President Barack Obama har åter hamnat i blåsväder på grund av sitt stöd för "gröna företag". Den här gången handlar det om det biltillverkaren Fisker Automotive.
Fisker bildades i Kalifornien 2007 och företagsidén är att göra coola sportbilar av lyxkaraktär. Inte så orginellt, kanske. Men det som gjorde just Fisker speciellt var att bilarna skulle vara miljövänliga - antingen försedda med hybridmotorer eller med renodlade elektriska motorer.
Den amerikanska staten ställde upp med ett investeringslån på en dryg halv miljard dollar (nästan exakt lika stor summa som solenergi-företaget Solyndra fick).
Sedan dess har problemen hopat sig. Enligt ursprungsplanerna skulle biltillverkningen ha varit igång i slutet av 2009. Men man tvingades skjutas upp starten, bland annat för att motorerna inte höll de miljögränsvärden som amerikanska staten satt upp som krav. Först senarelas produktionen i ett år. Sedan ett år till. I juli 2011 rullade så äntligen de första bilarna av bandet. Företaget har sagt sig kunna leverera den första större sändningen till försäljning i slutet av det här året eller i början av nästa.
Men inte nog med detta strul. Det har också visat sig att företagets planer på att satsa i USA inte var särskilt omfattande. Istället träffade man ett avtal med en tidigare Porsche-fabrik i Finland. Det är där som Fisker-bilarna ska monteras i den första fasen. När detta blev känt blev det ett ramaskri, särskilt bland repiblikanerna. Men även många demokrater vred olustigt på sig.
Det är inte särskilt lyckat att den amerikanska staten satsar mångmiljonbelopp på ett företag som sedan beslutar sig för att placera tillverkningen i Finland. Det ger inga politiska poäng på hemmaplan, om man säger så. Stödet har så här långt bara gett en handfull nya jobb i USA - men runt 500 arbetstillfälllen "to a rural Finnish firm", som konservativa Sunday Examiner uttryckte saken i dag.
Från företaget säger man att man visst har planer på att starta produktion även i USA, men att man måste komma igång med den första fasen innan man kan gå vidare. Runt 2013 ska en planerad monteringsanläggning i Delaware stå klar att köra igång. Det är en gammal fabrik som man köpte av GM för ett par år sedan.
Enligt planerna ska den amerikanska fabriken tillverka en mer "folklig" (läs billigare) variant av den sportbil som nu snart ska börja lanseras här i USA, fortfarande dock med miljöanpassad motor. Men en förutsättning för denna tillverkning är naturligtvis att den första lyxvarianten faktiskt går att sälja. Annars lär Fisker knappast överleva länge.
Fiskers enda producerade bilmodell så här långt - Karma - kommer att kosta omkring 100 000 dollar att köpa här i USA. I Sverige lär den kosta runt en miljon kronor.
Återstår att se om det finns en marknad för miljonärer med miljösamvete...
söndag 23 oktober 2011
måndag 17 oktober 2011
Knappt någon tar Herman Cain på allvar
Hans popularitet har stigit som en raket och han har nu lika bra opinionssiffror som Mitt Romney - i flera undersökningar leder han till och med.
En annan enkätundersökning visar att han till och med skulle vinna över Barack Obama om det hade varit val i dag, 43 procent säger sig stödja honom mot bara 41 procent för den sittande presidenten.
Ändå är det ingen som verkar ta Herman Cain riktigt på allvar.
När den tidigare pizzakungen meddelade att han skulle ställa upp som republikansk kandidat, var det många som skrattade eller helt enkelt ryckte på axlarna. Cain ansågs inte ha någon chans och kunde möjligen få spela en halvlustig och smått exotisk biroll i sammanhanget. En folkligare och mindre stöddig version av Donald Trump ungefär.
Men att verkligen komma ifråga som republikansk presidentkandidat? Knappast. Han har aldrig varit vald till något politiskt ämbete, inte ens på lokal nivå. Han har ingen gigantisk budget att spela med. Han är dessutom svart i ett parti som fortfarande i väldigt stor utsträckning domineras av vita.
Cains chanser bedömdes helt enkelt av alla experter och kommentatorer som i stort sett obefintliga.
