Det brittiska oljeföretaget BP har jobbat intensivt de senaste åren på att skapa sig en miljöprofil. Det har handlat om allt från byte av logotype till marknadsaktiviteter inriktade på nyckelord som "ansvar", "förnyelsebar energi" och "grön energi".
I denna strategi har också ingått både direkt och indirekt stöd till olika miljö- och naturorganisationer. Sammantaget har företaget sponsrat organisationer med ett antal miljoner dollar.
Att ta emot sponsorpengar från företag är alltid riskabelt för rörelser som vill hävda sin självständighet och oberoende.
Att som miljöorganisation ta emot pengar från ett företag som BP - vars absoluta lejonpart av vinsten kommer från produktion och försäljning av oljebaserade, fossila produkter - kan tyckas vara på gränsen till ett ideologiskt självmord. Och många miljöorganisationer har också dragit den slutsatsen och säger nej tack till sponsring från företag med verksamhet som påverkar miljön negativt.
Men alla gör det inte. Washington Post skriver i dag om the Nature Conservancy, en av världens största miljöorganisationer med över en miljon medlemmar. De har bland annat tagit emot kontanter och gåvor för omkring tio miljoner dollar under senare år. Dessutom har organisationen gett företaget en plats i styrelsen för sin internationella gren.
The Post tar även upp andra miljöorganisationer som tar emot stöd från BP, dock i indre omfattning. Företaget är även med i olika former av paraplyorganisationer tillsammans med ett stort antal miljöföreningar, till exempel Partnership for Climate Action och American Wind and Wildlife Institute.
Reaktionerna från medlemmar och andra miljövänner har varit omfattande. På forum och communities på nätet diskuteras nu om det är etiskt försvarbart att ta emot pengar och stöd från företag som bedriver verksamhet som är konkret eller potentiellt hotande för miljön. Ett antal medlemmar har deklarerat att de gått ur föreningar som accepterar stöd från till exempel oljeindustrin. Och många har också beslutat sig för att sälja sina privata aktieinnehav i sådana företag. Vilket kan vara ett klokt beslut också privatekonomiskt, BP:s värde lär väl vara sjunkande ett tag framöver...
Diskussionen om sponsring av miljöorganisationer är inte ny. Vi har även haft den i Sverige. Med debatten lär ta ny fart nu på grund av den stora - och fortfarande pågående - oljekatastrofen i den Mexikanska golfen.
måndag 24 maj 2010
torsdag 20 maj 2010
Bike To Work Day
Den tredje fredagen i maj är det Bike To Work Day här i USA och i Kanada och jag förväntar mig att se en massa vingliga cyklister när jag som vanligt tar bilen (!) och kör sonen till skolan vid halv åtta-tiden i morgon bitti.
Under de 13 år jag till och från vistats i Washington DC - de senaste tre åren som permanent boende - har cyklandet formligen exploderat. I slutet av 1990-talet var det fortfarande sällsynt att se en vardagscyklist på gatorna i huvudstaden. Cykeln var i första hand ett fritidsredskap. På helgerna svämmades stigarna längs Potomac River av cyklister, påfallande ofta med de senaste och mest avancerade cyklarna och tillhörande kläder och annan utrustning.
Numera ser man folk på vanliga cyklar och med vanliga kläder inne i stan under veckorna. Cykeln har förvandlats från ett fritidssyssla till ett transportmedel. Folk har börjat upptäcka att det går både fortare och är betydligt billigare att cykla till jobbat jämfört med att ta bilen.
Det finns flera orsaker till denna utveckling. En av de viktigaste är de höjda bensinpriserna. För några år sedan dubblerade priset på bensin inom loppet av ett halvår - till hårresande sju kronor per liter. Det sände en chockvåg över landet, eftersom så mycket infrastruktur här bygger på bilar och lastbilar. Kollektivtrafiken är ofta urusel, särskilt om man bor lite utanför stadskärnorna. Tågtrafiken är ett skämt på de flesta håll. Plötsligt insåg folk att cykeln kanske ändå var ett alternativ till bilen.
Här i DC har även den cyklande borgmästaren Adrian Fenty satsat rejält på att bygga ut cykelleder också inne i stan. Han har också initierat ett slags lånecykel-system, som fungerar så att man betalar 40 dollar per år och sedan kan man fritt lösa ut en lånecykel på någon av de automatiska stationer som finns runt om i stan.
