Det har inte funnits så mycket tid över för att uppdatera Amerika-reportage de senaste veckorna. Och så lär det bli ett tag framöver. Det är helger som ska firas, en rapport som ska skrivas och en del andra texter som ska bearbetas.
Hoppas ni har överseende.
Fast stiltjen på den här sidan betyder ju inte att nyhetstempot avstannat i USA. Bland annat har vi de senaste dagarna upplevt den första riktigt rejäla konsekvensen av att det kom in en hel del tea party-lierade ledamöter i kongressens representanthus vid mellanårsvalet 2010.
Så här var det: Efter en hel del förhandlande och kompromissande hit och dit lyckades republikaner och demokrater i senaten komma överens om ett paket som bland annat innebar att den tillfälligt införda lägre inkomstskatten för låg- och medelinkomstagare (berör totalt mer än hälften av USA:s invånare) förlängs i ett par månader. Dessutom ingick det pengar för Medicare samt för arbetslöshetsunderstöd i paketet. Samt ett preliminärt ja till byggandet av en mycket omstridd oljepipeline från Kanada genom USA.
Även Vita Huset stod bakom uppgörelsen i senaten.
Klappat och klart, trodde de flesta. Inte skulle väl representanthuset lägga hinder i vägen i sista stund?
Men det gjorde det. Det vill säga republikanerna i huset. I praktiken handlar det om de som valts in på tea party-mandat pressade fram ett nej från den republikanska majoriteten i huset.
Beslutet att gå emot senats-kompromissen fick massiv kritik från både höger och vänster. Till och med den konservativa Wall Street Journal tog tydligt avstånd från huset-republikanerna i en ovanligt fränt formulerad ledarartikel. Även presidentkandidaterna Mitt Romney och Newt Gingrich tog ställning för senatsuppgörelsen och därmed emot republikanerna i huset.
Den första riktigt betydelsefulla partiplittringen under den här mandatperioden var ett faktum.
Efter två dygns kanonad kallade talmannen i huset, John Boehner, till presskonferens i eftermiddags och meddelade att republikanerna plötsligt ändrat sig - de går nu med på senatsuppgörelsen.
"Det här var kanske inte det smartaste vi gjort", erkände Boehner inför journalistuppbådet.
Och han får medhåll av republikanska strateger:
"Hade de hållt fast vid det här så hade de rikserat att förlora slaget om senaten 2012 (där demokraterna har majoriteten just nu) och skänka president Obama segern i presidentvalet utan att ens klara av att utmana honom", sa till exempel Ford O'Connell till nyhetsbyrån Reuters.
Det ska bli intressant att se vad huset-republikanernas klantighet innebär i den fortsatta diskussionen inför nästa års val.
På tal om det, vem blir Obamas utmanare i november? Den första primärvalsomgången inleds redan om ett par veckor, med caucusen i Iowa (3 januari).
Just nu leder Newt Gingrich i de nationella opinionsmätningarna. Han ligger på runt 28 procent, mot Mitt Romneys 24. Ron Paul är trea på runt 12 procent.
I mätningarna för Iowa ser det annorlunda ut. Där leder faktiskt Ron Paul i flera mätningar, med Romney på andra och Gigrich på tredje plats - men det är rätt tätt mellan de tre. I nästa delstat som har primärval, New Hampshire, har Mitt Romney en rätt betryggande ledning.
Man bör dock notera att Iowa och framförallt New Hampshire är rätt små delstater. Att deras betydelse ändå anses vara såpass stor bygger på att de traditionellt inleder primärvalssäsongen. I de två större delstater som följer, South Carolina och Florida, leder Newt Gingrich komfortabelt.
Allt talar för att det blir en ytterst intressant primärvalsvinter...
Med det vill jag tillönska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
torsdag 22 december 2011
måndag 12 december 2011
Om boxningens vidare betydelse
Min gamle far, salig i åtanke, brukade ofta referera tillbaka till sin tid som boxare. Sporten har därför alltid betytt något särskilt för mig, en mycket märklig blandning av rent logiskt och intellektuellt avståndstagande och en mer känslofylld kärlek till the noble art of self defence (som boxningen brukar kallas lite hycklande - det hela går ju ytterst ut på att slå ner sin motståndare).
Boxningen innehåller ofta all tänkbar mänsklig dramatik, både inom och utom ringen. Historierna blir påfallande ofta rent episka - det kan handla om hjältesagor, historiska matcher, djup tragedi. Sportens tradition, kultur och begrepp ses ofta som en symbol för något mycket större än bara två personer som försöker skada varandra så gott det går.
Dessa tankar slog mig när jag tittade på den första titelmatchen i boxning som genomförts i Washington DC på nästan 20 år: Regerande mästaren Amir Khan mötte i lördags hemmasonen Lamont Peterson. Och när jag läser referaten och kommentaterna efter matchen blir det än tydligare: Lördagens kamp handlade om mycket mer än om några mästerbälten.
Peterson är 27 år och uppvuxen i den fattiga sydöstra delen av DC. Han och hans bror var hemlösa i unga år och enligt legenden togs de båda omhand om en boxningstränare som såg till att ge dom en stabil social grund i livet. Istället för att försvinna ut i en värld av kriminalitet och droger - som så många killar gör just i dessa stadsdelar - började de träna boxning.
Lamont Peterson sågs tidigt som en talang och han har kämpat sig igenom alla stadier inom sporten: ungdomsåren, amatöråren, de första stapplande stegen ut i proffslivet. I lördags stod han så vid sina drömmars mål: En match om världsmästartiteln.
Det hela påminner inte så lite om den helamerikanska Rocky-sagan. Den fattiga killen utan förutsättningar som mot alla odds och med stenhårt arbete lyckas. Flera skribenter drar för övrigt parallellen just till Rocky när de nu kommenterar fighten i efterhand.
Förutsättningarna var givna: britten Khan (född i England av pakistanska föräldrar), en erkänt mycket skicklig och dessutom elegant boxare, var skyhög favorit. Gatubarnet Peterson skulle vara nöjd med att ha nått fram till en titelmatch. Att han faktiskt skulle kunna vinna titeln var i det närmaste otänkbart.
Och matchen inleddes precis som de flesta trodde. Peterson åkte ner i golvet efter en knock down. Han var snabbt uppe, utan att direkt se skakad ut. Men det här var ju bara början. Utan tvekan skulle det bli en enkel vinst för Khan.
Sedan hände det något. Lamont Peterson trummade envetet på. Utan någon större finess, förvisso, men effektivt, envist och aggresivt. Han drev Khan bakåt med bestämda rörelser och mängder av kroppslag. Ju längre matchen led, destor mer frustrerad blev Amir Khan. Särskilt efter att ringdomaren tagit bort poäng från honom för att han knuffat bort Peterson - två gånger dessutom.
Matchen gick tiden ut. Och den osannolika drömmen blev sann: Den fattiga pojken från DC:s sydöstra gator tilldömdes segern.
Khan och hans team var naturligtvis bestörta och klargjorde genast att de blivit bestulna på segern genom en enögd hemmadomare.
"Nu förstår jag varför inte Washington DC har fått arrangera några titelmatcher på 20 år", kommenterade Amir Khan efteråt.
Men faktum kvarstår: Lamont Peterson är numera världsmästare i boxning. Och det är stort, oerhört stort, i en stad som är totalt svältfödd på framgångar både inom sport och inom i stort sett alla andra områden som tänkas kan.
För så här är det: Den amerikanska huvudstaden har det tungt just nu. Efter några år med relativa framgångar - som minskad kriminalitet, mindre social utsatthet, bättre skolor, färre fall av korruption - har det mesta gått åt fel håll de senaste åren.
Sta'n är, för att tala boxningsspråk, hårt pressad mot repen igen och det är en tidsfråga innan den är nere för räkning. Skandalerna för borgmästaren som tillträdde för två år sedan, Vincent Gray, har duggat tätt. Representanter i hans kommunstyrelse anklagas för att ha lurat till sig stora belopp eller andra slags fördelar, några är föremål för polisutredningar och har sannolikt åtal att vänta. Flera av hans centralt anställda har likaså blivit misstänkta för olika former av mutbrott och andra former av regelbrott.
Arbetslösheten i de fattiga områdena är rekordhög, klyftorna mellan de välbärgade och de utsatta statdselarna har aldrig i modern tid varit så stora, skolresultaten går åt fel håll igen efter flera års positiv trend. Exemplen är många och hopplösheten breder ut sig. Inte ens idrottslagen skänker någon tröst i bedrövelsen: Nationals (baseball) tillhör ligans sämsta lag och var inte nära slutspel. Redskins (american football) förlorar match efter match. Wizards (basket) får inte spela på grund av lock out. DC United (fotboll) nådde inte heller slutspel.
Inte ens hockeylaget Capitals spelar bra just nu och ligger för närvarande och balanserar på gränsen till att kvalificera sig till play off (även om det fortfarande är många matcher kvar).
Därför är Lamont Petersons insats i lördags så viktig här i Distriktet. Inte så mycket i de vita stadsdelarna där jag bor. Men i nordöst och sydöst och i Anacostia och i Prince George's County. Där har det garanterats sträckts på en och annan krökt rygg de senaste dagarna.
Det går att nå framgång. Mot alla odds. Det är budskapet.
Boxningen har fått ytterligare en hjältehistoria av episka mått. Jag tror inte det skulle kunna ha skett i någon annan sport. Rätta mig om jag har fel.
Boxningen innehåller ofta all tänkbar mänsklig dramatik, både inom och utom ringen. Historierna blir påfallande ofta rent episka - det kan handla om hjältesagor, historiska matcher, djup tragedi. Sportens tradition, kultur och begrepp ses ofta som en symbol för något mycket större än bara två personer som försöker skada varandra så gott det går.
Dessa tankar slog mig när jag tittade på den första titelmatchen i boxning som genomförts i Washington DC på nästan 20 år: Regerande mästaren Amir Khan mötte i lördags hemmasonen Lamont Peterson. Och när jag läser referaten och kommentaterna efter matchen blir det än tydligare: Lördagens kamp handlade om mycket mer än om några mästerbälten.
Peterson är 27 år och uppvuxen i den fattiga sydöstra delen av DC. Han och hans bror var hemlösa i unga år och enligt legenden togs de båda omhand om en boxningstränare som såg till att ge dom en stabil social grund i livet. Istället för att försvinna ut i en värld av kriminalitet och droger - som så många killar gör just i dessa stadsdelar - började de träna boxning.
Lamont Peterson sågs tidigt som en talang och han har kämpat sig igenom alla stadier inom sporten: ungdomsåren, amatöråren, de första stapplande stegen ut i proffslivet. I lördags stod han så vid sina drömmars mål: En match om världsmästartiteln.
Det hela påminner inte så lite om den helamerikanska Rocky-sagan. Den fattiga killen utan förutsättningar som mot alla odds och med stenhårt arbete lyckas. Flera skribenter drar för övrigt parallellen just till Rocky när de nu kommenterar fighten i efterhand.
Förutsättningarna var givna: britten Khan (född i England av pakistanska föräldrar), en erkänt mycket skicklig och dessutom elegant boxare, var skyhög favorit. Gatubarnet Peterson skulle vara nöjd med att ha nått fram till en titelmatch. Att han faktiskt skulle kunna vinna titeln var i det närmaste otänkbart.
Och matchen inleddes precis som de flesta trodde. Peterson åkte ner i golvet efter en knock down. Han var snabbt uppe, utan att direkt se skakad ut. Men det här var ju bara början. Utan tvekan skulle det bli en enkel vinst för Khan.
Sedan hände det något. Lamont Peterson trummade envetet på. Utan någon större finess, förvisso, men effektivt, envist och aggresivt. Han drev Khan bakåt med bestämda rörelser och mängder av kroppslag. Ju längre matchen led, destor mer frustrerad blev Amir Khan. Särskilt efter att ringdomaren tagit bort poäng från honom för att han knuffat bort Peterson - två gånger dessutom.
Matchen gick tiden ut. Och den osannolika drömmen blev sann: Den fattiga pojken från DC:s sydöstra gator tilldömdes segern.
Khan och hans team var naturligtvis bestörta och klargjorde genast att de blivit bestulna på segern genom en enögd hemmadomare.
"Nu förstår jag varför inte Washington DC har fått arrangera några titelmatcher på 20 år", kommenterade Amir Khan efteråt.
Men faktum kvarstår: Lamont Peterson är numera världsmästare i boxning. Och det är stort, oerhört stort, i en stad som är totalt svältfödd på framgångar både inom sport och inom i stort sett alla andra områden som tänkas kan.
För så här är det: Den amerikanska huvudstaden har det tungt just nu. Efter några år med relativa framgångar - som minskad kriminalitet, mindre social utsatthet, bättre skolor, färre fall av korruption - har det mesta gått åt fel håll de senaste åren.
Sta'n är, för att tala boxningsspråk, hårt pressad mot repen igen och det är en tidsfråga innan den är nere för räkning. Skandalerna för borgmästaren som tillträdde för två år sedan, Vincent Gray, har duggat tätt. Representanter i hans kommunstyrelse anklagas för att ha lurat till sig stora belopp eller andra slags fördelar, några är föremål för polisutredningar och har sannolikt åtal att vänta. Flera av hans centralt anställda har likaså blivit misstänkta för olika former av mutbrott och andra former av regelbrott.
Arbetslösheten i de fattiga områdena är rekordhög, klyftorna mellan de välbärgade och de utsatta statdselarna har aldrig i modern tid varit så stora, skolresultaten går åt fel håll igen efter flera års positiv trend. Exemplen är många och hopplösheten breder ut sig. Inte ens idrottslagen skänker någon tröst i bedrövelsen: Nationals (baseball) tillhör ligans sämsta lag och var inte nära slutspel. Redskins (american football) förlorar match efter match. Wizards (basket) får inte spela på grund av lock out. DC United (fotboll) nådde inte heller slutspel.
Inte ens hockeylaget Capitals spelar bra just nu och ligger för närvarande och balanserar på gränsen till att kvalificera sig till play off (även om det fortfarande är många matcher kvar).
Därför är Lamont Petersons insats i lördags så viktig här i Distriktet. Inte så mycket i de vita stadsdelarna där jag bor. Men i nordöst och sydöst och i Anacostia och i Prince George's County. Där har det garanterats sträckts på en och annan krökt rygg de senaste dagarna.
Det går att nå framgång. Mot alla odds. Det är budskapet.
Boxningen har fått ytterligare en hjältehistoria av episka mått. Jag tror inte det skulle kunna ha skett i någon annan sport. Rätta mig om jag har fel.
torsdag 8 december 2011
Obama retar upp vänstern och flörtar åt höger
Den amerikanska vänstern får allt svårare att stödja Barack Obama.
För några månader sedan retade han gallfeber på miljörörelsen genom att köra över sin egen miljömyndighet (EPA) och säga nej till hårdare krav på utsläpp av luftföroreningar (se tidigare inlägg). Och i går, onsdag, kom nästa bakslag för den spretiga progressiva rörelsen: hälsominister Kathleen Sebelius stoppade helt oväntat ett förslag från Food and Drug Adminstration (FDA, motsvarar ungefär en blandning av Läkemedelsverket och Livsmedelsverket i Sverige), som skulle innebära frisläppande av ett dagen-efter-piller, kallat Plan B, här i USA.
I dag kan alla kvinnor över 17 år köpa Plan B receptfritt. Tjejer under 17 år kan också ta läkemedlet, men då krävs det förskrivning, vilket i praktiken ofta innebär att de inte kan använda det eftersom själva poängen är att man ska ta pillret så snart som möjligt efter oskyddat samlag. Det kan vara svårt att hinna få tid hos en läkare och få ett recept utskrivet inom ett dygn - särskilt om samlaget skett under en helg. Dessutom vet man att många unga tjejer drar sig från att söka upp en läkare - det är pinsamt och känsligt, föräldrarna måste bli underrättade och dessutom finns ju alltid möjligheten att de inte blivit gravida.
FDA - och läkemedelstillverkaren - har kunnat visa på studier att pillret är säkert att ta och inte innebär någon risk för biverkningar om det använts på rätt sätt (det vill säga inte överdoseras). Åldern spelar ingen roll förutsatt att tjejen är könsmogen och alltså riskerar att bli gravid. Således föreslog FDA för en tid sedan att pillret ska kunna säljas helt receptfritt på amerikanska apotek - utan begränsningar. Det skulle därmed få samma status som till exempel kondomer.
Det här är något som kvinnorörelsen, läkare och andra grupper slagits länge för. Man drev en hård kamp under Bush-adminstrationen, som länge var emot att Plan B skulle säljas receptfritt överhuvudtaget. Så småningom - och tämligen motvilligt - sa man ja, men införde en åldersgräns. Sedan dess har läkemedlet utvecklats, blivit säkrare och numera behöver man bara ta ett piller jämfört med tidigare två. Det har fått FDA att rekommendera ett totalt frisläppande.
Ingen trodde att detta skulle stöta på patrull i adminstrationen. Naturligtvis protesterade rabiata pro life-anhängare, inklusive högerorienterade politiker i kongressen. Men annars är enigheten i det närmaste total både bland profession, forskare och intresseorganisationer att detta är rätt väg att gå.
Det är oerhört ovanligt att en amerikansk regering går emot sin egen myndighet. Det gäller särskilt tyngre myndigheter. Och FDA tillhör definitivt en av de tyngre.
Hälsominister Kathleen Sebelius har hittills haft en stor trovärdighet inom den amerikanska vård- och välfärdssektorn. Hon har varit drivande, engagerad och faktiskt fått en hel del gjort under sina snart tre år på stolen. Hon är en av Barack Obamas mest polulära ministrar och har bemötts med respekt framförallt från vänstern.
Just av dessa ovan nämnda skäl är reaktionen på hennes beslut osedvanligt hård.
“We are outraged that this administration has let politics trump science. This administration is unwilling to stand up to any controversy and do the right thing for women’s health. That’s shameful”, säger till exempel Kirsten Moore of the Reproductive Health Technologies Project i dagens Washington Post.
"There is no rationale that can justify HHS (amerikanska hälsodepartementet) reaching in and overturning the FDA on the decision about this safe and effective contraception. I never thought I’d see this happen again", menar Susan Wood på George Washington University i samma tidning. Hon tillägger att hon är "beyond stunned" över Sebelius beslut.
Hälsoministerns ställningstagande - och det tidigare beslutet att säga nej till de ökade miljökraven - kan knappast tolkas på annat sätt än att Obama-adminstrationen nu allt mer öppet flörtar med högern inför det stundande presidentvalet. Både miljö- och abortfrågor har stor politisk tyngd såväl till höger som vänster på den politiska skalan. Och Barack Obamas val att gå högern till mötes kommer naturligtvis få konsekvenser.
Vänstern har redan tidigare generellt varit besviken på Obama - han har varit för försiktig, han har skjutit upp eller helt struntat i tidigare utlovade förändringar, han har varit närmast märkligt passiv i till exempel frågor som rört fackliga rättigheter eller satsningar på socialt utsatta grupper. Så låter kritiken.
Det här senaste lär öka frustrationen och besvikelsen på vänsterkanten. Frågan är om detta kan kompenseras med att hans stöd i den mer högerorienterade falangen - bland högerdemokrater och oberoende ("independent") - ökar i motsvarande grad.
För en sak är glasklar: Barack Obama lär behöva entusiasm, glöd, kraft och stort stöd för att få möjlighet att stanna fyra år till i Vita Huset.
Läs mer i dagens Washington Post.
För några månader sedan retade han gallfeber på miljörörelsen genom att köra över sin egen miljömyndighet (EPA) och säga nej till hårdare krav på utsläpp av luftföroreningar (se tidigare inlägg). Och i går, onsdag, kom nästa bakslag för den spretiga progressiva rörelsen: hälsominister Kathleen Sebelius stoppade helt oväntat ett förslag från Food and Drug Adminstration (FDA, motsvarar ungefär en blandning av Läkemedelsverket och Livsmedelsverket i Sverige), som skulle innebära frisläppande av ett dagen-efter-piller, kallat Plan B, här i USA.
I dag kan alla kvinnor över 17 år köpa Plan B receptfritt. Tjejer under 17 år kan också ta läkemedlet, men då krävs det förskrivning, vilket i praktiken ofta innebär att de inte kan använda det eftersom själva poängen är att man ska ta pillret så snart som möjligt efter oskyddat samlag. Det kan vara svårt att hinna få tid hos en läkare och få ett recept utskrivet inom ett dygn - särskilt om samlaget skett under en helg. Dessutom vet man att många unga tjejer drar sig från att söka upp en läkare - det är pinsamt och känsligt, föräldrarna måste bli underrättade och dessutom finns ju alltid möjligheten att de inte blivit gravida.
FDA - och läkemedelstillverkaren - har kunnat visa på studier att pillret är säkert att ta och inte innebär någon risk för biverkningar om det använts på rätt sätt (det vill säga inte överdoseras). Åldern spelar ingen roll förutsatt att tjejen är könsmogen och alltså riskerar att bli gravid. Således föreslog FDA för en tid sedan att pillret ska kunna säljas helt receptfritt på amerikanska apotek - utan begränsningar. Det skulle därmed få samma status som till exempel kondomer.
Det här är något som kvinnorörelsen, läkare och andra grupper slagits länge för. Man drev en hård kamp under Bush-adminstrationen, som länge var emot att Plan B skulle säljas receptfritt överhuvudtaget. Så småningom - och tämligen motvilligt - sa man ja, men införde en åldersgräns. Sedan dess har läkemedlet utvecklats, blivit säkrare och numera behöver man bara ta ett piller jämfört med tidigare två. Det har fått FDA att rekommendera ett totalt frisläppande.
Ingen trodde att detta skulle stöta på patrull i adminstrationen. Naturligtvis protesterade rabiata pro life-anhängare, inklusive högerorienterade politiker i kongressen. Men annars är enigheten i det närmaste total både bland profession, forskare och intresseorganisationer att detta är rätt väg att gå.
Det är oerhört ovanligt att en amerikansk regering går emot sin egen myndighet. Det gäller särskilt tyngre myndigheter. Och FDA tillhör definitivt en av de tyngre.
Hälsominister Kathleen Sebelius har hittills haft en stor trovärdighet inom den amerikanska vård- och välfärdssektorn. Hon har varit drivande, engagerad och faktiskt fått en hel del gjort under sina snart tre år på stolen. Hon är en av Barack Obamas mest polulära ministrar och har bemötts med respekt framförallt från vänstern.
Just av dessa ovan nämnda skäl är reaktionen på hennes beslut osedvanligt hård.