Sedan misslyckades Michele Bachman med att behålla lyskraften och initiativet. Rick Perry blev hårt ansatt och besegrad i flera debatter. Chris Christie beslutade sig för att inte ställa upp. Och plötsligt seglade Herman Cains opinionssiffror upp mot 30 procent.
Den enda som matchar honom nu är Mitt Romney. Det som "alla" för tre veckor sedan sa skulle bli ett race mellan Romney och Perry, verkar nu bli ett race mellan Romney och Cain. Cain har förstärkt sin kampanjstab rejält på senaste tiden och har dessutom börjat få in ordentligt med pengar till sin kampanjbudget. Senast häromdagen blev det till exempel bekant att de kända, extrenmt konservativa, fackföreningsfientliga, kontroversiella och makalöst rika bröderna Koch beslutat sig för att stödja Cains kampanj ekonomiskt.
Ändå är det fortfarande ingen - eller åtminstone väldigt få - som tar Herman Cain på allvar. De flesta är nu helt inne på att Mitt Romney i praktiken saknar utmanare. Det kanske är en aning för tidigt? Tänk om Herman Cains taktik, med enkla budskap och ett allmänt "antipolitiskt" förhållningssätt, är just det som får den politiska basen på högersidan engagerad?
Å andra sidan har medierna nu så sakteliga börjat vakna upp och det mesta talar för att Cain framöver kommer att granskas på ett helt annat sätt än tidigare.
Och vi ska nog inte alldeles räkna ut alla andra kandidater. Det är trots allt mer än två månader kvar till det första primärvalet och såväl Rick Perry som Newt Gingrich och Ron Paul har fortfarande hyfsade siffror i mätningarna. Var och en av dem hoppas säkert dessutom på en "Cain-effekt" - att deras siffror plötsligt börjar stiga kraftigt. Och de kommer garanterat att rikta fler uddar mot Cain nu.
Ron Pauls kampanj har till exempel redan gått ut och skarpt kritiserat Herman Cains "samröre" med bröderna Koch...
Så möjligen är det snart slut på Herman Cains smekmånad som presidentkandidat. Men trots allt är det en aning märkligt att så få tar honom på allvar.
En annan enkätundersökning visar att han till och med skulle vinna över Barack Obama om det hade varit val i dag, 43 procent säger sig stödja honom mot bara 41 procent för den sittande presidenten.
Ändå är det ingen som verkar ta Herman Cain riktigt på allvar.
När den tidigare pizzakungen meddelade att han skulle ställa upp som republikansk kandidat, var det många som skrattade eller helt enkelt ryckte på axlarna. Cain ansågs inte ha någon chans och kunde möjligen få spela en halvlustig och smått exotisk biroll i sammanhanget. En folkligare och mindre stöddig version av Donald Trump ungefär.
Men att verkligen komma ifråga som republikansk presidentkandidat? Knappast. Han har aldrig varit vald till något politiskt ämbete, inte ens på lokal nivå. Han har ingen gigantisk budget att spela med. Han är dessutom svart i ett parti som fortfarande i väldigt stor utsträckning domineras av vita.
Cains chanser bedömdes helt enkelt av alla experter och kommentatorer som i stort sett obefintliga.
Sedan misslyckades Michele Bachman med att behålla lyskraften och initiativet. Rick Perry blev hårt ansatt och besegrad i flera debatter. Chris Christie beslutade sig för att inte ställa upp. Och plötsligt seglade Herman Cains opinionssiffror upp mot 30 procent.
Den enda som matchar honom nu är Mitt Romney. Det som "alla" för tre veckor sedan sa skulle bli ett race mellan Romney och Perry, verkar nu bli ett race mellan Romney och Cain. Cain har förstärkt sin kampanjstab rejält på senaste tiden och har dessutom börjat få in ordentligt med pengar till sin kampanjbudget. Senast häromdagen blev det till exempel bekant att de kända, extrenmt konservativa, fackföreningsfientliga, kontroversiella och makalöst rika bröderna Koch beslutat sig för att stödja Cains kampanj ekonomiskt.
Ändå är det fortfarande ingen - eller åtminstone väldigt få - som tar Herman Cain på allvar. De flesta är nu helt inne på att Mitt Romney i praktiken saknar utmanare. Det kanske är en aning för tidigt? Tänk om Herman Cains taktik, med enkla budskap och ett allmänt "antipolitiskt" förhållningssätt, är just det som får den politiska basen på högersidan engagerad?
Å andra sidan har medierna nu så sakteliga börjat vakna upp och det mesta talar för att Cain framöver kommer att granskas på ett helt annat sätt än tidigare.
Och vi ska nog inte alldeles räkna ut alla andra kandidater. Det är trots allt mer än två månader kvar till det första primärvalet och såväl Rick Perry som Newt Gingrich och Ron Paul har fortfarande hyfsade siffror i mätningarna. Var och en av dem hoppas säkert dessutom på en "Cain-effekt" - att deras siffror plötsligt börjar stiga kraftigt. Och de kommer garanterat att rikta fler uddar mot Cain nu.
Ron Pauls kampanj har till exempel redan gått ut och skarpt kritiserat Herman Cains "samröre" med bröderna Koch...
Så möjligen är det snart slut på Herman Cains smekmånad som presidentkandidat. Men trots allt är det en aning märkligt att så få tar honom på allvar.
måndag 10 oktober 2011
Vad tänker Mona Sahlin nu?
Ja, vad ska man säga om mina gamla klass- och barndomsvän, tillika partordförande för Socialdemokraterna, Håkan Juholt.
Uppenbarligen har han fått ut mer pengar via riksdagens bidrag för dubbelt boende än han varit berättigad till. Och detta har lika uppenbarligen pågått i flera år. Totalt handlar det om mycket pengar; Enligt uppgifter i medierna 160.000 kronor.
Det är rätt mycket mer än vad Mona Sahlin köpte choklad och blöjor för. Hon fick avgå som minister då, men kom så småningom tillbaka och blev partiledare. Och därefter mer eller mindre sparkad efter Socialdemokraternas taskiga resultat i förra valet.
En av dem som gick ut hårdast mot Sahlin efter valet var - Håkan Juholt.
Jag undrar var Mona Sahlin tänker nu.
Hur allvarlig är då Juholts bidragsaffär? Kanske betydligt allvarligare än vad jag trodde inledningsvis. Åtminstone var det tanken som slog mig när jag tidigare i dag fick ett mejl från en kompis som jobbar som journalist här i Washington DC. Rubriken på mejlet var "Oh oh" och han skrev bland annat att det "seems that your classmate is in some hot water". Sedan hade han klippt in en ganska rejäl Reuters-artikel om att en förundersökning nu inletts mot Håkan Juholt.
Ibland är det nyttigt att läsa om något i den svenska ankdammen via internationella medieögon. Det ger en perspektiv.
Jag börjar luta åt att Juholts "affär" inte är något som kommer att blåsa över, snabbt och enkelt. Naturligtvis kommer en del att avgöras om åklagaren faktiskt driver det här till åtal. Läggs förundersökningen ner inom några dagar så kanske Juholt kommer undan med blotta förskräckelsen. Men han och partiet får garanterat ägna rätt mycket tid och energi på att förbättra bilden och ryktet.
Kommer förundersökningen pågå en längre tid så blir det allvarligare för Juholt. Ju längre desto allvarligare.
Och blir det åtal, är det naturligtvis inget annat än en katastrof och sannolikt omöjligt för honom att sitta kvar - oasvett om han blir dömd eller inte.
Hur kommer det sig då att en person som Håkan Juholt, som inte direkt är någon duvunge inom politken, klantar till det så här? Varför är det så himla svårt att hålla sig till regelverket? Borde inte en politiker som Juholt, som tydligt tar ställning för de socialt utsatta i samhället, ha en inbyggd moralisk kompass som leder honom rätt? Hur kan han, medvetet eller omedvetet, bara låta tiotusentals orättfärdiga kronor rulla in på lönekontot?
Jag vet inte.
Men det är utan tvekan illa skött och omdömeslöst. Och det är tragiskt att sådana här saker dyker upp när den politiska diskussionen istället borde handla om sakfrågor och väsentligheter och inte om sådant här.
