Av olika skäl (bokskrivande, jobb som omvärldsanalytiker, har haft Lennart Weibull som lärare...) har jag följt Göteborgs universitets/Medieakademins så kallade Förtroendebarometer sedan den drog igång i slutet av 1990-talet. Barometern är långt ifrån komplett eller perfekt - bland annat saknas det en mängd indikatorer och mätobjekt och själva mättekniken har dessutom förändrats under årens lopp, vilket gör det svårt att dra några säkra slutsatser eller se det stora sammanhangen.
Men trots bristerna är barometern intressant och det finns egentligen ingen motsvarande undersökning som tittar närmare på det svenska folkets förtroende för olika institutioner i samhället.
Nu har precis årets barometer presenterats och en snabb överblick ger vid handen att den generella trenden verkar fortsätta: Vårt förtroende för olika samhällsföreteelser, vare sig det är företag, politiska partier, myndigheter, medier eller sjukvård minskar.
Vi blir helt enkelt mer och mer kritiska.
Frågan är varför. Det är lätt att tro att det minskade förtroendet beror på att de här institutionerna gör ett sämre jobb eller klantar till det mer nu jämfört med förr. Och i vissa fall är det säkert så; att kungahuset och Ikea rasar i förtroende kan ju rätt lätt förklaras med att representanter för dessa båda storheter inte direkt rosat förtroendemarknaden under senare tid.
Men det att vi rent allmänt tappar förtroendet tror jag är mer komplext än att det skulle handla om ett eller annat missgrepp eller klantighet. Det handlar snarare om effekten av Det Upplysta Samhället. Låt mig förklara:
Förr var informations- och kunskapsspridningen såväl långsam som begränsad och starkt filtrerad (rent av cencurerad "för folkets bästa"). Det var i stort sett bara samhällets elitskikt som hade god och snabb tillgång till fakta och kunskap.
Allt det där har förändrats drastiskt de senaste decennierna. Nu är tillgången på kunskap momentan och gränslös - och är tillgänglig för alla. Alltså ifrågasätter vi tidigare helt trovärdiga och patriarkala källor och institutioner på ett helt annat sätt i dag. Det finns alltid alternativ kunskap, alternativ information, alternativa åsikter att hitta - snabbt och enkelt.
Det här skapar förstås problem institutioner som bygger sin verksamet på förtroende och trovärdighet. Hur ska man kunna upprätthålla förtroendet för det man säger i det nya informationssamhället?
Det här tror jag är en nyckelfråga för t ex myndigheter som vill påverka våra levnadsvanor till det bättre, för organisationer som vill få oss att lyssna på deras åsikter, för företag som vill få oss att köpa deras produkter och - inte minst - för massmedier.
Just massmedierna har upplevt en konsekvent nedåtgående trend i Förtroendebarometern. När mätningarna inleddes 1997 så hade de undersökta massmedierna ett "förtroendesnitt" (stort eller mycket stort förtroende) på omkring 46 procent. I dag är motsvarande siffra nere på runt 36 procent. Såväl radio/TV som dagspress har minskat i förtroende.
Det här är allvarligt för medierna. Ytterst kan man säga att deras enda egentliga konkurrensmedel är just förtroendet - att de är trovärdiga, sanna och relevanta i sin nyhetsrapportering. Klarar de inte av att upprätthålla denna grundläggande förutsättning för sin existens, då är det lätt att förstå att branschen hamnar i en djup kris. Då går vi någon annanstans för att hitta information, nyheter eller kunskap.
Det finns dock undantag från regeln. Sveriges Radio, som rimligen måste anses ha landets utan konkurrens bästa nyhetsredaktion, tillhör de få medier som klarat sig väl i den här mätningen. SR har haft en svagt uppåtgående trend och har de senaste åren legat rätt stabilt på strax under 80 procent.
Jämför det med t ex TV4, som under senare år kraftigt bantat sin nyhetsredaktion och inte alls håller samma nivå på journalistiken i dag jämfört med för några år sedan: Förtroendet för kanalen har rasat - från 65 procent 1997 till 36 procent 2011.
Således: Journalistiskt kvalitet verkar löna sig. Och det är mycket glädjande. Det är bara att önska att flera av medieägarna inser det.
tisdag 29 november 2011
onsdag 23 november 2011
Dirty Campaigning
Det negativa, för att inte säga fula, kampanjandet ("dirty campaigning") är något typiskt för amerikanska val. Negativa kampanjer fokuserar på att framställa sin motståndare i så ofördelaktig dager som möjligt, i stället för att föra fram sina egna åsikter i första hand.
