Svågerpolitik och korruption på väg tillbaka i DC

Washington DC är den amerikanska huvudstaden och världens absoluta maktcentrum. Dess juridiska status är - och har alltid varit - rätt märklig. Sta'n tillhör ingen delstat och har därför ingen representant med rösträtt i den federala kongressen - som ironiskt nog ligger mitt i DC. Historiskt har många av de lokala besluten fattats av den ferala kongressen - det var t ex inte mer än några decennier sedan som alla större beslut om sta'ns kommunala skolor fattades av nationens parlament. Vilket ju kan tyckas vara en smula "over the top".

Under senare tid har alltmer av de kommunala angelägenheterna förts över till kommunala nämnder och styrelser. Lokala beslut har börjat fattas lokalt. Och det är naturligtvis en helt rimlig utveckling. Washington DC börjar därmed alltmer likna alla andra tusentals städer i USA - med borgmästare, politiskt vald "kommunstyrelse" (City Council), kommunala tjänstemän osv.

DC:s lokala politiska historia är alltså realtivt kort. Den första borgmästaren, som för övrigt lämpligt nog hette Washington i efternamn, tillsattes till exempel inte förrän 1975. Och politiken har i stort sett alltid varit kantad av större eller mindre skandaler, mutbrott, korruption, nepotism, inkompetens och annat skojigt.

Jag har tidigare skrivit om Marion Barry, som varit borgmästare i sammanlagt 16 år och som sedemera dömdes till fängelse för bland annat narkotikabrott - brott som inträffat under hans tid som borgmästare. Barry återvaldes fantastiskt nog till borgmästare några år senare.

Han är bara ett av många exempel på kommunala förtroendevalda och högre chefer som gjort sig skyldiga till diverse brott eller tveksamheter i samband med sina uppdrag eller anställningar.

I slutet av 1980-talet utsågs DC till den kommun som hade "the worst city government i America". Men i slutet av 1990-talet och framförallt under 200-talet började det hända saker. Det kom in nytt folk i de politiska församlingarna, en mängd kommunala chefer, rektorer och andra högre tjänstemän byttes ut och när Adrian Fenty valdes till borgmästare 2006 hade sta'ns rykte börjat förbättrats avsevärt.

Fenty fortsatte reformeringen och moderniseringen av förvaltningen och tog bland annat krafttag för att förbättra de kommunala skolorna - både avseende utbildningens kvalitet och de nedslitna byggnaderna; mängder av renoveringar inleddes.

Fenty var dock inte särskilt populär i alla läger, han kritiserades främst för sin ledarstil men hade även han en del småskandaler under sina fyra år. Bland annat åkte han på något som inte gärna kunde ses som annat än rena semesterresor med familjen, på skattebetalarnas bekostnad... Men överlag var Fentys mandatperiod relativt fri från korruptionsanklagelser och andra tveksamheter.

I höstas förlorade han valet och Vincent Gray tillträdde. Och Gray kunde ha fått en bättre start.

Efter bara knappt två månader som borgmästare har han lyckats med en hel del som han säkert ångrar:

• Han har godkänt de dyra och bensinslukande SUV:arna som tjänstebilar för sig själv och för andra ledamöter i kommunstyrelsen. Bland annat har styrelsens ordförande Kwame Brown numera två leasade monstertruckar till en total kostnad på omkring 4 000 dollar per månad för skattebetalarna.
• Han har anställt ett flertal nya höga chefstjänstemän på löner som vida överstiger de löner som Fenty godkände - och som dessutom ligger över de kommunala lönetak som finns.
• Och i dagens Washington Post (läs ledaren "Mayor Gray's bad start on hiring") får Gray kritik för ytterligare en rekrytering - han hade anställt Sulaimon Brown, uppenbart inkompetent och en pajaskandidat i samband med det senaste borgmästarvalet, på en kommunal tjänst och med en årsinkomst på drygt 700 000 kronor. Dagen efter anställningen, fick han sparken. Det är inte otänkbart att han nu kommer att stämma sta'n för löftesbrott.

Frågan är om dessa exempel (det finns flera, bl a har Gray fattat en del konstiga beslut när det gäller skolfrågor och bland det första som hände när han valdes var att den kända skolschefen Michelle Rhee packade ihop och stack), kommer att leda till att DC åter börjar närma sig gamla goda tider, där nepotism, mutor och vänskapsband blir viktigare än kompetens och lämplighet.

Eller som Washington Post avslutar sin ledare:

Neither Mr. Gray nor the city can afford a return to the sad days of city governance when whom you knew mattered more than what you knew or what you could accomplish.