Dessutom har säkert både klimat- och hälsodebatterna påverkat att folk i allt större utsträckning väljer att använda cykeln för transporter.
Ytterligare ett skäl för att välja cykeln är att det oftast går fortare att cykla jämfört med att ta bilen. Vid rusningstrafik sägs genomsnittsfarten för en bil inne i centrala DC vara omkring 10-15 kilometer i timmen. Och när man väl är framme måste man hitta parkeringsplats, vilket kan ta sin rundliga tid. Om man inte har en fast parkering, som dock kostar åtskilliga hundra dollar per månad att hyra downtown.
Den senaste diskussionen här lokalt är om de stora centrala gatorna M Street och Pennsylvania Avenue ska få särskilt markerade cykelbanor. Det skulle i så fall innebära att en körfil skulle försvinna från respektive gata, något som fått en del bilförare och yrkestrafikanter att protestera.
Långsiktigt är de flesta överens om att biltrafiken kommer att minska här i DC. Trenden med ökade bränslepriser kombinerat med en jämförelsevis ambitiös utbyggnad av både lokaltåg, tunnelbana och eventuellt också spårvagnstrafik, kommer att leda till färre bilar på stans gator.
Man har till och med kunnat hitta en del vilda tankar om en trängselavgift eller biltullar, ett förslag som naturligtvis är politiskt totalt omöjligt ännu så länge men som möjligen inte är helt otänkbart i ett längre tidsperspektiv. Lokaltidningarna här har bland annat haft artiklar där Stockholm och London tagits upp som positiva exempel på att det faktiskt kan fungera.
Här i Washington DC har borgmästaren fått kritik för att han försöker smyginföra en slags trängselavgift genom att höja de kommunala parkeringsavgifterna. Men det är fortfarande billigt att parkera på gatan här i stan - normalt kostar det en dollar för en timme (knappt åtta kronor).
Under de 13 år jag till och från vistats i Washington DC - de senaste tre åren som permanent boende - har cyklandet formligen exploderat. I slutet av 1990-talet var det fortfarande sällsynt att se en vardagscyklist på gatorna i huvudstaden. Cykeln var i första hand ett fritidsredskap. På helgerna svämmades stigarna längs Potomac River av cyklister, påfallande ofta med de senaste och mest avancerade cyklarna och tillhörande kläder och annan utrustning.
Numera ser man folk på vanliga cyklar och med vanliga kläder inne i stan under veckorna. Cykeln har förvandlats från ett fritidssyssla till ett transportmedel. Folk har börjat upptäcka att det går både fortare och är betydligt billigare att cykla till jobbat jämfört med att ta bilen.
Det finns flera orsaker till denna utveckling. En av de viktigaste är de höjda bensinpriserna. För några år sedan dubblerade priset på bensin inom loppet av ett halvår - till hårresande sju kronor per liter. Det sände en chockvåg över landet, eftersom så mycket infrastruktur här bygger på bilar och lastbilar. Kollektivtrafiken är ofta urusel, särskilt om man bor lite utanför stadskärnorna. Tågtrafiken är ett skämt på de flesta håll. Plötsligt insåg folk att cykeln kanske ändå var ett alternativ till bilen.
Här i DC har även den cyklande borgmästaren Adrian Fenty satsat rejält på att bygga ut cykelleder också inne i stan. Han har också initierat ett slags lånecykel-system, som fungerar så att man betalar 40 dollar per år och sedan kan man fritt lösa ut en lånecykel på någon av de automatiska stationer som finns runt om i stan.
Dessutom har säkert både klimat- och hälsodebatterna påverkat att folk i allt större utsträckning väljer att använda cykeln för transporter.
Ytterligare ett skäl för att välja cykeln är att det oftast går fortare att cykla jämfört med att ta bilen. Vid rusningstrafik sägs genomsnittsfarten för en bil inne i centrala DC vara omkring 10-15 kilometer i timmen. Och när man väl är framme måste man hitta parkeringsplats, vilket kan ta sin rundliga tid. Om man inte har en fast parkering, som dock kostar åtskilliga hundra dollar per månad att hyra downtown.
Den senaste diskussionen här lokalt är om de stora centrala gatorna M Street och Pennsylvania Avenue ska få särskilt markerade cykelbanor. Det skulle i så fall innebära att en körfil skulle försvinna från respektive gata, något som fått en del bilförare och yrkestrafikanter att protestera.
Långsiktigt är de flesta överens om att biltrafiken kommer att minska här i DC. Trenden med ökade bränslepriser kombinerat med en jämförelsevis ambitiös utbyggnad av både lokaltåg, tunnelbana och eventuellt också spårvagnstrafik, kommer att leda till färre bilar på stans gator.
Man har till och med kunnat hitta en del vilda tankar om en trängselavgift eller biltullar, ett förslag som naturligtvis är politiskt totalt omöjligt ännu så länge men som möjligen inte är helt otänkbart i ett längre tidsperspektiv. Lokaltidningarna här har bland annat haft artiklar där Stockholm och London tagits upp som positiva exempel på att det faktiskt kan fungera.
Här i Washington DC har borgmästaren fått kritik för att han försöker smyginföra en slags trängselavgift genom att höja de kommunala parkeringsavgifterna. Men det är fortfarande billigt att parkera på gatan här i stan - normalt kostar det en dollar för en timme (knappt åtta kronor).
fredag 14 maj 2010
Radikaliserad amerikansk huvudstad
Washington DC är en märklig stad. Den är på samma gång den formella huvudstaden i världens mäktigaste land - och samtidigt en pulserande, levande och frustande stad som lever sitt eget liv under eller bakom presidenten, kongressen och högsta domstolen.
Vi som lever i stan ser ett annat DC än det som präglas av ministerier, förvaltningar, monument, pengar och makt. Och just nu händer det intressanta grejer här i vår stad.
Washington DC håller sakta på att förvandlas till den mest progressiva staden i landet. Den är till och med på väg att slå ställen som Berkely, en av de få kommunerna i USA som haft en kommunistiskt borgmästare i modern tid.
Dagens Washington Post tar upp en hel rad av enskilda företeelser som visar att Distriktet är på väg att radikaliseras. Det handlar om allt ifrån uttänkta ekologiska strategier till liberalisering av droganvändning.
Listan är lång. Några exempel:
Vi som lever i stan ser ett annat DC än det som präglas av ministerier, förvaltningar, monument, pengar och makt. Och just nu händer det intressanta grejer här i vår stad.
Washington DC håller sakta på att förvandlas till den mest progressiva staden i landet. Den är till och med på väg att slå ställen som Berkely, en av de få kommunerna i USA som haft en kommunistiskt borgmästare i modern tid.
Dagens Washington Post tar upp en hel rad av enskilda företeelser som visar att Distriktet är på väg att radikaliseras. Det handlar om allt ifrån uttänkta ekologiska strategier till liberalisering av droganvändning.
Listan är lång. Några exempel:
- Det är sedan några månader okej att gifta sig med en person av samma kön.
- Cykelleder byggs ut i rasande fart, bland annat på självaste Pennsylvania Avenue där Vita Huset ligger.
- Planer finns för att återinföra spårvagnar.
- Sedan ett drygt år finns det ett utbyggt system för lånecyklar i de centrala delarna.
- Särskild lokal skatt på plastpåsar har redan införts.
- Särskild lokal skatt på söta drycker diskuteras.
- Legalisering av marijuana för medicinskt bruk är på gång.
- Införande av bättre skolmat, bland annat ska organisk ("krav-märkt") och lokalt producerad mat prioriteras.
En av de styrande politikerna i Distriktets motsvarighet till kommunstyrelse, Tommy Wells, säger till the Post att "People are looking for a fresh approach and a progressiv approach (...) We are making the progressiv agenda the priority".
Wells åker själv till Europa varje vår för att låta sig inspireras av radikala idéer som kan föras över till den amerikanska huvudstaden.
Washington DC håller långsamt även på att förändras demografiskt, vilket kan spela in i radikaliseringen. Sta'n har traditionellt dominerats av en svart majoritet, som - vilket kan tyckas en aning märklig - haft en rätt konservativ politisk grundsyn. Eller rättare sagt kanske, de har haft andra fokus än saker som miljöfrågor, genusperspektiv och hälsosam mat.
Men de senaste åren har befolkninge blandats upp kraftigt. Dels har nya och mer radikala afro-amerikaner flytta hit. Och de har påverkat den "gamla" svarta befolkningen och fått dem att bli mer intresserade av livstilsfrågor som t ex bra mat eller miljöfrågor. Och dels har det kommit hit många fler yngre och liberala personer via universiteten och de många progressiva organisationer som finns samlade i DC. Även de har påverkat den lokala politikens inrikting.
Fortfarande är det dock enorma sociala skillnader mellan olika grupper i Washington DC. Och klyftorna har ökat under den senaste tioårsperioden.
Och som tidigare bor de fattigaste i sta'ns sydöstra del. Där är det långt mellan butiker som säljer organiska grönsaker. Där är det långt mellan butiker som säljer grönsaker överhuvudtaget...
söndag 9 maj 2010
Vad händer på Arbetaren?
Det är med sorg i hjärtat jag på avstånd följer debatten om Arbetaren, en tidning som jag läst i ganska exakt 30 år och dessutom jobbat för i några år.
För en tid sedan gick omkring 25 personer, som på olika sätt är knutna till tidningen, ut och förklarade att de inte längre kunde stå bakom Arbetarens nya ledning och inriktning. Läs deras artikel i Aftonbladet. Den förklarar bakgrunden.
Jag jobbade som reporter på Arbetaren 1996-97. Kom dit efter att ha jobbat inom skånsk dagspress från 1990, åren före Stockholmsflytten som nyhetschef på Skånskan.
Att komma till den klassiska redaktionen på Sveavägen 98 var stort i sig. Jag är uppvuxen med litterära och kulturella storheter som Stig Dagerman, Vilhelm Moberg och Tage Danielsson och plötsligt befann jag mig i samma lokaler där de en gång gått omkring.
Jag fick en fri roll som reporter och sysslade både med större och långsiktiga projekt och med kortare nyhetsjobb. Jag var van vid hetsen på en dagstidning och minns hur frustrerad jag kände mig när jag plötsligt tvingades ändra tempo. Förutom strax före pressläggning så var det så lugnt på Arbetaren. Det fanns tid för diskussioner, för resor, för rejäl research...
Ett av mina första större reportage handlade om Assar Lindbecks 113 punkter, de förslag han lämnade till regeringen som ordförande i den så kallade Lindbeckkommissionen 1993. Jag gick igenom samtliga förslag och kunde konstatera att väldigt många var genomförda. Som avslutning intervjuade jag professorn själv, som var förvånad över hur mycket som faktiskt blivit verklighet.
När det långa reportaget senare publicerades -åtta sidor vill jag minnas att det blev -var det min tur att bli förvånad. Min artikel kommenterades i nästan alla de stora tidningarna. Jag var inte van att få sådan uppmärksamhet. Jag insåg att Arbetaren - trots sin litenhet - var både läst och respekterad på redaktioner runt om i landet. Och att tidningen hade många vänner.
När dåvarande chefredaktören Martin Nilsson bestämde sig för att sluta, fick jag - helt informellt - frågan om jag skulle kunna tänka mig att ta över stolen. Chefredaktören utses av ägaren, den syndikalistiska rörelsen SAC, i samband med val på kongressen. Övriga anställda rekryteras på vanligt sätt och har vanliga anställningsvillkor.
Jag tackade nej, bland annat för att jag tyckte att det fanns oroväckande splittringstendenser inom syndikalisterna och sidor av organisationen som jag inte sympatiserade med. Samtidigt hade jag börjat tröttna på journalistiken, sa upp mig en tid senare och bytte spår i yrkeslivet.
Men jag har alltid prenumerat på tidningen och på senare år även frilansat en del för den. Jag har bland annat skrivit flera stora reportage om den amerikanska fackföreningsrörelsen och om Barack Obamas första tid som president.
Tidvis - både när jag jobbade på redaktionen och efteråt - har jag varit kritisk till tidningens inrikting och innehåll. Den är ofta tråkig, irriterande politisk korrekt, väldigt förutsägbar och skulle kunna bli mycket roligare, spänstigare, fräschare och mer uppstudsig och spännande.
Samtidigt har den lika ofta varit en frisk fläkt inom vänsterpressen, en i sanning frihetlig tidning och en tidning som tidigt gett röster åt sådant som inte fått något utrymme på annat håll.
Det vore väldigt tråkigt om Arbetaren förändrar denna inriktning och istället förvandlas till ett renodlat propagandaorgan för den syndikalistiska rörelsen. Jag misstänker att det i så fall bara är en tidsfråga innan denna klassiska tidningen förenar sig med så många andra däruppe i tidningarnas egen himmel.
Läs gärna även Jonas Fogelqvists blogginlägg i ämnet.
För en tid sedan gick omkring 25 personer, som på olika sätt är knutna till tidningen, ut och förklarade att de inte längre kunde stå bakom Arbetarens nya ledning och inriktning. Läs deras artikel i Aftonbladet. Den förklarar bakgrunden.
Jag jobbade som reporter på Arbetaren 1996-97. Kom dit efter att ha jobbat inom skånsk dagspress från 1990, åren före Stockholmsflytten som nyhetschef på Skånskan.
Att komma till den klassiska redaktionen på Sveavägen 98 var stort i sig. Jag är uppvuxen med litterära och kulturella storheter som Stig Dagerman, Vilhelm Moberg och Tage Danielsson och plötsligt befann jag mig i samma lokaler där de en gång gått omkring.
Jag fick en fri roll som reporter och sysslade både med större och långsiktiga projekt och med kortare nyhetsjobb. Jag var van vid hetsen på en dagstidning och minns hur frustrerad jag kände mig när jag plötsligt tvingades ändra tempo. Förutom strax före pressläggning så var det så lugnt på Arbetaren. Det fanns tid för diskussioner, för resor, för rejäl research...
Ett av mina första större reportage handlade om Assar Lindbecks 113 punkter, de förslag han lämnade till regeringen som ordförande i den så kallade Lindbeckkommissionen 1993. Jag gick igenom samtliga förslag och kunde konstatera att väldigt många var genomförda. Som avslutning intervjuade jag professorn själv, som var förvånad över hur mycket som faktiskt blivit verklighet.
När det långa reportaget senare publicerades -åtta sidor vill jag minnas att det blev -var det min tur att bli förvånad. Min artikel kommenterades i nästan alla de stora tidningarna. Jag var inte van att få sådan uppmärksamhet. Jag insåg att Arbetaren - trots sin litenhet - var både läst och respekterad på redaktioner runt om i landet. Och att tidningen hade många vänner.
När dåvarande chefredaktören Martin Nilsson bestämde sig för att sluta, fick jag - helt informellt - frågan om jag skulle kunna tänka mig att ta över stolen. Chefredaktören utses av ägaren, den syndikalistiska rörelsen SAC, i samband med val på kongressen. Övriga anställda rekryteras på vanligt sätt och har vanliga anställningsvillkor.
Jag tackade nej, bland annat för att jag tyckte att det fanns oroväckande splittringstendenser inom syndikalisterna och sidor av organisationen som jag inte sympatiserade med. Samtidigt hade jag börjat tröttna på journalistiken, sa upp mig en tid senare och bytte spår i yrkeslivet.
Men jag har alltid prenumerat på tidningen och på senare år även frilansat en del för den. Jag har bland annat skrivit flera stora reportage om den amerikanska fackföreningsrörelsen och om Barack Obamas första tid som president.
Tidvis - både när jag jobbade på redaktionen och efteråt - har jag varit kritisk till tidningens inrikting och innehåll. Den är ofta tråkig, irriterande politisk korrekt, väldigt förutsägbar och skulle kunna bli mycket roligare, spänstigare, fräschare och mer uppstudsig och spännande.
Samtidigt har den lika ofta varit en frisk fläkt inom vänsterpressen, en i sanning frihetlig tidning och en tidning som tidigt gett röster åt sådant som inte fått något utrymme på annat håll.
Det vore väldigt tråkigt om Arbetaren förändrar denna inriktning och istället förvandlas till ett renodlat propagandaorgan för den syndikalistiska rörelsen. Jag misstänker att det i så fall bara är en tidsfråga innan denna klassiska tidningen förenar sig med så många andra däruppe i tidningarnas egen himmel.
Läs gärna även Jonas Fogelqvists blogginlägg i ämnet.
Teaparty-rörelsens första politiska offer
Republikanen Robert Bennett ville gärna ha en fjärde mandatperiod som senator för Utah. Och för något år sedan var det knappast någon som tvekade att han skulle sitta kvar. Hans väljarstöd i den konservativa delstaten var massivt.
Tills Teaparty-rörelsen kom in i bilden. Då förändrades allt. Nu blir det ingen ytterligare period för Bennett.
