I kväll, amerikansk tid, är det åter dags för en omgång i den republikanska primärvalsprocessen här i USA. Denna gång är det Michigan och Arizona som står på tur. Och om en vecka är det Super Tuesday - då tio delstater håller primärval eller så kallade caucuses samtidigt. Därefter återstår ännu mer än hälften av delstaterna. Dessutom ska de flesta också hålla primärval eller nomineringsmöten för delstatsparlementen samt för den natonella kongressens båda kamrar.
Den sista delstaten att nominera sin presidentkandidat är Utah - den 26 juni. Det är mer än sex månader efter att hela processen inleddes i Iowa den 3 januari. Republikanernas partikonvent hålls sedan i slutet av augusti. Det är då som partiets presidentkandidat utses formellt.
Som ni förstår är den amerikanska valproceduren oerhört omständlig, tar väldigt mycket tid och kostar enormt mycket. I praktiken är ju valperioden dessutom betydligt längre än det dryga halvår som jag beskriver här. De flesta kandidaterna börjar kampanja redan under våren året före valet.
Detta gäller presidentvalet. Sedan ska samtliga ledamöter i representanthuset väljas om vartannat år. Senatorerna var sjätte år. Ledamöterna i delstatskongresserna sitter också mellan två och sex år. Dessutom mängder av lokala politiker och förtroendevalda, varav många är heltidspolitiker.
Politik är helt enkelt big business i USA. Kritikerna menar att politik i USA handlar mer om att bedriva kampanjer än att faktiskt försöka åstadkomma förändringar i beslutande församlingar. Man hinner ju inte med något annat än att försöka bli omvald...
Kanske hittar vi här en förklaring till det låga valdeltagandet i USA. Folk är helt enkelt hjärtligt trötta på allt vad politik och politiker heter långt innan det är dags för själva valdagen.
Hur går det i kväll då?
Att Mitt Romney tar hem Arizona råder det inga tvivel om. Delstaten har gott om mormoner (Romney är ju själv mormon) och hans ledning i opinionsundersökningarna är stabil.
Desto mer oklar är utgången i Michigan. Just nu skiljer det bara en eller annan procentenhet mellan Rick Santorum och Romney - och det trots att detta är Romneys hemstat. Det ligger mycket prestige i valet i Michigan och skulle Santorum vinna där så innebär det en rejäl fjäder i hatten för honom och hans fortsatta kampanj.
De övriga kvarvarande kandidaterna, Newt Gingrich och Ron Paul, ligger rejält efter i båda delstaterna, men tros ändå stanna kvar i racet. Gingrich har ett par starka delstatsval framöver, bland annat i sin hemstat Georgia om en vecka där han leder rätt överlägset i opinionsmätningarna.
tisdag 28 februari 2012
fredag 24 februari 2012
Fortsättning om Black History Month
Min bloggpolare och grönsvarta kamrat Olle J hade en intressant kommentar till mitt förra inlägg. Jag började svara honom, men det blev så långt så jag väljer att publicera texten som ett inlägg istället.
Tack för inlägget Olle. Du är experten på detta, men jag kan konstatera att vissa saker är väldigt svåra att diskutera här i USA pga historien - och då särskilt african-americans mångåriga historia av förtryck och rasåtskillnad. Det finns en känslighet som jag särskilt i början av min vistelse här ibland uppfattade som överkänslighet, men som jag under årens lopp fått allt större förståelse för.
It's complicated, som man brukar säga.
Av Washington DC befolkning är drygt 60 procent svarta. Även om det finns en relativt stor minoritet som är rätt så nyanlända invandrare, så är de flesta ättlingar de många tusen afrikaner som tvingades hit som slavar. Med den bakgrunden och med den långa tidsperiod som präglades av rasåtskillnad och extrema sociala skillnader (som fortfarande till stor del finns kvar), finns det massor av saker som kan vara svåra att fatta för en vit europeisk man. Jag talar utifrån egen egen erfarenhet...
