Fortsättning om Black History Month

Min bloggpolare och grönsvarta kamrat Olle J hade en intressant kommentar till mitt förra inlägg. Jag började svara honom, men det blev så långt så jag väljer att publicera texten som ett inlägg istället.

Tack för inlägget Olle. Du är experten på detta, men jag kan konstatera att vissa saker är väldigt svåra att diskutera här i USA pga historien - och då särskilt african-americans mångåriga historia av förtryck och rasåtskillnad. Det finns en känslighet som jag särskilt i början av min vistelse här ibland uppfattade som överkänslighet, men som jag under årens lopp fått allt större förståelse för.

It's complicated, som man brukar säga.

Av Washington DC befolkning är drygt 60 procent svarta. Även om det finns en relativt stor minoritet som är rätt så nyanlända invandrare, så är de flesta ättlingar de många tusen afrikaner som tvingades hit som slavar. Med den bakgrunden och med den långa tidsperiod som präglades av rasåtskillnad och extrema sociala skillnader (som fortfarande till stor del finns kvar), finns det massor av saker som kan vara svåra att fatta för en vit europeisk man. Jag talar utifrån egen egen erfarenhet...

Ett aktuellt exempel är hur de kommunala skolorna sköts här i Distriktet. Jag ska inte gå in på detaljer, men att försöka reformera skolsystemet här i Distriktet - det tillhör fortfarande ett av de sämsta i hela USA - låter sig inte göras enkelt. Fråga den förra skolchefen Michelle Rhee, som tvingades gå sedan den svarta majoriteten i stan röstat bort den borgmästare som tillsatte henne och som stödde hennes - ofta tuffa och radikala - idéer om hur skolan skulle förbättras. I hennes reformer ingick bland annat att dåliga lärare helt sonika skulle bort från undervisningen och att skolor som inte höll måttet skulle läggas ner. Hon hann sparka över 200 lärare och lägga ner 22 skolor innan hon själv fick sparken. De flesta lärarna som tvingades bort var svarta. Och skolorna som las ner var företrädesvis i de fattiga - och svarta - delarna av DC. Det här retade upp många som menade att Rhee (själv med asiatiskt ursprung) i princip var rasist och helt inriktad på att enbart satsa på de kommunala skolorna belägna i den rikare (och vitare) delen av DC. Hon borde istället ha satsat resurser på att förbättra lärarnas kompetens - särskilt i de fattiga stadsdelarna, menade de bland annat.

Många av de tidigare sparkade lärarna har nu återfått sina tjänster. Inga fler skolor har lagts ner. Irritationen bland den svarta majoriteten har dämpats. Samtidigt är det många - även bland svarta - som är missnöjda med att skolreformen kom av sig. Resultaten i stans skolor har åter försämrat efter några års förbättringar.

Som sagt, it's complicated. Och oerhört känsligt.

Ett illustrativt exempel på detta är den senaste tidens debatt kring den nya superstjärnan Jeremy Lin (basket, NY Knicks). Han är amerikansk-asiat och har bemötts av en mängd skojigheter om sin etnicitet i rubriker och bland kommentatorer. Skämt som utan tvekan hade varit fullständigt omöjliga om Jeremy varit svart, men eftersom han han kinesisk bakgrund så kan man skämta om allt från risätning till ping-pong.

Debatten och det paradoxala i det här fångades rätt perfekt i sketch i förra lördagens Saturday Night Live. Se klippet via följande länk eller här nedan.

Dags att avskaffa Black History Month?

Februari är Black History Month här i USA (och enligt Wikipedia även i Kanada). Tanken är bland annat att uppmärksamma de svartas historia, orsaken till varför många av dem en gång hamnade på den här kontinenten, lyfta fram goda förebilder och påminna om de många år av förtryck och rasåtskillnad.

Black History Month uppmärksammas på många sätt runt om i USA, inte minst på skolorna. Samtliga våra tre barn har på olika sätt varit inblandade i projekt som har med de svartas amerikanska historia att göra.

Och i dag togs det första spadtaget för vad som ska bli Museum for African American History and Culture. Bland de närvarande fanns bland andra president Barack Obama. Muséet ska stå färdigt 2015, kommer att ligga nere vid National Mall och är redan omtalat för dess vågade och annorlunda arkitektur.

I höstas invigdes dessutom Martin Luther King Memorial som en hyllning till den främsta amerikanska symbolen för svart medborgarrättskamp.

Så de svartas amerikanska historia är i hög grad levande här i USA. Det kan då tyckas en smula paradoxalt att flera höjer rösterna för att det är dags att avskaffa Black History Month.

Varför ska de svartas amerikanernas historia bara uppmärksammas en månad om året?

Skådisen Morgan Freeman tillhör kritikerna: "I don't want a black history month. Black history is American history".

På torsdag kväll visas den svarta amerikanske dokumentärfilmaren Shukree Hassan Tilghman "More Than a Month" på PBS. Inte heller han är särskilt förtjust i Black History Month: "Was February really a celebration of black history or a way to say, ‘You black people don’t really matter outside of February, and you’re not really American’?”.

Andra debattörer frågar sig varför just African American ska ha en särskild historiemånad. Varför har i så fall inte ursprungsbefolkningen det? Eller den stora gruppen immigranter från Asien? Eller från Latinamerika? Och varför ska man enbart se till etncitet? Ska inte alla traditionellt undertryckta grupper uppmärksammas särskilt med en historiemånad? Kvinnor? Homosexuella? Funktionshindrade? Barn? Fattiga?

Listan kan göras lång.

Diskussionen är onekligen intressant. Är det rätt metod att särskilt lyfta fram en företeelse genom att rikta spotlighten på den under en viss tid i syfte att påminna om den mångåriga kampen mot orättvisa och rassegregation? Eller förstärker det bara känslan av utanförskap?