Från min egen tid som nyhetsreporter minns jag perioden kring nyår som statistikens förlovade tid. Året skulle summeras och det mesta går att mäta i siffror, kvoter, diagram eller tabeller - om det så handlade om arbetslöshet eller de popäraste hundraserna.
Intet är särskilt nytt under solen. För ett år sedan refererade jag en massa statistik (kolla länken här) och dagens nyhetsrapportering från "riktiga" medier präglas också av siffror av varjehanda slag. Washington Post har valt att fokusera sin statistiktext på utvecklingen av antalet invånare i District of Columbia, denna märkliga juridiska bildning som varken är en delstat, en kommun (county) eller en stad utan helt enkelt ett distrikt - eller möjligen en "huvudstad".
Som de flesta av er antagligen känner till är den amerikanska huvudstaden, Washington DC, inte direkt imponerande när det gäller invånarantal. Befolkningen var som störst direkt efter andra världskriget. Då trängdes drygt 800.000 personer inom distriktets gräns. Sedan följde en rad år av minskande befolkningsmängd. Bottennoteringen - i modern tid - kom 1998, då invånarantalet var nere på 565.000 personer. Sedan har befolkningskurvan vänt uppåt igen och nu tangerar den 600.000 personer.
Däremot är själva distriktet bara en relativt liten del av det storstadsområde som i praktiken är helt ihopbyggt. Räknar man in hela det urbana Washingtonområdet bor det 5,4 miljoner personer här. Och lägger man dessutom till Baltimore med omgivningar (ett längre stenkast från DC) ramlar befolkningsmängden upp i drygt 8 miljoner personer.
Så även om själva DC är relativt litet, så är det rätt gott om folk i närområdet...
Med dessa statistiska funderingar vill jag önska alla ett riktigt gott nytt år!
torsdag 31 december 2009
måndag 28 december 2009
The home of the brave
"The land of the free and the home of the brave" sjunger amerikanerna i sin nationalsång.
Men faktum är att mycket här i USA inte bygger på mod - utan på rädsla.
Tanken är inte ny hos mig. Jag har funderat rätt länge på det här. Men den slår mig igen när jag ser en TV-reklam om ett filter som sägs reducera mängden kvalster och andra biologiska och helt naturliga ämnen i bostaden med upp till 90 procent. Spoten spelar helt och hållet på vår rädsla och oro, illustrerad av hemska bilder på kvalster, insekter, bakterier och virus som formligen bombarderar en liten 6-månaders baby som tittar på oss med stora och troskyldiga blåa ögon.
"Vill du inte skydde mig mot det här, pappa?"
Tanken slår mig också när jag kollar in nyhetsinslag och -artiklar om den person som uppenbarligen försökte spränga ett flygplan i luften på juldagen. Rapporteringen förmedlar rädsla och oro. Terrorismen är här igen. Terrorismen finns överallt. Terrorismen måste bekämpas med alla tillgängliga medel och metoder. Ja, nästan i alla fall.
Det är rädslan för terrorattacker som fått världens utan jämförelse mäktigaste militärmakt att ta till tortyrliknande metoder i jakten på terrorister. Det är samma rädsla som fått världens största parlamentariska demokrati att hålla personer i lånvarig fångenskap utan en rättsäker rättegång. Och det är denna rädsla som motiverar de oerhörda årliga kostnaderna för att hålla en gigantisk underrättelse- och militärindustri på fötterna.
Det är i sanning en märklig paradox - att det är så väldigt mycket rädsla in the home of the brave...
Men faktum är att mycket här i USA inte bygger på mod - utan på rädsla.
Tanken är inte ny hos mig. Jag har funderat rätt länge på det här. Men den slår mig igen när jag ser en TV-reklam om ett filter som sägs reducera mängden kvalster och andra biologiska och helt naturliga ämnen i bostaden med upp till 90 procent. Spoten spelar helt och hållet på vår rädsla och oro, illustrerad av hemska bilder på kvalster, insekter, bakterier och virus som formligen bombarderar en liten 6-månaders baby som tittar på oss med stora och troskyldiga blåa ögon.
"Vill du inte skydde mig mot det här, pappa?"
Tanken slår mig också när jag kollar in nyhetsinslag och -artiklar om den person som uppenbarligen försökte spränga ett flygplan i luften på juldagen. Rapporteringen förmedlar rädsla och oro. Terrorismen är här igen. Terrorismen finns överallt. Terrorismen måste bekämpas med alla tillgängliga medel och metoder. Ja, nästan i alla fall.