Uppenbarligen har han fått ut mer pengar via riksdagens bidrag för dubbelt boende än han varit berättigad till. Och detta har lika uppenbarligen pågått i flera år. Totalt handlar det om mycket pengar; Enligt uppgifter i medierna 160.000 kronor.
Det är rätt mycket mer än vad Mona Sahlin köpte choklad och blöjor för. Hon fick avgå som minister då, men kom så småningom tillbaka och blev partiledare. Och därefter mer eller mindre sparkad efter Socialdemokraternas taskiga resultat i förra valet.
En av dem som gick ut hårdast mot Sahlin efter valet var - Håkan Juholt.
Jag undrar var Mona Sahlin tänker nu.
Hur allvarlig är då Juholts bidragsaffär? Kanske betydligt allvarligare än vad jag trodde inledningsvis. Åtminstone var det tanken som slog mig när jag tidigare i dag fick ett mejl från en kompis som jobbar som journalist här i Washington DC. Rubriken på mejlet var "Oh oh" och han skrev bland annat att det "seems that your classmate is in some hot water". Sedan hade han klippt in en ganska rejäl Reuters-artikel om att en förundersökning nu inletts mot Håkan Juholt.
Ibland är det nyttigt att läsa om något i den svenska ankdammen via internationella medieögon. Det ger en perspektiv.
Jag börjar luta åt att Juholts "affär" inte är något som kommer att blåsa över, snabbt och enkelt. Naturligtvis kommer en del att avgöras om åklagaren faktiskt driver det här till åtal. Läggs förundersökningen ner inom några dagar så kanske Juholt kommer undan med blotta förskräckelsen. Men han och partiet får garanterat ägna rätt mycket tid och energi på att förbättra bilden och ryktet.
Kommer förundersökningen pågå en längre tid så blir det allvarligare för Juholt. Ju längre desto allvarligare.
Och blir det åtal, är det naturligtvis inget annat än en katastrof och sannolikt omöjligt för honom att sitta kvar - oasvett om han blir dömd eller inte.
Hur kommer det sig då att en person som Håkan Juholt, som inte direkt är någon duvunge inom politken, klantar till det så här? Varför är det så himla svårt att hålla sig till regelverket? Borde inte en politiker som Juholt, som tydligt tar ställning för de socialt utsatta i samhället, ha en inbyggd moralisk kompass som leder honom rätt? Hur kan han, medvetet eller omedvetet, bara låta tiotusentals orättfärdiga kronor rulla in på lönekontot?
Jag vet inte.
Men det är utan tvekan illa skött och omdömeslöst. Och det är tragiskt att sådana här saker dyker upp när den politiska diskussionen istället borde handla om sakfrågor och väsentligheter och inte om sådant här.
onsdag 5 oktober 2011
Sarah Palin och Chris Christie sa nej
Sarah Palin meddelade i kväll, amerikansk tid, att hon inte ställer upp i presidentvalet. I går kom Chris Christie, guvernör i New Jersey, med samma besked.
De bådas beslut mottas med stor besvikelse bland många republikaner, som menar att ingen av de kandidater som är med i racet håller måttet. Republikanernas presidentkandidat kommer sannolikt nu bli någon av de fem "frontrunners": Romney, Perry, Cain, Gingrich, Paul eller Bachmann - Rick Santorum och Jon Huntsman har så här långt bara orkat samla en eller några få procent i opinionsmätningarna.
Michele Bachmann hade många anhängare under våren och sommaren och framstod som en av de klarast lysande stjärnorna på högerflanken. Men hennes popularitet har dalat snabbt och hon kämpar i motvind. Just nu ligger hennes opinionssiffror på under fem procent.
Gamlingen Ron Paul räknar ingen med, men faktum är att han har legat betydligt bättre till i alla mätningar i år jämfört med de tidigare gånger han ställt upp som kandidat. Han pendlar på mellan sju och tio procent.
Newt Gingrich var i princip helt utdömd i våras, efter en närmast katastrofal inledning på kampanjen. Men han har legat i och segar sig sakta upp i mätningarna, för närvarande runt tio procent.