En ny vår för amerikansk fackföreningsrörelse?

Den amerikanska fackföreningsrörelsen är och har alltid varit en brokig samling av organisationer.

Här finns Joe Hills anarko-syndikalistiska IWW, som aldrig har varit särskilt stor men som tack vare många aktivister och organisatörer hade ett relativt stort politiskt inflytande framför allt på 1920-talet. IWW finns fortfarande kvar, men har bara några tusen medlemmar i dag.

Här finns även traditionellt konservativa fackföreningar, särskilt inom vita klassiska arbetarområden som stålverk, gruvor, olje- och kolindustrin. Det är ingen tillfällighet att fyra av sex medlemmar i fackföreningarna röstade på George W Bush 2004. Eller att var tredje stödde John McCain i senaste presidentvalet. Och det är heller ingen tillfällighet att Sarah Palin brukar betona att maken Todd är en "proud member of the United Steelworkers Union"...

I historien har fackföreningsrörelsen även förknippats med korruption, samröre med maffian och med mutor och smutsiga metoder. Namnet Hoffa klingar fortfarande välbekant för många av oss. Jimmy Hoffa var en legendarisk ordförande för Teamsters under många år och dömdes i början av 1970-talet till fängelse för bedrägeri och olaga hot. Några år senare mördades han. Intressant att notera är att Teamsters nuvarande ordförande är James Hoffa - Jimmys son...

Fackföreningsrörelsen i USA har också en lång tradition av interna motsättningar och splittringar. Just nu dominerar två olika centralorganisationer. Den 50 år gamla AFL-CIO är den största, med runt elva miljoner medlemmar. Change to Win heter den andra, en utbrytarorganisation med runt fem miljoner medlemmar som bildades 2005 och som bedriver en mer aktiv, utåtriktad och aggressiv organisering än AFL-CIO. På senare tid har dock Change to Win haft en del interna problem och flera medlemsorganisationer har återvänt eller är på gång att återvända till AFL-CIO.

Omkring tolv procent av arbetskraften är anslutna till en fackförening. Siffran har sjunkit i stort sett oavbrutet sedan 1950-talet, då var tredje anställd i USA var fackansluten. På senare år har ett trendbrott kunnat skönjas, men det är marginellt: Nettoökningen i medlemsantal handlar om några hundra tusen personer.

Starkast är facken bland de offentliganställda. Den enskilt största fackföreningen är National Education Association, lärarnas fackföreningen som står utanför de båda centralorganisationerna. Föreningen har 3,2 miljoner medlemmar.

Och det är just de offentliganställdas fackliga rättigheter som nu utmanas av guvernören Scott Walker och den republikanska majoriteten i Wisconsins delstatskongress. Walker vill bland annat kraftigt minska fackförbundets möjligheter att träffa kollektiva avtal för sina medlemmar - en grundbult i den traditionella fackliga ideologin över hela världen.

Konflikten i Wisconsin har nu snart pågått i två veckor och de demokratiska ledamöterna i delstatssenaten har flytt från Wisconsin för att därmed omöjliggöra en beslut i senaten. I går skickade republikanerna i senaten ut polis för att spåra de demokratiska politikerna. De kom dock tillbaka tomhänta. Enligt uppgift befinner sig de demokratiska ledamöterna i Illinois.

Hur länge de kan hålla sig undan och därmed förhinda det legala beslutet i senaten är i hög grad oklart. De kräver att Scott Walker och den republikanska majoriteten inleder förhandlingar om förändringar i förslaget. Hittills har Walker varit helt kallsinnnig till detta. Han hotar istället att sparka 1 500 offentliganställda om inte de demokraterna delstatssenatorerna kommer tillbaka.

AFL-CIO:s realtivt nyvalde ordförande Richard Trumpka har varit mycket aktiv i Wisconsin. Han har synts i många medier och har enligt gallupundersökningar en stor majoritet av amerikanerna bakom sig i sitt krav på bibehållna fackliga rättigheter. Många fackligt aktiva tror - eller snarare hoppas - att det som nu sker i Wisconisn är ett tecken på en ny vår för den krisdrabbade amerikanska fackföreningsrörelsen.

President Obama har hittills legat lågt när det gäller konflikten i Wisconsin. Han var tidigt ute och fördömde Walkers förslag om att minska rätten att skriva kollektivavtal, annars har det varit rätt tyst från Vita Huset.

