Sanslös uppmärksamhet för kungabröllop

Två miljarder människor ska visst ha följt det kungliga bröllopet i London i dag. Det är naturligtvis fullständigt sanslöst.

Även här i USA har bröllopet uppmärksammats oerhört mycket. Ett antal kanaler har sänt evenemanget direkt, tidningar och nyhetssändningar toppar med det. Till och med den ytterst seriösa public service-radion NPR hade direktrapporter från London i morse - man värderade nyheten - om jag nu får kalla den så - som större och viktigare än t ex det faktum att omkring 300 personer dött i samband med våldsamma oväder i Alabama de senaste dagarna.

Jag kan inte låta bli att tycka att uppmärksamheten är överdriven. Milt uttryckt. Men jag har ingen större lust att driva den diskussionen med någon större emfas. Det finns sannolikt viktigare saker att ägna sig åt.

Låt mig bara konstatera att vårt eget kronprinsesspars bröllop förra sommaren förbleknar i jämförelse. Det uppmärksammades knappt alls i amerikanska medier. Det var möjligen någon liten notis eller en kort nyhetsbyråtext här och där. Det var allt.

Det är alldeles tydligt skillnad på folk och folk. Också bland kungligheter.

Potentiella republikanska presidentkandidater

I höstas skrev jag ett längre reportage i den svenska veckotidningen Fokus där jag bland annat funderade på vilka som kan komma att ställa upp i nomineringen som presidentkandidater från republikanerna. Jag plockade fram åtta heta namn och åtta "bubblare".

Sedan dess har det gått drygt fem månader och det har hänt en del - men ändå inte. De flesta namnen är fortfarande aktuella. Men några har tillkommit.

De åtta "heta" som jag namngav i slutet av oktober var Mitt Romney, Sarah Palin, Newt Gingricht, Mike Huckabee, Tim Pawlenty, Mitch Daniels, Bobby Jindal samt Jim DeMint.

"Bubblarna" var Glenn Beck, Lou Dobbs, Ron Paul, David Petreaus, Jeb Bush, Chris Christie, Haley Barbour samt Meg Whitman.

Några har det varit väldigt tyst om och de kan nog mer eller mindre räknas bort som potentiella kandidater: Bobby Jindal verkar nöjd som guvernör i Louisiana och har ju framtiden för sig. Senator Jim DeMint är fortfarande en nyckelfigur på högerkanten i partiet, men ställer nog inte upp som presidentkandidat. Mediefigurerna Glenn Beck och Lou Dobbs är nog ute ur räkningen, liksom Meg Whitman. Guvernör Haley Barbour verkar definitivt stängt dörren, av hans uttalanden att döma. Övriga är fortfarande med i diskussionen, mer eller mindre. Även om det varit osedvanligt tyst kring Sarah Palin ett tag.

Och nya namn, då?

Det är svårt att komma förbi Donald Trump. Hans snack om att kandidera som republikanernas utmanare till Barack Obama togs av de flesta inledningsvis som ett stort skämt. Men i takt med att tiden går och hans opinionssiffror ökar, så börjar bilden förändras. Läs t ex Eugene Robinsons ledarkrönika i dagens Washington Post: "Donald Trump as GOP hopeful: Take him seriously".

Michele Bachmann är ett annat namn som seglat upp under de senaste månaderna. Hon höll ett eget "alternativt" svarstal på Obamas State of the Union-tal för ett tag sedan och har dessutom kampanjat ordentligt i några av nyckelstaterna inför primärvalen som startar i början av nästa år.

Dessutom finns definitivt tidigare senatorn Rick Santorum med i debatten. Han har anmält intresset rent formellt genom att bilda en så kallad exploratory commitee för några dagar sedan.

I opinionsmätningarna när det gäller potentiella nomineringar är läget följande just nu (sammanvägt resultat av olika mätningar om stöd för potentiella kandidater):

1. Mike Huckabee, 18 procent

2. Mitt Romney, 16,4

3. Donald Trump, 15,7

4. Sarah Palin, 11,8

5. Newt Gringrich, 10,0

6. Ron Paul, 6,0

7. Michele Bachmann, 4,3

8. Tim Pawlenty, 3,6

9. Mitch Daniels, 3,0

10. Rick Santorum, 2,2

Don't tread on DC!

Det jäser i Washington DC. I går kväll greps borgmästare Vincent Gray sedan han helt sonika satt sig ner på Constitution Avenue i protest mot den nationella kongressens behandling av Washington DC:s självbestämmande.