“We are outraged that this administration has let politics trump science. This administration is unwilling to stand up to any controversy and do the right thing for women’s health. That’s shameful”, säger till exempel Kirsten Moore of the Reproductive Health Technologies Project i dagens Washington Post.
"There is no rationale that can justify HHS (amerikanska hälsodepartementet) reaching in and overturning the FDA on the decision about this safe and effective contraception. I never thought I’d see this happen again", menar Susan Wood på George Washington University i samma tidning. Hon tillägger att hon är "beyond stunned" över Sebelius beslut.
Hälsoministerns ställningstagande - och det tidigare beslutet att säga nej till de ökade miljökraven - kan knappast tolkas på annat sätt än att Obama-adminstrationen nu allt mer öppet flörtar med högern inför det stundande presidentvalet. Både miljö- och abortfrågor har stor politisk tyngd såväl till höger som vänster på den politiska skalan. Och Barack Obamas val att gå högern till mötes kommer naturligtvis få konsekvenser.
Vänstern har redan tidigare generellt varit besviken på Obama - han har varit för försiktig, han har skjutit upp eller helt struntat i tidigare utlovade förändringar, han har varit närmast märkligt passiv i till exempel frågor som rört fackliga rättigheter eller satsningar på socialt utsatta grupper. Så låter kritiken.
Det här senaste lär öka frustrationen och besvikelsen på vänsterkanten. Frågan är om detta kan kompenseras med att hans stöd i den mer högerorienterade falangen - bland högerdemokrater och oberoende ("independent") - ökar i motsvarande grad.
För en sak är glasklar: Barack Obama lär behöva entusiasm, glöd, kraft och stort stöd för att få möjlighet att stanna fyra år till i Vita Huset.
Läs mer i dagens Washington Post.
fredag 2 december 2011
Det som talar för Obama
Det finns åtminstone två saker som pekar mot att Barack Obama kommer att vinna nästa års presidentval och få fyra nya år i Vita Huset:
1. De republikanska utmanarna är erbarmligt svaga
2. Arbetslösheten är sakta på väg att sjunka.
Låt mig börja med de republikanska utmanarna. Många av dem har gått upp som en sol för att sedan ramla ner som en pannkaka. I morgon, lördag, kommer sannolikt den nyss så uppskrivne och populäre Herman Cain meddela att han hoppar av racet. Rick Perry är körd, liksom Michele Bachmann. Ron Paul är det ingen som tar på allvar och Rick Santorum (som nu ringt mig två dagar i rad via så kallade robocall, oerhört irriterande) och John Huntsman är det ingen som överhuvudtaget bryr sig om.
Återstår Newt Gingrich och Mitt Romney. Gingricht har tagit ett rejäl skutt i de senaste opinionsmätningarna och enligt till exempel Rasmussen Reports har han nu stöd av 38 procent - mot bara 17 procent för Romney. Lägger man ihop den senaste veckans opinionsmätningarna leder han med drygt sex procentenheter: 26,6 mot Romneys 20,4.
Sommarens och höstens berg- och dalbana när det gäller de olika republikanska kandidaternas popularitet visar i själva verket bara på en sak: Det finns ingen riktigt klockren utmanare till Barack Obama. För republikanerna handlar det snarare om att försöka hitta det minst dåliga alternativet. Och det minst dåliga alternativet just denna vecka verkar vara Newt Gingrich.
Jag har svårt att se hur han på allvar skulle kunna ge Obama en match.
Den andra saken som just nu spelar den sittande presidenten i händerna är den sjunkande arbetslösheten - och det faktum att det skapas nya jobb.
I dag publicerades november månads statistik över arbetslösheten. Och den visar på ett relativt kraftig hopp neråt. 8,6 procent var arbetslösheten i november, en minskning från 9,0 procent månaden före. Och jämfört med våren 2010, då siffran låg och pendlade på runt tio procent, så är minskningen relativt stor. Mycket talar dessutom för att trenden med sjunkamnde arbetslöshet kommer att hålla i sig. Antalet nya jobb som skapas ökar och ligger nu i snitt på uppemot 130 000 per månad, samtidigt som färre sägs upp eller permitteras.
Intressant att notera är också att alla jobb som nu tillkommer är inom den privata sektorn. I den offentliga sektorn minskar antalet arbetstillfällen, främst som en följd av att många deltater genomfört kraftiga besparingsprogram.
Ekonomin och jobben är nyckelfrågorna i det kommande valet. De överskuggar alla andra ämnen totalt. Och kan Barack Obama visa att utvecklingen går åt rätt håll, att jobben fortsätter öka och att arbetslösheten sjunker, då tar han också bort sina utmanares bästa argument - att han inte kan hantera den ekonomiska krisen.
Samtidigt bör jag kanske tillägga att det är rätt långt kvar till november 2012. Ännu kan mycket hända...
1. De republikanska utmanarna är erbarmligt svaga
2. Arbetslösheten är sakta på väg att sjunka.
Låt mig börja med de republikanska utmanarna. Många av dem har gått upp som en sol för att sedan ramla ner som en pannkaka. I morgon, lördag, kommer sannolikt den nyss så uppskrivne och populäre Herman Cain meddela att han hoppar av racet. Rick Perry är körd, liksom Michele Bachmann. Ron Paul är det ingen som tar på allvar och Rick Santorum (som nu ringt mig två dagar i rad via så kallade robocall, oerhört irriterande) och John Huntsman är det ingen som överhuvudtaget bryr sig om.
Återstår Newt Gingrich och Mitt Romney. Gingricht har tagit ett rejäl skutt i de senaste opinionsmätningarna och enligt till exempel Rasmussen Reports har han nu stöd av 38 procent - mot bara 17 procent för Romney. Lägger man ihop den senaste veckans opinionsmätningarna leder han med drygt sex procentenheter: 26,6 mot Romneys 20,4.
Sommarens och höstens berg- och dalbana när det gäller de olika republikanska kandidaternas popularitet visar i själva verket bara på en sak: Det finns ingen riktigt klockren utmanare till Barack Obama. För republikanerna handlar det snarare om att försöka hitta det minst dåliga alternativet. Och det minst dåliga alternativet just denna vecka verkar vara Newt Gingrich.
Jag har svårt att se hur han på allvar skulle kunna ge Obama en match.
Den andra saken som just nu spelar den sittande presidenten i händerna är den sjunkande arbetslösheten - och det faktum att det skapas nya jobb.
I dag publicerades november månads statistik över arbetslösheten. Och den visar på ett relativt kraftig hopp neråt. 8,6 procent var arbetslösheten i november, en minskning från 9,0 procent månaden före. Och jämfört med våren 2010, då siffran låg och pendlade på runt tio procent, så är minskningen relativt stor. Mycket talar dessutom för att trenden med sjunkamnde arbetslöshet kommer att hålla i sig. Antalet nya jobb som skapas ökar och ligger nu i snitt på uppemot 130 000 per månad, samtidigt som färre sägs upp eller permitteras.
Intressant att notera är också att alla jobb som nu tillkommer är inom den privata sektorn. I den offentliga sektorn minskar antalet arbetstillfällen, främst som en följd av att många deltater genomfört kraftiga besparingsprogram.
Ekonomin och jobben är nyckelfrågorna i det kommande valet. De överskuggar alla andra ämnen totalt. Och kan Barack Obama visa att utvecklingen går åt rätt håll, att jobben fortsätter öka och att arbetslösheten sjunker, då tar han också bort sina utmanares bästa argument - att han inte kan hantera den ekonomiska krisen.
Samtidigt bör jag kanske tillägga att det är rätt långt kvar till november 2012. Ännu kan mycket hända...
tisdag 29 november 2011
Förtroendet för massmedierna fortsätter att minska
Av olika skäl (bokskrivande, jobb som omvärldsanalytiker, har haft Lennart Weibull som lärare...) har jag följt Göteborgs universitets/Medieakademins så kallade Förtroendebarometer sedan den drog igång i slutet av 1990-talet. Barometern är långt ifrån komplett eller perfekt - bland annat saknas det en mängd indikatorer och mätobjekt och själva mättekniken har dessutom förändrats under årens lopp, vilket gör det svårt att dra några säkra slutsatser eller se det stora sammanhangen.
Men trots bristerna är barometern intressant och det finns egentligen ingen motsvarande undersökning som tittar närmare på det svenska folkets förtroende för olika institutioner i samhället.
Nu har precis årets barometer presenterats och en snabb överblick ger vid handen att den generella trenden verkar fortsätta: Vårt förtroende för olika samhällsföreteelser, vare sig det är företag, politiska partier, myndigheter, medier eller sjukvård minskar.
Vi blir helt enkelt mer och mer kritiska.
Frågan är varför. Det är lätt att tro att det minskade förtroendet beror på att de här institutionerna gör ett sämre jobb eller klantar till det mer nu jämfört med förr. Och i vissa fall är det säkert så; att kungahuset och Ikea rasar i förtroende kan ju rätt lätt förklaras med att representanter för dessa båda storheter inte direkt rosat förtroendemarknaden under senare tid.
Men det att vi rent allmänt tappar förtroendet tror jag är mer komplext än att det skulle handla om ett eller annat missgrepp eller klantighet. Det handlar snarare om effekten av Det Upplysta Samhället. Låt mig förklara:
Förr var informations- och kunskapsspridningen såväl långsam som begränsad och starkt filtrerad (rent av cencurerad "för folkets bästa"). Det var i stort sett bara samhällets elitskikt som hade god och snabb tillgång till fakta och kunskap.
Allt det där har förändrats drastiskt de senaste decennierna. Nu är tillgången på kunskap momentan och gränslös - och är tillgänglig för alla. Alltså ifrågasätter vi tidigare helt trovärdiga och patriarkala källor och institutioner på ett helt annat sätt i dag. Det finns alltid alternativ kunskap, alternativ information, alternativa åsikter att hitta - snabbt och enkelt.
Det här skapar förstås problem institutioner som bygger sin verksamet på förtroende och trovärdighet. Hur ska man kunna upprätthålla förtroendet för det man säger i det nya informationssamhället?
Det här tror jag är en nyckelfråga för t ex myndigheter som vill påverka våra levnadsvanor till det bättre, för organisationer som vill få oss att lyssna på deras åsikter, för företag som vill få oss att köpa deras produkter och - inte minst - för massmedier.
Just massmedierna har upplevt en konsekvent nedåtgående trend i Förtroendebarometern. När mätningarna inleddes 1997 så hade de undersökta massmedierna ett "förtroendesnitt" (stort eller mycket stort förtroende) på omkring 46 procent. I dag är motsvarande siffra nere på runt 36 procent. Såväl radio/TV som dagspress har minskat i förtroende.
Det här är allvarligt för medierna. Ytterst kan man säga att deras enda egentliga konkurrensmedel är just förtroendet - att de är trovärdiga, sanna och relevanta i sin nyhetsrapportering. Klarar de inte av att upprätthålla denna grundläggande förutsättning för sin existens, då är det lätt att förstå att branschen hamnar i en djup kris. Då går vi någon annanstans för att hitta information, nyheter eller kunskap.
Det finns dock undantag från regeln. Sveriges Radio, som rimligen måste anses ha landets utan konkurrens bästa nyhetsredaktion, tillhör de få medier som klarat sig väl i den här mätningen. SR har haft en svagt uppåtgående trend och har de senaste åren legat rätt stabilt på strax under 80 procent.
Jämför det med t ex TV4, som under senare år kraftigt bantat sin nyhetsredaktion och inte alls håller samma nivå på journalistiken i dag jämfört med för några år sedan: Förtroendet för kanalen har rasat - från 65 procent 1997 till 36 procent 2011.
Således: Journalistiskt kvalitet verkar löna sig. Och det är mycket glädjande. Det är bara att önska att flera av medieägarna inser det.
Men trots bristerna är barometern intressant och det finns egentligen ingen motsvarande undersökning som tittar närmare på det svenska folkets förtroende för olika institutioner i samhället.
Nu har precis årets barometer presenterats och en snabb överblick ger vid handen att den generella trenden verkar fortsätta: Vårt förtroende för olika samhällsföreteelser, vare sig det är företag, politiska partier, myndigheter, medier eller sjukvård minskar.
Vi blir helt enkelt mer och mer kritiska.
Frågan är varför. Det är lätt att tro att det minskade förtroendet beror på att de här institutionerna gör ett sämre jobb eller klantar till det mer nu jämfört med förr. Och i vissa fall är det säkert så; att kungahuset och Ikea rasar i förtroende kan ju rätt lätt förklaras med att representanter för dessa båda storheter inte direkt rosat förtroendemarknaden under senare tid.
Men det att vi rent allmänt tappar förtroendet tror jag är mer komplext än att det skulle handla om ett eller annat missgrepp eller klantighet. Det handlar snarare om effekten av Det Upplysta Samhället. Låt mig förklara:
Förr var informations- och kunskapsspridningen såväl långsam som begränsad och starkt filtrerad (rent av cencurerad "för folkets bästa"). Det var i stort sett bara samhällets elitskikt som hade god och snabb tillgång till fakta och kunskap.
Allt det där har förändrats drastiskt de senaste decennierna. Nu är tillgången på kunskap momentan och gränslös - och är tillgänglig för alla. Alltså ifrågasätter vi tidigare helt trovärdiga och patriarkala källor och institutioner på ett helt annat sätt i dag. Det finns alltid alternativ kunskap, alternativ information, alternativa åsikter att hitta - snabbt och enkelt.
Det här skapar förstås problem institutioner som bygger sin verksamet på förtroende och trovärdighet. Hur ska man kunna upprätthålla förtroendet för det man säger i det nya informationssamhället?
Det här tror jag är en nyckelfråga för t ex myndigheter som vill påverka våra levnadsvanor till det bättre, för organisationer som vill få oss att lyssna på deras åsikter, för företag som vill få oss att köpa deras produkter och - inte minst - för massmedier.
Just massmedierna har upplevt en konsekvent nedåtgående trend i Förtroendebarometern. När mätningarna inleddes 1997 så hade de undersökta massmedierna ett "förtroendesnitt" (stort eller mycket stort förtroende) på omkring 46 procent. I dag är motsvarande siffra nere på runt 36 procent. Såväl radio/TV som dagspress har minskat i förtroende.
Det här är allvarligt för medierna. Ytterst kan man säga att deras enda egentliga konkurrensmedel är just förtroendet - att de är trovärdiga, sanna och relevanta i sin nyhetsrapportering. Klarar de inte av att upprätthålla denna grundläggande förutsättning för sin existens, då är det lätt att förstå att branschen hamnar i en djup kris. Då går vi någon annanstans för att hitta information, nyheter eller kunskap.
Det finns dock undantag från regeln. Sveriges Radio, som rimligen måste anses ha landets utan konkurrens bästa nyhetsredaktion, tillhör de få medier som klarat sig väl i den här mätningen. SR har haft en svagt uppåtgående trend och har de senaste åren legat rätt stabilt på strax under 80 procent.
Jämför det med t ex TV4, som under senare år kraftigt bantat sin nyhetsredaktion och inte alls håller samma nivå på journalistiken i dag jämfört med för några år sedan: Förtroendet för kanalen har rasat - från 65 procent 1997 till 36 procent 2011.
Således: Journalistiskt kvalitet verkar löna sig. Och det är mycket glädjande. Det är bara att önska att flera av medieägarna inser det.
onsdag 23 november 2011
Dirty Campaigning
Det negativa, för att inte säga fula, kampanjandet ("dirty campaigning") är något typiskt för amerikanska val. Negativa kampanjer fokuserar på att framställa sin motståndare i så ofördelaktig dager som möjligt, i stället för att föra fram sina egna åsikter i första hand.
Ju närmare presidentvalet vi kommer, desto flera sådana kampanjer kommer vi att få se. Men redan nu börjar de dyka upp. Och en har redan väckt en hel del debatt och ilska från demokratiskt håll.
I går publicerade den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney ett annonsinslag i lokal-TV i delstaten New Hampshire. Att den las ut just i går var ingen tillfällighet. President Barack Obama råkade nämligen befinna sig i delstaten.
I inslaget visas en filmsnutt från den förra presidentkampanjen, 2008, där den dåvarande demokratiske kandidaten Obama håller tal just i New Hampshire. I videon säger han bland annat:
"If we keep talking about the economy, we’re going to lose".
Med klippet vill Romney visa att Obama inte tog det ekonomiska hotet på allvar och att han inte var särskilt bekymrad över läget. Tittaren får se en text rulla fram över filmen: "He failed". Sedan tonas Mitt Romney in och säger att han minsann tar det ekonomiska läget på största allvar (ungefär).
Det som gjort demokraterna så upprörda är att citatet från Barack Obama i själva verket är Obama som citerar John McCains kampanj. I annonsen har man klippt bort en väsentlig del av det Obama säger. Egentligen lyder hela meningen så här:
"Senator McCain’s campaign actually said, and I quote, if we keep talking about the economy, we’re going to lose."
Och det är ju onekligen ett annat budskap. Typ 180 grader annorlunda...
Mitt Romneys kampanj har inte velat kommentera anklagelserna om att ta ett citat ur ett sammanhnag och klippa det på ett sådant sätt så att dess innebörd blir det motsatta. Däremot har de kontrat med att anklaga Obama för att ljuga. Det var nämligen inte "McCains kampanj" som hävdade detta, utan en republikanskt strateg.
Läs om storyn i dagens New York Times.
Det är tydligt att Mitt Romney mer och mer fokuserar på Barack Obama i sin kampanj, trots att han ännu inte är utsedd som republikanernas kandidat. Tvärtom så ligger han för närvarande tvåa i opinionsmätningarna. De senaste veckorna har nämligen Newt Gringrich seglat upp som en allvarlig utmanare till Romney och för närvarande leder han med ett par procentenheter.
Ju närmare presidentvalet vi kommer, desto flera sådana kampanjer kommer vi att få se. Men redan nu börjar de dyka upp. Och en har redan väckt en hel del debatt och ilska från demokratiskt håll.
I går publicerade den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney ett annonsinslag i lokal-TV i delstaten New Hampshire. Att den las ut just i går var ingen tillfällighet. President Barack Obama råkade nämligen befinna sig i delstaten.
I inslaget visas en filmsnutt från den förra presidentkampanjen, 2008, där den dåvarande demokratiske kandidaten Obama håller tal just i New Hampshire. I videon säger han bland annat:
"If we keep talking about the economy, we’re going to lose".
Med klippet vill Romney visa att Obama inte tog det ekonomiska hotet på allvar och att han inte var särskilt bekymrad över läget. Tittaren får se en text rulla fram över filmen: "He failed". Sedan tonas Mitt Romney in och säger att han minsann tar det ekonomiska läget på största allvar (ungefär).
Det som gjort demokraterna så upprörda är att citatet från Barack Obama i själva verket är Obama som citerar John McCains kampanj. I annonsen har man klippt bort en väsentlig del av det Obama säger. Egentligen lyder hela meningen så här:
"Senator McCain’s campaign actually said, and I quote, if we keep talking about the economy, we’re going to lose."
Och det är ju onekligen ett annat budskap. Typ 180 grader annorlunda...
Mitt Romneys kampanj har inte velat kommentera anklagelserna om att ta ett citat ur ett sammanhnag och klippa det på ett sådant sätt så att dess innebörd blir det motsatta. Däremot har de kontrat med att anklaga Obama för att ljuga. Det var nämligen inte "McCains kampanj" som hävdade detta, utan en republikanskt strateg.
Läs om storyn i dagens New York Times.
Det är tydligt att Mitt Romney mer och mer fokuserar på Barack Obama i sin kampanj, trots att han ännu inte är utsedd som republikanernas kandidat. Tvärtom så ligger han för närvarande tvåa i opinionsmätningarna. De senaste veckorna har nämligen Newt Gringrich seglat upp som en allvarlig utmanare till Romney och för närvarande leder han med ett par procentenheter.
tisdag 15 november 2011
Herman Cains tur att göra bort sig...
Jaha, vad ska man säga. Nu har Herman Cain, en av de åtta i det republikanska utmanarfältet inför presidentvalet, gjort en Rick Perry; gjort bort sig i samband med en utfrågning. Se klippet här nedan.
Cain, som så sent för ett par veckor sedan var uppe på ungefär samma opinionssiffror som Mitt Romney, sjunker nu som en sten i mätningarna och får nog, liksom Rick Perry, betraktas som körd i det här racet. Redan innan det här pinsamma framträdandet (om Obamas Libyen-politik), var han i utförsbacken på grund av anklagelser från flera håll om olämpliga sexuella närmanden.
Som Sveriges Radios utmärkta Washingtonkorrespondent Ginna Lindberg beskrev det nyligen, så påminner kampen om vem som ska bli republikanernas presidentkandidat om en en berg- och dalbana. Först klättrade Michele Bachmann upp som en raket. Sedan föll hon ner. Därefter stormade Donald Trump in. Och rasade. Rick Perry - upp som en sol och ner som en pannkaka. Och nu ser vi hur Cain försvinner i nerförsbacken.
Den som är på väg upp i berg- och dalbanan är Newt Gringrich. Enligt senaste opinionsmätningen från CNN ligger han nu bara två procentenheter bakom Mitt Romney (24 respektive 22 procent).
Samma Washingtonkorrespondent som ovan publicerade i morse påpassligt ett reportage om Gringrich i samband med att hon träffade honom i Iowa. Här är en länk till inslaget.
Ginna Lindberg (okej, jag råkar känna henne rätt väl...) har dessutom i dag tilldelats radionprogrammet Språkets språkpris - grattis!
Cain, som så sent för ett par veckor sedan var uppe på ungefär samma opinionssiffror som Mitt Romney, sjunker nu som en sten i mätningarna och får nog, liksom Rick Perry, betraktas som körd i det här racet. Redan innan det här pinsamma framträdandet (om Obamas Libyen-politik), var han i utförsbacken på grund av anklagelser från flera håll om olämpliga sexuella närmanden.
Som Sveriges Radios utmärkta Washingtonkorrespondent Ginna Lindberg beskrev det nyligen, så påminner kampen om vem som ska bli republikanernas presidentkandidat om en en berg- och dalbana. Först klättrade Michele Bachmann upp som en raket. Sedan föll hon ner. Därefter stormade Donald Trump in. Och rasade. Rick Perry - upp som en sol och ner som en pannkaka. Och nu ser vi hur Cain försvinner i nerförsbacken.
Den som är på väg upp i berg- och dalbanan är Newt Gringrich. Enligt senaste opinionsmätningen från CNN ligger han nu bara två procentenheter bakom Mitt Romney (24 respektive 22 procent).
Samma Washingtonkorrespondent som ovan publicerade i morse påpassligt ett reportage om Gringrich i samband med att hon träffade honom i Iowa. Här är en länk till inslaget.
Ginna Lindberg (okej, jag råkar känna henne rätt väl...) har dessutom i dag tilldelats radionprogrammet Språkets språkpris - grattis!
torsdag 10 november 2011
Presidentkandidater fortsätter att göra bort sig
Det är inte lätt att vara republikansk presidentkandidat och det är väl bara att konstatera att partiet inte lyckats få fram en riktigt stark utmanare till Barack Obama. Så paradoxalt nog kan Obama bli återvald inte för att han lyckats särskilt bra som president, utan för att motståndarna är för svaga.
Herman Cain, som leder opinionsmätningarna tillsammans med Mitt Romney, anklagas för olika former av sexuella trakassarier från minst fyra kvinnor - varav två trätt fram med namn. Rick Perry, som var högerflankens stora hopp så sent som för ett par månader sedan, gör bort sig gång på gång. Senast i gårdagens debatt (se videoklipp). Han är i och med detta definitivt körd som kandidat.
Michele Bachmann, en annan theparty-favorit, har också lyckats strula till det för sig bland annat genom att påstå att HPV-vaccination ger hjärnskador. Hon ligger sedan länge stadigt placerad långt ner i resultaten på opinionsundersökningarna.
Konsekvensen verkar bli att de kandidater som inte gjort bort sig - hittills - verkar vara dom som i praktiken kan erövra kandidaturen. Det gäller förstås först och främst Mitt Romney, som konsekvent håller en relativt låg och sansad profil i debatten och träget jobbat på utan att några våldsamma eller spektakulära utspel. Samtidigt finns det ju en del saker som ligger honom i fatet, främst den sjukvårdsreform han genomförde i Masschusetts som guvernör och som i princip kopierats av Obama på riksplanet. Dessutom är han mormon, vilket en del på den kristna högerkanten har svårt att acceptera. Och han har kanske inte världens utstrålning heller...
En som seglat upp på senare tid är Newt Gringrich, tidigare talman i representanthuset. Sannolikt kommer de närmaste opinionsundersökningarna visa att han på allvar börjar närma sig Romneys siffror - på Cains bekostnad. Gringrichs främsta egenskap är, lite hårddraget, att han hittills inte gjort på sig i någon större skala, även om han hade en del problem i inledningen av kandidaturen.
Men sammantaget talar det mesta fortfarande för att Mitt Romney blir den som kommer att bli republikanernas presidentkandidat. Och att Barack Obama tar hem segern.
Tack vare bristen på starka utmanare.
Herman Cain, som leder opinionsmätningarna tillsammans med Mitt Romney, anklagas för olika former av sexuella trakassarier från minst fyra kvinnor - varav två trätt fram med namn. Rick Perry, som var högerflankens stora hopp så sent som för ett par månader sedan, gör bort sig gång på gång. Senast i gårdagens debatt (se videoklipp). Han är i och med detta definitivt körd som kandidat.
Michele Bachmann, en annan theparty-favorit, har också lyckats strula till det för sig bland annat genom att påstå att HPV-vaccination ger hjärnskador. Hon ligger sedan länge stadigt placerad långt ner i resultaten på opinionsundersökningarna.
Konsekvensen verkar bli att de kandidater som inte gjort bort sig - hittills - verkar vara dom som i praktiken kan erövra kandidaturen. Det gäller förstås först och främst Mitt Romney, som konsekvent håller en relativt låg och sansad profil i debatten och träget jobbat på utan att några våldsamma eller spektakulära utspel. Samtidigt finns det ju en del saker som ligger honom i fatet, främst den sjukvårdsreform han genomförde i Masschusetts som guvernör och som i princip kopierats av Obama på riksplanet. Dessutom är han mormon, vilket en del på den kristna högerkanten har svårt att acceptera. Och han har kanske inte världens utstrålning heller...
En som seglat upp på senare tid är Newt Gringrich, tidigare talman i representanthuset. Sannolikt kommer de närmaste opinionsundersökningarna visa att han på allvar börjar närma sig Romneys siffror - på Cains bekostnad. Gringrichs främsta egenskap är, lite hårddraget, att han hittills inte gjort på sig i någon större skala, även om han hade en del problem i inledningen av kandidaturen.
Men sammantaget talar det mesta fortfarande för att Mitt Romney blir den som kommer att bli republikanernas presidentkandidat. Och att Barack Obama tar hem segern.
Tack vare bristen på starka utmanare.
onsdag 9 november 2011
Republikansk besvikelse i Ohio efter facklig seger
I går, tisdag, var det val och folkomröstningar i flera delstater - bland annat i grannstaten Virginia, där republikanerna överlag gick framåt kraftigt och nu verkar få majoritet i båda kamrarna i delstatens parlament. Valet är ännu inte sluräknat och just nu är det väldigt tätt när det gäller den sista senatsplatsen, men det lutar åt att mandaten går till en republikan.
Men republikanerna fick också åtminstone en kraftig motgång i går.
I delstaten Ohio röstade folket nej till den republikanske guvernören Jon Kasish förslag att förbjuda fackföreningars möjlighet att teckna kollektivavtal för offentligt anställda. Den oväntat stora vinsten för fackföreningsrörelsen - 61 procent sa nej - förvånade republikanerna, som på förhand var rätt säkra på segern och Kasish var tämligen ödmjuk efter förlusten. "Vi kanske gick för fort fram", sa han bland annat i en kommentar.
Även i delstaten Mississippi åkte högerkrafterna på en smäll. Där handlade folkomröstningen i praktiken om rätten till abort - även om de röstberättigade konkret tyckte till om den klassika frågan: Ska ett mänskligt ägg betraktas som en person direkt när det befruktats? Nej, tyckte 59 procent av de röstande. Frågan har tidigare prövats i andra delstater och har aldrig gått igenom, men många trodde att konservativa Mississippi skulle bli den första delstaten att säga ja till den här definitionen av det mänskliga livet.
Så blev det alltså inte och resultatet ses som ett stort bakslag för den starka pro life-rörelsen här i USA.
Jag bör tillägga att det finns rätt många republikaner som är abortförespråkare och även en del demokrater som är benhårda pro life-anhängare, så det här är ingen klockren partskiljande fråga.
Slutligen ett tips: Sveriges Radios USA-korrespondenter är för närvarande ute på en roadtrip för att kolla hur det egentligen står till med Amerika så här ett år före nästa presidentval. Även om jag råkar vara rätt partisk i sammanhanget, så vill jag ändå säga att det är en serie oerhört intressanta reportage och nyhetsinslag som ligger samlade under vinjetten "State of the Union" på SR:s webbplats. Senast nu i morse publicerade Ginna Lindberg en fascinerande historia om hur Noaks Ark åter byggs upp i Kentucky - i formen av en nöjespark...
Ginna och Sten Sjöström kommer att vara ute på turné under en dryg vecka till och leverera ett antal reportage från olika håll i detta gigantiska land.
Men republikanerna fick också åtminstone en kraftig motgång i går.
I delstaten Ohio röstade folket nej till den republikanske guvernören Jon Kasish förslag att förbjuda fackföreningars möjlighet att teckna kollektivavtal för offentligt anställda. Den oväntat stora vinsten för fackföreningsrörelsen - 61 procent sa nej - förvånade republikanerna, som på förhand var rätt säkra på segern och Kasish var tämligen ödmjuk efter förlusten. "Vi kanske gick för fort fram", sa han bland annat i en kommentar.
Även i delstaten Mississippi åkte högerkrafterna på en smäll. Där handlade folkomröstningen i praktiken om rätten till abort - även om de röstberättigade konkret tyckte till om den klassika frågan: Ska ett mänskligt ägg betraktas som en person direkt när det befruktats? Nej, tyckte 59 procent av de röstande. Frågan har tidigare prövats i andra delstater och har aldrig gått igenom, men många trodde att konservativa Mississippi skulle bli den första delstaten att säga ja till den här definitionen av det mänskliga livet.
Så blev det alltså inte och resultatet ses som ett stort bakslag för den starka pro life-rörelsen här i USA.
Jag bör tillägga att det finns rätt många republikaner som är abortförespråkare och även en del demokrater som är benhårda pro life-anhängare, så det här är ingen klockren partskiljande fråga.
Slutligen ett tips: Sveriges Radios USA-korrespondenter är för närvarande ute på en roadtrip för att kolla hur det egentligen står till med Amerika så här ett år före nästa presidentval. Även om jag råkar vara rätt partisk i sammanhanget, så vill jag ändå säga att det är en serie oerhört intressanta reportage och nyhetsinslag som ligger samlade under vinjetten "State of the Union" på SR:s webbplats. Senast nu i morse publicerade Ginna Lindberg en fascinerande historia om hur Noaks Ark åter byggs upp i Kentucky - i formen av en nöjespark...
Ginna och Sten Sjöström kommer att vara ute på turné under en dryg vecka till och leverera ett antal reportage från olika håll i detta gigantiska land.
söndag 6 november 2011
USA:s bästa cykelstäder
I takt med ökande bensinpriser, större miljömedvetande och bättre kunskap om vikten av att röra sig har antalet vardagscyklister i USA ökat kraftigt de senaste åren.
Problemet är bara att det amerikanska samhället överlag är väldigt dåligt anpassat för cyklister. I princip har tätortsplaneringen de senaste 75 åren byggt på ett enda transportmedel: Bilen.
Så nu, när vägar och gator plötsligt börjar fyllas med cyklister på väg till och från jobb, skola eller butiker, så uppstår en del problem. Vägar, korsningar, rondeller är inte alls anpassade för tvåhjulingar. Det finns inga cykelbanor och oftast ingen plats för cyklar ute i körfälten. Följden blir att cyklisten antingen tar sig fram på trottoaren (i den mån det finns sådana), med påföljd att fotgängarna (i den mån det finns sådana) blir irriterade och undanträngda. Eller så cyklar man ute på vägen, vilket innebär att man i praktiken stänger av en fil eftersom bilarna inte har någon plats att köra om. Konsekvensen blir irriterade bilförare som tycker att cyklisten ska flytta på sig och rätt ofta vansinniga och för cyklisten direkt livsfarliga omkörningar.
Jag har rätt stor erfarenhet, både som bilförare och som cyklist här i DC, och kan intyga att det finns stort förbättringspotential när det gäller cykling här. Det är ingen tillfällighet att jag började använda hjälm för första gången i mitt liv när jag började ta mig fram på två hjul i den täta trafiken i centrala Washington. Här har man så smått börjat införa särskilda filer för cyklister, men det finns fortfarande knappt en enda ordentlig cykelväg, skild från bilarna och fotgängarna och bilister är överlag väldigt ovana att samsas om utrymmet med cyklister.
Tidningen Bicycling rankade nyligen USA:s cykelvänligaste städer. På första plats kom Minneapolis, som har satsat rejält på att bygga upp ett nät av cykelbanor i och omkring sta'n. I övrigt domineras listan av västkust-städer. Tvåa är Portland, en "klassisk" cykelstad i USA. Sedan följer Boulder, Seattle, Eugene (Oregon), San Francisco, Madison (Wisconsin), New York (lite förvånansvärt kanske), Tucson (Arizona) och Chicago.
Washington DC kommer på en hedrande 13:e plats och tidningen pekar särskilt på att staden var först i landet med att införa ett så kallat bike sharing-program - ett system som gör att man har tillgång till "pendlarcyklar" genom att betala en årligt (och måttlig) medlemsavgift. Dessutom bygger som sagt Distriktet ut sitt cykelbanenät kontinuerligt.
Men trots att det händer en del positivt runt om i landet, så återstår det väldigt mycket att göra för att skapa en vettig, säker och god cykelmiljö. På många ställen är det i praktiken helt omöjligt att ta sig fram på två hjul eftersom det helt enkelt inte är tillåtet att cykla.
Webbsajten 24/7 Wall St har gjort en sammanställning av de "tio mest vänliga städerna för en icke-bilist" (det låter bättre på engelska..). Redaktionen tittade på indikationer som hur stor andel av stadens invånare som faktiskt har praktisk möjlighet att ta sig fram med kollektiva transportmedel, hur ofta tunnalbana och bussar går, hur många som cyklar till jobb eller skola och liknande.
Om man saknar bil så bör man - enligt studien - bosätta sig i San Francisco (etta på listan), Portland eller New York. Där finns det gott om alternativa transportsätt som överlag fungerar bra, snabbt och bekvämt.
Problemet är bara att det amerikanska samhället överlag är väldigt dåligt anpassat för cyklister. I princip har tätortsplaneringen de senaste 75 åren byggt på ett enda transportmedel: Bilen.
Så nu, när vägar och gator plötsligt börjar fyllas med cyklister på väg till och från jobb, skola eller butiker, så uppstår en del problem. Vägar, korsningar, rondeller är inte alls anpassade för tvåhjulingar. Det finns inga cykelbanor och oftast ingen plats för cyklar ute i körfälten. Följden blir att cyklisten antingen tar sig fram på trottoaren (i den mån det finns sådana), med påföljd att fotgängarna (i den mån det finns sådana) blir irriterade och undanträngda. Eller så cyklar man ute på vägen, vilket innebär att man i praktiken stänger av en fil eftersom bilarna inte har någon plats att köra om. Konsekvensen blir irriterade bilförare som tycker att cyklisten ska flytta på sig och rätt ofta vansinniga och för cyklisten direkt livsfarliga omkörningar.
Jag har rätt stor erfarenhet, både som bilförare och som cyklist här i DC, och kan intyga att det finns stort förbättringspotential när det gäller cykling här. Det är ingen tillfällighet att jag började använda hjälm för första gången i mitt liv när jag började ta mig fram på två hjul i den täta trafiken i centrala Washington. Här har man så smått börjat införa särskilda filer för cyklister, men det finns fortfarande knappt en enda ordentlig cykelväg, skild från bilarna och fotgängarna och bilister är överlag väldigt ovana att samsas om utrymmet med cyklister.
Tidningen Bicycling rankade nyligen USA:s cykelvänligaste städer. På första plats kom Minneapolis, som har satsat rejält på att bygga upp ett nät av cykelbanor i och omkring sta'n. I övrigt domineras listan av västkust-städer. Tvåa är Portland, en "klassisk" cykelstad i USA. Sedan följer Boulder, Seattle, Eugene (Oregon), San Francisco, Madison (Wisconsin), New York (lite förvånansvärt kanske), Tucson (Arizona) och Chicago.
Washington DC kommer på en hedrande 13:e plats och tidningen pekar särskilt på att staden var först i landet med att införa ett så kallat bike sharing-program - ett system som gör att man har tillgång till "pendlarcyklar" genom att betala en årligt (och måttlig) medlemsavgift. Dessutom bygger som sagt Distriktet ut sitt cykelbanenät kontinuerligt.
Men trots att det händer en del positivt runt om i landet, så återstår det väldigt mycket att göra för att skapa en vettig, säker och god cykelmiljö. På många ställen är det i praktiken helt omöjligt att ta sig fram på två hjul eftersom det helt enkelt inte är tillåtet att cykla.
Webbsajten 24/7 Wall St har gjort en sammanställning av de "tio mest vänliga städerna för en icke-bilist" (det låter bättre på engelska..). Redaktionen tittade på indikationer som hur stor andel av stadens invånare som faktiskt har praktisk möjlighet att ta sig fram med kollektiva transportmedel, hur ofta tunnalbana och bussar går, hur många som cyklar till jobb eller skola och liknande.
Om man saknar bil så bör man - enligt studien - bosätta sig i San Francisco (etta på listan), Portland eller New York. Där finns det gott om alternativa transportsätt som överlag fungerar bra, snabbt och bekvämt.
tisdag 1 november 2011
Extra avgifter leder till försenade flyg
All utveckling är inte av godo. Det finns det många exempel på. Ett sådant tar New York Times upp i dagens tidning.
Under 1970-talet tog det omkring en kvart för 140 passagerare att ta sig ombord på ett plan, hitta sin plats och spänna fast säkerhetsbältet, redo för avfärd.
Numera tar det i snitt mer än dubbelt så lång tid för lika många passagerare att borda ett flygplan.
Varför? Ja, inte beror det på ökad säkerhetskontroll om nu någon trodde det. För alla de kontrollerna är redan avklarade när man väl är framme vid gaten. Det handlar istället främst om flybolagens ständiga jakt på att få in mer pengar från oss trafikanter. Genom att ta extra betalt för incheckat bagage och genom att ge en massa olika grupper olika former av förtur (t ex för att man betalt extra för att få förtur), har bordningen som förr gick så enkelt och geschwint, förvandlats till något som snarare präglas av kaos och total röra.
Den långa bordningen leder till förseningar, fördyringar, irriterade passagerare och stressad personal (som dessutom har blivit allt färre).
Snacka om att flygbolagen biter sig själva i stjärtfenan i sin ständiga jakt på nya inkomster.
Ett tydligt exempel är incheckningsavgifterna. I stort sett alla amerikanska inrikesflyg jar infört en avgift för väskor som checkas in. Det brukar röra sig om runt 25 dollar för första väskan, mer för andra. Det här är naturligtvis inget annat än en ren uppmaning till oss resenärer att skaffa en maximalt stor "carry on"-väska och dessutom stoppa lite extra kalsonger och böcker och annat i de specialgjorda västar och jackor med extra många och djupa fickor som numera säljs i alla välsorterade resebutiker. Dessutom ser vi till att samtliga barn har varsin maximalt stor "carry on" och dessutom fyller vi tillåtna mängden dataväskor proppfulla med diverse prylar.
Följaktligen kommer vi extremt tunglastade till gaten. Allt för att slippa betala kanske 60 dollar extra som det hade kostat att checka in ett par väskor.
Det är fullständigt logiskt.
Följden blir att flygplanens packutrymme i princip är tomt. Medan det är helt överfullt inne i kabinen. facken ovanför sätena räcker inte till för all vår packning. Alla utrymmen "under stolen framför er" fylls också snabbt. Det tar tid att organisera allt bagage. Det blir köer in i kabinen och när de sista 25 passagarerna äntligen kommer in finns det knappt en kubikmillimeter bagageplats kvar.
Personalen får organisera och stuva om. Ett antal "carry on"-väskor måste checkas in manuellt och skickas ner i lastutrymmet - utan avgift. Allt tar tid, folk blir ilskna och personalen svär bakom sin allt mer ansträngda leenden.
Till detta kan läggas att de flesta flighter numera är proppfulla, både på grund av att flygbolagen skurit ner på antalet avgångar och för att de helt enkelt blivit bättre på att fylla flygplan genom smarta biljettsystem.
Bolagen har på olika sätt försökt lösa den här gordiska knuten. Bland annat experimenterar man med olika system och nummerordning för bordningen, t ex den "omvända pyramiden" (som visade sig vara så avancerad att ingen fattade någonting med ännu mer kaos som följd). Det klassiska systemet med att fylla på bakifrån har visat sig vara tämligen ineffektivt - särskilt i ljuset av att allt fler numera har någon form av förtursbordning...
Man kunde ju möjligen fundera på att trots allt låta folk checka in en väska utan extra kostnad - bara för att se om man på detta sätt faktiskt kan få planen att gå i tid - och dessutom få nöjda passagerare och en betydligt mindre kaosartad bordning.
Men herregud, jag är ju blott en amatör i dessa sammanhang.
Artikeln i NY Times hittas här.
Under 1970-talet tog det omkring en kvart för 140 passagerare att ta sig ombord på ett plan, hitta sin plats och spänna fast säkerhetsbältet, redo för avfärd.
Numera tar det i snitt mer än dubbelt så lång tid för lika många passagerare att borda ett flygplan.
Varför? Ja, inte beror det på ökad säkerhetskontroll om nu någon trodde det. För alla de kontrollerna är redan avklarade när man väl är framme vid gaten. Det handlar istället främst om flybolagens ständiga jakt på att få in mer pengar från oss trafikanter. Genom att ta extra betalt för incheckat bagage och genom att ge en massa olika grupper olika former av förtur (t ex för att man betalt extra för att få förtur), har bordningen som förr gick så enkelt och geschwint, förvandlats till något som snarare präglas av kaos och total röra.
Den långa bordningen leder till förseningar, fördyringar, irriterade passagerare och stressad personal (som dessutom har blivit allt färre).
Snacka om att flygbolagen biter sig själva i stjärtfenan i sin ständiga jakt på nya inkomster.
Ett tydligt exempel är incheckningsavgifterna. I stort sett alla amerikanska inrikesflyg jar infört en avgift för väskor som checkas in. Det brukar röra sig om runt 25 dollar för första väskan, mer för andra. Det här är naturligtvis inget annat än en ren uppmaning till oss resenärer att skaffa en maximalt stor "carry on"-väska och dessutom stoppa lite extra kalsonger och böcker och annat i de specialgjorda västar och jackor med extra många och djupa fickor som numera säljs i alla välsorterade resebutiker. Dessutom ser vi till att samtliga barn har varsin maximalt stor "carry on" och dessutom fyller vi tillåtna mängden dataväskor proppfulla med diverse prylar.
Följaktligen kommer vi extremt tunglastade till gaten. Allt för att slippa betala kanske 60 dollar extra som det hade kostat att checka in ett par väskor.
Det är fullständigt logiskt.
Följden blir att flygplanens packutrymme i princip är tomt. Medan det är helt överfullt inne i kabinen. facken ovanför sätena räcker inte till för all vår packning. Alla utrymmen "under stolen framför er" fylls också snabbt. Det tar tid att organisera allt bagage. Det blir köer in i kabinen och när de sista 25 passagarerna äntligen kommer in finns det knappt en kubikmillimeter bagageplats kvar.
Personalen får organisera och stuva om. Ett antal "carry on"-väskor måste checkas in manuellt och skickas ner i lastutrymmet - utan avgift. Allt tar tid, folk blir ilskna och personalen svär bakom sin allt mer ansträngda leenden.
Till detta kan läggas att de flesta flighter numera är proppfulla, både på grund av att flygbolagen skurit ner på antalet avgångar och för att de helt enkelt blivit bättre på att fylla flygplan genom smarta biljettsystem.
Bolagen har på olika sätt försökt lösa den här gordiska knuten. Bland annat experimenterar man med olika system och nummerordning för bordningen, t ex den "omvända pyramiden" (som visade sig vara så avancerad att ingen fattade någonting med ännu mer kaos som följd). Det klassiska systemet med att fylla på bakifrån har visat sig vara tämligen ineffektivt - särskilt i ljuset av att allt fler numera har någon form av förtursbordning...
