fredag 22 januari 2010

Varför denna förändringsrädsla?

Resultatet i fyllnadsvalet i Massachusetts verkar nu definitivt leda till stora problem för demokraterna när det gäller vårdreformen. Representanthusets talman, demokraten Nancy Pelosi, har deklarerat att hon inte kommer att få med huset på senatens beslut. Det innebär att senaten, kongressens andra kammare, måste ta ställning till ett nytt reformförlag. Och eftersom demokraterna nu inte längre har den nödvändiga kvalificerade majoriteten, så måste man ha med minst en republikan på sin sida.

Vilket i sin tur innebär att reformarbetet måste tas om från början. Annorlunda uttryckt: Ett års arbete med den sannolikt mest angelägna förändringen av amerikansk samhällsstruktur har spolats ner i toaletten av väljarna i Massachusetts (den delstat som redan genomfört en omfattande sjukvårdsreform på egen hand och där 93 procent av befolkningen redan har sjukvårdsförsäkring).

Ursäkta att jag blir en smula personlig, men det här är ju något fullständigt i hästväg. Jag är djupt bekymrad över framtiden för detta land...

Här sitter man med världens dyraste sjukvårdssystem. Kostnadsökningarna är enorma. Var sjätte amerikan saknar sjukvårdsförsäkring och basal tillgång på preventiva läkarundersökningar eller behandlingar för kroniska sjukdomar. Kvaliteten på genomsnittsvården som tillhandahålls ligger inte ens nära tio i topp, tjugo i topp eller trettio i topp. En mängd indikatorer (förväntad livslängd, spädbarnsdödlighet, överlevnadstal efter olika sjukdomar etc) visar snarare att landet med världens dyraste sjukvård har ramlat ner på nivåer som är direkt pinsamma.

Det amerikanska sjukvårdssystemet är ineffektivt, extremt resurskrävande, enormt dyrt, omodernt och sällsynt dåligt organiserat. Sjukvårdsförsäkringen är baserad på anställningar och uppemot 50 miljoner amerikaner är oförsäkrade. En kombination av arbetslöshet och en olycka eller sjukdom med sjukhusvård som följd, innebär oftast en total ekonomisk katastrof för en enskild eller för en familj.

Det krävs inte särskilt mycket intelligens för att förstå att det här inte är hållbart. Det här landet håller på att gräva sin egen vårdgrav.

Ändå vägrar folk (ja, inte alla...) att gå med på en förändring. Denna förändringsrädsla verkar vara lika svår att rå på som den är svår att förstå.

Man tager sig för pannan.

Ps. En sannolik förklaring till denna rädsla för vårdreformen är att de flesta (fem av sex) faktiskt har en försäkring och därmed tillgång till en bra sjukvård. Varför ändra på något som fungerar bra för mig personligen bara för att landet håller på att gå i konkurs? Kanske är det här som den egentliga pedagogiska utmaningen finns för Barack Obama - och som han inte lyckats bemästra.

4 kommentarer:

Lotta K sa...

Jag har bott i Kalifornien i 15 år, och jag tror det är svårt för oss svenskar att förstå att så många amerikaner faktiskt är helt oförstående inför begreppet solidaritet.

Peter sa...

Jo, jag håller helt med. Jag har haft stora svårigheter att förstå många amerikaners - i mitt tycke - märkliga logik. Även om jag aktivt försökt skaka av mig de svenska skygglapparna. Problemet är att denna vägran att göra något åt vårdens strukturfel drabbar hela landet. Och ju längre man väntar på att förändra systemet, desto värre blir situationen. Så det är inte bara solidaritet det handlar om, utan även om krass ekonomi för individen. PÅ sikt.

Hanna sa...

Ja, det är verkligen svårt att förstå det här. Man blir ju lite nyfiken på det där valet i Massachusetts:
Hur högt var valdeltagandet? Vilka var det egentligen som röstade (vilken grupp ur befolkningen alltså)? Fanns det någon annan stor valfråga än den om sjukvårdsreformen som hade betydelse för resultatet?
Det var ju en så väldigt speciell situation så man börjar ju nästan tro att Massachusetts befolkning av någon (outgrundlig) anledning vill ha den där lyckade sjukvårdsreformen för sig själva...
/Hanna

Peter sa...

Enligt vad jag kunnat läsa mig till så var valdeltagandet relativt högt och det var framförallt delstatens vita arbetsklassbefolkning som röstade på Brown - samma grupp som med stor majoritet röstade på Obama i presidentvalet. Övriga grupper röstade ungefär likadant som för ett drygt år sedan.
De frågor som väljarna har ansett vara bland de viktigast är jobb/arbetslöshet, ekonomi och vården. Missnöjet bottnar bla a i att arbetslösheten fortsätter att stiga och att många menar att Obama stärkt statens position för mycket. Samtidigt tycker rätt många att staten ("the government")gör för lite. Knepigt, sa Bull. Läs mer i gårdagens Washington Post: http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/01/22/AR2010012203167.html