Ett aktuellt exempel är hur de kommunala skolorna sköts här i Distriktet. Jag ska inte gå in på detaljer, men att försöka reformera skolsystemet här i Distriktet - det tillhör fortfarande ett av de sämsta i hela USA - låter sig inte göras enkelt. Fråga den förra skolchefen Michelle Rhee, som tvingades gå sedan den svarta majoriteten i stan röstat bort den borgmästare som tillsatte henne och som stödde hennes - ofta tuffa och radikala - idéer om hur skolan skulle förbättras. I hennes reformer ingick bland annat att dåliga lärare helt sonika skulle bort från undervisningen och att skolor som inte höll måttet skulle läggas ner. Hon hann sparka över 200 lärare och lägga ner 22 skolor innan hon själv fick sparken. De flesta lärarna som tvingades bort var svarta. Och skolorna som las ner var företrädesvis i de fattiga - och svarta - delarna av DC. Det här retade upp många som menade att Rhee (själv med asiatiskt ursprung) i princip var rasist och helt inriktad på att enbart satsa på de kommunala skolorna belägna i den rikare (och vitare) delen av DC. Hon borde istället ha satsat resurser på att förbättra lärarnas kompetens - särskilt i de fattiga stadsdelarna, menade de bland annat.
Många av de tidigare sparkade lärarna har nu återfått sina tjänster. Inga fler skolor har lagts ner. Irritationen bland den svarta majoriteten har dämpats. Samtidigt är det många - även bland svarta - som är missnöjda med att skolreformen kom av sig. Resultaten i stans skolor har åter försämrat efter några års förbättringar.
Som sagt, it's complicated. Och oerhört känsligt.
Ett illustrativt exempel på detta är den senaste tidens debatt kring den nya superstjärnan Jeremy Lin (basket, NY Knicks). Han är amerikansk-asiat och har bemötts av en mängd skojigheter om sin etnicitet i rubriker och bland kommentatorer. Skämt som utan tvekan hade varit fullständigt omöjliga om Jeremy varit svart, men eftersom han han kinesisk bakgrund så kan man skämta om allt från risätning till ping-pong.
Debatten och det paradoxala i det här fångades rätt perfekt i sketch i förra lördagens Saturday Night Live. Se klippet via följande länk eller här nedan.
Tack för inlägget Olle. Du är experten på detta, men jag kan konstatera att vissa saker är väldigt svåra att diskutera här i USA pga historien - och då särskilt african-americans mångåriga historia av förtryck och rasåtskillnad. Det finns en känslighet som jag särskilt i början av min vistelse här ibland uppfattade som överkänslighet, men som jag under årens lopp fått allt större förståelse för.
It's complicated, som man brukar säga.
Av Washington DC befolkning är drygt 60 procent svarta. Även om det finns en relativt stor minoritet som är rätt så nyanlända invandrare, så är de flesta ättlingar de många tusen afrikaner som tvingades hit som slavar. Med den bakgrunden och med den långa tidsperiod som präglades av rasåtskillnad och extrema sociala skillnader (som fortfarande till stor del finns kvar), finns det massor av saker som kan vara svåra att fatta för en vit europeisk man. Jag talar utifrån egen egen erfarenhet...
Ett aktuellt exempel är hur de kommunala skolorna sköts här i Distriktet. Jag ska inte gå in på detaljer, men att försöka reformera skolsystemet här i Distriktet - det tillhör fortfarande ett av de sämsta i hela USA - låter sig inte göras enkelt. Fråga den förra skolchefen Michelle Rhee, som tvingades gå sedan den svarta majoriteten i stan röstat bort den borgmästare som tillsatte henne och som stödde hennes - ofta tuffa och radikala - idéer om hur skolan skulle förbättras. I hennes reformer ingick bland annat att dåliga lärare helt sonika skulle bort från undervisningen och att skolor som inte höll måttet skulle läggas ner. Hon hann sparka över 200 lärare och lägga ner 22 skolor innan hon själv fick sparken. De flesta lärarna som tvingades bort var svarta. Och skolorna som las ner var företrädesvis i de fattiga - och svarta - delarna av DC. Det här retade upp många som menade att Rhee (själv med asiatiskt ursprung) i princip var rasist och helt inriktad på att enbart satsa på de kommunala skolorna belägna i den rikare (och vitare) delen av DC. Hon borde istället ha satsat resurser på att förbättra lärarnas kompetens - särskilt i de fattiga stadsdelarna, menade de bland annat.
