Om dödsstraffets vara eller inte vara

Här i Washington DC, som formellt inte är någon delstat, kan ingen dömas till döden. Detsamma gäller 14 andra delstater i USA. I övriga 36 finns det möjlighet för en domstol att skicka en människa till avrättning.

Sedan dödsstraffet återinfördes i USA 1976 har 34 av de 36 delstaterna tagit livet av totalt 1 138 personer (varken Kansas eller New Hampshire har avrättat någon trots legal möjlighet). För närvarande sitter ytterligare 3 308 personer i amerikanska fänglser i väntan på att deras dödsdomar ska verkställas.

Diskussionen om denna medeltida bestraffningsmetod är inte särskilt stor här i USA. Det är snarare en icke-fråga. Barack Obama är till exempel ingen uttalad motståndare till avrättningar. Tvärtom har han i olika sammanhang sagt sig stödja möjligheten att döma brottslingar till dödsstraff. Han har dock också uttalat att han vill ha en högre rättsäkerhet i samband med dödsdomar. Det är ju alltid lite synd om fel gubbe dödas (det är nästan bara män som dömd till döden).

De två grannstaterna till DC, Virginia och Maryland, har båda dödsstraff. Virginia, som utmärker sig i de flesta osympatiska sammanhang, ligger tvåa i antalet avrättade sedan 1976, efter Texas. 102 personer har lagligt bragts om livet därborta på andra sidan bron. I Maryland är mostvarande siffra fem. Förra året avrättades fyra människor i Virginia, ingen i Maryland.

Och skillnaderna kommer sannolikt bli ännu större. För nu är grannarna på väg att gå åt rakt motsatta håll. Virginia utreder möjligheten att utöka möjligheten för domstolarna att utdöma dödsstraff. Tanken är att det inte bara är den som mördat en annan person som skickas till bödeln utan även den som planerat mordet, beställt det eller hjälpt till att utföra det. Inte helt oväntat är det Virginias starka republikaner som driver förslaget.

I Maryland däremot, några kilometer norrut, pratar man om att helt avskaffa dödsstraffet. Det är guvernören där, Martin O'Malley, som länge varit emot det ultimata straffet och som nu planerar att lägga fram ett konkret lagförslag som skulle förbjuda avrättningar i delstaten. Eftersom delstatsparlamentet sedan det senaste valet domineras kraftigt av demokrater, är det inte helt osannolikt att lagen går igenom - även om långt ifrån alla demokrater är motståndare till dödsstraff.

För övrigt kan jag meddela att Kaliforniens domstolar är flitigast med att utdöma dödsstraff. För närvarande sitter 667 personer i "death row" där. Däremot har delstaten "bara" avrättat 13 människor sedan 1976.

Lite mer morbida fakta: Förra året dödades totalt 37 personer i USA genom avrättningar. Året innan, 2007, var antalet 42. Sammanlagt 111 dödsdomar dömdes ut under 2008.

De flesta avrättningarna i USA sedan 1976 har skett genom giftinjektion. 155 har dött i den elektriska stolen, 11 i gaskammare, tre genom hängning och två har skjutits ihjäl.

Detta och en hel del annat intressant går det att läsa i en nyutkommen rapport från Death Penalty Information Center.

Jämställdhet inom amerikansk politik? No way!

I vanlig ordning är jag långt före main stream media ;-)

Före jul skrev jag en krönika i svenska medier om att USA är ett u-land när det gäller jämställdhet. Washington Post hade en artikel på samma tema häromdagen: Does a Glass Ceiling Persist in Politics?

I artikeln uttalar sig flera om att det råder andra villkor för kvinnliga politiker. De granskas tuffare, deras personliga egenskaper kritiseras hårdare och de utsätts överhuvudtaget för ett större tryck än många av sina manliga kollegor. Såväl Hillary Clinton som Sarah Palin var inne på detta - och det senaste exemplet är Caroline Kennedy. Hon var tilltänkt som Clintons ersättare som senator från New York, men hoppade av strax innan hon skulle utses.

