Vilket ansvar har medierna för sina webbarkiv?

Ett av de få svenska ord som lånats in och etablerats i engelskspråkiga länder är - som ni säkert känner till - "ombudsman".

Washington Post har en ombudsman, en person som ska ta upp frågor som ligger mellan läsekretsen och de pubicistiskt ansvariga. Han heter Andrew Alexander och han har en egen kolumn varje söndag. Den är ofta både tänkvärd och intressant att följa.

Den senaste kolumnen handlar om vilket ansvar en tidning (eller i princip vilket medium som helst) har för det som en gång publicerats och som senare kanske visade sig vara fel eller åtminstone inte gav hela bilden.

Han exemplifierar med en man som för nästan 23 år sedan greps och åtalades för "indecent exposure" på McDonalds i Woodbridge strax söder om DC. Även om det inte explicit skrivs ut, så framgår det att det gick att se mannen ädlare delar där han satt i sin kortbyxor.

Folk hade reagerat, ringt polisen och det hela blev rättssak. Det är ju USA. Inför domaren förklarade mannen att han varit ute och joggat, att han hade haft ett par gymnastikbyxor på sig och inte haft något under dessa. Så ett eller annat hade väl "tittat ut", helt enkelt. Det var absolut inte meningen, en ren fadäs, försäkrade mannen.

Domaren ogillade åtalet direkt och därmed kunde saken varit utagerad. Om det inte varit för att Washington Post snappat upp storyn. Man skrev om händelsen på hamburgerkrogen och publicerade, som den pressetiska traditionen bjuder här i USA, mannens namn och ålder. Däremot följde man aldrig upp händelsen. Således skrev aldrig tidningen om frikännandet.

Mannen tänkte emellertid inte särskilt mycket på det där utan levde vidare sitt liv utan incidenter. För en tid sedan gick han i pension och för att dryga ut pensionen sökte han ett kompletterande jobb. Men han fick inget. När han undrade varför, visade det sig att arbetsgivarna googlat på hans namn och därmed hittat den drygt 20 år gamla artikeln i Washington Post. Och det är ju ingen som vill anställa en pervers man som blottar sig på McDonalds, det kan man ju förstå.

Nu har mannen vänt sig till tidningen och bett om att artikeln ska strykas från tidiningens webbaserade och sökbara artikelarkiv. Och det är utifrån detta exempel som Andrew Alexander resonerar. Vilket ansvar har egentligen ett massmedium för att det som publiceras är korrekt? Om det i efterhand visar sig vara fel, vilket ansvar har man då att ändra i det som publicerats? Eller ta bort helt? Är det rimligt att en slarvigt ihopskriven artikel med faktafel kan få ligga kvar år efter år och dessutom vara sökbara via allmänna sökverktyg? Och bör man i efterhand gå in och ändra något som redan varit publicerat, är inte det en form av historieförfalskning?

Det finns rätt många ansvarsfrågor och rätt många etiska frågetecken som väcks när man rota i det här.

"Det är förvånande att så få medier har en policy får sådant här", säger en peson som forskat kring det här och som uttalar sig i Th Post.

Washington Post har ingen policy. Man behandlar varje begäran om ändring eller strykning för sig, som unika fall. Huvudinställningen är att inget ska ändras, men att det införs en rättelse eller att den tidigare publiceringen kompletteras med ytterligare en text - förutsatt att originaltexten var felaktig eller icke komplett. Men undantag görs. Bland annat har tidningen tagit bort en artikel från webben som innehöll namn- och adressuppgifter för en kvinna som blev förföljd.

Även om svenska medier är betydligt försiktigare med just namnpubliceringar, kan problematiken ändå sägas vara generell. Att allt fler medier lägger ut hela eller delar av sitt arkiv på webben, samtidigt som sökmotorer blir allt bättre och smartare, innebär till att publicister på ett helt annat sätt än tidigare måste tänka över vilka principer som ska gälla. Och vilket ansvar man bör ta.

Kanske bör det till och med beslutas om ett gemensamt regelverk, likt de pressetiska spelreglerna?

Om The Posts ombudsman namnger mannen även denna gång?

Jodå.

Men nu är han sannolikt något mer nöjd med texten.