Ju närmare presidentvalet vi kommer, desto flera sådana kampanjer kommer vi att få se. Men redan nu börjar de dyka upp. Och en har redan väckt en hel del debatt och ilska från demokratiskt håll.
I går publicerade den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney ett annonsinslag i lokal-TV i delstaten New Hampshire. Att den las ut just i går var ingen tillfällighet. President Barack Obama råkade nämligen befinna sig i delstaten.
I inslaget visas en filmsnutt från den förra presidentkampanjen, 2008, där den dåvarande demokratiske kandidaten Obama håller tal just i New Hampshire. I videon säger han bland annat:
"If we keep talking about the economy, we’re going to lose".
Med klippet vill Romney visa att Obama inte tog det ekonomiska hotet på allvar och att han inte var särskilt bekymrad över läget. Tittaren får se en text rulla fram över filmen: "He failed". Sedan tonas Mitt Romney in och säger att han minsann tar det ekonomiska läget på största allvar (ungefär).
Det som gjort demokraterna så upprörda är att citatet från Barack Obama i själva verket är Obama som citerar John McCains kampanj. I annonsen har man klippt bort en väsentlig del av det Obama säger. Egentligen lyder hela meningen så här:
"Senator McCain’s campaign actually said, and I quote, if we keep talking about the economy, we’re going to lose."
Och det är ju onekligen ett annat budskap. Typ 180 grader annorlunda...
Mitt Romneys kampanj har inte velat kommentera anklagelserna om att ta ett citat ur ett sammanhnag och klippa det på ett sådant sätt så att dess innebörd blir det motsatta. Däremot har de kontrat med att anklaga Obama för att ljuga. Det var nämligen inte "McCains kampanj" som hävdade detta, utan en republikanskt strateg.
Läs om storyn i dagens New York Times.
Det är tydligt att Mitt Romney mer och mer fokuserar på Barack Obama i sin kampanj, trots att han ännu inte är utsedd som republikanernas kandidat. Tvärtom så ligger han för närvarande tvåa i opinionsmätningarna. De senaste veckorna har nämligen Newt Gringrich seglat upp som en allvarlig utmanare till Romney och för närvarande leder han med ett par procentenheter.
Ju närmare presidentvalet vi kommer, desto flera sådana kampanjer kommer vi att få se. Men redan nu börjar de dyka upp. Och en har redan väckt en hel del debatt och ilska från demokratiskt håll.
I går publicerade den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney ett annonsinslag i lokal-TV i delstaten New Hampshire. Att den las ut just i går var ingen tillfällighet. President Barack Obama råkade nämligen befinna sig i delstaten.
I inslaget visas en filmsnutt från den förra presidentkampanjen, 2008, där den dåvarande demokratiske kandidaten Obama håller tal just i New Hampshire. I videon säger han bland annat:
"If we keep talking about the economy, we’re going to lose".
Med klippet vill Romney visa att Obama inte tog det ekonomiska hotet på allvar och att han inte var särskilt bekymrad över läget. Tittaren får se en text rulla fram över filmen: "He failed". Sedan tonas Mitt Romney in och säger att han minsann tar det ekonomiska läget på största allvar (ungefär).
Det som gjort demokraterna så upprörda är att citatet från Barack Obama i själva verket är Obama som citerar John McCains kampanj. I annonsen har man klippt bort en väsentlig del av det Obama säger. Egentligen lyder hela meningen så här:
"Senator McCain’s campaign actually said, and I quote, if we keep talking about the economy, we’re going to lose."
Och det är ju onekligen ett annat budskap. Typ 180 grader annorlunda...
Mitt Romneys kampanj har inte velat kommentera anklagelserna om att ta ett citat ur ett sammanhnag och klippa det på ett sådant sätt så att dess innebörd blir det motsatta. Däremot har de kontrat med att anklaga Obama för att ljuga. Det var nämligen inte "McCains kampanj" som hävdade detta, utan en republikanskt strateg.
Läs om storyn i dagens New York Times.
Det är tydligt att Mitt Romney mer och mer fokuserar på Barack Obama i sin kampanj, trots att han ännu inte är utsedd som republikanernas kandidat. Tvärtom så ligger han för närvarande tvåa i opinionsmätningarna. De senaste veckorna har nämligen Newt Gringrich seglat upp som en allvarlig utmanare till Romney och för närvarande leder han med ett par procentenheter.
tisdag 15 november 2011
Herman Cains tur att göra bort sig...