The Post:

"There's something different about when women run," said Bob Shrum, a Democratic consultant and a close ally of Kennedy. Echoing the complaints of many other family friends, Shrum noted that much of the criticism of Kennedy centered on her demeanor -- her soft voice and use of the phrase "you know" -- similar to the types of complaints that were so prevalent during the campaigns of Clinton and Palin.

Samtidigt konstaterar artikelförfattaren att Roland Burris, demokrat från Illionois, nu är insvuren som senator på Barack Obamas plats, trots att han utsågs av den brottsmisstänkte guvernören Rod Blagojevich och att Burris själv varit ifrågasatt på grund av både hög ålder och en rätt märklig personlighet. Men det har uppenbarligen inte hindrat honom från att bli senator...

Omkring 85 procent av ledamöterna i representanthuset är män. I senaten är motsvarande andel 87 procent män. För övrigt kan noteras att det finns en enda svart senator. Nämligen nämnda Burris.

In the Purple Tunnel of Doom

Alltmer uppgifter kommer nu fram om hur illa det egentligen var i samband med organisaeringen av Obamas stora installationskalas i tisdags. I dag ägnade Washington Post en lång artikel om kaoset i och kring det som numera kallas "The Purple Tunnel of Doom". Som jag tidigare berättat finns det t o m en särskilt Facebook-sida betitlad "Survivors of the Purple Tunnel of Doom". För närvarande är det nästan 5 000 medlemmar på denna community. Ytterligare inlägg på samma tema hittas här.

Jag kan inte säga att jag är förvånad över att det blev så här. Jag var nog snarare mer förvånad över att de första rapporterna sa att det mesta flutit på såpass bra. Enligt de inledande uttalandena av talespersoner från parkpolisen, den vanliga polisen, secret service och andra institutioner med ansvar för organisering och säkerhet, hade allt gått hur bra som helt.

Efter något dygn erkände man att omkring 4 000 personer av okänd anledning fastnat i den berömda "Tunnel of Doom". Nu står det alltmer klart att det handlar om betydligt fler personer än så. Kanske var det tio gånger det antalet som aldrig nådde fram. Kanske ännu fler.

Vi själva tillhörde dom som aldrig lyckades ta oss in till den plats dit vi hade biljetter. Men vi insåg rätt tidigt att det var kört och stannade betydligt längre bak. Det var okej där också, vi kunde se det hela på stora jumbotroner och högtalarsystemet fungerade utmärkt. Men många missade hela kalaset, antingen för att de var helt inklämda i tunneln eller för att de desperat försökte ta sig in på området på annat sätt.

Jag är som sagt inte förvånad. Och anledningen är i grunden rätt enkel. Man hyser här i DC en ofantlig förkärlek för överorganisering och överplanering. Det är i stort sett alltid för många inblandade (secret service, federal polis, lokal polis, räddningstjänst, militär, parkpolis, frivilligorganisationer, anställda inom senaten, inaugurationskommittén osv), det är för många och för dumma regler, för många som tar sitt jobb alldeles för bokstavstroget, för lite kreativitet och flexibilitet, tokmycket säkerhetskollar även vid avstånd som sunda förnuftet säger är aslltför stor för att på något sätt kunna utgöra ett hot. Osv osv.

Det är helt enkelt för mycket av allt. Och det här mönstret upprepar sig gång på gång så fort det är något större arrangemang. Istället för att eftersträva enkelhet, flexibilitet och smart logistik, verkar man närmast sätta en ära i att göra allt så krångligt som möjligt. Och varje institution bevakar ytterst noga just sina domäner - och är samtidigt noga med att inte kliva över gränsen för just sina befogenheter.

