Brottsprovokation och terrorbekämpning

Det här med brottsprovokation är klart bekymmersamt. I Sverige är vi av hävd försiktiga med att provocera fram brott, i praktiken är det i princip förbjudet. Polisen eller andra myndigheter får inte rigga upp omständigheter som på något sätt kan få folk att utföra något kriminellt. Det handlar ytterst om rättsäkerhet. Är det personen eller situationen som gör brottet? Hade det överhuvudtaget blivit begått om inte någon eller något skapat möjligheten? Och är det i så fall rimligt att ställa någon till svars?

Här i USA har man generellt en helt annan syn på brottsprovokation. Det används frekvent av myndigheterna inom snart sagt alla kriminella områden - till exempel narkotika-, egendoms- och inte minst när det gäller terrorbrott.

På senare tid har medierna rapporterat om flera fall när det gäller misstänkta - eller snarare potentiella - terrorister. Senast nu i helgen greps och häktades en 19-årig kille med somalisk bakgrund i Portland, Oregon. Han anklagas för att ha försökt detonera en bil full med sprängmedel i samband med att tusentals personer samlats på ett torg för att se stadens julgran tändas.

Men bilen och sprängmedlen - som i själva verket var helt ofarliga attrapper - var ordnade av FBI-agenter som låtsades vara muslimska fanatiker.

Pojken blev enligt medieuppgifter alltmer intresserad av extrema muslimska tankegångar för några år sedan och hade gjort sin inställning tydlig via bland annat chatforum på nätet. Hans åsikter registrerades av de amerikanska myndigheterna, som började följa hans aktiviteter. De var endast verbala till att börja med, men för en tid sedan fick han kontakt med några "radikala muslimer" som hade ett konkret förslag till honom: Varför inte ställa till med ett rejält blodblad i samband med att runt 10 000 personer samlats på det centrala torget i Portland när stadens julgran tänds?

19-åringen hade en del kontakt med de "radikala muslimerna", som naturligtvis var FBI-agenter, och vid åtminstone ett tillfälle träffades de och provsprängde en mindre laddning på ett undanskymt ställe.

Planerna blev alltmer konkreta och häromdagen hade det blivit dags att gå från ord till handling. De "radikala muslimerna" hade ordnat fram en bil full med sprängmedel. 19-åringen och en annan person (FBI-agent) körde fram bilen till torget, parkerade den och gick därifrån. En stund senare gav FBI-agenten över en mobiltelefon till 19-åringen samt gav honom information om vilket telefonnummer han skulle knappa in. Detta nummer skulle sedan detonera laddningen.

19-åringen slog numret. Inget hände. FBI-agenten uppmanade honom att gå ut (de befann sig på tågstationen i Portland) för att få bättre satellit-kontakt. Han gick ut, slog numret en gång till och greps därpå av FBI.

Den här arbetsmetoden med framprovocerade terrorbrott har använt ett flertal gånger av FBI de senaste åren. Så sent som för några veckor sedan var det ett liknande fall här i Distriktet med en person som planerade att utföra ett bombattentat på tunnelbanan. Ockås han hade planerat dådet tillsammans med FBI-agenter "under cover".

Metoden har kritiserats av företrädare för den muslimska rörelsen här i USA, men har i övrigt inte lett till någon större diskussion.

Det är märkligt. Vem vet om denne 19-åring verkligen hade tänkt genomföra ett dåd av den här kalibern om han inte fått allt serverat på ett silverfat? Om han inte blivit kontaktad av dessa FBI-agenter hade han kanske så småningom slagit sina "radikala muslimska" idéer ur hågen och kommit till insikt att terrordåd inte är den rätta vägen. Som tonåring blir man normalt väldigt lätt påverkad av vad andra säger och tycker - särskilt om det är folk som är äldre och som är inne på samma spår som en själv.

Ja, det finns massor av etiska, moraliska, rättsäkerhetsmässiga och andra frågor att ställa och diskutera kring FBI:s provokationsmetoder och terrorbekämpning.

För den 19-årige Mohamed Osman Mohamud väntar nu av allt att döma ett mycket långvarigt fängelstraff. Och i medierna beskrivs hur FBI nystat upp och avslöjat ytterligare ett planerat terrordåd som kunde fått katastrofala följder.

Frågan är bara vem som skapade situationen?

Läs mer om brottsprovokationen i Washington Post.

Fenomenet Sarah Palin släpper ny bok

Sarah Palins nya bok America By Heart - Reflections on Family, Faith and Flag kom ut i går, tisdag och var redan innan publiceringsdagen en given försäljningssuccé.

Och även om dottern Bristol förlorade Dancing With the Stars i går kväll, så går det inte att komma undan det faktum att Sarah Palin och hennes familj är stora här i USA. Varumärket Palin är värt åtskilliga miljoner, hela familjen håvar in pengar via TV-shower, föreläsningar, bokskrivande, expertmedverkan i Fox News och annat inkomstbringande.

Där är många amerikaner som älskar att följa fenomenet Palin. Sarah Palin's Alaska på TV-kanalen TLC slog alla tittarrekord när den hade premiär häromveckan - fem miljoner följde Palins äventyr i den alskiska vardagen. Hennes offentliga möten är alltid smockfulla.

Nu ger hon sig ut på en bokturné som garanterat kommer att bli oerhört omskriven - och som av en händelse går till ett antal av de stater som betraktas som de viktigaste i samband med presidentval...

Spekulationerna om hon ska ställa upp mot Barack Obama 2012 är våldsamma och går åt alla håll. En del analytiker och förståsigpåare menar att det är uppenbart att hon siktar på presidentvalet. Andra menar att hon egentligen har det perfekt som det är nu; Hon är en stor hjälte i mångas ögon, hon drar in mångmiljonbelopp och hon har ett avsevärt politiskt inflytande i en helt fri roll.

Själv har hon svarat svävande på frågan, men absolut inte stängt några dörrar. "Om Amerika behöver mig så ställer jag upp", ungefär. Och så länge hon är aktuell och så länge det spekuleras, så länge lär hon och hennes familj också befinna sig i rampljuset och hålla grytan kokande.

Kolla gärna en mig närstående korrespondents reflektioner i ämnet Sarah Palin här (krönika 19 november).

Dramatisk ökning av legal marijuana - trots nej i Kalifornien

Det blev ett nej till legalisering av marijuana-användning i Kalifornien. Omröstningen skedde i samband med valet den 2 november och resultatet var rätt väntat.

Jag stod i startgropen för att skriva en artikel för en svensk tidskrift om omröstningen, men eftersom majoriteten gick emot en legalisering så enades redakören och jag om att ligga lågt. Eftersom jag ändå researchat lite, så tänkte jag trots allt skriva några rader om ämnet här på bloggen.

För även om de röstande i Kalifornien sa nej, så har den legala hanteringen av marijuana vuxit dramatiskt i USA under de senaste tio åren. Det började med att just Kalifornien godkände marjuana för medicinskt bruk 1996 och sedan dess har ytterligare 12 delstater plus DC gjort detsamma. Enligt en artikel i Time så finns det nu ungefär 370 000 legala marijuana-användare i USA. Även om det fortfarande är en stor majoritet som är emot en legalisering, så är trenden klar: Stödet för en lagändring som skulle möjliggöra marijuanaköp och -innehav ökar. Och ökar kraftigt. Bland unga under 30 år är det fler som vill ha en legalisering än som är emot. Särskilt tydligt är trenden längs både väst- och östkusterna.

Enligt en del analytiker är det bara en tidsfråga innan Kalifornien - eller Oregon eller någon annan kuststat - kommer att släppa marijuanan fri. Anhängarna till proposition 19 i Kalifornien har redan gjort klart att de kommer att återkomma med ett nytt legaliseringsförslag redan till nästan val, 2012.

Vad ligger då bakom denna legaliseringstrend?

Det finns flera förklaringar. En viktig är att det är väldigt många i USA som använder marijuana som berusningsmedel. Enligt den officiella statistiken har mer än 40 procent av amerikaner över 12 år använt cannabis minst en gång. Det är 102 miljoner personer. Runt 15 miljoner betraktas som regelbundna brukare, det vill säga använder marijuana minst en gång per månad.

En annan förklaring är att det finns starka grupper som trycker på. Dels organiserade användare, men också en växande industri eller näringsverksamhet kring cannabisbruket. Det handlar främst om (legala) odlare, som blivit allt fler de senaste åren och som naturligtvis vill se sin marknad växa.

En tredje orsak till legaliseringstrenden är staternas urusla ekonomi. Om de kan legalisera cannabis, kan de också skattebelägga sektorn. Bara i Kalifornien sägs den illegala marijuanan årligen omsätta omkring 14 miljarder dollar. En delstatlig skatt på fem procent skulle generera en nätt liten extrainkomst på gott och väl 700 miljoner dollar. Naturligtvis kommer en reglering kosta en slant, men nettointäkten bör ändå bli en halv miljard dollar, vilket är lika med 3,5 miljarder kronor. Det måste te sig rätt lockande för den extremt skuldtungda delstaten...

Det ska bli intressant att följa legaliseringsdebatten här i USA framöver. En intressant aspekt är att de federala (nationella) lagarna helt förbjuder bruket av marijuana/cannabis, oavsett skäl (det vill säga även om det sägs vara medicinskt motiverat). Här finns alltså en juridisk paradox mellan de 14 delstater som legaliserat medicinsk marijuana och den amerikanska staten.