Många av de tidigare sparkade lärarna har nu återfått sina tjänster. Inga fler skolor har lagts ner. Irritationen bland den svarta majoriteten har dämpats. Samtidigt är det många - även bland svarta - som är missnöjda med att skolreformen kom av sig. Resultaten i stans skolor har åter försämrat efter några års förbättringar.
Som sagt, it's complicated. Och oerhört känsligt.
Ett illustrativt exempel på detta är den senaste tidens debatt kring den nya superstjärnan Jeremy Lin (basket, NY Knicks). Han är amerikansk-asiat och har bemötts av en mängd skojigheter om sin etnicitet i rubriker och bland kommentatorer. Skämt som utan tvekan hade varit fullständigt omöjliga om Jeremy varit svart, men eftersom han han kinesisk bakgrund så kan man skämta om allt från risätning till ping-pong.
Debatten och det paradoxala i det här fångades rätt perfekt i sketch i förra lördagens Saturday Night Live. Se klippet via följande länk eller här nedan.
onsdag 22 februari 2012
Dags att avskaffa Black History Month?
Februari är Black History Month här i USA (och enligt Wikipedia även i Kanada). Tanken är bland annat att uppmärksamma de svartas historia, orsaken till varför många av dem en gång hamnade på den här kontinenten, lyfta fram goda förebilder och påminna om de många år av förtryck och rasåtskillnad.
Black History Month uppmärksammas på många sätt runt om i USA, inte minst på skolorna. Samtliga våra tre barn har på olika sätt varit inblandade i projekt som har med de svartas amerikanska historia att göra.
Och i dag togs det första spadtaget för vad som ska bli Museum for African American History and Culture. Bland de närvarande fanns bland andra president Barack Obama. Muséet ska stå färdigt 2015, kommer att ligga nere vid National Mall och är redan omtalat för dess vågade och annorlunda arkitektur.
I höstas invigdes dessutom Martin Luther King Memorial som en hyllning till den främsta amerikanska symbolen för svart medborgarrättskamp.
Så de svartas amerikanska historia är i hög grad levande här i USA. Det kan då tyckas en smula paradoxalt att flera höjer rösterna för att det är dags att avskaffa Black History Month.
Varför ska de svartas amerikanernas historia bara uppmärksammas en månad om året?
Skådisen Morgan Freeman tillhör kritikerna: "I don't want a black history month. Black history is American history".
På torsdag kväll visas den svarta amerikanske dokumentärfilmaren Shukree Hassan Tilghman "More Than a Month" på PBS. Inte heller han är särskilt förtjust i Black History Month: "Was February really a celebration of black history or a way to say, ‘You black people don’t really matter outside of February, and you’re not really American’?”.
Andra debattörer frågar sig varför just African American ska ha en särskild historiemånad. Varför har i så fall inte ursprungsbefolkningen det? Eller den stora gruppen immigranter från Asien? Eller från Latinamerika? Och varför ska man enbart se till etncitet? Ska inte alla traditionellt undertryckta grupper uppmärksammas särskilt med en historiemånad? Kvinnor? Homosexuella? Funktionshindrade? Barn? Fattiga?
Listan kan göras lång.
Diskussionen är onekligen intressant. Är det rätt metod att särskilt lyfta fram en företeelse genom att rikta spotlighten på den under en viss tid i syfte att påminna om den mångåriga kampen mot orättvisa och rassegregation? Eller förstärker det bara känslan av utanförskap?
Black History Month uppmärksammas på många sätt runt om i USA, inte minst på skolorna. Samtliga våra tre barn har på olika sätt varit inblandade i projekt som har med de svartas amerikanska historia att göra.
Och i dag togs det första spadtaget för vad som ska bli Museum for African American History and Culture. Bland de närvarande fanns bland andra president Barack Obama. Muséet ska stå färdigt 2015, kommer att ligga nere vid National Mall och är redan omtalat för dess vågade och annorlunda arkitektur.