I det här konkreta fallet ledde det till att den lokala polisen fortsatte att hänvisa ner folk i tunneln, eftersom de hade stängt de andra gatorna som ledde till övriga ingångar till området framför kongressen. Samtidigt stängde säkerhetspersonalen vid checkpointen även entré i änden av tunneln, av säkerhetsskäl. Vilket ledde till att fler och fler människor tryckte på ner i tunneln, där det inte fanns en enda polis eller vakt som kunde organisera kön eller se till att folk började gå därifrån.

Till slut var trängseln så stor nere i tunneln att det verkar ha varit ren tur att inte masspanik utbröt. En sådan kunde ha lett till en veritabel katastrof med många döda och svårt skadade.

Det hade naturligtvis varit smartare att se till att öppna många fler entréer in till området - från olika håll. På så sätt hade inte trycket blivit så stort från ett enda håll. Och bakom området där det krävdes biljetter kunde man helt enkelt öppnat upp hela the Mall, utan en massa onödiga kravallstaket och meningslösa avstängningar som man nu satt upp överallt och som bara gjorde folk förvirrade och ökade trängseln och minskade möjligheten att komma fram smidigt.

Men även om tiotusentals personer sannolikt aldrig lyckades se installationen, trots biljetter och många timmars köande, så var det - trots all överorganisering - uppemot 1,8 miljoner personer som faktiskt var i området. Oavsett om man såg eller hörde något eller ej...

Janne Josefssons bidrag för ett öppnare samhälle

Tidskriften Socionomen har i sitt senaste nummer en längre intervju med journalisten och alla socionomers skräck Janne Josefsson. En intressant och tankeväckande artikel, väl värd att läsa för alla som är intresserade av massmedieetik och liknande.

Janne Josefsson är för många symbolen för hårdvinklad och tendensiös journalistik. Jag har själv flera gånger kritiserat hans och hans kollegors arbetsmetoder och de konsekvenser de kan leda till.

Samtidigt har jag alltid varit en förespråkare av granskande och tuff journalistik, förutsatt att den är relevant, korrekt, rättvis och kompetent utförd. Tyvärr är det inte alltid så. Överlag håller svensk journalistik, ärligt talat, en tämligen skral standard. Inte minst ur ett etiskt perspektiv, men också kvalitativt.

Janne Josefsson har flera poänger i Socionomens intervju. Och jag gillar hans inställning när det gäller att aldrig backa för konfrontation - han säger bland annat att han gärna ställer upp och pratar inför 150 socionomer: "Bjud in mig". Det är bra.

Men i grunden tycker jag att han skapat stora problem, inte minst för andra och mer nyanserade journalister med mindre intresse för det överdramatiska. Det finns ju knappt en socionom som vill prata med en journalist numera. Vilket är oerhört tråkigt. Janne Josefsson tycker själv att socionomer är för tysta. Det krävs inte alltför mycket intelligens för att inse att den hårvinklade och undergrävande journalistik han står för har en stor skuld till detta.

Janne Josefssons bidrag för ett öppnare samhälle har lett till det direkt motsatta: Tystare, räddare och ängsligare människor, oroliga för att bli offentligt uthängda som omänskliga, inkompetenta skurkar. Konsekvensen kan bli direkt förödande - ovilja att fatta obekväma eller kontroversiella beslut om t ex omhändertagande av barn som far illa. Och i så fall är det riktigt, riktigt illa.

Kan pengar göra forskare mer pratglada?

Tidningen Journalisten berättade nyligen att forskare vid Aalborgs universitet i Danmark får extra lön om de förekommer flitigt i medierna. Det är rektorn för universitetet som infört denna bonus.

Intressant försök. Forskningens isolering och brist på insyn och från övrigt samhällsliv är ett generellt problem, även om det så sakta håller på att bli bättre. jag vet av egen erfarenhet, både som verksam journalist och som utbildare i medierelationer, att många forskare - för att inte säga den absoluta majoriteten - är medieskeptiska, mediekritiska och rentav medierädda.