Det är rädslan för terrorattacker som fått världens utan jämförelse mäktigaste militärmakt att ta till tortyrliknande metoder i jakten på terrorister. Det är samma rädsla som fått världens största parlamentariska demokrati att hålla personer i lånvarig fångenskap utan en rättsäker rättegång. Och det är denna rädsla som motiverar de oerhörda årliga kostnaderna för att hålla en gigantisk underrättelse- och militärindustri på fötterna.
Det är i sanning en märklig paradox - att det är så väldigt mycket rädsla in the home of the brave...
onsdag 23 december 2009
God jul!
Från mig till er alla:
En riktigt god jul.
Kan inte undanhålla er ett länktips. Tidskriften Slate's skribent Jeremy Stahl beskriver den bisarra svenska sedvänjan att kolla in Kalle på julafton. Läs själva: Nordic Quack - Sweden's bizarre tradition of watching Donald Duck cartoons on Christmas Eve.
(Thanks Raymond!)
En riktigt god jul.
Kan inte undanhålla er ett länktips. Tidskriften Slate's skribent Jeremy Stahl beskriver den bisarra svenska sedvänjan att kolla in Kalle på julafton. Läs själva: Nordic Quack - Sweden's bizarre tradition of watching Donald Duck cartoons on Christmas Eve.
(Thanks Raymond!)
söndag 20 december 2009
Adjö till Saab på svenska i The Post
"Adjö Saab". Så - ordagrant - skrev Washington Post som ingress i en artikel häromdagen om GM:s förmodat definitiva beslut om att lägga ner Saab. Även om det holländska företaget Spyker enligt ett pressmeddelande har planer på att lägga ett nytt bud, så talar det mesta för att det anrika bilmärket snart är ett minne blott.
Nyheten om den förestående nedläggningen har närmast pliktskyldigt rapporterats om i amerikanska medier. Saab är en mycket liten del av GM och det är få amerikaner som berörs oavsett vad beslutet blir. Så uppmärksamheten blir därefter.
Här är istället medierna för närvarande fyllda av snöovädret längs östkusten och omröstningen av vårdreformen i senaten - som väntas bli av på självaste julafton. Just nu ser det ut som om demokraterna ska kunna säkra de 60 röster som behövs för att förslaget ska gå igenom. Men det är ett urvattnat förslag och det är bara ännu ett steg av flera mot att en reform verkligen kan genomföras. Ett av problemen är att senatens och representanthusets respektive förslag ser rätt olika ut. En kompromiss måste alltså arbetas fram för att kongressen ska kunna enas om en reform - som sedan Barack Obama kan skriva under.
Det kommer sannolikt ta tid. Mitt tips om att presidenten ska kunna sätta sin signatur under reformen på årsdagen av tillträdandet - den 20 januari - ser allt mindre troligt ut. Men den som lever får se...
Nyheten om den förestående nedläggningen har närmast pliktskyldigt rapporterats om i amerikanska medier. Saab är en mycket liten del av GM och det är få amerikaner som berörs oavsett vad beslutet blir. Så uppmärksamheten blir därefter.
Här är istället medierna för närvarande fyllda av snöovädret längs östkusten och omröstningen av vårdreformen i senaten - som väntas bli av på självaste julafton. Just nu ser det ut som om demokraterna ska kunna säkra de 60 röster som behövs för att förslaget ska gå igenom. Men det är ett urvattnat förslag och det är bara ännu ett steg av flera mot att en reform verkligen kan genomföras. Ett av problemen är att senatens och representanthusets respektive förslag ser rätt olika ut. En kompromiss måste alltså arbetas fram för att kongressen ska kunna enas om en reform - som sedan Barack Obama kan skriva under.
Det kommer sannolikt ta tid. Mitt tips om att presidenten ska kunna sätta sin signatur under reformen på årsdagen av tillträdandet - den 20 januari - ser allt mindre troligt ut. Men den som lever får se...
onsdag 16 december 2009
Stor uppmärksamhet om Köpenhamns-mötet
En ark har byggts på the National Mall här i DC som en liten kommentar till det pågående klimatmötet i Köpenhamn...Jag är förvånad över vilken uppmärksamhet klimatmötet i Köpenhamn faktiskt får här i USA. Här är överlag miljömedvetandet anskrämligt lågt bland befolkningen (även om det finns undantag) och den politiska viljan att förändra de levnadsvanor som leder till miljöförstöring, sopberg och koldioxidutsläpp är... måttlig. Man vinner inte några val i USA på att predika sparsamhet eller på att begränsa utsläppsrätter.
Att Barack Obama länge tvekade om han överhuvudtgate skulle visa sig i Köpenhamn bär syn för sägen. Nu ska han visst åka över en sväng, i slutet av veckan. Fast det känns närmast ovilligt.
Med den bakgrunden är det både roligt och hoppingivande att klimatmötet ändå syns ordentligt här i amerikanska medier. Det är dagliga rapporter om framgångar - eller brist på framgångar - i förhandlingarna. I morse hade NPR (National Public Radio) ett långt inslag om att mötets ordförande, den danska miljöministern, fått lämna ordförandeskapet till premiärministern. NPR:s utsända spekulerade om orsaken och tolkade det som ett illavarslande tecken. Tidigare i veckan var det många och långa inslag och artiklar om utvecklingsländernas uttåg från konferensen.
Jag har en känsla av att intresset för FN:s klimatmöte faktsikt speglar en genuin vilja att närma sig miljöfrågorna från amerikanskt håll. Även om jag med mina svenska ögon kan konstatera att man har en oerhört lång väg att gå - både när det gäller folks inställningar, vilja till uppoffringar, förändring av levnadsvanor och praktiska, konkreta handlingar och när det gäller mer formella regelverk, lagändringar, begränsningar av utsläpp och liknande.
onsdag 9 december 2009
Urusel amerikansk skolmat
Vi har ju redan kunnat konstatera det via våra egna skolbarn, men nu finns det även på papper. Dagens USA Today har ett större grävrep om att den mat som serveras i landets skolor ofta håller rätt urusel kvalitet. Det är lite roligt att en av de grävande reportrarna är Pete Eisler, en av våra vänner här i DC. Nyheten slogs upp stort i USA i dag och Pete intervjuades bl a i CNN.
Staten här i USA köper upp och levererar årligen tusentals ton mat till landets skolor. Det är ett sätt för främst de fattiga kommunala skolorna att kunna erbjuda eleverna skollunch, och ofta även frukost, till rimliga kostnader för föräldrarna. På vår kommunala skola kostar t ex lunchen 1,25 dollar (en dryg tia). Utan de statliga leveranserna hade skolmaten kostat betydligt mer.
USA Today har tittat närmare på vilka krav som staten ställer på de kött- och kycklinguppköp som görs. Det visade sig att statens krav på kvalitet och livsmedelhygien när det gäller mat till skolmat är betydligt lägre än motsvarande krav som snabbmatskedjor ställer på sina leveranser.
Här i USA har man i åratal diskuterat skolmatens kvalitet. Dels när det gäller det näringsmässiga innehållet (för mycket fett och socker), dels kvaliteten och hygienen. Det har varit ett antal större och mindre skandaler under årens lopp, där undermålig mat serverats till skolbarn - med utbrott av salmonella, matförgiftningar och allmänt illamående som följd.
President Obama - som just nu sitter på sitt Air Force One på väg till Oslo för att ta emot fredspriset - har tidigare sagt att skolmaten kvalitet och näringsmässiga innehåll är mycket viktigt. För många barn är skollunchen den enda lagade maten som de får under dagen. Även Michelle Obama har engagerat sig i matfrågan och bland annat inlett olika projekt för att få barn att äta mer hälsosamt.
Staten här i USA köper upp och levererar årligen tusentals ton mat till landets skolor. Det är ett sätt för främst de fattiga kommunala skolorna att kunna erbjuda eleverna skollunch, och ofta även frukost, till rimliga kostnader för föräldrarna. På vår kommunala skola kostar t ex lunchen 1,25 dollar (en dryg tia). Utan de statliga leveranserna hade skolmaten kostat betydligt mer.
USA Today har tittat närmare på vilka krav som staten ställer på de kött- och kycklinguppköp som görs. Det visade sig att statens krav på kvalitet och livsmedelhygien när det gäller mat till skolmat är betydligt lägre än motsvarande krav som snabbmatskedjor ställer på sina leveranser.
Här i USA har man i åratal diskuterat skolmatens kvalitet. Dels när det gäller det näringsmässiga innehållet (för mycket fett och socker), dels kvaliteten och hygienen. Det har varit ett antal större och mindre skandaler under årens lopp, där undermålig mat serverats till skolbarn - med utbrott av salmonella, matförgiftningar och allmänt illamående som följd.
President Obama - som just nu sitter på sitt Air Force One på väg till Oslo för att ta emot fredspriset - har tidigare sagt att skolmaten kvalitet och näringsmässiga innehåll är mycket viktigt. För många barn är skollunchen den enda lagade maten som de får under dagen. Även Michelle Obama har engagerat sig i matfrågan och bland annat inlett olika projekt för att få barn att äta mer hälsosamt.
torsdag 3 december 2009
Amerikansk journalistik i kris
Den ena lokaltidningen här i DC-området, Washington Times med en upplaga på runt 85 000 ex, ska dra ner på antalet anställda med 40 procent och övergå från att vara en abonnerad tidning till en gratisdistribuerad. Det skriver konkurrenten Washington Post i dag, med en aning skadeglädja kan tänkas. De båda tidningarna har tidvis varit rätt bittra fiender, Times ligger långt ut på högerkanten politiskt medan The Post är en av USA:s klassiska liberala drakar (även om tidningen av många anses ha gått till höger under senare år) - och en av de mest inflytelserika aviserna i landet.
Beslutet innebär att The Post, med drygt 600 000 abonnenter, nu i praktiken är helt solo som morgontidning i ett utgivningsområde med omkring fem miljoner invånare. Ett guldläge, kan tyckas. Men faktum är att även Washington Post har stora problem ekonomiskt. Det är framförallt annonsintäkterna som minskat kraftigt. Även upplagan har gått ner under en följd av år. Följden har blivit att också Washington Post har minskat på sin personalstyrka och exempelvis nyligen lagt ner sin specialla bokbilaga på söndagar för att spara pengar.
Överhuvudtaget är den amerikanska pressen - och journalistiken - i en svår kris. Ett antal tidningar har lagts ner under det senaste året, bland dem The Seattle Post-Intelligencer som gavs ut i nästan 150 år. Och flera nedläggningar är att vänta, enligt analytiker. De tidningar som finns kvar, hankar sig fram genom att skära ner och minska kostnaderna på olika sätt. Många drar ner på antalet journalister, som specialreportrar, utlandskorrespondenter, fotografer och grävande journalister. Istället förlitar man sig i allt större utsträckning på inköpt byråmaterial och så kallade syndikerade texter (material som distribueras till och publiceras i många medier samtidigt).
Även TV- och radiomedier har stora ekonomiska problem, både de kommersiella och de få public service-kanaler som finns.
Sammantaget är bilden mörk för självständig och fristående journalistik i USA. Situationen har blivit så allvarlig att den inom kort kommer upp som en fråga för kongressen. Frågan är bland annat om staten på något sätt ska säkerställa den obundna journalistikens ställning via subventioner eller bidrag, likt det svenska presstödet. I USA kallas medierna för den fjärde statsmakten (efter de lagstiftande, verkställande och dömande statsmakterna) och det finns en bärande idé i det amerikanska samhällssystemet att medierna har en viktig roll som fristående granskare av de tre andra.
I början av mediernas relativt korta historia i USA, fanns det olika offentliga system som gav ekonomiska subventioner för att trygga mediernas publiceringar - just med tanke på den demokratiska insynen. Under många år har dock branschen klarat dessa uppgifter på rent kommersiella intäkter (hur väl de klarat denna uppgift ifrågasätts i och för sig av en del). Men nu verkar det som om massmedierna och den fristående, självständiga och granskande journalistiken inte längre kan stå på egna ben.
Frågan är: Kan USA klara sig utan ifrågasättande medier? Eller ska staten gå in och se till att granskarna överlever?
Beslutet innebär att The Post, med drygt 600 000 abonnenter, nu i praktiken är helt solo som morgontidning i ett utgivningsområde med omkring fem miljoner invånare. Ett guldläge, kan tyckas. Men faktum är att även Washington Post har stora problem ekonomiskt. Det är framförallt annonsintäkterna som minskat kraftigt. Även upplagan har gått ner under en följd av år. Följden har blivit att också Washington Post har minskat på sin personalstyrka och exempelvis nyligen lagt ner sin specialla bokbilaga på söndagar för att spara pengar.
Överhuvudtaget är den amerikanska pressen - och journalistiken - i en svår kris. Ett antal tidningar har lagts ner under det senaste året, bland dem The Seattle Post-Intelligencer som gavs ut i nästan 150 år. Och flera nedläggningar är att vänta, enligt analytiker. De tidningar som finns kvar, hankar sig fram genom att skära ner och minska kostnaderna på olika sätt. Många drar ner på antalet journalister, som specialreportrar, utlandskorrespondenter, fotografer och grävande journalister. Istället förlitar man sig i allt större utsträckning på inköpt byråmaterial och så kallade syndikerade texter (material som distribueras till och publiceras i många medier samtidigt).
Även TV- och radiomedier har stora ekonomiska problem, både de kommersiella och de få public service-kanaler som finns.
Sammantaget är bilden mörk för självständig och fristående journalistik i USA. Situationen har blivit så allvarlig att den inom kort kommer upp som en fråga för kongressen. Frågan är bland annat om staten på något sätt ska säkerställa den obundna journalistikens ställning via subventioner eller bidrag, likt det svenska presstödet. I USA kallas medierna för den fjärde statsmakten (efter de lagstiftande, verkställande och dömande statsmakterna) och det finns en bärande idé i det amerikanska samhällssystemet att medierna har en viktig roll som fristående granskare av de tre andra.
I början av mediernas relativt korta historia i USA, fanns det olika offentliga system som gav ekonomiska subventioner för att trygga mediernas publiceringar - just med tanke på den demokratiska insynen. Under många år har dock branschen klarat dessa uppgifter på rent kommersiella intäkter (hur väl de klarat denna uppgift ifrågasätts i och för sig av en del). Men nu verkar det som om massmedierna och den fristående, självständiga och granskande journalistiken inte längre kan stå på egna ben.
Frågan är: Kan USA klara sig utan ifrågasättande medier? Eller ska staten gå in och se till att granskarna överlever?
tisdag 1 december 2009
Slutrökt i Virginia
Nu är det rökt i Virginia. För rökarna, alltså. Från och med i dag, den 1 december, är det nämligen rökning förbjuden i delstatens krogar, caféer och restaurangar. Så långt har det alltså gott, att i tobakens egen hemstat - det är ju här den berömda virginiatobaken odlas - så får rökaren inte längre njuta av sin last i offentliga lokaler.
Tobaksodlingen i Virginia har månghundraåriga anor. Det sägs att den första fartygslasten med prima virginiatobak seglade iväg 1614. En stor del av delstatens välstånd har sin grund i tobaksodling - som till största delen sköttes av slavar. Fortfarande i dag finns det ett antal mycket rika Virginafamiljer som - om jag tillåts vara frank - byggt upp sin rikedom på förtryck och missbruk.
Tobaksodlingen har dock tappat i betydelse på senare år. Dels för att tobak importeras billigare från länder i tredje världen, dels för att tobakskonsumtionen sjunkit. Många tobaksodlare har istället börjat med vinproduktion. Virginias jordmån, särskilt upp mot Appalacherna, lämpar sig utmärkt för druvodling.
Fram till 1930-talet fanns det en del vinproduktion i Virginia, men den slogs ut helt i samband med förbudstiden. För omkring 25 år sedan började man så smått driva upp druvor igen, efter att vinproduktionen i Kalifornien började göra succé. Nu finns det flera hundra vingårdar, varav många odlade tobak tidigare.
Från ett missbruk till ett annat, skulle man kanske kunna säga. Även om varken cigarr-rökare eller vinkonnässörer lär hålla med om den beskrivningen. De föredrar nog termen "njutbart brukande".
Tobaksodlingen i Virginia har månghundraåriga anor. Det sägs att den första fartygslasten med prima virginiatobak seglade iväg 1614. En stor del av delstatens välstånd har sin grund i tobaksodling - som till största delen sköttes av slavar. Fortfarande i dag finns det ett antal mycket rika Virginafamiljer som - om jag tillåts vara frank - byggt upp sin rikedom på förtryck och missbruk.
Tobaksodlingen har dock tappat i betydelse på senare år. Dels för att tobak importeras billigare från länder i tredje världen, dels för att tobakskonsumtionen sjunkit. Många tobaksodlare har istället börjat med vinproduktion. Virginias jordmån, särskilt upp mot Appalacherna, lämpar sig utmärkt för druvodling.
Fram till 1930-talet fanns det en del vinproduktion i Virginia, men den slogs ut helt i samband med förbudstiden. För omkring 25 år sedan började man så smått driva upp druvor igen, efter att vinproduktionen i Kalifornien började göra succé. Nu finns det flera hundra vingårdar, varav många odlade tobak tidigare.
Från ett missbruk till ett annat, skulle man kanske kunna säga. Även om varken cigarr-rökare eller vinkonnässörer lär hålla med om den beskrivningen. De föredrar nog termen "njutbart brukande".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)