I höstas invigdes dessutom Martin Luther King Memorial som en hyllning till den främsta amerikanska symbolen för svart medborgarrättskamp.
Så de svartas amerikanska historia är i hög grad levande här i USA. Det kan då tyckas en smula paradoxalt att flera höjer rösterna för att det är dags att avskaffa Black History Month.
Varför ska de svartas amerikanernas historia bara uppmärksammas en månad om året?
Skådisen Morgan Freeman tillhör kritikerna: "I don't want a black history month. Black history is American history".
På torsdag kväll visas den svarta amerikanske dokumentärfilmaren Shukree Hassan Tilghman "More Than a Month" på PBS. Inte heller han är särskilt förtjust i Black History Month: "Was February really a celebration of black history or a way to say, ‘You black people don’t really matter outside of February, and you’re not really American’?”.
Andra debattörer frågar sig varför just African American ska ha en särskild historiemånad. Varför har i så fall inte ursprungsbefolkningen det? Eller den stora gruppen immigranter från Asien? Eller från Latinamerika? Och varför ska man enbart se till etncitet? Ska inte alla traditionellt undertryckta grupper uppmärksammas särskilt med en historiemånad? Kvinnor? Homosexuella? Funktionshindrade? Barn? Fattiga?
Listan kan göras lång.
Diskussionen är onekligen intressant. Är det rätt metod att särskilt lyfta fram en företeelse genom att rikta spotlighten på den under en viss tid i syfte att påminna om den mångåriga kampen mot orättvisa och rassegregation? Eller förstärker det bara känslan av utanförskap?
torsdag 16 februari 2012
Var tog Sarah Palin vägen?
Var är Sarah Palin?
För tre och ett halvt år sedan presenterade den dåvarande republikanske presidentkandidaten John McCain sin vice president-kandidat. Det gick ett sus genom den samlade publiken i Dayton, Ohio, när Sarah Palin kom ut på scenen. Knappt någon hade på förhand anat att hon skulle stå med på den republikanska president-röstsedeln. Nu stod hon där, den unga guvernören från "the great state Alaska", tillsammans med veteranen John McCain.
Från den stunden förändrades Sarah Palins liv för evigt.
Hon fick ett enormt genomslag och lämnade knappast någon oberörd. Många älskade henne. Jag var själv på ett valmöte med henne nere i Richmond, Virginia, och har sällan sett så hängivna och fanatiska anhängare i ett politiskt sammanhang.
Andra var tydligt skeptiska. Jag har republikanska vänner som bestämde sig för att rösta på Obama eftersom de inte kunde tänka sig att lägga en röst på Palin och hennes oerhört konservativa åsikter (som de framstod då, nu är de väl närmast moderata i det republikanska partiet som under dessa år har tagit många steg högerut).
Obama vann valet i november, men Sarah Palins stjärnglans inom den konservativa rörelsen snarare förstärktes. Hon hoppade av sitt uppdrag som guvernör och många trodde att hon skulle fokusera helt på en presidentkampanj i egen regi inför valet 2012.
Och länge höll hon den frågan öppen, samtidigt som hon hade sin egen reality-såpa, anställdes som fri kommentator av Fox News, skrev böcker och genomförde föreläsningsturnéer runt om i USA. Hon vårdade sitt varumärke, skulle man väl kunna säga. Och drog in oerhört mycket pengar på samma gång.
Men så drog den republikanska striden om presidentnomineringen igång. Utan Palin. Hennes såpa kördes inte en andra säsong. Hon har hamnat i bakvatten och syns inte längre alls lika frekvent i medier, samtidigt som andra republikaner ställde sig i strålkastarljuset: Mitt Romney, Rick Santorum, Newt Gingrich, Michele Bachmann, Herman Cain. Ja, och affärsmannen Donald Trump förstås.
Hennes polularitet nådde sin höjdpunkt för ett par år sedan och har sedan dess minskat konsekvent.
Så var tog Sarah Palin vägen?
Den gångna helgen dök hon upp på den årliga konservativa konferensen CPAC (Conservative Politicak Action Conference) här i Washington DC. Det var hennes första besök här - och enligt en del visar det att hon nu börjar bli en smula oroad över sin allt svagare ställning. Tidigare har hon inte behövt CPAC, hon har liksom varit för stor för den konferensen. I år accepterade hon att hålla avslutningstalet.