Det är i och för sig inget ovanligt med protester här. Det jäser rätt ofta i DC. Framförallt är folk förbaskade över att de är de enda av USA:s medborgare som saknar representation i det nationella parlamentet. De drygt 600.000 invånarna i landets huvudstad har inga ledamöter i vare sig representhuset eller i senaten. Det finns en slags observatör med yttranderätt i representanthuset, men hon saknar rösträtt.

Den här lätt absurda situationen har retat Washingtonborna i omkring 200 år, men det verkar inte som om det kommer att bli någon representation inom överskådlig tid.

Därav världens sannolikt mest spridda demonstrationsplakat: I stort sett samtliga bilar i DC åker nämligen omkring med texten "Taxation Without Representation" på sina registreringsskyltar.

Överhuvudtaget har DC:s möjligheter att själv som stad bestämma över sina egna angelägenheter alltid varit kraftigt beskurna. Det var bara några årtionden sedan som den nationella kongressen satt och beslutade i detalj över DC:s offentliga skolor. Det handlade om allt från övergripande budget till detaljerade frågor om byte av en värmepanna.

Och det var först 1975 som Washington fick en egen borgmästare.

På senare tid har kongressen alltmer börjat lämna över beslutanderätten till lokala politiker och folkvalda församlingar. Men fortfarande finns det en hel del märkligheter kvar. Och några av dessa märkligheter fick vi se i samband med den nyligen genomförda budgetuppgörelsen i kongressen.

Som en konsekvens av denna uppgörelse tillåts t ex nu inte längre DC att subventionera aborter för kvinnor som saknar egna medel - eller försäkring - som kan bekosta den. Tills nu har alltså också fattiga kvinnor i Washington haft möjlighet att genomgå en abort eftersom de kunnat få ekonomiskt stöd av staden för detta. Detta är ett beslut som tagits av det som motsvarar kommunfullmäktige här och pengarna kommer från skattemedel som invånare i DC själva betalat in. Men nu är det slut med det. Inga skattepengar får långre användas till aborter i den amerikanska huvudstaden. Det har kongressen bestämt.

Två dagar efter uppgörelsen var sta'n tapetserad med skyltar: "Don't Tread on DC!" (Trampa inte på DC) var budskapet. Och borgmästare Vincent Gray gick ut i ett osedvanligt hätskt angrepp mot den nationella kongressen och bristen på självstyre och beslutanderätt i egna angelägenheter som fortfarande präglar den lokala politiken i DC.

"Det är horribelt att vi inte får bestämma om hur vi vill använda våra egna pengar", var hans budskap.

I måndags kväll samlades några hundra personer utanför kongressen för att protestera mot hur Washington DC behandlas. Ett 40-tal personer greps, bland dem borgmästaren själv, när de helt sonika satte sig ner på Constitution Avenue och högljutt krävde att också DC-borna ska åtnjuta samma konstitutionella rättigheter som resten av medborgarna i USA.

Enligt uppgift ska president Obama ha "gett" ett stopp för skattefinansierade DC-aborter till republikanerna i förhandlingen i utbyte att de skulle dra tillbaka sitt krav på ett stopp för statliga pengar till organisationen och vårdgivaren Planned Parenthood.

Kongressens budgetuppgörelse har således satt ny fart och större fokus på diskussionen om den amerikanska huvudstadens minst sagt märkliga juridiska ställning och det faktum att dess invånare saknar formellt inflytande i ett flertal viktiga områden och dessutom inte har några representanter alls i landets högsta politiska församling.

Beck får gå och Palin är försvunnen - vad händer med Tea Party-rörelsen?

Sarah Palin har legat lågt sedan skottdådet i Tucson i början av januari och i veckan meddelade Glenn Beck att han och Fox News går skilda vägar. Den amerikanska Tea Party-rörelsens båda frontfigurer har det rätt tufft nu.

Och det gäller för övrigt hela rörelsen. Förra veckan hade man hoppats samla tusentals demonstranter utanför kongressen här i Washington DC för att kräva statliga budgetnedskärningar. Det kom några hundra.

Huruvida det minskade draget kring den amerikanska yttersta högern är något tillfälligt eller en mer stabil trend, återstår att se. Men det verkar onekligen som den politiska vinden nu blåser åt vänster igen i USA efter flera år av intensiva högervindar. Demonstrationerna i Wisconsin för någon månad sedan samlade till exempel massor av folk och fick uppföljningar i ett tiotal andra delstater.

Samtidigt har intresset för Tea Party-rörelsen svalnat betydligt. I veckan som gick meddelade en av rörelsens absoluta favoriter, Glenn Beck, att han lägger av med sin dagliga show på Fox News. Det är väl inte riktigt klarlagt om han fått foten, men det är ett faktum att han tappat både publik och annonsintäkter under det senaste halvåret. Hans orerande och ritande framför några svarta tavlor har blivit alltmer förvirrat och folk och annonsörer har börjat dra öronen åt sig.