Jaha, vad ska man säga. Nu har Herman Cain, en av de åtta i det republikanska utmanarfältet inför presidentvalet, gjort en Rick Perry; gjort bort sig i samband med en utfrågning. Se klippet här nedan.
Cain, som så sent för ett par veckor sedan var uppe på ungefär samma opinionssiffror som Mitt Romney, sjunker nu som en sten i mätningarna och får nog, liksom Rick Perry, betraktas som körd i det här racet. Redan innan det här pinsamma framträdandet (om Obamas Libyen-politik), var han i utförsbacken på grund av anklagelser från flera håll om olämpliga sexuella närmanden.
Som Sveriges Radios utmärkta Washingtonkorrespondent Ginna Lindberg beskrev det nyligen, så påminner kampen om vem som ska bli republikanernas presidentkandidat om en en berg- och dalbana. Först klättrade Michele Bachmann upp som en raket. Sedan föll hon ner. Därefter stormade Donald Trump in. Och rasade. Rick Perry - upp som en sol och ner som en pannkaka. Och nu ser vi hur Cain försvinner i nerförsbacken.
Den som är på väg upp i berg- och dalbanan är Newt Gringrich. Enligt senaste opinionsmätningen från CNN ligger han nu bara två procentenheter bakom Mitt Romney (24 respektive 22 procent).
Samma Washingtonkorrespondent som ovan publicerade i morse påpassligt ett reportage om Gringrich i samband med att hon träffade honom i Iowa. Här är en länk till inslaget.
Ginna Lindberg (okej, jag råkar känna henne rätt väl...) har dessutom i dag tilldelats radionprogrammet Språkets språkpris - grattis!
Cain, som så sent för ett par veckor sedan var uppe på ungefär samma opinionssiffror som Mitt Romney, sjunker nu som en sten i mätningarna och får nog, liksom Rick Perry, betraktas som körd i det här racet. Redan innan det här pinsamma framträdandet (om Obamas Libyen-politik), var han i utförsbacken på grund av anklagelser från flera håll om olämpliga sexuella närmanden.
Som Sveriges Radios utmärkta Washingtonkorrespondent Ginna Lindberg beskrev det nyligen, så påminner kampen om vem som ska bli republikanernas presidentkandidat om en en berg- och dalbana. Först klättrade Michele Bachmann upp som en raket. Sedan föll hon ner. Därefter stormade Donald Trump in. Och rasade. Rick Perry - upp som en sol och ner som en pannkaka. Och nu ser vi hur Cain försvinner i nerförsbacken.
Den som är på väg upp i berg- och dalbanan är Newt Gringrich. Enligt senaste opinionsmätningen från CNN ligger han nu bara två procentenheter bakom Mitt Romney (24 respektive 22 procent).
Samma Washingtonkorrespondent som ovan publicerade i morse påpassligt ett reportage om Gringrich i samband med att hon träffade honom i Iowa. Här är en länk till inslaget.
Ginna Lindberg (okej, jag råkar känna henne rätt väl...) har dessutom i dag tilldelats radionprogrammet Språkets språkpris - grattis!
torsdag 10 november 2011
Presidentkandidater fortsätter att göra bort sig
Det är inte lätt att vara republikansk presidentkandidat och det är väl bara att konstatera att partiet inte lyckats få fram en riktigt stark utmanare till Barack Obama. Så paradoxalt nog kan Obama bli återvald inte för att han lyckats särskilt bra som president, utan för att motståndarna är för svaga.
Herman Cain, som leder opinionsmätningarna tillsammans med Mitt Romney, anklagas för olika former av sexuella trakassarier från minst fyra kvinnor - varav två trätt fram med namn. Rick Perry, som var högerflankens stora hopp så sent som för ett par månader sedan, gör bort sig gång på gång. Senast i gårdagens debatt (se videoklipp). Han är i och med detta definitivt körd som kandidat.
Michele Bachmann, en annan theparty-favorit, har också lyckats strula till det för sig bland annat genom att påstå att HPV-vaccination ger hjärnskador. Hon ligger sedan länge stadigt placerad långt ner i resultaten på opinionsundersökningarna.