"Det blir ändå alltid fel, bäst att säga nej".

Det är naturligtvis en fullständigt felaktig taktik, även om jag har stor förståelse för att många känner så här. Den som kan ämnet bäst bör finnas till hands för att förklara och i möjligaste mån bidra till att missförstånd och misstag undviks i samband med en publicering.

Journalister skriver oavsett vem de får tag på - förutsatt att en story är tillräckligt intressant. Med den vetskapen är det lätt att förstå vikten av tillgänglighet. Annars är det verkligen en stor risk att det blir tokigt och fel när inslaget eller artikeln offentliggörs. Och dåhar forskaren gjort sig själv en otjänst.

Universitet och högskolor har sedan drygt tio år något som kallas "tredje uppgiften". Den innebär, förutom de ordinarie uppdragen forskning och utbildning, att man aktivt ska samverka med det omgivande samhället och också informera om sin verksamhet på ett öppet och förståeligt sätt.

De flesta högskolor och universitet har tagit denna tredje uppgift på allvar och det fungerar överlag betydligt bättre i dag jämfört med för 10-15 år sedan. Åtminstone centralt på skolorna. Man har satsat på kommunikationsenheter, ser till att skicka ut pressmeddelanden och är normalt oerhört hjälpsam mot journalister som söker information, fakta eller någon att intervjua.

Däremot har den tredje uppgiften svårt att få gehör och fäste ute i forskarsamhället. Kanske kan en extra bonus på löneavin ge ett incitament för att göra forskarna mindre medieskeptiska och mer pratglada?

Det är också intressant att se skillnaden mellan inställningen i USA och i Sverige. Jag har under min tid här i DC redan hunnit intervjua eller haft kontakt med ett antal forskare på högre eller lägre nivåer. De har alltid varit oerhört tillmötesgående, snabba med att återkomma när jag sökt dem och tagit sig tid att förklara och även rätta mig de gånger jag haft fel eller missuppfattat något. Här har svenska forskare något att lära.

För den intresserade finns en väldigt bra bok att läsa som bland annat handlar om det här. "Möte med massmedier" (Liber). Författare? Alltför blygsam för att skriva ut namnet...

Obama svär eden

Videon ovan är inspelad omkring en kilometer ifrån kongressbyggnaden i dag, tisdag. Det som hörs är Barack Obama som svärs in som den 44:e presidenten i USA.

I skrivande stund vet jag inte hur många som var på plats. Men det var många. Betydligt fler än jag någonsin sett på en och samma plats tidigare.

Alla vill vara med när historia skrivs

Jag har aldrig förr upplevt något liknande när det gäller preventiva säkerhetsåtgärder. Fler än 25 000 poliser, secret service-agenter och militärer är utkommenderade för denna långhelg i Washington DC. Sirener hörs ständigt runt om i stan, helikoptrar kretsar i luften och i gatuhörnen står militärer (utan vapen dock) med det enkla syftet att bara synas. "Det är ingen idé att ni hittar på något...".

I morgon väntas mer än en miljon personer ta sig innanför säkerhetsområdet runt centrala DC. Samtliga ska gå igenom säkerhetskontroller och köerna lär bli oändliga. En försmak på hur det kan bli fick vi redan igår, när det var kickoff vid Lincoln Memorial. Köerna till säkerhetskontrollerna/entréerna ringlade kilometerlånga och många som hade planerat att gå in och lyssna gav upp. Andra stod tålmodigt i kön i flera timmar bara för att tvingas vända - klockan 14 stängdes nämligen alla entréer eftersom man tyckte att det var tillräckligt med folk innanför staketen. Säkerheten kunde inte garanteras.

Det var rätt irriterad stämning utanför grindarna just då.

Annars är stämningen överlag väldigt god här i Distriktet. Stan är helt klart präglad av Barack Obamas inauguration. Överallt syns bilder och plakat som hyllar den tillträdande presidenten och festerna är oräkneliga. Alla jag pratat med och som bott här i DC under många år säger att denna installation slår allt de tidigare varit med om.

Antalet kändisar i stan överträffar också det mesta. Här är rockstjärnor, politiker, författare, skådespelare, idrottare osv osv. Och en hel del svenskar har hittat hit också. Inte minst journalister. Och den svenska ambassadören, Jonas Hafström, ska närvara som svensk representant vid installationen vid kongresstrappan i morgon vid lunchtid, lokal tid.

Alla vill vara med när historia skrivs.

Uteliggarna körs ut från stan

Jim, en av flera hundra uteliggare som "bor" i kvarteren runt Vita Huset. Jag träffade honom i våras, i samband med att jag gjorde ett reportage om hemlöshet för en svensk tidskrift.

Ingenting får störa en presidentinstallation. De uteliggare som "bor" vid varmluftsgaller och i trappuppgångar innanför säkerhets-avspärrningarna i samband med Inaguration Day på tisdag kommer att samlas ihop och bussas ut från centrala Washington DC.

Washington Post skriver i dag att de hundratals uteliggare som vistas mer eller mindre permanent downtown ska bli transporterade till särskilda härbärgen utanför stan. Dessa kommer att hålla öppet dygnet runt från och med måndag och fram till onsdag, servera varm mat och dryck och erbjuda en sängplats för den som vill.

Det känns onekligen en smula cyniskt att de som normalt bor och vistas inne i stan, nu plötsligt inte är önskvärda. Det stör väl firandet och den bild man vill förmedla av den amerikanska huvudstaden, antar jag.

Ansvariga försäkrar dock att uteliggarna har samma rättigheter som alla andra att ta sig in i säkerhetsområdet - efter att de blivit borttransporterade till förorterna. "Det står dem fritt att ta metrobussen tillbaka till stan och ställa sig i kön för att komma innanför avspärrningarna" sa en ansvarig till The Post.

Enligt talespersoner från de organisationer som arbetar för uteliggarna kan det här leda till svåra konsekvenser för många av de personer som har byggt upp sina rutiner och vanor kring ett särskilt område i centrala stan. För dessa personer betyder det ofta väldigt mycket att dessa rutiner fungerar, att de vet var de kan sova, få mat, ha sina prylar. När de nu blir ivägkörda av myndigheterna kan det leda till oro och ångest. Många av de som bor på gatan har både fysiska och psykiska problem.

Dessutom finns det en del praktiska saker som är svåra att lösa. De flesta uteliggare har sina personliga tillhörigheter - bokstavligt talat hela sina liv - samlade på shoppingvagnar eller motsvarande. Dessa kommer inte att kunna tas med i transporten. Därför kommer uteliggarna att erbjudas att ställa in sina prylar i särskilda skjul som ska sättas upp lite här och där. Dessa skjul ska sedan låsas och bevakas fram till att hela kalaset är över.

Men många av de hemlösa kommer att ha svårt att skiljas från de enda tillhörigheter de har och de litar knappast på att myndigheterna faktiskt menar allvar när de lovar att grejerna kommer att förvaras tryggt och säkert.

Det här är kanske ett bra tillfälle för Barack Obama att försöka göra något åt orsakerna till att det finns flera hundra uteliggare i kvarteren runt Vita Huset och totalt flera tusen hemlösa i Washington DC med omnejd? För visst är det en skam för den amerikanska huvudstaden att den inte klarar av att ge tak över huvudet åt sina medborgare.

Första kvinnan i the Post's redaktionella ledning

När jag ändå håller på att skriva om medier och genusfrågor...

The Washington Post meddelade i dag stolt att tidningen för första gången i historien har utsett en kvinna till redaktionell toppchef. Elizabeth Spayd har arbetat på The Post i många år och tillträder nu som managing editor, en position direkt under chefredaktören Marcus Brauchli, som tillträdde i somras.