De senaste veckornas raket är utan tvivel Herman Cain, pizzakungen som gått hem i de amerikanska stugorna med sitt avspända sätt och sitt lika tydliga som enkla budskap: 9-9-9. Vilket ska uttydas nio procents bolagsskatt, nio procents inkomsskatt och nio procents moms. Hans opinionssiffror är just nu drygt 15 procent.
Rick Perry, guvernör från Texas, var den tidigare raketen i mätningarna, men mindre lyckade insatser på flera debatter samt problem i vissa sakfrågor, har gjort att han tappat en del i slutet. Ligger för närvarande på strax under 20 procent, efter att ha varit uppe en bra bit ovanför 30 procent i flera mätningar.
Den som alltmer dominerar partiets kamp om kandidaturen är Mitt Romney. Till synes oberörd av Michele Bachmanns tidiga framgångar och av Rick Perrys höga siffror, har han fortsatt på sitt inslagna spår utan att ta till några drastiska eller dramatiska utspel. Vid några tillfällen gick han ut och kritiserade Rick Perry när debatten dem emellan var som hetast, annars har han mest synts välvilligt leende och lyssnande i samband med kandidaternas debatter - alltid varit mån om att titta på den som talar och att svara på kritik i hövlig och sympatisk ton. Han har betonat att de alla har som huvudmål att skapa jobb, minska budgetunderskottet och - framförallt - att tvinga bort Barack Obama från Vita Huset.
Vad Obama tycker om Christies och Palins beslut att inte kandidera vet jag inte. Men jag skulle tro att han är rätt nöjd. I praktiken är det med all sannolikhet bara en enda republikan i det nu slutliga startfältet som har en chans att slå Obama i det kommande presidentvalet; Mitt Romney. Övriga är för extrema i sina åsikter eller för kontroversiella på annat sätt.
Det gör att Barack Obama och hans valgäng i stort sett kan börja fokusera på Mitt Romney redan nu, trots att det är flera månader kvar innan det börjar klarna vem som blir hans utmanare.
De bådas beslut mottas med stor besvikelse bland många republikaner, som menar att ingen av de kandidater som är med i racet håller måttet. Republikanernas presidentkandidat kommer sannolikt nu bli någon av de fem "frontrunners": Romney, Perry, Cain, Gingrich, Paul eller Bachmann - Rick Santorum och Jon Huntsman har så här långt bara orkat samla en eller några få procent i opinionsmätningarna.
Michele Bachmann hade många anhängare under våren och sommaren och framstod som en av de klarast lysande stjärnorna på högerflanken. Men hennes popularitet har dalat snabbt och hon kämpar i motvind. Just nu ligger hennes opinionssiffror på under fem procent.
Gamlingen Ron Paul räknar ingen med, men faktum är att han har legat betydligt bättre till i alla mätningar i år jämfört med de tidigare gånger han ställt upp som kandidat. Han pendlar på mellan sju och tio procent.
Newt Gingrich var i princip helt utdömd i våras, efter en närmast katastrofal inledning på kampanjen. Men han har legat i och segar sig sakta upp i mätningarna, för närvarande runt tio procent.
De senaste veckornas raket är utan tvivel Herman Cain, pizzakungen som gått hem i de amerikanska stugorna med sitt avspända sätt och sitt lika tydliga som enkla budskap: 9-9-9. Vilket ska uttydas nio procents bolagsskatt, nio procents inkomsskatt och nio procents moms. Hans opinionssiffror är just nu drygt 15 procent.
Rick Perry, guvernör från Texas, var den tidigare raketen i mätningarna, men mindre lyckade insatser på flera debatter samt problem i vissa sakfrågor, har gjort att han tappat en del i slutet. Ligger för närvarande på strax under 20 procent, efter att ha varit uppe en bra bit ovanför 30 procent i flera mätningar.
Den som alltmer dominerar partiets kamp om kandidaturen är Mitt Romney. Till synes oberörd av Michele Bachmanns tidiga framgångar och av Rick Perrys höga siffror, har han fortsatt på sitt inslagna spår utan att ta till några drastiska eller dramatiska utspel. Vid några tillfällen gick han ut och kritiserade Rick Perry när debatten dem emellan var som hetast, annars har han mest synts välvilligt leende och lyssnande i samband med kandidaternas debatter - alltid varit mån om att titta på den som talar och att svara på kritik i hövlig och sympatisk ton. Han har betonat att de alla har som huvudmål att skapa jobb, minska budgetunderskottet och - framförallt - att tvinga bort Barack Obama från Vita Huset.
Vad Obama tycker om Christies och Palins beslut att inte kandidera vet jag inte. Men jag skulle tro att han är rätt nöjd. I praktiken är det med all sannolikhet bara en enda republikan i det nu slutliga startfältet som har en chans att slå Obama i det kommande presidentvalet; Mitt Romney. Övriga är för extrema i sina åsikter eller för kontroversiella på annat sätt.
Det gör att Barack Obama och hans valgäng i stort sett kan börja fokusera på Mitt Romney redan nu, trots att det är flera månader kvar innan det börjar klarna vem som blir hans utmanare.
tisdag 4 oktober 2011
Svenska kanelbullens dag uppmärksammas i USA
Eftersom jag en gång har lovat att rapportera om "stort och smått ur det digra nyhetsflödet här i USA", så kan jag helt enkelt inte låta er gå ovetande om denna lilla läckerbit:
NPR, National Public Radio, uppmärksammade i morse att det är "Cinnamon Bun Day" i dag i Sverige. Detta tillkännagivande gjordes i samma veva som man rapporterade om Nobelpristagarna i fysik och sände en bit från Vetenskapsakademiens presskonferens i Stockholm.
Sverige - känt för allt från bullar till Nobelpris...
NPR, National Public Radio, uppmärksammade i morse att det är "Cinnamon Bun Day" i dag i Sverige. Detta tillkännagivande gjordes i samma veva som man rapporterade om Nobelpristagarna i fysik och sände en bit från Vetenskapsakademiens presskonferens i Stockholm.
Sverige - känt för allt från bullar till Nobelpris...
måndag 3 oktober 2011
Wall Street-protesterna sprider sig
Den så kallade "Occupy Wall Street"-aktionen, protesterna intill New Yorks Citys finanskvarter, går nu in på sin tredje vecka och håller på att utvecklas till något av en folkrörelse.
Demonstrationen - mot finansvärldens girighet och för ökad social rättvisa och jämlikhet i USA - började som en liten och rätt spontan aktion den 17 september. Initiativet kom från Adbusters, en konsumtionskritisk kanadensisk miljöorganisation, som tidigare bland annat gjort sig känd för att ha proklamerat en internationell "Buy Nothing Day". Ockupationen av wall Street sägs vara inspirerad av bland annat den "arabiska våren".
"Occupy Wall Street" har kontinuerligt vuxit i storlek de senaste veckorna och fått alltmer uppmärksamhet, inte minst i amerikanska medier. I lördags var flera tusen personer på plats runt demonstrationens centrum strax intill Brooklyn Bridge och senare samma dag greps omkring 700 personer efter att de ockuperat bron under ett par timmar.
Protesterna har nu också spritt sig till över tio andra ordet runt om i USA och i helgen hölls demonstrationer i till exempel Los Angeles, Chicago, Boston och Denver.
Demonstrationen är ovanlig på flera sätt. Förutom initiativtagaren Adbusters, så är det ingen av de stora traditionella vänsterorganisationerna som officiellt står bakom den. Aktionen har dock fått mycket sympatiyttringar från såväl fackföreningar som progressiva politiker och en del kändisar (bland annat har rockgruppen Radiohead publicerat ett stöduttalande och det också rykten om att bandet skulle spela i parken i fredags, men det skedde aldrig).
Det finns inga uttalade, valda eller självutvalda talespersoner. Alla som är på plats representerar sig själv och ingen annan. Rörelsen har en inofficiell webbplats och naturligtvis både Facebook- och Twittersida. Dessutom någon slags webbsida via Adbusters. Ingen av dem gör några anspråk på att vara en formell röst för demonstranterna och de innehåller inga plakatmässiga budskap. Det närmaste ett gemensamt uttalande som demonstranterna - åtminstone de flesta - verkar ha ställt sig bakom kan ungefär översättas med att "vi 99 procent av folket tolererar inte längre den girighet och korruption som 1 procent står för" ("the one thing we all have in common is that We Are The 99% that will no longer tolerate the greed and corruption of the 1%").