Överhuvudtaget har fackföreningsaktiva blivit rätt besvikna på Obamas passivitet när det gäller de anställdas rättigheter att organisera sig. Bland annat hade de hoppats - och näst intill fått ett löfte om - att han skulle se till att driva igenom Employee Free Choise Act. Det är en lagändring som skulle ge facken större och lagskyddad rätt att organisera anställda ute på arbetsplatserna och att träffa avtal.

När jag intervjuade Change to Win:s dåvarande ordförande Anna Burger strax efter valet 2008 var hon tydlig:

"Genomförandet av Employee Free Choice Act är något som Obama definitivt bör prioritera när han tillträder som president. Den har stor betydelse för våra medlemmar och våra möjligheter att organisera nya medlemmar och stärka anställdas ställning på arbetsmarknaden. Och det är något som USA:s arbetare behöver efter åratal av ökade repressalier, minskade reallöner och försämrade villkor. Dessutom har förslaget redan godkänts av kongressen och det kostar ingenting för skattebetalarna att genomföra det. Det här är en mycket viktig fråga för oss", sa hon bland annat.

Sedan dess har ingenting hänt i frågan. För övrigt jobbar Burger numera för Obama...

Läs mer om händelserna i Wisconsin i t ex Washington Post.

Äntligen lite vänsteruppror...

Äntligen!

Det är inte svårt att se hur lycklig den progressive programledaren Ed Schultz är. Hans "The Ed Show" på MCNBC sänds numera direkt från delstatshuvudstaden Madison i Wisconisin, där det under en dryg vecka pågått omfattande protester mot den konservative guvernören Scott Walker.

Den konkreta orsaken till demonstrationerna, som lockats tiotusentals deltagare varje dag, är att Walker lagt ett förslag som bland innebär försämrade sjukförmåner och pensionsrättigheter samt en drastiskt minskad möjlighet för fackföreningar inom den offentliga sektorn att träffa kollektivavtal.

Försämringarna handlar enligt Walker om att spara pengar för en delstat med ett stort budgetunderskott. Men de fackliga organisationerna tolkar hans förslag som en regelrätt krigsförklarimg mot de offentiganställdas rätt att organisera sig.

Demonstrationerna i Madison är sannolikt bara början på ytterligare protester även i andra delstater. I New Jersey, Florida, Tennessee och Indiana ska nyvalda högerinriktade guvernörer, ofta med tea party-bakgrund, lägga fram liknande förslag inom kort. Och i Ohio ska det hållas en stor demonstration mot offentliga nedskärningar och antifackliga förslag i morgon, tisdag.

Den här händelsutvecklingen bör ses i kölvattnet av den stora högervind som svepte över USA i samband med mellanårsvalet i höstas. Reaktionerna från vänstern, radikala krafter inom demokraterna och fackföreningsrörelsen, lät vänta på sig - men kraften i protesterna i Wisconsin överraskar. Det påminner en del om tea party-rörelsens start för ett par år sedan, då man samlade tusentals personer till sina möten runt om i landet.

Kanske är det här början på en förstärkt amerikansk vänsterrörelse, med rötterna bland gräsrötter och offentliganställda.

Ser vi till och med en ny stor vänstervåg födas?

Hur som helst är Ed Schultz glad och på hugget. Han - och övriga västerprogressiva profiler - har väntat länge på det här...

Homokonservativa - nej tack!

Här i Washington har precis CPAC 2011 avslutats. CPAC betyder Conservative Political Action Conference och är en årlig konferens och samlingspunkt för konservativa - med en viss prägel av högerkonservatism. Hör gärna ett intressant reportage om detta evenemang i SR:s Godmorgon Världen!

I år samlade konferensen rekormånga deltagare, 11 000. Men trots rekordet var det vissa som uteblev.

Orsak: Att organisationen GoProud fanns med som en av sponsorerna CPAC 2011.

GoProud är en grupp för homosexuella konservativa. Och det finns fortfarande många i den konservativa rörelsen som inte är villiga att acceptera homosexuella överhuvudtaget.

"Gay conservative is an oxymoron" (ungefär "Homokonservativ är en självmotsägelse") skriver till exempel krönikören Star Parker i dagens Examiner, en av de mer högervridna dagstidningarna i USA.

Parker bojkottade CPAC på grund av GoProuds medverkan. Detsamma gjorde den stora och kända Heritage Foundation (vars medarbetare jag har intervjuat flera gånger), liksom organisationer som American Family Association, Media Research Center och en del andra.