Man kunde ju möjligen fundera på att trots allt låta folk checka in en väska utan extra kostnad - bara för att se om man på detta sätt faktiskt kan få planen att gå i tid - och dessutom få nöjda passagerare och en betydligt mindre kaosartad bordning.
Men herregud, jag är ju blott en amatör i dessa sammanhang.
Artikeln i NY Times hittas här.
söndag 23 oktober 2011
Amerikanskt statligt stöd gav jobb - i Finland
President Barack Obama har åter hamnat i blåsväder på grund av sitt stöd för "gröna företag". Den här gången handlar det om det biltillverkaren Fisker Automotive.
Fisker bildades i Kalifornien 2007 och företagsidén är att göra coola sportbilar av lyxkaraktär. Inte så orginellt, kanske. Men det som gjorde just Fisker speciellt var att bilarna skulle vara miljövänliga - antingen försedda med hybridmotorer eller med renodlade elektriska motorer.
Den amerikanska staten ställde upp med ett investeringslån på en dryg halv miljard dollar (nästan exakt lika stor summa som solenergi-företaget Solyndra fick).
Sedan dess har problemen hopat sig. Enligt ursprungsplanerna skulle biltillverkningen ha varit igång i slutet av 2009. Men man tvingades skjutas upp starten, bland annat för att motorerna inte höll de miljögränsvärden som amerikanska staten satt upp som krav. Först senarelas produktionen i ett år. Sedan ett år till. I juli 2011 rullade så äntligen de första bilarna av bandet. Företaget har sagt sig kunna leverera den första större sändningen till försäljning i slutet av det här året eller i början av nästa.
Men inte nog med detta strul. Det har också visat sig att företagets planer på att satsa i USA inte var särskilt omfattande. Istället träffade man ett avtal med en tidigare Porsche-fabrik i Finland. Det är där som Fisker-bilarna ska monteras i den första fasen. När detta blev känt blev det ett ramaskri, särskilt bland repiblikanerna. Men även många demokrater vred olustigt på sig.
Det är inte särskilt lyckat att den amerikanska staten satsar mångmiljonbelopp på ett företag som sedan beslutar sig för att placera tillverkningen i Finland. Det ger inga politiska poäng på hemmaplan, om man säger så. Stödet har så här långt bara gett en handfull nya jobb i USA - men runt 500 arbetstillfälllen "to a rural Finnish firm", som konservativa Sunday Examiner uttryckte saken i dag.
Från företaget säger man att man visst har planer på att starta produktion även i USA, men att man måste komma igång med den första fasen innan man kan gå vidare. Runt 2013 ska en planerad monteringsanläggning i Delaware stå klar att köra igång. Det är en gammal fabrik som man köpte av GM för ett par år sedan.
Enligt planerna ska den amerikanska fabriken tillverka en mer "folklig" (läs billigare) variant av den sportbil som nu snart ska börja lanseras här i USA, fortfarande dock med miljöanpassad motor. Men en förutsättning för denna tillverkning är naturligtvis att den första lyxvarianten faktiskt går att sälja. Annars lär Fisker knappast överleva länge.
Fiskers enda producerade bilmodell så här långt - Karma - kommer att kosta omkring 100 000 dollar att köpa här i USA. I Sverige lär den kosta runt en miljon kronor.
Återstår att se om det finns en marknad för miljonärer med miljösamvete...
Fisker bildades i Kalifornien 2007 och företagsidén är att göra coola sportbilar av lyxkaraktär. Inte så orginellt, kanske. Men det som gjorde just Fisker speciellt var att bilarna skulle vara miljövänliga - antingen försedda med hybridmotorer eller med renodlade elektriska motorer.
Den amerikanska staten ställde upp med ett investeringslån på en dryg halv miljard dollar (nästan exakt lika stor summa som solenergi-företaget Solyndra fick).
Sedan dess har problemen hopat sig. Enligt ursprungsplanerna skulle biltillverkningen ha varit igång i slutet av 2009. Men man tvingades skjutas upp starten, bland annat för att motorerna inte höll de miljögränsvärden som amerikanska staten satt upp som krav. Först senarelas produktionen i ett år. Sedan ett år till. I juli 2011 rullade så äntligen de första bilarna av bandet. Företaget har sagt sig kunna leverera den första större sändningen till försäljning i slutet av det här året eller i början av nästa.
Men inte nog med detta strul. Det har också visat sig att företagets planer på att satsa i USA inte var särskilt omfattande. Istället träffade man ett avtal med en tidigare Porsche-fabrik i Finland. Det är där som Fisker-bilarna ska monteras i den första fasen. När detta blev känt blev det ett ramaskri, särskilt bland repiblikanerna. Men även många demokrater vred olustigt på sig.
Det är inte särskilt lyckat att den amerikanska staten satsar mångmiljonbelopp på ett företag som sedan beslutar sig för att placera tillverkningen i Finland. Det ger inga politiska poäng på hemmaplan, om man säger så. Stödet har så här långt bara gett en handfull nya jobb i USA - men runt 500 arbetstillfälllen "to a rural Finnish firm", som konservativa Sunday Examiner uttryckte saken i dag.
Från företaget säger man att man visst har planer på att starta produktion även i USA, men att man måste komma igång med den första fasen innan man kan gå vidare. Runt 2013 ska en planerad monteringsanläggning i Delaware stå klar att köra igång. Det är en gammal fabrik som man köpte av GM för ett par år sedan.
Enligt planerna ska den amerikanska fabriken tillverka en mer "folklig" (läs billigare) variant av den sportbil som nu snart ska börja lanseras här i USA, fortfarande dock med miljöanpassad motor. Men en förutsättning för denna tillverkning är naturligtvis att den första lyxvarianten faktiskt går att sälja. Annars lär Fisker knappast överleva länge.
Fiskers enda producerade bilmodell så här långt - Karma - kommer att kosta omkring 100 000 dollar att köpa här i USA. I Sverige lär den kosta runt en miljon kronor.
Återstår att se om det finns en marknad för miljonärer med miljösamvete...
måndag 17 oktober 2011
Knappt någon tar Herman Cain på allvar
Hans popularitet har stigit som en raket och han har nu lika bra opinionssiffror som Mitt Romney - i flera undersökningar leder han till och med.
En annan enkätundersökning visar att han till och med skulle vinna över Barack Obama om det hade varit val i dag, 43 procent säger sig stödja honom mot bara 41 procent för den sittande presidenten.
Ändå är det ingen som verkar ta Herman Cain riktigt på allvar.
När den tidigare pizzakungen meddelade att han skulle ställa upp som republikansk kandidat, var det många som skrattade eller helt enkelt ryckte på axlarna. Cain ansågs inte ha någon chans och kunde möjligen få spela en halvlustig och smått exotisk biroll i sammanhanget. En folkligare och mindre stöddig version av Donald Trump ungefär.
Men att verkligen komma ifråga som republikansk presidentkandidat? Knappast. Han har aldrig varit vald till något politiskt ämbete, inte ens på lokal nivå. Han har ingen gigantisk budget att spela med. Han är dessutom svart i ett parti som fortfarande i väldigt stor utsträckning domineras av vita.
Cains chanser bedömdes helt enkelt av alla experter och kommentatorer som i stort sett obefintliga.
Sedan misslyckades Michele Bachman med att behålla lyskraften och initiativet. Rick Perry blev hårt ansatt och besegrad i flera debatter. Chris Christie beslutade sig för att inte ställa upp. Och plötsligt seglade Herman Cains opinionssiffror upp mot 30 procent.
Den enda som matchar honom nu är Mitt Romney. Det som "alla" för tre veckor sedan sa skulle bli ett race mellan Romney och Perry, verkar nu bli ett race mellan Romney och Cain. Cain har förstärkt sin kampanjstab rejält på senaste tiden och har dessutom börjat få in ordentligt med pengar till sin kampanjbudget. Senast häromdagen blev det till exempel bekant att de kända, extrenmt konservativa, fackföreningsfientliga, kontroversiella och makalöst rika bröderna Koch beslutat sig för att stödja Cains kampanj ekonomiskt.
Ändå är det fortfarande ingen - eller åtminstone väldigt få - som tar Herman Cain på allvar. De flesta är nu helt inne på att Mitt Romney i praktiken saknar utmanare. Det kanske är en aning för tidigt? Tänk om Herman Cains taktik, med enkla budskap och ett allmänt "antipolitiskt" förhållningssätt, är just det som får den politiska basen på högersidan engagerad?
Å andra sidan har medierna nu så sakteliga börjat vakna upp och det mesta talar för att Cain framöver kommer att granskas på ett helt annat sätt än tidigare.
Och vi ska nog inte alldeles räkna ut alla andra kandidater. Det är trots allt mer än två månader kvar till det första primärvalet och såväl Rick Perry som Newt Gingrich och Ron Paul har fortfarande hyfsade siffror i mätningarna. Var och en av dem hoppas säkert dessutom på en "Cain-effekt" - att deras siffror plötsligt börjar stiga kraftigt. Och de kommer garanterat att rikta fler uddar mot Cain nu.
Ron Pauls kampanj har till exempel redan gått ut och skarpt kritiserat Herman Cains "samröre" med bröderna Koch...
Så möjligen är det snart slut på Herman Cains smekmånad som presidentkandidat. Men trots allt är det en aning märkligt att så få tar honom på allvar.
En annan enkätundersökning visar att han till och med skulle vinna över Barack Obama om det hade varit val i dag, 43 procent säger sig stödja honom mot bara 41 procent för den sittande presidenten.
Ändå är det ingen som verkar ta Herman Cain riktigt på allvar.
När den tidigare pizzakungen meddelade att han skulle ställa upp som republikansk kandidat, var det många som skrattade eller helt enkelt ryckte på axlarna. Cain ansågs inte ha någon chans och kunde möjligen få spela en halvlustig och smått exotisk biroll i sammanhanget. En folkligare och mindre stöddig version av Donald Trump ungefär.
Men att verkligen komma ifråga som republikansk presidentkandidat? Knappast. Han har aldrig varit vald till något politiskt ämbete, inte ens på lokal nivå. Han har ingen gigantisk budget att spela med. Han är dessutom svart i ett parti som fortfarande i väldigt stor utsträckning domineras av vita.
Cains chanser bedömdes helt enkelt av alla experter och kommentatorer som i stort sett obefintliga.
Sedan misslyckades Michele Bachman med att behålla lyskraften och initiativet. Rick Perry blev hårt ansatt och besegrad i flera debatter. Chris Christie beslutade sig för att inte ställa upp. Och plötsligt seglade Herman Cains opinionssiffror upp mot 30 procent.
Den enda som matchar honom nu är Mitt Romney. Det som "alla" för tre veckor sedan sa skulle bli ett race mellan Romney och Perry, verkar nu bli ett race mellan Romney och Cain. Cain har förstärkt sin kampanjstab rejält på senaste tiden och har dessutom börjat få in ordentligt med pengar till sin kampanjbudget. Senast häromdagen blev det till exempel bekant att de kända, extrenmt konservativa, fackföreningsfientliga, kontroversiella och makalöst rika bröderna Koch beslutat sig för att stödja Cains kampanj ekonomiskt.
Ändå är det fortfarande ingen - eller åtminstone väldigt få - som tar Herman Cain på allvar. De flesta är nu helt inne på att Mitt Romney i praktiken saknar utmanare. Det kanske är en aning för tidigt? Tänk om Herman Cains taktik, med enkla budskap och ett allmänt "antipolitiskt" förhållningssätt, är just det som får den politiska basen på högersidan engagerad?
Å andra sidan har medierna nu så sakteliga börjat vakna upp och det mesta talar för att Cain framöver kommer att granskas på ett helt annat sätt än tidigare.
Och vi ska nog inte alldeles räkna ut alla andra kandidater. Det är trots allt mer än två månader kvar till det första primärvalet och såväl Rick Perry som Newt Gingrich och Ron Paul har fortfarande hyfsade siffror i mätningarna. Var och en av dem hoppas säkert dessutom på en "Cain-effekt" - att deras siffror plötsligt börjar stiga kraftigt. Och de kommer garanterat att rikta fler uddar mot Cain nu.
Ron Pauls kampanj har till exempel redan gått ut och skarpt kritiserat Herman Cains "samröre" med bröderna Koch...
Så möjligen är det snart slut på Herman Cains smekmånad som presidentkandidat. Men trots allt är det en aning märkligt att så få tar honom på allvar.
måndag 10 oktober 2011
Vad tänker Mona Sahlin nu?
Ja, vad ska man säga om mina gamla klass- och barndomsvän, tillika partordförande för Socialdemokraterna, Håkan Juholt.
Uppenbarligen har han fått ut mer pengar via riksdagens bidrag för dubbelt boende än han varit berättigad till. Och detta har lika uppenbarligen pågått i flera år. Totalt handlar det om mycket pengar; Enligt uppgifter i medierna 160.000 kronor.
Det är rätt mycket mer än vad Mona Sahlin köpte choklad och blöjor för. Hon fick avgå som minister då, men kom så småningom tillbaka och blev partiledare. Och därefter mer eller mindre sparkad efter Socialdemokraternas taskiga resultat i förra valet.
En av dem som gick ut hårdast mot Sahlin efter valet var - Håkan Juholt.
Jag undrar var Mona Sahlin tänker nu.
Hur allvarlig är då Juholts bidragsaffär? Kanske betydligt allvarligare än vad jag trodde inledningsvis. Åtminstone var det tanken som slog mig när jag tidigare i dag fick ett mejl från en kompis som jobbar som journalist här i Washington DC. Rubriken på mejlet var "Oh oh" och han skrev bland annat att det "seems that your classmate is in some hot water". Sedan hade han klippt in en ganska rejäl Reuters-artikel om att en förundersökning nu inletts mot Håkan Juholt.
Ibland är det nyttigt att läsa om något i den svenska ankdammen via internationella medieögon. Det ger en perspektiv.
Jag börjar luta åt att Juholts "affär" inte är något som kommer att blåsa över, snabbt och enkelt. Naturligtvis kommer en del att avgöras om åklagaren faktiskt driver det här till åtal. Läggs förundersökningen ner inom några dagar så kanske Juholt kommer undan med blotta förskräckelsen. Men han och partiet får garanterat ägna rätt mycket tid och energi på att förbättra bilden och ryktet.
Kommer förundersökningen pågå en längre tid så blir det allvarligare för Juholt. Ju längre desto allvarligare.
Och blir det åtal, är det naturligtvis inget annat än en katastrof och sannolikt omöjligt för honom att sitta kvar - oasvett om han blir dömd eller inte.
Hur kommer det sig då att en person som Håkan Juholt, som inte direkt är någon duvunge inom politken, klantar till det så här? Varför är det så himla svårt att hålla sig till regelverket? Borde inte en politiker som Juholt, som tydligt tar ställning för de socialt utsatta i samhället, ha en inbyggd moralisk kompass som leder honom rätt? Hur kan han, medvetet eller omedvetet, bara låta tiotusentals orättfärdiga kronor rulla in på lönekontot?
Jag vet inte.
Men det är utan tvekan illa skött och omdömeslöst. Och det är tragiskt att sådana här saker dyker upp när den politiska diskussionen istället borde handla om sakfrågor och väsentligheter och inte om sådant här.
Uppenbarligen har han fått ut mer pengar via riksdagens bidrag för dubbelt boende än han varit berättigad till. Och detta har lika uppenbarligen pågått i flera år. Totalt handlar det om mycket pengar; Enligt uppgifter i medierna 160.000 kronor.
Det är rätt mycket mer än vad Mona Sahlin köpte choklad och blöjor för. Hon fick avgå som minister då, men kom så småningom tillbaka och blev partiledare. Och därefter mer eller mindre sparkad efter Socialdemokraternas taskiga resultat i förra valet.
En av dem som gick ut hårdast mot Sahlin efter valet var - Håkan Juholt.
Jag undrar var Mona Sahlin tänker nu.
Hur allvarlig är då Juholts bidragsaffär? Kanske betydligt allvarligare än vad jag trodde inledningsvis. Åtminstone var det tanken som slog mig när jag tidigare i dag fick ett mejl från en kompis som jobbar som journalist här i Washington DC. Rubriken på mejlet var "Oh oh" och han skrev bland annat att det "seems that your classmate is in some hot water". Sedan hade han klippt in en ganska rejäl Reuters-artikel om att en förundersökning nu inletts mot Håkan Juholt.
Ibland är det nyttigt att läsa om något i den svenska ankdammen via internationella medieögon. Det ger en perspektiv.
Jag börjar luta åt att Juholts "affär" inte är något som kommer att blåsa över, snabbt och enkelt. Naturligtvis kommer en del att avgöras om åklagaren faktiskt driver det här till åtal. Läggs förundersökningen ner inom några dagar så kanske Juholt kommer undan med blotta förskräckelsen. Men han och partiet får garanterat ägna rätt mycket tid och energi på att förbättra bilden och ryktet.
Kommer förundersökningen pågå en längre tid så blir det allvarligare för Juholt. Ju längre desto allvarligare.
Och blir det åtal, är det naturligtvis inget annat än en katastrof och sannolikt omöjligt för honom att sitta kvar - oasvett om han blir dömd eller inte.
Hur kommer det sig då att en person som Håkan Juholt, som inte direkt är någon duvunge inom politken, klantar till det så här? Varför är det så himla svårt att hålla sig till regelverket? Borde inte en politiker som Juholt, som tydligt tar ställning för de socialt utsatta i samhället, ha en inbyggd moralisk kompass som leder honom rätt? Hur kan han, medvetet eller omedvetet, bara låta tiotusentals orättfärdiga kronor rulla in på lönekontot?
Jag vet inte.
Men det är utan tvekan illa skött och omdömeslöst. Och det är tragiskt att sådana här saker dyker upp när den politiska diskussionen istället borde handla om sakfrågor och väsentligheter och inte om sådant här.
onsdag 5 oktober 2011
Sarah Palin och Chris Christie sa nej
Sarah Palin meddelade i kväll, amerikansk tid, att hon inte ställer upp i presidentvalet. I går kom Chris Christie, guvernör i New Jersey, med samma besked.
De bådas beslut mottas med stor besvikelse bland många republikaner, som menar att ingen av de kandidater som är med i racet håller måttet. Republikanernas presidentkandidat kommer sannolikt nu bli någon av de fem "frontrunners": Romney, Perry, Cain, Gingrich, Paul eller Bachmann - Rick Santorum och Jon Huntsman har så här långt bara orkat samla en eller några få procent i opinionsmätningarna.
Michele Bachmann hade många anhängare under våren och sommaren och framstod som en av de klarast lysande stjärnorna på högerflanken. Men hennes popularitet har dalat snabbt och hon kämpar i motvind. Just nu ligger hennes opinionssiffror på under fem procent.
Gamlingen Ron Paul räknar ingen med, men faktum är att han har legat betydligt bättre till i alla mätningar i år jämfört med de tidigare gånger han ställt upp som kandidat. Han pendlar på mellan sju och tio procent.
Newt Gingrich var i princip helt utdömd i våras, efter en närmast katastrofal inledning på kampanjen. Men han har legat i och segar sig sakta upp i mätningarna, för närvarande runt tio procent.
De senaste veckornas raket är utan tvivel Herman Cain, pizzakungen som gått hem i de amerikanska stugorna med sitt avspända sätt och sitt lika tydliga som enkla budskap: 9-9-9. Vilket ska uttydas nio procents bolagsskatt, nio procents inkomsskatt och nio procents moms. Hans opinionssiffror är just nu drygt 15 procent.
Rick Perry, guvernör från Texas, var den tidigare raketen i mätningarna, men mindre lyckade insatser på flera debatter samt problem i vissa sakfrågor, har gjort att han tappat en del i slutet. Ligger för närvarande på strax under 20 procent, efter att ha varit uppe en bra bit ovanför 30 procent i flera mätningar.
Den som alltmer dominerar partiets kamp om kandidaturen är Mitt Romney. Till synes oberörd av Michele Bachmanns tidiga framgångar och av Rick Perrys höga siffror, har han fortsatt på sitt inslagna spår utan att ta till några drastiska eller dramatiska utspel. Vid några tillfällen gick han ut och kritiserade Rick Perry när debatten dem emellan var som hetast, annars har han mest synts välvilligt leende och lyssnande i samband med kandidaternas debatter - alltid varit mån om att titta på den som talar och att svara på kritik i hövlig och sympatisk ton. Han har betonat att de alla har som huvudmål att skapa jobb, minska budgetunderskottet och - framförallt - att tvinga bort Barack Obama från Vita Huset.
Vad Obama tycker om Christies och Palins beslut att inte kandidera vet jag inte. Men jag skulle tro att han är rätt nöjd. I praktiken är det med all sannolikhet bara en enda republikan i det nu slutliga startfältet som har en chans att slå Obama i det kommande presidentvalet; Mitt Romney. Övriga är för extrema i sina åsikter eller för kontroversiella på annat sätt.
Det gör att Barack Obama och hans valgäng i stort sett kan börja fokusera på Mitt Romney redan nu, trots att det är flera månader kvar innan det börjar klarna vem som blir hans utmanare.
De bådas beslut mottas med stor besvikelse bland många republikaner, som menar att ingen av de kandidater som är med i racet håller måttet. Republikanernas presidentkandidat kommer sannolikt nu bli någon av de fem "frontrunners": Romney, Perry, Cain, Gingrich, Paul eller Bachmann - Rick Santorum och Jon Huntsman har så här långt bara orkat samla en eller några få procent i opinionsmätningarna.
Michele Bachmann hade många anhängare under våren och sommaren och framstod som en av de klarast lysande stjärnorna på högerflanken. Men hennes popularitet har dalat snabbt och hon kämpar i motvind. Just nu ligger hennes opinionssiffror på under fem procent.
Gamlingen Ron Paul räknar ingen med, men faktum är att han har legat betydligt bättre till i alla mätningar i år jämfört med de tidigare gånger han ställt upp som kandidat. Han pendlar på mellan sju och tio procent.
Newt Gingrich var i princip helt utdömd i våras, efter en närmast katastrofal inledning på kampanjen. Men han har legat i och segar sig sakta upp i mätningarna, för närvarande runt tio procent.
De senaste veckornas raket är utan tvivel Herman Cain, pizzakungen som gått hem i de amerikanska stugorna med sitt avspända sätt och sitt lika tydliga som enkla budskap: 9-9-9. Vilket ska uttydas nio procents bolagsskatt, nio procents inkomsskatt och nio procents moms. Hans opinionssiffror är just nu drygt 15 procent.
Rick Perry, guvernör från Texas, var den tidigare raketen i mätningarna, men mindre lyckade insatser på flera debatter samt problem i vissa sakfrågor, har gjort att han tappat en del i slutet. Ligger för närvarande på strax under 20 procent, efter att ha varit uppe en bra bit ovanför 30 procent i flera mätningar.
Den som alltmer dominerar partiets kamp om kandidaturen är Mitt Romney. Till synes oberörd av Michele Bachmanns tidiga framgångar och av Rick Perrys höga siffror, har han fortsatt på sitt inslagna spår utan att ta till några drastiska eller dramatiska utspel. Vid några tillfällen gick han ut och kritiserade Rick Perry när debatten dem emellan var som hetast, annars har han mest synts välvilligt leende och lyssnande i samband med kandidaternas debatter - alltid varit mån om att titta på den som talar och att svara på kritik i hövlig och sympatisk ton. Han har betonat att de alla har som huvudmål att skapa jobb, minska budgetunderskottet och - framförallt - att tvinga bort Barack Obama från Vita Huset.
Vad Obama tycker om Christies och Palins beslut att inte kandidera vet jag inte. Men jag skulle tro att han är rätt nöjd. I praktiken är det med all sannolikhet bara en enda republikan i det nu slutliga startfältet som har en chans att slå Obama i det kommande presidentvalet; Mitt Romney. Övriga är för extrema i sina åsikter eller för kontroversiella på annat sätt.
Det gör att Barack Obama och hans valgäng i stort sett kan börja fokusera på Mitt Romney redan nu, trots att det är flera månader kvar innan det börjar klarna vem som blir hans utmanare.
tisdag 4 oktober 2011
Svenska kanelbullens dag uppmärksammas i USA
Eftersom jag en gång har lovat att rapportera om "stort och smått ur det digra nyhetsflödet här i USA", så kan jag helt enkelt inte låta er gå ovetande om denna lilla läckerbit:
NPR, National Public Radio, uppmärksammade i morse att det är "Cinnamon Bun Day" i dag i Sverige. Detta tillkännagivande gjordes i samma veva som man rapporterade om Nobelpristagarna i fysik och sände en bit från Vetenskapsakademiens presskonferens i Stockholm.
Sverige - känt för allt från bullar till Nobelpris...
NPR, National Public Radio, uppmärksammade i morse att det är "Cinnamon Bun Day" i dag i Sverige. Detta tillkännagivande gjordes i samma veva som man rapporterade om Nobelpristagarna i fysik och sände en bit från Vetenskapsakademiens presskonferens i Stockholm.
Sverige - känt för allt från bullar till Nobelpris...
måndag 3 oktober 2011
Wall Street-protesterna sprider sig
Den så kallade "Occupy Wall Street"-aktionen, protesterna intill New Yorks Citys finanskvarter, går nu in på sin tredje vecka och håller på att utvecklas till något av en folkrörelse.
Demonstrationen - mot finansvärldens girighet och för ökad social rättvisa och jämlikhet i USA - började som en liten och rätt spontan aktion den 17 september. Initiativet kom från Adbusters, en konsumtionskritisk kanadensisk miljöorganisation, som tidigare bland annat gjort sig känd för att ha proklamerat en internationell "Buy Nothing Day". Ockupationen av wall Street sägs vara inspirerad av bland annat den "arabiska våren".
"Occupy Wall Street" har kontinuerligt vuxit i storlek de senaste veckorna och fått alltmer uppmärksamhet, inte minst i amerikanska medier. I lördags var flera tusen personer på plats runt demonstrationens centrum strax intill Brooklyn Bridge och senare samma dag greps omkring 700 personer efter att de ockuperat bron under ett par timmar.
Protesterna har nu också spritt sig till över tio andra ordet runt om i USA och i helgen hölls demonstrationer i till exempel Los Angeles, Chicago, Boston och Denver.
Demonstrationen är ovanlig på flera sätt. Förutom initiativtagaren Adbusters, så är det ingen av de stora traditionella vänsterorganisationerna som officiellt står bakom den. Aktionen har dock fått mycket sympatiyttringar från såväl fackföreningar som progressiva politiker och en del kändisar (bland annat har rockgruppen Radiohead publicerat ett stöduttalande och det också rykten om att bandet skulle spela i parken i fredags, men det skedde aldrig).
Det finns inga uttalade, valda eller självutvalda talespersoner. Alla som är på plats representerar sig själv och ingen annan. Rörelsen har en inofficiell webbplats och naturligtvis både Facebook- och Twittersida. Dessutom någon slags webbsida via Adbusters. Ingen av dem gör några anspråk på att vara en formell röst för demonstranterna och de innehåller inga plakatmässiga budskap. Det närmaste ett gemensamt uttalande som demonstranterna - åtminstone de flesta - verkar ha ställt sig bakom kan ungefär översättas med att "vi 99 procent av folket tolererar inte längre den girighet och korruption som 1 procent står för" ("the one thing we all have in common is that We Are The 99% that will no longer tolerate the greed and corruption of the 1%").
Många ser de här protesterna som början på en sedan länge efterlängtad reaktion mot den konservativa Teaparty-rörelsen. I vintras gick det en liknande protestvåg med vänsterperspektiv runt i landet, med start i Wisconsin. Den var dock betydligt mer organiserad och styrd från fackliga organisationer och dog mer eller mindre ut efter någon månad.
Det återstår att se om den protesten blir mer långlivad och om den kommer att få någon politisk kraft eller inverkan. Intressant att notera är att påfallande många av demonstranterna som uttalat sig i olika sammanhang, inte i första hand är kritiska mot högerkrafterna i USA. Istället skjuter de in sig på president Obama och att han inte tillräckligt kraftfullt tagit ställning för de svaga och utsatta i samhället och inte heller markerat tydligt mot finansvärlden och de stora bolagen.
Demonstrationen - mot finansvärldens girighet och för ökad social rättvisa och jämlikhet i USA - började som en liten och rätt spontan aktion den 17 september. Initiativet kom från Adbusters, en konsumtionskritisk kanadensisk miljöorganisation, som tidigare bland annat gjort sig känd för att ha proklamerat en internationell "Buy Nothing Day". Ockupationen av wall Street sägs vara inspirerad av bland annat den "arabiska våren".
"Occupy Wall Street" har kontinuerligt vuxit i storlek de senaste veckorna och fått alltmer uppmärksamhet, inte minst i amerikanska medier. I lördags var flera tusen personer på plats runt demonstrationens centrum strax intill Brooklyn Bridge och senare samma dag greps omkring 700 personer efter att de ockuperat bron under ett par timmar.
Protesterna har nu också spritt sig till över tio andra ordet runt om i USA och i helgen hölls demonstrationer i till exempel Los Angeles, Chicago, Boston och Denver.
Demonstrationen är ovanlig på flera sätt. Förutom initiativtagaren Adbusters, så är det ingen av de stora traditionella vänsterorganisationerna som officiellt står bakom den. Aktionen har dock fått mycket sympatiyttringar från såväl fackföreningar som progressiva politiker och en del kändisar (bland annat har rockgruppen Radiohead publicerat ett stöduttalande och det också rykten om att bandet skulle spela i parken i fredags, men det skedde aldrig).
Det finns inga uttalade, valda eller självutvalda talespersoner. Alla som är på plats representerar sig själv och ingen annan. Rörelsen har en inofficiell webbplats och naturligtvis både Facebook- och Twittersida. Dessutom någon slags webbsida via Adbusters. Ingen av dem gör några anspråk på att vara en formell röst för demonstranterna och de innehåller inga plakatmässiga budskap. Det närmaste ett gemensamt uttalande som demonstranterna - åtminstone de flesta - verkar ha ställt sig bakom kan ungefär översättas med att "vi 99 procent av folket tolererar inte längre den girighet och korruption som 1 procent står för" ("the one thing we all have in common is that We Are The 99% that will no longer tolerate the greed and corruption of the 1%").
Många ser de här protesterna som början på en sedan länge efterlängtad reaktion mot den konservativa Teaparty-rörelsen. I vintras gick det en liknande protestvåg med vänsterperspektiv runt i landet, med start i Wisconsin. Den var dock betydligt mer organiserad och styrd från fackliga organisationer och dog mer eller mindre ut efter någon månad.
Det återstår att se om den protesten blir mer långlivad och om den kommer att få någon politisk kraft eller inverkan. Intressant att notera är att påfallande många av demonstranterna som uttalat sig i olika sammanhang, inte i första hand är kritiska mot högerkrafterna i USA. Istället skjuter de in sig på president Obama och att han inte tillräckligt kraftfullt tagit ställning för de svaga och utsatta i samhället och inte heller markerat tydligt mot finansvärlden och de stora bolagen.
fredag 30 september 2011
Tre dygn i bilkö = succé för delad cykel
Tre dygn.
Eller 73 timmar.
Så lång tid tillbringar en genomsnittlig bilförare i Washington DC med omnejd i bilköer varje år. Det visar den årliga Urban Mobiliy Report från Texas Transportation Institute, som presenterades häromdagen.
Huvudstadsområdet har därmed de största problemen med "trafikinfarkter" i hela landet. Tvåa ligger Chicago (71 timmar i snitt) och trea Los Angeles (64). Genomsnittet för hela USA är 34 timmar per person och år.
Det ständiga köandet innebär sammantaget ett otroligt slöseri med resurser och tid. Totalt handlar det om runt 100 miljarder dollar per år i olika former av förluster och kostnader på grund av bilköerna. Mer än sju miljarder liter bensin beräknas bosktavligt talat gå upp i rök på grund av motorer som står på tomgång i "traffic jams". I snitt betalar kostar det här 750 dollar per bilförare och år i USA. Kostnaden för oss som sitter fast i DC:s alla köer är i snitt dubbelt så hög, eller omkring 10 000 kronor per år.
Det är horribla siffror.
Men saker å ting börjar sakta förändras. Det tydligaste exemplet på det är kanske succén för Capital Bikeshare. Det är ett kommunalt initierat och stött projekt som drivs i samverkan med privata företag och federala myndigheter. Det började i rätt blygsam skala för tre år sedan, men har vuxit snabbt och de lätt igenkända röda cyklarna syns nu överallt i den amerikanska huvudstaden.
Det fungerar så här: Man betalar en månads- eller årsavgift (25 respektive 75 dollar). Det finns också möjlighet att betala en dagsavgift på fem dollar för tillfälliga besökare. Sedan kan man, via ett särskilt nyckelkort, hämta ut en cykel och cykla upp till 30 minuter på den utan extra kostnad. Behåller man samma cykel mer än en halvtimme, tillkommer en kostnad på några dollar per halvtimme (kostnaden ökar med tiden). Systemet är främst tänkt för alla de som pendlar med cykel och maximalt har en halvtimmes cykeltur till skolan eller jobbet.
För närvarande finns det 114 cykelstationer med totalt mer än 1 100 cyklar utspridda i Washington DC och norra Virginia. Förorterna i södra Maryland är på gång och antalet stationer växer kontinuerligt.
Succén för detta bikeshare-program förklaras med en kombination av välskötta och bra fungerande cyklar, god tillgänglighet, högre bensinpriser och - kanske framförallt - att allt fler har insett vilket utmärkt transportmedel cykeln faktiskt är. Inne i stan under rusningstrafik går det betydligt fortare att cykla jämfört med att ta sig fram med bil eller buss. Egentligen är det nog bara DC:s utmärkta tunnelbanesystem som kan konkurrera i snabbhet. Problemet är bara att det ofta är väldigt långt mellan stationerna. Så alltfler kombinerar nu tunnebanan med en "delad" cykel.
Eller 73 timmar.
Så lång tid tillbringar en genomsnittlig bilförare i Washington DC med omnejd i bilköer varje år. Det visar den årliga Urban Mobiliy Report från Texas Transportation Institute, som presenterades häromdagen.
Huvudstadsområdet har därmed de största problemen med "trafikinfarkter" i hela landet. Tvåa ligger Chicago (71 timmar i snitt) och trea Los Angeles (64). Genomsnittet för hela USA är 34 timmar per person och år.
Det ständiga köandet innebär sammantaget ett otroligt slöseri med resurser och tid. Totalt handlar det om runt 100 miljarder dollar per år i olika former av förluster och kostnader på grund av bilköerna. Mer än sju miljarder liter bensin beräknas bosktavligt talat gå upp i rök på grund av motorer som står på tomgång i "traffic jams". I snitt betalar kostar det här 750 dollar per bilförare och år i USA. Kostnaden för oss som sitter fast i DC:s alla köer är i snitt dubbelt så hög, eller omkring 10 000 kronor per år.
Det är horribla siffror.
Men saker å ting börjar sakta förändras. Det tydligaste exemplet på det är kanske succén för Capital Bikeshare. Det är ett kommunalt initierat och stött projekt som drivs i samverkan med privata företag och federala myndigheter. Det började i rätt blygsam skala för tre år sedan, men har vuxit snabbt och de lätt igenkända röda cyklarna syns nu överallt i den amerikanska huvudstaden.
Det fungerar så här: Man betalar en månads- eller årsavgift (25 respektive 75 dollar). Det finns också möjlighet att betala en dagsavgift på fem dollar för tillfälliga besökare. Sedan kan man, via ett särskilt nyckelkort, hämta ut en cykel och cykla upp till 30 minuter på den utan extra kostnad. Behåller man samma cykel mer än en halvtimme, tillkommer en kostnad på några dollar per halvtimme (kostnaden ökar med tiden). Systemet är främst tänkt för alla de som pendlar med cykel och maximalt har en halvtimmes cykeltur till skolan eller jobbet.
För närvarande finns det 114 cykelstationer med totalt mer än 1 100 cyklar utspridda i Washington DC och norra Virginia. Förorterna i södra Maryland är på gång och antalet stationer växer kontinuerligt.
Succén för detta bikeshare-program förklaras med en kombination av välskötta och bra fungerande cyklar, god tillgänglighet, högre bensinpriser och - kanske framförallt - att allt fler har insett vilket utmärkt transportmedel cykeln faktiskt är. Inne i stan under rusningstrafik går det betydligt fortare att cykla jämfört med att ta sig fram med bil eller buss. Egentligen är det nog bara DC:s utmärkta tunnelbanesystem som kan konkurrera i snabbhet. Problemet är bara att det ofta är väldigt långt mellan stationerna. Så alltfler kombinerar nu tunnebanan med en "delad" cykel.
torsdag 22 september 2011
Den amerikanska synen på dödsstraff
Nästan sju av tio amerikaner är för det. Barack Obama är för det. Alla 44 presidenter utom FDR, Franklin D Roosevelt, har varit för det.
Dödsstraffet.
För närvarande kan brottslingar bestraffas med döden i 36 av USA:s 50 delstater samt på federal (nationell) nivå och inom militären.
Sedan dödsstraffet återinfördes efter ett beslut i Högsta Domstolen 1976 har totalt 1 266 personer avrättats i 34 olika delstater. Dessutom har tre personer dödats på federal nivå. Fler än 3 200 personer är dömda till döden och sitter i så kallad "Death Row".
Texas är den delstat som ägnar sig överlägset mest år avrättningar. Sammanlagt 475 personer mött döden här sedan 1976.
För en europé är det rätt svårt att förstå amerikaners positiva inställning till dödsstraff och avrättningar. Jag satt och följde den makabra historien om Troy Davis i går. Davis dömdes till döden i Georgia efter att ha befunnits skyldig till ett polismord 1989. han har konsekvent hävdat att han varit oskyldig och det finns ett antal oklarheter i fallet - bland annat har sju av nio vittnen i efterhand tagit tillbaka sina vittnesmål och hävdat att de tvingats eller påverkats till att peka ut Davis av de poliser som förhört dem.
Trots osäkerheten skulle Troy Davis dödas i går kväll. Men en halvtimme innan utsatt tid, sköts avrättningen upp. Högsta Domstolen i Washington DC hade bestämt sig för att göra en sista granskning. Tre timmar senare kom beskedet. Ingen ändring, ingen omprövning.
Troy Davis förklarades död 23.08 lokal tid, efter att ha fått en dödande injektion.
Nyhetskanalen CNN intervjuade direkt efteråt den dödade polismannens mamma, som sa att hon kände sig lättad och att hon nu äntligen kunde lämna det här bakom sig och finna frid.
Hon hade aldrig tvekat på att Davis var skyldig. Rättvisa var skipad.
Och det är väl där någonstans vi möjligen hittar nyckeln och förklaringen till att så många amerikaner, även en majoritet av personer som säger sig vara demokrater, är för dödsstraffet; här finns en kultur som fokuserar på hämnd, det personliga ansvaret och "rättvisa".
Har du dödat min son, så ska du dö - omständigheter eller motiv kring mordet spelar ingen större roll.
Att det sedan en eller annan oskyldig avrättas av misstag, det är ett pris som man får betala.
Läs mer om dödsstraffet i ett av mina tidigare blogginlägg samt på min privata blogg i går kväll.
Dödsstraffet.
För närvarande kan brottslingar bestraffas med döden i 36 av USA:s 50 delstater samt på federal (nationell) nivå och inom militären.
Sedan dödsstraffet återinfördes efter ett beslut i Högsta Domstolen 1976 har totalt 1 266 personer avrättats i 34 olika delstater. Dessutom har tre personer dödats på federal nivå. Fler än 3 200 personer är dömda till döden och sitter i så kallad "Death Row".
Texas är den delstat som ägnar sig överlägset mest år avrättningar. Sammanlagt 475 personer mött döden här sedan 1976.
För en europé är det rätt svårt att förstå amerikaners positiva inställning till dödsstraff och avrättningar. Jag satt och följde den makabra historien om Troy Davis i går. Davis dömdes till döden i Georgia efter att ha befunnits skyldig till ett polismord 1989. han har konsekvent hävdat att han varit oskyldig och det finns ett antal oklarheter i fallet - bland annat har sju av nio vittnen i efterhand tagit tillbaka sina vittnesmål och hävdat att de tvingats eller påverkats till att peka ut Davis av de poliser som förhört dem.
Trots osäkerheten skulle Troy Davis dödas i går kväll. Men en halvtimme innan utsatt tid, sköts avrättningen upp. Högsta Domstolen i Washington DC hade bestämt sig för att göra en sista granskning. Tre timmar senare kom beskedet. Ingen ändring, ingen omprövning.
Troy Davis förklarades död 23.08 lokal tid, efter att ha fått en dödande injektion.
Nyhetskanalen CNN intervjuade direkt efteråt den dödade polismannens mamma, som sa att hon kände sig lättad och att hon nu äntligen kunde lämna det här bakom sig och finna frid.
Hon hade aldrig tvekat på att Davis var skyldig. Rättvisa var skipad.
Och det är väl där någonstans vi möjligen hittar nyckeln och förklaringen till att så många amerikaner, även en majoritet av personer som säger sig vara demokrater, är för dödsstraffet; här finns en kultur som fokuserar på hämnd, det personliga ansvaret och "rättvisa".
Har du dödat min son, så ska du dö - omständigheter eller motiv kring mordet spelar ingen större roll.
Att det sedan en eller annan oskyldig avrättas av misstag, det är ett pris som man får betala.
Läs mer om dödsstraffet i ett av mina tidigare blogginlägg samt på min privata blogg i går kväll.
fredag 16 september 2011
Problemfylld amerikansk satsning på alternativ energi
För några veckor sedan gick det Kalifornienbaserade företaget Solyndra Inc. i konkurs. Uppemot elvahundra personer miste jobbet.
Sådana här konkurser är vardagsmat i den ekonomsiak krisens spår här i USA, men just Solyndra uppmärksammades särskilt. Det är nämligen ett företag som stötts särskilt av Obama. För ett drygt år sedan besökte han Solyndra och passade då på att framhålla det som ett framtidsföretag. Adminstrationen beslutade sig också för att gå i borgen för företagslån på mer än en halv miljard dollar.
Bakgrunden till stödet var att Solyndra passade perfekt in i den företagsprofil som Barack Obama vill se växa i USA. Det är en sektor där det ska skapas tiotusentals jobb, var tanken. Solyndra tillverkar - eller tillverkade rättare sagt - solpaneler och bara för några månader sedan var tilltron fortfarande stor på det här företagets framtid.
Satsningen gick dock käpprätt åt skogen. Det spekuleras om olika orsaker till konkursen. Bland annat är företaget nu föremål för en FBI-utredning och det finns klara indikationer på att en del inte gått rätt till rent juridiskt. Men den viktigaste orsaken till företagets kollaps är sannolikt konkurrensen från utländska företag.
För problemet är inte bristande intresse för solenergi. Tvärtom, just nu investeras det mer i solpaneler och solfångare - och även i vindkraft - än vad det någonsin gjorts i USA tidigare. Bara de senaste dagarna har jag läst i lokaltidningen att en av Georgetowns största butiker nu investerat i solpaneler som ska ge runt 80 procent av butikens elbehov. Den gigantiska stadion där det amerikanska fotbollslaget Redskins spelar sina hemmamatcher håller just nu på att montera 800 solpaneler som ska täcka en femtedel av arenans elkonsumtion under match och 100 procent all annan tid. Läs mer i Washington Post. Dessutom håller den amerikanska militären just nu på att investera stora summor för att montera solpaneler på många av sina stora mängder byggnader både inom och utanför USA.
Det finns alltså en marknad, utan tvekan.
Problemet är bara att den inhemska produktionen av alternativ energi inte håller måttet. Den är för dålig, för dyr, tar för lång tid på sig att leverera och ligger hopplöst efter utländska företag i konkurrenskraft. Och det handlar inte bara om konkurrens från låglöneländer. Till exempel har både danska och tyska företag haft relativt stora framgångar här i USA genom sina överlägsna tekniska kunskaper när det gäller vindkraft.
Amerikanerna hänger helt enkelt inte med i utvecklingen och blir utkonkurrerade.
Mönstret känns igen från andra sektorer, t ex bilindustrin som länge levde i någon slags egen bubbla här i USA, skyddad genom extremt låga bensinpriser och amerikanernas tradition att välja klassiska inhemska bilmärken. Men när bensinpriset började stiga och folk insåg att de utländska bilarna faktiskt var betydligt bättre - och billigare - än de som producerades i Detroit med omnejd, då slog den stora krisen till.
Överhuvudtaget har den amerikanska tillverkningsindustrin länge levt i en skyddad verkstad, där stora statliga beställningar och stort mått av nationalistiskt präglat konsumtionsmönster, kombinerad med låga energikostnader, har gjort att man inte behövt spetsa teknikutvecklingen eller effektivisera produktionen på samma sätt som omvärlden tvingats göra.
Denna skyddade verkstad är på väg bort. I dag rapporterade till exempel National Public Radio att "till och med stora byggprojekt" nu är utsatta för internationell konkurrens. Det mest slående exemplet är kanske den nya bro mellan San Francisco och Oakland som till stor del kommer att tillverkas av ett kinesiskt stålbolag.
Sådana här konkurser är vardagsmat i den ekonomsiak krisens spår här i USA, men just Solyndra uppmärksammades särskilt. Det är nämligen ett företag som stötts särskilt av Obama. För ett drygt år sedan besökte han Solyndra och passade då på att framhålla det som ett framtidsföretag. Adminstrationen beslutade sig också för att gå i borgen för företagslån på mer än en halv miljard dollar.
Bakgrunden till stödet var att Solyndra passade perfekt in i den företagsprofil som Barack Obama vill se växa i USA. Det är en sektor där det ska skapas tiotusentals jobb, var tanken. Solyndra tillverkar - eller tillverkade rättare sagt - solpaneler och bara för några månader sedan var tilltron fortfarande stor på det här företagets framtid.
Satsningen gick dock käpprätt åt skogen. Det spekuleras om olika orsaker till konkursen. Bland annat är företaget nu föremål för en FBI-utredning och det finns klara indikationer på att en del inte gått rätt till rent juridiskt. Men den viktigaste orsaken till företagets kollaps är sannolikt konkurrensen från utländska företag.
För problemet är inte bristande intresse för solenergi. Tvärtom, just nu investeras det mer i solpaneler och solfångare - och även i vindkraft - än vad det någonsin gjorts i USA tidigare. Bara de senaste dagarna har jag läst i lokaltidningen att en av Georgetowns största butiker nu investerat i solpaneler som ska ge runt 80 procent av butikens elbehov. Den gigantiska stadion där det amerikanska fotbollslaget Redskins spelar sina hemmamatcher håller just nu på att montera 800 solpaneler som ska täcka en femtedel av arenans elkonsumtion under match och 100 procent all annan tid. Läs mer i Washington Post. Dessutom håller den amerikanska militären just nu på att investera stora summor för att montera solpaneler på många av sina stora mängder byggnader både inom och utanför USA.
Det finns alltså en marknad, utan tvekan.
Problemet är bara att den inhemska produktionen av alternativ energi inte håller måttet. Den är för dålig, för dyr, tar för lång tid på sig att leverera och ligger hopplöst efter utländska företag i konkurrenskraft. Och det handlar inte bara om konkurrens från låglöneländer. Till exempel har både danska och tyska företag haft relativt stora framgångar här i USA genom sina överlägsna tekniska kunskaper när det gäller vindkraft.
Amerikanerna hänger helt enkelt inte med i utvecklingen och blir utkonkurrerade.
Mönstret känns igen från andra sektorer, t ex bilindustrin som länge levde i någon slags egen bubbla här i USA, skyddad genom extremt låga bensinpriser och amerikanernas tradition att välja klassiska inhemska bilmärken. Men när bensinpriset började stiga och folk insåg att de utländska bilarna faktiskt var betydligt bättre - och billigare - än de som producerades i Detroit med omnejd, då slog den stora krisen till.
Överhuvudtaget har den amerikanska tillverkningsindustrin länge levt i en skyddad verkstad, där stora statliga beställningar och stort mått av nationalistiskt präglat konsumtionsmönster, kombinerad med låga energikostnader, har gjort att man inte behövt spetsa teknikutvecklingen eller effektivisera produktionen på samma sätt som omvärlden tvingats göra.
Denna skyddade verkstad är på väg bort. I dag rapporterade till exempel National Public Radio att "till och med stora byggprojekt" nu är utsatta för internationell konkurrens. Det mest slående exemplet är kanske den nya bro mellan San Francisco och Oakland som till stor del kommer att tillverkas av ett kinesiskt stålbolag.
måndag 12 september 2011
Julen kommer tidigt i år
Härom veckan reagerade jag över att vår lokala stormarknad lagt fram Halloween-grejerna. Pumpor, godispåsar, attiraljer av olika slag fanns framme på hyllorna i stora mängder redan i början av september, nästan två månader före denna stora spök- och godisdag den sista oktober.
Men det är ingenting jämfört med vad andra butiker sysslar med. För allt fler plockar fram sina julsaker allt tidigare.
USA Today rapporterade häromdagen att den stora kedjan Costco började julskylta redan den 1 september. Och konkurrenterna ligger i startgroparna, de också.
Home Depot drar igång julen om en vecka. Kmart och Sears den 25 september. Och Walmart, USA:s största butikskedja om jag inte helt missminner mig, ungefär samtidigt. Normalt har de annars börjat i mitten av oktober.
Förklaringen till att julen kommer tidigare i år är den ekonomiska krisen. Genom att förlänga säsongen hoppas kedjorna kunna dra in en och annan extra slant från oss konsumenter. Det handlar ju inte bara om julklappar utan också om utsmyckning och julattiraljer av allehanda slag. Och man kan väl aldrig få tillräckligt många kulor att hänga i grenen?
Varuhuskedjan med det svenskklingande namnet Nordstroms går dock mot denna jultrend.
"Vi har länge haft traditionen att inte julskylta våra butiker förrän efter Thanksgiving. Vi tycker att man ska fira en högtid i taget", säger deras talesperson till USA Today.
Hon har onekligen en poäng. Hur många högtider kan man egentligen skylta för samtidigt? Det känns en aning förvirrande att gå omkring i en butik där julprydnader slåss om utrymmet med pumpor till Halloween och Thanksgiving-kalkoner...
Men det är ingenting jämfört med vad andra butiker sysslar med. För allt fler plockar fram sina julsaker allt tidigare.
USA Today rapporterade häromdagen att den stora kedjan Costco började julskylta redan den 1 september. Och konkurrenterna ligger i startgroparna, de också.
Home Depot drar igång julen om en vecka. Kmart och Sears den 25 september. Och Walmart, USA:s största butikskedja om jag inte helt missminner mig, ungefär samtidigt. Normalt har de annars börjat i mitten av oktober.
Förklaringen till att julen kommer tidigare i år är den ekonomiska krisen. Genom att förlänga säsongen hoppas kedjorna kunna dra in en och annan extra slant från oss konsumenter. Det handlar ju inte bara om julklappar utan också om utsmyckning och julattiraljer av allehanda slag. Och man kan väl aldrig få tillräckligt många kulor att hänga i grenen?
Varuhuskedjan med det svenskklingande namnet Nordstroms går dock mot denna jultrend.
"Vi har länge haft traditionen att inte julskylta våra butiker förrän efter Thanksgiving. Vi tycker att man ska fira en högtid i taget", säger deras talesperson till USA Today.
Hon har onekligen en poäng. Hur många högtider kan man egentligen skylta för samtidigt? Det känns en aning förvirrande att gå omkring i en butik där julprydnader slåss om utrymmet med pumpor till Halloween och Thanksgiving-kalkoner...
onsdag 7 september 2011
Nedräkning inför tioårsdagen
Nedräkningen inför tioårsdagen av 9/11-attackerna är i full gång och alla stora amerikanska medier är naturligtvis fulla av reportage - väldigt många på temat "vad hände se'n?".
Brandmän och räddningspersonal från New York City intervjuas frekvent, liksom naturligtvis ett stort antal anhöriga till de som miste livet i attackerna. Några av de mest lyssnings- och läsvärda har varit samtal med barn till omkomna - hur deras liv påverkats av att deras pappa eller mamma dog i den mest omfattande terrorattack - direktsänd dessutom - som någonsin skett i USA. Många av dessa barn är nu unga vuxna och kan reflektera över det som hände med lite mer distans så här tio år senare.
Många reportage tar upp vinkeln om hur USA förändrats under den här perioden. Och ser man i backspegeln, så var det ett helt annat land då, i september 2001, jämfört med i dag. 2000-talet har varit tufft för landet och dess invånare. Arbetslösheten har fördubblats, konkurrensen från andra växande ekonomier har blivit allt mer kännbar och den amerikanska självbilden - störst, bäst och vackrast - har börjat krackelera på allvar.
USA har, som en direkt eller indirekt följd av attackerna den 11 september 2001, inlett flera krig och betydligt fler amerikaner har dött i dessa krig än de som fick sätta livet till i New York, Pentagon och i det störtade planet i Pennsylvania. I terrorattackerna dog nästan 3 000 personer. I striderna i Irak och Afghanistan har mer än dubbelt så många omkommit (minst, det beror lite på hur man räknar) - och då handlar det bara om amerikaner. Mångdubbelt fler irakier och afghaner har dött under krigen.
På själva årsdagen på söndag kommer det att bli ett stort antal manifestationer runt om i USA. Här i Washington DC ska president Obama, tillsammans med bland andra representanter från båda politiska lägren, från militären och från anhöriga, att samlas till en minneshögtid i National Cathedral.
Det vill säga, det var ursprungsplanen. Men sedan kom jordbävningen den 23 augusti, vilket ledde till flera skador på den gigantiska katedralen. Och i går blåste den höga kranen, som monterats upp för att laga skadorna, ner vilket ledde till ytterligare skador. Så nu är det plötsligt osäkert om man vågar hålla högtiden i byggnaden...
Bland de mer originella vinklingar av 9/11-stories jag sett de senaste dagarna, var ABC-intervjun med ett av de barn som befann sig i samma klassrum i Florida som George W Bush, när presidenten fick reda på vad som hänt i New York.
Efter en stunds förvirring insåg Bush att det var läge att sticka därifrån. Men innan han gjorde det delade han snabbt ut små M&M-påsar till alla barnen.
Den nu 17-årige Laz Dubrocq har fortfarande kvar sin godispåse och påminns om 9/11 varje gång han öppnar kylskåpsdörren.
Brandmän och räddningspersonal från New York City intervjuas frekvent, liksom naturligtvis ett stort antal anhöriga till de som miste livet i attackerna. Några av de mest lyssnings- och läsvärda har varit samtal med barn till omkomna - hur deras liv påverkats av att deras pappa eller mamma dog i den mest omfattande terrorattack - direktsänd dessutom - som någonsin skett i USA. Många av dessa barn är nu unga vuxna och kan reflektera över det som hände med lite mer distans så här tio år senare.
Många reportage tar upp vinkeln om hur USA förändrats under den här perioden. Och ser man i backspegeln, så var det ett helt annat land då, i september 2001, jämfört med i dag. 2000-talet har varit tufft för landet och dess invånare. Arbetslösheten har fördubblats, konkurrensen från andra växande ekonomier har blivit allt mer kännbar och den amerikanska självbilden - störst, bäst och vackrast - har börjat krackelera på allvar.
USA har, som en direkt eller indirekt följd av attackerna den 11 september 2001, inlett flera krig och betydligt fler amerikaner har dött i dessa krig än de som fick sätta livet till i New York, Pentagon och i det störtade planet i Pennsylvania. I terrorattackerna dog nästan 3 000 personer. I striderna i Irak och Afghanistan har mer än dubbelt så många omkommit (minst, det beror lite på hur man räknar) - och då handlar det bara om amerikaner. Mångdubbelt fler irakier och afghaner har dött under krigen.
På själva årsdagen på söndag kommer det att bli ett stort antal manifestationer runt om i USA. Här i Washington DC ska president Obama, tillsammans med bland andra representanter från båda politiska lägren, från militären och från anhöriga, att samlas till en minneshögtid i National Cathedral.
Det vill säga, det var ursprungsplanen. Men sedan kom jordbävningen den 23 augusti, vilket ledde till flera skador på den gigantiska katedralen. Och i går blåste den höga kranen, som monterats upp för att laga skadorna, ner vilket ledde till ytterligare skador. Så nu är det plötsligt osäkert om man vågar hålla högtiden i byggnaden...
Bland de mer originella vinklingar av 9/11-stories jag sett de senaste dagarna, var ABC-intervjun med ett av de barn som befann sig i samma klassrum i Florida som George W Bush, när presidenten fick reda på vad som hänt i New York.
Efter en stunds förvirring insåg Bush att det var läge att sticka därifrån. Men innan han gjorde det delade han snabbt ut små M&M-påsar till alla barnen.
Den nu 17-årige Laz Dubrocq har fortfarande kvar sin godispåse och påminns om 9/11 varje gång han öppnar kylskåpsdörren.
lördag 3 september 2011
Stor besvikelse bland progressiva över Obama
I samband med presidentvalet 2008 slöt i stort sett alla progressiva krafter upp kring Barack Obamas kandidatur; vänsterdemokrater, fredsrörelsen, fackföreningsrörelsen, miljörörelsen, kulturvänstern och så vidare.
Då fanns det en stor entusiasm i den spretiga amerikanska vänsterrörelsen. Något nytt höll på att hända i USA, efter åtta deprimerande år med Georg W Bush. Valresultatet innebar en triumf för de radikala. Obama svepte in i Vita Huset efter att ha utklassat John McCain. Demokraterna behöll sina kraftiga majoriteter i både representahuset och senaten.
Nu, bara tre år senare, är bilden en helt annan. Istället för engagemang och entusiasm, frågar sig allt fler varför de överhuvudtaget ska bry sig om att stödja president Obamas återvalskampanj.
Fackföreningsrörelsen mumlade länge och var officiellt positivt inställda till Obamas politik. Men nu är den sedan en tid helt öppen med sin kritik mot den sittande presidenten. Hans löften om att stärka de fackliga rättigheterna, främst via den så kallade Free Choice Act (som Obama stödde som senator), har helt runnit ut i sanden och utlovade reformer på arbetsmarknaden räknas nu som politiskt stendöda. Den amerikanska arbetarrörelsen är också besviken över hans kompromissande med republikanerna, särskilt när det gäller skattepolitiken.
Radikala ekonomer har länge varit på Obama när det gäller hans undfallenhet att låta de som orsakat den ekonomiska krisen ta ansvar för vad de ställt till med. De har också kritiserat att det är de fattiga, de utsatta och de arbetslösa som får betala priset för krisen - höginkomsttagare och rika har överlag sluppit mycket lindrigt undan.
När det gäller fredsrörelsen, så kan man ju bara konstatera att Obama inte lyckats med särskilt mycket av det han pratade om inför valet. Under augusti dödades fler amerikanska soldater i Afghanistan än någonsin tidigare. Och Guantanamo-fängelset är fortfarande igång.
Även i miljörörelsen mullrar det. Sedan Obama flyttade in i Vita Huset har han varit närmast märkligt passiv och de relativt ambitiösa miljömål som han pratade om i valrörelsen verkar nu allt mer orealistiska.
Senast i går, fredag, körde han över sin egen miljömyndighet EPA (Environmental Protection Agency) och stoppade förslaget på att sätta hårdare federala gränsvärden på så kallat marknära ozon, luftföroreningar som orsakar stora hälsoproblem och -kostnader.
"Varför ska vi arbeta för att få Obama återvald?" undrar MoveOn.org, en av de största samlande webbsajterna för vänsterrörelsen. Det går inte att ta fel på uppgivenheten i artikeln.
Barack Obama försvarar sig med att han är trängd av den ekonomiska krisen och av den politiska sammansättningen i kongressen och att han i praktiken inte har så mycket val; Han måste kompromissa och söka stöd också från republikanerna.
Problemet är bara att Obama kanske håller på att slå undan fötterna på sig själv. Det var just unga aktiva inom fackföreningsrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen etc, som var hans riktiga kärna i samband med valet. Det var de som var ute på gatorna, som fick många att skänka pengar till hans kampanj, som entusiasmerade och engagerade och som gjorde att folk gick och röstade.
En besviken, bitter och besviken kärntrupp kommer knappast att ställa upp för Obama på samma sätt under det dryga året som återstår fram till nästa val.
Samtidigt är entusiasmen och glöden stor på den andra politiska sidan - om de nu lyckas enas om en kandidat.
Det här valet kan bli betydligt tuffare för Obama än vad många trodde för bara ett halvår sedan. Och fortsätter han att göra sina väljare besvikna genom att svika i deras kärnfrågor, då lär han inte direkt förbättra oddsen.
Då fanns det en stor entusiasm i den spretiga amerikanska vänsterrörelsen. Något nytt höll på att hända i USA, efter åtta deprimerande år med Georg W Bush. Valresultatet innebar en triumf för de radikala. Obama svepte in i Vita Huset efter att ha utklassat John McCain. Demokraterna behöll sina kraftiga majoriteter i både representahuset och senaten.
Nu, bara tre år senare, är bilden en helt annan. Istället för engagemang och entusiasm, frågar sig allt fler varför de överhuvudtaget ska bry sig om att stödja president Obamas återvalskampanj.
Fackföreningsrörelsen mumlade länge och var officiellt positivt inställda till Obamas politik. Men nu är den sedan en tid helt öppen med sin kritik mot den sittande presidenten. Hans löften om att stärka de fackliga rättigheterna, främst via den så kallade Free Choice Act (som Obama stödde som senator), har helt runnit ut i sanden och utlovade reformer på arbetsmarknaden räknas nu som politiskt stendöda. Den amerikanska arbetarrörelsen är också besviken över hans kompromissande med republikanerna, särskilt när det gäller skattepolitiken.
Radikala ekonomer har länge varit på Obama när det gäller hans undfallenhet att låta de som orsakat den ekonomiska krisen ta ansvar för vad de ställt till med. De har också kritiserat att det är de fattiga, de utsatta och de arbetslösa som får betala priset för krisen - höginkomsttagare och rika har överlag sluppit mycket lindrigt undan.
När det gäller fredsrörelsen, så kan man ju bara konstatera att Obama inte lyckats med särskilt mycket av det han pratade om inför valet. Under augusti dödades fler amerikanska soldater i Afghanistan än någonsin tidigare. Och Guantanamo-fängelset är fortfarande igång.
Även i miljörörelsen mullrar det. Sedan Obama flyttade in i Vita Huset har han varit närmast märkligt passiv och de relativt ambitiösa miljömål som han pratade om i valrörelsen verkar nu allt mer orealistiska.
Senast i går, fredag, körde han över sin egen miljömyndighet EPA (Environmental Protection Agency) och stoppade förslaget på att sätta hårdare federala gränsvärden på så kallat marknära ozon, luftföroreningar som orsakar stora hälsoproblem och -kostnader.
"Varför ska vi arbeta för att få Obama återvald?" undrar MoveOn.org, en av de största samlande webbsajterna för vänsterrörelsen. Det går inte att ta fel på uppgivenheten i artikeln.
Barack Obama försvarar sig med att han är trängd av den ekonomiska krisen och av den politiska sammansättningen i kongressen och att han i praktiken inte har så mycket val; Han måste kompromissa och söka stöd också från republikanerna.
Problemet är bara att Obama kanske håller på att slå undan fötterna på sig själv. Det var just unga aktiva inom fackföreningsrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen etc, som var hans riktiga kärna i samband med valet. Det var de som var ute på gatorna, som fick många att skänka pengar till hans kampanj, som entusiasmerade och engagerade och som gjorde att folk gick och röstade.
En besviken, bitter och besviken kärntrupp kommer knappast att ställa upp för Obama på samma sätt under det dryga året som återstår fram till nästa val.
Samtidigt är entusiasmen och glöden stor på den andra politiska sidan - om de nu lyckas enas om en kandidat.
Det här valet kan bli betydligt tuffare för Obama än vad många trodde för bara ett halvår sedan. Och fortsätter han att göra sina väljare besvikna genom att svika i deras kärnfrågor, då lär han inte direkt förbättra oddsen.
lördag 27 augusti 2011
Perry utmanar Romney från höger
För några veckor meddelade Texasguvernören Rick Perry att han ställer upp som kandidat i nästa presidentval här i USA.
Ungefär samtidigt drog sig den tidigare guvernören i Minnesota, Tim Pawlenty, ur.
De två nyheter är symptomatiska. Perry är en politiker på högerkanten av högern och en av teaparty-rörelsens favoriter. Pawlenty är en mer moderat republikan av klassiskt snitt. Att Perry går in samtidigt som Pawlenty hoppar av kan ses som en bild av hur den politiska värderingsskalan förändrats de senaste åren.
Startfältet på den republikanska sidan börjar därmed formeras på allvar. Den enda osäkra faktorn är väl egentligen huruvida Sarah Palin ska ställa upp eller inte. Hon har envist vägrat ge några definitiva besked. Men grundtipset är att hon sannolikt bidar sin tid och satsar på valet 2016 istället. Om hon överhuvudtaget är intresserad av att kandidera, vill säga.
Efter beskedet från Rick Perry, gick han upp som en raket i opinionsmätningarna. Enligt sajten Real Clear Politics leder han nu med flera procentenheter före den tidigare storfavoriten, Mitt Romney. De båda herrarna har redan börjat munhuggas en smula genom att kommentera varandras politik - och med sådant lär det bli under höstens republikanska kandidatdebatter. Den första kommer att arrangeras nu i september.
Bakom Perry och Romney finns det egentligen ingen utmanare just nu. Trots att Palin inte gett besked, ligger hon på tredje plats i opinionsundersökningarna. Det måste kännas en smula jobbigt för Palin-kopian Michele Bachmann, som varit tydlig med sin kandidatur och väldigt aktiv så här långt, men som ändå ligger en bra bit bakom i mätningarna. Till och med den gamle libertarianen Ron Paul, som ställer upp i presidentvalet för fjärde gången om jag inte missminner mig, ligger före Bachmann.
Bland övriga i startfältet finns Jon Huntsman, tidigare guvernör i Utah och ansedd som en av de få mittenpolitikerna i gänget. Han har till och med sagt sig tro på att mänsklig aktivitet skulle kunna ha något att göra med klimatförändringarna, ett uttalande som måste anses som närmast exceptionellt i det här sammanhanget. Det är uppenbart att Huntsman siktar in sig på den stora gruppen mittenväljare - såväl republikaner (långt ifrån alla är tepartister), som "blue dog"-demokrater och oberoende (independent). Det ska bli intressant att se om han lyckas entusiasmera denna stora väljargrupp. Gör han det så kan ha gå långt.
Jag lär återkomma med kommentarer kring de republikanska kandidaterna. Något säger mig att det kommer att hända en hel del kring det här det närmaste halvåret eller så...
Ungefär samtidigt drog sig den tidigare guvernören i Minnesota, Tim Pawlenty, ur.
De två nyheter är symptomatiska. Perry är en politiker på högerkanten av högern och en av teaparty-rörelsens favoriter. Pawlenty är en mer moderat republikan av klassiskt snitt. Att Perry går in samtidigt som Pawlenty hoppar av kan ses som en bild av hur den politiska värderingsskalan förändrats de senaste åren.
