mycket. Alla är överens om att något måste göras.

Men vad som ska göras? Ja, där tar enigheten slut.

Urbanisering av ett gigantiskt förorts-centrum

Här i USA börjar man sp smått se en ny trend när det gäller samhällsplanering. Runt 20 kilometer nordväst om centrala DC ligger ett gigantiskt köp- och kontorscentrum som heter Tysons Corner. Stället är närmast horribelt stort och består i själva verkat av ett antal olika köpcentrum, inomhusgallerior och kontorsbyggnader som tillsammans bildar en helt bilanpassad och extremt illa planerad miljö där konsumtion, service och kontorsverksamhet är helt dominerande.

I Tysons Corner arbetar totalt 120 000 personer. Men här bor bara 17 000. Varje dag pendlar således massor av folk hit. Och alla kommer de i bilar, eftersom det knappt är praktiskt möjligt att ta sig hit på annat sätt.

Således finns det väldigt många parkeringsplatser, fler än antalet anställda och boende tillsammans. Omkring hälften av Tysons Corners landyta består av parkeringsplatser eller vägar.

Man skulle kunna säga att Tysons Corner är ett extremt tydligt exempel på ett amerikanskt centrum. Utsträckt, bilanpassat, låga byggnader, jättelika parkeringsplatser, tiofiliga vägar. Några trottoarer existerar knappt. Att ta sig över motorvägen för att besöka en affär där på andra sidan gatan går inte, det finns inga övergångsställen.

Men nu håller något på att hända. Tysons Corner ska urbaniseras.

Det är väldigt intressant. Så intressant till och med att Time ägnar fyra sidor åt det i sitt senaste nummer: "A Radical Way to Fix Suburbian Sprawl. The traffic-jammed town surrondig one of America's biggest malls is being turned into a pedestrian-friendly community. Is this the city of the future?" skriver Time.

Planarbetet har pågått i flera år och har varit rejält omskrivet av lokala medier här i Washington. Projektet är stort. Väldigt stort.

Först och främst ska tunnelbanan dras ut till Tysons. Enligt förslaget ska det bli fyra stationer inom områdets gräns. En väl fungerande kollektivtrafik ska följas av en intensiv förtätning av området. Och det är främst bostäder som ska byggas. Man räknar med att det totalt kommer att bo runt 100 000 personer här på sikt, sex gånger så många som i dag.

Byggnader ska överta de stora parkeringsfälten och de breda motorvägarna. Riktiga kvarter ska anläggas. Breda trottoarer och gång- och cykevänliga stråk ska byggas. Folk ska kunna ta tunnebanan till Tysons, flanera i en stadsliknande miljö och kanske ta en eller annan tur med de miljövänliga lokalbussarna som ska trafikera den nya innerstaden i förorten. Man pratar om en "manhattanisering" av en av USA:s största och mest bilanpassade köpcentrum. Dock med en viktig distinktion: Miljötänkandet är centralt i hela planeringsprocessen.

Detta är fortfarande något helt unikt i USA. De låga byggnaderna ska ersättas med högre hus, vilket är mer effektivt ur energisynpunkt. Boende, arbete och konsumtion ska integreras vilket leder till minskat antal transporter. Väl fungerande och miljövänlig kollektivtrafik minskar bilberoendet. Och så vidare.

Man kan säga att omdaningen av Tysons Corner ligger helt i linje med den omställning av den amerikanska livsstilen som Barack Obama pratat om vid ett antal tillfällen och som han kallat nödvändigt.

Förhoppningen är att planen ska antas nu i höst och att byggstarten sedan ska kunna ske i stort sett omedelbart. Pengarna för utbyggnaden av tunnelbanan finns redan anslagna och denna del av projektet beräknas vara klar om fyra år.

Tjocka poliser som skjuter ihjäl folk

Bilden av den tjocka och snälla poliskonstapeln är sann åtminstone till hälften här i Washington DC.

Poliserna är nämligen tjocka.

Den ökade fetman i kåren har börjat bli ett problem och nu har polisledningen dragit igång en tävling som ska leda till viktminskning och ökad kunskap om kost och motion. "Biggest Loser" är namnet på tävlingen.

Biggest loser är annars oftast de fattigaste invånarna i de fattigaste stadsdelerna i DC. I går sköts två personer ihjäl av polisen i Distriktet. I det ena fallet dog en person av skottskador i samband med tumult vid en begravning. I det andra var det en 25-årig kille som, enligt vittnen, försökt fly från polisen in i en gränd. Han blev skjuten bakifrån och avled.