Konsekvensen verkar bli att de kandidater som inte gjort bort sig - hittills - verkar vara dom som i praktiken kan erövra kandidaturen. Det gäller förstås först och främst Mitt Romney, som konsekvent håller en relativt låg och sansad profil i debatten och träget jobbat på utan att några våldsamma eller spektakulära utspel. Samtidigt finns det ju en del saker som ligger honom i fatet, främst den sjukvårdsreform han genomförde i Masschusetts som guvernör och som i princip kopierats av Obama på riksplanet. Dessutom är han mormon, vilket en del på den kristna högerkanten har svårt att acceptera. Och han har kanske inte världens utstrålning heller...
En som seglat upp på senare tid är Newt Gringrich, tidigare talman i representanthuset. Sannolikt kommer de närmaste opinionsundersökningarna visa att han på allvar börjar närma sig Romneys siffror - på Cains bekostnad. Gringrichs främsta egenskap är, lite hårddraget, att han hittills inte gjort på sig i någon större skala, även om han hade en del problem i inledningen av kandidaturen.
Men sammantaget talar det mesta fortfarande för att Mitt Romney blir den som kommer att bli republikanernas presidentkandidat. Och att Barack Obama tar hem segern.
Tack vare bristen på starka utmanare.
Herman Cain, som leder opinionsmätningarna tillsammans med Mitt Romney, anklagas för olika former av sexuella trakassarier från minst fyra kvinnor - varav två trätt fram med namn. Rick Perry, som var högerflankens stora hopp så sent som för ett par månader sedan, gör bort sig gång på gång. Senast i gårdagens debatt (se videoklipp). Han är i och med detta definitivt körd som kandidat.
Michele Bachmann, en annan theparty-favorit, har också lyckats strula till det för sig bland annat genom att påstå att HPV-vaccination ger hjärnskador. Hon ligger sedan länge stadigt placerad långt ner i resultaten på opinionsundersökningarna.
Konsekvensen verkar bli att de kandidater som inte gjort bort sig - hittills - verkar vara dom som i praktiken kan erövra kandidaturen. Det gäller förstås först och främst Mitt Romney, som konsekvent håller en relativt låg och sansad profil i debatten och träget jobbat på utan att några våldsamma eller spektakulära utspel. Samtidigt finns det ju en del saker som ligger honom i fatet, främst den sjukvårdsreform han genomförde i Masschusetts som guvernör och som i princip kopierats av Obama på riksplanet. Dessutom är han mormon, vilket en del på den kristna högerkanten har svårt att acceptera. Och han har kanske inte världens utstrålning heller...
En som seglat upp på senare tid är Newt Gringrich, tidigare talman i representanthuset. Sannolikt kommer de närmaste opinionsundersökningarna visa att han på allvar börjar närma sig Romneys siffror - på Cains bekostnad. Gringrichs främsta egenskap är, lite hårddraget, att han hittills inte gjort på sig i någon större skala, även om han hade en del problem i inledningen av kandidaturen.
Men sammantaget talar det mesta fortfarande för att Mitt Romney blir den som kommer att bli republikanernas presidentkandidat. Och att Barack Obama tar hem segern.
Tack vare bristen på starka utmanare.
onsdag 9 november 2011
Republikansk besvikelse i Ohio efter facklig seger
I går, tisdag, var det val och folkomröstningar i flera delstater - bland annat i grannstaten Virginia, där republikanerna överlag gick framåt kraftigt och nu verkar få majoritet i båda kamrarna i delstatens parlament. Valet är ännu inte sluräknat och just nu är det väldigt tätt när det gäller den sista senatsplatsen, men det lutar åt att mandaten går till en republikan.
Men republikanerna fick också åtminstone en kraftig motgång i går.
I delstaten Ohio röstade folket nej till den republikanske guvernören Jon Kasish förslag att förbjuda fackföreningars möjlighet att teckna kollektivavtal för offentligt anställda. Den oväntat stora vinsten för fackföreningsrörelsen - 61 procent sa nej - förvånade republikanerna, som på förhand var rätt säkra på segern och Kasish var tämligen ödmjuk efter förlusten. "Vi kanske gick för fort fram", sa han bland annat i en kommentar.
Även i delstaten Mississippi åkte högerkrafterna på en smäll. Där handlade folkomröstningen i praktiken om rätten till abort - även om de röstberättigade konkret tyckte till om den klassika frågan: Ska ett mänskligt ägg betraktas som en person direkt när det befruktats? Nej, tyckte 59 procent av de röstande. Frågan har tidigare prövats i andra delstater och har aldrig gått igenom, men många trodde att konservativa Mississippi skulle bli den första delstaten att säga ja till den här definitionen av det mänskliga livet.