Startfältet på den republikanska sidan börjar därmed formeras på allvar. Den enda osäkra faktorn är väl egentligen huruvida Sarah Palin ska ställa upp eller inte. Hon har envist vägrat ge några definitiva besked. Men grundtipset är att hon sannolikt bidar sin tid och satsar på valet 2016 istället. Om hon överhuvudtaget är intresserad av att kandidera, vill säga.
Efter beskedet från Rick Perry, gick han upp som en raket i opinionsmätningarna. Enligt sajten Real Clear Politics leder han nu med flera procentenheter före den tidigare storfavoriten, Mitt Romney. De båda herrarna har redan börjat munhuggas en smula genom att kommentera varandras politik - och med sådant lär det bli under höstens republikanska kandidatdebatter. Den första kommer att arrangeras nu i september.
Bakom Perry och Romney finns det egentligen ingen utmanare just nu. Trots att Palin inte gett besked, ligger hon på tredje plats i opinionsundersökningarna. Det måste kännas en smula jobbigt för Palin-kopian Michele Bachmann, som varit tydlig med sin kandidatur och väldigt aktiv så här långt, men som ändå ligger en bra bit bakom i mätningarna. Till och med den gamle libertarianen Ron Paul, som ställer upp i presidentvalet för fjärde gången om jag inte missminner mig, ligger före Bachmann.
Bland övriga i startfältet finns Jon Huntsman, tidigare guvernör i Utah och ansedd som en av de få mittenpolitikerna i gänget. Han har till och med sagt sig tro på att mänsklig aktivitet skulle kunna ha något att göra med klimatförändringarna, ett uttalande som måste anses som närmast exceptionellt i det här sammanhanget. Det är uppenbart att Huntsman siktar in sig på den stora gruppen mittenväljare - såväl republikaner (långt ifrån alla är tepartister), som "blue dog"-demokrater och oberoende (independent). Det ska bli intressant att se om han lyckas entusiasmera denna stora väljargrupp. Gör han det så kan ha gå långt.
Jag lär återkomma med kommentarer kring de republikanska kandidaterna. Något säger mig att det kommer att hända en hel del kring det här det närmaste halvåret eller så...
onsdag 24 augusti 2011
Disney och den kallhamrade affärsmoralen
The Walt Disney Company är ett av världens största nöjesbolag som varje år drar in miljarder dollar i vinst.
Trots att företaget sysslar med "mjuka värden" - företrädesvis produktion av barnfilm, nöjesparker och liknande, har man knappast gjort sig känt för att ha en särskilt ödmjuk inställning när det gäller affärer.
Här är det tvärtom de hårda buden som gäller. Företagets inställning och affärsmetoder känns mer som Joakim von Anka än björnen Baloo - om ni förstår vad jag menar. Vinstmaximering och rå kapitalism går före moral och etik när det kommer till kritan.
Det här har inte minst visat sig när det handlat om copyright-frågor. Walt Disney Company har envist vägrat släppa ifrån sig en millimeter av sina rättigheter, oavsett vilket syfte eller motiv det handlat om. Detta var något som t ex serietecknaren Charlie Christensen fick erfara. Disney hotade att stämma honom om han fortsatte att ge ut succén Arne Anka, där huvudpersonen onekligen hade en hel del likheter med en annan anka - Kalle. Christensen undkom stämningen genom att låta Arne genomgå en plastikoperation och förändra sin näbb...
Det finns ett antal sådana exempel genom åren och inte sällan har Disneykoncernens kompromisslösa inställning både retat och skrämt folk. Särskilt som bolaget konsekvent vägrat gå in på några som helst diskussioner kring upphovsrätts- och copyringhtsfrågorna.
Men för ett tid sedan hände något. Ett stenhuggare hade framställt en bild Nalle Puh på ett barns gravsten. Ett solklart brott mot vår copyright, lät Disneybolaget meddela med sin vanliga totala okänslighet och ovilja att ens diskutera möjligheten. Det skulle inte bli tal om någon Puh-figur inhuggen i gravstenen.
Det här fick naturligtvis medier nys om och en mindre folkstorm utbröt mot bolaget. Hur kunde det vara så känslolöst?
Efter en tid insåg även representanter för Disney att det här nog inte riktigt skapade någon goodwill. Så man beslutade sig för att låta den där stenhuggaren avbilda Nalle Puh. Trots allt.
Och möjligen var det här ett trendbrott. För New York Times rapportar att bolaget nu också sagt ja till en byggfirma i Utah, som därmed kunnat bygga en exakt kopia av det där huset som lyfts av en massa ballonger i filmen "Up".
Till och med Disney har möjligen börjat förstå att man inte längre kan driva rättighetsprocesser in absurdum, hur mycket rättigheter och lagar de än har på sin sida.
Trots att företaget sysslar med "mjuka värden" - företrädesvis produktion av barnfilm, nöjesparker och liknande, har man knappast gjort sig känt för att ha en särskilt ödmjuk inställning när det gäller affärer.
Här är det tvärtom de hårda buden som gäller. Företagets inställning och affärsmetoder känns mer som Joakim von Anka än björnen Baloo - om ni förstår vad jag menar. Vinstmaximering och rå kapitalism går före moral och etik när det kommer till kritan.
Det här har inte minst visat sig när det handlat om copyright-frågor. Walt Disney Company har envist vägrat släppa ifrån sig en millimeter av sina rättigheter, oavsett vilket syfte eller motiv det handlat om. Detta var något som t ex serietecknaren Charlie Christensen fick erfara. Disney hotade att stämma honom om han fortsatte att ge ut succén Arne Anka, där huvudpersonen onekligen hade en hel del likheter med en annan anka - Kalle. Christensen undkom stämningen genom att låta Arne genomgå en plastikoperation och förändra sin näbb...
Det finns ett antal sådana exempel genom åren och inte sällan har Disneykoncernens kompromisslösa inställning både retat och skrämt folk. Särskilt som bolaget konsekvent vägrat gå in på några som helst diskussioner kring upphovsrätts- och copyringhtsfrågorna.
Men för ett tid sedan hände något. Ett stenhuggare hade framställt en bild Nalle Puh på ett barns gravsten. Ett solklart brott mot vår copyright, lät Disneybolaget meddela med sin vanliga totala okänslighet och ovilja att ens diskutera möjligheten. Det skulle inte bli tal om någon Puh-figur inhuggen i gravstenen.
Det här fick naturligtvis medier nys om och en mindre folkstorm utbröt mot bolaget. Hur kunde det vara så känslolöst?
Efter en tid insåg även representanter för Disney att det här nog inte riktigt skapade någon goodwill. Så man beslutade sig för att låta den där stenhuggaren avbilda Nalle Puh. Trots allt.
Och möjligen var det här ett trendbrott. För New York Times rapportar att bolaget nu också sagt ja till en byggfirma i Utah, som därmed kunnat bygga en exakt kopia av det där huset som lyfts av en massa ballonger i filmen "Up".
Till och med Disney har möjligen börjat förstå att man inte längre kan driva rättighetsprocesser in absurdum, hur mycket rättigheter och lagar de än har på sin sida.
söndag 21 augusti 2011
Mycket på gång i höst
På grund av hög arbetsbelastning samt semester har bloggen Amerika-reportage legat i stiltje under ett par månader. Men nu under höstterminen tänkte jag börja skriva lite regelbundet här.
Det är ju mycket på gång och det lär bli intensivt framöver. Några exempel:
Om en knapp månad är det tio år sedan terrorattackerna mot New York och Washington.
Den globala finanskrisen och lågkonjunkturen verkar torna upp sig till en rejäl andravåg - inte minst här i USA.
I november är det ett år kvar till nästa presidentval och republikanernas potentiella kandidater har börjar formera sig på allvar.
Det är ju mycket på gång och det lär bli intensivt framöver. Några exempel:
Räkna således med en eller annan kommentar på den här bloggen framöver!
torsdag 9 juni 2011
The coolest summers will be hotter than the hottest
"According to our projections, large areas of the globe are likely to warm up so quickly that, by the middle of this century, even the coolest summers will be hotter than the hottest summers of the past 50 year."
Så sa Noah Diffenbaugh, ledande namn vid Stanford Universitys pågående forskning om klimatförändringarna, när en ny studie publicerades häromdagen.
Enligt studien så går vi utan tvekan mot betydligt varmare somrar den närmaste årtiondena. I vissa fall kan det handla om kraftiga förändringar. Temperaturhöjningarna kommer att märkas först i de tropiska delarna av jorden, för att sedan sprida sig norrut och söderut. Forskarna bygger sin framtidsskrivning på beräkningar utifrån en mängd olika data och modeller.
Nyheten, som rapporteras av de flesta stora medier här i USA, kommer i ett intressant läge. Som jag tidigare skrivit om så sätter olika naturfenomen sin prägel på nyhetsrapporteringen just nu. Det handlar om tornados, översvämningar, stora bränder och dessutom håller nu den första namngivna tropiska sommarstormen (Adrian) att bygga upp sig söderut.
Huruvida klimatförändringen leder till svårare oväder och andra mer eller mindre katastrofala följder, är väl inte helt klarlagt. Det kan handla om mer normala svängningar i långa cykler. Men de flesta forskare är trots allt inne på att mänskliga aktiviteter påverkar klimatet också på kort sikt - och att detta i sin tur kan påverka den klimat- och väderleksmässiga balansen. Med oväder, torka, översvämningar och annat som följd.
Intressant är också att republikanernas huvudkandidat till partiets presidentnominering, Mitt Romney, i går gick ut och tydligt deklarerade att han tror att mänsklig aktivitet påverkar klimatet. Det är ett förvånansvärt modigt utalande, eftersom i stort sett alla andra tongivande republikanerna är så kallade klimatförändrings-förnekare.
Den konservative radioprataren Rush Limbaughs kommentar var kort och koncis när han refererade Romneys uttalande:
"Bye, bye, nomination. Another one down".
Detta blogginlägg är för övrigt skrivet på en dag då temperaturen ska nå nästan 40 grader i Washington DC. Läs mer om studien från Stanford University här.
Så sa Noah Diffenbaugh, ledande namn vid Stanford Universitys pågående forskning om klimatförändringarna, när en ny studie publicerades häromdagen.
Enligt studien så går vi utan tvekan mot betydligt varmare somrar den närmaste årtiondena. I vissa fall kan det handla om kraftiga förändringar. Temperaturhöjningarna kommer att märkas först i de tropiska delarna av jorden, för att sedan sprida sig norrut och söderut. Forskarna bygger sin framtidsskrivning på beräkningar utifrån en mängd olika data och modeller.
Nyheten, som rapporteras av de flesta stora medier här i USA, kommer i ett intressant läge. Som jag tidigare skrivit om så sätter olika naturfenomen sin prägel på nyhetsrapporteringen just nu. Det handlar om tornados, översvämningar, stora bränder och dessutom håller nu den första namngivna tropiska sommarstormen (Adrian) att bygga upp sig söderut.
Huruvida klimatförändringen leder till svårare oväder och andra mer eller mindre katastrofala följder, är väl inte helt klarlagt. Det kan handla om mer normala svängningar i långa cykler. Men de flesta forskare är trots allt inne på att mänskliga aktiviteter påverkar klimatet också på kort sikt - och att detta i sin tur kan påverka den klimat- och väderleksmässiga balansen. Med oväder, torka, översvämningar och annat som följd.
Intressant är också att republikanernas huvudkandidat till partiets presidentnominering, Mitt Romney, i går gick ut och tydligt deklarerade att han tror att mänsklig aktivitet påverkar klimatet. Det är ett förvånansvärt modigt utalande, eftersom i stort sett alla andra tongivande republikanerna är så kallade klimatförändrings-förnekare.
Den konservative radioprataren Rush Limbaughs kommentar var kort och koncis när han refererade Romneys uttalande:
"Bye, bye, nomination. Another one down".
Detta blogginlägg är för övrigt skrivet på en dag då temperaturen ska nå nästan 40 grader i Washington DC. Läs mer om studien från Stanford University här.
tisdag 7 juni 2011
Den amerikanska vänsterns problem
Den amerikanska vänstern - den som ligger till vänster om mittenpolitikern Barack Obama - har stora problem. Och till stora delar är det självförvållat.
Det senaste exemplet är den pinsamma historien om Anthony Weiner. Han var en av de stora hoppen för de radikala amerikanerna - en favorit bland politiska kommentatorer som Ed Schulz (själv avstängd en vecka från sin show efter att ha förlolämpat en kvinnlig kollega på högerkanten) och Rachel Maddow och ofta refererad till i vänstertidskrifter som The Nation.
Så gör han bort sig kapitalt, försöker inleda förhållanden via nätet med unga tjejer, Skickar ut bilder av sin weiner (snopp), ljuger i stort sett hela medieetablissemanget rakt upp i ansiktet och uppträder allmänt omoraliskt i ett land där moral betyder allt när det gäller politisk trovärdighet (sedan må många tycka att det i själva verkat handlar om dubbelmoral, men...).
Detta sker i ungefär samma veva som John Edwards, den mest vänsterorienterade presidentkandidaten (av tyngd) i samband med det förra valet, kan komma att åtalas bland annat för att ha använt kampanjpengar för att försöka skyla över det faktum att han fått barn med en älskarinna. Detta samtidigt som frun, Elisabeth Edwards, var svårt sjuk i cancer - hon avled för något halvår sedan.
Man undrar stillsamt hur de här killarna tänker, den mån de överhuvudtaget tänker. Hur kan man göra sådana här saker, när det finns hur många exempel som helst på hur det nästan alltid slutar?
Just nu sitter talkshow-värdarna på Fox News och njuter, skrattar och gottar sig hejdlöst - och med all rätt. Vänsterrörelsen i USA har stora problem, inte bara när det gäller moralfrågor och trovärdighet bland portalfigurer. Det handlar också om att de helt tappat initiativet i debatten - där högerpopulismen i form av teaparty-rörelsen dominerat fullständigt, samt att de förlorat i viktiga strategiska nyckelfrågor: den urvattnade sjukvårdsreformen, uteblivna förstärkta fackliga rättigheter och flera bakslag i miljöpolitiken är bara några exempel.
Vinterns protester i främst Wisconsin skänkte en gnutta hopp för den sargade vänstern och lyckades gjuta lite självförtroende i rörelsen. Men det hoppet och ökade självförtroendet försvann snabbt.
För med företrädare som Weiner och Edwards behövs knappt några fiender. Den amerikanska vänstern klarar av att avväpna sig helt på egen hand...
Det senaste exemplet är den pinsamma historien om Anthony Weiner. Han var en av de stora hoppen för de radikala amerikanerna - en favorit bland politiska kommentatorer som Ed Schulz (själv avstängd en vecka från sin show efter att ha förlolämpat en kvinnlig kollega på högerkanten) och Rachel Maddow och ofta refererad till i vänstertidskrifter som The Nation.
Så gör han bort sig kapitalt, försöker inleda förhållanden via nätet med unga tjejer, Skickar ut bilder av sin weiner (snopp), ljuger i stort sett hela medieetablissemanget rakt upp i ansiktet och uppträder allmänt omoraliskt i ett land där moral betyder allt när det gäller politisk trovärdighet (sedan må många tycka att det i själva verkat handlar om dubbelmoral, men...).
Detta sker i ungefär samma veva som John Edwards, den mest vänsterorienterade presidentkandidaten (av tyngd) i samband med det förra valet, kan komma att åtalas bland annat för att ha använt kampanjpengar för att försöka skyla över det faktum att han fått barn med en älskarinna. Detta samtidigt som frun, Elisabeth Edwards, var svårt sjuk i cancer - hon avled för något halvår sedan.
Man undrar stillsamt hur de här killarna tänker, den mån de överhuvudtaget tänker. Hur kan man göra sådana här saker, när det finns hur många exempel som helst på hur det nästan alltid slutar?
Just nu sitter talkshow-värdarna på Fox News och njuter, skrattar och gottar sig hejdlöst - och med all rätt. Vänsterrörelsen i USA har stora problem, inte bara när det gäller moralfrågor och trovärdighet bland portalfigurer. Det handlar också om att de helt tappat initiativet i debatten - där högerpopulismen i form av teaparty-rörelsen dominerat fullständigt, samt att de förlorat i viktiga strategiska nyckelfrågor: den urvattnade sjukvårdsreformen, uteblivna förstärkta fackliga rättigheter och flera bakslag i miljöpolitiken är bara några exempel.
Vinterns protester i främst Wisconsin skänkte en gnutta hopp för den sargade vänstern och lyckades gjuta lite självförtroende i rörelsen. Men det hoppet och ökade självförtroendet försvann snabbt.
För med företrädare som Weiner och Edwards behövs knappt några fiender. Den amerikanska vänstern klarar av att avväpna sig helt på egen hand...
torsdag 2 juni 2011
Tragiska naturfenomen drabbar USA
Om ni undrar varför det varit tämligen tyst på denna blogg ett tag nu, så beror det inte på att jorden håller på att gå under (se förra inlägget). Lördagen den 21 maj övergick i söndag utan några märkbara tecken på jordbävningar.
Däremot har nyheterna här i USA präglats av andra tragiska naturfenomen under senare tid. Ett antal stora tornados har slagit till runt om i främst mellersta USA. Alabama drabbades ett flertal gånger under april, med sammanlagt mer än 300 döda.
Ni har säkert hört talas om staden Joplin, Missouri, där 134 personer dog när en gigantisk tornado drog fram söndagen den 22 maj. Så sent som i går eftermiddag härjade ytterligare tornados i trakten av Springfield, Massachusetts. Fyra personer har hittats döda.
Sammantaget har vårens tornadosäsong lett till minst 458 dödsfall, den högsta siffran sedan 1953.
Dessutom har delar av USA drabbats av stora översvämningar, särskilt runt Mississippi, där myndigheterna tvingades spränga hål i skyddsvallarna och släppa ut stora mängder vatten i jordbruksområden för att rädda hotade städer längs floden. Konsekvensen har blivit ett antal förstörda bondgårdar och en förstörd odlingssäsong för många lantbrukare.
Det har varit en hel del diskussioner om orsaken till dessa våldsamma naturfenomen. En del menar att det handlar om vädersituationen i haven söder om USA, som påverkar vindar och väder norrut. Främst då väderfenomenet El Ninjo, som har sitt ursprung i de tropiska delarna av Stilla Havet. Under senare år har följderna av El Ninjo och andra väderstrukturer i de tropiska delarna av jorden blivit våldsammare och "peakarna" har dessutom en tendens att återkomma oftare.
En tänkbar förklaring till detta skulle kunna vara klimatförändringen, som många också menar ligger bakom de ökade problemen med översvämningar.
Här i USA råder det långt ifrån någon konsensus om att klimatförändringar beror på mänsklig påverkan - eller ens att det existerar några förändringar värda att ta på allvar. Det är främst politiker på högerkanten som inte tror på det här och som följdaktligen gått emot de förslag som Obamaadminstrationen lagt fram och som syftar till att minska koldioxidutsläppen. När nu republikanerna är i majoritet i representanthuset, har "klimatförnekarnas" praktiska möjligheter att stoppa olika lagförslag dessutom ökat kraftigt. Obama har för övrigt tonat ner sina målsättningar när det gäller reduceringar och har bland annat diskuterat ökade möjligheter att förbränna kol och att det ska bli lättare att öppna nya oljekällor.
Däremot har nyheterna här i USA präglats av andra tragiska naturfenomen under senare tid. Ett antal stora tornados har slagit till runt om i främst mellersta USA. Alabama drabbades ett flertal gånger under april, med sammanlagt mer än 300 döda.
Ni har säkert hört talas om staden Joplin, Missouri, där 134 personer dog när en gigantisk tornado drog fram söndagen den 22 maj. Så sent som i går eftermiddag härjade ytterligare tornados i trakten av Springfield, Massachusetts. Fyra personer har hittats döda.
Sammantaget har vårens tornadosäsong lett till minst 458 dödsfall, den högsta siffran sedan 1953.
Dessutom har delar av USA drabbats av stora översvämningar, särskilt runt Mississippi, där myndigheterna tvingades spränga hål i skyddsvallarna och släppa ut stora mängder vatten i jordbruksområden för att rädda hotade städer längs floden. Konsekvensen har blivit ett antal förstörda bondgårdar och en förstörd odlingssäsong för många lantbrukare.
Det har varit en hel del diskussioner om orsaken till dessa våldsamma naturfenomen. En del menar att det handlar om vädersituationen i haven söder om USA, som påverkar vindar och väder norrut. Främst då väderfenomenet El Ninjo, som har sitt ursprung i de tropiska delarna av Stilla Havet. Under senare år har följderna av El Ninjo och andra väderstrukturer i de tropiska delarna av jorden blivit våldsammare och "peakarna" har dessutom en tendens att återkomma oftare.
En tänkbar förklaring till detta skulle kunna vara klimatförändringen, som många också menar ligger bakom de ökade problemen med översvämningar.
Här i USA råder det långt ifrån någon konsensus om att klimatförändringar beror på mänsklig påverkan - eller ens att det existerar några förändringar värda att ta på allvar. Det är främst politiker på högerkanten som inte tror på det här och som följdaktligen gått emot de förslag som Obamaadminstrationen lagt fram och som syftar till att minska koldioxidutsläppen. När nu republikanerna är i majoritet i representanthuset, har "klimatförnekarnas" praktiska möjligheter att stoppa olika lagförslag dessutom ökat kraftigt. Obama har för övrigt tonat ner sina målsättningar när det gäller reduceringar och har bland annat diskuterat ökade möjligheter att förbränna kol och att det ska bli lättare att öppna nya oljekällor.
onsdag 18 maj 2011
På lördag inleds undergången
Har ni några framtidsplaner så bör ni skynda er på att genomföra dem. På lördag inleds slutet på vårt jordeliv.
Det sker genom en gigantisk jordbävning och bakom det hela står Gud.
Det har blivit dags för Domens Dag. Eller Judgement Day som det heter här över. Fem månader senare, den 21 oktober, är det definitivt finito. Gud avskaffar helt enkelt planeten jorden.
Denna undergångsprofetia kommer från den 89-årige Harold Camping, en kristen radiopratare från Boulder, Colorado. Han har varit i farten under många år och har förutsett jordens undergång tidigare: den 6 september 1994. Då var han dock inte helt säker, "I could be wrong", skrev han i sin bok "1994?". Och det visade ju sig att han hade fel.
han är säkrare den här gången. Hur han kommit fram till att Domens Dag ska inledas just på lördag är en komplicerad matematisk historia, som möjligen inte känns helt trovärdig för oss skeptiker, men självfallet är totalt logisk för hans proselyter - som åkt omkring och förkunnat ordet i flera år nu. Jag såg själv en buss med budskapet "Judgement Day begins May 21, 2011" i samband med ett besök i Philadelphia för ett par år sedan.
