I slutet av januari i år höll Barack Obama sitt första formella tal till nationen, det som kallas State of the Union. Jag skrev om det här på bloggen ett par gånger (se här respektive här).
En av de saker han tog upp var oljeborrning till havs. Det har funnits ett generellt förbud att etablera ny oljeborrning längs USA:s kuster sedan flera år. Detta är något som republikanerna körde som en av profilfrågorna i samband med det senaste presidentvalet. "Drill, baby, drill!" löds stridsropet från både John McCain och framförallt från Sarah Palin.
Obama och det demokratiska partiet har generellt varit mot oljeborrning längs kusterna. Miljöriskerna är för stora, har man menat. Men i sitt State of the Union gick Obama republikanerna till mötes och sa att han nu är för oljeborrning. Sannolikt handlade det om kohandel på hög nivå, det är ju flera viktiga lagförslag på gång i kongressen (några har antagits sedan dess) och det gäller att ge och ta i kompromissandets och förhandlandets förlovade konst - politiken.
Den amerikanska miljörörelsen protesterade högljutt och varnade bland annat för den ökade risken för utstläpp av olja i känsliga havsområden.
Och hur rätt fick de inte?
Med tanke på det som just nu händer vid en oljerigg strax utanför New Orleans, kanske Barack Obama ångrar sin utsträckta hand till republikanerna. Närmast obegripligt stora mängder olja pumpas nu ut i den mexikanska gulfen och mycket talar för att vinden vänder i dag eller i morgon och att det gigantiska oljebältet sakta kommer att flyta in mot en Mississippi-deltat, en biotop som formligen kryllar av liv som det ofta gör där salt och sött vatten möts.
Der ska bli intressant att se om oljekatastrofen i Gulfen innebär att Barack Obama ändrar sin inställning när det gäller oljeborrning längs kusterna.
torsdag 29 april 2010
söndag 25 april 2010
Tidningsdöd kan leda till federalt presstöd
Tack Jonas Hasting, för intressant inlägg (se kommentar under det förra inlägget om presstöd och högerextremism).
Jonas inlägg får mig att tänka på något som jag skrev om här på bloggen för något halvår sedan. Det är nämligen så att man här i USA - av alla ställen - faktiskt på allvar börjat diskutera att införa någon form av federalt (statligt) driftstöd till tidningen.
Inte för att säkerställa den politiska mångfalden, som ju är grunden för det svenska driftstödet, utan för att säkerställa att det finns tidningar överhuvudtaget. Det vill säga en fjärde statsmakt som kritiskt kan granska och bevaka att de övriga maktcentra sköter sig (och det behövs verkligen en sådan tillsyn i det här landet...).
Redan nu är stora delar av USA utan en lokal tidning. Och med den takt som tidningar läggs ner i kölvattnet av den ekonomiska krisen, är den en tidsfråga innan en majoritet av USA:s befolkning inte längre har någon lokal/regional tidning där de bor. Således heller ingen professionell och obunden granskning av den lokala/regionala makten.
Det kan alltså bli så paradoxalt att den fria konkurrensens hemland, USA, inför presstöd samtidigt som Sverige alltmer diskuterar att presstödet bör avskaffas.
Apropå debatten om högerextremism och presstöd har det diskuterats friskt på den svenska hemmaplanen. Se t ex min gamle vän Martins blogginlägg. Hans slutsats är inte densamma som min. Men alla åsikter är ju tillåtna, det är en av mina poänger.... Läs även bl a DN:s ledare (vill inte helt otippat lägga ner presstödsnämnden), Sydsvenskans Per Svensson och Dagens Arena.
Jonas inlägg får mig att tänka på något som jag skrev om här på bloggen för något halvår sedan. Det är nämligen så att man här i USA - av alla ställen - faktiskt på allvar börjat diskutera att införa någon form av federalt (statligt) driftstöd till tidningen.
Inte för att säkerställa den politiska mångfalden, som ju är grunden för det svenska driftstödet, utan för att säkerställa att det finns tidningar överhuvudtaget. Det vill säga en fjärde statsmakt som kritiskt kan granska och bevaka att de övriga maktcentra sköter sig (och det behövs verkligen en sådan tillsyn i det här landet...).
Redan nu är stora delar av USA utan en lokal tidning. Och med den takt som tidningar läggs ner i kölvattnet av den ekonomiska krisen, är den en tidsfråga innan en majoritet av USA:s befolkning inte längre har någon lokal/regional tidning där de bor. Således heller ingen professionell och obunden granskning av den lokala/regionala makten.
Det kan alltså bli så paradoxalt att den fria konkurrensens hemland, USA, inför presstöd samtidigt som Sverige alltmer diskuterar att presstödet bör avskaffas.
Apropå debatten om högerextremism och presstöd har det diskuterats friskt på den svenska hemmaplanen. Se t ex min gamle vän Martins blogginlägg. Hans slutsats är inte densamma som min. Men alla åsikter är ju tillåtna, det är en av mina poänger.... Läs även bl a DN:s ledare (vill inte helt otippat lägga ner presstödsnämnden), Sydsvenskans Per Svensson och Dagens Arena.
torsdag 22 april 2010
Om presstöd och högerextremism
I dag, torsdag, beslutade presstödsnämnden att bevilja 2,3 miljoner kronor i presstöd till tidningen Nationell Idag, en främlingsfientlig tidning som är knuten till det lilla högerextrema partiet Nationaldemokraterna. Partiet bildades av en grupp som bröt sig ur Sverigedemokraterna 2001.
Tidningen Nationell Idag uppfyller såvitt vad som framkommit alla formella krav för att vara berättigad till presstöd. Nämnden anser sig därmed inte ha något val. Uppfylls villkoren får man stödet, oavsett vilken polititisk färg eller åsikt man framför (förutsatt förstås att de håller sin inom lagens gränser). Så enkelt är det. Å ena sidan. Å andra sidan är det inte alls enkelt.
Nämndens beslut sätter fokus på presstödets funktion och ändamål. Från början skapades stödet för att säkerställa att ett flertal politiska röster skulle kunna komma till tals i den offentliga debatten. Ekonomiskt svaga andra- och tredjetidningar hölls under armarna i yttrandefrihetens och mångfaldens namn. Och systemet fungerade hyfsat i många år, även om det naturligtvis alltid har kritiserats. Främst från borgerligt håll.
Själv har jag jobbat på flera tidningar av olika politiska kulörer som haft presstöd. Socialdemokratiska Arbetet, Centerpartistiska Skånska Dagbladet. Syndikalistiska Arbetaren. Gemensamt för dem är att de är helt beroende av detta stöd (eller var i Arbetets fall). Utan presstöd, ingen tidning.
Så här hamnar flera i den något märkliga situationen att de kritiserar nämndens beslut om att ge Nationell Idag presstöd, samtidigt som de inte ifrågasätter presstödet i sig. Det handlar således om vilka som ska anses vara berättigade till stödet utifrån ett ideologiskt, etiskt eller moraliskt perspektiv. För rent tekniskt är det ju som sagt sannolikt klart som korvspad.
Så vem ska dra gränsen för vad som kan anses vara ideologiskt, etiskt eller moraliskt försvarbart? Vem är villig att ta på sig rollen som åsiktspolis? Ska staten ta sig den rollen, via Presstödsnämnden? Vilka regler ska gälla? Går det att sätta en tydlig gräns eller är det mer eller mindre godtycke i varje enskilt fall som ska gälla? När går man över gränsen? När vet man att man går över gränsen?
Vill vi verkligen ha någon som talar om för oss vad som är rätt och vad som är fel? Börjar vi inte närma oss en orwellsk mardröm då?
Är tidningen Proletären okej? Den har presstöd och framför åsikter som knappast kan sägas ligga nära vad de flesta kallar demokrati. Den ges ut av Kommunistiska partiet, tidigare KPML(r), vars tidigare partiledare uttalat sitt förakt för homosexuella, som han betraktade som en borgerlig avvikelse. Det vill säga ungefär samma sak som tidskiften Nationell Idag och partiet Nationaldemokraterna påstår.
Är det godkänt att vara homofob på vänsterkanten men inte på högerkanten?
För mig är frågan snarare om vi ska ha kvar presstödet som företeelse överhuvudtaget. Den politiska mångfalden och yttrandefriheten lever och frodas som aldrig förr, tack vare att det aldrig tidigare varit så enkelt och billigt att publicera sig. Se bara på den här anspråkslösa bloggen!
Grunden för presstödet, som garant för det fria ordet, har alltså till stora delar spelat ut sin roll. Även om dagstidningar fortfarande dominerar medieflödet stort, så spelar de inte alls lika stor roll längre som opinionsbildare och debattforum. Dessutom har antalet dagstidningar sjunkit drastiskt i landet de senaste årtiondena, de som finns kvar ägs allt oftare av varandra och det politiska budskapet har alltmer sjunkit undan till förmån för ren och skär kommersialism.
Så jag ser två alternativ. Lägg ner Presstödsnämnden helt och hållet. Eller låt den fortsätta ungefär som i dag. Utan att ha en åsiktspolisiär uppgift.
Och med den logiken bör alltså den osympatiska, högerextrema tidningen Nationell Idag få sina miljoner. Åtminstone så länge Presstödsnämnden finns kvar.
För andra åsikter, läs exempelvis Kurdo Baksi i Journalisten.
Tidningen Nationell Idag uppfyller såvitt vad som framkommit alla formella krav för att vara berättigad till presstöd. Nämnden anser sig därmed inte ha något val. Uppfylls villkoren får man stödet, oavsett vilken polititisk färg eller åsikt man framför (förutsatt förstås att de håller sin inom lagens gränser). Så enkelt är det. Å ena sidan. Å andra sidan är det inte alls enkelt.
Nämndens beslut sätter fokus på presstödets funktion och ändamål. Från början skapades stödet för att säkerställa att ett flertal politiska röster skulle kunna komma till tals i den offentliga debatten. Ekonomiskt svaga andra- och tredjetidningar hölls under armarna i yttrandefrihetens och mångfaldens namn. Och systemet fungerade hyfsat i många år, även om det naturligtvis alltid har kritiserats. Främst från borgerligt håll.
Själv har jag jobbat på flera tidningar av olika politiska kulörer som haft presstöd. Socialdemokratiska Arbetet, Centerpartistiska Skånska Dagbladet. Syndikalistiska Arbetaren. Gemensamt för dem är att de är helt beroende av detta stöd (eller var i Arbetets fall). Utan presstöd, ingen tidning.
Så här hamnar flera i den något märkliga situationen att de kritiserar nämndens beslut om att ge Nationell Idag presstöd, samtidigt som de inte ifrågasätter presstödet i sig. Det handlar således om vilka som ska anses vara berättigade till stödet utifrån ett ideologiskt, etiskt eller moraliskt perspektiv. För rent tekniskt är det ju som sagt sannolikt klart som korvspad.
Så vem ska dra gränsen för vad som kan anses vara ideologiskt, etiskt eller moraliskt försvarbart? Vem är villig att ta på sig rollen som åsiktspolis? Ska staten ta sig den rollen, via Presstödsnämnden? Vilka regler ska gälla? Går det att sätta en tydlig gräns eller är det mer eller mindre godtycke i varje enskilt fall som ska gälla? När går man över gränsen? När vet man att man går över gränsen?
Vill vi verkligen ha någon som talar om för oss vad som är rätt och vad som är fel? Börjar vi inte närma oss en orwellsk mardröm då?
Är tidningen Proletären okej? Den har presstöd och framför åsikter som knappast kan sägas ligga nära vad de flesta kallar demokrati. Den ges ut av Kommunistiska partiet, tidigare KPML(r), vars tidigare partiledare uttalat sitt förakt för homosexuella, som han betraktade som en borgerlig avvikelse. Det vill säga ungefär samma sak som tidskiften Nationell Idag och partiet Nationaldemokraterna påstår.
Är det godkänt att vara homofob på vänsterkanten men inte på högerkanten?
För mig är frågan snarare om vi ska ha kvar presstödet som företeelse överhuvudtaget. Den politiska mångfalden och yttrandefriheten lever och frodas som aldrig förr, tack vare att det aldrig tidigare varit så enkelt och billigt att publicera sig. Se bara på den här anspråkslösa bloggen!
Grunden för presstödet, som garant för det fria ordet, har alltså till stora delar spelat ut sin roll. Även om dagstidningar fortfarande dominerar medieflödet stort, så spelar de inte alls lika stor roll längre som opinionsbildare och debattforum. Dessutom har antalet dagstidningar sjunkit drastiskt i landet de senaste årtiondena, de som finns kvar ägs allt oftare av varandra och det politiska budskapet har alltmer sjunkit undan till förmån för ren och skär kommersialism.
Så jag ser två alternativ. Lägg ner Presstödsnämnden helt och hållet. Eller låt den fortsätta ungefär som i dag. Utan att ha en åsiktspolisiär uppgift.
Och med den logiken bör alltså den osympatiska, högerextrema tidningen Nationell Idag få sina miljoner. Åtminstone så länge Presstödsnämnden finns kvar.
För andra åsikter, läs exempelvis Kurdo Baksi i Journalisten.
onsdag 21 april 2010
Stor uppmärksamhet kring europeisk aska
I var och varannan amerikansk artikel om vulkanutbrottet på Island, gör sig skribenten lustig över det namnet: Eyjafjallajökull. På TV och radio kämpar de så gott de kan för att komma tillrätta med uttalet.
"Det är som om någon slängt upp hela alfabetet i luften och sedan har man bildat namnet på den vulkanen utifrån hur bokstäverna ramlade ner".
Så uttryckte sig någon, jag minns inte längre i vilket medialt sammanhang. Men nog är det är rätt träffande beskrivning. Att vara amerikan och stava till - eller säga - Eyjafjallajökull är inte lätt. Det är inte särskilt enkelt ens för en svensk. Vi får väl hoppas att den mer kända vulkanen Katla tar över i nyhetsrapporteringen snart. Det spekuleras ju i om Katla ska triggas igång av Eyjafjallajökulls utbrott.
Vulkanutbrottet, eller rättare sagt molnet av aska som lamslagit flygtrafiken till och från Europa i nästan en vecka, har förstås väckt stor uppmärksamhet även på den här sidan Atlanten. Alla större medier har haft dagliga uppföljningar, med tillhörande grafik och bildmaterial. I dag hade till exempel Washington Post en rejäl kartläggning av hur världshandeln påverkas av flygstoppet. Det handlar om allt ifrån diamantbrist i Indien till ruttnande växter och frukter i Kenya och Brasilien.
Många av inslagen har naturligtvis handlat om enskilda människor som strandsatts på väg till eller ifrån Europa.
Konsekvenserna har även blivit inställda möten och offentliga arrangemang, senareläggning av eller helt inställda statsbesök, idrottsevenemang som skjuts upp eller ställs in. På ekonomiredaktionerna har man naturligtvis analyserat följderna för den redan innan hårt ansatta flygindustrin. Det är ingen ljus bild som målas upp. Även inhemska amerikanska flygbolag drabbas, eftersom färre använder dem för att ta sig till eller från anslutande internationella flyg.
Även i vårt närområde har vi märkt av askmolnet. I morgon skulle jag till exempel ha vandrat ner till House of Sweden för att delta i Karolinska Institutets jubileumsseminarium om dagens medicinska forskning, ett evenemang som arrangeras ihop med National Institutes of Health (NIH) här i Washington DC. I går kom dock ett meddelande via e-post om att hela seminariet är inställt eftersom deltagarna från Sverige inte kunde ta sig hit.
Möjligen ska seminariet ske till hösten istället.
Tänk vad lite aska kan ställa till.
Och förresten, var det inte så här dinosaurierna dog ut?
"Det är som om någon slängt upp hela alfabetet i luften och sedan har man bildat namnet på den vulkanen utifrån hur bokstäverna ramlade ner".
Så uttryckte sig någon, jag minns inte längre i vilket medialt sammanhang. Men nog är det är rätt träffande beskrivning. Att vara amerikan och stava till - eller säga - Eyjafjallajökull är inte lätt. Det är inte särskilt enkelt ens för en svensk. Vi får väl hoppas att den mer kända vulkanen Katla tar över i nyhetsrapporteringen snart. Det spekuleras ju i om Katla ska triggas igång av Eyjafjallajökulls utbrott.
Vulkanutbrottet, eller rättare sagt molnet av aska som lamslagit flygtrafiken till och från Europa i nästan en vecka, har förstås väckt stor uppmärksamhet även på den här sidan Atlanten. Alla större medier har haft dagliga uppföljningar, med tillhörande grafik och bildmaterial. I dag hade till exempel Washington Post en rejäl kartläggning av hur världshandeln påverkas av flygstoppet. Det handlar om allt ifrån diamantbrist i Indien till ruttnande växter och frukter i Kenya och Brasilien.
Många av inslagen har naturligtvis handlat om enskilda människor som strandsatts på väg till eller ifrån Europa.
Konsekvenserna har även blivit inställda möten och offentliga arrangemang, senareläggning av eller helt inställda statsbesök, idrottsevenemang som skjuts upp eller ställs in. På ekonomiredaktionerna har man naturligtvis analyserat följderna för den redan innan hårt ansatta flygindustrin. Det är ingen ljus bild som målas upp. Även inhemska amerikanska flygbolag drabbas, eftersom färre använder dem för att ta sig till eller från anslutande internationella flyg.
Även i vårt närområde har vi märkt av askmolnet. I morgon skulle jag till exempel ha vandrat ner till House of Sweden för att delta i Karolinska Institutets jubileumsseminarium om dagens medicinska forskning, ett evenemang som arrangeras ihop med National Institutes of Health (NIH) här i Washington DC. I går kom dock ett meddelande via e-post om att hela seminariet är inställt eftersom deltagarna från Sverige inte kunde ta sig hit.
Möjligen ska seminariet ske till hösten istället.
Tänk vad lite aska kan ställa till.
Och förresten, var det inte så här dinosaurierna dog ut?
lördag 17 april 2010
Bildkavalkad från Tea Party-möte
Det blev inte den miljon deltagare som arrangörerna hoppats på. Snarare runt tusen. Så Tea Party-demonstrationen i Washington DC på den amerikanska dagen för skattedeklarationen, 15 april, blev en besvikelse för den rörelse som annars väckt stor medial uppmärksamhet sedan förra våren.
Mötet i Washington var finalen på en lång rad möten som hållits runt om i landet de senaste veckorna.
Jag gick runt och tog bilder från demonstrationen. Jag visar dom okommenterade. Tror att de talar för sig själva...
söndag 11 april 2010
Toppmöte och massmöte i DC
I morgon, måndag, inleds toppmötet med det något paradoxala temat kärnvapensäkerhet och en stor del av innerstaden är avspärrad och avstängd för vanligt folk. Jag gissar att svordomarna bland pendlarna kommer att vara många och högjudda i morgonrusningen.
Den amerikanska huvudstaden är normalt en enda lång bilkö mellan 7.30 och 9 på morgnarna och likaså mellan 16 och 18 på kvällarna. Men med ett tiotal kvarter med tillhörande gator helt stängda, kommer det vanliga kaoset att omvandlas till ett inferno.
Det är bara att hoppas att det fina vädret gör att fler väljer att ta cykeln till jobbet...
Toppmötet är Barack Obamas största hittills, med representanter från fler än 40 länder. Bland inbjudna gäster finns Sverige och statsminister Fredrik Reinfeldt ska vara på plats i morgon kväll när det hela inleds.
Såvitt jag har hört så planeras det inga stora demonstrationer utanför mässan, där mötet hålls. Men säkerhetsarrangemangen är naturligtvis rigorösa ändå. Det lär inte vara någon brist på poliser i centrala DC de närmaste dagarna...
Några dagar efter mötet är det dags för nästa stora arrangemang i Distriktet. Högerrörelsen Tea Party är för närvarande ute på en turné med möten runt om i landet. Det hela sparkades igång av bland andra Sarah Palin för att par veckor sedan och finalen kommer nu på torsdag med ett stort möte.
Att det sista mötet blir i DC på torsdag, den 15 april, är ingen slump. Det är nämligen den sista dagen för skattedeklarationen här i landet. Och ett av Tea Party-rörelsen viktigaste krav är att minska skatterna.
"To protest big government and support lower taxes, less government and more freedom", skriver rörelsen själv på en av sina webbplatser som en förklaring till protestmötena runt om i landet.
På torsdagkväll hoppas man kunna samla uppemot en miljon personer runt Washington Monument. Det skulle i så fall vara den största folksamlingen i DC sedan Barack Obama svors in som landets 44:e president den kylslagna 20 januari 2009. Då var omkring två miljoner människor på plats längs The National Mall.
Den amerikanska huvudstaden är normalt en enda lång bilkö mellan 7.30 och 9 på morgnarna och likaså mellan 16 och 18 på kvällarna. Men med ett tiotal kvarter med tillhörande gator helt stängda, kommer det vanliga kaoset att omvandlas till ett inferno.
Det är bara att hoppas att det fina vädret gör att fler väljer att ta cykeln till jobbet...
Toppmötet är Barack Obamas största hittills, med representanter från fler än 40 länder. Bland inbjudna gäster finns Sverige och statsminister Fredrik Reinfeldt ska vara på plats i morgon kväll när det hela inleds.
Såvitt jag har hört så planeras det inga stora demonstrationer utanför mässan, där mötet hålls. Men säkerhetsarrangemangen är naturligtvis rigorösa ändå. Det lär inte vara någon brist på poliser i centrala DC de närmaste dagarna...
Några dagar efter mötet är det dags för nästa stora arrangemang i Distriktet. Högerrörelsen Tea Party är för närvarande ute på en turné med möten runt om i landet. Det hela sparkades igång av bland andra Sarah Palin för att par veckor sedan och finalen kommer nu på torsdag med ett stort möte.
Att det sista mötet blir i DC på torsdag, den 15 april, är ingen slump. Det är nämligen den sista dagen för skattedeklarationen här i landet. Och ett av Tea Party-rörelsen viktigaste krav är att minska skatterna.
"To protest big government and support lower taxes, less government and more freedom", skriver rörelsen själv på en av sina webbplatser som en förklaring till protestmötena runt om i landet.
På torsdagkväll hoppas man kunna samla uppemot en miljon personer runt Washington Monument. Det skulle i så fall vara den största folksamlingen i DC sedan Barack Obama svors in som landets 44:e president den kylslagna 20 januari 2009. Då var omkring två miljoner människor på plats längs The National Mall.
torsdag 1 april 2010
Palins TV-show
Nej, det är inget aprilskämt, dagens datum till trots. I kväll, den 1 april, hade Sarah Palin premiär på sin nya karriär: Som programledare i "Real American Stories". TV-kanalen är naturligtvis den ärkekonservativa Fox News - med den fullständigt makalösa sloganen "Fair and Balanced".
Jag tittade på delar av premiärprogrammet. Palin är inte alls pjåkig som programledare och hon har också en del erfarenhet av jobbet sedan tidigare. Innan hon blev politiker på heltid arbetade hon bland annat som sportreporter på en lokal TV-kanal i Alaska.
"Real American Stories" tar upp olika amerikanska livsöden och kan väl enkelt sammanfattas med "this is what makes America great" (vilket Sarah Palin påpekade ett flertal gånger efter de olika inslagen).
Palin är inte den enda republikanska programledaren i Fox News. Sedan något år har den förre presidentkandidaten Mike Huckabee sin egen show på helgerna, där han intervjuar gäster och spelar loss på sin bas tillsammans med husbandet. Nyligen väckte han viss uppmärksamhet genom att bjuda in Michelle Obama i programmet, med anledning av hennes engagemang mot barnfetma. Huckabee har själv gått ner en massa kilo i vikt och är en flitig propagandör för sund livsstil. Annars är hans show tämligen högerinriktad och många tror att han kommer att använda programmet som en plattform för nästa försök att nå Vita Huset...
Detsamma gäller sannolikt för Sarah Palin, som troligen kommer att satsa på att bli republikansk presidentkandidat 2012. Och då kan det ju vara bra att synas ordentligt på TV...
Jag tittade på delar av premiärprogrammet. Palin är inte alls pjåkig som programledare och hon har också en del erfarenhet av jobbet sedan tidigare. Innan hon blev politiker på heltid arbetade hon bland annat som sportreporter på en lokal TV-kanal i Alaska.
"Real American Stories" tar upp olika amerikanska livsöden och kan väl enkelt sammanfattas med "this is what makes America great" (vilket Sarah Palin påpekade ett flertal gånger efter de olika inslagen).
Palin är inte den enda republikanska programledaren i Fox News. Sedan något år har den förre presidentkandidaten Mike Huckabee sin egen show på helgerna, där han intervjuar gäster och spelar loss på sin bas tillsammans med husbandet. Nyligen väckte han viss uppmärksamhet genom att bjuda in Michelle Obama i programmet, med anledning av hennes engagemang mot barnfetma. Huckabee har själv gått ner en massa kilo i vikt och är en flitig propagandör för sund livsstil. Annars är hans show tämligen högerinriktad och många tror att han kommer att använda programmet som en plattform för nästa försök att nå Vita Huset...
Detsamma gäller sannolikt för Sarah Palin, som troligen kommer att satsa på att bli republikansk presidentkandidat 2012. Och då kan det ju vara bra att synas ordentligt på TV...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)