Uppmärksamheten kring Wikileaks har ju varit enorm de senaste veckorna - trots att de publicerade dokumenten hittills egentligen inte innehållit några avgörande avslöjanden. Det har mest handlat om pikanta detaljer, pinsamma beskrivningar, allmänna tyckanden och rätt mycket skvaller.
Det är uppenbart att det är själva fenomenet Wikileaks som väcker sådan uppståndelse. Det är intressant och man kan fråga sig varför.
Tidigare har läckor - eller källor som de kallas i journalistiska sammanhang - i stort varit hänvisade till enbart medier och/eller polis och åklagare. (Om man inte jobbat som spion, då har ju Sovjetunionen alltid varit ett alternativ...)
Men numera har arenorna för läckor förändrat form. Och det är möjligen det som skapar, eller åtminstone bidrar till, den hysteri som finns kring Wikileaks.
För Wikileaks är ju egentligen inget annat än en publiceringsplattform för dokument som på ett eller annat sätt läckt ut från institutioner, organisationer eller företag.
Istället för att gå omvägen via medier, kan nu en "whistleblower" vända sig direkt till denna publiceringsplattform. Och uppfylls bara de två grundkriterierna: att dokumenten inte ska vara producerade av den som läcker samt att det ska vara originalhandlingar, så talar mycket för att uppgifterna publiceras.
Detta ger en helt annan sprängkraft än de tidigare väldigt omständliga sätten att läcka. Sedan kompliceras det här med en del juridiska oklarheter. Med vissa undantag (rikets säkerhet) så är källan skyddad i svensk lagstiftning, förutsatt att man läckt till en journalist. Journalisten/redaktionen har skyldighet att skydda sin källa. Inom offentlig förvaltning kommer dessutom regelverket kring meddelarfriheten in. Motsvarande lagstiftning finns i många andra länder.
Men dessa lagar om källskydd, meddelarfriheten, förbudet att efterforska källa och liknande gäller knappast för läckor till publiceringsplattformar som Wikileaks, eftersom den kan troligen inte kan anses vara en journalistisk produkt. Däremot så gäller lagstiftingen förstås när medierna publicerar uppgifter från Wikileaks...
Hur som helst. Det här handlar ytterst om transparens och hur öppet ett samhälle ska tillåtas vara. Konsekvenserna av Wikileaks kommer att leda till en diskussion kring just detta. Och jag tror att den diskussionen kommer att bli viktigare än avslöjandena i sig.
Det kommer också leda till en diskussion om mediernas roll som granskare. För på sätt och vis är ju Wikileaks ett underbetyg åt journalisterna. Det finns ett uppenbart behov av att dela med sig av handlingar och dokument som man av olika skäl vill offentliggöra. Men man är inte villig att gå omvägen via medierna.
Detta får mig att tänka på en annan företeelse som kanske egentligen bara är en annan sida av samma mynt: De "hemliga bloggarna". I Sverige finns det ett flertal personer som anonymt och ofta kritiskt beskriver sin arbetsplats - ett företag eller en myndighet eller vad det nu är.
Jag har självt tidigare skrivit om Totalstyrelsen, där bloggaren Gullan mer eller mindre regelbundet (mindre frekvent på senare tid) publicerat inlägg som bitvis varit mycket kritiska till myndighetsledningen. Bloggen har väckt stor uppmärksamhet också utanför bloggvärlden. I flera av sina texter har Gullan varit milt uttryckt skeptisk till just massmedierna och såvitt jag förstår har hon valt bloggformen just för att hon menar att medierna inte klarar av sin kritiskt granskande roll.
Såväl Wikipedia som de anonyma bloggarna är exempel på att ny och enkel publiceringsteknik kan leda till ett mer öppet och transparent samhället vid sidan av de etablerade mediekanalerna (även om Wikileaks samarbeter med flera stora redaktioner). Och det tycker jag är bra, även om det inte är alldeles problemfritt. För plötsligt finns det ju inte heller någon som ansvarar för publiceringen - eller som kan ställas till svars för publiceringsskador...
Men det är delvis en annan diskussion. Låt mig ta den en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar