onsdag 22 december 2010

I krisens spår: Minskad ökningstakt av befolkningen i USA

308 745 538. Så många är amerikanerna enligt den senaste folkräkningen, som genomfördes under 2010. Räkningen genomförs vart tionde år och slukar massor av resurser. Här saknas ju såväl personnummer som en mängd av de centrala register vi har i Sverige. Så den stora undersökningen genomförs mycket konkret: Via brev hem till hushållen, dörrknackning och andra former av praktiska aktiviteter.

För en person som kommer från ett centraliserat och genomrationaliserat land som Sverige är det en uppvisning i ineffektivitet. Men många amerikaner är måna om sin integritet och att införa personnummer och olika centrala register anses vara politiskt omöjligt. Om det inte handlar om nationell säkerhet, är kanske bäst att tillägga. Då är man beredd att gå rätt långt också när det gäller den personliga integriteten...

Hur som helst. US Census Bureau, som motsvarar den svenska Statistiska Centralbyrån, har precis släppt de första siffrorna från den stora räkningen. Statistiken visar bland att USA nu har 308,7 miljoner invånare. Det är en ökning med knappt tio procent sedan den förra räkningen för tio år sedan och ökningstakten är den lägsta sedan 1930-talet.

Minskad invandring på grund av det kärva ekonomiska läget är sannolikt den viktigaste förklaringen (precis som 30-talet med andra ord), tillsammans med låga födelsetal.

Census beskriver också befolkningsutvecklingen i de 50 delstaterna. Generellt minskar invånarantalet i landets nordöstra delstater, med "solstaterna" i väst och syd ökar.

Lokalt här i den amerikanska huvudstaden, som ju har en egen juridisk status och inte räknas som en delstat, ökar befolkningen relativt kraftigt efter många års minskning. Som mest hade Distriktet drygt 800 000 invånare år 1950. Därefter minskade invånarantalet stadigt varje decennium. Botten nåddes - av allt att döma - vid den förra mätningen, då befolkningen bestod av 572 000 personer.

Nu har antalet stigit till 602 000, en ökning med fem procent. Och enligt Census håller också huvudstadens befolkningssammansättning på att förändras. Huvuddelen av de personer som flyttar hit är vita eller "hispanics" (latinamerikaner) och den svarta andelen av befolkningen minskar stadigt. För 20 år sedan var 70 procent av DC:s invånare svarta. Förra mätningen hade den siffran sjunkit till 60 procent. Och nu ligger den på 53 procent. Det innebär att det bara är en tidsfråga innan de svarta inte längre är en majoritet i Washington DC - en historisk händelse i en stad som alltid dominerats av svarta.

torsdag 16 december 2010

Larry Kings sista show

En medial institution går i graven här i USA i kväll; Larry King gör sin sista show efter 25 år på prime time i CNN.

Han fyllde nyligen 77 år och har troget haft hängslena på under alla år som programledare i TV, men han började sin karriär som radiopratare. Några år efter att CNN drog igång, värvades han till den nya kanalen och fick sin egen intervjushow, Larry King Live. Han har haft timmen mellan 21 0ch 22 och normalt ägnas hela programmet åt en enda gäst.

I går, i det näst sista programmet, var det skådisen Barbra Streisand. Innehållet i kvällens program är såvitt jag vet hemligt, men det lär väl dyka upp en del kära gäster och en och annan överraskning, kan jag tro.

King har konsekvent haft en lyssnande och rätt tillbakahållen attityd som intervjuare, vilket gjort att han stuckit ut i en TV-värld fylld av självupptagna, gapiga och gåpåiga programledare - särskilt i kabelkanalerna. Han låter folk prata till punkt och genom sin stil har han genom åren byggt upp ett rejält förtroendekapital. Det har gjort att många personer valt att "träda fram" i Larry King Live efter en skandal eller något annat kontroversiellt.

Programmet ska fortsätta sändas året ut, resterande shower ska dock bara innehålla tillbakablickar från de 25 år som gått.

Larry King Live ersätts efter nyår med Piers Morgan Tonight med den brittiska journalisten Piers Morgan.

måndag 13 december 2010

Sverige i amerikanskt mediebrus

Sverige har fått ovanligt mycket uppmärksamhet här i USA den senaste tiden.

Först var det förstås Wikileaks och dess svenska anknytning. Hela historien kring Wikileaks är stor nyhetsmässigt, men inte så stor som den verkar vara i Europa. När det var som hetast, för någon vecka sedan, platsade den på topp tre över listan på mest uppmärksammade nyheter här i USA, men den intog aldrig förstaplatsen. Istället dominerade främst Obamas skatteuppgörelse med republikanerna.

Den svenska vinkeln (att han är misstänkt för bland annat sexuellt utnyttjande och våldtäkt) fick rätt stort utrymme och åklagaren i Göteborg citerades på många håll. Dessutom blev det snabbt en debatt, särskilt bland vänstersympatisörer, om att det hela i själva verket rörde sig om ett justitiemord - inte kan väl en sådan hjälte vara ett manligt svin? Anmälan från de två svenska kvinnorna var säkert regisserad av CIA och de svenska rättsväsendet har helt kapitulerat för amerikanska intressen. Ungefär så lät tongångarna från flera kända vänsterskribenter.