Och i dag annonserar Camping och hans vänner på helsidor i de stora amerikanska tidningarna. Budskapet är tämligen rättframt: "Cry mightly unto God for mercy". Vi vilsna får har fortfarande chansen att få göra Gud och Jesus sällskap i himlen. Men då måste vi erkänna våra synder och be om förlåtelse och nåd. Och det är rätt bråttom.
Märkligen nog är det redan bestämt hur många som får uppleva himmelriket. Omkring 200 miljoner personer av de nu levande, vilket motsvarar runt tre procent av jordens befolkning, kommer att kunna njuta av evigt liv med änglar och trumpeter.
Resten av oss syndare (jag antar att jag tillhör den kategorin) hamnar inte i helvetet, vilket måste räknas som en ynnest. Vi dör bara. Utan vidare.
Allt enligt Harold Camping och hans följeslagare.
Det ska bli intressant att se om han har rätt den här gången. Själv befinner jag mig på en kurs i Virginia i helgen. Som tur är kommer vi att vistas utomhus under lördagen, vilket ju är bra med tanke på jordbävningen.
Den som är intresserad av Harold Campings teorier kan läsa mer på hans webbplats. Bli ej förvånade om ni kommer till en svenskspråkig sida - Gud utför de mest märkliga underverk numera (eller är det möjligen Google Translator?). Läs även mer om hans Family Radio på Wikipedia.
Det sker genom en gigantisk jordbävning och bakom det hela står Gud.
Det har blivit dags för Domens Dag. Eller Judgement Day som det heter här över. Fem månader senare, den 21 oktober, är det definitivt finito. Gud avskaffar helt enkelt planeten jorden.
Denna undergångsprofetia kommer från den 89-årige Harold Camping, en kristen radiopratare från Boulder, Colorado. Han har varit i farten under många år och har förutsett jordens undergång tidigare: den 6 september 1994. Då var han dock inte helt säker, "I could be wrong", skrev han i sin bok "1994?". Och det visade ju sig att han hade fel.
han är säkrare den här gången. Hur han kommit fram till att Domens Dag ska inledas just på lördag är en komplicerad matematisk historia, som möjligen inte känns helt trovärdig för oss skeptiker, men självfallet är totalt logisk för hans proselyter - som åkt omkring och förkunnat ordet i flera år nu. Jag såg själv en buss med budskapet "Judgement Day begins May 21, 2011" i samband med ett besök i Philadelphia för ett par år sedan.
Och i dag annonserar Camping och hans vänner på helsidor i de stora amerikanska tidningarna. Budskapet är tämligen rättframt: "Cry mightly unto God for mercy". Vi vilsna får har fortfarande chansen att få göra Gud och Jesus sällskap i himlen. Men då måste vi erkänna våra synder och be om förlåtelse och nåd. Och det är rätt bråttom.
Märkligen nog är det redan bestämt hur många som får uppleva himmelriket. Omkring 200 miljoner personer av de nu levande, vilket motsvarar runt tre procent av jordens befolkning, kommer att kunna njuta av evigt liv med änglar och trumpeter.
Resten av oss syndare (jag antar att jag tillhör den kategorin) hamnar inte i helvetet, vilket måste räknas som en ynnest. Vi dör bara. Utan vidare.
Allt enligt Harold Camping och hans följeslagare.
Det ska bli intressant att se om han har rätt den här gången. Själv befinner jag mig på en kurs i Virginia i helgen. Som tur är kommer vi att vistas utomhus under lördagen, vilket ju är bra med tanke på jordbävningen.
Den som är intresserad av Harold Campings teorier kan läsa mer på hans webbplats. Bli ej förvånade om ni kommer till en svenskspråkig sida - Gud utför de mest märkliga underverk numera (eller är det möjligen Google Translator?). Läs även mer om hans Family Radio på Wikipedia.
torsdag 12 maj 2011
Newt först ut bland de stora elefanterna
Det republikanska partiets symbol är elefanten och den närmaste tiden kommer de riktigt stora elefanterna bjuda upp till dans.
Det har nämligen blivit dags för de potentiella presidentkandidaterna att komma ut ur sina respektive garderober.
Först ut bland de stora är Newt Gingrich. Han proklamerade sin kandidatur i går eftermiddag, amerikansk tid. Och han gjorde det på ett tidstypiskt sätt: via Twitter. Sedan framträdde han hos Sean Hannity i Fox News på kvällen.
Övriga potentiella kandidater av större dignitet ligger i startgroparna. Att Mitt Romney kommer att ställa upp rådder det ingen större tvekan om. Frågan är bara när det formella beskedet kommer - och i vilken form. Han håller för närvarande på att bearbeta sin största svaghet - det faktum att han som guvernör i Massachusetts genomförde en en delstatlig sjukvårdsreform som nästan är identiskt med den som Barack Obama nu håller på att implementera för hela nationen. Romney är emot Obamas reform, men har möjligen en aning svårt att vara trovärdig i just den här frågan.
Mike Huckabee, baptistpastorn från södern med egen TV-show (i Fox News förstås) och som gärna spelar bas i sitt rockband, har hela tiden haft goda siffror i opinionsmätningarna. Han har hittills legat lågt om sin presidentambitioner, men de flesta politiska bedömare är säkra på att han kommer att vara med i racet.
Donald Trump är en pajas och har säkert ingen chans att ta hem nominationen. Men han kommer att ställa till med rätt mycket liv under resans gång. Han har själv sagt att han ska ge besked om sin kandidatur i juni, men det är uppenbart att han är ute på en veritabel kampanjturné redan nu. Hans opinionssiffror har dock sjunkit en aning den senaste tiden.
Apropå sjunkande opinionssiffror; Sarah Palin har i stort sett halverat sina siffror de senaste månaderna och allt mer pekar mot att hon inte kommer att kandidera 2012. Jag lyssnade på en politisk kommentator på radion i dag som menade att hon medvetet håller sig undan för att satsa ordentligt inför 2016 års val istället. Det är taktiskt ur flera vinklar. Framförallt talar mycket för att Barack Obama plockar hem en andra mandatperiod - med en (långsamt) förbättrad ekonomi och den stora symboliska segern i och med bin Ladins död så har Obama rätt tunga trumf på hand. Dessutom råder det ett visst kaos inom det republikanska partiet just nu, med Tea Party-rörelsen som rört runt i grytan rejält. Det är antagligen smart att avvakta till nästa val. Då har partiet hunnit samla sig och kanske lagt fundamentet för något nytt och mer stabilt. Och då vill Palin troligen finnas med.
Andra tänkbara kandidater som inom kort kommer att meddela sina beslut: Ron Paul, Michele Bachmann, Tim Pawlenty, Mitch Daniels och Rick Santorum.
För den som är intresserad av amerikansk politik och trenderna inom den rekommenderas webbplatsen Real Clear Politics - en utmärkt sammanställning av artiklar, länkar, opinionsmätningar och analyser.
Tilläggas kan att demokraternas inofficiella symbol eller maskot är åsnan. Den officiella logon är hur tråkig som helst - ett "D" i en blå ring.
Det republikanska partiet brukar oftast illustreras med röd färg - demokraterna med blå. Men den där färgsättningen är ett rätt nytt påfund, den dök upp i samband med valet 2000. Och varken republikanerna eller demokraterna har aldrig tagit något formellt färgbeslut.
Det har nämligen blivit dags för de potentiella presidentkandidaterna att komma ut ur sina respektive garderober.
Först ut bland de stora är Newt Gingrich. Han proklamerade sin kandidatur i går eftermiddag, amerikansk tid. Och han gjorde det på ett tidstypiskt sätt: via Twitter. Sedan framträdde han hos Sean Hannity i Fox News på kvällen.
Övriga potentiella kandidater av större dignitet ligger i startgroparna. Att Mitt Romney kommer att ställa upp rådder det ingen större tvekan om. Frågan är bara när det formella beskedet kommer - och i vilken form. Han håller för närvarande på att bearbeta sin största svaghet - det faktum att han som guvernör i Massachusetts genomförde en en delstatlig sjukvårdsreform som nästan är identiskt med den som Barack Obama nu håller på att implementera för hela nationen. Romney är emot Obamas reform, men har möjligen en aning svårt att vara trovärdig i just den här frågan.
Mike Huckabee, baptistpastorn från södern med egen TV-show (i Fox News förstås) och som gärna spelar bas i sitt rockband, har hela tiden haft goda siffror i opinionsmätningarna. Han har hittills legat lågt om sin presidentambitioner, men de flesta politiska bedömare är säkra på att han kommer att vara med i racet.
Donald Trump är en pajas och har säkert ingen chans att ta hem nominationen. Men han kommer att ställa till med rätt mycket liv under resans gång. Han har själv sagt att han ska ge besked om sin kandidatur i juni, men det är uppenbart att han är ute på en veritabel kampanjturné redan nu. Hans opinionssiffror har dock sjunkit en aning den senaste tiden.
Apropå sjunkande opinionssiffror; Sarah Palin har i stort sett halverat sina siffror de senaste månaderna och allt mer pekar mot att hon inte kommer att kandidera 2012. Jag lyssnade på en politisk kommentator på radion i dag som menade att hon medvetet håller sig undan för att satsa ordentligt inför 2016 års val istället. Det är taktiskt ur flera vinklar. Framförallt talar mycket för att Barack Obama plockar hem en andra mandatperiod - med en (långsamt) förbättrad ekonomi och den stora symboliska segern i och med bin Ladins död så har Obama rätt tunga trumf på hand. Dessutom råder det ett visst kaos inom det republikanska partiet just nu, med Tea Party-rörelsen som rört runt i grytan rejält. Det är antagligen smart att avvakta till nästa val. Då har partiet hunnit samla sig och kanske lagt fundamentet för något nytt och mer stabilt. Och då vill Palin troligen finnas med.
Andra tänkbara kandidater som inom kort kommer att meddela sina beslut: Ron Paul, Michele Bachmann, Tim Pawlenty, Mitch Daniels och Rick Santorum.
För den som är intresserad av amerikansk politik och trenderna inom den rekommenderas webbplatsen Real Clear Politics - en utmärkt sammanställning av artiklar, länkar, opinionsmätningar och analyser.
Tilläggas kan att demokraternas inofficiella symbol eller maskot är åsnan. Den officiella logon är hur tråkig som helst - ett "D" i en blå ring.
Det republikanska partiet brukar oftast illustreras med röd färg - demokraterna med blå. Men den där färgsättningen är ett rätt nytt påfund, den dök upp i samband med valet 2000. Och varken republikanerna eller demokraterna har aldrig tagit något formellt färgbeslut.
måndag 2 maj 2011
En partynatt vid Vita Huset
Sent i går kväll (söndag) dök det plötsligt upp information om att president Obama skulle framträda med ett "statement" framför TV-kameran i Vita Huset klockan 22.30 lokal tid.
Omedelbart startade naturligtvis spekulationerna om vad det kunda handla om. Min hustru gissade direkt att USA fångat in eller dödat Usama bin Ladin.
Det visade sig att hon hade rätt. Presidentens tal till nationen sköts upp. Först tio minuter. Sedan ytterligare tio. Sedan en kvart... Under tiden började det förstås läcka och snart var det bekräftat: bin Ladin hade dödats.
Strax före midnatt åkte vi in till Vita Huset, där det strömmade till folk i stora mängder med amerikanska flaggor och snabbt målade plakat. Uppskattningsvis var ett par tusen personer på plats runt midnatt och stämningen kan bara beskrivas i ett ord: Party. Massor av unga människor, många av dem inte ens tonåringar när terrorattackerna skedde för snart tio år sedan, dansade, jublade, sjöng och drack - det handlade inte direkt om något stillsamt eller respektfullt firande av att symbolfiguren för extremistisk islamistisk terror nu var borta.
Men det kanske inte heller var att vänta. USA har väntat länge på den här stunden. Det finns ett uppdämt behov av att njuta av en konkret framgång i det proklamerade kriget mot terrorismen.
Partyt vid Vita Huset pågick fortfarande för fullt när vi åkte tillbaka hemåt strax efter 2 på natten.
Rent parantetiskt: Jag hade på CNN i går kväll och kanalen var inte först med nyheten om att presidentens tal skulle handla om Usama bin Ladins död. Men först i CNN att berätta var nyhetsankaret John King. Jag - och många med mig har jag kunnat konstatera på nätet - reagerade på att King sluddrade, såg ofokuserad ut och tappade tråden ett antal gånger.
Se där risken med att bli inkallad till redaktionen en sen kväll när man räknat med att vara ledig och möjligen slappnat av med lite vin till middagen.
Så här såg det ut klockan 2 i natt utanför Vita Huset.
Omedelbart startade naturligtvis spekulationerna om vad det kunda handla om. Min hustru gissade direkt att USA fångat in eller dödat Usama bin Ladin.
Det visade sig att hon hade rätt. Presidentens tal till nationen sköts upp. Först tio minuter. Sedan ytterligare tio. Sedan en kvart... Under tiden började det förstås läcka och snart var det bekräftat: bin Ladin hade dödats.
Strax före midnatt åkte vi in till Vita Huset, där det strömmade till folk i stora mängder med amerikanska flaggor och snabbt målade plakat. Uppskattningsvis var ett par tusen personer på plats runt midnatt och stämningen kan bara beskrivas i ett ord: Party. Massor av unga människor, många av dem inte ens tonåringar när terrorattackerna skedde för snart tio år sedan, dansade, jublade, sjöng och drack - det handlade inte direkt om något stillsamt eller respektfullt firande av att symbolfiguren för extremistisk islamistisk terror nu var borta.
Men det kanske inte heller var att vänta. USA har väntat länge på den här stunden. Det finns ett uppdämt behov av att njuta av en konkret framgång i det proklamerade kriget mot terrorismen.
Partyt vid Vita Huset pågick fortfarande för fullt när vi åkte tillbaka hemåt strax efter 2 på natten.
Rent parantetiskt: Jag hade på CNN i går kväll och kanalen var inte först med nyheten om att presidentens tal skulle handla om Usama bin Ladins död. Men först i CNN att berätta var nyhetsankaret John King. Jag - och många med mig har jag kunnat konstatera på nätet - reagerade på att King sluddrade, såg ofokuserad ut och tappade tråden ett antal gånger.
Se där risken med att bli inkallad till redaktionen en sen kväll när man räknat med att vara ledig och möjligen slappnat av med lite vin till middagen.
Så här såg det ut klockan 2 i natt utanför Vita Huset. fredag 29 april 2011
Sanslös uppmärksamhet för kungabröllop
Två miljarder människor ska visst ha följt det kungliga bröllopet i London i dag. Det är naturligtvis fullständigt sanslöst.
Även här i USA har bröllopet uppmärksammats oerhört mycket. Ett antal kanaler har sänt evenemanget direkt, tidningar och nyhetssändningar toppar med det. Till och med den ytterst seriösa public service-radion NPR hade direktrapporter från London i morse - man värderade nyheten - om jag nu får kalla den så - som större och viktigare än t ex det faktum att omkring 300 personer dött i samband med våldsamma oväder i Alabama de senaste dagarna.
Jag kan inte låta bli att tycka att uppmärksamheten är överdriven. Milt uttryckt. Men jag har ingen större lust att driva den diskussionen med någon större emfas. Det finns sannolikt viktigare saker att ägna sig åt.
Låt mig bara konstatera att vårt eget kronprinsesspars bröllop förra sommaren förbleknar i jämförelse. Det uppmärksammades knappt alls i amerikanska medier. Det var möjligen någon liten notis eller en kort nyhetsbyråtext här och där. Det var allt.
Det är alldeles tydligt skillnad på folk och folk. Också bland kungligheter.
Även här i USA har bröllopet uppmärksammats oerhört mycket. Ett antal kanaler har sänt evenemanget direkt, tidningar och nyhetssändningar toppar med det. Till och med den ytterst seriösa public service-radion NPR hade direktrapporter från London i morse - man värderade nyheten - om jag nu får kalla den så - som större och viktigare än t ex det faktum att omkring 300 personer dött i samband med våldsamma oväder i Alabama de senaste dagarna.
Jag kan inte låta bli att tycka att uppmärksamheten är överdriven. Milt uttryckt. Men jag har ingen större lust att driva den diskussionen med någon större emfas. Det finns sannolikt viktigare saker att ägna sig åt.
Låt mig bara konstatera att vårt eget kronprinsesspars bröllop förra sommaren förbleknar i jämförelse. Det uppmärksammades knappt alls i amerikanska medier. Det var möjligen någon liten notis eller en kort nyhetsbyråtext här och där. Det var allt.
Det är alldeles tydligt skillnad på folk och folk. Också bland kungligheter.
tisdag 19 april 2011
Potentiella republikanska presidentkandidater
I höstas skrev jag ett längre reportage i den svenska veckotidningen Fokus där jag bland annat funderade på vilka som kan komma att ställa upp i nomineringen som presidentkandidater från republikanerna. Jag plockade fram åtta heta namn och åtta "bubblare".
Sedan dess har det gått drygt fem månader och det har hänt en del - men ändå inte. De flesta namnen är fortfarande aktuella. Men några har tillkommit.
De åtta "heta" som jag namngav i slutet av oktober var Mitt Romney, Sarah Palin, Newt Gingricht, Mike Huckabee, Tim Pawlenty, Mitch Daniels, Bobby Jindal samt Jim DeMint.
"Bubblarna" var Glenn Beck, Lou Dobbs, Ron Paul, David Petreaus, Jeb Bush, Chris Christie, Haley Barbour samt Meg Whitman.
Några har det varit väldigt tyst om och de kan nog mer eller mindre räknas bort som potentiella kandidater: Bobby Jindal verkar nöjd som guvernör i Louisiana och har ju framtiden för sig. Senator Jim DeMint är fortfarande en nyckelfigur på högerkanten i partiet, men ställer nog inte upp som presidentkandidat. Mediefigurerna Glenn Beck och Lou Dobbs är nog ute ur räkningen, liksom Meg Whitman. Guvernör Haley Barbour verkar definitivt stängt dörren, av hans uttalanden att döma. Övriga är fortfarande med i diskussionen, mer eller mindre. Även om det varit osedvanligt tyst kring Sarah Palin ett tag.
Och nya namn, då?
Det är svårt att komma förbi Donald Trump. Hans snack om att kandidera som republikanernas utmanare till Barack Obama togs av de flesta inledningsvis som ett stort skämt. Men i takt med att tiden går och hans opinionssiffror ökar, så börjar bilden förändras. Läs t ex Eugene Robinsons ledarkrönika i dagens Washington Post: "Donald Trump as GOP hopeful: Take him seriously".
Michele Bachmann är ett annat namn som seglat upp under de senaste månaderna. Hon höll ett eget "alternativt" svarstal på Obamas State of the Union-tal för ett tag sedan och har dessutom kampanjat ordentligt i några av nyckelstaterna inför primärvalen som startar i början av nästa år.
Dessutom finns definitivt tidigare senatorn Rick Santorum med i debatten. Han har anmält intresset rent formellt genom att bilda en så kallad exploratory commitee för några dagar sedan.
I opinionsmätningarna när det gäller potentiella nomineringar är läget följande just nu (sammanvägt resultat av olika mätningar om stöd för potentiella kandidater):
1. Mike Huckabee, 18 procent
2. Mitt Romney, 16,4
3. Donald Trump, 15,7
4. Sarah Palin, 11,8
5. Newt Gringrich, 10,0
6. Ron Paul, 6,0
7. Michele Bachmann, 4,3
8. Tim Pawlenty, 3,6
9. Mitch Daniels, 3,0
10. Rick Santorum, 2,2
Sedan dess har det gått drygt fem månader och det har hänt en del - men ändå inte. De flesta namnen är fortfarande aktuella. Men några har tillkommit.
De åtta "heta" som jag namngav i slutet av oktober var Mitt Romney, Sarah Palin, Newt Gingricht, Mike Huckabee, Tim Pawlenty, Mitch Daniels, Bobby Jindal samt Jim DeMint.
"Bubblarna" var Glenn Beck, Lou Dobbs, Ron Paul, David Petreaus, Jeb Bush, Chris Christie, Haley Barbour samt Meg Whitman.
Några har det varit väldigt tyst om och de kan nog mer eller mindre räknas bort som potentiella kandidater: Bobby Jindal verkar nöjd som guvernör i Louisiana och har ju framtiden för sig. Senator Jim DeMint är fortfarande en nyckelfigur på högerkanten i partiet, men ställer nog inte upp som presidentkandidat. Mediefigurerna Glenn Beck och Lou Dobbs är nog ute ur räkningen, liksom Meg Whitman. Guvernör Haley Barbour verkar definitivt stängt dörren, av hans uttalanden att döma. Övriga är fortfarande med i diskussionen, mer eller mindre. Även om det varit osedvanligt tyst kring Sarah Palin ett tag.
Och nya namn, då?
Det är svårt att komma förbi Donald Trump. Hans snack om att kandidera som republikanernas utmanare till Barack Obama togs av de flesta inledningsvis som ett stort skämt. Men i takt med att tiden går och hans opinionssiffror ökar, så börjar bilden förändras. Läs t ex Eugene Robinsons ledarkrönika i dagens Washington Post: "Donald Trump as GOP hopeful: Take him seriously".
Michele Bachmann är ett annat namn som seglat upp under de senaste månaderna. Hon höll ett eget "alternativt" svarstal på Obamas State of the Union-tal för ett tag sedan och har dessutom kampanjat ordentligt i några av nyckelstaterna inför primärvalen som startar i början av nästa år.
Dessutom finns definitivt tidigare senatorn Rick Santorum med i debatten. Han har anmält intresset rent formellt genom att bilda en så kallad exploratory commitee för några dagar sedan.
I opinionsmätningarna när det gäller potentiella nomineringar är läget följande just nu (sammanvägt resultat av olika mätningar om stöd för potentiella kandidater):
1. Mike Huckabee, 18 procent
2. Mitt Romney, 16,4
3. Donald Trump, 15,7
4. Sarah Palin, 11,8
5. Newt Gringrich, 10,0
6. Ron Paul, 6,0
7. Michele Bachmann, 4,3
8. Tim Pawlenty, 3,6
9. Mitch Daniels, 3,0
10. Rick Santorum, 2,2
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)