I USA betyder det mycket att äga sin bostad. Traditionellt har bostadsägandet varit utbrett och något som i stort sett alla amerikaner strävar efter. Att äga sin bostad är symboliskt viktigt och även, åtminstone tidigare, ansett som en långsiktig och säker privat investering
Förra presidenten, George W Bush, gjorde det här till något av en profilfråga och under hans tid i Vita Huset ökade andelen som ägde sin bostad kraftigt. Detta bland annat genom ökade möjligheter till skatteavdrag för lån, statligt subventionerade lån samt ändrade regler för kreditgivning - det som kom att kallas subprime-lån och som pekats ut som en av de viktigaste orsakerna till den nuvarande krisen i den amerikanska ekonomin föddes under Bush-administrationen.
Subprimelånen innebar att också mindre kreditvärdiga hushåll fick en möjlighet att låna pengar för att köpa en bostad. Konsekvensen blev en överhettad bostadsmarknad, där priserna ökade och hushållens lån likaså. Till slut sprack bubblan. Med känt resultat.
Som mest, något år innan fastighetsbubblan sprack, ägde 70 procent av amerikanska hushåll sin bostad. Nu har den siffran sjunkit drastiskt, rapporterar dagens USA Today. Inom något år lär siffran vara nere på runt 62 procent, den lägsta nivån på 50 år, sedan 1960.
Ironiskt nog bor många av de tidigare ägarna kvar i sin gamla bostad - som hyresgäster. Numera är det banken eller någon annan som äger huset. De före detta ägarna har bara skulderna kvar...
3 kommentarer:
Det finns en risk i vårt demokratiska system med att politiker frestas lova mer än vad de kan hålla alt. införa reformer som inte håller i längden. Vi har ju ATP som ett svenskt exempel. Konsekvenserna var dock inte så katastrofala som Bushs subprimelån.
Just nu pågår ju den svenska valrörelsen med avtagande trovärdighet i det som politikerna lovar.
Men jag vill bara gnälla på politikerna - vi har dem vi förtjänar. Det gäller som väljare att själv kritiskt ta ställning.
Jag förstår att det är lätt att lova för mycket i syfte att värva röster. Men det omvända är också intressant - och inte lika uppmärksammat (fast det kanske kan bli). Det handlar om obekväma beslut som man som politiker inte vågar eller kan ta eftersom det garanterat kommer att innebära tappade röster. Ett exempel är prioriteringar inom vården eller i andra välfärdssystem. Dilemmat är att resurserna inte räcker till allt. Men vilken politiker har lust att fatta beslut som innebär att folk utestängs från service, vård eller omsorg? Det här dilemmat kommer att bli allt större i takt med att möjligheterna (och därmed kostnaderna) ökar utan att resurserna förstärks.
Ja, det är ibland ännu värre. Först när krisen blommar upp och alla inser att något måste göras vågar politikerna sig fram.
Det skulle kunna vara något för media att lyfta ett problemområde i taget. Men sådana negativa reportage kanske inte säljer??
Skicka en kommentar