Så blev det alltså inte och resultatet ses som ett stort bakslag för den starka pro life-rörelsen här i USA.
Jag bör tillägga att det finns rätt många republikaner som är abortförespråkare och även en del demokrater som är benhårda pro life-anhängare, så det här är ingen klockren partskiljande fråga.
Slutligen ett tips: Sveriges Radios USA-korrespondenter är för närvarande ute på en roadtrip för att kolla hur det egentligen står till med Amerika så här ett år före nästa presidentval. Även om jag råkar vara rätt partisk i sammanhanget, så vill jag ändå säga att det är en serie oerhört intressanta reportage och nyhetsinslag som ligger samlade under vinjetten "State of the Union" på SR:s webbplats. Senast nu i morse publicerade Ginna Lindberg en fascinerande historia om hur Noaks Ark åter byggs upp i Kentucky - i formen av en nöjespark...
Ginna och Sten Sjöström kommer att vara ute på turné under en dryg vecka till och leverera ett antal reportage från olika håll i detta gigantiska land.
Men republikanerna fick också åtminstone en kraftig motgång i går.
I delstaten Ohio röstade folket nej till den republikanske guvernören Jon Kasish förslag att förbjuda fackföreningars möjlighet att teckna kollektivavtal för offentligt anställda. Den oväntat stora vinsten för fackföreningsrörelsen - 61 procent sa nej - förvånade republikanerna, som på förhand var rätt säkra på segern och Kasish var tämligen ödmjuk efter förlusten. "Vi kanske gick för fort fram", sa han bland annat i en kommentar.
Även i delstaten Mississippi åkte högerkrafterna på en smäll. Där handlade folkomröstningen i praktiken om rätten till abort - även om de röstberättigade konkret tyckte till om den klassika frågan: Ska ett mänskligt ägg betraktas som en person direkt när det befruktats? Nej, tyckte 59 procent av de röstande. Frågan har tidigare prövats i andra delstater och har aldrig gått igenom, men många trodde att konservativa Mississippi skulle bli den första delstaten att säga ja till den här definitionen av det mänskliga livet.
Så blev det alltså inte och resultatet ses som ett stort bakslag för den starka pro life-rörelsen här i USA.
Jag bör tillägga att det finns rätt många republikaner som är abortförespråkare och även en del demokrater som är benhårda pro life-anhängare, så det här är ingen klockren partskiljande fråga.
Slutligen ett tips: Sveriges Radios USA-korrespondenter är för närvarande ute på en roadtrip för att kolla hur det egentligen står till med Amerika så här ett år före nästa presidentval. Även om jag råkar vara rätt partisk i sammanhanget, så vill jag ändå säga att det är en serie oerhört intressanta reportage och nyhetsinslag som ligger samlade under vinjetten "State of the Union" på SR:s webbplats. Senast nu i morse publicerade Ginna Lindberg en fascinerande historia om hur Noaks Ark åter byggs upp i Kentucky - i formen av en nöjespark...
Ginna och Sten Sjöström kommer att vara ute på turné under en dryg vecka till och leverera ett antal reportage från olika håll i detta gigantiska land.
söndag 6 november 2011
USA:s bästa cykelstäder
I takt med ökande bensinpriser, större miljömedvetande och bättre kunskap om vikten av att röra sig har antalet vardagscyklister i USA ökat kraftigt de senaste åren.
Problemet är bara att det amerikanska samhället överlag är väldigt dåligt anpassat för cyklister. I princip har tätortsplaneringen de senaste 75 åren byggt på ett enda transportmedel: Bilen.
Så nu, när vägar och gator plötsligt börjar fyllas med cyklister på väg till och från jobb, skola eller butiker, så uppstår en del problem. Vägar, korsningar, rondeller är inte alls anpassade för tvåhjulingar. Det finns inga cykelbanor och oftast ingen plats för cyklar ute i körfälten. Följden blir att cyklisten antingen tar sig fram på trottoaren (i den mån det finns sådana), med påföljd att fotgängarna (i den mån det finns sådana) blir irriterade och undanträngda. Eller så cyklar man ute på vägen, vilket innebär att man i praktiken stänger av en fil eftersom bilarna inte har någon plats att köra om. Konsekvensen blir irriterade bilförare som tycker att cyklisten ska flytta på sig och rätt ofta vansinniga och för cyklisten direkt livsfarliga omkörningar.
