Mer om senator Kennedy

Ted Kennedys liv och verkan har diskuterats intensivt sedan han avled för någon vecka sedan. Ett antal medier har gjort ambitiösa sammandrag av alla de lagar och förslag som han fått igenom i senaten och som så småningom också godkänts av representanthus och skrivits under av presidenter.

I flera sammanhang har dessa förslag gått igenom tack vare kompromisser och överenskommelser över partigränsen. Senator Kennedy har själv varit villig att "gå över till andra sidan". Ett sådant exempel är lagen "No Child Left Behind" som antogs 2001 efter initiativ av George W Bush. Lagen har kritiserats för att sätta för stort fokus på mätbara resultat (olika former av delstatliga och nationella tester) istället för att skapa rejäla förbättringar för elever och större möjligheter för skolor att bedriva god utbildning.

När George W Bush undertecknade lagen, fanns Ted Kennedy med bland nyckelpersonerna bakom presidenten.

Ted Kennedy gick alltså över partgränsen i vissa lägen. I ett sammanhang gjorde han det dock inte, vilket han senare uttryckt ånger för. I början av 1970-talet hade Richard Nixon ambitionen att genomföra en rejäl vårdreform, som bl a skulle innebära en allmän sjukvårdsförsäkring. Eftersom republikanerna vid denna tid saknade tillräcklig majoritet i kongressen, sträckte Nixon ut handen till Kennedy med förhoppningen att denne skulle medverka till en bred uppgörelse.

Kennedy sa nej och därmed föll Nixons vårdreform på hälleberget. Det paradoxala i den här historien är att Nixons förslag då till stora delar var mer radikalt än det som Obama försöker driva igenom nu.

Den intresserade kan läsa mer om Kennedy, kompromisser, republikaner och en del annat i nobelpristagaren Paul Krugmans kolumn i dagens New York Times.

Kennedys död och vårdreformen

I morgon begravs Edward Kennedy bredvid sina bröder John F och Robert på Arlingtonkyrkogården omkring fyra kilometer sydväst från där jag sitter just nu.

Hans död, som ju inte var helt oväntad, har uppmärksammats mycket stort här i USA. Många talar om att en epok nu går i graven. Sannolikt är Kennedy-eran över, åtminstone på den politiska nivå som klanen befunnit sig på i decennier.

Edward Kennedy satt som senator sedan början av 1960-talet. Han försökte sig på att bli president 1980, men förlorade kampen om partiets kandidatur mot Jimmy Carter. Han fortsatte dock att sitta i senaten, där han med tiden fick en allt större roll som partiets tyngsta namn och något av en patriark för demokraterna. När han i samband med ett möte i januari 2008, på American University här i Washington, offentligt gick ut och stödde Barack Obama som demokraternas presidentkampanj, var det sannolikt en av de definitiva spikarna i Hillary Clintons presidentkista.

En av Ted Kennedys hjärtefrågor var hälso- och sjukvården. Han hade ambitionen att få igenom en vårdreform under sin karriär och jobbade intensivt med detta intill sin död. Men det blev alltså inte så. Och hans död kan dessutom, paradoxalt nog, få direkt negativa konsekvenser för Obamas reformambitioner, eftersom demokraterna nu inte längre har de magiska antalet 60 ledamöter i senaten. Lagförslag måste normalt tas i senasten med kvalificerad majoritet (60 av totalt 100 ledamöter). Nu har partiet inte längre saken i egna händer, utan måste lita till att minst en republikan i senaten byter sida. Plötsligt finns det ett helt annat utrymme för kompromisser och följden kan bli en betydligt mer urvattnad vårdreform.

Ted Kennedy satt som senator för Massachussets och enligt delstatens regler måste nyval hållas innan en ny senator kan vara på plats. Detta ska ske inom en tidsrymd mellan 145 och 160 dagar efter avgång/frånfälle. Fram till dess är senatsplatsen vakant.

Denna konsekvens av sin egen död var Ted Kennedy mycket medveten om och han begärde enträget att delstatens skulle ändra dessa regler så att en interim ersättare kunde träda in direkt. Och därmed säkerställa demokratenas kvalificerade majoritet på 60 ledamöter.

Även om delstatens guvernör uttryckt sig positivt till denna regeländring, så måste även delstatskonkressen besluta i frågan. Och det lär ta ett tag. Vilket i sin tur innebär att Obamas vårdreform nu vilar på en betydligt bräckligare politisk grund.

Mayor Fenty goes public

Washington DC:s borgmästare, Adrian Fenty, spås av många vara ett framtidsnamn inom det demokratiska partiet. Han är ung, han är svart, han är energisk och han är taktisk. Dessutom har han faktiskt fått ett och annat gjort under de snart tre år han suttit som borgmästare. Han har särskilt satsat på stadens undermåliga och underpresterande skolsystem. Genom att anställa den mycket tuffa skolchefen Michelle Rhee och ge henne i stort sett fria händer och tillika rätt bra med resurser, har det så sakta börjat hända saker i Distriktets skolor.

Men på en punkt har borgmästare Fenty fått en hel del kritik: han har inte satt sina egna barn i sitt eget offentliga skolsystem. Hans tvillingpojkar har istället gått i en privat Montessoriskola med mycket hög skolavgift.

Nu är det dock slut med det. I måndags började de båda pojkarna i fjärde klass i Lafayette Elementary School, en helt vanlig kommunal skola som ligger i norra DC, på gränsen till Maryland.

En viktig symbol, menar många. Att borgmästaren sätter sina egna barn i en offentlig, skattefinansierad skola måste rimligen innebära att han nu, äntligen, har tilltro till det skolsystem som han är ansvarig för.

Håll koll på presidenten

Washington Post lanserade i dag en innovation på sin webbplats. Potus-tracker är ett webb-baserat analysverktyg som i detalj skärskådar Barack Obamas prioriteringar som president - utifrån hur mycket tid han använder för att diskutera olika ämnen eller för att träffa olika personer.

Ett rätt kul verktyg för den som är politikernörd med särskilt intresse för amerikansk politik på toppnivå.

Via Potus-trackern - Potus är en förkortning av "President of the United States" - kan den hågade se att presidenten hittills ägnat mest tid åt utrikespolitik, tätt följt av ekonomi. Den nu så omdebatterade hälso- och sjukvården intar en förvånansvärt blygsam placering i Obamas almanacka. För att inte tala om hans aktiviteter kring ämnet nationell säkerhet. Det är knappt mätbart i trackern. Jag misstänker att föregångarens prioriteringar var en aning annorlunda...

Vice presidenten Joe Biden är den som Obama träffats flest gånger sedan han tillträdde som president. 117 möten har de båda haft sedan i januari. Hustrun Michelle Obama kommer på andra plats, rejält distanserad av Biden. Drygt 50 sammanträffen har makarna haft - i officiella sammanhang kanske är bäst att tillägga. Jag hoppas att de hinner träffas mer i verkligheten. På tredje plats kommer utrikesminister Hillary Clinton, som träffat presidenten 36 gånger.

Även Obama-barnen finns med i denna lista. Malia har träffat pappa presidenten 17 gånger. Sasha 15 gånger. Jag kan också konstatera att Anna Burger, ordförande i den fackliga federationen Change to Win, finns med bland dem som träffat presidenten ett flertal gånger. Lite kul, eftersom jag intervjuade henne förra hösten. Det känns som jag var rätt nära Obama där...

I övrigt kan den nyfikne exempelvis se hur många gånger Obama spelat golf eller basket och att han åt glass i Alexandria den 20 juni. I maj var han tre gånger och tittade på när ena dottern spelade fotboll. Vid ett av dessa tillfällen var även min gode vän Raymond där med sin fotbollsspelande dotter Emma - båda skakade hand med presidenten.

Som ni märker håller jag sakta men säkert på att etablera kontakt med USA:s president.

Potus-trackern kan helt klart rekommenderas!

Spännande höst med hälso-tema

Efter ett långt och lättjefullt sommarlov i Sverige, är jag nu tillbaka vid skrivbordet i Washington DC. Och redan nu kan jag konstatera att denna USA-höst med största sannolikhet kommer att präglas av två ämnen. De har dessutom ett rätt uppenbart samband:

• Den nya influensan, A(H1N1). Till vardags kallad svininfluensan.
• Den planerade vårdreformen, som - inte helt oväntat - stött på patrull.

För att börja med influensan, är det uppenbart att den svenska pandemiberedskapen vida överträffar den amerikanska. Här ligger man generellt rejält efter i planering, antalet beställda vaccindoser räcker inte på långa vägar åt hela befolkningen, på många håll är det fortfarande helt oklart hur massvaccineringen ska organiseras. Och så vidare. Som bekant saknar ju USA en motsvarighet till de svenska landstingen. Det finns helt enkelt ingen tydlig eller nationellt enhetlig sjukvårdshuvudman. Anvaret för sjukvården ligger istället placerat på många olika nivåer, alltifrån statliga departement och myndigheter och ner till den enskilde medborgaren.

Jag får säkert anledning att återkomma i den här frågan, liksom när det gäller det pågående reformarbetet kring den amerikanska vårdsektorn.

Fortfarande i början av sommaren såg det ganska ljust ut för president Obamas ambitioner att förändra sjukvården. Men därefter har det börjat gnissla i reformmaskineriet. Ledamöter i kongressens båda kamrar - republikaner, men även en del demokrater - har uttalat kritik. Opinionen har så sakta börjat svänga, bland annat som en följd av tämligen fula angrepp från bland andra Sarah Palin.

Jag tror fortfarande att Obama kommer att lyckas genomföra åtminstone den största delen av sina planerade förändringar, men det blir nog inte riktigt lika enkelt som många trodde i våras. Sannolikt kommer det att krävas en del ytterligare kompromisser - vilket kommer att försvaga och urvattna en redan ganska försiktig reform - och den ambitiösa tidsplanen kommer knappast att kunna hållas. Barack Obama har ju praktiskt taget utlovat att en reform ska vara klar, beslutad och undertecknad redan i år. Enligt planen skulle både senaten och representanthuset vara klara med sina respektive förslag för ett par veckor sedan, före kongressens sommarlov i augusti, för att snabbt komma igång med förhandlingar om ett gemensamt förslag under hösten. Men ännu finns inga konkreta förskag att diskutera utifrån.

Det kommer att bli en het hälso-höst i år.