Barnbok av Obama lär skapa debatt

Barack Obama är inte bara pappa, framgångsrik jurist och president i USA. Han är författare också. Hans två böcker Dreams From My Father (1995) och The Audacity of Hope (2006) har båda sålt i jätteupplagor inte bara här utan runt om i världen.

Och trots att han rimligen är rätt upptagen med diverse kriser och krig just nu, så kommer han i dagarna ut med sitt tredje litterära alster. Denna gång är det en barnbok: Of Thee I Sing - A Letter to My Daughters.

I boken, som inleds med den underbara meningen "Have I told you lately how wonderful you are?", berättar Obama om 13 amerikanska personer som på olika sätt betytt mycket för honom - och som han tycker kan tjäna som goda föredömen för hans döttrar (och naturligtvis för resten av oss).

Enligt förlaget skrev Barack Obama boken mellan valet i november 2008 och installationen några månader senare. Publiceringen kommer dock först nu eftersom det tog lite tid att få fram bra illustrationer - illustratör är Loren Long som tidigare arbetat med bland andra Madonna.

Boken kommer ut här i USA i morgon, tisdag.

Vilka är då de 13 amerikanerna? Amerikareportage kan presentera hela listan - som inte är helt mainstream och säkert kommer att väcka en del debatt:

• Konstnären Georgia O'Keeffe
• Forskaren Albert Einstein
• Baseballspelaren Jackie Robinson
• Indinahövdingen Sitting Bull
• Sångaren Billie Holiday
• Politiska aktivisten Helen Keller
• Arkitekten Maya Lin
• Sociala aktivisten Jane Addams
• Pastorn Martin Luther King
• Astronauten Neil Armstrong
• Fackliga aktivisten Cesar Chavez
• Tidigare presidenten Abraham Lincoln
• Dito George Washington

Intressant lista. Jag misstänker att Fox News kommer att diskutera Obamas val av t ex Helen Keller. Hon var en dövblind kvinna (född 1880, död 1968) som lärde sig kommunicera bland annat genom att känna på andras läppar. Hon var politiskt aktiv socialist och med i den syndikalistiska rörelsen IWW (där även Joe Hill var medlem) och kämpade hela sitt liv för social rättvisa och kvinnors lika rättigheter, skrev ett flertal böcker och avlade även en akademisk examen.

I amerikanska medier har man även lyft ett eller annat ögonbryn över att Sitting Bull finns med på listan.

Några andra kommentarer:

Jackie Robinson blev 1947 den första svarta spelaren i den dittills helvita profesionella amerikanska baseball-ligan.

Maya Lin har skapat Vietnam-monumentet. Hon vara bara 21 år när hennes förslag vann den utlysta tävlingen.

Jane Addams betraktas här i USA som en föregångarna när det gäller socialt arbete. Hon var feminist och fick Nobels fredspris 1931.

Cesar Chavez är en legend inom amerikansk fackföreningsrörelse. Han var med om att starta National farm Workers Association.

Jag kan även konstatera att nästan hälften (6 av 13) av personerna är kvinnor. Vidare finns tre svarta, en latinamerikan, en asiat och en representant från ursprungsbefolkningen med på listan. Dessutom en funktionshindrad.

Bra spridning, med andra ord.

Bitter medicin mot statsskulden

I vintras tillsatte president Obama en tvärpolitisk "skuldkommission" ("National Commission on Fiscal Responsibilty and Reform" eller "Debt Panel" i dagligt tal). 18 ledamöter har sedan dess, under delat ledarskap (en republikansk och en demokratisk ordförande), arbetat med att ta fram ett förslag om hur den amerikanska statsskulden ska kunna reduceras och hur statens finanser ska bli "sustainable". USA:s statskuld är för närvarande runt 13 000 miljarder dollar. Vilket motsvarar omkring 45 000 dollar per invånare. Den svenska statsskulden ligger på runt 130 000 kr per invånare (cirka 20 000 dollar).

I går la panelen fram sitt betänkande. Och det var en bitter medicin som ordinerades, bland annat:

• Kraftiga nedskärningar inom den statliga budgeten. Eftersom den i princip bara består av två delar så handlar i det i praktiken om minskade militära utgifter samt neddragningar i de stora sociala programmen; Social Security (pensionärssystemet), Medicare (hälso- och sjukvård för äldre och funktionshindrade) samt Medicaid (hälso- och sjukvård för de allra fattigaste).
• Höjd pensionsålder, på sikt till 69 år.
• Höjda skatter och avgifter.
• Mindre möjligheter för skatteavdrag.

Den intresserade kan läsa om hela förslaget i dagens Washington Post.