Och hennes lyskraft finns kvar. Även om många av deltagarna redan hade lämnat konferensen och var på väg hem, så var den stora salen proppfull. Hennes tal bemöttes av helgens största jubel.
Men enligt ett större reportage i dagens Washington Post så är det många inom partiet som inte längre tar Sarah Palin riktigt på allvar. Hennes dokusåpor, hennes bokskrivande och hennes TV-kontrakt har urholkat hennes politiska trovärdighet - och bland republikanerna på högerkanten.
"Hon är mer underhållare än en politisk kraft numera", som en höjdare inom partiet uttryckte saken i reportaget.
Palin själv har sagt att hon vill fortsätta spela en politisk roll och hon har låtit ana att hon kommer att dyka upp som en slags samlande kraft på partiets kommande konvent - då presidentkandidaten formellt ska utses. Och fortfarande spekulerar många i om hon bidar sin tid för presidentvalet 2016. Men då måste hon nog börja jobba lite på sitt politiska varumärke igen. Och inte bara på sitt underhållningsvärde...
För tre och ett halvt år sedan presenterade den dåvarande republikanske presidentkandidaten John McCain sin vice president-kandidat. Det gick ett sus genom den samlade publiken i Dayton, Ohio, när Sarah Palin kom ut på scenen. Knappt någon hade på förhand anat att hon skulle stå med på den republikanska president-röstsedeln. Nu stod hon där, den unga guvernören från "the great state Alaska", tillsammans med veteranen John McCain.
Från den stunden förändrades Sarah Palins liv för evigt.
Hon fick ett enormt genomslag och lämnade knappast någon oberörd. Många älskade henne. Jag var själv på ett valmöte med henne nere i Richmond, Virginia, och har sällan sett så hängivna och fanatiska anhängare i ett politiskt sammanhang.
Andra var tydligt skeptiska. Jag har republikanska vänner som bestämde sig för att rösta på Obama eftersom de inte kunde tänka sig att lägga en röst på Palin och hennes oerhört konservativa åsikter (som de framstod då, nu är de väl närmast moderata i det republikanska partiet som under dessa år har tagit många steg högerut).
Obama vann valet i november, men Sarah Palins stjärnglans inom den konservativa rörelsen snarare förstärktes. Hon hoppade av sitt uppdrag som guvernör och många trodde att hon skulle fokusera helt på en presidentkampanj i egen regi inför valet 2012.
Och länge höll hon den frågan öppen, samtidigt som hon hade sin egen reality-såpa, anställdes som fri kommentator av Fox News, skrev böcker och genomförde föreläsningsturnéer runt om i USA. Hon vårdade sitt varumärke, skulle man väl kunna säga. Och drog in oerhört mycket pengar på samma gång.
Men så drog den republikanska striden om presidentnomineringen igång. Utan Palin. Hennes såpa kördes inte en andra säsong. Hon har hamnat i bakvatten och syns inte längre alls lika frekvent i medier, samtidigt som andra republikaner ställde sig i strålkastarljuset: Mitt Romney, Rick Santorum, Newt Gingrich, Michele Bachmann, Herman Cain. Ja, och affärsmannen Donald Trump förstås.
Hennes polularitet nådde sin höjdpunkt för ett par år sedan och har sedan dess minskat konsekvent.
Så var tog Sarah Palin vägen?
Den gångna helgen dök hon upp på den årliga konservativa konferensen CPAC (Conservative Politicak Action Conference) här i Washington DC. Det var hennes första besök här - och enligt en del visar det att hon nu börjar bli en smula oroad över sin allt svagare ställning. Tidigare har hon inte behövt CPAC, hon har liksom varit för stor för den konferensen. I år accepterade hon att hålla avslutningstalet.
Och hennes lyskraft finns kvar. Även om många av deltagarna redan hade lämnat konferensen och var på väg hem, så var den stora salen proppfull. Hennes tal bemöttes av helgens största jubel.
