När möjligheterna är större än resurserna

Den medicinska forskningen och utvecklingen går fort framåt. Nästan dagligen kan vi läsa om nya läkemedel eller ny medicinteknisk utrustning som förbättrar överlevnaden och/eller förbättrar livskvaliteten för skadade och sjuka människor.

Utvecklingen är dock inte problemfri. Och orsaken är pengar. Eller våra begränsade resurser.

Nya behandlingsmetoder kostar nämligen ofta oerhört mycket. Läkemedel och teknik blir allt dyrare. I dag är det inte ovanligt att en cancerbehandling går på många miljoner kronor för en enskild patient.

Den här i sig positiva utvecklingen - att det går att behandla bättre och rädda flera liv - innebär således ett rätt obehagligt dilemma: vem ska få tillgång till dessa förbättrade möjligheter när resurserna inte räcker för alla?

I Sverige har politiker och myndigheter kretsat kring den här prioriteringsfrågan i många år. Framförallt politiskt är det en rätt hopplös uppgift. För vilken politiker är beredd att säga: "Nej, du kan inte få den här behandlingen", till en person som riskerar att dö om hon eller han inte får den där oerhört kostsamma behandlingen.

Öppna, rättvisa och tydliga prioriteringsbeslut låter bra, men är betydligt svårare att fatta i praktiken än i teorin. Det blir till sist en värdering av kostnad kontra eventuella möjligheter och nytta (antal potentiella överlevnadsår, patientens ålder etc), vilket kan synas cyniskt och byråkratiskt för den som är drabbad - som vet att det finns botemedel men som inte kan få del av det på grund av prioriteringar.

I USA ligger ansvaret på individen istället för på statliga eller landstingspolitiska prioriteringsbeslut. Det vill säga, i praktiken ligger beslutanderätten på individens försäkringsbolag - om man har en sjukvårdsförsäkring.

Jag hörde om en 13-årig tjej här i landet som har diagnosen cystisk fibros. Tack vare sina mediciner kan hon fungera hyfsat normalt. Hittills har hennes familjs försäkringsbolag betalat merparten av medicinkostnaden. Men nu har hennes läkare föreslagit en ny och mer effektiv medicinering, som troligen skulle öka hennes totala livslängd med runt ett tiotal år. Försäkringsbolaget säger nej. Kostnaden hamnar ovanför den övre kostnadsgräns som försäkringen täcker.

Flickans familj vill naturligtvis ha det bästa möjliga för henne. Men de har inte råd med merkostnaden, omkring 50 000 dollar per år. De ser ingen lösning, men funderar på om de kan gå ner i inkomst (!) för att på så sätt bli berättigade till Medicaid, det statliga biståndsprogammet för de som saknar tillräcklig inkomst för att ha en sjukvårdsförsäkring. Men det är högst osäkert om Medicaid skulle betala en sådan här behandling.

De har också diskuterat att skilja sig, eftersom en ensamstående förälder har större möjligheter att få hjälp och stöd.

Men oavsett vilket system ett samhälle har för att finansiera sin sjukvård, via skattsedeln eller via privata försäkringar, så kvarstår frågan:

Hur ska vi hantera dilemmat att gapet mellan de medicinska möjligheterna och tillgången på ekonomiska resurser växer snabbt? Hur ska vi prioritera? Och vem ska fatta prioriteringsbesluten?