Oljekatastrofen utanför Louisianas kust präglar hela den amerikanska delen av gulfkusten, mer eller mindre. Vi har just kommit tillbaka till DC efter en veckas resa i oljans spår. Här är några snabba reflektioner.
Det sprutar ut minst 800 000 liter råolja från den havererade oljeriggen. Varje dygn. Och detta har snart pågått i 50 dagar. Det innebär i runda slängar 40 miljoner liter olja.
Och ingenting talar för att läckan ska kunna tätas den närmaste tiden. Oljebolaget BP har försökt med olika metoder, men alla har misslyckats och försöken blir nu alltmer desperata. Under tiden drabbas de olika biotoperna runt gulfen allt hårdare.
Värst är det kanske för de omfattande och extremt känsliga våtmarkerna (wetlands) i Mississppiflodens gigantiska deltaområde. Här formligen sjuder det av liv och den här delen av den Mexikanska golfen spelar en viktig roll i den komplicerade ekologiska näringskedjan för hela området.
En del av våtmarkerna har redan drabbats av oljan, med lokalt förödande konsekvenser för häckande fåglar, kräldjur, fiskar och växtlighet. Nu fruktar experter att orkansäsongen, som precis inletts, ska leda till att mycket större mängder olja pressas in mot stränder och våtmarker. Och då blir katastrofen än värre.
Hittills har de oljebälten som bildats hållits sig ganska stabilt ute runt den havererade riggen. Vädret har varit gynnsamt och strömmarna har inte tagit tag i oljan i någon större omfattning. Stränderna väster om Mississippideltat är förorenade och avstängda. Man har även börjat se olja komma in till stränderna i deltaterna Mississippi, Alabama och Florida. Men ännu så länge i liten omfattning.
Det är inte bara djur och natur som drabbas. Näringslivet i den här delen av USA är baserat på tre saker. Fiske, turism och oljeindustri. Alla är länkade till varandra på ett raffinerat och komplicerat sätt. Därför är det svårt att hitta någon som är riktigt förbannad på oljeindustrin i allmänhet och BP i synnerhet - trots katastrofen. Oljan ger jobb och många är oroliga över att det nu blir svårare att få tillstånd för att borra efter olja utanför kusten. Den oron är större än ilskan över försvunna turister och ninskat fiske.
Fisket är i det närmaste utslaget i Louisiana. Såväl räkfisket som annat fiske går på sparlåga, eftersom det råder fiskeförbud i stora delar av de normala fiskevattnen.
Också turismen drabbas. De amerikanska delstaterna som drabbats hårdast rapporterar om uppemot 25 procent färre bokningar än normalt. Och i vissa delar, som Grand Isle i södra Louisiana är det i princip inga turister alls.
"Vi brukar ha omkring 8 000 personer här på stranden under Memorial weekend", sa en kommunalanställd som jag träffade. Han blickade ut över stranden, som var helt tom förutom på ett tiotal TV-bolag som ställt upp sändarbussar och kameror - och på mängder av olja som flutit i land i form av klumpar; olja blandat med sand och grus.
Den lokala stormarknaden på Grand Isle ekade tyst och öde. Restaurangerna var tomma. Däremot var de lokala motellen fullbokade - av saneringspersonal och folk som kallats in extra av den amerikanska kustbevakningen.
"Vi har ju precis hämtat oss från orkanen Katrina, som drabbade oss väldigt hårt. Så kommer det här nu", sa en annan person som jag pratade med. Hon har sommarbott på ön i 30 år och fick sitt hus förstört av Katrina.
"Och nu det här..." sa hon sorgset och gjorde en svepande gest över stranden från sin veranda.
På det lokala Community Center hade BP satt upp ett katastrofkontor, där fiskare och ortsbefolkning kunde ställa frågor eller ge kommentarer. Så länge vi var där såg jag knappt en enda människa gå fram till personalen.
Det finns väl inte så mycket att fråga om längre, antar jag.
Det råder en allmän uppgivenhet i södra Louisiana. Det är nästan som om folk gett upp. Och man kan förstå dom.