Men enligt ett större reportage i dagens Washington Post så är det många inom partiet som inte längre tar Sarah Palin riktigt på allvar. Hennes dokusåpor, hennes bokskrivande och hennes TV-kontrakt har urholkat hennes politiska trovärdighet - och bland republikanerna på högerkanten.
"Hon är mer underhållare än en politisk kraft numera", som en höjdare inom partiet uttryckte saken i reportaget.
Palin själv har sagt att hon vill fortsätta spela en politisk roll och hon har låtit ana att hon kommer att dyka upp som en slags samlande kraft på partiets kommande konvent - då presidentkandidaten formellt ska utses. Och fortfarande spekulerar många i om hon bidar sin tid för presidentvalet 2016. Men då måste hon nog börja jobba lite på sitt politiska varumärke igen. Och inte bara på sitt underhållningsvärde...
tisdag 7 februari 2012
Bakom presidentvalet: Hur går det i kongressen?
De flesta fokuserar på höstens presidentval, men det är en hel del andra val samtidigt. Och vissa av dem är oerhört intressanta. Det gäller inte minst valet till kongressens båda kammare, representanthuset och senaten.
I huset står samtliga 435 platser på spel, ledamöterna har en mandatperiod på bara två år (i senaten väljs man på sex år).
Demokraterna tappade ju majoriteten i representanthuset i samband med mellanårsvalet 2010. Republikanerna har för närvarande 242 ledamöter mot demokraternas 191. Två platser är vakanta. Det är denna maktposition som gör att republikanerna har så stora möjligheter att stoppa eller åtminstone påverka Barack Obamas olika lag- och reformförslag.
Nya opinionssiffror visar att demokraterna har vissa möjligheter att återta majoriteten i representanthuset. Det är väldigt svårt att få en rättvis bild över opinionsläget eftersom valet är så splittrat, men sammantaget - sett över hela USA utan hänsyn till de lokala valdistrikten - leder demokraterna med ett par procentenheter.
Man ska nog inte dra för stora växlar på på denna statistik, men det är en indikation på att republikanerna inte ska ta för givet att höstens kongressval blir ännu ett segerval. Och vissa republikanska strateger är klart bekymrade:
"“It could be very, very hard”, sa till exempel det republikanska partiets tidigare ordförande Michael Steele i dagens Washington Post om höstens val till representanthuset.
Främst är det en allmän uppgång i opinionen för demokraterna som gynnar deras siffror. Och denna uppgång beror framförallt på att ekonomin förbättras och arbetslösheten är på väg ner.
Samtidigt är det rätt många som är besvikna över hur republikanerna hanterat sin majoritet i representanthuset. De har ofta framstått som envisa, tjurskalliga och helt utan vilja att kompromissa eller hitta möjliga lösningar över partigränsen - en attityd som fått även en del inom partiet att reagera. Många av de nyvalda republikanska ledamöterna har kommit in på så kallade tea party-mandat och är överlag inte särskilt intresserade av att samarbete "over the aisle".
I senaten lyckades demokraterna behålla majoriteten vid valet 2010: 51 mandat mot 47 (två ledamöter är independents). En tredjedel av senatsstolarna väljs om vartannat år. Här är opinionsläget helt jämnt för närvarande. Demokraterna har enligt senaste mätningen 45 mer eller mindre säkra senatsplatser mot republikanernas 47. Striden kommer främst att stå om de åtta återstående.
I huset står samtliga 435 platser på spel, ledamöterna har en mandatperiod på bara två år (i senaten väljs man på sex år).
Demokraterna tappade ju majoriteten i representanthuset i samband med mellanårsvalet 2010. Republikanerna har för närvarande 242 ledamöter mot demokraternas 191. Två platser är vakanta. Det är denna maktposition som gör att republikanerna har så stora möjligheter att stoppa eller åtminstone påverka Barack Obamas olika lag- och reformförslag.
Nya opinionssiffror visar att demokraterna har vissa möjligheter att återta majoriteten i representanthuset. Det är väldigt svårt att få en rättvis bild över opinionsläget eftersom valet är så splittrat, men sammantaget - sett över hela USA utan hänsyn till de lokala valdistrikten - leder demokraterna med ett par procentenheter.