Bennetts senatorsplats är en av de drygt 30 som är föremål för omval nu i höst. Varje senator sitter sex år och vartannat år är en tredjedel av mandaterna uppe till val.
Robert Bennett är en konservativ republikan. Men enligt teapartisterna är han inte tillräckligt konservativ. De har bland annat kritiserat honom för att han stödde de första besluten om att gå in och stödja bankerna med statliga medel - något som för övrigt också kritiserades från västerhåll. Det ironiska i sammanhanget är att det var den förra presidenten George W Bush som drev igenom detta statliga stöd...
Trots att Bennett fick stöd av Mitt Romney - en ytterst tänkbar republikansk presidentkandidat 2012 - röstade partiets nomineringsmöte bort honom. Och anledningen till detta kan härledas direkt till kritiken från Teaparty-rörelsen. Läs mer i Washington Post.
Att Romneys stöd inte räckte är i sig intressant och säger en del om hur stämningen är internt i det republikanska partiet och vilken effekt teaparty-rörelsen redan har internt. Det är uppenbart att partiet är på väg att vika kraftigt mot höger. Och detta är något som ses med viss förtjusning från demokraterna, eftersom ett alltmer extremt republikanskt parti lär skrämma bort mittenväljarna och de mer liberalt sinnade republikanerna.
Det finns flera tänkbara offer i kölvattnet från teapartisterna. I Florida hade den sittande republikanske guvernören Charlie Crist tänkt sig en senatorsplats från 2010 och till att börja med såg allt ut att gå enligt planerna. Men så dök Marco Rubio upp. Han befinner sig långt ut på partiets högerflygel och med stöd från bland annat teapartisterna seglade han snabbt upp i ledningen i opinionsmätningarna.
För en dryg vecka sedan meddelande Crist att han inte kommer att kandidera för det republikanska partiet vid senatsvalet i november. Han ställer upp som oberoende kandidat - och hoppas därmed att kunna få röster från mer moderata mittenväljare som tycker att Rubio befinner sig för långt till höger.
Det återstår att se om denna taktik kommer att bli framgångsrik.
Men redan nu kan man konstatera att teaparty-rörelsen satt konkreta avvttryck på den politiska kartan...
Tills Teaparty-rörelsen kom in i bilden. Då förändrades allt. Nu blir det ingen ytterligare period för Bennett.
Bennetts senatorsplats är en av de drygt 30 som är föremål för omval nu i höst. Varje senator sitter sex år och vartannat år är en tredjedel av mandaterna uppe till val.
Robert Bennett är en konservativ republikan. Men enligt teapartisterna är han inte tillräckligt konservativ. De har bland annat kritiserat honom för att han stödde de första besluten om att gå in och stödja bankerna med statliga medel - något som för övrigt också kritiserades från västerhåll. Det ironiska i sammanhanget är att det var den förra presidenten George W Bush som drev igenom detta statliga stöd...
Trots att Bennett fick stöd av Mitt Romney - en ytterst tänkbar republikansk presidentkandidat 2012 - röstade partiets nomineringsmöte bort honom. Och anledningen till detta kan härledas direkt till kritiken från Teaparty-rörelsen. Läs mer i Washington Post.
Att Romneys stöd inte räckte är i sig intressant och säger en del om hur stämningen är internt i det republikanska partiet och vilken effekt teaparty-rörelsen redan har internt. Det är uppenbart att partiet är på väg att vika kraftigt mot höger. Och detta är något som ses med viss förtjusning från demokraterna, eftersom ett alltmer extremt republikanskt parti lär skrämma bort mittenväljarna och de mer liberalt sinnade republikanerna.
Det finns flera tänkbara offer i kölvattnet från teapartisterna. I Florida hade den sittande republikanske guvernören Charlie Crist tänkt sig en senatorsplats från 2010 och till att börja med såg allt ut att gå enligt planerna. Men så dök Marco Rubio upp. Han befinner sig långt ut på partiets högerflygel och med stöd från bland annat teapartisterna seglade han snabbt upp i ledningen i opinionsmätningarna.
För en dryg vecka sedan meddelande Crist att han inte kommer att kandidera för det republikanska partiet vid senatsvalet i november. Han ställer upp som oberoende kandidat - och hoppas därmed att kunna få röster från mer moderata mittenväljare som tycker att Rubio befinner sig för långt till höger.