Jag har rätt stor erfarenhet, både som bilförare och som cyklist här i DC, och kan intyga att det finns stort förbättringspotential när det gäller cykling här. Det är ingen tillfällighet att jag började använda hjälm för första gången i mitt liv när jag började ta mig fram på två hjul i den täta trafiken i centrala Washington. Här har man så smått börjat införa särskilda filer för cyklister, men det finns fortfarande knappt en enda ordentlig cykelväg, skild från bilarna och fotgängarna och bilister är överlag väldigt ovana att samsas om utrymmet med cyklister.
Tidningen Bicycling rankade nyligen USA:s cykelvänligaste städer. På första plats kom Minneapolis, som har satsat rejält på att bygga upp ett nät av cykelbanor i och omkring sta'n. I övrigt domineras listan av västkust-städer. Tvåa är Portland, en "klassisk" cykelstad i USA. Sedan följer Boulder, Seattle, Eugene (Oregon), San Francisco, Madison (Wisconsin), New York (lite förvånansvärt kanske), Tucson (Arizona) och Chicago.
Washington DC kommer på en hedrande 13:e plats och tidningen pekar särskilt på att staden var först i landet med att införa ett så kallat bike sharing-program - ett system som gör att man har tillgång till "pendlarcyklar" genom att betala en årligt (och måttlig) medlemsavgift. Dessutom bygger som sagt Distriktet ut sitt cykelbanenät kontinuerligt.
Men trots att det händer en del positivt runt om i landet, så återstår det väldigt mycket att göra för att skapa en vettig, säker och god cykelmiljö. På många ställen är det i praktiken helt omöjligt att ta sig fram på två hjul eftersom det helt enkelt inte är tillåtet att cykla.
Webbsajten 24/7 Wall St har gjort en sammanställning av de "tio mest vänliga städerna för en icke-bilist" (det låter bättre på engelska..). Redaktionen tittade på indikationer som hur stor andel av stadens invånare som faktiskt har praktisk möjlighet att ta sig fram med kollektiva transportmedel, hur ofta tunnalbana och bussar går, hur många som cyklar till jobb eller skola och liknande.
Om man saknar bil så bör man - enligt studien - bosätta sig i San Francisco (etta på listan), Portland eller New York. Där finns det gott om alternativa transportsätt som överlag fungerar bra, snabbt och bekvämt.
Problemet är bara att det amerikanska samhället överlag är väldigt dåligt anpassat för cyklister. I princip har tätortsplaneringen de senaste 75 åren byggt på ett enda transportmedel: Bilen.
Så nu, när vägar och gator plötsligt börjar fyllas med cyklister på väg till och från jobb, skola eller butiker, så uppstår en del problem. Vägar, korsningar, rondeller är inte alls anpassade för tvåhjulingar. Det finns inga cykelbanor och oftast ingen plats för cyklar ute i körfälten. Följden blir att cyklisten antingen tar sig fram på trottoaren (i den mån det finns sådana), med påföljd att fotgängarna (i den mån det finns sådana) blir irriterade och undanträngda. Eller så cyklar man ute på vägen, vilket innebär att man i praktiken stänger av en fil eftersom bilarna inte har någon plats att köra om. Konsekvensen blir irriterade bilförare som tycker att cyklisten ska flytta på sig och rätt ofta vansinniga och för cyklisten direkt livsfarliga omkörningar.
Jag har rätt stor erfarenhet, både som bilförare och som cyklist här i DC, och kan intyga att det finns stort förbättringspotential när det gäller cykling här. Det är ingen tillfällighet att jag började använda hjälm för första gången i mitt liv när jag började ta mig fram på två hjul i den täta trafiken i centrala Washington. Här har man så smått börjat införa särskilda filer för cyklister, men det finns fortfarande knappt en enda ordentlig cykelväg, skild från bilarna och fotgängarna och bilister är överlag väldigt ovana att samsas om utrymmet med cyklister.
Tidningen Bicycling rankade nyligen USA:s cykelvänligaste städer. På första plats kom Minneapolis, som har satsat rejält på att bygga upp ett nät av cykelbanor i och omkring sta'n. I övrigt domineras listan av västkust-städer. Tvåa är Portland, en "klassisk" cykelstad i USA. Sedan följer Boulder, Seattle, Eugene (Oregon), San Francisco, Madison (Wisconsin), New York (lite förvånansvärt kanske), Tucson (Arizona) och Chicago.