Det är alldeles uppenbart att homofobin fortfarande lever kvar inom den konservativa rörelsen mest konservativa gren, även om saker och ting sakta håller på att förändras i resten av samhället. Motståndet mot samkönade äktenskap är till exempel inte alls lika kontroversiellt nu som för 10-15 år sedan. Det gäller både generellt, men framförallt bland yngre - och bland de yngre spelar politisk övertygelse inte så stor roll i just denna fråga. Det finns många unga som betraktar sig som republikaner, men som inte har några problem med att acceptera att homosexuella ska ha samma legala rättigheter som andra att bilda familj.

Samtidigt ska man ha klart för sig att frågor som rör homosexuellas rättigheter långt ifrån är självklara bland alla demokrater. När till exempel USA Today nyligen frågade Michelle Obama om hennes inställning till samkönade äktenskap, vägrade hon svara. Vilket rimligen måste tolkas som att hon inte är särskilt förtjust i tanken på att personer av samma kön ska tillåtas gifta sig med varandra...

Ohelig allians kan leda till militära besparingar

GOP, Grand Old Party eller republikanerna på svenska, har en del splittringstendenser att arbeta med för tillfället. Tea Party-rörelsens frammarsch och ökade inflytande ställer en del gamla invanda republikanska "sanningar" på huvudet. Även libertarianerna, som far och son Ron och Rand Paul (båda nu i kongressen), bidrar till splittringen - fast det är väl i sig ingen nyhet. Ron Paul har ju varit en kontroversiell figur i partiet i decennier...

Att splittringen är allvarlig visar inte minst den senaste tidens interna diskussion om besparingar inom USA:s militärmakt. Vissa i vänsterkretsar talar med illa dold förtjusning om ett internt inbördeskrig inom republikanerna om synen på hur mycket man egentligen ska satsa på krigsmakten.

Traditionellt har republikanerna alltid varit för ett starkt försvar och konsekvent gått emot förslag om omfattande nedrustningar och besparingar. Det har också gällt sedan kalla kriget definitivt upphörde för 20 år sedan, med Sovjetunionens och Warsawapaktens sammanbrott (den 1 juli i år är det för övrigt exakt 20 år sedan WP formellt upphörde). I samma veva kom ju andra krig igång, först Gulf-kriget i början av 1990-talet och sedan kriget mot terrorismen tio år senare.

Men på senare tid har allt fler på högerkanten börjat ifrågasätta alla de miljarder dollar som årligen äts upp av det gigantiska amerikanska försvaret. Särskilt i ljuset av det stora statliga budgetunderskottet.

Plötsligt är tidigare heliga kor inte längre lika heliga och det går att skönja en antydan till en oväntad allians mellan dem som alltid varit för besparingar inom försvaret, de mest progressiva demokraterna, och de yttersta högerkrafterna, representerade av politiker med Tea Party-rörelsen i ryggen. De är överens om att det behöver göras kraftiga besparingar inom militären - och snabbt. Det har diskuterats nedskärningar på motsvarande 20 procent under de närmaste tio åren.

Det återstår att se hur det kommer att gå med besparingsförlslagen och -idéerna från vänster respektive höger. Inom kort kommer Barack Obama lägga fram sitt budgetförslag och då kommer det garanterat att bli diskussion också om försvarskostnaderna.

Den totala årliga kostnaden för det amerikanska försvaret är fullständigt hårresande: 1,3 biljoner dollar (en biljon = 1000 miljarder). Så det är lätt att förstå att det finns en del potentiella besparingar att göra här...

100 år sedan Ronald Reagan föddes

I dag, söndagen den 11 februari, är det 100 år sedan USA:s 40:e president, guvernören och skådespelaren Ronald Reagan föddes.

Jag var här i USA samband med att han dog sommaren 2004 och det var nog första gången jag på allvar insåg vilken stor och respekterad president han faktiskt var. Nu, i samband med 100-årsdagen, är tidningar, radio och TV fyllda med porträtt och debatt om Reagan. Och det intresanta är att det knappast råder enighet om hans politiska arv och genmäle.

Det är inte alldeles självklart att den man, som kanske mer än någon annan stått som symbol för amerikansk politsikt konservatism under efterkrigstiden, skulle finna sig väl tillrätta i dagens högerpopulistiska politiska rörelse - som the Tea Party.

Ronald Reagan var utan tvekan en konservativ republikansk politiker och dessutom något av enm ikon för dagens konservativa på den republikanska högerkanten.

Han inledde sin presidentperiod med att sänka skatterna kraftigt överlag. Men han kom aldrig tillrätta med den amerikanska statens budgetunderskott under sina åtta år som president under 1980-talet. Och efter den inledande skattesänkningen, ägnade han rätt mycket kraft åt att höja dem igen. Något som dagens konservativa, som tävlar om att höja honom till skyarna, talar väldigt tyst om.

