I morgon begravs Edward Kennedy bredvid sina bröder John F och Robert på Arlingtonkyrkogården omkring fyra kilometer sydväst från där jag sitter just nu.
Hans död, som ju inte var helt oväntad, har uppmärksammats mycket stort här i USA. Många talar om att en epok nu går i graven. Sannolikt är Kennedy-eran över, åtminstone på den politiska nivå som klanen befunnit sig på i decennier.
Edward Kennedy satt som senator sedan början av 1960-talet. Han försökte sig på att bli president 1980, men förlorade kampen om partiets kandidatur mot Jimmy Carter. Han fortsatte dock att sitta i senaten, där han med tiden fick en allt större roll som partiets tyngsta namn och något av en patriark för demokraterna. När han i samband med ett möte i januari 2008, på American University här i Washington, offentligt gick ut och stödde Barack Obama som demokraternas presidentkampanj, var det sannolikt en av de definitiva spikarna i Hillary Clintons presidentkista.
En av Ted Kennedys hjärtefrågor var hälso- och sjukvården. Han hade ambitionen att få igenom en vårdreform under sin karriär och jobbade intensivt med detta intill sin död. Men det blev alltså inte så. Och hans död kan dessutom, paradoxalt nog, få direkt negativa konsekvenser för Obamas reformambitioner, eftersom demokraterna nu inte längre har de magiska antalet 60 ledamöter i senaten. Lagförslag måste normalt tas i senasten med kvalificerad majoritet (60 av totalt 100 ledamöter). Nu har partiet inte längre saken i egna händer, utan måste lita till att minst en republikan i senaten byter sida. Plötsligt finns det ett helt annat utrymme för kompromisser och följden kan bli en betydligt mer urvattnad vårdreform.
Ted Kennedy satt som senator för Massachussets och enligt delstatens regler måste nyval hållas innan en ny senator kan vara på plats. Detta ska ske inom en tidsrymd mellan 145 och 160 dagar efter avgång/frånfälle. Fram till dess är senatsplatsen vakant.
Denna konsekvens av sin egen död var Ted Kennedy mycket medveten om och han begärde enträget att delstatens skulle ändra dessa regler så att en interim ersättare kunde träda in direkt. Och därmed säkerställa demokratenas kvalificerade majoritet på 60 ledamöter.
Även om delstatens guvernör uttryckt sig positivt till denna regeländring, så måste även delstatskonkressen besluta i frågan. Och det lär ta ett tag. Vilket i sin tur innebär att Obamas vårdreform nu vilar på en betydligt bräckligare politisk grund.
2 kommentarer:
Vilka är de tyngsta argumenten mot reformen? Hur pass sakligt grundade är de? Eller är det en intutiv reaktion mot det oamerikanska att inte var och en är sin egen (o)lyckas smed?
De tyngsta argumenten mot en reform är bl a att den kostar för mycket (skattemedel), att den minskar individens valfrihet, att den tvingar fram generella prioriteringar, att ett mer centraliserat system riskerar att skapa flaskhalsar (vårdköer). Det finns också dom som pekar på att en generell sjukvårdsförsäkring kan försvaga de stora statliga vård- och omsorgsprogrammen som finns i dag. Främst då Medicare, som främst är inriktat på fatttiga äldre.
Skicka en kommentar