Många ser de här protesterna som början på en sedan länge efterlängtad reaktion mot den konservativa Teaparty-rörelsen. I vintras gick det en liknande protestvåg med vänsterperspektiv runt i landet, med start i Wisconsin. Den var dock betydligt mer organiserad och styrd från fackliga organisationer och dog mer eller mindre ut efter någon månad.
Det återstår att se om den protesten blir mer långlivad och om den kommer att få någon politisk kraft eller inverkan. Intressant att notera är att påfallande många av demonstranterna som uttalat sig i olika sammanhang, inte i första hand är kritiska mot högerkrafterna i USA. Istället skjuter de in sig på president Obama och att han inte tillräckligt kraftfullt tagit ställning för de svaga och utsatta i samhället och inte heller markerat tydligt mot finansvärlden och de stora bolagen.
Demonstrationen - mot finansvärldens girighet och för ökad social rättvisa och jämlikhet i USA - började som en liten och rätt spontan aktion den 17 september. Initiativet kom från Adbusters, en konsumtionskritisk kanadensisk miljöorganisation, som tidigare bland annat gjort sig känd för att ha proklamerat en internationell "Buy Nothing Day". Ockupationen av wall Street sägs vara inspirerad av bland annat den "arabiska våren".
"Occupy Wall Street" har kontinuerligt vuxit i storlek de senaste veckorna och fått alltmer uppmärksamhet, inte minst i amerikanska medier. I lördags var flera tusen personer på plats runt demonstrationens centrum strax intill Brooklyn Bridge och senare samma dag greps omkring 700 personer efter att de ockuperat bron under ett par timmar.
Protesterna har nu också spritt sig till över tio andra ordet runt om i USA och i helgen hölls demonstrationer i till exempel Los Angeles, Chicago, Boston och Denver.
Demonstrationen är ovanlig på flera sätt. Förutom initiativtagaren Adbusters, så är det ingen av de stora traditionella vänsterorganisationerna som officiellt står bakom den. Aktionen har dock fått mycket sympatiyttringar från såväl fackföreningar som progressiva politiker och en del kändisar (bland annat har rockgruppen Radiohead publicerat ett stöduttalande och det också rykten om att bandet skulle spela i parken i fredags, men det skedde aldrig).
Det finns inga uttalade, valda eller självutvalda talespersoner. Alla som är på plats representerar sig själv och ingen annan. Rörelsen har en inofficiell webbplats och naturligtvis både Facebook- och Twittersida. Dessutom någon slags webbsida via Adbusters. Ingen av dem gör några anspråk på att vara en formell röst för demonstranterna och de innehåller inga plakatmässiga budskap. Det närmaste ett gemensamt uttalande som demonstranterna - åtminstone de flesta - verkar ha ställt sig bakom kan ungefär översättas med att "vi 99 procent av folket tolererar inte längre den girighet och korruption som 1 procent står för" ("the one thing we all have in common is that We Are The 99% that will no longer tolerate the greed and corruption of the 1%").
Många ser de här protesterna som början på en sedan länge efterlängtad reaktion mot den konservativa Teaparty-rörelsen. I vintras gick det en liknande protestvåg med vänsterperspektiv runt i landet, med start i Wisconsin. Den var dock betydligt mer organiserad och styrd från fackliga organisationer och dog mer eller mindre ut efter någon månad.
Det återstår att se om den protesten blir mer långlivad och om den kommer att få någon politisk kraft eller inverkan. Intressant att notera är att påfallande många av demonstranterna som uttalat sig i olika sammanhang, inte i första hand är kritiska mot högerkrafterna i USA. Istället skjuter de in sig på president Obama och att han inte tillräckligt kraftfullt tagit ställning för de svaga och utsatta i samhället och inte heller markerat tydligt mot finansvärlden och de stora bolagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)