Svepande och torftig argumentation, tycker jag.

Sedan exploderade den där bomben i centrala Stockholm och det har det också rapporterats rätt ordentligt om, särskild under denna måndag. Såväl Washington Post som N Y Times hade rätt fylliga artiklar och i morse hade NPR (National Public Radio) en rapport från samarbetspartnern BBC:s korrespondent i Stockholm. "En tufft uppvaknande för ett öppet och fredligt land". Så låter väl en kortkort sammanfattning av den publicistiska vinkeln i de medier jag har kikat på här i USA.

Flera tar upp att det finns en hårdnande motsättning mellan många svenskar och vissa etniska minoriteter, särskilt då muslimer. Man påminner bland annat om Sverigedemokraternas framgångar i höstens riksdagsval.

måndag 6 december 2010

Om Wikileaks och anonyma bloggare

Uppmärksamheten kring Wikileaks har ju varit enorm de senaste veckorna - trots att de publicerade dokumenten hittills egentligen inte innehållit några avgörande avslöjanden. Det har mest handlat om pikanta detaljer, pinsamma beskrivningar, allmänna tyckanden och rätt mycket skvaller.

Det är uppenbart att det är själva fenomenet Wikileaks som väcker sådan uppståndelse. Det är intressant och man kan fråga sig varför.

Tidigare har läckor - eller källor som de kallas i journalistiska sammanhang - i stort varit hänvisade till enbart medier och/eller polis och åklagare. (Om man inte jobbat som spion, då har ju Sovjetunionen alltid varit ett alternativ...)

Men numera har arenorna för läckor förändrat form. Och det är möjligen det som skapar, eller åtminstone bidrar till, den hysteri som finns kring Wikileaks.

För Wikileaks är ju egentligen inget annat än en publiceringsplattform för dokument som på ett eller annat sätt läckt ut från institutioner, organisationer eller företag.

Istället för att gå omvägen via medier, kan nu en "whistleblower" vända sig direkt till denna publiceringsplattform. Och uppfylls bara de två grundkriterierna: att dokumenten inte ska vara producerade av den som läcker samt att det ska vara originalhandlingar, så talar mycket för att uppgifterna publiceras.

Detta ger en helt annan sprängkraft än de tidigare väldigt omständliga sätten att läcka. Sedan kompliceras det här med en del juridiska oklarheter. Med vissa undantag (rikets säkerhet) så är källan skyddad i svensk lagstiftning, förutsatt att man läckt till en journalist. Journalisten/redaktionen har skyldighet att skydda sin källa. Inom offentlig förvaltning kommer dessutom regelverket kring meddelarfriheten in. Motsvarande lagstiftning finns i många andra länder.

Men dessa lagar om källskydd, meddelarfriheten, förbudet att efterforska källa och liknande gäller knappast för läckor till publiceringsplattformar som Wikileaks, eftersom den kan troligen inte kan anses vara en journalistisk produkt. Däremot så gäller lagstiftingen förstås när medierna publicerar uppgifter från Wikileaks...

Hur som helst. Det här handlar ytterst om transparens och hur öppet ett samhälle ska tillåtas vara. Konsekvenserna av Wikileaks kommer att leda till en diskussion kring just detta. Och jag tror att den diskussionen kommer att bli viktigare än avslöjandena i sig.

Det kommer också leda till en diskussion om mediernas roll som granskare. För på sätt och vis är ju Wikileaks ett underbetyg åt journalisterna. Det finns ett uppenbart behov av att dela med sig av handlingar och dokument som man av olika skäl vill offentliggöra. Men man är inte villig att gå omvägen via medierna.

Detta får mig att tänka på en annan företeelse som kanske egentligen bara är en annan sida av samma mynt: De "hemliga bloggarna". I Sverige finns det ett flertal personer som anonymt och ofta kritiskt beskriver sin arbetsplats - ett företag eller en myndighet eller vad det nu är.

Jag har självt tidigare skrivit om Totalstyrelsen, där bloggaren Gullan mer eller mindre regelbundet (mindre frekvent på senare tid) publicerat inlägg som bitvis varit mycket kritiska till myndighetsledningen. Bloggen har väckt stor uppmärksamhet också utanför bloggvärlden. I flera av sina texter har Gullan varit milt uttryckt skeptisk till just massmedierna och såvitt jag förstår har hon valt bloggformen just för att hon menar att medierna inte klarar av sin kritiskt granskande roll.

Såväl Wikipedia som de anonyma bloggarna är exempel på att ny och enkel publiceringsteknik kan leda till ett mer öppet och transparent samhället vid sidan av de etablerade mediekanalerna (även om Wikileaks samarbeter med flera stora redaktioner). Och det tycker jag är bra, även om det inte är alldeles problemfritt. För plötsligt finns det ju inte heller någon som ansvarar för publiceringen - eller som kan ställas till svars för publiceringsskador...

Men det är delvis en annan diskussion. Låt mig ta den en annan gång.