Den amerikanska skuldpanelen får mig att osökt tänka på den så kallade Lindbeck-kommissionen, som tillsattes i samband med den akuta svenska finanskrisen i början av 1990-talet. Ni kanske minns de 113 punkterna som professorn i nationalekonomi, Assar Lindbeck, presenterade i sitt slutbetänkande 1993? Det handlade om allt från längre skoldagar till sänkta ersättningar inom socialförsäkringarna. Precis som gårdagens Debt Panel så ordinerade Lindbeckkommissionen en bitter medicin för medborgarna.

Några år senare gjorde jag som journalist på tidningen Arbetaren ett uppföljande reportage om de 113 punkterna. Hur många hade faktiskt genomförts, hur många var på gång och hur många var inte aktuella? Jag kommer inte exakt ihåg resultatet, men det var en betydande andel som antingen redan var beslutade eller som var på väg att beslutas eller genomföras.

Jag hade ett långt samtal med professorn om vad jag kommit fram till och jag minns att han var förvånad över genomslaget - han hade själv inte gjort någon uppföljning.

Reportaget blev rejält uppmärksammat i andra medier och kommenterades bland annat på flera ledarsidor.

Det återstår att se hur många av den amerikanska kommissionens förslag som kommer att genomföras. Det är presidentval om knappt två år. Det är knappast lockande för Obama att fatta beslut om kraftiga nedskärningar och höjda avgifter och skatter om han siktar på att bli omvald.

Sannolikt kommer förslagen att dras i långbänk, som Thorbjörn Fälldin troligen hade uttryckt saken...

Om tron som kan försätta berg och avgöra val

Mellanårsvalet är över här i USA och resultatet blev väl ungefär som väntat: Republikanerna gick framåt stort och tog över majoriteten i representanthuset. Senaten är fortfarande demokratiskt, men man förlorade sex mandat. Det mest glädjande för demokraterna var väl att Harry Reid lyckades besegra Tea Party-favoriten Sharron Angle i senatsvalet i Nevada. I övrigt var det inte så mycket att yvas över.

Nu funderar Rand Paul, som vann senastvalet i Kentucky, att starta en särskild Tea Party-grupp i kongressen. Även om flera av Tea Party-kandidaterna inte lyckades komma in i kongressen, så måste valet ändå betraktas som en rejält politiskt genomslag för denna brokiga och högljudda rörelse.

I skuggan av republikanernas framgångar och Tea Party-rörelsens avtryck på den politiska scenen, så finns det en annan stark och inflytelserik grupp inom amerikansk politik: Den konservativa kristna rörelsen.

Den kristna högern har spelat en stor och tung roll under många år och mycket talar för att dess betydelse snarare ökar än minskar. En stor del av Tea Party-rörelsen är aktiva inom högerorienterade samfund - och i många fall rör det sig om renodlat fundamentalistiska trosuppfattningar: Guds ord och Bibeln ska styra samhället.

För den som är intresserad så finns det ett längre reportage på detta tema i senaste numret av tidskriften Fokus. Min blygsamhet förhindrar mig från att berätta vem som skrivit detta alster, men det är värt att läsa...

Bristen på entusiasm kan avgöra valet

I morgon, tisdag, är det valdag här i USA och enligt opinionsmätningarna ser det ut att bli en rysare. Republikanerna kommer att gå fram rejält på i stort set alla fronter och som det verkar tar de över majoriteten i representanhuset. I kongressens andra kammare är det betydligt jämnare, främst för att nästan två av tre platser inte är valbara - senatorerna har sex års mandatperiod vilket innebär att en tredjedel av kammaren väljs om vartannat år. Hade alla senatssäten varit uppe för omval hade republikanerna sannolikt tagit över också här. De senaste opinionsmätningarna talar om att senaten kommer att delas upp i två exakt lika stora block: 50 republikaner och 50 demokrater (där ingår även två oberoende senatorer).

Barack Obama har kampanjat intensivt de sista veckorna och i lördags var det ett gigantiskt stormöte här i Washington DC; Runt 200 000 personer kom när komikerna Jon Stewart och Stephen Colbert hade kallat till en träff vid National Mall, strax nedanför kongressbyggnaden. Temat var "Restore Sanity" och det hela var någon slags liberalt färgad reaktion på Glenn Becks Tea Party-präglade massmöte "Restoring Honor" i slutet av augusti.

Frågan är dock om Obamas slutspurt och det stora mötet i helgen räcker för att demokraterna ska kunna vända det här. Det pratas allmänt här i USA om att partiets största problem just nu är bristen på entusiasm och engagemang. Många som röstade på Obama för två år sedan är besvikna på den politik som förts och även om de inte kan tänka sig att rösta republikanskt, så kommer en stor del av dem stanna hemma på valdagen. Vilket förstås gynnar republikanerna, som dessutom ser ut att få en rejäl uppslutning bland sina väljare.

Detta "enthusiasm gap" kan avgöra valet.