I går kväll samlades många personer vid platsen i nordöstra delen av stan och enligt Washington Post är missnöjet över polisens agerande stort främst bland den svarta befolkningen.

Polisen i Distriktet har ett grundmurat dåligt rykte bland de svarta, ett rykte som kan förklaras historiskt. Kåren var länge helvit och ägnade förr en stor del av sin tid till att se till att slå ner alla tänkbara medborgarrättsliga aktiviteter. Det var först i slutet av 1960-talet som de första svarta poliserna anställdes. I samma veva kom de välkända kravallerna, när stora delar av centrala Washington liknade en krigszon.

Misstänksamheten mot polisen bland african-americans är alltjämnt hög, även om det numera finns gott om svarta poliser.

Och situationen blir inte direkt bättre av att polisen fortsätter skjuta ihjäl personer till synes utan att vara tvingade till det. För något år sedan inträffade det ett uppmärksammat fall där en ung pojke, jag tror han var runt 14 år, blev ihjälskjuten av en polis från en bil. Pojken var helt obeväpnad och uppträdde inte hotfullt på något sätt. Polisen trodde att han stulit en moped, vilket visade sig vara fel.

"En ren avrättning" beskrev 25-åringens pappa dödsskottet i går. Han var intervjuad i Washington Post.

Det är händelser som dessa som gör att förtroendet för polisen i de mest utsatta stadsdelarna fortsätter vara uruselt.

Ett grundproblem är att den amerikanska polisen överlag är dåligt utbildad. Jag träffade en professor i kriminologi på en middag häromveckan och han berättade att poliskåren i USA sällan har mer än en kort introduktionsutbildning, kanske på ett par månader. I många fall knappt ens det (det ser olika ut i olka delar av landet). Det gäller särskilt fotfolket, uniformerad personal som är ute på stan och som oftast åker på larm av akut karaktär.

Det amerikanska sopberget

Jag har gått och burit på idén länge utan att göra något konkret åt den; Ett reportage om det amerikanska sopberget.

Tanken slår mig igen när jag läser en artikel på E24 om att sophämtningen blir allt dyrare i Sverige. Här i USA är den kostnaden ytterst marginell. Åtminstone på de flesta håll.

USA producerar utan konkurrens mest sopor per capita i världen. Även om medvetenheten om det ohållbara i detta faktum så sakta håller på att sprida sig, är det fortfarande fullständigt häpnadsväckande för en skandinav att se de mängder sopor som körs iväg av jättelika sopbilar varje dag från landets städer.

Det konsumeras massor - och det slängs massor. Bara ett exempel: På vår gata kommer sopbilen två gånger varje vecka. Sopmängderna som ställs fram på trottoaren är enorma. Och ungefär hälften (ingen vetenskapligt grundad utsaga, men en kvalificerad uppskattning) är fullständigt onödiga förpackningar av olika slag. Användandet av olika sorters engångsmaterial är enormt utbrett. Muggar, tallrikar, bestick är av plast även på relativt "etablerade" restaurangar och kaféer.

USA Today jämförde nyligen mängden av sopor som slängs från amerikanska hushåll med Empire State Building: Volymen sopor är lika stor som volymen i en av världens största skyskrapor.

Varje dag.

På ett år produceras således 365 Empire State Buildings i sopmängd.

Var tar alla dessa sopor vägen? Vart åker bilarna som hämtar soporna här på gatan två gånger i veckan? Var finns de gigantiska amerikanska sopbergen? Och kommer amerikanerna någonsin att kunna ändra sin livsstil och klara av att minska på sin sopmängd?

Jag återkommer förhoppningsvis med ett reportage i ämnet...

Amerikansk vårdreform allt närmare

Den stora amerikanska vårdreformen, som Barack Obama utlovat ska presenteras redan i år, blir nu allt mer konkret. USA Today rapporterar att presidenten nu preciserat sina tankar kring hur ett framtida hälso- och sjukvårdssystem ska se ut i USA.

Enligt tidningen vill han ha såväl en statligt organiserad sjukvårdsförsäkring - som ska finnas som ett alternativ till de privata - som i praktiken ett obligatorium för alla amerikaner att teckna en försäkring.

Båda dessa förslag kommer att reta upp de republikanska ledamöterna i både senat och representanthus. Och sannolikt kommer även flera demokrater, åtminstone i huset, att gå emot både den offentliga försäkringen och obligatoriet.

