Primärval och ormar invaderar Florida

Ormar intar Florida. Nej, jag tänker inte på de fyra republikanska presidentkandidaterna som den senaste veckan svärmat runt delstaten; Det är ju primärval nu i kväll (natt svensk tid).

Det handlar istället om riktiga ormar. Boaormar och anakondor bland annat. Normalt hör de inte hemma i Floridas biotoper, men under senare år har de spritt sig som Egyptens gräshoppor. Främst finns de i den stora nationparken Everglades, där deras närvaro börjar bli ett stort problem.

Ormarna har spritts på grund av att männiksor som tröttnat på att ha dem som husdjur har släppt ut dem i våtmarkerna runt Everglades. Som så ofta när man introducerar en tidigare främmande art i en ny biotop, så har hela ekosystemet påverkats. Ormarna har förökat sig blixtsnabbt, sannolikt på grund av den generösa tillgången på föda, i synnerhet mindre däggdjur. Men tillgången krymper nu snabbt.

En inventering som amerikanska forskare gjort - och som redovisades i går - visar att antalet däggdjur i nationalparken minskat drastiskt jämfört med motsvarande inventering gjord för runt 15 år sedan. Följden har blivit att ormarna nu söker sig bort från Everglades i jakten på föda. Enligt ormexperter kan de överleva så långt norrut som South Carolina.

Läs mer om ormutvecklingen i dagens Washington Post.

När vi ändå är inne på Florida: I kväll väntar alltså det fjärde primalvalet för GOP - det republikanska partiet. Det mesta tyder på att Mitt Romney tar hem delstaten, men Newt Gingrich ligger inte så där förfärligt långt bakom och osvuret är bäst.

Det finns åtminstone två saker som gör Floridavalet extra intressant: Det är den fjärde största delstaten i USA, vilket innebär att många delegater står på spel inför partikonventet. Och vinnaren tar allt. Det är således inget proportionerligt fördelande av delegater i Florida.

Occupy-rörelsens hopplösa taktik

Vid lunchtid i dag gick fristen ut för de boende i den ockuperade parken McPherson Square i Washington DC. Sedan den 1 oktober har platsen varit centrum för "Occupy DC" - en gren av den numera globalt spridda occupy-rörelsen som började med Occupu Wall Street tidigt i höstas.

McPherson Square ligger bara några hundra meter från Vita Huset, mitt i maktens centrum. Och många är irriterade över att den statliga parkmyndigheten - i Washington DC finns både kommunala och federala parker och just denna är federal - låtit demonstranterna ockupera platsen utan att man ingripit.

"Tvinga bort dem!"

Det var i korthet budskapet från främst republikanska politiker i samband med en hearing i kongressen för någon vecka sedan. Och parkpolisen var inte sena att byta ståndpunkt efter det. Så i helgen fick ockupanterna besked om att de skulle flytta från parken senast klockan 12 i dag, måndag.

Till saken hör också att även stadens lokala politiker börjat tröttna på att ha det här gänget boende i en tältstad - eller rättare sagt två tältstäder, det finns ytterligare ett på Freedom Plaza, mellan Vita Huset och kongressen. Nedskräpning och råttinvation har blivit några av följderna. Dessutom har ockupanterna med jämna mellanrum stoppat trafiken i området med köer och irriterade pendlare som resultat. Vid några tillfällen har det gått riktigt hett till runt parken, bland annat har folk blivit påkörda och vid ett tillfälle sköts en person ihjäl i området. Det är dock oklart om skottlossningen hade något direkt samband med ockupationen.

Så stämningen vid McPherson Square var spänd i förmiddags. Ockupanterna hade inga som helst planer på att lämna stället. Istället reste de ett jättetält - "Tent of Dreams" - över den stora statyn av general McPherson.

Jag besökte parken i eftermiddags. Ett par hundra personer fanns samlade och säkert minst ett 50-tal journalister. Däremot knappt en enda polis. Det fanns inga tecken på en förestående utrymning av stället.

Occupy-rörelsen har överlag tappat både i tempo och förtroende de senaste månaderna. Det är rätt få amerikaner, även på vänsterkanten, som fattar den politiska poängen med att bo i tält i ett par parker i centrala DC. Antalet politiska aktivister som faktiskt bor där har också minskat. Istället har de ersatts av allt fler uteliggare, som sett en möjlighet att kunna krypa in i ett tält och hyfsat hålla värmen under den bistra DC-vintern. De hemlösa i den amerikanska huvudstaden har ökat kraftigt sedan den ekonomiska krisen slog till och platserna på härbärgen och tillfälliga boende räcker inte långt. Visst finns de uteliggare som sympatiserar med de politiska budskapen som occupy-rörelsen står för, men de flesta är överhuvudtaget inte intresserade av politik eller av rörelsens krav och åsikter. De har fullt upp med att överleva, Många av dem har dessutom missbruksproblem och/eller har olika psykiska sjukdomar eller funktionshider.