Så här i efterhand kan man konstatera att Becks absoluta höjdpunkt som politisk fixstjärna på högerkanten antagligen kom i slutet av augusti, då hans samlade hundratusentals personer längs the National Mall i samband med sitt "Restoring Honor Rally".

Hans huvudgäst då var Sarah Palin, men även hon har delvis försvunnit ur folks medvetande den gångna vintern. Hon har inte alls synts till i den allmänna debatten och verkar mer eller mindre medvetet ligga lågt. Såpass lågt att folk nu börjar undra om det har hänt något.

Hennes frånvaro från offentligheten har börjat synas i opinionsundersökningarna om vem som är favorit till att bli republikansk presidentkandidat. Enligt de senaste publicerade undersökningarna ligger Mike Huckabee och Mitt Romney på delad första plats, Donald Trump (!) på tredje och Palin på fjärde. Mellan 10 och 13 procent av de tillfrågade har Palin som favorit. Innan januari låg hon stabilt på drygt 20 procent.

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att döma ut Tea Party-rörelsens politiska inflytande inför det kommande presidentvalet. Men den senaste tidens utveckling är onekligen intressant...

Långt kvar till politisk jämställdhet i USA

För en vecka sedan dog Geraldine Ferraro. Hon skrev historia genom att bli den första kvinna som funnits med på valbar position i samband med ett amerikanskt presidentval. 1984 var hon demokraten Walter Mondales vicepresident-kandidat. Duon förlorade i och för sig stort mot paret Reagan/Bush den äldre, men historiskt var det likafullt.

Sedan dess har det ju gått några år. Snart 27 närmare bestämt. Och även om jämställdheten generellt gått framåt en del i USA sedan dess, så kan knappast någon hävda att det går särskilt fort. På vissa områden går det till och med bakåt. Det gäller inte minst inom politiken.

Ferraros kandidatur har bara följts av en enda. Sarah Palin fanns ju med som John McCains "runningmate" i förra valet. Hillary Clinton var nära att utses till demokraternas presidentkandidat, men slogs ut av Barack Obama och blev heller inte vice presidentkandidat. Istället erbjöds hon och accepterade positionen som USA:s utrikesminister, en post som faktiskt flera kvinnor haft genom åren - Madeleine Albright och Condaleezza Rice var ju två av föregångarna.

I kongressen minskade andelen kvinnor för första gången på fler decennier i samband med förra årets mellanårsval. Också ute i de 50 delstatskongresser minskade kvinnorepresentationen totalt sett (även om den ökade i några enskilda parlament). Sammantaget är 83 procent av ledamöterna i USA:s kongress män - andelen är nästan exakt lika stor i både senaten som i representanhuset. Endast 6 av de 50 delstatsguvernörerna är kvinnor - vilket således motsvarar tolv procent.

Faktum är att det aldrig någonsin funnits ens 25 procents andel kvinnor i en enda av de tyngre valbara politiska församlingarna i USA.

Snart inleds nästa presidentvalskampanj. Barack Obama kommer självfallet vara demokraternas kandidat. Sannolikt står nuvarande vice president Joe Biden kvar på röstsedeln tillsammans med Obama - varför ändra ett vinnande koncept?

På republikanernas sida har det hittills mest pratats om Mitt Romney, Mick Huckabee, Tim Pawlenty, Newt Gingrich och Mitch Daniels. Två kvinnor finns i debatten: Sarah Palin och den nya politiska stjärnan Michele Bachmann. Båda är Tea Party-favoriter och konkurrerar till stor del om samma potentiella väljare, den republikanska högern.

När det gäller Palin har det alltmer börjat diskuteras om att hon nog inte kommer att ställa upp i valet. Hon har hållit en rätt låg profil den senaste tiden, möjligen något bränd av efterspelet till skottdramat i Tucson i början av året. Bachmann däremot, verkar klart inne på att kandidera. Hennes många resor till de viktigaste delstaterna i det kommande primärvalet tyder på det.

Så det är inte omöjligt att åtminstone en kvinna kommer att finnas med i nästa valrörelse. Men det är bara en av kanske tio potentiella kandidater. Och det är knappast särskilt troligt att varken Palin eller Bachmann hamnar på den slutliga valsedeln som presidentkandidat. Och att Palin på nytt skulle acceptera att kandidera som vice president känns ju inte sannolikt. Möjligen då Michele Bachman.

Men detta förändrar inte den stora bilden. Eller som jag skrev i en krönika i en svensk tidning för flera år sedan: USA är ett u-land på jämställdhet.