The Washington Post, här i Distriktet helt enkelt kallad "The Post", är den helt dominerande dagstidningen i regionen och grundades för 131 år sedan.

Så det var hög tid att utse en kvinna som toppchef...

Den liberala pressens likriktning

Som gammal nattredigerare och dagtidningsmurvel kan jag inte undanhålla er dagens förstasidor från de två liberala östkustdrakarna New York Times och Washington Post. Inte nog med att de i stort sett använder samma typsnitt i huvudet, de lyckas dessutom då och då ha ungefär samma dragning på ettan (slang för förstasidan). Fast dagens upplagor är väl närmast att betrakta som extrema. Exakt samma idé, exakt samma budskap...

De större dagstidningarna i USA har ett välförtjänt gott internationellt rykte. Innehållsmässigt, åtminstone. Journalistiken håller överlag en oerhört god kvalitet, källkontroll, pressetik och stilistik ligger på en hög nivå.

Detsamma gäller dock inte redigering och layout på nyhetsplats. Jag vet att många inte håller med mig, men New York Times utseende tycker jag är horribelt tråkigt och ogenomtänkt. Rubrikstilar saxas och blandas vilt, det är rörigt, bilder används överlag för lite eller fel och som läsare är det svårt att få en överblick eller ens en känsla för vad som är de viktigaste nyheterna i dagens tidning.

Washington Post är något bättre, men lider också av en oförmåga att skapa rena, tydliga, läsarvänliga och aptitliga sidor.

Däremot är det betydligt bättre i många av de specialbilagor som båda tidningarna producerar dagligen. Särskilt helgmagasinen kan vara väldigt snygga och läckert utformade.

Och som sagt, innehållsmässigt är de amerikanska jättarna svårslagna. Där handlar det snarare om att hitta tid för att läsa alla intressanta artiklar.

Amerikanerna skapar sin egen Socialstyrelse

Den svenska Socialstyrelsen har en väldigt bred verksamhet inom främst hälso- och sjukvård och socialtjänst. Ska jag sammanfatta myndighetens uppgifter så arbetar den normerande, kunskapsförmedlande samt med tillsyn.

Nu kan USA få sin egen motsvarighet till Socialstyrelsen: The Federal Board of Health (FBH). Tillträdande hälso- och sjukvårdsminister Tom Daschle föreslog i sin bok "Critical: What We Can Do About the Health-Care Crisis" (utkom här i USA för ett knappt år sedan) att en sådan myndighet bör inrättas för att styra upp och organisera den totalt förvirrade och kostnadsskenande hälso- och sjukvården här i USA.

Nu börjar allt mer tala för att Barack Obama kommer att ge Daschle fria tyglar att skapa sin myndighet - och att den amerikanska Socialstyrelsen rentav kommer att få en nyckelroll i den kommande stora sjukvårdsreformen som väntas genomföras under de kommande fyra åren. En reform som fram för allt är inriktad på att skapa en allmän sjukvårdsförsäkring, men som också kommer att innehålla olika medel och styrmekanismer för att effektivisera och avbyråkratisera vården.

USA har världens högsta kostnad för hälso- och sjukvård. Omkring 16 procent av BNP går till vården, vilket är mellan 50 och 100 procent mer än andra jämförbara länder. Samtidigt har man långtifrån den bästa sjukvården. Tvärtom finns det en hel indikatorer som visar att man halkar efter, bland annat när det gäller genomsnittlig livslängd, spädbarnsdödlighet samt genomsnittlig överlevnad när det gäller vissa sjukdomsdiagnoser.

FHB kommer att få mycket makt. Den ska bland annat få till uppgift att skapa standarder, prioriteringsprinciper och riktlinjer för behandlingar, läkemedelsanvändning och liknande. Det vill säga ungefär samma uppgifter som svenska Socialstyrelsens hälso- och sjukvårdsavdelning sysslar med. Enligt Daschle's förslag sak den också styra den federala medicinska forskningen som sker via National Institutes of Health (NIH), världens största och mäktigaste forskningsinstitution inom det medicinska fältet.