Just nu sitter nyckelpersoner i kongressens båda kamrar och snickrar intensivt på ett förslag till reform som enligt planerna ska presenteras före sommaruppehållet i augusti. Reformarbetet sker i intimt samarbete med Vita huset och dess vårdsamordnare Nancy-Ann DeParle. Även hälsominister Kathleen Sebelius jobbar för närvarande för högtryck med den kommande reformen.

Det kommer att bli en het politisk vårdsommar här i USA.

Ekologisk mjölk-kris

New York Times rapporterade häromdagen att den ekologiska mjölken har tappat i försäljning för första gången någonsin. Och tappet har gått snabbt. Oerhört snabbt.

För bara något år sedan hade certifierade eko-mjölkbönder svårt att hinna möta den ständigt växande efterfrågan. Och så hade det varit under flera år. Konsumenternas nyvaknade intresse ledde till att allt fler konventionella mjölkproducenter övergick till ekologisk mjölkproduktion.

Ett säkert sätt att tjäna mer pengar, trodde de flesta. Det här med "organic" hade kommit för att stanna och efterfrågan fortsatte att stiga hela tiden. För övrigt samma utveckling som i Sverige, där det stundtals varit svårt att få fram tillräckligt med Krav-märkta varor för att möta efterfrågan.

Så kom då den ekonomiska krisen. Och på bara några månader förändrades allt. Plötsligt började främst barnfamiljer att köpa konventionell mjölk istället. Ekomjölken kostar i snitt ett par kronor mer per liter, en skillnad som är tillräckligt stor för att marginalkonsumenter väljer pris före miljö.

Försäljningen av den dyrare ekomjölken har sjunkit med 20 procent sedan i höstas och många av de bönder som precis ställt om sina gårdar till ekoproduktion känner sig nu närmast lurade.

"Hade jag vetat om det här hade jag aldrig bytt produktionssätt" säger en mjölkbonde till N Y Times.

Mjölkupphandlarna har nu aviserat att de kommer att säga upp runt tio procent av de kontrakterade gårdarna som levererar ekologisk mjölk. Och de flesta andra leverantörer och producenter har fått beskedet att de måste skära ner på volymerna.

En del av ilskan riktar sig mot USDA Organic. Till skillnad från i Sverige, där ju Krav-märkning är en fristående och självständig certifieringsorganisation, är USDA (United States Department of Agriculture) Organic en statligt driven och kontrollerad certifiering. Och USDA har också propagerat för att fler bönder ska övergå till ett mer ekologiskt inriktat jordbruk. Vilket naturligtvis är bra. Problemet är bara att man använt ekonomi som ett bärande argument. Och just det argumentet visade sig inte vara riktigt hållbart.

Lenos sista Tonight Show

De amerikanska tidningarna är uppfyllda av att Jay Leno nu gör sin sista kväll som värd för The Tonight Show, NBC:s mest kända program.

Programmet är en amerikansk TV-klassiker som startade redan 1954. Leno, med en av världens mest markerade och kända hakor, tog över efter legendaren Johnny Carson för 17 år sedan. Carson hade då lett programmet i 30 år, faktiskt från samma år som jag föddes.

Från och med måndag tar Conan O'Brien tar över. Om Leno givit TV-världen en haka så ger O'Brien TV-världen ett ilsket irländskt rött hår.

Programmet sänds från Los Angeles fem dagar per vecka. Tidsskillnaden på tre timmar gör att Tonight blir väldigt mycket Tonight (eller t o m Tomorrow) här på östkusten. Den börjar halv tolv... Således är det väldigt sällan som en stackars utarbetad småbarnsförälder som jag orkar se showen. Men jag ska göra ett försök i kväll, det skrivs ju ändå TV-historia.

Alla rätt, Obama

Han lyckades plocka rätt många poäng med sitt val till ny domare till USA högsta domstol (läs mitt tidigare inlägg för bakgrund). I dag meddelade Barack Obama att hans kandidat till Supreme Court är Sonia Sotomayor.

Hon är kvinna, hispanic, ung i dessa sammanhang (född 1954) och har en bakgrund som närmast är den perfekta bilden av the American Dream:

Föräldrarna var fattiga invandrare från Puerto Rico. Pappan, som hade gått tre år i skola och inte kunde ett ord engelska när familjen kom hit under andra världskriget, dog när Sotomayor var 9 år. Hon och brodern växte upp med sin ensamstående mamma i ett fattigt område i Bronx, New York. Mamman hade tidvis två jobb för att klara ekonomin. Genom stipendier kunde både Sonia Sotomayor och brodern studera på universitet. Hon gick både Princeton och Yale. Brodern är numera läkare.