Man ska nog inte dra för stora växlar på på denna statistik, men det är en indikation på att republikanerna inte ska ta för givet att höstens kongressval blir ännu ett segerval. Och vissa republikanska strateger är klart bekymrade:
"“It could be very, very hard”, sa till exempel det republikanska partiets tidigare ordförande Michael Steele i dagens Washington Post om höstens val till representanthuset.
Främst är det en allmän uppgång i opinionen för demokraterna som gynnar deras siffror. Och denna uppgång beror framförallt på att ekonomin förbättras och arbetslösheten är på väg ner.
Samtidigt är det rätt många som är besvikna över hur republikanerna hanterat sin majoritet i representanthuset. De har ofta framstått som envisa, tjurskalliga och helt utan vilja att kompromissa eller hitta möjliga lösningar över partigränsen - en attityd som fått även en del inom partiet att reagera. Många av de nyvalda republikanska ledamöterna har kommit in på så kallade tea party-mandat och är överlag inte särskilt intresserade av att samarbete "over the aisle".
I senaten lyckades demokraterna behålla majoriteten vid valet 2010: 51 mandat mot 47 (två ledamöter är independents). En tredjedel av senatsstolarna väljs om vartannat år. Här är opinionsläget helt jämnt för närvarande. Demokraterna har enligt senaste mätningen 45 mer eller mindre säkra senatsplatser mot republikanernas 47. Striden kommer främst att stå om de åtta återstående.
måndag 6 februari 2012
Sänkt arbetslöshet får Obama att stiga
Arbetslösheten sjunker i USA för femte månaden i rad. I slutet av förra veckan kom nya siffror som visar att den officiella arbetslösheten nu är 8,3 procent, vilket är ganska precis vad den var när Barack Obama flyttade in i Vita Huset i slutet av januari 2009.
Nettotillskottet av arbetstillfällen är dessutom enbart skapat inom det privata näringslivet. Antalet offentliga tjänster fortsätter att minska som en följd av omfattande besparingar på främst kommunala och delstatliga nivåer.
Kan den sittande presidenten visa att han lyckats få ner siffrorna under sin mandatperiod lär han bli omvald, trots att arbetslösheten sannolikt fortfarande kommer att vara historiskt hög vid valet den 6 november.
De republikanska utmanarnas främsta angreppsstrategi mot Obama har ju varit att han inte förstås sig på näringslivet och därmed inte kan fixa fram fler jobb. Faller denna strategi återstår inte särskilt mycket. De kommer säkert skjuta in sig på "Obamacare" och Romney kör hört med att Obama vill "förvandla USA till en europisk välfärdsstat".
Fast grejen är att det finns rätt många amerikaner som gillar idén med en allmän sjukvårdsföräkring och många har inte heller så mycket emot tanken på ett USA med åtminstone ett visst mått av välfärd.
Det gigantiska federala statunderskottet är en annan sak som Romney och republikanerna kommer att fortsätta driva som ett argument mot Obama. Men frågan är hur många som berörs av det. Dessutom har ju även Barack Obama dragit in en hel del på den statliga svångremmen - och han aviserat ytterligare rejäla besparingar på federal nivå. Något som han för övrigt fått kraftig kritik för från vänstern.
Ju mer arbetslösheten sjunker, desto lättare för Obama att få fyra år till i Vita Huset. Och redan nu börjar opinionen svänga till hans fördel. Dagens Washington Post rapporterar att Obama skulle vinna över såväl Mitt Romney (51 procent mot 45) som Newt Gingrick (54-43) om det hade varit val i dag. Det är en avsevärd färbättring av opinionsläget för den sittande presidenten jämfört med bara för någon månad sedan.
Det kan bli en tung vår för de republikanska utmanarna.
Nettotillskottet av arbetstillfällen är dessutom enbart skapat inom det privata näringslivet. Antalet offentliga tjänster fortsätter att minska som en följd av omfattande besparingar på främst kommunala och delstatliga nivåer.
Kan den sittande presidenten visa att han lyckats få ner siffrorna under sin mandatperiod lär han bli omvald, trots att arbetslösheten sannolikt fortfarande kommer att vara historiskt hög vid valet den 6 november.