Det återstår att se om denna taktik kommer att bli framgångsrik.
Men redan nu kan man konstatera att teaparty-rörelsen satt konkreta avvttryck på den politiska kartan...
onsdag 5 maj 2010
Skolfrågan i DC - en politisk krutdurk
Det drar ihop sig till en rejäl skolstrid här i Washington DC. I fokus är nuvarande borgmästaren Adrian Fenty och hans handplockade skolchef Michelle Rhee.
I november är det borgmästarval i DC, men valet avgörs i praktiken redan i september. Då håller nämligen demokraterna sitt primärval för att utse sin kandidat till borgmästare. Och eftersom demokraterna i senaste valet tog hem ganska exakt 93 procent av rösterna, så kan man i praktiken betrakta den amerikanska huvudstaden som en enparti-kommun...
Kampanjen inför primärvalet är redan i full gång. Fenty är framförallt utmanad av kommunstyrelsens ("City Council") nuvarande ordförande, Vincent Gray.
Och i spelet inför valet ligger skolfrågan och sjuder. Det är en veritabel krutdurk som när som helst kan explodera.
Bakgrunden i korthet: Skolchef Rhee tillträdde strax efter att Fenty blev vald 2006 och hon jobbar direkt på hans uppdrag och inte, som brukligt är, under skolstyrelsen. Rhee har satt igång en oerhört intensiv förändringsprocess i det ytterst nedgångna, misskötta och i vissa fall korrupta skolsystemet i DC. Lärare har sparkats, skolor har lagts ner, ett stort antal rektorer har bytts ut, skolbyggnader har renoverats, skolmaten har förbättrats och mer beslutanderätt har centraliserats och lagts direkt i skolchefens kansli. Och förändringarna har gett resultat. Förra årets testresultat visade att eleverna i DC: kommunala skolor tillhör dom som förbättrar sig mest i hela landet. Visserligen från en pinsamt låg nivå, men i alla fall.
Men under resans gång har Rhee retat många och skaffat sig ett antal fiender. Paradoxalt nog är det främst invånare i de fattigaste stadsdelarna som är mest kritiska till skolchefen, trots att de sannolikt är de största vinnarna när det gäller förändringarna. Det är framförallt Rhees tuffa attityd mot lärare, lärarfack och skolledningar som väckt ilska, men hon har även anklagats för att vara rasist och för att ensidigt arbeta för att vita ska placera sina barn i kommunala skolor istället för i privata - och på så sätt konkurrera ut barn med afro-amerikansk bakgrund. Många av dem bussas i dag till skolor i "vita" områden, eftersom dessa skolor annars skulle stå halvtomma. Skulle flera närboende placera sina barn i de här skolorna, hänvisas de inbussade barnen till sämre skolor i deras ofta fattiga och socialt utsatta bostadsområden. Närboende har alltid garanterad plats på "sin" skola.
Borgmästarvalet kan sluta hur som helt. Gray leder något i opinionsmätningarna. Och skulle han vinna är det i hög grad oklart om Michelle Rhee får fortsätta som skolchef. Hon anses vara för lierad med den sittande borgmästaren. Och försvinner Rhee, försvinner sannolikt också de förändringarnas vindar som blåser över Distriktets skolvärld.
Men det är värre än så. En del av huvudstadens skolbudget bygger på donationer. Och ett antal av de större donatorerna har villkorat sina gåvor; "Försvinner Rhee försvinner våra pengar" är budskapet. De är inte villiga att donera medel om Distriktet återgår till sitt gamla skolsystem med en skolchef som arbetar under skolstyrelsen, där makten decentraliseras och där rektorerna återigen kommer att bli som kungar i sina egna små kungariken.
Sammanlagt handlar det om åtskilliga miljoner som på detta sättet riskerar att försvinna ur skolbudgeten nästa år. Något som direkt och konkret kommer att påverka utbildningskvalitet och barnens möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen.
Detta visar också på svagheten i ett system som delvis finansieras av donationer. Donatorerna kan således styra den politiska processen på ett inte särskilt demokratiskt sätt. För vad ska Gray välja? Vill han följa folkopinionen som vänt sig mot Rhee och Fenty? Och är han därmed beredd att mista ett antal miljoner i skolbudgeten, samtidigt som stadens skolor formligen skriker efter mer resurser bara för att klara av den dagliga verksamheten?