Washington DC kommer på en hedrande 13:e plats och tidningen pekar särskilt på att staden var först i landet med att införa ett så kallat bike sharing-program - ett system som gör att man har tillgång till "pendlarcyklar" genom att betala en årligt (och måttlig) medlemsavgift. Dessutom bygger som sagt Distriktet ut sitt cykelbanenät kontinuerligt.
Men trots att det händer en del positivt runt om i landet, så återstår det väldigt mycket att göra för att skapa en vettig, säker och god cykelmiljö. På många ställen är det i praktiken helt omöjligt att ta sig fram på två hjul eftersom det helt enkelt inte är tillåtet att cykla.
Webbsajten 24/7 Wall St har gjort en sammanställning av de "tio mest vänliga städerna för en icke-bilist" (det låter bättre på engelska..). Redaktionen tittade på indikationer som hur stor andel av stadens invånare som faktiskt har praktisk möjlighet att ta sig fram med kollektiva transportmedel, hur ofta tunnalbana och bussar går, hur många som cyklar till jobb eller skola och liknande.
Om man saknar bil så bör man - enligt studien - bosätta sig i San Francisco (etta på listan), Portland eller New York. Där finns det gott om alternativa transportsätt som överlag fungerar bra, snabbt och bekvämt.
tisdag 1 november 2011
Extra avgifter leder till försenade flyg
All utveckling är inte av godo. Det finns det många exempel på. Ett sådant tar New York Times upp i dagens tidning.
Under 1970-talet tog det omkring en kvart för 140 passagerare att ta sig ombord på ett plan, hitta sin plats och spänna fast säkerhetsbältet, redo för avfärd.
Numera tar det i snitt mer än dubbelt så lång tid för lika många passagerare att borda ett flygplan.
Varför? Ja, inte beror det på ökad säkerhetskontroll om nu någon trodde det. För alla de kontrollerna är redan avklarade när man väl är framme vid gaten. Det handlar istället främst om flybolagens ständiga jakt på att få in mer pengar från oss trafikanter. Genom att ta extra betalt för incheckat bagage och genom att ge en massa olika grupper olika former av förtur (t ex för att man betalt extra för att få förtur), har bordningen som förr gick så enkelt och geschwint, förvandlats till något som snarare präglas av kaos och total röra.
Den långa bordningen leder till förseningar, fördyringar, irriterade passagerare och stressad personal (som dessutom har blivit allt färre).
Snacka om att flygbolagen biter sig själva i stjärtfenan i sin ständiga jakt på nya inkomster.
Ett tydligt exempel är incheckningsavgifterna. I stort sett alla amerikanska inrikesflyg jar infört en avgift för väskor som checkas in. Det brukar röra sig om runt 25 dollar för första väskan, mer för andra. Det här är naturligtvis inget annat än en ren uppmaning till oss resenärer att skaffa en maximalt stor "carry on"-väska och dessutom stoppa lite extra kalsonger och böcker och annat i de specialgjorda västar och jackor med extra många och djupa fickor som numera säljs i alla välsorterade resebutiker. Dessutom ser vi till att samtliga barn har varsin maximalt stor "carry on" och dessutom fyller vi tillåtna mängden dataväskor proppfulla med diverse prylar.
Följaktligen kommer vi extremt tunglastade till gaten. Allt för att slippa betala kanske 60 dollar extra som det hade kostat att checka in ett par väskor.
Det är fullständigt logiskt.
Följden blir att flygplanens packutrymme i princip är tomt. Medan det är helt överfullt inne i kabinen. facken ovanför sätena räcker inte till för all vår packning. Alla utrymmen "under stolen framför er" fylls också snabbt. Det tar tid att organisera allt bagage. Det blir köer in i kabinen och när de sista 25 passagarerna äntligen kommer in finns det knappt en kubikmillimeter bagageplats kvar.
Personalen får organisera och stuva om. Ett antal "carry on"-väskor måste checkas in manuellt och skickas ner i lastutrymmet - utan avgift. Allt tar tid, folk blir ilskna och personalen svär bakom sin allt mer ansträngda leenden.
Till detta kan läggas att de flesta flighter numera är proppfulla, både på grund av att flygbolagen skurit ner på antalet avgångar och för att de helt enkelt blivit bättre på att fylla flygplan genom smarta biljettsystem.
