Nu verkar alla eninga: Den amerikanska sjukvården är kass. Den kostar mest i världen men levererar långt ifrån den bästa vården. Tvärtom. Vid i stort sett alla internationella jämförelser av mätbara relationer mellan insatser och resultat, placerar sig USA halvtaskigt. I några fall rentav heltaskigt.
I USA är hälso- och sjukvårdens andel av BNP drygt 16 procent, vilket gör sektorn till den enskilt största i amerikansk ekonomi. I Sverige är motsvarande andel ungefär hälften så stor. Något mer, drygt 9 procent, om man räknar in kommunernas äldreomsorg.
Som den framtids- och omvärldsanalytiker jag understundom brukar kalla mig, tycker jag alltid det är intressant att blicka framåt. Skulle kostnaden för den amerikanske hälso- och sjukvården fortsätta öka på samma sätt som den gjort det senaste decenniet, kommer dess andel av BNP vara 25 procent om knappt 20 år. Och ungefär hälften av BNP om 75 år.
Det säger sig självt att detta är en totalt ohållbar utveckling.
De senaste veckorna har det skrivits och debatterats mycket om det här i amerikanska medier. Det verkar som det plötsligt - i och med Barack Obamas valseger - blivit tillåtet att se och säga det som varit uppenbart för de flesta utomstående betraktare under många år: Det är något sjukt med den amerikanska sjukvården.
Tidskriften Time hade i sitt näst senaste nummer vården som tema under rubriken: "The Sorry State of the American Health". Bland annat slår man fast att: 1. USA spenderar mycket mer på sjukvård än någon annan nation; 2. Amerikaner är inte motsvarande mer friska. Kortare levnadslängd, högra spädbarnsdödlighet än jämförbara länder är några indikationer på att något inte stämmer.
Som många andra konstaterar tidskriften att det finns extremt bra sjukvård för den som kan betala för den. Men när det gäller genomsnittlig basvård "the US is starting to fall behind - far behind".
Problemet med amerikansk hälso- och sjukvård handlar i grunden om ineffektivitet. jag har tidigare skrivit att det läcker oerhörda mängder pengar från vården på grund av icke vårdrelaterade kostnader. Främst är det alla försäkringsbolags kostnader för administration, utredningar, jurister etc. Men problemet går djupare än så. Det finns inga incitament i det amerikanska systemet för att spara på kostnaderna. Tvärtom ligger det i sjukvårdens intresse att sälja mer och dyrare tjänster och produkter till oss konsumenter, patienter. Så länge vi betalar, via våra privata sjukvårdsförsäkringar, via Medicaid eller via egen plånbok, så är det bara att fakturera. Ju mer desto bättre.
Två hälso- och sjukvårdsforskare, Shannon Brownlee och Ezekiel Emanuel, skrev nyligen om den amerikanska sjukvårdens många myter. Efter att ha gjort upp med självbilden av världens bästa sjukvård och liknande, kom de in på några intressanta spår. Först och främst myten om att en allmän hälso- och sjukvårdsförsäkring skulle kosta oerhört mycket mer för den genomsnittliga amerikanen. Detta var något som t ex John McCain hävdade när han argumenterade emot Barack Obamas förslag om hälso- och sjukvårdsreform och en mer allmän sjukvårdsförsäkring.
I det korta perspektivet kan en sådan reform innebära merkostnader. Men alla beräkningar som gjorts visar att det på lång sikt kommer att innebära väsentliga besparingar, bättre användade av vårdresurser och mindre slöseri - förutsatt att reformen genomförs på ett vettigt sätt. Brownlee/Emanuel pekar bland annat på Sverige som ett föredöme avseende effektivt användande av begränsade resurser.
Enligt de båda forskarna lever många amerikaner med villfarelsen att de inte har några kostnader för sin sjukvårdsförsäkring, eftersom den betalas av arbetsgivaren. Och att därför innebär en merkostnad om man plötsligt ska betala högre skatt för en allmän försäkring. Men i själva verket är det ju ett löneutrymme som man via en gemensam överenskommelse lagt på en försäkring istället för i lönekuvertet.
En annan myt som Brownlee/Emanuel gör upp med är att det inte finns någon acceptans för att reformera det amerikanska sjukvårdssystemet. I själva verket visar studier att endast en liten minoritet av amerikanerna tycker att de rådande systemet fungerar bra. Sju av tio anser att det behövs "major changes, if not a complete overhaul".
Washington Post, slutligen, spär på med en stor artikel i dag: "US Not Getting What We Pay For - Many Experts Say Health-Care System Inefficient, Wasteful" lyder rubriken.
Enligt artikeln är allt fler eniga om att den amerikanska sjukvården är på helt fel väg. Den är inte bara ineffektiv och slösar bort stora resurser, den är dessutom rentav hälsofarlig. Uppemot hundra tusen amerikanska patienter beräknas dö i onödan varje år på grund av felbehandlingar, klantighet eller missbedömningar i vården.
söndag 30 november 2008
torsdag 27 november 2008
Rebecca Blank om ökad fattigdom i USA
Rebeccka Blank ger goda råd till den blivanda presidenten om hur USA kan lösa fattigdomsproblemet. Bilden tagen häromdagen när jag träffade henne i samband med ett seminarium här i DC.
Det är Thanksgiving och vi har precis kommit hem från några vänner efter att ha ätit fantastiskt god mat i enorma mängder. Denna dag är den stora mathögtiden i USA. Amerikanerna formligen vräker i sig turkey, mashed potatoes, bread stuffing, sweet potatoes, smoked salmon samt ett otal desserter.
Samtidigt rapporterar Washington Post att antalet utdelade matkuponger till ekonomiskt svaga hushåll håller på att slå alla rekord. En kombination av stigande matpriser och ökad arbetslöshet gör att fler amerikaner har det allt svårare att få pengarna att räcka till. I november tog hela 30 miljoner personer emot matkuponger. Det är var tionde invånare.
Socialtjänsten i USA är inte särskilt väl utvecklad. Den består mest av insatser som t ex matkuponger och tillfälliga nödbostäder ("shelters") för hemlösa. Övigt stöd baseras mestadels på frivilliga krafter. Många religiösa samfund och församlingar gör här en stor insats, liksom andra volontärorganisationer.
Problemet är att de flesta insatser är av akut karaktär. Tidiga insatser eller mer strukturella försök att bryta en individs utsatta situation förekommer knappt alls.
Detta är ett växande dilemma som Rebecca Blank, professor och en av USA:s ledande experter på fattigdom ("poverty"), har diskuterat mycket. Jag har pratat med henne vid ett par tillfällen och fångats av hennes engagemang och kompetens i det här ämnet.
Nu senast har Rebecca Blank skrivit ett "Memo to the President". Där redogör hon för vad Barack Obama bör prioritera för att bekämpa den ökande fattigdomen - som hon ser som ett av de absolut största samhällsproblemen i dag och under de närmaste åren.
Hennes förslag går bland annat ut på att samhället ska satsa mer resurser på grupper som löper den största riken att hamna i ekonomiskt och socialt utsatta situationer. Det handlar om att skapa fler offentliga jobb, minska skatten för låginkomsttagare, skapa ett bättre fungerande socialt skyddsnät kring t ex ensamstående mammor, bygga ut och förbättra olika former av utbildningar och en hel del annat.
Blank hoppas och tror att den ekonomiska krisen ska sätta fokus på det ökade fattigdomsproblemet och att Obama verkligen menar allvar med de utfästelser som han gjort i sitt politiska handlingsprogram. Särskilt nu när den nya adminstrationen uttalat sig för en statlig stimulanspolitik. Obama har sagt sig vara beredd att satsa uppemot 700 miljarder dollar till olika former av stöd och statliga insatser.
Det är närmast ett rent keynesianskt program (enkelt förklarat: staten lånar pengar för att stimulera ekonomin i lågkonjunktur via investeringar i t ex infrastruktur, för att sedan betala tillbaka när skattepengarna börjar rulla in), som ska bli mycket intressant att följa. Och det ska gudarna veta att USA behöver investera i sin infrastruktur. Den är helt klart kvar på 1900-talsstandard i många stycken. Tidigt 1900-tal...
Back to New Deal, alltså.
tisdag 25 november 2008
Till minne av Joe Hill
I dag, den 25 november, är det exakt 93 år sedan som 30 000 personer samlades i Chicago för att ta ett sista farväl av Joe Hill.
I går intervjuade jag en av ledarna för USA:s största fackförening, SEIU, och för att bli lite inspirerad så läste jag boken "The Case of Joe Hill" av Philip Foner häromkvällen. Boken är en oerhört grundlig genomgång av hela den utredning och rättegång som föregick Joe Hills avrättning den 19 november 1915. Det är en historia som fortfarande fascinerar.
Joel Häggström, född 1879 i Gävle, var medlem i och agitator för den amerikanska sektionen av IWW, Industrial Workers of the World. IWW är en syndikalistisk organisation som hade sin storhetstid i början av seklet och som numera för en tämligen undanskymd tillvaro med ett par tusen medlemmar här i USA.
Joe Hill är en av amerikansk arbetarrörelses mest kända namn. Inte så mycket för att han var en strålande ideolog eller organisatör, vilket han knappast var, utan mer för hans roll som musiker och träffsäker diktare. Han åkte runt i landet och agiterade, sjöng och spelade.
Men mest känd blev han för att han sannolikt utsattes för ett justitiemord av en domstol i delstaten Utah. Han var åtalad för att, tillsammans med en okänd person, ha skjutit en affärsinnehavare och dennes son till döds. Många menar dock att det i själva verket var hans politiska aktiviteter som ledde till dödsdomen.
Något graverande för Joe Hill var att han samma kväll som morden, sökte läkarhjälp för en egen skottskada. Men han dömdes på utomordentligt svaga indicier.
Foner skriver i sin bok (utgiven första gången 1965, ny upplaga så sent som år 2000):
"Det fanns varken bevis för att Hill var i Morrisons affär eller att någon av mördarna blev skjuten. Om Hill hade blivit skjuten i butiken skulle polisen ha hittat kulan, eftersom den gick rakt igenom hans kropp. Inget av vittnena pekade ut Hill som en av de båda som dök upp i butiken. Merlin Morrison, som var den enda som såg skottlossningen, kunde inte heller identifiera Hill.
Det är en juridisk grundprincip att man inte ska kunna bli dömd enbart på misstanke om brott. Joe Hill blev åtalad och dömd enbart med detta som grund. Han hade oturen att bli skjuten samma kväll som far och son Morrison blev mördade. Detta ledde till att han arresterades som misstänkt och att han, under normala omständigheter skulle ha blivit släppt i brist på bevis. Men när polis och myndigheter upptäckte vem Joe Hill var, såg de och övriga anti-fackliga krafter i Utah, chansen att lösa ett brott och samtidigt bli av med en militant facklig aktivist. (...)
Joe Hills rättegång utvecklades snabbt till en av de största rättsskandalerna i amerikansk arbetarhistoria. (...) Det är dags att resa en staty av Joe Hill i Salt Lake City, med inskriptionen:
Till minnet av Joe Hill. Vi glömmer aldrig. Mördad av myndigheterna i staten Utah, 19 november 1915. "
Översättningen är min och jag har gjort några förenklingar av texten.
I går intervjuade jag en av ledarna för USA:s största fackförening, SEIU, och för att bli lite inspirerad så läste jag boken "The Case of Joe Hill" av Philip Foner häromkvällen. Boken är en oerhört grundlig genomgång av hela den utredning och rättegång som föregick Joe Hills avrättning den 19 november 1915. Det är en historia som fortfarande fascinerar.
Joel Häggström, född 1879 i Gävle, var medlem i och agitator för den amerikanska sektionen av IWW, Industrial Workers of the World. IWW är en syndikalistisk organisation som hade sin storhetstid i början av seklet och som numera för en tämligen undanskymd tillvaro med ett par tusen medlemmar här i USA.
Joe Hill är en av amerikansk arbetarrörelses mest kända namn. Inte så mycket för att han var en strålande ideolog eller organisatör, vilket han knappast var, utan mer för hans roll som musiker och träffsäker diktare. Han åkte runt i landet och agiterade, sjöng och spelade.
Men mest känd blev han för att han sannolikt utsattes för ett justitiemord av en domstol i delstaten Utah. Han var åtalad för att, tillsammans med en okänd person, ha skjutit en affärsinnehavare och dennes son till döds. Många menar dock att det i själva verket var hans politiska aktiviteter som ledde till dödsdomen.
Något graverande för Joe Hill var att han samma kväll som morden, sökte läkarhjälp för en egen skottskada. Men han dömdes på utomordentligt svaga indicier.
Foner skriver i sin bok (utgiven första gången 1965, ny upplaga så sent som år 2000):
"Det fanns varken bevis för att Hill var i Morrisons affär eller att någon av mördarna blev skjuten. Om Hill hade blivit skjuten i butiken skulle polisen ha hittat kulan, eftersom den gick rakt igenom hans kropp. Inget av vittnena pekade ut Hill som en av de båda som dök upp i butiken. Merlin Morrison, som var den enda som såg skottlossningen, kunde inte heller identifiera Hill.
Det är en juridisk grundprincip att man inte ska kunna bli dömd enbart på misstanke om brott. Joe Hill blev åtalad och dömd enbart med detta som grund. Han hade oturen att bli skjuten samma kväll som far och son Morrison blev mördade. Detta ledde till att han arresterades som misstänkt och att han, under normala omständigheter skulle ha blivit släppt i brist på bevis. Men när polis och myndigheter upptäckte vem Joe Hill var, såg de och övriga anti-fackliga krafter i Utah, chansen att lösa ett brott och samtidigt bli av med en militant facklig aktivist. (...)
Joe Hills rättegång utvecklades snabbt till en av de största rättsskandalerna i amerikansk arbetarhistoria. (...) Det är dags att resa en staty av Joe Hill i Salt Lake City, med inskriptionen:
Till minnet av Joe Hill. Vi glömmer aldrig. Mördad av myndigheterna i staten Utah, 19 november 1915. "
Översättningen är min och jag har gjort några förenklingar av texten.
söndag 23 november 2008
Sarah Palins kalkonintervju
Ni har säkert redan sett den - Sarah Palins kalkonintervju. Om inte, följ länkar på min andra blogg, Andra Sidan.
Närmast overkligt...
Närmast overkligt...
fredag 21 november 2008
Provocerande nonchalant
"I mean, what where they thinking?!"
Det var upprört på skolgården i morse. Anledningen var de tre amerikanska biljättarnas vädjan om snabbt statligt stöd. Upprördheten gällde inte så mycket det eventuella stödet - det verkar de flesta se som ett nödvändigt ont. Nej, istället handlade det om att de tre cheferna tagit sig från Detroit till Washington DC i varsitt privat jetplan.
"De har inte ens omdömet att samordna sina resor eller åka reguljärt för att åtminstone för syns skull visa lite god vilja. Och till dom ska vi ge våra skattepengar. Are they crazy?"
Förtroende för GM, Chrysler och Ford är i botten här i USA. Och med den nonchalanta och närmast provocerande attityd som de högsta cheferna visar upp, lär det inte bli någon större ökning av förtroendet den närmaste tiden.
Dags att lära sig lite hyfs? Och börja fatta lite bättre och mer framtidsinriktade beslut?
Det var upprört på skolgården i morse. Anledningen var de tre amerikanska biljättarnas vädjan om snabbt statligt stöd. Upprördheten gällde inte så mycket det eventuella stödet - det verkar de flesta se som ett nödvändigt ont. Nej, istället handlade det om att de tre cheferna tagit sig från Detroit till Washington DC i varsitt privat jetplan.
"De har inte ens omdömet att samordna sina resor eller åka reguljärt för att åtminstone för syns skull visa lite god vilja. Och till dom ska vi ge våra skattepengar. Are they crazy?"
Förtroende för GM, Chrysler och Ford är i botten här i USA. Och med den nonchalanta och närmast provocerande attityd som de högsta cheferna visar upp, lär det inte bli någon större ökning av förtroendet den närmaste tiden.
Dags att lära sig lite hyfs? Och börja fatta lite bättre och mer framtidsinriktade beslut?
torsdag 20 november 2008
När möjligheterna är större än resurserna
Den medicinska forskningen och utvecklingen går fort framåt. Nästan dagligen kan vi läsa om nya läkemedel eller ny medicinteknisk utrustning som förbättrar överlevnaden och/eller förbättrar livskvaliteten för skadade och sjuka människor.
Utvecklingen är dock inte problemfri. Och orsaken är pengar. Eller våra begränsade resurser.
Nya behandlingsmetoder kostar nämligen ofta oerhört mycket. Läkemedel och teknik blir allt dyrare. I dag är det inte ovanligt att en cancerbehandling går på många miljoner kronor för en enskild patient.
Den här i sig positiva utvecklingen - att det går att behandla bättre och rädda flera liv - innebär således ett rätt obehagligt dilemma: vem ska få tillgång till dessa förbättrade möjligheter när resurserna inte räcker för alla?
I Sverige har politiker och myndigheter kretsat kring den här prioriteringsfrågan i många år. Framförallt politiskt är det en rätt hopplös uppgift. För vilken politiker är beredd att säga: "Nej, du kan inte få den här behandlingen", till en person som riskerar att dö om hon eller han inte får den där oerhört kostsamma behandlingen.
Öppna, rättvisa och tydliga prioriteringsbeslut låter bra, men är betydligt svårare att fatta i praktiken än i teorin. Det blir till sist en värdering av kostnad kontra eventuella möjligheter och nytta (antal potentiella överlevnadsår, patientens ålder etc), vilket kan synas cyniskt och byråkratiskt för den som är drabbad - som vet att det finns botemedel men som inte kan få del av det på grund av prioriteringar.
I USA ligger ansvaret på individen istället för på statliga eller landstingspolitiska prioriteringsbeslut. Det vill säga, i praktiken ligger beslutanderätten på individens försäkringsbolag - om man har en sjukvårdsförsäkring.
Jag hörde om en 13-årig tjej här i landet som har diagnosen cystisk fibros. Tack vare sina mediciner kan hon fungera hyfsat normalt. Hittills har hennes familjs försäkringsbolag betalat merparten av medicinkostnaden. Men nu har hennes läkare föreslagit en ny och mer effektiv medicinering, som troligen skulle öka hennes totala livslängd med runt ett tiotal år. Försäkringsbolaget säger nej. Kostnaden hamnar ovanför den övre kostnadsgräns som försäkringen täcker.
Flickans familj vill naturligtvis ha det bästa möjliga för henne. Men de har inte råd med merkostnaden, omkring 50 000 dollar per år. De ser ingen lösning, men funderar på om de kan gå ner i inkomst (!) för att på så sätt bli berättigade till Medicaid, det statliga biståndsprogammet för de som saknar tillräcklig inkomst för att ha en sjukvårdsförsäkring. Men det är högst osäkert om Medicaid skulle betala en sådan här behandling.
De har också diskuterat att skilja sig, eftersom en ensamstående förälder har större möjligheter att få hjälp och stöd.
Men oavsett vilket system ett samhälle har för att finansiera sin sjukvård, via skattsedeln eller via privata försäkringar, så kvarstår frågan:
Hur ska vi hantera dilemmat att gapet mellan de medicinska möjligheterna och tillgången på ekonomiska resurser växer snabbt? Hur ska vi prioritera? Och vem ska fatta prioriteringsbesluten?
Utvecklingen är dock inte problemfri. Och orsaken är pengar. Eller våra begränsade resurser.
Nya behandlingsmetoder kostar nämligen ofta oerhört mycket. Läkemedel och teknik blir allt dyrare. I dag är det inte ovanligt att en cancerbehandling går på många miljoner kronor för en enskild patient.
Den här i sig positiva utvecklingen - att det går att behandla bättre och rädda flera liv - innebär således ett rätt obehagligt dilemma: vem ska få tillgång till dessa förbättrade möjligheter när resurserna inte räcker för alla?
I Sverige har politiker och myndigheter kretsat kring den här prioriteringsfrågan i många år. Framförallt politiskt är det en rätt hopplös uppgift. För vilken politiker är beredd att säga: "Nej, du kan inte få den här behandlingen", till en person som riskerar att dö om hon eller han inte får den där oerhört kostsamma behandlingen.
Öppna, rättvisa och tydliga prioriteringsbeslut låter bra, men är betydligt svårare att fatta i praktiken än i teorin. Det blir till sist en värdering av kostnad kontra eventuella möjligheter och nytta (antal potentiella överlevnadsår, patientens ålder etc), vilket kan synas cyniskt och byråkratiskt för den som är drabbad - som vet att det finns botemedel men som inte kan få del av det på grund av prioriteringar.
I USA ligger ansvaret på individen istället för på statliga eller landstingspolitiska prioriteringsbeslut. Det vill säga, i praktiken ligger beslutanderätten på individens försäkringsbolag - om man har en sjukvårdsförsäkring.
Jag hörde om en 13-årig tjej här i landet som har diagnosen cystisk fibros. Tack vare sina mediciner kan hon fungera hyfsat normalt. Hittills har hennes familjs försäkringsbolag betalat merparten av medicinkostnaden. Men nu har hennes läkare föreslagit en ny och mer effektiv medicinering, som troligen skulle öka hennes totala livslängd med runt ett tiotal år. Försäkringsbolaget säger nej. Kostnaden hamnar ovanför den övre kostnadsgräns som försäkringen täcker.
Flickans familj vill naturligtvis ha det bästa möjliga för henne. Men de har inte råd med merkostnaden, omkring 50 000 dollar per år. De ser ingen lösning, men funderar på om de kan gå ner i inkomst (!) för att på så sätt bli berättigade till Medicaid, det statliga biståndsprogammet för de som saknar tillräcklig inkomst för att ha en sjukvårdsförsäkring. Men det är högst osäkert om Medicaid skulle betala en sådan här behandling.
De har också diskuterat att skilja sig, eftersom en ensamstående förälder har större möjligheter att få hjälp och stöd.
Men oavsett vilket system ett samhälle har för att finansiera sin sjukvård, via skattsedeln eller via privata försäkringar, så kvarstår frågan:
Hur ska vi hantera dilemmat att gapet mellan de medicinska möjligheterna och tillgången på ekonomiska resurser växer snabbt? Hur ska vi prioritera? Och vem ska fatta prioriteringsbesluten?
måndag 17 november 2008
Vilken av biljättarna går omkull först?
Den amerikanska bilindustrin är i en djup kris. Inte helt oväntat eftersom den generellt totalt missat att fatta långsiktiga, strategiska och smarta beslut under många herrans år. Man har fortsatt att satsa på stora, bensinslukande modeller utan någon större tanke på miljö eller energisparande. Och därmed har framtidsinriktade biltillverkare från främst Asien, men även Europa, fått fältet fritt med sina satsningar på bensinsnåla motorer och alternativa drivmedel.
Främst är det Chrysler och GM som har stora problem, men även Ford har det tungt. Så de senaste veckorna har kraven på en statlig räddningsaktion blivit allt mer högljudd från branschföreträdare. Men en sådan bail out är mycket omtvistad. Många tycker att bilindustrin får stå sitt eget kast. Andra menar att denna industri är en amerikansk livsnerv - går den omkull får det förödande konsekvenser även inom ett flertal andra branscher. Därför bör den få statligt stöd.
Jag vill inte på något sätt skryta, men det här med krav på en räddningsaktion för bilindustrin förutsåg jag redan för nästan två månader sedan (se inlägg här). Frågan är dock om det blir någon räddningsinsats för denna krisbransch. Motståndet är stort både från (en del) demokrater och (många) republikaner i kongressen.
Blir det inget stöd kommer sannolikt minst en av de tre stora biljättarna att försvinna, antingen genom en konkurs eller genom uppköp. Och detta riskerar även att drabba de gamla svenska varumärkena i biltillverkarbranschen Volvo (Ford) och Saab (GM).
Främst är det Chrysler och GM som har stora problem, men även Ford har det tungt. Så de senaste veckorna har kraven på en statlig räddningsaktion blivit allt mer högljudd från branschföreträdare. Men en sådan bail out är mycket omtvistad. Många tycker att bilindustrin får stå sitt eget kast. Andra menar att denna industri är en amerikansk livsnerv - går den omkull får det förödande konsekvenser även inom ett flertal andra branscher. Därför bör den få statligt stöd.
Jag vill inte på något sätt skryta, men det här med krav på en räddningsaktion för bilindustrin förutsåg jag redan för nästan två månader sedan (se inlägg här). Frågan är dock om det blir någon räddningsinsats för denna krisbransch. Motståndet är stort både från (en del) demokrater och (många) republikaner i kongressen.
Blir det inget stöd kommer sannolikt minst en av de tre stora biljättarna att försvinna, antingen genom en konkurs eller genom uppköp. Och detta riskerar även att drabba de gamla svenska varumärkena i biltillverkarbranschen Volvo (Ford) och Saab (GM).
lördag 15 november 2008
Frånvarande pappor
En polisman dödades i juni i samband med en jakt på en biltjuv i Prince George's county, strax utanför gränsen till Washington DC. Senare greps den 19-årige Ronnie L White för dådet. Två dagar senare hittades han i sin cell, strypt till döds. Ingen är ännu åtalad för mordet.
Ronnies pappa, Ronnie Harris, hade inte träffat sin son på flera månader. Anledningen var att han satt i fängelse. Det var i fängelsets dagrum han fick höra nyheten om att sonen misstänktes som skyldig för polismannens död och att han senare mördats i sin cell.
Nu har Harris trätt fram. Han erkänner att han varit en sjusärdeles kass far och ett dåligt föredöme för sonen och mest av allt varit en väldigt frånvarande pappa.
"I know that if I had been there for Ronnie all those years, this wouldn't have happened to him", säger Harris till Washington Post.
Historien om far och son Ronnie sammanfattar vad som är verklighet för väldigt många personer, särskilt runt om i USA:s storstäder. Antalet unga singelmammor har ökat kraftigt under flera decennier, de tvingas själva ta hela ansvaret för föräldraskapet och på en del håll börjar man prata om att detta är det enskilt största sociala problemet; att papporna är helt frånvarande i väldigt stor utsträckning och att de unga - särskilt pojkarna - tidigt utvecklar andra föredömen eller ideal. Det handlar ofta om äldre ungdomar med ett "coolt" kriminellt beteende.
Det finns helt enkelt inga vanliga farsor kvar i området som kan ge motbilder, stabilitet och fungera som positiva förebilder.
Författaren George Pelecanos har beskrivit det här på ett utmärkt sätt i flera av sina böcker. Kan rekommenderas för den som är intresserad.
Ronnie Harris har - för sent - insett att definitivt han tillhört gruppen frånvarande pappor. Han har i alla sina vuxna år åkt in och ut i fängelse, han och sonens mammam skilde sig tidigt och sonen har vuxit upp utan någon egentlig kontakt med sin far.
Nu är hans son död. Harris vill berätta sin historia och ta sin del av skulden för vad Ronnie White råkade ut för. Kanske kan det få någon pappa därute att ta ett större ansvar för sina barn. Gott så.
Ronnies pappa, Ronnie Harris, hade inte träffat sin son på flera månader. Anledningen var att han satt i fängelse. Det var i fängelsets dagrum han fick höra nyheten om att sonen misstänktes som skyldig för polismannens död och att han senare mördats i sin cell.
Nu har Harris trätt fram. Han erkänner att han varit en sjusärdeles kass far och ett dåligt föredöme för sonen och mest av allt varit en väldigt frånvarande pappa.
"I know that if I had been there for Ronnie all those years, this wouldn't have happened to him", säger Harris till Washington Post.
Historien om far och son Ronnie sammanfattar vad som är verklighet för väldigt många personer, särskilt runt om i USA:s storstäder. Antalet unga singelmammor har ökat kraftigt under flera decennier, de tvingas själva ta hela ansvaret för föräldraskapet och på en del håll börjar man prata om att detta är det enskilt största sociala problemet; att papporna är helt frånvarande i väldigt stor utsträckning och att de unga - särskilt pojkarna - tidigt utvecklar andra föredömen eller ideal. Det handlar ofta om äldre ungdomar med ett "coolt" kriminellt beteende.
Det finns helt enkelt inga vanliga farsor kvar i området som kan ge motbilder, stabilitet och fungera som positiva förebilder.
Författaren George Pelecanos har beskrivit det här på ett utmärkt sätt i flera av sina böcker. Kan rekommenderas för den som är intresserad.
Ronnie Harris har - för sent - insett att definitivt han tillhört gruppen frånvarande pappor. Han har i alla sina vuxna år åkt in och ut i fängelse, han och sonens mammam skilde sig tidigt och sonen har vuxit upp utan någon egentlig kontakt med sin far.
Nu är hans son död. Harris vill berätta sin historia och ta sin del av skulden för vad Ronnie White råkade ut för. Kanske kan det få någon pappa därute att ta ett större ansvar för sina barn. Gott så.
torsdag 13 november 2008
Blåsta medier
Den liberala och Obama-vänliga nyhetskanalen MSNBC har gått på en blåsning. Stationen kunde i måndags "avslöja" vem som stod bakom de interna läckorna från McCain-kampanjen - de där som baktalade sarah Palin i princip omedelbart efter valet ("hon trodde Afrika är ett land").
"Läckan heter Martin Eisenstadt och är en av McCain's politiska strateger", sa MSNBC:s nyhetsankare David Shuster.
Enligt ankaret hade Eisenstadt gått ut på sin egen blogg och avslöjat sig som läckan.
Problemet är bara att Martin Eisenstadt inte existerar. Han är en påhittad existens, en karaktär i en eventuellt kommande TV-serie skapad av två manusförfattare.
"The story was not properly vetted and should not have made air", sa MSNBC:s talesman i en kommentar.
Huruvida Palin faktiskt trodde Afrika är ett land och inte en kontinent är en helt annan historia. I svenska medier (Aftonbladet) har det felaktigt skrivits att hela storyn därmed var fel, men det finns sannolikt källor i McCain-staben som faktiskt läckt det här till en av de andra TV-kanalerna, den konservativa och McCain-vänliga Fox News. Utan att det har något att göra med att den här falska källan nu gick ut och tog på sig skulden.
Även svenska medier kanske ska fundera på sin käll- och faktakontroll...
"Läckan heter Martin Eisenstadt och är en av McCain's politiska strateger", sa MSNBC:s nyhetsankare David Shuster.
Enligt ankaret hade Eisenstadt gått ut på sin egen blogg och avslöjat sig som läckan.
Problemet är bara att Martin Eisenstadt inte existerar. Han är en påhittad existens, en karaktär i en eventuellt kommande TV-serie skapad av två manusförfattare.
"The story was not properly vetted and should not have made air", sa MSNBC:s talesman i en kommentar.
Huruvida Palin faktiskt trodde Afrika är ett land och inte en kontinent är en helt annan historia. I svenska medier (Aftonbladet) har det felaktigt skrivits att hela storyn därmed var fel, men det finns sannolikt källor i McCain-staben som faktiskt läckt det här till en av de andra TV-kanalerna, den konservativa och McCain-vänliga Fox News. Utan att det har något att göra med att den här falska källan nu gick ut och tog på sig skulden.
Även svenska medier kanske ska fundera på sin käll- och faktakontroll...
onsdag 12 november 2008
Den sista färden in i rasistfästet
New York Times i går. Ni ser var "rasistbältet" går, ju rödare desto mer. Till höger skymtar en typisk invånare i södra Appalacherna.Nästa vecka har jag planer på att åka på en tvådagars kombinerad arbets- och vandringsresa till Appalacherna. Bergskedjan löper i princip längs hela den östra sidan av USA och når så småningom ända upp över gränsen till Kanada.
Denna begskedja består inte enbart av vackra skogar, dalar och toppar på runt 2 000 meter. Här bor också folk. Delar av Appalacherna är rentav kända för sina invånare.
Har ni sett filmen "Den sista färden" (Deliverance) förstår ni vad jag menar. Den utspelar sig i södra Appalacherna, närmare bestämt i delstaten Georgia. Och folket här är väl lite, vad ska jag säga... speciellt? En av de mer berömda scenerna från denna tämligen obehagliga men mycket sevärda film är "Duelling Banjos".
Nåväl. I gårdagens New York Times fick jag en del av mina fördomar om invånarna i Appalacherna bekräftade. Tidningen hade gjort en genomgång över hur befolkningen i alla amerikanska kommuner ("counties") har röstat i detta presidentval jämfört med 2004. Kartan domineras kraftigt av blå färg, vilket innebär att demokraterna ökat sin väljarandel.
Med ett tydligt undantag. Appalacherna. Där lyser det rött. Och särskilt rött lyser det i södra Appalacherna. Här har alltså republikanerna ökat sin röstandel jämfört med fyra år sedan. Detta trots den totala jordskredsseger som Obama/Biden tog hem.
Förklaring? Rasism.
I dessa ofta isolerade trakter dominerar vit, fattig befolkning med dålig skolunderbyggnad. Alla som tillhör denna grupp behöver naturligtvis inte vara rasister, men det är ett faktum att främlingsfientlighet är mer utbredd här. Och Barack Obama står för något främmande och för många också skrämmande:
"Jag är bekymrad över att ha en svart man över mig" sa en kvinna som N Y Times pratat med. En annan kunde inte tänka sig att rösta på en kandidat som har ett muslimskt namn (Obama har ju "Hussein" som mellannamn). Flera är oroliga över vad resultatet i presidentvalet kommer att leda till. "De (svarta) kommer att bli mer aggressiva". "Det kommer att bli upplopp".
Enligt N Y Times anger ungefär hälften av de som röstade på McCain i vissa kommuner rasfrågan som direkt avgörande. Det är till dessa trakter jag ska resa nästa vecka.
Hör jag inte redan lite svag banjomusik därborta i fjärran...
måndag 10 november 2008
Dokumentlösa arbetar, betalar skatt och köper hus
Tiotusentals så kallade illegala immigranter (eller dokumentlösa/papperslösa immigranter som många föredrar kalla de som befinner sig i ett land utan formella tillstånd), har på senare år köpt hus i USA. Det rapporterade amerikanska medier härom veckan.
Och enligt banker och finansinstitut är denna grupp bättre på att betala av på sina lån jämfört med genomsnittsamerikanen. Det finns till och med en del mäklare som specialiserat sig på att förmedla fastighetsköp för papperslösa.
Jag har själv tidigare skrivit reportage om att många som befinner sig här utan tillstånd faktiskt betalar skatt. Totalt rör det sig om rätt stora belopp. Detta är möjligt bland annat på grund av att man kan få ett så kallat ITIN-nummer trots att man saknar formella dokument. ITIN står för Indivudual Taxpayer Identification Number. Och via detta nummer kan man även godkännas som köpare av fastigheter av både bank och lokala myndigheter.
Det finns sannolikt minst omkring tolv miljoner personer som vistas i USA utan tillstånd. En del menar att det kan vara uppemot 20 miljoner.
Runt 90 procent av dem arbetar. De flesta inom tjänstesektorn, som barnpassare, städare, trädgårdsfixare, på restauranger. Många finns också inom bygg- och anläggningsbranschen samt i jordbrukssektorn. De tar i stor utsträckning sådana jobb som ingen annan vill ha. Och de får oftast skamligt lite betalt.
Det finns studier som indikerar att det amerikanska samhället drar in mer pengar på dessa illegala invandrare (i skatt, moms och andra skatter eller avgifter) än vad de kostar när det t ex gäller sjukvård eller skolutgifter. Det är alltså en bra affär för USA. Varje år betalar exempelvis dokumentlösa via skatten in omkring sju miljarder dollar till olika så kallade social security funds - medel som de själva aldrig har någon möjlighet att ta del av.
De invandrare som vistas i USA är kort sagt knappast en belastning för samhället. Snarare tvärtom. De jobbar mer, sköter sig bättre, betalar skatt, köper hus och är en grupp som generellt tillför USA ett mervärde.
Därför, menar många, borde de också behandlas med större respekt och i många fall också accepteras som fullvärdiga medborgare.
Och enligt banker och finansinstitut är denna grupp bättre på att betala av på sina lån jämfört med genomsnittsamerikanen. Det finns till och med en del mäklare som specialiserat sig på att förmedla fastighetsköp för papperslösa.
Jag har själv tidigare skrivit reportage om att många som befinner sig här utan tillstånd faktiskt betalar skatt. Totalt rör det sig om rätt stora belopp. Detta är möjligt bland annat på grund av att man kan få ett så kallat ITIN-nummer trots att man saknar formella dokument. ITIN står för Indivudual Taxpayer Identification Number. Och via detta nummer kan man även godkännas som köpare av fastigheter av både bank och lokala myndigheter.
Det finns sannolikt minst omkring tolv miljoner personer som vistas i USA utan tillstånd. En del menar att det kan vara uppemot 20 miljoner.
Runt 90 procent av dem arbetar. De flesta inom tjänstesektorn, som barnpassare, städare, trädgårdsfixare, på restauranger. Många finns också inom bygg- och anläggningsbranschen samt i jordbrukssektorn. De tar i stor utsträckning sådana jobb som ingen annan vill ha. Och de får oftast skamligt lite betalt.
Det finns studier som indikerar att det amerikanska samhället drar in mer pengar på dessa illegala invandrare (i skatt, moms och andra skatter eller avgifter) än vad de kostar när det t ex gäller sjukvård eller skolutgifter. Det är alltså en bra affär för USA. Varje år betalar exempelvis dokumentlösa via skatten in omkring sju miljarder dollar till olika så kallade social security funds - medel som de själva aldrig har någon möjlighet att ta del av.
De invandrare som vistas i USA är kort sagt knappast en belastning för samhället. Snarare tvärtom. De jobbar mer, sköter sig bättre, betalar skatt, köper hus och är en grupp som generellt tillför USA ett mervärde.
Därför, menar många, borde de också behandlas med större respekt och i många fall också accepteras som fullvärdiga medborgare.
lördag 8 november 2008
Det egentliga valresultatet
Visst, Barack Obama vann en jordskredsseger över John McCain. Men vem kom på tredje plats i presidentvalet? Och fjärde?
Amerika-reportage kan med stolthet presentera det egentliga valresultatet. Observera dock att siffrorna är avrundade och fortfarande en aning preliminära (omkring 98 procent av valdistrikten är färdigräknade när detta skrivs).
1. Barack Obama (D), 65 300 000 miljoner röster
2. John McCain (R), 57 400 000
3. Ralph Nader (Various Parties), 680 000
4. Bob Barr, (Libertarian Party) 500 000
5. Chuck Baldwin (Constitution Party), 180 000
6. Cynthia McKinney (Green Party), 146 000
7. Ron Paul (Various Parties), 20 000
Det finns ett antal röster som ännu inte är räknade. Det handlar bland annat om en del distansröster (poströster) samt röstsedlar som är skrivna för hand, t ex om man vill rösta på en kandidat som inte finns förtryckt eller inlagd i de röstdatorer som används på vissa håll.
Detta innebär att t ex libertarianen Ron Paul sannolikt kommer att få rätt många fler röster än de 20 000 som hittills redovisats.
Lite udda valhistoria slutligen:
Ralph Nader har ställt upp i fyra val. Redan 1996 var han presidentkandidat för det amerikanska miljöpartiet och fick nästan 700 000 röster. År 2000 kom det berömda valet då han anklagades för att ha fällt Al Gore genom att samla ihop nästan tre miljoner röster. Sannolikt hade de flesta av dessa väljare valt att stödja Gore om inte Nader ställt upp. Vid förra valet ställde Nader upp som oberoende kandidat och fick drygt 460 000 röster. Han ökade alltså årets valresultat med nästan 50 procent jämfört med föregående val.
Oberoende kandidaten Ross Perrot fick nästan 20 miljoner röster eller 19 procent vid valet 1996, vilket är den största röstandel som en tredje kandidat fått i modern tid. Perrot ställde även upp i valet efter och fick då 8 miljoner röster (drygt 8 procent).
Det amerikanska miljöpartiet (Green Party) har aldrig haft några särskilt stora framgångar i samband med presidentval i USA, bortsett då från Naders kandidatur 2000 (Nader kandiderade för miljöpartiet 1996 och 2000). Annars har partiet legat rätt stabilt på mellan 100 000 och 150 000 röster. Det motsvarar ungefär 0,1 procent i snitt.
Flera socialistpartier har genom åren ställt upp med kandidater i presidentvalet och som mest har man fått runt 10 000 röster. Vid årets val kandiderade bland andra socialisten Brian Moore. Jag har inte hittat något valresultat på honom ännu.
Amerika-reportage kan med stolthet presentera det egentliga valresultatet. Observera dock att siffrorna är avrundade och fortfarande en aning preliminära (omkring 98 procent av valdistrikten är färdigräknade när detta skrivs).
1. Barack Obama (D), 65 300 000 miljoner röster
2. John McCain (R), 57 400 000
3. Ralph Nader (Various Parties), 680 000
4. Bob Barr, (Libertarian Party) 500 000
5. Chuck Baldwin (Constitution Party), 180 000
6. Cynthia McKinney (Green Party), 146 000
7. Ron Paul (Various Parties), 20 000
Det finns ett antal röster som ännu inte är räknade. Det handlar bland annat om en del distansröster (poströster) samt röstsedlar som är skrivna för hand, t ex om man vill rösta på en kandidat som inte finns förtryckt eller inlagd i de röstdatorer som används på vissa håll.
Detta innebär att t ex libertarianen Ron Paul sannolikt kommer att få rätt många fler röster än de 20 000 som hittills redovisats.
Lite udda valhistoria slutligen:
Ralph Nader har ställt upp i fyra val. Redan 1996 var han presidentkandidat för det amerikanska miljöpartiet och fick nästan 700 000 röster. År 2000 kom det berömda valet då han anklagades för att ha fällt Al Gore genom att samla ihop nästan tre miljoner röster. Sannolikt hade de flesta av dessa väljare valt att stödja Gore om inte Nader ställt upp. Vid förra valet ställde Nader upp som oberoende kandidat och fick drygt 460 000 röster. Han ökade alltså årets valresultat med nästan 50 procent jämfört med föregående val.
Oberoende kandidaten Ross Perrot fick nästan 20 miljoner röster eller 19 procent vid valet 1996, vilket är den största röstandel som en tredje kandidat fått i modern tid. Perrot ställde även upp i valet efter och fick då 8 miljoner röster (drygt 8 procent).
Det amerikanska miljöpartiet (Green Party) har aldrig haft några särskilt stora framgångar i samband med presidentval i USA, bortsett då från Naders kandidatur 2000 (Nader kandiderade för miljöpartiet 1996 och 2000). Annars har partiet legat rätt stabilt på mellan 100 000 och 150 000 röster. Det motsvarar ungefär 0,1 procent i snitt.
Flera socialistpartier har genom åren ställt upp med kandidater i presidentvalet och som mest har man fått runt 10 000 röster. Vid årets val kandiderade bland andra socialisten Brian Moore. Jag har inte hittat något valresultat på honom ännu.
torsdag 6 november 2008
Nytt röstrekord i USA
Aldrig förr har en presidentkandidat fått så många röster som Barack Obama fick i tisdags. Det slutliga resultatet är ännu inte klart, men just nu är siffran uppe i drygt 64 miljoner. Redan det är två miljoner fler än som stödde George W Bush 2004. Och då finns det rätt många röster kvar att redovisa. John McCain ligger för närvarande på omkring 56,5 miljoner röster.
Röstdeltagandet har aldrig varit så här stort i USA. Preliminärt uppges 64 procent av de röstberättigade ha utnyttjat sin rätt. Det är en remarkabel ökning jämfört med tidigare år. Från 1970 och fram till 2004 låg röstdeltagandet i USA på mellan 50 och 55 procent. Sedan 1996 har trenden varit långsamt stigande och vid förra valet var röstdeltagandet för första gången på många decennier över 55 procent - 56,7 för att vara exakt.
USA går därmed tvärsemot många andra i-länder, där röstandelen sjunker liksom antalet partipolitiskt aktiva. Det är garanterat många som nu noga studerar utvecklingen i USA: Hur kommer det sig att det politiska engagemanget här är större än någonsin när det minskar på många andra håll? Intressant fråga och sannolikt finns det mer än ett svar.
Röstdeltagandet har aldrig varit så här stort i USA. Preliminärt uppges 64 procent av de röstberättigade ha utnyttjat sin rätt. Det är en remarkabel ökning jämfört med tidigare år. Från 1970 och fram till 2004 låg röstdeltagandet i USA på mellan 50 och 55 procent. Sedan 1996 har trenden varit långsamt stigande och vid förra valet var röstdeltagandet för första gången på många decennier över 55 procent - 56,7 för att vara exakt.
USA går därmed tvärsemot många andra i-länder, där röstandelen sjunker liksom antalet partipolitiskt aktiva. Det är garanterat många som nu noga studerar utvecklingen i USA: Hur kommer det sig att det politiska engagemanget här är större än någonsin när det minskar på många andra håll? Intressant fråga och sannolikt finns det mer än ett svar.
onsdag 5 november 2008
Flera bakslag för homosexuella
Valet här i USA i går handlade inte bara om vem som skulle bli president. Det fanns även en mängd andra val att göra. Ett antal senatorer skulle väljas, liksom ledamöter till representanthuset, politiker till delstatsparlamenten och en massa folk till diverse lokala styrelser och poster runt om i detta jättelika land.
Och så var det dessutom rätt många folkomröstningar. Jag har tidigare rapporterat om att invånarna i South Dakota skulle säga sitt om aborträtten - i USA:s mest abortfientliga delstat. Jag är skyldig er resultatet: 45 för och 55 emot förslaget att kraftigt begränsa kvinnans möjligheter att välja abort.
Även invånarna i Colorado och Kalifornien röstade emot förslag om begränsningar av aborträtten.
Några andra omröstningar landet runt:
Kalifornien, Arizona och Florida röstade samtliga nej till samkönade äktenskap. Det innebär att det nu är 30 delstater som inte tillåter homosexuella att gifta sig.
I Arkansas sa man nej till ogifta pars möjlighet att adoptera eller bli prövade som fosterföräldrar. I praktiken innebär också detta ett bakslag för homosexuella, eftersom förslaget var direkt och uttalat riktat mot deras möjligheter att adoptera.
Michigan sa nej till stamcellsforskning på embryon.
Invånarna i delstaten Washington sa ja till dödshjälp för patienter med kort tid kvar att leva. Det ska vara tillåtet för en läkare att skriva ut en dödlig dos med läkemedel till den patient som uppfyller kraven och själv så önskar.
Djur får ökade rättigheter i Kalifornien. Det gäller höns, grisar och kalvar som nu får lagstadgad rätt att ha tillräckligt utrymme för att kunna vända sig, ligga ner och "sträcka på benen".
Och så var det dessutom rätt många folkomröstningar. Jag har tidigare rapporterat om att invånarna i South Dakota skulle säga sitt om aborträtten - i USA:s mest abortfientliga delstat. Jag är skyldig er resultatet: 45 för och 55 emot förslaget att kraftigt begränsa kvinnans möjligheter att välja abort.
Även invånarna i Colorado och Kalifornien röstade emot förslag om begränsningar av aborträtten.
Några andra omröstningar landet runt:
Kalifornien, Arizona och Florida röstade samtliga nej till samkönade äktenskap. Det innebär att det nu är 30 delstater som inte tillåter homosexuella att gifta sig.
I Arkansas sa man nej till ogifta pars möjlighet att adoptera eller bli prövade som fosterföräldrar. I praktiken innebär också detta ett bakslag för homosexuella, eftersom förslaget var direkt och uttalat riktat mot deras möjligheter att adoptera.
Michigan sa nej till stamcellsforskning på embryon.
Invånarna i delstaten Washington sa ja till dödshjälp för patienter med kort tid kvar att leva. Det ska vara tillåtet för en läkare att skriva ut en dödlig dos med läkemedel till den patient som uppfyller kraven och själv så önskar.
Djur får ökade rättigheter i Kalifornien. Det gäller höns, grisar och kalvar som nu får lagstadgad rätt att ha tillräckligt utrymme för att kunna vända sig, ligga ner och "sträcka på benen".
tisdag 4 november 2008
Jordskredsseger
Barack Obama har utklassat John McCain. Slutresultatet kommer att bli närmare 370 elektorsröster för Obama, vilket är ungefär detsamma som Bill Clinton hade under sina två stora segrar på 1990-talet. Sannolikt kommer han numerärt hamna på rekordnivå, kanske runt 60-65 miljoner röster eller ännu fler. Han kommer troligen att få minst fem miljoner fler röster än McCain.
Om det blev en jordskredsseger i USA så blev det här i Washington DC närmast en 100-procentig dito. Det är ännu inte riktigt färdigräknat, men det lutar åt att 95 procent av angivna röster är på Barack Obama. Jag skriver det igen: 95 procent.
Jag var precis ute och kollade läget nere på M Street, pulsådern som leder in mot centrum och till Vita Huset. Mängder av folk gick och sprang in mot stan för att fira, bilar tutade och folk grät, skrattade och skrek. Så här såg det ut klockan kvart i ett på natten, lokal tid:
Om det blev en jordskredsseger i USA så blev det här i Washington DC närmast en 100-procentig dito. Det är ännu inte riktigt färdigräknat, men det lutar åt att 95 procent av angivna röster är på Barack Obama. Jag skriver det igen: 95 procent.
Jag var precis ute och kollade läget nere på M Street, pulsådern som leder in mot centrum och till Vita Huset. Mängder av folk gick och sprang in mot stan för att fira, bilar tutade och folk grät, skrattade och skrek. Så här såg det ut klockan kvart i ett på natten, lokal tid:
Storseger för historisk Obama
Valet är långt ifrån färdigräknat när detta skrivs, men som väntat kommer det att bli en storseger för Barack Obama och hans VP Joe Biden.
Således skrivs nu amerikansk historia. För första gången kommer en person som inte är helvit att ta plats i Vita Huset. Barack Obama är ju hälften av varje - mamman var vit och pappan svart.
Vad det definitiva slutresultatet kommer att bli är alltså oklart, men det är inte otänbart att Obama når upp till drömgränsen 300 elektorsröster. Fast det räcker med 270.
72-åringen John McCain avrundar nu sannolikt sin långa politik-karriär. Han har kvar sin plats i senaten fram till 2011, men han lär inte ställa upp till omval. Kanske skulle han istället satsa på en karriär som komiker? Han var riktigt kul i senaste Saturday Night Live.
Sarah Palin kommer säkert att återkomma i rampljuset. Det spekuleras redan för fullt att hon har planer inför presidentvalet 2012. Och den gången lär hon inte nöja sig med VP-kandidaturen.
Således skrivs nu amerikansk historia. För första gången kommer en person som inte är helvit att ta plats i Vita Huset. Barack Obama är ju hälften av varje - mamman var vit och pappan svart.
Vad det definitiva slutresultatet kommer att bli är alltså oklart, men det är inte otänbart att Obama når upp till drömgränsen 300 elektorsröster. Fast det räcker med 270.
72-åringen John McCain avrundar nu sannolikt sin långa politik-karriär. Han har kvar sin plats i senaten fram till 2011, men han lär inte ställa upp till omval. Kanske skulle han istället satsa på en karriär som komiker? Han var riktigt kul i senaste Saturday Night Live.
Sarah Palin kommer säkert att återkomma i rampljuset. Det spekuleras redan för fullt att hon har planer inför presidentvalet 2012. Och den gången lär hon inte nöja sig med VP-kandidaturen.
Parkbänken är mitt hem
Hemlösa har alltid haft svårt att registrera sig för att rösta i amerikanska val. I de flesta delstater måste man nämligen ha en fast adress för att kunna registrera sig. Och det kan ju vara en aning svårt att prestera när det är just en bostad och därmed en adress man saknar som hemlös.
Således har rösträtten i praktiken inte varit giltig för alla amerikanska medborgare.
Men nu har en federal domare, Edmund Sargus, uttalat sig för att alla ska ha samma möjligheter att rösta. Även hemlösa. Detta sedan en förening i Ohio, som organiserar hemlösa i delstaten, väckt frågan i en federal domstol.
Rent praktiskt kan en hemlös till exempel ange den parkbänk som han eller hon vanligtvis sover på som sin fasta adress. Och därmed kunna registrera sig och rösta i valen.
Enligt beräkningar finns det omkring 700 000 hemlösa personer i USA. Antalet ökar nu relativt snabbt på grund av den ekonomiska krisen.
Således har rösträtten i praktiken inte varit giltig för alla amerikanska medborgare.
Men nu har en federal domare, Edmund Sargus, uttalat sig för att alla ska ha samma möjligheter att rösta. Även hemlösa. Detta sedan en förening i Ohio, som organiserar hemlösa i delstaten, väckt frågan i en federal domstol.
Rent praktiskt kan en hemlös till exempel ange den parkbänk som han eller hon vanligtvis sover på som sin fasta adress. Och därmed kunna registrera sig och rösta i valen.
Enligt beräkningar finns det omkring 700 000 hemlösa personer i USA. Antalet ökar nu relativt snabbt på grund av den ekonomiska krisen.
Valet är igång
Långa köer ringlar sig utanför de tre vallokaler jag hunnit passera nu på morgonen här i Washington DC. En äldre granne som var ute och gick med hunden vid 7.30 sa att hon aldrig sett så mycket folk i kö för att rösta. Utanför fönstret där jag sitter just nu står omkring 300 personer i kö för att komma fram och lägga sin röst i den närbelägna kyrkan runt hörnet.
Runt om på öppnade vallokaler kommer samma rapporter. Massor av folk. Många tror att det kommer att bli ett större valdeltagande än på många, många år.
Samtidigt har det redan meddelats att man har problem med så kallade röstmaskiner i Richmond, som ligger i en av de viktigaste nyckelstaterna; Virginia. Det kan bli en lång natt om inte den fragila amerikanska rösttekniken håller. Vi har ju haft en del sådana exempel från de senaste valen. Ohio 2004 försenade slutresultatet ordentligt. Och år 2000 ställde Florida till det...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)