Och hur tungt väger egentligen det faktum att skolorna uppenbarligen fungerar allt bättre under skolchefens hårda nypor - åtminstone om man utgår från elevernas testresultat?
I november är det borgmästarval i DC, men valet avgörs i praktiken redan i september. Då håller nämligen demokraterna sitt primärval för att utse sin kandidat till borgmästare. Och eftersom demokraterna i senaste valet tog hem ganska exakt 93 procent av rösterna, så kan man i praktiken betrakta den amerikanska huvudstaden som en enparti-kommun...
Kampanjen inför primärvalet är redan i full gång. Fenty är framförallt utmanad av kommunstyrelsens ("City Council") nuvarande ordförande, Vincent Gray.
Och i spelet inför valet ligger skolfrågan och sjuder. Det är en veritabel krutdurk som när som helst kan explodera.
Bakgrunden i korthet: Skolchef Rhee tillträdde strax efter att Fenty blev vald 2006 och hon jobbar direkt på hans uppdrag och inte, som brukligt är, under skolstyrelsen. Rhee har satt igång en oerhört intensiv förändringsprocess i det ytterst nedgångna, misskötta och i vissa fall korrupta skolsystemet i DC. Lärare har sparkats, skolor har lagts ner, ett stort antal rektorer har bytts ut, skolbyggnader har renoverats, skolmaten har förbättrats och mer beslutanderätt har centraliserats och lagts direkt i skolchefens kansli. Och förändringarna har gett resultat. Förra årets testresultat visade att eleverna i DC: kommunala skolor tillhör dom som förbättrar sig mest i hela landet. Visserligen från en pinsamt låg nivå, men i alla fall.
Men under resans gång har Rhee retat många och skaffat sig ett antal fiender. Paradoxalt nog är det främst invånare i de fattigaste stadsdelarna som är mest kritiska till skolchefen, trots att de sannolikt är de största vinnarna när det gäller förändringarna. Det är framförallt Rhees tuffa attityd mot lärare, lärarfack och skolledningar som väckt ilska, men hon har även anklagats för att vara rasist och för att ensidigt arbeta för att vita ska placera sina barn i kommunala skolor istället för i privata - och på så sätt konkurrera ut barn med afro-amerikansk bakgrund. Många av dem bussas i dag till skolor i "vita" områden, eftersom dessa skolor annars skulle stå halvtomma. Skulle flera närboende placera sina barn i de här skolorna, hänvisas de inbussade barnen till sämre skolor i deras ofta fattiga och socialt utsatta bostadsområden. Närboende har alltid garanterad plats på "sin" skola.
Borgmästarvalet kan sluta hur som helt. Gray leder något i opinionsmätningarna. Och skulle han vinna är det i hög grad oklart om Michelle Rhee får fortsätta som skolchef. Hon anses vara för lierad med den sittande borgmästaren. Och försvinner Rhee, försvinner sannolikt också de förändringarnas vindar som blåser över Distriktets skolvärld.
Men det är värre än så. En del av huvudstadens skolbudget bygger på donationer. Och ett antal av de större donatorerna har villkorat sina gåvor; "Försvinner Rhee försvinner våra pengar" är budskapet. De är inte villiga att donera medel om Distriktet återgår till sitt gamla skolsystem med en skolchef som arbetar under skolstyrelsen, där makten decentraliseras och där rektorerna återigen kommer att bli som kungar i sina egna små kungariken.
Sammanlagt handlar det om åtskilliga miljoner som på detta sättet riskerar att försvinna ur skolbudgeten nästa år. Något som direkt och konkret kommer att påverka utbildningskvalitet och barnens möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen.
Detta visar också på svagheten i ett system som delvis finansieras av donationer. Donatorerna kan således styra den politiska processen på ett inte särskilt demokratiskt sätt. För vad ska Gray välja? Vill han följa folkopinionen som vänt sig mot Rhee och Fenty? Och är han därmed beredd att mista ett antal miljoner i skolbudgeten, samtidigt som stadens skolor formligen skriker efter mer resurser bara för att klara av den dagliga verksamheten?
Och hur tungt väger egentligen det faktum att skolorna uppenbarligen fungerar allt bättre under skolchefens hårda nypor - åtminstone om man utgår från elevernas testresultat?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)