Bolagen har på olika sätt försökt lösa den här gordiska knuten. Bland annat experimenterar man med olika system och nummerordning för bordningen, t ex den "omvända pyramiden" (som visade sig vara så avancerad att ingen fattade någonting med ännu mer kaos som följd). Det klassiska systemet med att fylla på bakifrån har visat sig vara tämligen ineffektivt - särskilt i ljuset av att allt fler numera har någon form av förtursbordning...
Man kunde ju möjligen fundera på att trots allt låta folk checka in en väska utan extra kostnad - bara för att se om man på detta sätt faktiskt kan få planen att gå i tid - och dessutom få nöjda passagerare och en betydligt mindre kaosartad bordning.
Men herregud, jag är ju blott en amatör i dessa sammanhang.
Artikeln i NY Times hittas här.
Under 1970-talet tog det omkring en kvart för 140 passagerare att ta sig ombord på ett plan, hitta sin plats och spänna fast säkerhetsbältet, redo för avfärd.
Numera tar det i snitt mer än dubbelt så lång tid för lika många passagerare att borda ett flygplan.
Varför? Ja, inte beror det på ökad säkerhetskontroll om nu någon trodde det. För alla de kontrollerna är redan avklarade när man väl är framme vid gaten. Det handlar istället främst om flybolagens ständiga jakt på att få in mer pengar från oss trafikanter. Genom att ta extra betalt för incheckat bagage och genom att ge en massa olika grupper olika former av förtur (t ex för att man betalt extra för att få förtur), har bordningen som förr gick så enkelt och geschwint, förvandlats till något som snarare präglas av kaos och total röra.
Den långa bordningen leder till förseningar, fördyringar, irriterade passagerare och stressad personal (som dessutom har blivit allt färre).
Snacka om att flygbolagen biter sig själva i stjärtfenan i sin ständiga jakt på nya inkomster.
Ett tydligt exempel är incheckningsavgifterna. I stort sett alla amerikanska inrikesflyg jar infört en avgift för väskor som checkas in. Det brukar röra sig om runt 25 dollar för första väskan, mer för andra. Det här är naturligtvis inget annat än en ren uppmaning till oss resenärer att skaffa en maximalt stor "carry on"-väska och dessutom stoppa lite extra kalsonger och böcker och annat i de specialgjorda västar och jackor med extra många och djupa fickor som numera säljs i alla välsorterade resebutiker. Dessutom ser vi till att samtliga barn har varsin maximalt stor "carry on" och dessutom fyller vi tillåtna mängden dataväskor proppfulla med diverse prylar.
Följaktligen kommer vi extremt tunglastade till gaten. Allt för att slippa betala kanske 60 dollar extra som det hade kostat att checka in ett par väskor.
Det är fullständigt logiskt.
Följden blir att flygplanens packutrymme i princip är tomt. Medan det är helt överfullt inne i kabinen. facken ovanför sätena räcker inte till för all vår packning. Alla utrymmen "under stolen framför er" fylls också snabbt. Det tar tid att organisera allt bagage. Det blir köer in i kabinen och när de sista 25 passagarerna äntligen kommer in finns det knappt en kubikmillimeter bagageplats kvar.
Personalen får organisera och stuva om. Ett antal "carry on"-väskor måste checkas in manuellt och skickas ner i lastutrymmet - utan avgift. Allt tar tid, folk blir ilskna och personalen svär bakom sin allt mer ansträngda leenden.
Till detta kan läggas att de flesta flighter numera är proppfulla, både på grund av att flygbolagen skurit ner på antalet avgångar och för att de helt enkelt blivit bättre på att fylla flygplan genom smarta biljettsystem.
Bolagen har på olika sätt försökt lösa den här gordiska knuten. Bland annat experimenterar man med olika system och nummerordning för bordningen, t ex den "omvända pyramiden" (som visade sig vara så avancerad att ingen fattade någonting med ännu mer kaos som följd). Det klassiska systemet med att fylla på bakifrån har visat sig vara tämligen ineffektivt - särskilt i ljuset av att allt fler numera har någon form av förtursbordning...
Man kunde ju möjligen fundera på att trots allt låta folk checka in en väska utan extra kostnad - bara för att se om man på detta sätt faktiskt kan få planen att gå i tid - och dessutom få nöjda passagerare och en betydligt mindre kaosartad bordning.
Men herregud, jag är ju blott en amatör i dessa sammanhang.
Artikeln i NY Times hittas här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)