Den formella utnämningen sker av senaten, men dyker det inte upp några gravade hundar så lär Sonia Sotomayor dra på sig den långa, svarta kaftanen i samband med att domstolen inleder sitt arbete i september. Även om republikanerna i senaten säkert kommer att göra vad de kan för att sätta käppar i hjulet på utnämningen...

Tvåan når inte upp till ettan

Vi var och tittade på "Night at the Museum; Battle of the Smithsonian" i går och eftersom jag skrev om filmen här på bloggen för några dagar sedan så tänkte jag bara ge några korta reflektioner.

Enligt CNN har den spelat in omkring 70 miljoner dollar sedan premiären i fredags. Naturligtvis toppar den alla listor och den slår även originalet, som drog in drygt 40 miljoner dollar under sina första tre dagar 2006.

Tydligen har uppföljaren med det träffande svenska titeln "Natt på muséet 2" fått rätt mediokra recensioner i svenska medier. Här i USA har reaktionerna varit mer blandade.

Jag är varken recensent eller kulturskribent, men jag får nog hålla med kritikerna. Den första filmen var en rolig, annorlunda, spännande, originell och välgjord lättviktare med stundtals riktigt bra dialoger. Nummer 2 håller inte alls samma klass.

Ska jag sammanfatta så tycker jag att den gapar över för mycket. Filmen hade tjänat på att fokusera på något färre karaktärer och renodla handlingen. Miljöerna är för många, en av de briljanta grejerna med den första filmen var att den koncentrerade sig på en en enda miljö, ett gammalt dammigt museum som fick liv och kraft varje natt. Här springer skådisarna från ett ställe till ett annat i ett till synes oändligt och tämligen förvirrande byte av miljöer.

Dialogerna kunde gjorts betydligt roligare, mer genomarbetade och rappare. Och storyn är tämligen svag och har inte ettans fräschör eller orginalitet.

Betyg? Två av fem. Den första ger jag en fyra i kategorin familjefilm.

Men sannolikt kommer filmen fortsätta dra in miljoner till filmbolaget och lika sannolikt kommer muséerna i Washington DC att uppvisa förbättrade besökssiffror det närmaste året...

Washington laddar inför premiären

I morgon, fredag, har den premiär - filmen som kommer att dubblera besöksantalet på Distriktets muséer. Minst. Uppföljaren till "En natt på muséet" med Ben Stiller. "Night at the Museum; Battle of the Smithsonian".

Premiären har föregåtts av enorma reklamkampanjer. Bland annat ett helt annonsuppslag i färg i New York Times förra helgen och massor av TV-reklam.

Washington DC är en oerhört museität stad och de flesta institutionerna har inga större problem att hitta sin publik. Men när filmbolaget kontaktade ledningen för den statligt ägda stiftelsen Smithsonian, som driver de flesta nationella muséerna i huvudstaden, hade man svårt att tacka nej.

Den första filmen, som hade premiär 2006, innebar kraftigt ökade besökssiffor för Museum of Natural History i New York. Troligen kommer muséerna i DC uppleva något liknande i sommar, efter att uppföljaren gjort det som alla tror att den ska göra: succé.

Såvitt jag har förstått utspelar sig de flesta scenerna på National Air and Space Museum, men några av de andra Smithsonian-muséerna finns också med i handlingen, bland annat National History Museum.

Det är inte bara stans muséer som kommer att tjäna på uppmärksamheten. Också turistnäringen i stort - hotell, restauranger, butiker och så vidare - gnuggar händerna inför den kommande premiären.

Washington DC har på kort tid förvandlats från en tråkig förvaltninngs- och politikstad ("Hollywood for ugly people") till en av USA:s hetaste och coolaste städer. Mycket tack vare stjärnglansen från The Obamas förstås, men också genom att stora filmer som denna utspelas här.

För den som vill veta mer om Smithsonian rekommenderas stiftelsens webbplats. Det finns ett antal oerhört ambitiösa och bra muséer. Och alla är gratis.

USA skärper kraven på bränsleförbrukning

USA tar allt fler steg mot en mer aktiv miljöpolitik. Barack Obama har redan sagt att USA ska ta "en ledande roll" när det gäller det globala arbetet mot klimatförändringen. I stimulanspaketet som beslutades i vintras fanns det med ett antal satsningar på alternativ energiproduktion. Och i dag, tisdag, ska presidenten offentliggöra hårdare krav på att nya bilar måste vara mer bränsleeffektiva.

Från och med år 2016 ska personbilar och mindre lastbilar uppfylla en minimistandard när det gäller bränsleförbrukning. På varje gallon ska ett fordon kunna köra minst 35,5 miles, vilket ungefär motsvarar en förbrukning på 0,7 liter/10 kilometer. Dagens amerikanska snittbil drar runt 1 liter.

Bilindustrin här i USA har länge varit motståndare till en federal gräns för bränsleförbrukning. Kanske inte så kontigt med tanke på att de tre stora biljättarna här överlag producerar bilar som formligen slukar bensin. Det är en av de viktigaste orsakerna till den amerikanska bilundistrins kris - oförmågan att se framtidens miljökrav och konsekvenserna av den långsiktiga och ofrånkomliga trenden med allt högre oljepris.

Man ligger långt efter både europeiska och asiatiska bilmärkens standard när det gäller bränsleeffektivitet och utvecklingen av alternativa drivmedel.

Den här gången lär dock de amerikanska biljättarna ligga lågt. Det är inte riktigt läge att protestera högljutt mot den regering som håller dem under armarna med miljardstöd. Och dessutom har de nog vid det här laget insett det vansinniga i att fortsätta producera bensinslukare i stora mängder...

Etnicitet eller genus?

Vad är viktigast? Etnicitet eller genus?

Barack Obama har fått mycket beröm för sin första tid i Vita Huset, men på ett område har han knappast lyckats bättre än sin företrädare: Jämställdheten.

Även om ett av hans första beslut var att godkänna en lag som ger formell rätt till lika lön för lika arbete oavsett kön, så kan det inte bortförklaras: 75 procent av hans regering består av män och i hela administrationen är den manliga dominansen påtaglig.

Det här är inte på någpt sätt typiskt för just Obama. Hela det amerikanska samhället präglas av män, män och män. Jag har skrivit en krönika om det här om ni vill ha lite mer fakta och åsikter.

Nu har dock presidenten chans att rätta till fördelningen i en av de absolut mest genus-sneda institutionerna inom USA:s förvaltning, Högsta Domstolen. Av de nio ledamöterna är för närvarande en kvinna, den svårt cancersjuka 76-åriga Ruth Ginsburg. Resten gubbar. David Souter har meddelat sin avgång, vilket innebär att Obama nu kan tillsätta en ny ledamot.

I dag, onsdag, ska han träffa en massa höga jurister och andra betrodda för att diskutera utnämningen, som troligen kommer att offentliggöras senast i sommar. Spekulationerna är redan i full gång. Att det blir en domare med dragning åt det liberala hållet torde vara ställt utom allt tvivel. Hittills har diskussionen mest kretsat kring etnicitet. Är det dags för en första "hispanic"? Eller ytterligare en ledamot med african-american-bakgrund?

Åldern har också pratats om. Domstolen behöver föryngras. Souter är 69 år och betraktas som ung i sammanhanget. Den äldste domaren är 89 år.

Några har även påpekat att det skulle kunna vara bra att tänka på att få in en kvinna till i församligen. Särskilt med tanke på att det sannolikt bara är en tidsfråga innan Ginsburg tvingas avgå.

Det är en intressant avvägning som Obama måste göra inom kort. Kan han hitta en kompetent, ung, kvinna med latinamerikansk bakgrund? I så fall prickar han in rätt många rätt.

Det är intressant att se hur genus och etniticitet rätt ofta hamnar i en slags konkurrenssituation här i USA. Jag har inga vetenskapliga belägg för det, men min absoluta känsla är att etniciteten nästan alltid sätts före genus. Åtminstone tycker jag mig se betydligt mer offentliga diskussioner om etnisk bakgrund, jämfört med diskussioner om könsfördelning.

Jag är förvånad över hur lite det pratas om genusaspekten här. Visst, det finns stora kvinnoorganisationer som NOW, National Organization for Women. Läs för övrigt deras åsikt om den kommande domarutnämningen här: "One is not enough". Men dessa organisationer verkar ha väldigt svårt att göra sin röster hörda i den allmänna mediekakafonin.

Jämställdheten här i USA står sammanfattningsvis och stampar på ungefär samma fläck.

För den som vill höra en bra krönika i ämnet rekommenderas den här på Sveriges Radio.