De republikanska utmanarnas främsta angreppsstrategi mot Obama har ju varit att han inte förstås sig på näringslivet och därmed inte kan fixa fram fler jobb. Faller denna strategi återstår inte särskilt mycket. De kommer säkert skjuta in sig på "Obamacare" och Romney kör hört med att Obama vill "förvandla USA till en europisk välfärdsstat".
Fast grejen är att det finns rätt många amerikaner som gillar idén med en allmän sjukvårdsföräkring och många har inte heller så mycket emot tanken på ett USA med åtminstone ett visst mått av välfärd.
Det gigantiska federala statunderskottet är en annan sak som Romney och republikanerna kommer att fortsätta driva som ett argument mot Obama. Men frågan är hur många som berörs av det. Dessutom har ju även Barack Obama dragit in en hel del på den statliga svångremmen - och han aviserat ytterligare rejäla besparingar på federal nivå. Något som han för övrigt fått kraftig kritik för från vänstern.
Ju mer arbetslösheten sjunker, desto lättare för Obama att få fyra år till i Vita Huset. Och redan nu börjar opinionen svänga till hans fördel. Dagens Washington Post rapporterar att Obama skulle vinna över såväl Mitt Romney (51 procent mot 45) som Newt Gingrick (54-43) om det hade varit val i dag. Det är en avsevärd färbättring av opinionsläget för den sittande presidenten jämfört med bara för någon månad sedan.
Det kan bli en tung vår för de republikanska utmanarna.
torsdag 2 februari 2012
Roseanne Barr for president
Nu är det definitivt klart: Skådisen Roseanne Barr vill bli nominerad som det amerikanska miljöpartiets presidentkandidat. I dag, torsdag, skickade hon in de formella dokumenten som krävs.
Barr gick ut redan i somras och pratade om att hon övervägde att ställa upp som kandidat för de gröna. Ingen tog henne riktigt på allvar då och kommentaterna i dag - när hennes kandidatur blev känd - präglas av en blandning av förvåning och "är det här ett skämt?".
Men enligt Roseanne Barr menar hon allvar. Hon har redan gått ut och lovat att hon ska införa en allmän sjukvårdsförsäkring av "europeriskt modell" inom de första 100 dagarna i Vita Huset. Tidigare har hon bland annat föreslagit att krig ska förbjudas och cannabis legailseras.
Det återstår att se om hennes kandidatur kommer att få genomslag. Själv tvivlar hon inte på det:
I will barnstorm American living rooms. Mainstream media will be unable to ignore me, but more importantly they will be unable to overlook the needs of average Americans in the run-up to the 2012 election."
Miljöpartiets kandidat ska utses i samband med partiets kongress i Baltimore i juni.
Den andra stora politiska nyheten i dag när det gäller det kommande presidentvalet: Donald Trump kom ut Mitt Romney-anhängare. Frågan är om hans stöd hjälper eller stjälper Romney...
Barr gick ut redan i somras och pratade om att hon övervägde att ställa upp som kandidat för de gröna. Ingen tog henne riktigt på allvar då och kommentaterna i dag - när hennes kandidatur blev känd - präglas av en blandning av förvåning och "är det här ett skämt?".
Men enligt Roseanne Barr menar hon allvar. Hon har redan gått ut och lovat att hon ska införa en allmän sjukvårdsförsäkring av "europeriskt modell" inom de första 100 dagarna i Vita Huset. Tidigare har hon bland annat föreslagit att krig ska förbjudas och cannabis legailseras.
Det återstår att se om hennes kandidatur kommer att få genomslag. Själv tvivlar hon inte på det:
I will barnstorm American living rooms. Mainstream media will be unable to ignore me, but more importantly they will be unable to overlook the needs of average Americans in the run-up to the 2012 election."
Miljöpartiets kandidat ska utses i samband med partiets kongress i Baltimore i juni.
Den andra stora politiska nyheten i dag när det gäller det kommande presidentvalet: Donald Trump kom ut Mitt Romney-anhängare. Frågan är om hans stöd hjälper eller stjälper Romney...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)