Den (eventuellt) kommande myndigheten ska också få en nyckelroll när det gäller vad som bör eller inte bör täckas av en allmän sjukvårdsförsäkring (ungefär som svenska Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket). Detta har redan fått en hel del kritik. Det hotar relationen mellan patienten och läkaren, menar kritikerna bland annat.

"Det blir ett gäng experter i Washington DC och inte din läkare som ska bestämma vilken behandling eller vilka läkemedel du kan få", som en debattör från den konservativa tankesmedjan Heritage uttryckte saken.

Enligt Tom Daschle ska FHB fungera ungefär som en hälso- och sjukvårdens motsvarighet till Federal Reserve, det vill säga stå självständig från politikerna i kongressen med rätt att inom vissa på förhand bestämda ramar kunna fatta sina egna beslut.

Det ska bli väldigt intressant att se hur mycket av Tom Daschles tankar som faktiskt kommer att genomföras. Det lär inte ske utan motstånd. Kritikerna har redan tagit upp den engelska motsvarigheten National Institute for Health and Clinical Excellence (NICE) som ett avskräckande exempel. FHB-förslaget är till delar inspirerat av erfarenheter från England. Men NICE är omdebatterat och dess verksamhet kritiserad främst från konservativt håll.

Washington - snart en belägrad stad

Den stora dagen är snart här; Inauguration Day den 20 januari. Och ju närmare datumet vi kommer, desto mer inser vi alla hur stort det här kommer att bli.

Washington DC kommer helt enkelt att vara som en belägrad stad från lördagen den 17 januari, då festligheterna har kick off, och fram till morgonen onsdagen den 21:a.

Även om myndigheterna modererat sina ursprungliga kalkyler om fyra miljoner besökare i samband med Barack Obamas installation och efterföljande parad, så väntas fortfarande rekordmånga besökare till DC. Runt två miljoner verkar vara den gängse uppskattningen.

Enkelt matematik: Av två miljoner besökare är sannolikt fler än 1,5 miljoner utsocknes. Normalt bor och verkar uppemot 700 000 personer inom distriktets gränser. Nu blir det minst en fördubbling av invånarantalet. Eftersom många kommer att resa till DC redan på fredagen eller lördagen (måndagen är en helgdag här i USA och Inauguration Day är på tisdagen), leder det till en fyra dagar med kraftigt utökat antal personer i stan.

Det innebär enorma belastningar på transportsystem, logimöjligheter, livsmedelsförsörjning etc. Lokala myndigheter har redan gått ut och varnat för att det kan bli brist på förnödenheter, särskilt färska livsmedel som bröd och mejeriprodukter, i affärerna. Också restauranger och snabbmatställen kan få problem med att få råvarorna att räcka till.

Hotell och privatrum är sedan länge inbokade till bristningsgränsen. Vi har vänner som både har hyrt ut enskilda rum och hela sina hus till besökande.

Våra grannar har uppmanat oss att så tidigt som möjligt hitta en parkeringsplats på gatan - och sedan låta bilen stå under de fyra mest intensiva dagarna. Det kommer att bli väldigt svårt att hitta en parkeringsplats i de delar av Washington som omger downtown.

Och downtown, det vill säga området kring the Mall (mellan Lincoln Memorial och kongressbyggnaden), Vita Huset och omgivande kvarter, är totalt avstängt under hela tisdagen. I stort samtliga broar över floderna Potomac och Anacostia in till centrala DC är avspärrade. Till och med cykeltrafik har förbjudits i stora delar av centrum.

Lokaltidningarna här har helsidor med artiklar, reportage, kartor, statistik, goda råd och fakta kring Inauguration Day. Bland annat har Washington Post skrivit om att flera familjer bosatta i DC flyr stan för att de börjar ana att det kommer att bli rätt jobbigt.

