Obama på reträtt om unionens status

En snabb sammanfattning efter presidentens första state of the union-tal i går kväll, amerikansk tid: Reaktionerna är blandade.

Talets innehåll var till stora delar känt redan innan det hölls. Barack Obama fokuserade på ekonomi och jobb och föreslår bland annat ett treårigt stopp för statliga utgiftsökningar från och med 2011. Några sektorer är undantagna: militären, Medicaid och Medicare.

Han kan också tänka sig att bygga ut kärnkraften, börja borra efter olja utanför USA:s kuster och satsa med på "ren" kol - tankar som garanterat kommer att få landets miljörörelse att gå i taket. Samtidigt vill han ha fortsatta satsningar på alternativa energikällor, miljövänlig teknik och att senaten ställer upp på förslaget om begränsade utsläppsrätter - något som representanthuset redan sagt ja till.

CNN konstaterade att det tog omkring 25 minuter in i det 71 minuter långa talet innan presidenten nämnde vårdreformen. En indikation på frågans nuvarande status?

Washington Post har gjort en intressant sammanställning av vad Obama faktiskt pratade om - och hur mycket.

• Ekonomin upptog drygt en tredjedel av talets längd (26,5 minuter). Av dessa minuter handlade mer än hälften om jobb.
• Dessutom pratade han ytterligare åtta minuter om budgetunderskottet.
• Utrikespolitik, och då främst krigen som landet för, fick nio minuter av talet.
• Statens, kongressens och regeringens roll och ansvar ägnades 6,5 minuter.
• Vårdreformen fick fem minuter, tätt följt av utbildning (4,5 minuter) och sociala frågor (fyra minuter).

Som synes nämndes inte bara vårdreformen sent i talet - den fick även ett begränsat utrymme.

Personligen fick jag intrycket av en president på reträtt. Det var ett tal som betonade att ekonomin är på rätt väg men att mycket återstår. Och i ett antal frågor kändes det som han närmar sig oppositionen för att få ett bredare stöd. Men han är en väldigt bra talare. Han har en utstrålning och en närvaro som är unik.

Republikanerna svarade, som traditionen bjuder, direkt med ett eget tal. Denna gång levererat av Virginias nyvalde guvernör Robert McDonnell, som pratade inför ett entuasiastiskt gäng partikamrater samlade i delstatens kongressbyggnad i Richmond.

Om Barack Obamas tal var en aning defensivt, så kan jag bara säga en sak om McDonnells:

Blekt.

Men det var i alla fall bättre än förra årets katastroftalare Bobby Jindal...

Hårt pressad president inför onsdagens tal

Barack Obama har inte haft något större flyt den senaste tiden. Han ettårsdag blev knappast en triumfdag och enligt opinionsmätningar tappar han stadigt i popularitet. Mest högljudd är den politiska högerkanten, där den löst sammansatta "tea party movement" och de populistiska programledarna Rush Limbaugh och Glenn Beck tillhör några av de tongivande kritikerna. Angreppen är de vanliga ("socialiserad vård", "Obama vill att staten ska bestämma över dig" etc) och skamgreppen frekventa (Obama med Hitlermustasch, "dödspatruller" ska införas i vården osv).

Man kan fnysa åt de våldsamma överdrifter och rent ut sagt horribla uttalanden som strömmar ut från högerhåll, men faktum är att de betalar sig. Opinionen svänger. Det visar inte minst de senaste valen i Massachusetts och Virginia.

Men även från vänster kommer kritik. Jag skrev själv i ett längre reportage i tidningen Arbetaren i början av maj om hur vänstern så smått började tappa tålamodet och att man - om än försiktigt - börjat kritisera Obama på några punkter. Det handlade om hans beslut att trappa upp insatserna i Afghanistan, om hans "bail out" för att rädda banker och finansinsitut och om hans senfärdighet när det gäller vårdreformen.

Kritken från vänster har ökat på senare tid. Nobelpristagaren Paul Krugman var en av de personer jag hade med i reportaget. "Obama är på rätt väg, men han gör inte tillräckligt", sa han bland annat.

Nu har Krugman skärpt kritiken. På sin blogg skrev han nyligen att han är "pretty close to giving up on Mr. Obama" och i sin kolumn i New York Times den gångna veckan hade han ungefär samma budskap. (Läs gärna hans tankar om vårdreformen "post-Massachusetts" också, mycket intressant).

Så det är en president angripen från alla håll som på onsdag ska hålla sitt första formella state of the union-tal inför en samlad kongress. Han väntas fokusera på vårdfrågan - inte helt oväntat med tanke på läget - och ekonomin. En del spekulerar i om han kommer att bli tuffare mot sina politiska motståndare, något som efterfrågats av många på vänsterkanten. Det handlar då både om att tydliggöra vem som, enligt demokraterna, ställt till med hela den här situationen (= den förra presidentens administration) och att angripa republikanerna för att inte vara lösningsinriktade eller villiga att kompromissa varken när det gäller vårdreform eller ekonomiska krispaket.

Det republikanska svars-talet ska levereras av Virginias nyvalde guvernör Bob McDonnell. Han kan knappast göra en sämre insats än förra årets republikanske svars-talare, Louisiana-guvernören Bobby Jindal (då efter Obamas informella state of the union, hans första tal inför en samlad kongress strax efter tillträdandet som presisent). En del republikanska kommentatorer kallade Jindals tal "a disatater for the Republican Party".

Men då var fortfarande Obamas popularitetssiffror skyhöga...

Varför denna förändringsrädsla?

Resultatet i fyllnadsvalet i Massachusetts verkar nu definitivt leda till stora problem för demokraterna när det gäller vårdreformen. Representanthusets talman, demokraten Nancy Pelosi, har deklarerat att hon inte kommer att få med huset på senatens beslut. Det innebär att senaten, kongressens andra kammare, måste ta ställning till ett nytt reformförlag. Och eftersom demokraterna nu inte längre har den nödvändiga kvalificerade majoriteten, så måste man ha med minst en republikan på sin sida.

Vilket i sin tur innebär att reformarbetet måste tas om från början. Annorlunda uttryckt: Ett års arbete med den sannolikt mest angelägna förändringen av amerikansk samhällsstruktur har spolats ner i toaletten av väljarna i Massachusetts (den delstat som redan genomfört en omfattande sjukvårdsreform på egen hand och där 93 procent av befolkningen redan har sjukvårdsförsäkring).

Ursäkta att jag blir en smula personlig, men det här är ju något fullständigt i hästväg. Jag är djupt bekymrad över framtiden för detta land...

Här sitter man med världens dyraste sjukvårdssystem. Kostnadsökningarna är enorma. Var sjätte amerikan saknar sjukvårdsförsäkring och basal tillgång på preventiva läkarundersökningar eller behandlingar för kroniska sjukdomar. Kvaliteten på genomsnittsvården som tillhandahålls ligger inte ens nära tio i topp, tjugo i topp eller trettio i topp. En mängd indikatorer (förväntad livslängd, spädbarnsdödlighet, överlevnadstal efter olika sjukdomar etc) visar snarare att landet med världens dyraste sjukvård har ramlat ner på nivåer som är direkt pinsamma.

Det amerikanska sjukvårdssystemet är ineffektivt, extremt resurskrävande, enormt dyrt, omodernt och sällsynt dåligt organiserat. Sjukvårdsförsäkringen är baserad på anställningar och uppemot 50 miljoner amerikaner är oförsäkrade. En kombination av arbetslöshet och en olycka eller sjukdom med sjukhusvård som följd, innebär oftast en total ekonomisk katastrof för en enskild eller för en familj.

Det krävs inte särskilt mycket intelligens för att förstå att det här inte är hållbart. Det här landet håller på att gräva sin egen vårdgrav.

Ändå vägrar folk (ja, inte alla...) att gå med på en förändring. Denna förändringsrädsla verkar vara lika svår att rå på som den är svår att förstå.

Man tager sig för pannan.

Ps. En sannolik förklaring till denna rädsla för vårdreformen är att de flesta (fem av sex) faktiskt har en försäkring och därmed tillgång till en bra sjukvård. Varför ändra på något som fungerar bra för mig personligen bara för att landet håller på att gå i konkurs? Kanske är det här som den egentliga pedagogiska utmaningen finns för Barack Obama - och som han inte lyckats bemästra.

Det osannolika i Massachusetts

För bakgrund, läs gårdagens inlägg.

Det osannolika och närmast otänkbara hände. Demokraterna förlorade i kväll fyllnadsvalet i Massachusetts. Valet handlade om senatsplatsen som Ted Kennedy lämnade efter sig vid sin död i augusti.

Enlig senaste rapporterna vann republikanernas Scott Brown med 52 procent av rösterna mot demokraternas Martha Coakley.

Jag misstänker att Ted Kennedy roterar kraftigt i sin grav just nu. Han hade arbetat för en vårdreform i årtionden och hade han inte avlidit hade demokraterna haft sina säkra 60 röster i senaten - och vårdreformen hade varit i hamn. Nu ändras istället styrkeförhållandena och republikanerna kan effektivt stoppa kommande reformförslag.

Kul present till Barack Obama på sin ettårsdag som president. Och mitt tips att han skulle skriva under vårdbeslutet just i morgon, 20 januari, var ju fel. Det är bara att erkänna. Fast jag hade i alla fall mindre fel än presidenten själv, som tidigare utlovat en reform före årsskiftet. Och så blev det ju inte alls. Frågan är om det blir en före nästa.

Det ska bli väldigt intressant att se vad som nu följer...

För övrigt kan jag rapportera att Sarah Palin just nu medverkar i Fox News. Hon låter uppåt.

Scott Brown kan fälla sjukvårdsreformen

Scott Brown är mannen som kan fälla den amerikanska sjukvårdsreformen.

I morgon, tisdag, är det ett kompletterande senatsval i Massachusetts. Orsaken är att delstatens ena senatsplats stått tom sedan Ted Kennedy avled förra året. Och enligt delstatens egna regler kan inte senatsplatsen ersättas provisoriskt, fram till nästa ordinarie val. Utan en ersättare måste utses genom ett fyllnadsval.

Traditionellt är Massachusetts ett demokratiskt fäste. Det är här klanen Kennedy har sin hemmabas och den nu aktuella senastplatsen har prenumererats av Kennedyfamiljen sedan 1953. Först var John F senator fram till 1960. Därefter övertogs platsen av Ted som sedan behöll den fram till sin död i augusti.

Och nu i morgon ska alltså en ny senator röstas fram. Slaget står mellan demokraten Martha Coakley och republikanen Scott Brown. Enligt gallupundersökningar är det helt jämnt mellan de båda kandidaterna. Det kan bli så att mandatet går republikanerna, vilket i och för sig är en historisk händelse. Men dessutom kan leda till att hela den mödosamt framarbetade sjukvårdsreformen är hotat.

För att reformen ska gå igenom i senasten behövs nämligen kvalificerad majoritet, minst 60 röster (av 100). Så länge Ted Kennedy levde hade demokraterna exakt den majoritet som krävs - 60 platser i senaten med hjälp av två oberoende senatorer. Men om nu Scott Brown vinner i morgon, så ändras styrkeförhållandet, demokraterna (med två oberoende) kommer bara att ha 59 ledamöter. Och republikanerna 41.

Och då kan konsekvensen bli att Barack Obama inte kan få igenom sin sjukvårdsreform. Brown har redan klart deklarerat att han kommer att göra som sina partikamrater, det vill säga rösta nej.

Därför har Obama ägnat en hel del tid och kraft den senaste tiden för att stödja den demokratiska kandidaten Marta Coakley. Vinner hon ligger vägen betydligt mer öppen för en reform.

Men vinner Brown ser det värre ut, även om det inte är helt hopplöst. Senaten har redan sagt jag till ett reformförslag, som dock ser rätt annorlunda ut än det förslag som godkändes i den andra kammaren, representanthuset. Normalt ska nu dessa båda förslag kompromissas ihop och sedan klubbas gemensamt av de båda kamrarna. Vinner Brown lär det inte vara möjligt.

Det leder i så fall att representanthusets ledamöter blir en slags gisslan. För eftersom senaten godkänt ett förslag till reform, skulle huset kunna godkänan exakt samma förslag. Vilket i praktiken innebär att kongressen enats, utan att senaten behöver ta upp frågan mera. Det tidigare beslutet gäller.

Förlorare här är i så fall de demokratiska ledamöter i representanthuset, som tvingas gå med på det rätt mycket försiktigare senatsbeslutet för att det lverhuvudtaget ska bli en reform.

Snacka om ett val under galgen... Det ska bli mycket intressant att se vad som händer i Massachusetts i morgon.

Det ironiska i sammanhanget är att just Massachusetts redan genomfört en rejäl sjukvårdsreform som i många stycken påminner om den som nu kongressen håller på att fila på. Och att omkring 70 procent av invånarna i delstaten stödjer denna reform - även nu flera år efter att reformen genomfördes. Så delstaten har redan ett betydligt bättre fungerande försäkringssystem än i stort sett hela övriga USA - och kan bli den delstat som förhindrar at resten av landet ska få ungefär samma system.

Jag har tidigare skrivit en del om sjukvårdsreformen och om Massachusetts. Läs till exempel i detta inlägg från september förra året. Eller det här från månaden före.

Var femte amerikan vaccinerad mot H1N1

Den amerikanska smittsyddsmyndigheten CDC, Centers for Disease Control and Prevention, rapporterade i fredag att omkring 20 procent av amerikanerna nu är vaccinerade mot svininfluensan, H1N1. Det motsvarar drygt 60 miljoner personer.

Samtidigt uppskattas runt 55 miljoner personer ha insjuknat i influensan. Nästan 250 000 av dessa har vårdats på sjukhus och något fler än 11 000 personer har avlidit - de flesta av dessa har ingått i någon av riskgrupperna.

Statistiken är baserad på två större telefonenkäter (där jag var en av de svarande, för övrigt) och publicerades i CDC:s veckorapport med det rätt skrämmande namnet "Morbidity and Mortality Weekly Report".

Vaccinationstäckningen kan synas rätt begränsad. Särskilt om man jämför med t ex Sverige, där mer än 60 procent av befolkningen nu är vaccinerad. Men på CDC är de nöjda, särskilt med tanke på att kampanjen fick sättas igång akut, att arbetet präglades av tidsbrist och att vaccinet inte började levereras förrän i början av oktober - och att tillgången därefter varit begränsad.

Precis som i Sverige har antalet inrapporterade fall av H1N1-influensa minskat rejält sedan december.

Nytt från den amerikanska TV-världen

Det är mycket TV-nytt just nu.

För några dagar sedan kom det rykten (som bekräftades senare) om att The Jay Leno Show ska upphöra efter bara några månader på amerikansk prime time. Som ni kanske känner till (och som jag skrivit om tidigare) så var Jay Leno värd för NBC:s talkshow The Tonight Show i 17 år, innan han fick "sin egen" show tidigare på kvällen i samma kanal.

Conan O'Brien tog över efter Leno i The Tonight Show. Men förändringarna visade sig vara inte helt lyckade. "Tonight" under O'Briens ledning har tappat mängder av tittare. Och Lenos prime time-program drar inte alls så många som NBC hoppades på.

The Jay Leno Show startar klockan 22 östkusttid och håller på i en timme. Därefter följer "11 news", som är lokala nyhetssändningar och som är helt beroende av antalet tittare för att få ihop tillräckligt med reklmaintäkter för att kunna finansiera nyhetssändningarna - och helst också generera en vinst för ägarna till de lokala kanalerna som har avtal med NBC.

De andra nationella kanalerna ABC och CBS har i princip samma upplägg. Det gäller att placera tittarmagneter vid prime time, så att de efterföljande lokala nyhetssändningarna får bra siffror. Annars kommer de lokala stationerna att klaga och inte vara beredda att betala lika mycket till de nationella kanalerna. Hänger ni med?

Traditionellt har man placerat sina populäraste TV-produktioner före de lokala sändningarna, ofta påkostade dramaserier. Att placera Jay Leno där istället, var ett sätt för NBC att spara pengar. Också TV-bolagen har drabbats hårt av den ekonomiska krisen. Och Lenos uppdrag var enkelt: att åtminstone behålla - och helst öka - NBC:s tittarantal vid den här tiden på kvällen.

Uppdraget misslyckades.

Och samtidigt har Conan O'Brien misslyckats med sitt uppdrag - att hitta en yngre publik för den gamla trotjänaren The Tonight Show. Dessutom har den totala andelen tittare minskat kraftigt: med omkring 50 procent.

Så efter OS-sändningarna (i februari), som NBC har de amerikanska TV-rättigheterna för och som är värt en egen historia eftersom även det ser ut att bli en mindre lyckad affär för bolaget, kommer Jay Leno tillbaka på sin gamla tid efter de lokala nyhetssändningarna. Conan O'Brien får behålla värdskapet för The Tonight Show, men programmet flyttas till efter midnatt. Och den viktiga 22-tiden ska fyllas med... något mer publikdragande. Oklart vad.

Mera TV-nytt: Republikanernas tidigare vice president-kandidat, denföre detta Alaska-guvernören Sarah Palin, har träffat ett avtal med det ärkekonservativa Fox News (som mycket ironiskt har "Fair & Balanced" som beskrivande nyckeord). Hon ska medverka som politisk kommentator i olika sammanhnag på Fox News, bland annat i Sean Hannitys och Glenn Becks respektive program.

Hon gör sin Fox-debut redan i kväll, då hon är med i veteranen Bill O'Reillys program.

Enligt en del bedömare i amerikanska medier, är detta ytterligare ett tecken på att Palin siktar på en nationell politisk karriär i framtiden (läs president). En bättre plattform för att föra ut sitt budskap kan man ju knappast ha...

Fox News har redan en annan tidigare presidentkandidat i sitt stall, förre guvernören från Massachussetts Mike Huckabee.

End of Saab?

Det definitiva slutet för Saab som varumärke och bilfabrikant närmar sig nu snabbt. Ägaren GM verkar i praktiken ha slutat bry sig och om man ska tolka signalerna från Detroit så ska Saab-fabriken i Trollhättan börja avvecklas redan inom några veckor.

En så kallad likvidator har utsetts och berörda svenska fackföreningar är upprörda över att ägaren verkar vara så lite engagerad i att trygga Saabs fortlevnad. Enligt uppgift finns det åtminstone fyra intressenter som sagt sig vara villiga att köpa Saab.

Problemet är troligen att ingen av dem är beredda att betala tillräckligt mycket pengar - och att åtminstone flera av dem nog knappast är intresserade av att behålla Saab i dagens skepnad: som en svensk bil med huvuddelen av produktionen förlagd till Trollhättan.

Häromdagen rapporterade amerikanska medier att antalet sålda Saab-bilar under förra året minskade drastiskt. Ingen vill väl köpa ett bilmärke som snart bara är ett minne blott...

Statssekreterare Jöran Hägglund kommer till Detroit i morgon, lördag, för att bland annat diskutera Saab med GM:s ledning. I samma veva inleds den stora bilmässan i samma stad. Det ska bli intressant att se vilket tema som kommer att dominera mässan i år. Den amerikanska bilbranschen har varit nere i den sannolikt djupaste vågdalen någonsin de senaste två åren. Kombinationen av höga bränslepriser, lågkonjunktur och stenhård konkurrens av bättre, säkrare, miljövanligare och billigare utländska bilmärken har varit förödande för framförallt GM och Chrysler.

Ford har klarat sig bäst av de tre, så här långt. Även här finns ett svenskintresse, eftersom Volvo ägs av Ford. Och företaget har tidigare gjort klart att man vill sälja Volvo. Före jul träffades ett preliminärt avtal med det kinesiska företaget Geely. Enligt uppgifter ska affären slutföras under det första kvartalet i år.

Så summa summarum: Saab läggs ner och omkring 4 000 personer mister sina jobb. Volvos nya ägare är ett kinesiskt och det är fortfarande oklart om de delar av produktionen som finns i Sverige blir kvar här.

Den en gång så stolta svenska bilindustrin ser ut att bli ett minne blott...

Maud Olofsson i The Post

Lite oväntat är den svenska näringsminsitern, tillika Centerpartiets ordförande, Maud Olofsson något av en huvudnyhet i dagens Washington Post.

Under rubriken "Beyond recyckling and lightbulbs" (The Post har äntligen slutat använda versaler för samtliga ord i rubriken, vilket vi alla - eller åtminstone de flesta - är tacksamma för), berättar tidningen att fyra familjer i Virginia nu är försökspiloter för att skapa en livsstil som minimerar koldioxisutläpp och klimatpåverkan.

Och hela projektet är initierat av Sverige och den svenska "deputy prime minister, Maud Olofsson.

Artikeln redogör för de svenska ambitionerna när det gäller ekologiskt boende och miljövänliga livsvanor och slår bland annat fast att Sverige arbetat intensivt med dessa frågor under lång tid - och att USA har mycket att lära av de framsynta svenskarna. Texten illustreras av en glatt leende näringsminister på besök hos familjen Stoke i Falls Church, omkring 25 kilometer nordväst om där jag just nu sitter och skriver detta. Bilden är tagen i samband med Olfssons besök i DC tidigare i höstas.

Det är bara att konstatera att Sveriges redan grundmurade ställning som ett av världens mest miljömedvetna länder, inte blir direkt mindre grundmurat efter hyllningsartiklar likt den här...

Läs gärna ett tidigare inlägg om Maud Olofsson och miljöfrågor, publicerad på Amerika-reportage i våras.