Utveckligen har lett till att det politiska budskapet - som främst handlar om en protest mot de allt större skillnaderna mellan de rikaste och alla andra ("the 99 per cent") - hamnat i skymundan. Istället har råttor, drogmisstankar, våldsamheter och utslagenhet dominerat debatten kring McPherson Square och Freedom Plaza.

På de flesta andra håll i USA har de ockuperade ställena övergivits. Några gånger efter polisinsatser och våldsamheter, andra gånger helt frivilligt.

Det är en tidsfråga innan en större polisstyrka går in också på de två occupy-platserna i Washington och rensar bort tälten. Frågan är hur våldsamt det kommer att bli.

En annan fråga, som är betydligt mer intressant, är hur motståndet mot de ökade klyftorna i USA ska kanaliseras och organiseras i fortsättningen. Att ockupera parker och bo i tält är nog ingen riktigt framgångsväg. Det är dags att ta till andra - och mer genomstänkta - metoder om den här rörelsen ska bli någon kraft att räkna med inför höstens president- och kongressval. Det här med att ockupera parker är ärligt talat en rätt hopplös taktik.

Läs mer om Occupy DC och vad som hänt den senaste tiden här.

Ett stort tält restes i dag på McPherson Square, som en protest mot parkpolisens planer på att utrymma parken.

Det rådde en rätt spänd väntan under måndagseftermiddagen. Många trodde att polisen skulle storma parken. Men ingenting hände.

Ett stort antal TV-kameror och journalister fanns på plats.

Även på Freedom Plaza, mellan Vita Huset och kongressen, väntade man på polisen.

Från vilken planet kommer Newt Gingrich?

Om åtta år ska amerikanerna ha en permanent, bemannad bas på månen.

Det löftet gav presidentkandidaten Newt Gingrich i går, torsdag, inför en jublande skara på Floridas "Space Coast".

Frågan är vilken planet Gingrich kommer ifrån.

Rymdkusten i Florida, som under lång tid varit ett frodande tillväxtområde tack vare de miljarder som den amerikanska staten pumpat in i olika Nasa-projekt, har under senare år drabbats hårt av neddragningar och besparingar. USA:s satsning på rymdprogrammet minskade redan under den förra presidentens tid och Obama har inte prioriterat det. Den sista färden med rymdfärjan genomfördes för några månader sedan och just nu finns det egentligen inga nya storstilade och konkreta planer - även om det talas om satsningar på bemannade rymdfärder till Mars.

Nedskärningarna har lett till att Nasa sparkat folk och som en direkt följd har även en mängd privata företag i området fått problem och antingen lagt ner verksamheten eller minskat på personalstyrkan. Det finns med andra ord ett utpräglat missnöje i området med den förda politiken och Newt Gingrich var inte sen att utnyttja detta.

Hans löfte om en bemannad och permanent amerikansk månbas inom åtta år ("i slutet av min andra mandatperiod") avfärdas dock i stort sett av alla - inklusive hans republikanska kollegor. Det är liksom inte läge att föreslå en satsning på tusentals miljarder dollar när partiets företrädare (inklusive Gingrich själv) stenhårt går ut och kräver drastiska nedskärningar i den federala budgeten.

Gingrich själv hävdar att 90 procent av kostnaden ska täckas av privata investeringar. men alla undrar varför näringslivet skulle vara intresserat av att bygga upp en permanent månbas. Vad skulle vara syftet?

Eller som Mitt Romney uttryckte saken i samband med gårdagens TV-debatt:

“I spent 25 years in business. If I had a business executive come to me and say they wanted to spend a few hundred billion dollars to put a colony on the moon, I’d say, ‘You’re fired!'"

Romney påpekade också att det finns rätt mycket annat som bör prioriteras högre just nu, till exempel sjukvård och utbildning.

Newt Gingrich har berättat att han älskade att läsa science fiction när han var ung och att Isaac Asimovs "Stiftelsen" tillhörde favoriterna. Han har också tidigare uttryckt att USA bör ha ambitionen att placera minst 13 000 medborgare på månen för att på så sätt kunna utropa den till en amerikansk delstat.

I vissa lägen kan jag verkligen gilla höflygande, galna och spännande idéer. Men att satsa så oerhört mycket resurser på ett tämligen meningslöst projekt som att bygga en månbas är närmast osmakligt. Det finns så väldigt mycket vettigare saker att lägga ner resurser på. Herregud, folk svälter ju fortfarande på den här planeten. Mängder av barn och vuxna dör varenda dag i onödan i sjukdomar som kan botas - om de bara haft råd med vaccination eller läkemedel. Även på hemmaplan, i USA, ökar fattigdomen. Alltfler är beroende av välgörenhet och food stamps. Tusentals barn kan knappt läsa när de slutar skolan.

Kanske är det dags att komma ner på Jorden igen, Newt?

Historien om Joe Paternos förtidiga död

Att vara först är den viktigaste drivkraften för en journalist och för en redaktion - särskilt om man jobbar med nyheter. Men att ständigt sträva efter att vara först - eller åtminstone vara snabb - har sina uppenbara risker.

I takt med nya tekniska möjligheter, flera aktörer, mindre styrning och större konkurrens blir nyheter alltmer momentana. Det som för hundra år sedan handlade om dagar, hade krympt till timmar för 15 år sedan. Nu pratar vi minuter eller rentav sekunder.

Alla förmedlar nyheter, inte bara etermedier eller tryckta tidningar. I dag kan det lika gärna vara privatpersoner som bloggar eller twittrar som etablerade nyhetskanaler. Men det kan även vara journalister som skriver på Facebook på sin fritid, utanför redaktionen och ofta utan redaktionsledningens vetskap.

Allt det får naturligtvis konsekvenser. Bland annat är tidspressen närmast exceptionell på redaktioner numera. Någon annan kan alltid komma före. Det finns mindre tid att granska och dubbelkolla fakta eller källor. Vidareförmedling av en nyhet sker okritiskt och utan egen källkontroll.

Följden blir en betydligt ökad risk för felaktig nyhetsförmedling.

Washington Post tar i dag upp ett belysande exempel. I går morse (söndags) dog den berömda amerikanska fotbollscoachen Joe Paterno. Men ett antal medier och enskilda reportrar (via bloggar och Twitter) rapporterade att Paterno avlidit redan på lördagskvällen - omkring 14 timmar innan han faktiskt gjorde det.

En av dem som berättade det var ironiskt nog Howard Kurtz, en av de mest kunniga och mest initierade reportrarna inom amerikansk journalistik. Han har ett speciellt bevakningsområde: mediefrågor. Bland annat leder han CNN:s program Reliable Sources "which turns a critical lens on the media". I ett twitterinlägg skrev han om Paternos död - trots att tränaren allså fortfarande var vid liv.

"I tweeted thats this was sad news without cehcking that it had been based on a CBS Sports blog that turned out to be wrong (...) I was busy working with a story on the South Carolina primary, but no excuse. It was a dumb move and a reminder that always check before tweeting", sa Kurtz i en kommentar till the Post.

Historien om Joe Paternos förtidiga död började på den studentdrivna webb-sajten Onward State. En av deras reportrar fick nys om att det hade skickats ut en e-post till fotbollslaget som berättade att deras före detta tränare avlidit. Reportern la ut nyheten på Onward States Twitterkonto.

Det tog bara några minuter innan andra twittrare, bloggare - och flera redaktioner - hade lagt ut samma information. Bland annat gick CBS och Huffington Post ut med uppgiften att Paterno avlidit.

Problemet var bara att det där e-postmeddelande var en bluff.

Efter bara en kort stund hade tusentals personer nåtts av beskedet om tränarens död. Nyheten hade vidareförmedlats via oerhört många sociala medier och kanaler.

Och ingen hade kommit på tanken att dubbelkolla fakta. Eller som Washington Posts reporter Paul Fahri skriver:

"The premature reporting suggests the “me-too” nature of the news media in a digital age, with one outlet quickly parroting another’s reporting without doing its own checking. It also says much about the power of Twitter, a favorite tool of journalists for quickly spreading commentary and news — including, it turns out, the inaccurate kind."

Läs hela den här intressanta storyn i dagens Washington Post.

Juholts fall - symptomatiskt för Oskarshamn

Håkan Juholt kastade alltså in handduken. Vi kollade direktsändningen från Flanaden i Oskarshamn och jag kunde inte låta bli att känna en viss förstämning. Inte bara för Håkans skull, utan för min gamla barndomsstad.

Jag tog en motorcykeltur dit i somras, stannade några dagar och slogs av att många kände en påtaglig stolthet över att Juholt placerat stan på den politiska kartan. Snacka om att kommunen behövde det.

Oskarshamn är en klassisk arbetarstad, där socialdemokratin har regerat i åtminstone runt 80 år. Ibland med stöd av andra partier, men ofta med egen majoritet. Stan är helt präglad av arbetarkommunen och fackföreningsrörelsen i kombination med kooperationen, folkets hus-rörelsen, ABF och andra organisationer direkt eller indirekt knutna till den s-märkta delen av arbetarrörelsen.

Under min uppväxt där, på 1970-talet, fanns inga tvivel om vem som bestämde i Oskarshamn. Det var Partiet. Det gick bra för kommunen, folkmängden ökade, de stora industrierna skrek efter folk. Varvet, där vår far arbetade, levererade stora 30 000-tonnare. Liljeholmen flyttade ner från Stockholm och byggde fabrik där mamma fick jobb.

Det var en stad full av framtidstro, styrd av tunga män som gav begrepp som grå- och betongsossar ansikten.

Sedan hände det rätt mycket under en följd av år som sakta men säkert försvagade partiets dominans och och stans position. Kommunen förändrades, åldrades. De tunga tillverkningsindustrierna - som varvet och Scania - började gå sämre. De unga flyttade i allt större utsträckning från stan för att plugga på andra håll. Folkmängden, som växt rätt kraftigt under 1900-talet, nådde sin topp runt 1980. Därefter har kommunen stadigt tappat invånare. I dag finns det 2000 färre oskarshamnare än för 30 år sedan.

Det är alltså en stad som gått från självsäkerhet, tillväxt, framtidstro och stolthet till en kommun som präglas av minskad befolkning, ingen högre utbildning, arbetsmarknad med tveksamma framtidsutsikter och ett drastiskt försämrat självförtroende.

Med den bakgrunden är det klart att Håkan Juholts partiledarskap betydde mycket för Oskarshamn. Äntligen fanns det anledning att sträcka på ryggarna och känna att stan fortfarande hade något att komma med.

Desto tuffare nu, när det nesliga nederlaget är ett faktum. För det här är inte bara tragiskt för Håkan personligen. Det är också en oerhört tung förlust för en kommun som är i skriande behov av ljuspunkter och ökad självkänsla.

Jag kan inte låta bli att tänka att Håkan Juholts fall är symptomatiskt inte bara för partiet. Utan också för Oskarshamn.

Håkan Juholt och det stora drevet

Uppdaterad

Min gamle klasskompis Håkan Juholt verkar möjligen ha överlevt det två dagar långa VU-internatet i torsdags och fredags. Det ser ut som han stannar kvar som partiordförande för Socialdemokraterna, åtminstone en tid till. Nu har han, enligt uppgift, åkt hem till vår gemensamma barndomsstad Oskarshamn för att vila upp sig.

Jag kan tänka mig att han behöver pusta ut en smula.

Oavsett hur bra eller dåligt Håkan klarar det här, så kan jag inte låta bli att reagera över den besvikelse som anas i kommentarerna från de stora redaktionernas politiska skribenter. Många hade på förhand slagit fast att Juholt var kokt och körd som partiledare och att det bara var en tidsfråga innan VU (verkställande utskottet) skulle uppmana honom att ge sig.

Och visst verkar det finnas intern kritik mot Juholt. Bland annat har minst två partidistrikt offentligt uttalat att han bör avgå. Och visst, det finns uppgifter som indikerar att han kommer att kasta in handduken redan i morgon (lördag). Han har kallat till en presskonferens på lördag eftermiddag, svensk tid. Det återstår att se vad han ska meddela då.

Samtidigt känns det - så här betraktat en aning utifrån - som att väldigt mycket av kritiken snarare emanerar från medielogik och politiska reportrars önskan om att fälla en partiledare än från genuin kritik från partimedlemmar eller aktiva.

Som Göran Greider sa i en kommentar efter VU-mötet: "Håkan Juholts framtid ligger i händerna på medierna. Det är den bistra sanningen. Det har blivit en personfixering som är absurd och gör det omöjligt för honom att prata politik."

Det här handlar om ett drev som mist alla proportioner. Tycker jag.

Det finns dom som reagerar mot det här. Bland annat har det tydligen uppstått någon slags spontan kritik på nätet mot det journalistiska drevet.

Jag har ingen aning om hur det slutar. Men jag skulle inte bli förvånad om det förr eller senare uppstår en rejäl debatt om mediernas roll i den här soppan. Och det är bra. Precis som alla andra maktcentra i samhället behöver medierna granskas och diskuteras kritiskt.

God spiral för Gingrich

Bara fyra kvar i den republikanska nomineringsprocessen. I dag la Texas-guvernören Rick Perry ner sin kampanj och uttalade sitt stöd för Newt Gingrich.

Att han skulle hoppa av var väntat. När han offentliggjorde sin kandidatur i somras gick han upp som en raket i opinionsmätningarna. Han hade bland annat ett starkt stöd hos tea party-gänget. Men han höll inte för trycket när han ställdes på prov under hösten. Hans insatser var milt uttryckt tveksamma - särskilt i samband med ett par TV-sända debatter. Hans opinionssiffror sjönk som en sten och hans resultat i Iowa den 3 januari var inget att hurra för.

Redan då trodde nog de flesta, däribland jag, att han skulle lägga av. Men han bestämde sig för att göra ett försök att komma igen i sydstaten South Carolina, där det hålls primärval nu på lördag. Men trots intensivt turnerande och något bättre debattinsatser så har inte Perrys opinionssiffror stigit mer än marginellt.

Den republikanska kandidatkampen ser allt mer ut att bli en kamp mellan Mitt Romney och Newt Gingrich. De andra två som är kvar i racet, Ron Paul och Rick Santorum, rör sig bara måttligt i mätningarna. Ett tips är att Santorum kastar in handduken efter primärvalet i Florida om några veckor.

Mitt Romney har blivit alltmer pressad under de senaste dagarna och det är faktiskt inte otänkbart att Gingrich vinner valet på lördag. I så fall kan det bli ett betydligt mer spännande primärvalssäsong än vad det verkade bli bara för någon vecka sedan. Med Perrys anhängare i ryggen växer Gingrich stöd och han har uppenbarligen hamnat i en god spiral: Ju bättre opinionsresultat, desto mer framstår han som Romneys allvarligaste utmanare och desto fler "Romney-skeptiker" strömmar till hans stöd.

Mitt Romney leder dock fortfarande tämligen komfortabelt i den nationella opinionsmätningarna.

Om några minuter börjar den sista TV-debatten inför lördagens val i South Carolina. Nu således bara med fyra deltagare. I den första debatten var det åtta hoppfulla kandidater på scenen...

Rikast vinner i amerikanska val

De blir allt färre, de republikanska presidentkandidaterna. Häromdagen hoppade Jon Huntsman av. Huntsman var den mest moderata kandidaten i gänget och personligen trodde jag nog att han skulle hänga i ett tag till. Hans tredjeplats i det förra primärvalet - i New Hampshire - var ju trots allt en framgång för honom. Men tydligen är hans kampanjpengar i stort sett slut och enligt opinionsmätningar så har han bara rört sig marginellt uppåt i de närmaste valen, i South Carolina och Florida.

Just kampanjpengar har diskuterats rätt rejält den senaste tiden. Efter ett utslag i den amerikanska högsta domstolen får nu "politiska kommittéer", så kallade "Super-PAC:s" (PAC står för Political Action Committée) pumpa in obegränsat med pengar i "obundna" kampanjer för eller mot en kandidat. Kandidaten själv får inte ha med PAC:en att göra, åtminstone inte officiellt. Han (det är ju bara manliga kandidater kvar) får naturligtvis bedriva sin egen kampanj, men kring detta finns det betydligt fler regler och en total öppenhet - man kan enkelt kolla upp vilka som till exempel stödjer Mitt Romney och hur mycket pengar de bidragit med. Antalet dollar som varje person eller organisation får donera till en enskild kandidats kampanj är dessutom begränsat.

Men för Super-PAC:en råder i princip inga begränsningar och det finns påtvingad öppenhet.

Konsekvensen har blivit att pengar spelar en större roll i det här valet. Och då ska man veta att de spelade väldigt stor roll redan innan... De kandidater som har rika och entusiastiska anhängare har alltså helt andra förutsättningar att kunna bedriva kampanjer i det här valet, jämfört med tidigare. De kan, via sina Super PAC:ar, ödsla ut pengar på TV- och radioreklam, anställa folk som knackar dörr, trycka upp affischer och flygblad, köpa in så kallade robo-calls och så vidare.

Anhängare till Newt Gingrich har till exempel låtit producera en 28 minuter lång "dokumentär" om Mitt Romney, där han bland annat utmålas som en rå kapitalist som är beredd att offra jobb och människor för att tjäna pengar.

Det intressanta är att ingen egentligen verkar gilla det här med "Super-PAC:sen". I går var det ytterligare en i raden av republikanska TV-debatter (de börjar bli rätt tjatiga) och i slutet av den så kom frågan om dessa superkommittéer upp. Kandidaterna har anklagat varandras "Super-PAC:s" för att föra ut halvsanningar och rena lögner. Mitt Romney sa till slut att han tyckte systemet med dessa "PAC:s"är fel. Det hade varit bättre att släppa på regleringarna kring kandidaternas egna kampanjer - "Då hade vi bättre kunnat kontrollera vad som faktiskt görs och ta ansvar för det", menade Romney.

Men oavsett vilket system man väljer så kommer pengarna att fortsätta spela en avgörande roll i amerikanska val.

Eller om man vill hårddra det: Rikast vinner.

Hur var det nu Verner von Heidenstam uttryckte det i debatten kring allmän rösträtten (som på den tiden styrdes av hur rik man var)?

Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar".

Om Ystads Allehandas utrikeskrönika och svensk utrikesjournalistik

En gång för länge, länge sedan började jag min journalistiska bana på Ystads Allehanda. Redaktionen låg på lämpligt Sladdergatan (jag tror att den fortfarande är kvar där) och tidningen var en mycket dominerande - om än väldigt lokal - avis. Alla i Ystad och på Österlen läste "Ystan".

När jag började på redaktionen som allmänreporter publicerade tidningen fortfarande en utrikeskrönika. På första sidan. Varje dag. Trots sin ytterst lokala prägel.

Fullständigt otänkbart att en mindre tidning - eller vilken svensk dagstidning som helst - skulle göra något sådant i dag.

Utrikeskrönikan var ofta inköpt från den dåtida liberala telegrambyrån FLT, men skrevs rätt ofta av YA:s chefredaktör eller av någon annan knuten till den lilla ledarredaktionen. Så småningom förpassades krönikan - som funnits på förstasidan ända sedan andra världskrigets dagar - till utrikessidorna. Några år senare upphörde den helt.

Jag kom att tänka på det här när jag skrev om den svenska USA-bevakningen här på bloggen häromsistens. I en kommentar konstaterade jag att svensk utrikesjournalistik minskat kraftigt i omfattning under de senaste årtiondena. Antalet redaktionsknutna svenska korrespondenter är bara en bråkdel i dag av det antal de var till exempel i slutet av 1980-talet.

På den tiden hade i stort sett alla större svenska tidningar och redaktioner egna reportrar på plats runt om i världen. När jag jobbade på Arbetet i Malmö i början av 1990-talet hade tidingen utsända i Japan, Storbritannien och på flera andra håll. Konkurrenten Sydsvenskan hade fem, sex utrikeskorrar.

I dag finns knappt någon av dessa kvar. I bästa fall har man kanske en eller ett par stringers - frilansande reportrar boende utomlands med redaktionellt kontrakt med utan formell anställning.

Jag har inte kollat statistiken, men det skulle inte förvåna mig om antalet fasta korrar minst halverats under de senaste 20 åren. Nyhetsbyrån TT har till exempel, om jag är rätt underrättad, bara en enda fast stationerad reporter utanför Sverige just nu - i Bryssel. Och då handlar det ju nästan om svensk inrikespolitik...

Nå. Vad spelar det för roll att inte svenska redaktioner satsar lika mycket på utrikesrapportering som förr - och att de i betydligt större omfattning förlitar sig på hemmavarande utrikesreportrar eller material från de internationella byråerna? Man kan ju oftast följa ett skeende lika bra (eller rentav bättre) på hemmaredaktionen, via TV-sändningar och Internet?

Visst. Så resonerar säkert många. Problemet är bara att rapporteringen blir fattig, utan själ, utan personlighet och utan färger, röster, dofter, närvaro. Det blir alltmer sällsynt i svenska medier att få träffa den ytterst märkvärdiga och samtidigt mycket vanliga människan i Indonesien, i Brasilien eller i Etiopien. Att som tittare, lyssnare eller läsare få vara med om besöka ett torg i Smolensk och höra vad folk egentligt tycker om Putin eller hur det kommer sig att människor i Virginia älskar sina vapen.

Det finns en poäng med att skicka ut svenska journalister runt om i världen för att rapportera hem till svenska nyhetskonsumenter. Skicklig, medryckande och kompetent utrikesjournalistik ökar vår förståelse och intresse för omvärlden och bidrar - om man vill ta till högtidliga ord - till vår förmåga att kommunicera med varandra och att skapa en värld i fred.

Och visst känns det som en paradox att när vår värld blir alltmer globaliserad, gränslös och internationell - då drar svenska medier ner på sin utrikesbevakning.

Dessutom är jag övertygad om att bra svensk utrikesjournalistik många gånger är direkt företagsekonomiskt lönsamt - åtminstone i det långa perspektivet. Samtidigt vet jag ju om att de flesta redaktioner i Sverige kämpar febril med sina budgetar just nu. Det finns nästan alltid en konflikt mellan kort och lång sikt.

Detta om detta.

YA låg alltså på Sladdergatan. Det lokala skattekontoret låg på Misunnavägen. Det är inte bara i Göteborg det finns humor.

För mycket om amerikansk politik i svenska medier?

Jag vill inte på något sätt framhäva mig själv (inget skulle vara mig mer främmande), men för nästan ett år sedan utnämnde jag Mitt Romney till segrare i republikanernas nomineringsprocess (se inlägget Jag mötte republikanernas blivande presidentkandidat på min privata blogg Andra sidan).

Och efter gårdagens storseger i New Hampshire står det alltmer klart att det verkligen blir så. Det ska till ett under om hans konkurrenter ska lyckas betvinga honom. Det grundläggande problemet är att de är för många. Vilket innebär att Romney-skeptikerna splittrar upp sig mellan de olika kandidaterna. Vilket naturligtvis gynnar Romney.

Skulle till exempel Rick Perry och Rick Santorum kasta in sina respektive handdukar, hade deras anhängare i stor omfattning gått till Newt Gingrich, som plötsligt minst hade fördubblat sitt stöd. Och då hade han verkligen kunnat utmana Romney. Samma sak gäller om Santorum varit kvar och Gingrich och Perry hoppat av. Däremot skulle möjligen inte Perry helt automatiskt få Santorums och Gingrichs röstandelar. Han har sannolikt inte det breda förtroendet bland republikanerna.

Ron Paul spelar i en liga för sig, med sitt i sammanhanget rätt extrema libertarianska budskap. Hans goda resultat i både Iowa och New Hampshire har överraskat många, men hans potentiella stöd är starkt begränsat. Dessutom tvivlar jag starkt på att han ens överväger att lägga ner sin kampanj i förtid.

Jon Huntsman är det moderata alternativet i detta ytterst högerorienterade republikanska fält. Han appellerar främst till väljare i mitten och för närvarande är de för få och för tystlåtna inom det republikanska partiet för att han ska kunna inhösta några större framgångar.

Vägen är alltså asfalterad och klar för Mitt Romney. Om inget extremt händer framöver.

Jag har noterat att det finns en viss debatt i Sverige om att det rapporteras för mycket om det amerikanska primärvalet. Och det kan man naturligtvis tycka. Personligen håller jag inte med. Det amerikanska valet, inklusive förfäktningarna i primärvalssäsongen, berör inte bara USA utan hela världen. Så är det bara, vara sig man gillar det eller inte.

Det har stor betydelse om Barack Obama utmanas av en republikan långt till höger eller är mer centruminriktad. Primärvalen mejslar ut utmanaren och ska vi någonsin kunna förstå amerikansk politik i Sverige så måste man också förstå hur politiken här fungerar. För att förstå det måste man följa hela det politiska skeendet, inte bara hoppa in i slutet av presidentkampanjen i höst. Det amerikanska valsystemet är komplicerat och långdraget. Presidentvalskampanjerna inleds i praktiken nästan ett och ett halvt år innan själva valdagen.

Jag minns hur många svenskar som var förvånade och besvikna över att John Kerry inte lyckades slå George W Bush i samband med att han blev återvald en andra mandatpariod. Hade man följt hela resan från primärvalen till valdagen hade nog resultatet inte varit lika överraskande för de flesta.

Sedan har jag full respekt för att en del är helt ointresserade av amerikansk politik. Och då kan man ju låta bli att läsa de artiklar, bloggar, se de inslag och lyssna på de radioreportage som handlar om primärvalen och de hoppfulla presidentkandidaterna.

Men för sådana som mig, som är intresserada av internationell politik, maktfrågor, ideologi och liknande, så är en intensiv bevakning av valet i världens mäktigaste nation en självklarhet. Också i Sverige. Det behöver inte utesluta att rapporteringen från andra maktcentra i världen - som Kina, Indien, Japan, EU - ska minska. Tvärtom. Jag är övertygad om att en god utrikesbevakning i svenska nyhetsmedier leder till ett större allmänt intresse för internationella frågor.

Statistiken vinner valet för Obama

Underskatta aldrig statistiken makt.

Det är statistiken som kan ge Barack Obama segern i höstens presidentval.

När Barack Obama tillträdde som president den 20 januari 2009 var arbetslöshetsnivån i USA omkring åtta procent (7,7 procent i januari 2009 och 8,2 i februari). Då hade arbetslösheten i stort sett fördubblats under George W Bushs sista år. Under Obamas första år i Vita Huset fortsatte siffran att stiga. Som mest var den omkring tio procent under hösten och vintern 2009/10.

I dag, fredag, presenterades de officiella arbetslöshetssiffrorna för förra månaden. De sjunker för fjärde månaden i rad och är nu nere på 8,5 procent.

Fortsätter trenden kommer arbetslösheten ligga på ungefär åtta procent redan till våren. Det vill säga på ungefär samma nivå som den var när republikanerna (Bush) lämnade över Vita Huset till demokraterna (Obama).

