Komplicerat konstitutionellt lapptäcke

Ju längre jag bor här och ju mer jag studerar amerikansk politik på nära håll, desto mer förstår jag... inte.

Det amerikanska politiska systemet vilar på "the founding fathers" tankar, som sattes på pränt 1766 i det dokument som kallas "Declaration of Independence".

Sedan dess har mycket vatten runnit genom Potomac River och det ursprungliga konstitutionella dokumentet har kompletterats. Och kompletterats. Och kompletterats...

Numera är den amerikanska konstitutionen är veritabelt lapptäcke, med mängder av tillägg, speciallösningar, undantag och andra märkligheter. Att det är svåröverblickbart och närmast omöjligt att förstå samt öppnar för allehanda tolkningar så fort en konflikt är i sikte - råder det ingen större tvekan om.

Det skulle vara intressant att se en siffra på hur mycket pengar, tid och andra resurser som lagts på domstolsförhandlingar genom tiderna på grund av den grumliga konstitutionen. Snacka om resursslöseri.

Den senaste diskussionen om förändringen av den amerikanska vårdsektorn är en utmärkt illustration på detta lapptäcke. Låt mig förenkla kraftigt:

Den federala politiska strukturen bygger på maktdelning mellan kongressens två kamrar, presidenten och högsta domstolen. Den sympatiska tanken är att de tre makterna ska kontrollera varandra och allt bygger på ett komplicerat samspel, där en del grundläggande villkor måste uppfyllas för att ett lagförslag ska antas.

I kongressen finns det en mängd olika regler för hur representanthuset respektive senaten kan fatta beslut. I senaten krävs till exempel kvalificerad majoritet, minst 60 av 100 röster, för att vissa lagförslag ska gå igenom. Det gäller dock inte alla förslag. Ofta räcker det med enkel majoritet (om jag inte minns fel gäller dessutom ytterligare andra regler vid grundlagsförändringar). I huset krävs normalt enkel majoritet, men inte alltid.

För att en president ska kunna skriva under och därmed giltigförklara ett lagförslag, måste kongressens båda kamrar först enas. Normalt. Men inte alltid.

Just nu jobbar man intensivt på hälso- och sjukvårdsförslaget. Det finns två beslut, ett taget av huset och ett av senaten. På grund av ändrade majoritetsförhållanden i senaten kan demokraterna troligen inte få igenom ett förändrat beslut. Alltså måste huset ändra sig - och anta senatens förslag.

Men det kommer inte huset att göra. Det finns några saker i senatsbeslutet som inte många demokrater i huset kan gå med på. Alltså kommer man inte att få majoritet för senatsbeslutet i huset.

Hänger ni med?

Då kommer vi in på de mer komplicerade konstitutionella trollkonsterna. Och i detta sammanhang är begreppet reconciliation avgörande. Genom att representanthuset i princip antar senatsbeslutet, men gör några tillägg och ändringar i det, kan sedan senaten anta dessa förändringar via reconciliation, vilket i praktiken innebär att det räcker med enkel majoritet. Den här typen av beslut infördes 1974 för att undvika låsningar mellan kamrarna, så kallad filibuster och har använts flitigt av båda partierna sedan dess. Kontentan är att senatsbeslutet ligger fast, men att det görs vissa mindre förändringar eller tillägg.

Som om inte detta vore tillräckligt komplicerat, så funderar nu den demokratiska talmannen i representanthuset Nancy Pelosi att undvika en omröstning om senatens förslag till vårdreform. Det finns nämligen en sådan möjlighet. Den kallas "self-executing rule" eller "deem and pass" och innebär mycket förenklat att om huset säger ja till de tillägg och ändringar som senaten ska ta ställning till enligt "reconciliation", så förutsätts huset också stå bakom senatens ursprungsförslag.

Alltså behövs ingen omröstning i representanthuset och vips så är båda kamrarna eniga om ett lagförslag som kan skrivas under av presidenten...

Detta politiska rävspel har naturligtvis fått republikanerna att flyga i taket - vilket man kan förstå. Samtidigt kan det vara bra att ha i minnet att även det partiet använs av exakt samma taktiska manövrar för att få igenom sina egna förslag tidigare. Och då har demokraterna flugit i taket.

Det är lätt att förstå att politikerföraktet riskerar att breda ut sig. Och att vanligt folk fattar allt mindre av vad de förtroendevalda sysslar med.

Samtidigt är det här ett tecken på att det finns svåra, strukturella och grundläggande problem i den ofta så hyllade amerikanska konstitutionen. Detta lapptäcke av märkliga lösningar för att komma undan olika former av begränsningar och låsningar gör sannolikt ingen glad. Mer än möjligen statsvetare.

Om nu demokraterna får igenom sin vårdreform i hela kongressen, så väntar nästa process: Republikanerna kommer med all sannolikhet hävda att beslutet tagits på ett okonstitutionellt sätt och det blir därmed ett ärende för högsta domstolen...

Läs gärna Dana Milbanks kolumn i dagens Washington Post.