En gång för länge, länge sedan började jag min journalistiska bana på Ystads Allehanda. Redaktionen låg på lämpligt Sladdergatan (jag tror att den fortfarande är kvar där) och tidningen var en mycket dominerande - om än väldigt lokal - avis. Alla i Ystad och på Österlen läste "Ystan".
När jag började på redaktionen som allmänreporter publicerade tidningen fortfarande en utrikeskrönika. På första sidan. Varje dag. Trots sin ytterst lokala prägel.
Fullständigt otänkbart att en mindre tidning - eller vilken svensk dagstidning som helst - skulle göra något sådant i dag.
Utrikeskrönikan var ofta inköpt från den dåtida liberala telegrambyrån FLT, men skrevs rätt ofta av YA:s chefredaktör eller av någon annan knuten till den lilla ledarredaktionen. Så småningom förpassades krönikan - som funnits på förstasidan ända sedan andra världskrigets dagar - till utrikessidorna. Några år senare upphörde den helt.
Jag kom att tänka på det här när jag skrev om den svenska USA-bevakningen här på bloggen häromsistens. I en kommentar konstaterade jag att svensk utrikesjournalistik minskat kraftigt i omfattning under de senaste årtiondena. Antalet redaktionsknutna svenska korrespondenter är bara en bråkdel i dag av det antal de var till exempel i slutet av 1980-talet.
På den tiden hade i stort sett alla större svenska tidningar och redaktioner egna reportrar på plats runt om i världen. När jag jobbade på Arbetet i Malmö i början av 1990-talet hade tidingen utsända i Japan, Storbritannien och på flera andra håll. Konkurrenten Sydsvenskan hade fem, sex utrikeskorrar.
I dag finns knappt någon av dessa kvar. I bästa fall har man kanske en eller ett par stringers - frilansande reportrar boende utomlands med redaktionellt kontrakt med utan formell anställning.
Jag har inte kollat statistiken, men det skulle inte förvåna mig om antalet fasta korrar minst halverats under de senaste 20 åren. Nyhetsbyrån TT har till exempel, om jag är rätt underrättad, bara en enda fast stationerad reporter utanför Sverige just nu - i Bryssel. Och då handlar det ju nästan om svensk inrikespolitik...
Nå. Vad spelar det för roll att inte svenska redaktioner satsar lika mycket på utrikesrapportering som förr - och att de i betydligt större omfattning förlitar sig på hemmavarande utrikesreportrar eller material från de internationella byråerna? Man kan ju oftast följa ett skeende lika bra (eller rentav bättre) på hemmaredaktionen, via TV-sändningar och Internet?
Visst. Så resonerar säkert många. Problemet är bara att rapporteringen blir fattig, utan själ, utan personlighet och utan färger, röster, dofter, närvaro. Det blir alltmer sällsynt i svenska medier att få träffa den ytterst märkvärdiga och samtidigt mycket vanliga människan i Indonesien, i Brasilien eller i Etiopien. Att som tittare, lyssnare eller läsare få vara med om besöka ett torg i Smolensk och höra vad folk egentligt tycker om Putin eller hur det kommer sig att människor i Virginia älskar sina vapen.
Det finns en poäng med att skicka ut svenska journalister runt om i världen för att rapportera hem till svenska nyhetskonsumenter. Skicklig, medryckande och kompetent utrikesjournalistik ökar vår förståelse och intresse för omvärlden och bidrar - om man vill ta till högtidliga ord - till vår förmåga att kommunicera med varandra och att skapa en värld i fred.
Och visst känns det som en paradox att när vår värld blir alltmer globaliserad, gränslös och internationell - då drar svenska medier ner på sin utrikesbevakning.
Dessutom är jag övertygad om att bra svensk utrikesjournalistik många gånger är direkt företagsekonomiskt lönsamt - åtminstone i det långa perspektivet. Samtidigt vet jag ju om att de flesta redaktioner i Sverige kämpar febril med sina budgetar just nu. Det finns nästan alltid en konflikt mellan kort och lång sikt.
Detta om detta.
YA låg alltså på Sladdergatan. Det lokala skattekontoret låg på Misunnavägen. Det är inte bara i Göteborg det finns humor.
4 kommentarer:
"Det finns en poäng med att skicka ut svenska journalister runt om i världen för att rapportera hem till svenska nyhetskonsumenter."
Inte om de svenska journalisterna undviker sanningen de också; då ser jag inte någon poäng.
Visst är det en försämring om alla journalister sitter hemma och följer utvecklingen ute i världen från tv och datorer. Ett reportage på plats ger inte nödvändigtvis en sann och fullständig bild, men den ger färg och must åt reportaget. Du har förresten fått en utmärkelse för din blogg, på grund av att den ger mej nyttig bakgrundskunskap!
Tack Ingabritt, vilken heder! Naturligtvis ska man som journalist inte medverka till att sprida lögner eller direkta felaktigheter. Men sanningsbegreppet är betydligt svårare än så, precis som du är inne på. Det finns väldigt sällan en absolut sanning. God journalistik och bra reportage ger bilder, ställer frågor, väcker intresse och får oss att stanna till, fundera, söka mer information, engagera oss. Det får gärna vara provocerande och vi behöver inte alltid hålla med om allting. Men den bästa journalistiken får oss att vilja gå vidare.
Peter: "Det finns väldigt sällan en absolut sanning."
Oj då, Peter, nu är du visst ute och fiskar i grumliga relativistiska vatten. Det är klart att det finns tydliga sanningar om en väldig massa saker. Ta Obamas olaglighet som USA:s president som ett exempel, eller menar du att det inte går att avgöra hur det förhåller sig med den?
Skicka en kommentar