Det bör i sin tur innebära att valet i praktiken redan är avgjort.

De republikanska presidentkandidaterna i allmänhet och Mitt Romney i synnerhet har främst kritiserat Obama för hans oförmåga att skapa jobb. Det har varit deras huvudsakliga angreppsstrategi, vid sidan av hälso- och sjukvårdsreformen.

Men med sjunkande arbetslöshet faller detta argument platt på hälleberget. Barack Obama kan visa att hans ekonomiska handlingsprogram ger resultat i ökat antal jobb och ökad tillväxt - trots att han ärvde en närmast extrem lågkonjunktur av sin företrädare. Och skulle arbetslösheten till och med sjunka under nivån som den var när Bush flyttade ut från Vita Huset - då kommer det att bli väldigt svårt för Mitt Romney (eller vem det nu blir) att besegra den sittande presidenten den 6 november.

Avhopp i republikanska presidentfältet

Så var de bara fem, de republikanska presidentkandidaterna.

Tim Pawlenty hoppade av tidigt. Donald Trump lekte med ett tag, men beslutade sig till sist att inte ställa upp (om han inte gör det som oberoende kandidat...). Herman Cain slängde in handduken i början av december. I går meddelade Rick Perry att han skulle åka hem till Texas och "fundera" - vilket med största säkerhet innebär att lägger ner kampanjen. Och alldeles nyss kom det indikationer på att Michele Bachmann avslutar det hela efter det näst intill katastrofala resultatet i Iowa i går.

Det innebär att det nu finns fem herrar kvar i fältet: Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum, Ron Paul samt Jon Huntsman. Av dem kan man garanterat räkna bort Jon Hunstman, det är bara en tidsfråga innan även han lägger av - om det inte händer något alldeles enastående i primärvalet i New Hampshire om en knapp vecka. Och som vanligt är det ingen som på allvar tror på att Ron Paul har någon chans.

Således återstår Romney, Santorum och Gingrich.

Jag följde Iowas nomineringsprocess i går (löjligt knapp seger för Romney, åtta röster fler än tvåan Santorum) och lyssnade bland annat till Newt Gingrich tal till sina anhängare i slutet av kvällen. Han var uppenbart riktigt förbaskad på Mitt Romney och dennes (eller rättare sagt hans anhängares) negativa kampanj mot honom. Gingrich mer eller mindre lovade att han framöver skulle inrikta sig helt på att "avslöja" Romneys politiska agenda. Det är ju intressant, eftersom det lämnar fältet fritt för uppstickaren Rick Santorum.

Det är onekligen spännande tider för politiska nördar som en annan....

Nedräkning i Iowa

Det är visst rejält kallt i Iowa, vilket brukar påverka deltagandet i de "caucases" (val- eller nomineringsmöten) som ska hållas i morgon kväll (tisdag) och som ska avgöra vem som tar hem delstatens republikanska nominering till presidentvalet.

Iowa tillhör de få delstater som inte har ett regelrätt röstförfarande. Istället anordnas det ett möte i varje valdistrikt, där de som registrerat sig som republikaner kan komma och diskutera igenom kandidaterna och sedan försöka ena sig kring ett namn. Dessa möten kan pågå i många timmar eftersom det många gånger kan vara svårt att få majoritet för en kandidat.

Varje valmöte rapporterar in sitt beslut när de är klara och så småningom, när alla "caucuses" har rapporterat, kan delstatens nominering utropas.

Demokraterna har motsvarande procedur på sin sida, även om det i år blir osedvanligt händelsefattigt eftersom ingen ställer upp mot Barack Obama.

Iowa är en liten delstat med ett - kan tyckas - rätt märkligt och omodernt nomineringsförfarande (även om jag personligen tycker att det låter både rätt sympatiskt och kul), men delstaten har ändå en stor politisk betydelse eftersom den är först ut av alla delstater att utse sin kandidat.

Vem vinner då i morgon? Sannolikt den kandidat vars anhängare har varmast kläder, alternativt står ut med kylan bäst.

Enligt de senaste opinionsmätningarna ser det ut att bli ett tätt lopp mellan Mitt Romney, Ron Paul och Rick Santorum. Den sistnämnde har seglat upp som en allvarlig utmanare bara under de senaste dagarna och det är inte otänkbart att han tar hem delstaten. Det skulle i så fall ge honom vind i seglen inför de kommande primärvalen i New Hampshire, South Carolina och Florida.

Men mitt grundtips står fast: Oavsett hur det går i Iowa, så blir Mitt Romney den republikan som till slut kommer att möta Barack Obama i kampen om Vita Huset...