Och NPR, National Public Radio (motsvarande P1 i Sveriges Radio), rapporterade i morse om att hotell i Florida erbjuder upp till 40 procents rabatt för flyende Washingtonbor.

Själva har vi bestämt oss för att bunkra upp ordentligt med mat i början av nästa vecka, så vi klarar belägringen. Alternativt får vi väl fly till Florida...

Hemundervisning allt vanligare i USA

Allt fler föräldrar eller vårdnadshavare låter bli att skicka sina barn till skolan i USA. Så kallad hemundervisning (homeschooling) har ökat kraftigt de senaste årtiondena. 1970 var det 15 000 barn som undervisades i sina hem, av föräldrar eller inhyrda lärare. Ny statistik, presenterad i USA Today i dag, måndag, visar att 1,5 miljoner amerikanska barn undervisades i hemmet under 2007. Det är en ökning med 36 procent jämfört med för bara fyra år sedan.

Räknat på hela populationen motsvarar det en ökning från 2,2 till 2,9 procent av skolbarnen. Och många tror att ökningen kommer att fortsätta.

Anledningen till att man väljer hemundervisning istället för skola varierar. Traditionellt har föräldrar eller vårdnadshavare haft religiösa eller moraliska skäl. Tidigare undersökningar har visat att nästan hälften av vårdnadshavarna som valt hemundervisning för sina barn är så kallade "born again Christians", det vill säga personer som tillhör den kristna högern här i USA. De tycker att den vanliga skolan inte står för de värderingar eller uppfattningar som de själv har.

Men många anger även bristande säkerhet, drogförekomst, mobbning och liknande som skäl. Allt fler uppger att saker som bristande kvalitet i pedagogik och bland lärare är en viktig orsak. På senare tid har även ekonomin angivits som skäl. Man hade kanske föredragit att låta sina barn gå på en privatskola, men har inte haft råd. Då har hemundervisning varit det näst bästa alternativet.

Uppemot 20 procent av dem som väljer hemundervisning, skriver in sina barn på en skola på deltid, för vissa ämnen. Men även denna andel minskar, och ersätts alltmer av internetbaserad undervisning i ämnen som man av olika skäl kan ha svårt att ordna enbart hemifrån.

Barn som får sin undervisning i hemmet har i genomsnitt bättre testresultat än elever som går i vanlig skola. Det förekommer dock stora variationer och det är betydligt mindre andel av de hemundervisade som går vidare till college jämfört med skolelever.

I Sverige är hemundervisning extremt sällsynt och dessutom kontroversiellt. Enligt skollagen tillåts hemundervisning bara under särskilda omständigheter, som t ex sjukdom.

(Rättat 6 januari 2009: Skollagen nämner inte hemundervisning specifikt och alla vårdnadshavare har rätt att ansöka om hemundervisning. Det är varje kommun som sedan beslutar om ansökan ska beviljas eller ej. Uppemot 200 barn får av olika skäl hemundervisning i Sverige)

Obama flyttar in

Nu har han landat, the President-Elect. I kväll intog Barack Obama Washington DC. Hustrun Michelle och döttrarna kom redan i lördags. Anledningen till att familjen kommer hit drygt två veckor före det formella datumet för övertagandet, 20 januari, är att barnen börjar sin nya skola i morgon, måndag.

Familjen ska först bo i en av sviterna på Hahy-Adams Hotel, ett stenkast från Vita Huset. Sedan flyttar de in i presidentens "gästhus", Blair House, innan de tar över Vita Huset.

Det märks att the Obamas är här nu. Överallt pratas det om dem och det råder en förväntan och en spänning som tydligt känns i luften. Många menar att historia skrivs och att både år 2008 och det år som nu inletts i efterhans kommer att beskrivas som helt exceptionella.