Han var inte heller särskilt framgångsrik när det gällde att skära ner den offentliga sektorns utgifter. Tvärtom så ökade de varje år under hans två perioder. Antalet federalt anställda personer ökade från 2,8 till 3 miljoner under samma tid. Tillsammans med den inledande skattesänkningen ledde detta till att han lämnade över ett gigantiskt budgetunderskott till efterträdaren, George Bush den äldre.

Faktum är att det var demokraten Bill Clinton som skar i federala utgifterna. Han minskade antalet anställda med 300.000 personer och lyckades så småningom komma tillrätta med det underskott som han fick ärva efter åtta år med Reagan och fyra år med Bush.

Som guvernör i Kalifornien stödde Reagan kvinnors rätt till aborter och drev också igenom en delstatslag om detta. Även om han sedemera utaade sig mot aborter i mer allmänna ordalag, så gjorde han i praktiken ingenting för att förbjuda dem via federal lagstiftning.

Det är alltså ingen klockren konservativ hjälte som Sarah Palin, Newt Gringrich och andra politiker på högerkanten nu höjer till skyarna. Det är kanske inte någon tillfällighet att Barack Obama nyligen sa att han såg fram mot att läsa en nyligen utkommen stor biografi om Ronald Reagan. Politiskt står de båda närmare varandra än vad många tror.

Och även om Ronald Reagan är en populär president i historiens ljus, så är han "bara" trea enligt en nyligen genomförd enkätundersökning. De populäraste amerikanska presidenterna är nämligen två demokrater: John Kennedy och Bill Clinton.

Läs mera om debatten kring Ronald Reagans politiska arv och betydelse i t ex dagens Washington Post.

Oacceptabel förföljelse av journalister i Egypten

Jag satt uppe till sent i går kväll och tittade MCNBC:s direktsändning från Kairo. Deras reportrar stod på en hotellbalkong precis ovanför händelsernas centrum och vi TV-tittare kunde bland annat se hur ett 20-tal personer slet ut en chaufför från en skåpbil och misshandlade honom svårt med slag och sparkar.

Jag har ingen aning om personen klarade sig, men TV-bilderna var hemska och berörde garanterat alla som såg dem djupt. Här spelades hela dramat upp live framför våra ögon; slagsmålen mellan Mubarak-anhängare och -motståndare, skottlossning, bensinbombskastning. Bilar sattes i brand, militärens stridsvagnar körde fram och tillbaka med rökgas.

Det var ett inbördeskrig som vi TV-tittare kunde bevittna i vår säkerhet och trygghet hemma i TV-sofforna.

Av de skakiga livebilderna att döma så var stämningen på Kairos gator den gångna natten fruktansvärd. Till och med de erfarna NBC-reportrarna högt uppe på balkongen - i relativ säkerhet - såg tagna ut.

Man kan ju alltid diskutera om det är bra eller dåligt, lämpligt eller olämpligt, att visa sådant här i direktsändning. Men i grunden är det tveklöst: Närvaron av reportrar som kan skildra vad som händer i Egypten - och på andra ställen där liknande händelser sker - är oerhört betydelsefull.

Därför är det obehagligt, läskigt och fullständigt hårresande att just journalister verkar ha utsetts till ett specifikt mål bland, vad det verkar, Mubarak-anhängarna (och möjligen även bland militären/polisen). Uppenbarligen behandlas alla reportrar likadant, det spelar ingen roll om de arbetar för den arabiska kanalen Al Jazeera eller amerikanska CNN (Anderson Cooper med team blev överfallen i går).

Det som hänt SvT:s Bert Sundström, han ligger knivskuren och skadad på sjukhus när detta skrivs, är naturligtvis helt oacceptabelt. Lika oacceptabelt är det att många andra reportrar och fotografer överfallits, hotats, gripits och jagats iväg i Kairo under de senaste dagarna.

Man kan fråga sig vad syftet är att utse just journalisterna som mål. Det borde rimligen vara helt kontraproduktivt. Är målet att försöka stoppa nyhetsrapporteringen inifrån Kairo och Egypten, så är det naturligvis dömt att misslyckas. Med dagens teknik så går det inte att stoppa ett nyhetsflöde genom att hota eller jaga bort journalister. Resultatet blir snarare tvärtom, man triggar igång ännu mer kritisk bevakning.

Det är bara att hoppas att förföljelsen av journalister i Egypten och på andra ställen i världen upphör och att de kan fullgöra sitt grundläggande uppdrag: Att berätta för oss vad som händer och sker i världen.