Det är med sorg i hjärtat jag på avstånd följer debatten om Arbetaren, en tidning som jag läst i ganska exakt 30 år och dessutom jobbat för i några år.
För en tid sedan gick omkring 25 personer, som på olika sätt är knutna till tidningen, ut och förklarade att de inte längre kunde stå bakom Arbetarens nya ledning och inriktning. Läs deras artikel i Aftonbladet. Den förklarar bakgrunden.
Jag jobbade som reporter på Arbetaren 1996-97. Kom dit efter att ha jobbat inom skånsk dagspress från 1990, åren före Stockholmsflytten som nyhetschef på Skånskan.
Att komma till den klassiska redaktionen på Sveavägen 98 var stort i sig. Jag är uppvuxen med litterära och kulturella storheter som Stig Dagerman, Vilhelm Moberg och Tage Danielsson och plötsligt befann jag mig i samma lokaler där de en gång gått omkring.
Jag fick en fri roll som reporter och sysslade både med större och långsiktiga projekt och med kortare nyhetsjobb. Jag var van vid hetsen på en dagstidning och minns hur frustrerad jag kände mig när jag plötsligt tvingades ändra tempo. Förutom strax före pressläggning så var det så lugnt på Arbetaren. Det fanns tid för diskussioner, för resor, för rejäl research...
Ett av mina första större reportage handlade om Assar Lindbecks 113 punkter, de förslag han lämnade till regeringen som ordförande i den så kallade Lindbeckkommissionen 1993. Jag gick igenom samtliga förslag och kunde konstatera att väldigt många var genomförda. Som avslutning intervjuade jag professorn själv, som var förvånad över hur mycket som faktiskt blivit verklighet.
När det långa reportaget senare publicerades -åtta sidor vill jag minnas att det blev -var det min tur att bli förvånad. Min artikel kommenterades i nästan alla de stora tidningarna. Jag var inte van att få sådan uppmärksamhet. Jag insåg att Arbetaren - trots sin litenhet - var både läst och respekterad på redaktioner runt om i landet. Och att tidningen hade många vänner.
När dåvarande chefredaktören Martin Nilsson bestämde sig för att sluta, fick jag - helt informellt - frågan om jag skulle kunna tänka mig att ta över stolen. Chefredaktören utses av ägaren, den syndikalistiska rörelsen SAC, i samband med val på kongressen. Övriga anställda rekryteras på vanligt sätt och har vanliga anställningsvillkor.
Jag tackade nej, bland annat för att jag tyckte att det fanns oroväckande splittringstendenser inom syndikalisterna och sidor av organisationen som jag inte sympatiserade med. Samtidigt hade jag börjat tröttna på journalistiken, sa upp mig en tid senare och bytte spår i yrkeslivet.
Men jag har alltid prenumerat på tidningen och på senare år även frilansat en del för den. Jag har bland annat skrivit flera stora reportage om den amerikanska fackföreningsrörelsen och om Barack Obamas första tid som president.
Tidvis - både när jag jobbade på redaktionen och efteråt - har jag varit kritisk till tidningens inrikting och innehåll. Den är ofta tråkig, irriterande politisk korrekt, väldigt förutsägbar och skulle kunna bli mycket roligare, spänstigare, fräschare och mer uppstudsig och spännande.
Samtidigt har den lika ofta varit en frisk fläkt inom vänsterpressen, en i sanning frihetlig tidning och en tidning som tidigt gett röster åt sådant som inte fått något utrymme på annat håll.
Det vore väldigt tråkigt om Arbetaren förändrar denna inriktning och istället förvandlas till ett renodlat propagandaorgan för den syndikalistiska rörelsen. Jag misstänker att det i så fall bara är en tidsfråga innan denna klassiska tidningen förenar sig med så många andra däruppe i tidningarnas egen himmel.
Läs gärna även Jonas Fogelqvists blogginlägg i ämnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar