308 745 538. Så många är amerikanerna enligt den senaste folkräkningen, som genomfördes under 2010. Räkningen genomförs vart tionde år och slukar massor av resurser. Här saknas ju såväl personnummer som en mängd av de centrala register vi har i Sverige. Så den stora undersökningen genomförs mycket konkret: Via brev hem till hushållen, dörrknackning och andra former av praktiska aktiviteter.
För en person som kommer från ett centraliserat och genomrationaliserat land som Sverige är det en uppvisning i ineffektivitet. Men många amerikaner är måna om sin integritet och att införa personnummer och olika centrala register anses vara politiskt omöjligt. Om det inte handlar om nationell säkerhet, är kanske bäst att tillägga. Då är man beredd att gå rätt långt också när det gäller den personliga integriteten...
Hur som helst. US Census Bureau, som motsvarar den svenska Statistiska Centralbyrån, har precis släppt de första siffrorna från den stora räkningen. Statistiken visar bland att USA nu har 308,7 miljoner invånare. Det är en ökning med knappt tio procent sedan den förra räkningen för tio år sedan och ökningstakten är den lägsta sedan 1930-talet.
Minskad invandring på grund av det kärva ekonomiska läget är sannolikt den viktigaste förklaringen (precis som 30-talet med andra ord), tillsammans med låga födelsetal.
Census beskriver också befolkningsutvecklingen i de 50 delstaterna. Generellt minskar invånarantalet i landets nordöstra delstater, med "solstaterna" i väst och syd ökar.
Lokalt här i den amerikanska huvudstaden, som ju har en egen juridisk status och inte räknas som en delstat, ökar befolkningen relativt kraftigt efter många års minskning. Som mest hade Distriktet drygt 800 000 invånare år 1950. Därefter minskade invånarantalet stadigt varje decennium. Botten nåddes - av allt att döma - vid den förra mätningen, då befolkningen bestod av 572 000 personer.
Nu har antalet stigit till 602 000, en ökning med fem procent. Och enligt Census håller också huvudstadens befolkningssammansättning på att förändras. Huvuddelen av de personer som flyttar hit är vita eller "hispanics" (latinamerikaner) och den svarta andelen av befolkningen minskar stadigt. För 20 år sedan var 70 procent av DC:s invånare svarta. Förra mätningen hade den siffran sjunkit till 60 procent. Och nu ligger den på 53 procent. Det innebär att det bara är en tidsfråga innan de svarta inte längre är en majoritet i Washington DC - en historisk händelse i en stad som alltid dominerats av svarta.
onsdag 22 december 2010
torsdag 16 december 2010
Larry Kings sista show
En medial institution går i graven här i USA i kväll; Larry King gör sin sista show efter 25 år på prime time i CNN.
Han fyllde nyligen 77 år och har troget haft hängslena på under alla år som programledare i TV, men han började sin karriär som radiopratare. Några år efter att CNN drog igång, värvades han till den nya kanalen och fick sin egen intervjushow, Larry King Live. Han har haft timmen mellan 21 0ch 22 och normalt ägnas hela programmet åt en enda gäst.
I går, i det näst sista programmet, var det skådisen Barbra Streisand. Innehållet i kvällens program är såvitt jag vet hemligt, men det lär väl dyka upp en del kära gäster och en och annan överraskning, kan jag tro.
King har konsekvent haft en lyssnande och rätt tillbakahållen attityd som intervjuare, vilket gjort att han stuckit ut i en TV-värld fylld av självupptagna, gapiga och gåpåiga programledare - särskilt i kabelkanalerna. Han låter folk prata till punkt och genom sin stil har han genom åren byggt upp ett rejält förtroendekapital. Det har gjort att många personer valt att "träda fram" i Larry King Live efter en skandal eller något annat kontroversiellt.
Programmet ska fortsätta sändas året ut, resterande shower ska dock bara innehålla tillbakablickar från de 25 år som gått.
Larry King Live ersätts efter nyår med Piers Morgan Tonight med den brittiska journalisten Piers Morgan.
Han fyllde nyligen 77 år och har troget haft hängslena på under alla år som programledare i TV, men han började sin karriär som radiopratare. Några år efter att CNN drog igång, värvades han till den nya kanalen och fick sin egen intervjushow, Larry King Live. Han har haft timmen mellan 21 0ch 22 och normalt ägnas hela programmet åt en enda gäst.
I går, i det näst sista programmet, var det skådisen Barbra Streisand. Innehållet i kvällens program är såvitt jag vet hemligt, men det lär väl dyka upp en del kära gäster och en och annan överraskning, kan jag tro.
King har konsekvent haft en lyssnande och rätt tillbakahållen attityd som intervjuare, vilket gjort att han stuckit ut i en TV-värld fylld av självupptagna, gapiga och gåpåiga programledare - särskilt i kabelkanalerna. Han låter folk prata till punkt och genom sin stil har han genom åren byggt upp ett rejält förtroendekapital. Det har gjort att många personer valt att "träda fram" i Larry King Live efter en skandal eller något annat kontroversiellt.
Programmet ska fortsätta sändas året ut, resterande shower ska dock bara innehålla tillbakablickar från de 25 år som gått.
Larry King Live ersätts efter nyår med Piers Morgan Tonight med den brittiska journalisten Piers Morgan.
måndag 13 december 2010
Sverige i amerikanskt mediebrus
Sverige har fått ovanligt mycket uppmärksamhet här i USA den senaste tiden.
Först var det förstås Wikileaks och dess svenska anknytning. Hela historien kring Wikileaks är stor nyhetsmässigt, men inte så stor som den verkar vara i Europa. När det var som hetast, för någon vecka sedan, platsade den på topp tre över listan på mest uppmärksammade nyheter här i USA, men den intog aldrig förstaplatsen. Istället dominerade främst Obamas skatteuppgörelse med republikanerna.
Den svenska vinkeln (att han är misstänkt för bland annat sexuellt utnyttjande och våldtäkt) fick rätt stort utrymme och åklagaren i Göteborg citerades på många håll. Dessutom blev det snabbt en debatt, särskilt bland vänstersympatisörer, om att det hela i själva verket rörde sig om ett justitiemord - inte kan väl en sådan hjälte vara ett manligt svin? Anmälan från de två svenska kvinnorna var säkert regisserad av CIA och de svenska rättsväsendet har helt kapitulerat för amerikanska intressen. Ungefär så lät tongångarna från flera kända vänsterskribenter.
Svepande och torftig argumentation, tycker jag.
Sedan exploderade den där bomben i centrala Stockholm och det har det också rapporterats rätt ordentligt om, särskild under denna måndag. Såväl Washington Post som N Y Times hade rätt fylliga artiklar och i morse hade NPR (National Public Radio) en rapport från samarbetspartnern BBC:s korrespondent i Stockholm. "En tufft uppvaknande för ett öppet och fredligt land". Så låter väl en kortkort sammanfattning av den publicistiska vinkeln i de medier jag har kikat på här i USA.
Flera tar upp att det finns en hårdnande motsättning mellan många svenskar och vissa etniska minoriteter, särskilt då muslimer. Man påminner bland annat om Sverigedemokraternas framgångar i höstens riksdagsval.
Först var det förstås Wikileaks och dess svenska anknytning. Hela historien kring Wikileaks är stor nyhetsmässigt, men inte så stor som den verkar vara i Europa. När det var som hetast, för någon vecka sedan, platsade den på topp tre över listan på mest uppmärksammade nyheter här i USA, men den intog aldrig förstaplatsen. Istället dominerade främst Obamas skatteuppgörelse med republikanerna.
Den svenska vinkeln (att han är misstänkt för bland annat sexuellt utnyttjande och våldtäkt) fick rätt stort utrymme och åklagaren i Göteborg citerades på många håll. Dessutom blev det snabbt en debatt, särskilt bland vänstersympatisörer, om att det hela i själva verket rörde sig om ett justitiemord - inte kan väl en sådan hjälte vara ett manligt svin? Anmälan från de två svenska kvinnorna var säkert regisserad av CIA och de svenska rättsväsendet har helt kapitulerat för amerikanska intressen. Ungefär så lät tongångarna från flera kända vänsterskribenter.
Svepande och torftig argumentation, tycker jag.
Sedan exploderade den där bomben i centrala Stockholm och det har det också rapporterats rätt ordentligt om, särskild under denna måndag. Såväl Washington Post som N Y Times hade rätt fylliga artiklar och i morse hade NPR (National Public Radio) en rapport från samarbetspartnern BBC:s korrespondent i Stockholm. "En tufft uppvaknande för ett öppet och fredligt land". Så låter väl en kortkort sammanfattning av den publicistiska vinkeln i de medier jag har kikat på här i USA.
Flera tar upp att det finns en hårdnande motsättning mellan många svenskar och vissa etniska minoriteter, särskilt då muslimer. Man påminner bland annat om Sverigedemokraternas framgångar i höstens riksdagsval.
måndag 6 december 2010
Om Wikileaks och anonyma bloggare
Uppmärksamheten kring Wikileaks har ju varit enorm de senaste veckorna - trots att de publicerade dokumenten hittills egentligen inte innehållit några avgörande avslöjanden. Det har mest handlat om pikanta detaljer, pinsamma beskrivningar, allmänna tyckanden och rätt mycket skvaller.
Det är uppenbart att det är själva fenomenet Wikileaks som väcker sådan uppståndelse. Det är intressant och man kan fråga sig varför.
Tidigare har läckor - eller källor som de kallas i journalistiska sammanhang - i stort varit hänvisade till enbart medier och/eller polis och åklagare. (Om man inte jobbat som spion, då har ju Sovjetunionen alltid varit ett alternativ...)
Men numera har arenorna för läckor förändrat form. Och det är möjligen det som skapar, eller åtminstone bidrar till, den hysteri som finns kring Wikileaks.
För Wikileaks är ju egentligen inget annat än en publiceringsplattform för dokument som på ett eller annat sätt läckt ut från institutioner, organisationer eller företag.
Istället för att gå omvägen via medier, kan nu en "whistleblower" vända sig direkt till denna publiceringsplattform. Och uppfylls bara de två grundkriterierna: att dokumenten inte ska vara producerade av den som läcker samt att det ska vara originalhandlingar, så talar mycket för att uppgifterna publiceras.
Detta ger en helt annan sprängkraft än de tidigare väldigt omständliga sätten att läcka. Sedan kompliceras det här med en del juridiska oklarheter. Med vissa undantag (rikets säkerhet) så är källan skyddad i svensk lagstiftning, förutsatt att man läckt till en journalist. Journalisten/redaktionen har skyldighet att skydda sin källa. Inom offentlig förvaltning kommer dessutom regelverket kring meddelarfriheten in. Motsvarande lagstiftning finns i många andra länder.
Men dessa lagar om källskydd, meddelarfriheten, förbudet att efterforska källa och liknande gäller knappast för läckor till publiceringsplattformar som Wikileaks, eftersom den kan troligen inte kan anses vara en journalistisk produkt. Däremot så gäller lagstiftingen förstås när medierna publicerar uppgifter från Wikileaks...
Hur som helst. Det här handlar ytterst om transparens och hur öppet ett samhälle ska tillåtas vara. Konsekvenserna av Wikileaks kommer att leda till en diskussion kring just detta. Och jag tror att den diskussionen kommer att bli viktigare än avslöjandena i sig.
Det kommer också leda till en diskussion om mediernas roll som granskare. För på sätt och vis är ju Wikileaks ett underbetyg åt journalisterna. Det finns ett uppenbart behov av att dela med sig av handlingar och dokument som man av olika skäl vill offentliggöra. Men man är inte villig att gå omvägen via medierna.
Detta får mig att tänka på en annan företeelse som kanske egentligen bara är en annan sida av samma mynt: De "hemliga bloggarna". I Sverige finns det ett flertal personer som anonymt och ofta kritiskt beskriver sin arbetsplats - ett företag eller en myndighet eller vad det nu är.
Jag har självt tidigare skrivit om Totalstyrelsen, där bloggaren Gullan mer eller mindre regelbundet (mindre frekvent på senare tid) publicerat inlägg som bitvis varit mycket kritiska till myndighetsledningen. Bloggen har väckt stor uppmärksamhet också utanför bloggvärlden. I flera av sina texter har Gullan varit milt uttryckt skeptisk till just massmedierna och såvitt jag förstår har hon valt bloggformen just för att hon menar att medierna inte klarar av sin kritiskt granskande roll.
Såväl Wikipedia som de anonyma bloggarna är exempel på att ny och enkel publiceringsteknik kan leda till ett mer öppet och transparent samhället vid sidan av de etablerade mediekanalerna (även om Wikileaks samarbeter med flera stora redaktioner). Och det tycker jag är bra, även om det inte är alldeles problemfritt. För plötsligt finns det ju inte heller någon som ansvarar för publiceringen - eller som kan ställas till svars för publiceringsskador...
Men det är delvis en annan diskussion. Låt mig ta den en annan gång.
Det är uppenbart att det är själva fenomenet Wikileaks som väcker sådan uppståndelse. Det är intressant och man kan fråga sig varför.
Tidigare har läckor - eller källor som de kallas i journalistiska sammanhang - i stort varit hänvisade till enbart medier och/eller polis och åklagare. (Om man inte jobbat som spion, då har ju Sovjetunionen alltid varit ett alternativ...)
Men numera har arenorna för läckor förändrat form. Och det är möjligen det som skapar, eller åtminstone bidrar till, den hysteri som finns kring Wikileaks.
För Wikileaks är ju egentligen inget annat än en publiceringsplattform för dokument som på ett eller annat sätt läckt ut från institutioner, organisationer eller företag.
Istället för att gå omvägen via medier, kan nu en "whistleblower" vända sig direkt till denna publiceringsplattform. Och uppfylls bara de två grundkriterierna: att dokumenten inte ska vara producerade av den som läcker samt att det ska vara originalhandlingar, så talar mycket för att uppgifterna publiceras.
Detta ger en helt annan sprängkraft än de tidigare väldigt omständliga sätten att läcka. Sedan kompliceras det här med en del juridiska oklarheter. Med vissa undantag (rikets säkerhet) så är källan skyddad i svensk lagstiftning, förutsatt att man läckt till en journalist. Journalisten/redaktionen har skyldighet att skydda sin källa. Inom offentlig förvaltning kommer dessutom regelverket kring meddelarfriheten in. Motsvarande lagstiftning finns i många andra länder.
Men dessa lagar om källskydd, meddelarfriheten, förbudet att efterforska källa och liknande gäller knappast för läckor till publiceringsplattformar som Wikileaks, eftersom den kan troligen inte kan anses vara en journalistisk produkt. Däremot så gäller lagstiftingen förstås när medierna publicerar uppgifter från Wikileaks...
Hur som helst. Det här handlar ytterst om transparens och hur öppet ett samhälle ska tillåtas vara. Konsekvenserna av Wikileaks kommer att leda till en diskussion kring just detta. Och jag tror att den diskussionen kommer att bli viktigare än avslöjandena i sig.
Det kommer också leda till en diskussion om mediernas roll som granskare. För på sätt och vis är ju Wikileaks ett underbetyg åt journalisterna. Det finns ett uppenbart behov av att dela med sig av handlingar och dokument som man av olika skäl vill offentliggöra. Men man är inte villig att gå omvägen via medierna.
Detta får mig att tänka på en annan företeelse som kanske egentligen bara är en annan sida av samma mynt: De "hemliga bloggarna". I Sverige finns det ett flertal personer som anonymt och ofta kritiskt beskriver sin arbetsplats - ett företag eller en myndighet eller vad det nu är.
Jag har självt tidigare skrivit om Totalstyrelsen, där bloggaren Gullan mer eller mindre regelbundet (mindre frekvent på senare tid) publicerat inlägg som bitvis varit mycket kritiska till myndighetsledningen. Bloggen har väckt stor uppmärksamhet också utanför bloggvärlden. I flera av sina texter har Gullan varit milt uttryckt skeptisk till just massmedierna och såvitt jag förstår har hon valt bloggformen just för att hon menar att medierna inte klarar av sin kritiskt granskande roll.
Såväl Wikipedia som de anonyma bloggarna är exempel på att ny och enkel publiceringsteknik kan leda till ett mer öppet och transparent samhället vid sidan av de etablerade mediekanalerna (även om Wikileaks samarbeter med flera stora redaktioner). Och det tycker jag är bra, även om det inte är alldeles problemfritt. För plötsligt finns det ju inte heller någon som ansvarar för publiceringen - eller som kan ställas till svars för publiceringsskador...
Men det är delvis en annan diskussion. Låt mig ta den en annan gång.
söndag 28 november 2010
Brottsprovokation och terrorbekämpning
Det här med brottsprovokation är klart bekymmersamt. I Sverige är vi av hävd försiktiga med att provocera fram brott, i praktiken är det i princip förbjudet. Polisen eller andra myndigheter får inte rigga upp omständigheter som på något sätt kan få folk att utföra något kriminellt. Det handlar ytterst om rättsäkerhet. Är det personen eller situationen som gör brottet? Hade det överhuvudtaget blivit begått om inte någon eller något skapat möjligheten? Och är det i så fall rimligt att ställa någon till svars?
Här i USA har man generellt en helt annan syn på brottsprovokation. Det används frekvent av myndigheterna inom snart sagt alla kriminella områden - till exempel narkotika-, egendoms- och inte minst när det gäller terrorbrott.
På senare tid har medierna rapporterat om flera fall när det gäller misstänkta - eller snarare potentiella - terrorister. Senast nu i helgen greps och häktades en 19-årig kille med somalisk bakgrund i Portland, Oregon. Han anklagas för att ha försökt detonera en bil full med sprängmedel i samband med att tusentals personer samlats på ett torg för att se stadens julgran tändas.
Men bilen och sprängmedlen - som i själva verket var helt ofarliga attrapper - var ordnade av FBI-agenter som låtsades vara muslimska fanatiker.
Pojken blev enligt medieuppgifter alltmer intresserad av extrema muslimska tankegångar för några år sedan och hade gjort sin inställning tydlig via bland annat chatforum på nätet. Hans åsikter registrerades av de amerikanska myndigheterna, som började följa hans aktiviteter. De var endast verbala till att börja med, men för en tid sedan fick han kontakt med några "radikala muslimer" som hade ett konkret förslag till honom: Varför inte ställa till med ett rejält blodblad i samband med att runt 10 000 personer samlats på det centrala torget i Portland när stadens julgran tänds?
19-åringen hade en del kontakt med de "radikala muslimerna", som naturligtvis var FBI-agenter, och vid åtminstone ett tillfälle träffades de och provsprängde en mindre laddning på ett undanskymt ställe.
Planerna blev alltmer konkreta och häromdagen hade det blivit dags att gå från ord till handling. De "radikala muslimerna" hade ordnat fram en bil full med sprängmedel. 19-åringen och en annan person (FBI-agent) körde fram bilen till torget, parkerade den och gick därifrån. En stund senare gav FBI-agenten över en mobiltelefon till 19-åringen samt gav honom information om vilket telefonnummer han skulle knappa in. Detta nummer skulle sedan detonera laddningen.
19-åringen slog numret. Inget hände. FBI-agenten uppmanade honom att gå ut (de befann sig på tågstationen i Portland) för att få bättre satellit-kontakt. Han gick ut, slog numret en gång till och greps därpå av FBI.
Den här arbetsmetoden med framprovocerade terrorbrott har använt ett flertal gånger av FBI de senaste åren. Så sent som för några veckor sedan var det ett liknande fall här i Distriktet med en person som planerade att utföra ett bombattentat på tunnelbanan. Ockås han hade planerat dådet tillsammans med FBI-agenter "under cover".
Metoden har kritiserats av företrädare för den muslimska rörelsen här i USA, men har i övrigt inte lett till någon större diskussion.
Det är märkligt. Vem vet om denne 19-åring verkligen hade tänkt genomföra ett dåd av den här kalibern om han inte fått allt serverat på ett silverfat? Om han inte blivit kontaktad av dessa FBI-agenter hade han kanske så småningom slagit sina "radikala muslimska" idéer ur hågen och kommit till insikt att terrordåd inte är den rätta vägen. Som tonåring blir man normalt väldigt lätt påverkad av vad andra säger och tycker - särskilt om det är folk som är äldre och som är inne på samma spår som en själv.
Ja, det finns massor av etiska, moraliska, rättsäkerhetsmässiga och andra frågor att ställa och diskutera kring FBI:s provokationsmetoder och terrorbekämpning.
För den 19-årige Mohamed Osman Mohamud väntar nu av allt att döma ett mycket långvarigt fängelstraff. Och i medierna beskrivs hur FBI nystat upp och avslöjat ytterligare ett planerat terrordåd som kunde fått katastrofala följder.
Frågan är bara vem som skapade situationen?
Läs mer om brottsprovokationen i Washington Post.
Här i USA har man generellt en helt annan syn på brottsprovokation. Det används frekvent av myndigheterna inom snart sagt alla kriminella områden - till exempel narkotika-, egendoms- och inte minst när det gäller terrorbrott.
På senare tid har medierna rapporterat om flera fall när det gäller misstänkta - eller snarare potentiella - terrorister. Senast nu i helgen greps och häktades en 19-årig kille med somalisk bakgrund i Portland, Oregon. Han anklagas för att ha försökt detonera en bil full med sprängmedel i samband med att tusentals personer samlats på ett torg för att se stadens julgran tändas.
Men bilen och sprängmedlen - som i själva verket var helt ofarliga attrapper - var ordnade av FBI-agenter som låtsades vara muslimska fanatiker.
Pojken blev enligt medieuppgifter alltmer intresserad av extrema muslimska tankegångar för några år sedan och hade gjort sin inställning tydlig via bland annat chatforum på nätet. Hans åsikter registrerades av de amerikanska myndigheterna, som började följa hans aktiviteter. De var endast verbala till att börja med, men för en tid sedan fick han kontakt med några "radikala muslimer" som hade ett konkret förslag till honom: Varför inte ställa till med ett rejält blodblad i samband med att runt 10 000 personer samlats på det centrala torget i Portland när stadens julgran tänds?
19-åringen hade en del kontakt med de "radikala muslimerna", som naturligtvis var FBI-agenter, och vid åtminstone ett tillfälle träffades de och provsprängde en mindre laddning på ett undanskymt ställe.
Planerna blev alltmer konkreta och häromdagen hade det blivit dags att gå från ord till handling. De "radikala muslimerna" hade ordnat fram en bil full med sprängmedel. 19-åringen och en annan person (FBI-agent) körde fram bilen till torget, parkerade den och gick därifrån. En stund senare gav FBI-agenten över en mobiltelefon till 19-åringen samt gav honom information om vilket telefonnummer han skulle knappa in. Detta nummer skulle sedan detonera laddningen.
19-åringen slog numret. Inget hände. FBI-agenten uppmanade honom att gå ut (de befann sig på tågstationen i Portland) för att få bättre satellit-kontakt. Han gick ut, slog numret en gång till och greps därpå av FBI.
Den här arbetsmetoden med framprovocerade terrorbrott har använt ett flertal gånger av FBI de senaste åren. Så sent som för några veckor sedan var det ett liknande fall här i Distriktet med en person som planerade att utföra ett bombattentat på tunnelbanan. Ockås han hade planerat dådet tillsammans med FBI-agenter "under cover".
Metoden har kritiserats av företrädare för den muslimska rörelsen här i USA, men har i övrigt inte lett till någon större diskussion.
Det är märkligt. Vem vet om denne 19-åring verkligen hade tänkt genomföra ett dåd av den här kalibern om han inte fått allt serverat på ett silverfat? Om han inte blivit kontaktad av dessa FBI-agenter hade han kanske så småningom slagit sina "radikala muslimska" idéer ur hågen och kommit till insikt att terrordåd inte är den rätta vägen. Som tonåring blir man normalt väldigt lätt påverkad av vad andra säger och tycker - särskilt om det är folk som är äldre och som är inne på samma spår som en själv.
Ja, det finns massor av etiska, moraliska, rättsäkerhetsmässiga och andra frågor att ställa och diskutera kring FBI:s provokationsmetoder och terrorbekämpning.
För den 19-årige Mohamed Osman Mohamud väntar nu av allt att döma ett mycket långvarigt fängelstraff. Och i medierna beskrivs hur FBI nystat upp och avslöjat ytterligare ett planerat terrordåd som kunde fått katastrofala följder.
Frågan är bara vem som skapade situationen?
Läs mer om brottsprovokationen i Washington Post.
onsdag 24 november 2010
Fenomenet Sarah Palin släpper ny bok
Sarah Palins nya bok America By Heart - Reflections on Family, Faith and Flag kom ut i går, tisdag och var redan innan publiceringsdagen en given försäljningssuccé.
Och även om dottern Bristol förlorade Dancing With the Stars i går kväll, så går det inte att komma undan det faktum att Sarah Palin och hennes familj är stora här i USA. Varumärket Palin är värt åtskilliga miljoner, hela familjen håvar in pengar via TV-shower, föreläsningar, bokskrivande, expertmedverkan i Fox News och annat inkomstbringande.
Där är många amerikaner som älskar att följa fenomenet Palin. Sarah Palin's Alaska på TV-kanalen TLC slog alla tittarrekord när den hade premiär häromveckan - fem miljoner följde Palins äventyr i den alskiska vardagen. Hennes offentliga möten är alltid smockfulla.
Nu ger hon sig ut på en bokturné som garanterat kommer att bli oerhört omskriven - och som av en händelse går till ett antal av de stater som betraktas som de viktigaste i samband med presidentval...
Spekulationerna om hon ska ställa upp mot Barack Obama 2012 är våldsamma och går åt alla håll. En del analytiker och förståsigpåare menar att det är uppenbart att hon siktar på presidentvalet. Andra menar att hon egentligen har det perfekt som det är nu; Hon är en stor hjälte i mångas ögon, hon drar in mångmiljonbelopp och hon har ett avsevärt politiskt inflytande i en helt fri roll.
Själv har hon svarat svävande på frågan, men absolut inte stängt några dörrar. "Om Amerika behöver mig så ställer jag upp", ungefär. Och så länge hon är aktuell och så länge det spekuleras, så länge lär hon och hennes familj också befinna sig i rampljuset och hålla grytan kokande.
Kolla gärna en mig närstående korrespondents reflektioner i ämnet Sarah Palin här (krönika 19 november).
Och även om dottern Bristol förlorade Dancing With the Stars i går kväll, så går det inte att komma undan det faktum att Sarah Palin och hennes familj är stora här i USA. Varumärket Palin är värt åtskilliga miljoner, hela familjen håvar in pengar via TV-shower, föreläsningar, bokskrivande, expertmedverkan i Fox News och annat inkomstbringande.
Där är många amerikaner som älskar att följa fenomenet Palin. Sarah Palin's Alaska på TV-kanalen TLC slog alla tittarrekord när den hade premiär häromveckan - fem miljoner följde Palins äventyr i den alskiska vardagen. Hennes offentliga möten är alltid smockfulla.
Nu ger hon sig ut på en bokturné som garanterat kommer att bli oerhört omskriven - och som av en händelse går till ett antal av de stater som betraktas som de viktigaste i samband med presidentval...
Spekulationerna om hon ska ställa upp mot Barack Obama 2012 är våldsamma och går åt alla håll. En del analytiker och förståsigpåare menar att det är uppenbart att hon siktar på presidentvalet. Andra menar att hon egentligen har det perfekt som det är nu; Hon är en stor hjälte i mångas ögon, hon drar in mångmiljonbelopp och hon har ett avsevärt politiskt inflytande i en helt fri roll.
Själv har hon svarat svävande på frågan, men absolut inte stängt några dörrar. "Om Amerika behöver mig så ställer jag upp", ungefär. Och så länge hon är aktuell och så länge det spekuleras, så länge lär hon och hennes familj också befinna sig i rampljuset och hålla grytan kokande.
Kolla gärna en mig närstående korrespondents reflektioner i ämnet Sarah Palin här (krönika 19 november).
fredag 19 november 2010
Dramatisk ökning av legal marijuana - trots nej i Kalifornien
Det blev ett nej till legalisering av marijuana-användning i Kalifornien. Omröstningen skedde i samband med valet den 2 november och resultatet var rätt väntat.
Jag stod i startgropen för att skriva en artikel för en svensk tidskrift om omröstningen, men eftersom majoriteten gick emot en legalisering så enades redakören och jag om att ligga lågt. Eftersom jag ändå researchat lite, så tänkte jag trots allt skriva några rader om ämnet här på bloggen.
För även om de röstande i Kalifornien sa nej, så har den legala hanteringen av marijuana vuxit dramatiskt i USA under de senaste tio åren. Det började med att just Kalifornien godkände marjuana för medicinskt bruk 1996 och sedan dess har ytterligare 12 delstater plus DC gjort detsamma. Enligt en artikel i Time så finns det nu ungefär 370 000 legala marijuana-användare i USA. Även om det fortfarande är en stor majoritet som är emot en legalisering, så är trenden klar: Stödet för en lagändring som skulle möjliggöra marijuanaköp och -innehav ökar. Och ökar kraftigt. Bland unga under 30 år är det fler som vill ha en legalisering än som är emot. Särskilt tydligt är trenden längs både väst- och östkusterna.
Enligt en del analytiker är det bara en tidsfråga innan Kalifornien - eller Oregon eller någon annan kuststat - kommer att släppa marijuanan fri. Anhängarna till proposition 19 i Kalifornien har redan gjort klart att de kommer att återkomma med ett nytt legaliseringsförslag redan till nästan val, 2012.
Vad ligger då bakom denna legaliseringstrend?
Det finns flera förklaringar. En viktig är att det är väldigt många i USA som använder marijuana som berusningsmedel. Enligt den officiella statistiken har mer än 40 procent av amerikaner över 12 år använt cannabis minst en gång. Det är 102 miljoner personer. Runt 15 miljoner betraktas som regelbundna brukare, det vill säga använder marijuana minst en gång per månad.
En annan förklaring är att det finns starka grupper som trycker på. Dels organiserade användare, men också en växande industri eller näringsverksamhet kring cannabisbruket. Det handlar främst om (legala) odlare, som blivit allt fler de senaste åren och som naturligtvis vill se sin marknad växa.
En tredje orsak till legaliseringstrenden är staternas urusla ekonomi. Om de kan legalisera cannabis, kan de också skattebelägga sektorn. Bara i Kalifornien sägs den illegala marijuanan årligen omsätta omkring 14 miljarder dollar. En delstatlig skatt på fem procent skulle generera en nätt liten extrainkomst på gott och väl 700 miljoner dollar. Naturligtvis kommer en reglering kosta en slant, men nettointäkten bör ändå bli en halv miljard dollar, vilket är lika med 3,5 miljarder kronor. Det måste te sig rätt lockande för den extremt skuldtungda delstaten...
Det ska bli intressant att följa legaliseringsdebatten här i USA framöver. En intressant aspekt är att de federala (nationella) lagarna helt förbjuder bruket av marijuana/cannabis, oavsett skäl (det vill säga även om det sägs vara medicinskt motiverat). Här finns alltså en juridisk paradox mellan de 14 delstater som legaliserat medicinsk marijuana och den amerikanska staten.
Jag stod i startgropen för att skriva en artikel för en svensk tidskrift om omröstningen, men eftersom majoriteten gick emot en legalisering så enades redakören och jag om att ligga lågt. Eftersom jag ändå researchat lite, så tänkte jag trots allt skriva några rader om ämnet här på bloggen.
För även om de röstande i Kalifornien sa nej, så har den legala hanteringen av marijuana vuxit dramatiskt i USA under de senaste tio åren. Det började med att just Kalifornien godkände marjuana för medicinskt bruk 1996 och sedan dess har ytterligare 12 delstater plus DC gjort detsamma. Enligt en artikel i Time så finns det nu ungefär 370 000 legala marijuana-användare i USA. Även om det fortfarande är en stor majoritet som är emot en legalisering, så är trenden klar: Stödet för en lagändring som skulle möjliggöra marijuanaköp och -innehav ökar. Och ökar kraftigt. Bland unga under 30 år är det fler som vill ha en legalisering än som är emot. Särskilt tydligt är trenden längs både väst- och östkusterna.
Enligt en del analytiker är det bara en tidsfråga innan Kalifornien - eller Oregon eller någon annan kuststat - kommer att släppa marijuanan fri. Anhängarna till proposition 19 i Kalifornien har redan gjort klart att de kommer att återkomma med ett nytt legaliseringsförslag redan till nästan val, 2012.
Vad ligger då bakom denna legaliseringstrend?
Det finns flera förklaringar. En viktig är att det är väldigt många i USA som använder marijuana som berusningsmedel. Enligt den officiella statistiken har mer än 40 procent av amerikaner över 12 år använt cannabis minst en gång. Det är 102 miljoner personer. Runt 15 miljoner betraktas som regelbundna brukare, det vill säga använder marijuana minst en gång per månad.
En annan förklaring är att det finns starka grupper som trycker på. Dels organiserade användare, men också en växande industri eller näringsverksamhet kring cannabisbruket. Det handlar främst om (legala) odlare, som blivit allt fler de senaste åren och som naturligtvis vill se sin marknad växa.
En tredje orsak till legaliseringstrenden är staternas urusla ekonomi. Om de kan legalisera cannabis, kan de också skattebelägga sektorn. Bara i Kalifornien sägs den illegala marijuanan årligen omsätta omkring 14 miljarder dollar. En delstatlig skatt på fem procent skulle generera en nätt liten extrainkomst på gott och väl 700 miljoner dollar. Naturligtvis kommer en reglering kosta en slant, men nettointäkten bör ändå bli en halv miljard dollar, vilket är lika med 3,5 miljarder kronor. Det måste te sig rätt lockande för den extremt skuldtungda delstaten...
Det ska bli intressant att följa legaliseringsdebatten här i USA framöver. En intressant aspekt är att de federala (nationella) lagarna helt förbjuder bruket av marijuana/cannabis, oavsett skäl (det vill säga även om det sägs vara medicinskt motiverat). Här finns alltså en juridisk paradox mellan de 14 delstater som legaliserat medicinsk marijuana och den amerikanska staten.
måndag 15 november 2010
Barnbok av Obama lär skapa debatt
Barack Obama är inte bara pappa, framgångsrik jurist och president i USA. Han är författare också. Hans två böcker Dreams From My Father (1995) och The Audacity of Hope (2006) har båda sålt i jätteupplagor inte bara här utan runt om i världen.
Och trots att han rimligen är rätt upptagen med diverse kriser och krig just nu, så kommer han i dagarna ut med sitt tredje litterära alster. Denna gång är det en barnbok: Of Thee I Sing - A Letter to My Daughters.
I boken, som inleds med den underbara meningen "Have I told you lately how wonderful you are?", berättar Obama om 13 amerikanska personer som på olika sätt betytt mycket för honom - och som han tycker kan tjäna som goda föredömen för hans döttrar (och naturligtvis för resten av oss).
Enligt förlaget skrev Barack Obama boken mellan valet i november 2008 och installationen några månader senare. Publiceringen kommer dock först nu eftersom det tog lite tid att få fram bra illustrationer - illustratör är Loren Long som tidigare arbetat med bland andra Madonna.
Boken kommer ut här i USA i morgon, tisdag.
Vilka är då de 13 amerikanerna? Amerikareportage kan presentera hela listan - som inte är helt mainstream och säkert kommer att väcka en del debatt:
Och trots att han rimligen är rätt upptagen med diverse kriser och krig just nu, så kommer han i dagarna ut med sitt tredje litterära alster. Denna gång är det en barnbok: Of Thee I Sing - A Letter to My Daughters.
I boken, som inleds med den underbara meningen "Have I told you lately how wonderful you are?", berättar Obama om 13 amerikanska personer som på olika sätt betytt mycket för honom - och som han tycker kan tjäna som goda föredömen för hans döttrar (och naturligtvis för resten av oss).
Enligt förlaget skrev Barack Obama boken mellan valet i november 2008 och installationen några månader senare. Publiceringen kommer dock först nu eftersom det tog lite tid att få fram bra illustrationer - illustratör är Loren Long som tidigare arbetat med bland andra Madonna.
Boken kommer ut här i USA i morgon, tisdag.
Vilka är då de 13 amerikanerna? Amerikareportage kan presentera hela listan - som inte är helt mainstream och säkert kommer att väcka en del debatt:
- Konstnären Georgia O'Keeffe
- Forskaren Albert Einstein
- Baseballspelaren Jackie Robinson
- Indinahövdingen Sitting Bull
- Sångaren Billie Holiday
- Politiska aktivisten Helen Keller
- Arkitekten Maya Lin
- Sociala aktivisten Jane Addams
- Pastorn Martin Luther King
- Astronauten Neil Armstrong
- Fackliga aktivisten Cesar Chavez
- Tidigare presidenten Abraham Lincoln
- Dito George Washington
Intressant lista. Jag misstänker att Fox News kommer att diskutera Obamas val av t ex Helen Keller. Hon var en dövblind kvinna (född 1880, död 1968) som lärde sig kommunicera bland annat genom att känna på andras läppar. Hon var politiskt aktiv socialist och med i den syndikalistiska rörelsen IWW (där även Joe Hill var medlem) och kämpade hela sitt liv för social rättvisa och kvinnors lika rättigheter, skrev ett flertal böcker och avlade även en akademisk examen.
I amerikanska medier har man även lyft ett eller annat ögonbryn över att Sitting Bull finns med på listan.
Några andra kommentarer:
Jackie Robinson blev 1947 den första svarta spelaren i den dittills helvita profesionella amerikanska baseball-ligan.
Maya Lin har skapat Vietnam-monumentet. Hon vara bara 21 år när hennes förslag vann den utlysta tävlingen.
Jane Addams betraktas här i USA som en föregångarna när det gäller socialt arbete. Hon var feminist och fick Nobels fredspris 1931.
Cesar Chavez är en legend inom amerikansk fackföreningsrörelse. Han var med om att starta National farm Workers Association.
Jag kan även konstatera att nästan hälften (6 av 13) av personerna är kvinnor. Vidare finns tre svarta, en latinamerikan, en asiat och en representant från ursprungsbefolkningen med på listan. Dessutom en funktionshindrad.
Bra spridning, med andra ord.
torsdag 11 november 2010
Bitter medicin mot statsskulden
I vintras tillsatte president Obama en tvärpolitisk "skuldkommission" ("National Commission on Fiscal Responsibilty and Reform" eller "Debt Panel" i dagligt tal). 18 ledamöter har sedan dess, under delat ledarskap (en republikansk och en demokratisk ordförande), arbetat med att ta fram ett förslag om hur den amerikanska statsskulden ska kunna reduceras och hur statens finanser ska bli "sustainable". USA:s statskuld är för närvarande runt 13 000 miljarder dollar. Vilket motsvarar omkring 45 000 dollar per invånare. Den svenska statsskulden ligger på runt 130 000 kr per invånare (cirka 20 000 dollar).
I går la panelen fram sitt betänkande. Och det var en bitter medicin som ordinerades, bland annat:
I går la panelen fram sitt betänkande. Och det var en bitter medicin som ordinerades, bland annat:
- Kraftiga nedskärningar inom den statliga budgeten. Eftersom den i princip bara består av två delar så handlar i det i praktiken om minskade militära utgifter samt neddragningar i de stora sociala programmen; Social Security (pensionärssystemet), Medicare (hälso- och sjukvård för äldre och funktionshindrade) samt Medicaid (hälso- och sjukvård för de allra fattigaste).
- Höjd pensionsålder, på sikt till 69 år.
- Höjda skatter och avgifter.
- Mindre möjligheter för skatteavdrag.
Den intresserade kan läsa om hela förslaget i dagens Washington Post.
Den amerikanska skuldpanelen får mig att osökt tänka på den så kallade Lindbeck-kommissionen, som tillsattes i samband med den akuta svenska finanskrisen i början av 1990-talet. Ni kanske minns de 113 punkterna som professorn i nationalekonomi, Assar Lindbeck, presenterade i sitt slutbetänkande 1993? Det handlade om allt från längre skoldagar till sänkta ersättningar inom socialförsäkringarna. Precis som gårdagens Debt Panel så ordinerade Lindbeckkommissionen en bitter medicin för medborgarna.
Några år senare gjorde jag som journalist på tidningen Arbetaren ett uppföljande reportage om de 113 punkterna. Hur många hade faktiskt genomförts, hur många var på gång och hur många var inte aktuella? Jag kommer inte exakt ihåg resultatet, men det var en betydande andel som antingen redan var beslutade eller som var på väg att beslutas eller genomföras.
Jag hade ett långt samtal med professorn om vad jag kommit fram till och jag minns att han var förvånad över genomslaget - han hade själv inte gjort någon uppföljning.
Reportaget blev rejält uppmärksammat i andra medier och kommenterades bland annat på flera ledarsidor.
Det återstår att se hur många av den amerikanska kommissionens förslag som kommer att genomföras. Det är presidentval om knappt två år. Det är knappast lockande för Obama att fatta beslut om kraftiga nedskärningar och höjda avgifter och skatter om han siktar på att bli omvald.
Sannolikt kommer förslagen att dras i långbänk, som Thorbjörn Fälldin troligen hade uttryckt saken...
torsdag 4 november 2010
Om tron som kan försätta berg och avgöra val
Mellanårsvalet är över här i USA och resultatet blev väl ungefär som väntat: Republikanerna gick framåt stort och tog över majoriteten i representanthuset. Senaten är fortfarande demokratiskt, men man förlorade sex mandat. Det mest glädjande för demokraterna var väl att Harry Reid lyckades besegra Tea Party-favoriten Sharron Angle i senatsvalet i Nevada. I övrigt var det inte så mycket att yvas över.
Nu funderar Rand Paul, som vann senastvalet i Kentucky, att starta en särskild Tea Party-grupp i kongressen. Även om flera av Tea Party-kandidaterna inte lyckades komma in i kongressen, så måste valet ändå betraktas som en rejält politiskt genomslag för denna brokiga och högljudda rörelse.
I skuggan av republikanernas framgångar och Tea Party-rörelsens avtryck på den politiska scenen, så finns det en annan stark och inflytelserik grupp inom amerikansk politik: Den konservativa kristna rörelsen.
Den kristna högern har spelat en stor och tung roll under många år och mycket talar för att dess betydelse snarare ökar än minskar. En stor del av Tea Party-rörelsen är aktiva inom högerorienterade samfund - och i många fall rör det sig om renodlat fundamentalistiska trosuppfattningar: Guds ord och Bibeln ska styra samhället.
För den som är intresserad så finns det ett längre reportage på detta tema i senaste numret av tidskriften Fokus. Min blygsamhet förhindrar mig från att berätta vem som skrivit detta alster, men det är värt att läsa...
Nu funderar Rand Paul, som vann senastvalet i Kentucky, att starta en särskild Tea Party-grupp i kongressen. Även om flera av Tea Party-kandidaterna inte lyckades komma in i kongressen, så måste valet ändå betraktas som en rejält politiskt genomslag för denna brokiga och högljudda rörelse.
I skuggan av republikanernas framgångar och Tea Party-rörelsens avtryck på den politiska scenen, så finns det en annan stark och inflytelserik grupp inom amerikansk politik: Den konservativa kristna rörelsen.
Den kristna högern har spelat en stor och tung roll under många år och mycket talar för att dess betydelse snarare ökar än minskar. En stor del av Tea Party-rörelsen är aktiva inom högerorienterade samfund - och i många fall rör det sig om renodlat fundamentalistiska trosuppfattningar: Guds ord och Bibeln ska styra samhället.
För den som är intresserad så finns det ett längre reportage på detta tema i senaste numret av tidskriften Fokus. Min blygsamhet förhindrar mig från att berätta vem som skrivit detta alster, men det är värt att läsa...
måndag 1 november 2010
Bristen på entusiasm kan avgöra valet
I morgon, tisdag, är det valdag här i USA och enligt opinionsmätningarna ser det ut att bli en rysare. Republikanerna kommer att gå fram rejält på i stort set alla fronter och som det verkar tar de över majoriteten i representanhuset. I kongressens andra kammare är det betydligt jämnare, främst för att nästan två av tre platser inte är valbara - senatorerna har sex års mandatperiod vilket innebär att en tredjedel av kammaren väljs om vartannat år. Hade alla senatssäten varit uppe för omval hade republikanerna sannolikt tagit över också här. De senaste opinionsmätningarna talar om att senaten kommer att delas upp i två exakt lika stora block: 50 republikaner och 50 demokrater (där ingår även två oberoende senatorer).
Barack Obama har kampanjat intensivt de sista veckorna och i lördags var det ett gigantiskt stormöte här i Washington DC; Runt 200 000 personer kom när komikerna Jon Stewart och Stephen Colbert hade kallat till en träff vid National Mall, strax nedanför kongressbyggnaden. Temat var "Restore Sanity" och det hela var någon slags liberalt färgad reaktion på Glenn Becks Tea Party-präglade massmöte "Restoring Honor" i slutet av augusti.
Frågan är dock om Obamas slutspurt och det stora mötet i helgen räcker för att demokraterna ska kunna vända det här. Det pratas allmänt här i USA om att partiets största problem just nu är bristen på entusiasm och engagemang. Många som röstade på Obama för två år sedan är besvikna på den politik som förts och även om de inte kan tänka sig att rösta republikanskt, så kommer en stor del av dem stanna hemma på valdagen. Vilket förstås gynnar republikanerna, som dessutom ser ut att få en rejäl uppslutning bland sina väljare.
Detta "enthusiasm gap" kan avgöra valet.
Barack Obama har kampanjat intensivt de sista veckorna och i lördags var det ett gigantiskt stormöte här i Washington DC; Runt 200 000 personer kom när komikerna Jon Stewart och Stephen Colbert hade kallat till en träff vid National Mall, strax nedanför kongressbyggnaden. Temat var "Restore Sanity" och det hela var någon slags liberalt färgad reaktion på Glenn Becks Tea Party-präglade massmöte "Restoring Honor" i slutet av augusti.
Frågan är dock om Obamas slutspurt och det stora mötet i helgen räcker för att demokraterna ska kunna vända det här. Det pratas allmänt här i USA om att partiets största problem just nu är bristen på entusiasm och engagemang. Många som röstade på Obama för två år sedan är besvikna på den politik som förts och även om de inte kan tänka sig att rösta republikanskt, så kommer en stor del av dem stanna hemma på valdagen. Vilket förstås gynnar republikanerna, som dessutom ser ut att få en rejäl uppslutning bland sina väljare.
Detta "enthusiasm gap" kan avgöra valet.
onsdag 27 oktober 2010
Äntligen: Den cylinderfria toarullen
Vissa saker är så uppenbara så att de inte syns för bara träden... Ett amerikanskt pappersföretag ska nu introducera den tub- eller cylinderfria toalettpappersrullen.
Det avslöjas i dagens USA Today.
Varför har ingen kommit på det förut?
Bara i USA konsumeras så många toarullar så att de tomma cylindrarna (tuberna eller vad det nu heter - den där pappcylindern som är kvar när sista biten papper är avriven) räcker till månen och tillbaka om de läggs framför varandra. Gånger två.
Eftersom det här landets invånare generellt är urusla på att återvinna, så hamnar det mesta på tippen väl förpackat i platspåsar, vilket innebär att de blir liggande där rätt länge innan de så småningom multnar bort.
Nu ska toapappersproducenten testa den cylinderfria rullen i nordöstra USA. Går försäljningen bra så planerar man att sälja över hela landet. Man ligger även i startgroparna för en världslansering. Det finns även planer på cylinderfria hushållspappersrullar.
Enligt fabrikören så blir inte rullarna exakt runda, men de fungerar hur bra som helst när man sätter in dem i hållaren.
Äntligen en grön innovation från USA! Läs artikeln här.
tisdag 26 oktober 2010
Sverige uppmärksammas för antimuslimsk våg
Det är verkligen inte särskilt ofta som Sverige uppmärksammas på nästan en helsida i Washington Post. Men i dag skedde det. Tyvärr är väl inte uppmärksamheten av det mer sympatiska slaget . Reportaget handlar om att även Sverige nu anslutit sig till den stora europeiska vågen av antimuslimska och främlingsfientliga politiska partier.
"Anti-Muslim feelings propel right wing - Political rise across Europe - Even in liberal Sweden resentments grow" lyder rubriken (eller rättare sagt huvudrubriken med två nedryckare som det kallades på den tiden jag jobbade som redigerare).
Texten är en ambitiös (möjligen med ett minus för att riksdag kallas "Rikstag" i artikeln)genomgång av den anti-muslimska rörelsen i Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet. Utgångspunkten är naturligtvis den nyligen genomförda valet och Sverigedemokraternas framgångar där.
Väl värd att läsa för den som vill ha ett utanförperspektiv på sitt eget land. Reportaget kan du hitta här.
Ett annat reportagetips: I senaste numret av Fokus har jag skrivit om det kommande mellanårsvalet. Här är webbversionen.
"Anti-Muslim feelings propel right wing - Political rise across Europe - Even in liberal Sweden resentments grow" lyder rubriken (eller rättare sagt huvudrubriken med två nedryckare som det kallades på den tiden jag jobbade som redigerare).
Texten är en ambitiös (möjligen med ett minus för att riksdag kallas "Rikstag" i artikeln)genomgång av den anti-muslimska rörelsen i Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet. Utgångspunkten är naturligtvis den nyligen genomförda valet och Sverigedemokraternas framgångar där.
Väl värd att läsa för den som vill ha ett utanförperspektiv på sitt eget land. Reportaget kan du hitta här.
Ett annat reportagetips: I senaste numret av Fokus har jag skrivit om det kommande mellanårsvalet. Här är webbversionen.
söndag 17 oktober 2010
Guvernörsvalets märkliga effekter på kartan
Det är lite drygt två veckor kvar till mellanårsvalet här i USA och den stora striden ser ut att stå om senaten. Att republikanerna kommer att plocka ett antal mandat är helt klart. Frågan är om det räcker för att ta hem majoriteten. I så fall måste de vinna tio nya platser - och det är absolut inte omöjligt att de klarar det.
De hetaste senatsvalen just nu är i Nevada, Illinois, West Virginia och Colorado där det i stort sett är dött lopp mellan de demokratiska respektive republikanska kandidaterna enligt de senaste opnionsmätningarna.
I kongressens andra kammare, representanthuset, lutar det mer åt ett maktskifte. Som det ser ut nu kommer republikanerna att erövra minst de 40 mandat som krävs - och sannolikt ytterligare minst ett tiotal.
Det tredje stora valet handlar om 37 guvernörsstolar ute i delstaterna. Även här kommer republikanerna att går framåt rejält. Guvernörsvalet är kan möjligen betraktas som måttligt intressant urifrån ett svenskt perspektiv, men detta års val är extra viktigt. Var tionde år ritas nämligen valkartan om i USA, baserat på senaste folkräkningen ("Cencus"). Delstater med folkökningar får fler mandat i representanthuset på bekostnad av delsteter med folkminskningar.
I denna omritning har guvernören i varje delstat en nyckelroll. Det är nämligen han/hon som i praktiken ritar upp de nya valdistrikten inom delstaten. Detta kan göras på olika sätt och gynna eller missgynna ett partis möjligheter att plocka mandat.
Ta till exempel Florida, som har en rätt kraftig ökning av folkmängden. Alltså kommer delstaten att kunna skicka mer folk till kongressen. Vinner den republikanska guvernörskandidaten valet kan han (Rick Scott) göra den nya indelningen för valdistrikten och han kommer garanterat rita in gränserna så att det gynnar republikanska kongresskandidater. Vinner demokraten (Alex Sink) kommer hon förstås vara kreativ åt andra hållet. Just nu leder Sink knappt i opinionsmätningarna.
Det här systemet har fått vissa valdistrikt att se helt horribla ut när man kollar in dem på en karta. Några ser ut som solfjädrar, andra består av två konsiga halvcirklar och en del består av märkliga långsmala korridorer.
Den amerikanska politiken är sannerligen något att förundras över...
För den som, likt mig själv, är en valpolitisk nörd kan jag rekommendera en jättekul webbplats där man kan följa valet utifrån en massa olika vinklar och vrår: Real Clear Politics. Kolla särskilt in deras sammanställningar av de senaste opinionsmätningarna, som uppdateras så fort det kommer in en ny mätning.
De hetaste senatsvalen just nu är i Nevada, Illinois, West Virginia och Colorado där det i stort sett är dött lopp mellan de demokratiska respektive republikanska kandidaterna enligt de senaste opnionsmätningarna.
I kongressens andra kammare, representanthuset, lutar det mer åt ett maktskifte. Som det ser ut nu kommer republikanerna att erövra minst de 40 mandat som krävs - och sannolikt ytterligare minst ett tiotal.
Det tredje stora valet handlar om 37 guvernörsstolar ute i delstaterna. Även här kommer republikanerna att går framåt rejält. Guvernörsvalet är kan möjligen betraktas som måttligt intressant urifrån ett svenskt perspektiv, men detta års val är extra viktigt. Var tionde år ritas nämligen valkartan om i USA, baserat på senaste folkräkningen ("Cencus"). Delstater med folkökningar får fler mandat i representanthuset på bekostnad av delsteter med folkminskningar.
I denna omritning har guvernören i varje delstat en nyckelroll. Det är nämligen han/hon som i praktiken ritar upp de nya valdistrikten inom delstaten. Detta kan göras på olika sätt och gynna eller missgynna ett partis möjligheter att plocka mandat.
Ta till exempel Florida, som har en rätt kraftig ökning av folkmängden. Alltså kommer delstaten att kunna skicka mer folk till kongressen. Vinner den republikanska guvernörskandidaten valet kan han (Rick Scott) göra den nya indelningen för valdistrikten och han kommer garanterat rita in gränserna så att det gynnar republikanska kongresskandidater. Vinner demokraten (Alex Sink) kommer hon förstås vara kreativ åt andra hållet. Just nu leder Sink knappt i opinionsmätningarna.
Det här systemet har fått vissa valdistrikt att se helt horribla ut när man kollar in dem på en karta. Några ser ut som solfjädrar, andra består av två konsiga halvcirklar och en del består av märkliga långsmala korridorer.
Den amerikanska politiken är sannerligen något att förundras över...
För den som, likt mig själv, är en valpolitisk nörd kan jag rekommendera en jättekul webbplats där man kan följa valet utifrån en massa olika vinklar och vrår: Real Clear Politics. Kolla särskilt in deras sammanställningar av de senaste opinionsmätningarna, som uppdateras så fort det kommer in en ny mätning.
torsdag 14 oktober 2010
Michelle Rhee lägger ner kvasten
För ett par år sedan prydde Washingtons DC:s då relativt nya skolchef Michelle Rhee omslaget till Time. Bilden gav genklang och budskapet gick inte att ta miste på. Hon stod stadigt på ett skolgolv, med stenhård blick riktad rakt mot kameran och med en kvast i handen.
Här skulle det gamla eländiga amerikanska skolsystemet sopas ut.
Och säga vad man vill om Rhee, men hon har definitivt sett till att det hänt mycket i den amerikanska huvudstadens kommunala skolor. Hundratals lärare har fått sparken, ett stort antal rektorer likaså och drygt 20 skolor har lagts ner. Nya, unga och nyutexaminerade lärare har anställs i stort antal och elevernas mätbara studieresultat har förbättrats överlag - i några fall väsentligt.
Men under resans gång lyckades hon reta upp ungefär halva befolkningen i DC. Det var folk som inte gillade att deras skolor las ner, att deras lärare försvann eller som menade att hon ensidigt gynnade de rikare och vitare stadsdelarnas skolor framför de fattiga och svarta delarna av sta'n.
När så den nuvarande borgmästaren Adrian Fenty, som handplockade Michelle Rhee som skolchef, förlorade det nyligen hållna primärvalet mot Vincent Gray och därmed i praktiken inte kommer att fortsätta som borgmäster efter nyår, då insåg vi nog alla att det var kört också för skolchefen.
Faktum är att Gray till stora delar vann över Fenty just på grund av Rhees impopularitet.
I går kom det väntade beskeded. Michelle Rhee slutar som skolchef i DC. Det hela är en smula paradoxalt, dels på grund av skolorna i DC faktiskt förbättrats kraftigt under hennes drygt tre år här och dels för att en dokumentärfilm - "Waiting for Superman" - precis haft premiär här i USA. I filmen, som handlar om det överlag urusla amerikanska offentliga skolsystemet spelar just Michelle Rhee en bärande roll. Det är helt enkelt hon som är Superman. Hon som ska rädda skolorna.
Nu har Superman lagt ner ner kvasten och tagit sin mats ur skolan, om bildspråket tillåts.
Vad hon tar vägen härnäst är inte känt, men ett tips är att hon dyker upp någonstans på västkusten vad det lider. Hennes särbo sedan flera år, Kevin Johnson, är nämligen borgmästare i Sacramento. Johnson är för övrigt före detta professionell basketbollspelare.
torsdag 30 september 2010
En månad kvar till valet
Det så kallade mellanårsvalet här i USA närmar sig med stormesteg. Om lite drygt en månad, den 2 november, ska folket här välja om hela representanthuset samt rösta om 37 av 100 platser i senaten, lika många guvernörer och många tusen andra förtroendevalda på delstats- och lokalnivåer.
Det mesta pekar mot att republikanerna kommer att ta vinna många mandat på alla nivåer. Enligt opinionsundersökningarna är trenden klar; det blåser en kraftig högervind över hela USA. Kombinationen av fortsatt hög arbetslöshet, sjunkande bostadspriser (det kom en ny rapport i dag som talar om ännu lägre priser generellt också nästa år), oror för budgetunderskottet och en allmän besvikelse på Barack Obama - som i mångas ögon inte motsvarat de förväntningar han byggde upp inför presidentvalet - gör att demokraterna har det tufft nu.
Samtidigt har Tea Party-rörelsens intåg på den politiska arenan rört om grytan både till höger och vänster. Republikanska partiet är splittrat och i delstater som Florida, Alaska, Delaware, Kentucky och Nevada har närmast högerextremistiska och Tea Party-understödda kandidater vunnit de republikanska primärvalen till senaten. Det som tidigare såg ut som klara republikanska segrar är inte längre lika klara. Extrema kandidater har svårt att attrahera den stora gruppen väljare som är mer moderata republikaner. Konsekvensen kan bli att dessa istället stödjer någon av de andra kandidaterna eller helt enkelt låter bli att rösta. I båda fallen gynnas demokraterna av detta.
President Obama är nu ute och försöker gjuta mod i partiet. Han far land och rike runt och håller mindre möten på folks bakgårdar (naturligtvis intensivt bevakade av medierna) och stora massmöten på universiteten. Hans kampanj har gett ett helt annat fokus på det kommande valet och det finns tecken på att demokraterna nu sakta håller på att få lite vind i seglen trots allt.
Frågan är dock om det inte är för sent. Hur karismatisk än Barack Obama är, så är det nog väldigt svårt att kunna vända det här på bara en månad.
Demokraterna kommer att sannolikt att förlora sin majoritet i representanthuset och dessutom ett antal platser i senaten - men dock kunna behålla en knapp majoritet där. Det innebär i så fall ett politiskt läge där republikanerna kontrollerar en kammare i kongressen, demokraterna den andra. Vilket garanterat kommer att leda till att väldigt många frågor hamnar i den berömda långbänken.
Det blir således betydligt svårare för Barack Obama att bedriva den politik han gick till val på för två år sedan. Han hade sitt tillfälle under sin första halva av mandatperioden, då demokraterna kontrollerade hela kongressen.
Frågan är om han använde sig av den möjligheten tillräckligt mycket. Och vad det här innebär för hans chanser att bli omvald 2012.
Det mesta pekar mot att republikanerna kommer att ta vinna många mandat på alla nivåer. Enligt opinionsundersökningarna är trenden klar; det blåser en kraftig högervind över hela USA. Kombinationen av fortsatt hög arbetslöshet, sjunkande bostadspriser (det kom en ny rapport i dag som talar om ännu lägre priser generellt också nästa år), oror för budgetunderskottet och en allmän besvikelse på Barack Obama - som i mångas ögon inte motsvarat de förväntningar han byggde upp inför presidentvalet - gör att demokraterna har det tufft nu.
Samtidigt har Tea Party-rörelsens intåg på den politiska arenan rört om grytan både till höger och vänster. Republikanska partiet är splittrat och i delstater som Florida, Alaska, Delaware, Kentucky och Nevada har närmast högerextremistiska och Tea Party-understödda kandidater vunnit de republikanska primärvalen till senaten. Det som tidigare såg ut som klara republikanska segrar är inte längre lika klara. Extrema kandidater har svårt att attrahera den stora gruppen väljare som är mer moderata republikaner. Konsekvensen kan bli att dessa istället stödjer någon av de andra kandidaterna eller helt enkelt låter bli att rösta. I båda fallen gynnas demokraterna av detta.
President Obama är nu ute och försöker gjuta mod i partiet. Han far land och rike runt och håller mindre möten på folks bakgårdar (naturligtvis intensivt bevakade av medierna) och stora massmöten på universiteten. Hans kampanj har gett ett helt annat fokus på det kommande valet och det finns tecken på att demokraterna nu sakta håller på att få lite vind i seglen trots allt.
Frågan är dock om det inte är för sent. Hur karismatisk än Barack Obama är, så är det nog väldigt svårt att kunna vända det här på bara en månad.
Demokraterna kommer att sannolikt att förlora sin majoritet i representanthuset och dessutom ett antal platser i senaten - men dock kunna behålla en knapp majoritet där. Det innebär i så fall ett politiskt läge där republikanerna kontrollerar en kammare i kongressen, demokraterna den andra. Vilket garanterat kommer att leda till att väldigt många frågor hamnar i den berömda långbänken.
Det blir således betydligt svårare för Barack Obama att bedriva den politik han gick till val på för två år sedan. Han hade sitt tillfälle under sin första halva av mandatperioden, då demokraterna kontrollerade hela kongressen.
Frågan är om han använde sig av den möjligheten tillräckligt mycket. Och vad det här innebär för hans chanser att bli omvald 2012.
lördag 25 september 2010
The Greatest Country in the World
Det var nog en av de minst överraskande rapporter som någonsin publicerats:
USA är världens största land.
Eller rättare sagt... Världens fetaste land.
Rapporten, som kommer från OECD, har tittat på fetmaläget i världens 33 mest industrialiserade länder. USA ligger i topp. Och har i stort sett ingen konkurrens.
Två av tre amerikaner är överviktiga (över 25 i BMI). Jag upprepar: två av tre.
En av tre vuxna amerikaner är feta (över 30 i BMI).
Det är egentligen fullständigt sanslösa siffror och konsekvenserna för det amerikanska samhället och individerna är både drastiska och kostsamma. Fetmarelaterade sjukdomar som diabetes och hjärtproblem har exploderat de senaste 30 åren. Enligt en federal beräkning kostar fetman varje år 147 miljarder dollar i direkta medicinska merkostnader.
Enligt OECD-rapporten är amerikanska kvinnor fetare än männen. Omkring 36 procent av kvinnorna har en BMI på 30 eller mer. Motsvarande siffra för män är 32 procent.
Två på fetmatoppen är Mexico, vars kvinnor faktiskt skuggar sin amerikanska systrar: 35 procent är feta. Mexikanska män är dock slankare, här är det "bara" 24 procent som räknas som feta.
Smalaste landet i världen är Japan. där endast tre procent av både män och kvinnor är feta. Jag antar att det är sumobrottarna som drar upp statistiken för männen...
De hurtiga norrmännen ligger bra till: På fjärde plats i smaltoppen med en fetmanivå på strax under tio procent. I Sverige räknas drygt tio procent av den vuxna befolkningen som fet, vilket är en fördubbling sedan början av 1990-talet. Också bland svenska barn ökar fetman och ligger nu på omkring fyra procent.
Det är dock ingenting mot USA. Där är siffran mer än fyra gånger högre.
USA är världens största land.
Eller rättare sagt... Världens fetaste land.
Rapporten, som kommer från OECD, har tittat på fetmaläget i världens 33 mest industrialiserade länder. USA ligger i topp. Och har i stort sett ingen konkurrens.
Två av tre amerikaner är överviktiga (över 25 i BMI). Jag upprepar: två av tre.
En av tre vuxna amerikaner är feta (över 30 i BMI).
Det är egentligen fullständigt sanslösa siffror och konsekvenserna för det amerikanska samhället och individerna är både drastiska och kostsamma. Fetmarelaterade sjukdomar som diabetes och hjärtproblem har exploderat de senaste 30 åren. Enligt en federal beräkning kostar fetman varje år 147 miljarder dollar i direkta medicinska merkostnader.
Enligt OECD-rapporten är amerikanska kvinnor fetare än männen. Omkring 36 procent av kvinnorna har en BMI på 30 eller mer. Motsvarande siffra för män är 32 procent.
Två på fetmatoppen är Mexico, vars kvinnor faktiskt skuggar sin amerikanska systrar: 35 procent är feta. Mexikanska män är dock slankare, här är det "bara" 24 procent som räknas som feta.
Smalaste landet i världen är Japan. där endast tre procent av både män och kvinnor är feta. Jag antar att det är sumobrottarna som drar upp statistiken för männen...
De hurtiga norrmännen ligger bra till: På fjärde plats i smaltoppen med en fetmanivå på strax under tio procent. I Sverige räknas drygt tio procent av den vuxna befolkningen som fet, vilket är en fördubbling sedan början av 1990-talet. Också bland svenska barn ökar fetman och ligger nu på omkring fyra procent.
Det är dock ingenting mot USA. Där är siffran mer än fyra gånger högre.
torsdag 23 september 2010
Nu är Teresa Lewis död
Klockan 21:13 i kväll förklarades Teresa Lewis död. Hon blev därmed den tolfte kvinnan som avrättades sedan dödsstraffet återinfördes i USA 1976 och den första i delstaten Virginia på nästan 100 år.
Avrättningen skedde med en giftinjektion.
Läs mer i Washington Post.
Se också mitt förra inlägg, som jag vill rätta på en punkt. Avrättningen skedde alltså nu i kväll, amerikansk tid. Inte på morgonen som jag hade skrivit. Det innebar också att Teresa Lewis åt sin sista måltid i dag. Inte i går kväll.
Avrättningen skedde med en giftinjektion.
Läs mer i Washington Post.
Se också mitt förra inlägg, som jag vill rätta på en punkt. Avrättningen skedde alltså nu i kväll, amerikansk tid. Inte på morgonen som jag hade skrivit. Det innebar också att Teresa Lewis åt sin sista måltid i dag. Inte i går kväll.
onsdag 22 september 2010
I morgon dör Teresa Lewis
Jag har just leverat ett längre reportage om USA:s kriminalvård till en tidning i Sverige. Det sitter 2,3 miljoner amerikaner i fängelse i det här landet. Var hundrade vuxen amerikan. Straffen är långa och hårda. För en del är domen väldigt definitivt: de döms till döden.
För mig som svensk är det obehagligt att tänka på att det här landet faktiskt legalt tar livet av folk. Det ligger väldigt långt från min egen uppfattning om rättstänkande och rättssäkerhet. Särskilt i ljuset av att det de facto avrättats ett antal personer - också under senare år - som vid uppföljande undersökningar med t ex ny DNA-teknik visat sig vara oskyldiga till det brott som de avrättats för. I "death row" sitter också många utvecklingsstörda och personer som bara var tonåringar när de begick de brott som de senare dömdes till döden för.
Det är inte osannolikt att Teresa Lewis dör ungefär samtidigt som ni läser det här. Hon ska avrättas i morgon bitti, amerikansk tid, i delstaten Virginia som ligger ungefär en kilometer söder om där jag just nu sitter.
Lewis är 41 år och dömdes för att ha planlagt och beordrat mordet på sin man och son för åtta år sedan. Syftet var att få ut deras livsförsäkring. De båda männen som utförde själva morden dömdes båda till livstids fängelse. Teresa Lewis fick ett hårdare straff: döden.
Hon har överklagat i samtliga instanser och bett om nåd av guvernören - utan framgång. Hennes advokater har bland annat hävdat att det är orimligt med dödsstraff med tanke på att hon faktiskt inte utförde morden. Tester har också visat att hon är på gränsen till utvecklingsstörd - något som också borde tala emot dödsstraff, menar de tusentals personer som engagerat sig i hennes fall - däribland den kände författaren John Grisham.
Teresa Lewis blir den tolfte kvinnan som avrättas sedan dödsstraffet återinfördes i USA 1976 (1 200 har avrättats totalt) - och den första kvinnan som dödas av delstaten Virginia på 98 år. Hon kommer att dö genom giftinjektion och har som sin sista måltid valt kycklingfilé med sockerärtor. Till efterrätt en chokladkaka.
Läs gärna vad John Grisham skriver om Teresa Lewis.
För mig som svensk är det obehagligt att tänka på att det här landet faktiskt legalt tar livet av folk. Det ligger väldigt långt från min egen uppfattning om rättstänkande och rättssäkerhet. Särskilt i ljuset av att det de facto avrättats ett antal personer - också under senare år - som vid uppföljande undersökningar med t ex ny DNA-teknik visat sig vara oskyldiga till det brott som de avrättats för. I "death row" sitter också många utvecklingsstörda och personer som bara var tonåringar när de begick de brott som de senare dömdes till döden för.
Det är inte osannolikt att Teresa Lewis dör ungefär samtidigt som ni läser det här. Hon ska avrättas i morgon bitti, amerikansk tid, i delstaten Virginia som ligger ungefär en kilometer söder om där jag just nu sitter.
Lewis är 41 år och dömdes för att ha planlagt och beordrat mordet på sin man och son för åtta år sedan. Syftet var att få ut deras livsförsäkring. De båda männen som utförde själva morden dömdes båda till livstids fängelse. Teresa Lewis fick ett hårdare straff: döden.
Hon har överklagat i samtliga instanser och bett om nåd av guvernören - utan framgång. Hennes advokater har bland annat hävdat att det är orimligt med dödsstraff med tanke på att hon faktiskt inte utförde morden. Tester har också visat att hon är på gränsen till utvecklingsstörd - något som också borde tala emot dödsstraff, menar de tusentals personer som engagerat sig i hennes fall - däribland den kände författaren John Grisham.
Teresa Lewis blir den tolfte kvinnan som avrättas sedan dödsstraffet återinfördes i USA 1976 (1 200 har avrättats totalt) - och den första kvinnan som dödas av delstaten Virginia på 98 år. Hon kommer att dö genom giftinjektion och har som sin sista måltid valt kycklingfilé med sockerärtor. Till efterrätt en chokladkaka.
Läs gärna vad John Grisham skriver om Teresa Lewis.
måndag 20 september 2010
Dancing with the Stars featuring Bristol Palin
I kväll är det premiär för den nya säsongen av ABC:s Dancing with the Stars och bland de tolv stjärnorna som ska dansa med professionella partners finns Bristol Palin, dotter till Sarah.
Som ni kanske kommer ihåg blev Bristol rejält omskriven för drygt två år sedan. John McCain hade precis, till allas förvåning, utsett Alaskas dåvarande guvernör till sin vice president-kandidat. Sarah Palin hade gjort sig känd som en konservativ kristen med profilerade och hade uttalat sig skarpt mot till exempel sex före äktenskapet, liksom mot sexualundervisning i skolorna och mot preventivmedel och aborter. Istället predikade hon avhållsamhet.
Det blev med andra ord rätt pinsamt när det strax efter utnämningen avslöjades att den 17-åriga dottern Bristol var gravid. Men likt mycket annat, lyckades Sarah Palin krångla sig ur situationen på något sätt. Det unga paret - Bristol och Levi Johnston - gick ut och berättade att de skulle gifta sig med varandra.
Sonen Tripp föddes sedan i december 2008 och några månader sedan bröt paret upp. De hade en snabb återförening för en tid sedan, men skilde sig igen efter bara några dagar.
Nu kommer dock strålkastarljuset åter att riktas mot Bristol. Hon är en av stjärnorna i Dancin with the Stars, som drar igång på prine time-tid i kväll. Hon ska dansa med Mark Ballas och inför premiären har hon bland annat sagt:
"I knew the dancing would be hard, but (questioning) has been non stop. The same questions over and over about my mom".
Hon klagar också över att hennes fötter värker och att hon behöver ha "an attitude".
Bland hennes motståndare i dansens virvlar finns sådana storheter som Michael Bolton (sångare) och David Hasselhoff (skådis i bl a Baywatch).
Mer info för den dansintresserade finns på ABC:s webbplats.
Som ni kanske kommer ihåg blev Bristol rejält omskriven för drygt två år sedan. John McCain hade precis, till allas förvåning, utsett Alaskas dåvarande guvernör till sin vice president-kandidat. Sarah Palin hade gjort sig känd som en konservativ kristen med profilerade och hade uttalat sig skarpt mot till exempel sex före äktenskapet, liksom mot sexualundervisning i skolorna och mot preventivmedel och aborter. Istället predikade hon avhållsamhet.
Det blev med andra ord rätt pinsamt när det strax efter utnämningen avslöjades att den 17-åriga dottern Bristol var gravid. Men likt mycket annat, lyckades Sarah Palin krångla sig ur situationen på något sätt. Det unga paret - Bristol och Levi Johnston - gick ut och berättade att de skulle gifta sig med varandra.
Sonen Tripp föddes sedan i december 2008 och några månader sedan bröt paret upp. De hade en snabb återförening för en tid sedan, men skilde sig igen efter bara några dagar.
Nu kommer dock strålkastarljuset åter att riktas mot Bristol. Hon är en av stjärnorna i Dancin with the Stars, som drar igång på prine time-tid i kväll. Hon ska dansa med Mark Ballas och inför premiären har hon bland annat sagt:
"I knew the dancing would be hard, but (questioning) has been non stop. The same questions over and over about my mom".
Hon klagar också över att hennes fötter värker och att hon behöver ha "an attitude".
Bland hennes motståndare i dansens virvlar finns sådana storheter som Michael Bolton (sångare) och David Hasselhoff (skådis i bl a Baywatch).
Mer info för den dansintresserade finns på ABC:s webbplats.
söndag 19 september 2010
Klent intresse för det svenska valet
Det svenska valet pågår för fullt denna söndag och i morse bläddrade jag igenom våra tidningar här i Washington DC för att läsa vad de amerikanska medierna skriver inför valet.
Inte ett ord.
Jag satte på datorn för att kolla in andra amerikanska tidningar och etermedier och vad de har om valet.
Förgäves.
Intresset för ett val i ett litet land i norra Europa verkar vara i det närmaste obefintligt. Jag har hitta några småartiklar och notiser och ett par inlägg i bloggar kopplade till större tidningar. Det är allt.
Jag antar att själva valresultatet kommer att rapporteras i morgon och jag ser att nyhetsbyrån AP med flera lagt ut texter nu under dagen. Men i övrigt ingenting inför valet, inga analyser, inga porträtt av valets profiler, inga presentationer av partierna.
Man kunde ju möjligen tycka att Sverigedemokraternas framgångar i opinionsmätningarna borde ha renderat åtminstone ett eller annat större reportage i amerikanska medier. Men icke.
Däremot ägnar amerikanska medier mycket uppmärksamhet åt det afghanska valet, vilket kanske är förståeligt med tanke på USA:s aktiviteter i landet...
Inte ett ord.
Jag satte på datorn för att kolla in andra amerikanska tidningar och etermedier och vad de har om valet.
Förgäves.
Intresset för ett val i ett litet land i norra Europa verkar vara i det närmaste obefintligt. Jag har hitta några småartiklar och notiser och ett par inlägg i bloggar kopplade till större tidningar. Det är allt.
Jag antar att själva valresultatet kommer att rapporteras i morgon och jag ser att nyhetsbyrån AP med flera lagt ut texter nu under dagen. Men i övrigt ingenting inför valet, inga analyser, inga porträtt av valets profiler, inga presentationer av partierna.
Man kunde ju möjligen tycka att Sverigedemokraternas framgångar i opinionsmätningarna borde ha renderat åtminstone ett eller annat större reportage i amerikanska medier. Men icke.
Däremot ägnar amerikanska medier mycket uppmärksamhet åt det afghanska valet, vilket kanske är förståeligt med tanke på USA:s aktiviteter i landet...
onsdag 15 september 2010
Intressanta primärval på flera håll
Från den yngste till den äldste. Vince Gray vann primärvalet för den demokratiska borgmästarkandidaturen i DC överlägset i går, tisdag. Siffrorna är ännu inte klara, men som det ser ut fick Gray 53 procent av rösterna mot 47 för sittande Adrian Fenty.
Fenty, den yngste borgmästaren någonsin i Washington DC, tvingas därmed lämna posten efter bara en mandatperiod, något som ingen trodde för bara ett halvår sedan. Han efterträds av Gray, som ironiskt nog blir den äldste borgmästaren någonsin. Han är 67 år och kommer alltså vara 71 vid nästa val. För den som är intresserad av bakgrunden kan jag rekommendera en väldigt bra artikel i dagens Washington Post. Fentys misstag kan en och annan politisk strateg säkert lära sig rätt mycket av...
Överhuvudtaget var det en del intressanta primärval runt om i landet i går. Främst i Delawere, där den i princip helt okända Tea Party-kandidaten Christine O'Donell överraskande vann mot den stora favoriten Mike Castle. O'Donell blir nu republikanernas kandidat till senaten. Vilken demokrat hon ska möta är ännu oklart. Senatsplatsen är vice president Joe Bidens gamla. Han har suttit på det mandatet sedan valet 1972. Enligt rapporter jublade demokraterna över O'Donells seger, hon anses vara för extrem för att locka väljarna i den politiska mittfåran.
För detta presidenten Bill Clinton uttalade sig för övrigt i en AP-intervju i går att "många av republikanernas kandidater (inför höstens val) får George W Bush att framstå som liberal".
Han har onekligen en poäng.
Fenty, den yngste borgmästaren någonsin i Washington DC, tvingas därmed lämna posten efter bara en mandatperiod, något som ingen trodde för bara ett halvår sedan. Han efterträds av Gray, som ironiskt nog blir den äldste borgmästaren någonsin. Han är 67 år och kommer alltså vara 71 vid nästa val. För den som är intresserad av bakgrunden kan jag rekommendera en väldigt bra artikel i dagens Washington Post. Fentys misstag kan en och annan politisk strateg säkert lära sig rätt mycket av...
Överhuvudtaget var det en del intressanta primärval runt om i landet i går. Främst i Delawere, där den i princip helt okända Tea Party-kandidaten Christine O'Donell överraskande vann mot den stora favoriten Mike Castle. O'Donell blir nu republikanernas kandidat till senaten. Vilken demokrat hon ska möta är ännu oklart. Senatsplatsen är vice president Joe Bidens gamla. Han har suttit på det mandatet sedan valet 1972. Enligt rapporter jublade demokraterna över O'Donells seger, hon anses vara för extrem för att locka väljarna i den politiska mittfåran.
För detta presidenten Bill Clinton uttalade sig för övrigt i en AP-intervju i går att "många av republikanernas kandidater (inför höstens val) får George W Bush att framstå som liberal".
Han har onekligen en poäng.
måndag 13 september 2010
Förvånansvärt spännande borgmästarval i DC
Trots att det egentligen är sju veckor kvar till valet, så avgörs det vem som blir borgmästare här i Washington DC redan i morgon, tisdag.
Anledningen är att den amerikanska huvudstaden i praktiken leds och styrs av ett parti, demokraterna, som normalt brukar få mellan 70 och 90 procent av rösterna. Vid presidentvalet 2008 fick t ex Barack Obama 93 procent...
I morgon är det alltså dags för demokraterna att hålla lokalt primärval. Man ska utse sin borgmästarkandidat. Och den som utses kommer sedan att vinna valet i överlägsen stil.
Så det är nu spänningen infinner sig, inte i det riktiga valet den 2 november.
Kampen står mellan sittande borgmästaren Adrian Fenty och utmanaren Vincent Gray, nuvarande ordförande i motsvarigheten till kommunstyrelsen. Med tanke på hur de här fyra åren varit för DC, borde Fenty vinna enkelt och klart:
Anledningen är att den amerikanska huvudstaden i praktiken leds och styrs av ett parti, demokraterna, som normalt brukar få mellan 70 och 90 procent av rösterna. Vid presidentvalet 2008 fick t ex Barack Obama 93 procent...
I morgon är det alltså dags för demokraterna att hålla lokalt primärval. Man ska utse sin borgmästarkandidat. Och den som utses kommer sedan att vinna valet i överlägsen stil.
Så det är nu spänningen infinner sig, inte i det riktiga valet den 2 november.
Kampen står mellan sittande borgmästaren Adrian Fenty och utmanaren Vincent Gray, nuvarande ordförande i motsvarigheten till kommunstyrelsen. Med tanke på hur de här fyra åren varit för DC, borde Fenty vinna enkelt och klart:
- De kommunala skolorna har äntligen börjat bli bättre. Eleverna i alla stadsdelar och i alla årskurser har förbättrat sina testresultat jämfört med övriga landet, i några fall kraftigt.
- Ett antal kommunala skolor, parker, lekplatser, idrottsanläggningar och liknande har genomgått omfattande och mycket välbehövliga renoveringar under Fentys mandatperiod.
- Standard, skötsel och underhåll av vägar har förbättrats kraftigt.
- Snösvängen fungerade jämförelsevis mycket bra under det stora snöovädret i vintras.
- Staden har byggt ett antal tillfälliga och mer permanenta bostäder för hemlösa.
- Kriminaliteten har minskat, särskilt i de socialt mest utsatta områdena i nordöstra och sydöstra DC.
- Den allmänna servicenivån för de kommunala verksamheterna har förbättrats rejält. Inkompetenta och halvkorrupta chefer har rensats bort och flera större omorganiseringar har gjorts.
Men trots alla påtagliga förbättringar lutar det åt att Adrian Fenty kommer att förlora i morgon. Och det är främst den svarta majoriteten i DC - drygt 50 procent av invånarna har afro-amerikanskt ursprung - som vänt sig mot honom.
Man är irriterad över hans attityd och menar att han inte lyssnat på de svarta, särskild de som bor i de fattigare stadsdelarna. Hans intresse för denna stora väljargrupp försvann dagen efter det förra valet, menar kritikerna.
Att Fenty själv är svart spelar ingen roll - eller gör till och med hans svek ännu värre. Han är uppvuxen i det mer välbärgade nordvästra DC, umgås gärna med sina vänner i de rikare stadsdelarna och saknar helt förankring i det verkliga DC, tycker många.
Vincent Gray, däremot, bor och har sina rötter i ward 7, den fattigaste och mest utsatta delen av Distriktet. Något han ofta framhåller på möten och debatter. Han hyser stort förtroende bland de svarta ledarna i DC (kyrkliga ledare, community organizers och liknande), som i princip alla gått ut och aktivt stött Gray.
Han är nästan 30 år äldre än Adrian Fenty, är lugn och sansad och har enligt många en betydligt bättre förmåga att få folk att hålla ihop och gemensamt gå mot samma håll. Kanske kan man säga att Fenty är en klassisk "doer" med mindre bra förmåga att lyssna på vad andra säger. Och att Gray är ungefär tvärtom: Kompromissinriktad och öppen för diskussion och intryck.
Och tydligen är det en Gray-typ som Washingtonborna föredrar. Åtminstone just nu.
Valet är dock inte avgjort ännu. Enligt opinionssiffrorna leder Gray med runt 5-10 procentenheter. Men ett primärval är svårt att förutse. Det handlar bland annat om hur många av dem som registrerat sig som demokrater som faktiskt kommer att gå och rösta i morgon.
Det lär bli en spännande valvaka i Distriktet.
torsdag 9 september 2010
Republikaner värvar till Miljöpartiet
Republikaner i delstaten Arizona värvar kandidater till den amerikanska motsvarigheten till Miljöpartiet.
Lite märkligt kan tyckas. Men orsaken är krass: Gröna kandidater lär inte ta många röster från republikanerna i valet den 2 november. Däremot kan de plocka rätt många från republikanernas huvudmotståndare, demokraterna.
Det ligger alltså i republikanernas intresse att det finns ett grönt alternativ i varje valdistrikt. Och vilka kandidater som helst duger. Republikanerna söker bokstavligt talat på gatan - bland hemlösa och uteliggare.
Det här har fått demokraterna att reagera. Partiet har skickat in en formell protest och deras juridiska ombud, Paul Eckstein, säger till New York Times:
“These are people who are not serious and who were recruited as part of a cynical manipulation of the process. They don’t know Green from red.”
Läs hela artiken här.
Lite märkligt kan tyckas. Men orsaken är krass: Gröna kandidater lär inte ta många röster från republikanerna i valet den 2 november. Däremot kan de plocka rätt många från republikanernas huvudmotståndare, demokraterna.
Det ligger alltså i republikanernas intresse att det finns ett grönt alternativ i varje valdistrikt. Och vilka kandidater som helst duger. Republikanerna söker bokstavligt talat på gatan - bland hemlösa och uteliggare.
Det här har fått demokraterna att reagera. Partiet har skickat in en formell protest och deras juridiska ombud, Paul Eckstein, säger till New York Times:
“These are people who are not serious and who were recruited as part of a cynical manipulation of the process. They don’t know Green from red.”
Läs hela artiken här.
måndag 6 september 2010
Om svenska och amerikanska värderingar
För några år sedan var jag en av två ledare för ett större projekt som handlade om förändrade värderingar och vad det skulle kunna leda till inom ett antal nyckelområden inom välfärdssektorn. Det var ett oerhört intressant projekt som gav mig massor av kunskap, tankar och idéer som jag borde gjort något bättre av. Men flytten till USA kom emellan och nya projekt stod för dörren.
De senaste dagarna har jag dock blivit påmind om projektet av två anledningar.
Det första var en ledarartikel i Washington Post häromdagen (som jag tyvärr inte hittar på nätet). Artikelförfattaren hade skapat ett diagram där "religiös aktivitet", dvs hur många procentuellt i ett land som anser sig vara aktivt troende, hade placerats i en ledd och BNP/invånare i den andra ledden. Sedan plottades ett 50-tal länder in i figuren. Bilden var klar: Ju lägre BNP/invånare desto högre religiositet. Och tvärtom. Med några undantag. Det tydligaste:
USA.
Landet har hög BNP per capita, men samtidigt en hög andel av befolkningen som beskriver sig själva som aktivt troende eller religiösa. USA ligger därmed en bra bit upp i diagrammet (många religiösa) och långt ut till höger (hög BNP/capita)
Sverige är det land där andelen personer med en religiös livsinställning är bland de absolut lägsta. Vi ligger alltså längst ner i det högra hörnet.
Bilden påminner mig om World Values Survey, som vi använde oss mycket av i vårt projekt. Vi bjöd bland annat in den (dåvarande) svenska projektledaren Thorleif Pettersson. WVS mest kända kartbild är den som kallas Inglehart-Welzel Cultural Map of the World. Den är intressant ur många aspekter och har ett bredare fokus än diagrammet i Post-artikeln. Men i grunden säger den i stort samma sak: USA är ett land där värderingar, religion eller andra perspektiv och livsinställningar är rätt orörliga och mycket traditionella. I Ingleharts kulturkarta ligger Sverige ensamt längst upp i högra hörnet. USA ligger på samma sida, men långt ner...
Sverige är extremt främst genom sin höga sekulariseringsgrad. Men sekulariseringen är ändå logiskt (om än hög) med tanke på de goda levnadsförhållandena. USA är också extremt, men genom att kombinera en hög levnadsnivå med ytterst traditionella värderingar.
Den andra saken som påminde mig om vårt projekt om värderingar var en kolumn i den konservativa dagstidningen The Examiner, skriven av Meghan Cox Gurdon. Den handlar om den brittiska premiärministern David Camerons planer på att ta en tids pappaledighet. Familjen har fått tillökning.
Att en statsminister (eller premiärminister) tar pappaledigt är sannolikt inget som de flesta svenskar skulle reagera särskilt mycket över. Möjligen positivt i så fall. Men det är annorlunda här i USA...
"Britsh PM's paternity leave sets odd example" är rubriken på kolumnen och texten andas tillbakahållen upprördhet. Döm själva, texten finns här.
Några snabbklipp:
"A prime minister taking paternity leave! Doesn't it sound preposterous - embarrissing even?"
"(...) Mr Cameron seems absurd (...) frankly bizarre."
"Maternity leave is a separate issue."
Och så vidare och så vidare.
Svenskar och amerikaner är lika på många sätt. Sverige har genom historien tagit många intryck från USA och säkert också plockat in en eller annan värdering. Men samtidigt är det förvånansvärt mycket som skiljer oss åt när det gäller värderingar - om man utgår från något slags genomsnitt. Se bara på frågor som dödsstraff, aborter, vapenlagar, hälso- och sjukvårdfrågor.
Och pappaledighet...
Kunskapen om dessa skillnader ökar möjligheten att förstå det här landet och folket som bor i det. Och det är nyttigt. Även om jag personligen fortfarande då och då tar mig för pannan eller blir uppriktigt förvånad när jag hör en del personer prata eller när jag läser en eller annan text.
De senaste dagarna har jag dock blivit påmind om projektet av två anledningar.
Det första var en ledarartikel i Washington Post häromdagen (som jag tyvärr inte hittar på nätet). Artikelförfattaren hade skapat ett diagram där "religiös aktivitet", dvs hur många procentuellt i ett land som anser sig vara aktivt troende, hade placerats i en ledd och BNP/invånare i den andra ledden. Sedan plottades ett 50-tal länder in i figuren. Bilden var klar: Ju lägre BNP/invånare desto högre religiositet. Och tvärtom. Med några undantag. Det tydligaste:
USA.
Landet har hög BNP per capita, men samtidigt en hög andel av befolkningen som beskriver sig själva som aktivt troende eller religiösa. USA ligger därmed en bra bit upp i diagrammet (många religiösa) och långt ut till höger (hög BNP/capita)
Sverige är det land där andelen personer med en religiös livsinställning är bland de absolut lägsta. Vi ligger alltså längst ner i det högra hörnet.
Bilden påminner mig om World Values Survey, som vi använde oss mycket av i vårt projekt. Vi bjöd bland annat in den (dåvarande) svenska projektledaren Thorleif Pettersson. WVS mest kända kartbild är den som kallas Inglehart-Welzel Cultural Map of the World. Den är intressant ur många aspekter och har ett bredare fokus än diagrammet i Post-artikeln. Men i grunden säger den i stort samma sak: USA är ett land där värderingar, religion eller andra perspektiv och livsinställningar är rätt orörliga och mycket traditionella. I Ingleharts kulturkarta ligger Sverige ensamt längst upp i högra hörnet. USA ligger på samma sida, men långt ner...
Sverige är extremt främst genom sin höga sekulariseringsgrad. Men sekulariseringen är ändå logiskt (om än hög) med tanke på de goda levnadsförhållandena. USA är också extremt, men genom att kombinera en hög levnadsnivå med ytterst traditionella värderingar.
Den andra saken som påminde mig om vårt projekt om värderingar var en kolumn i den konservativa dagstidningen The Examiner, skriven av Meghan Cox Gurdon. Den handlar om den brittiska premiärministern David Camerons planer på att ta en tids pappaledighet. Familjen har fått tillökning.
Att en statsminister (eller premiärminister) tar pappaledigt är sannolikt inget som de flesta svenskar skulle reagera särskilt mycket över. Möjligen positivt i så fall. Men det är annorlunda här i USA...
"Britsh PM's paternity leave sets odd example" är rubriken på kolumnen och texten andas tillbakahållen upprördhet. Döm själva, texten finns här.
Några snabbklipp:
"A prime minister taking paternity leave! Doesn't it sound preposterous - embarrissing even?"
"(...) Mr Cameron seems absurd (...) frankly bizarre."
"Maternity leave is a separate issue."
Och så vidare och så vidare.
Svenskar och amerikaner är lika på många sätt. Sverige har genom historien tagit många intryck från USA och säkert också plockat in en eller annan värdering. Men samtidigt är det förvånansvärt mycket som skiljer oss åt när det gäller värderingar - om man utgår från något slags genomsnitt. Se bara på frågor som dödsstraff, aborter, vapenlagar, hälso- och sjukvårdfrågor.
Och pappaledighet...
Kunskapen om dessa skillnader ökar möjligheten att förstå det här landet och folket som bor i det. Och det är nyttigt. Även om jag personligen fortfarande då och då tar mig för pannan eller blir uppriktigt förvånad när jag hör en del personer prata eller när jag läser en eller annan text.
torsdag 2 september 2010
Nya trenden: Pedalkraft på gym
Jag vet inte om den här trenden har nått Sverige. Ofta har jag en känsla av att många trender faktiskt kommer från Europa och inte sällan från Sverige för att sedan leta sig över till den här sidan Atlanten. Särskilt om det handlar om energi- och miljöfrågor. Vilket det här gör.
USA Today skrev för några dagar sedan om att allt fler gym kopplar in sina träningscyklar och andra motionsredskap på elnätet. När motionärerna trampar på för allt vad de är värda för att bli snygga och smärta och må bättre, skickar de dessutom in överskottsel till elsystemet.
En halvtimmes cykling för en person på träningscykel ger omkring 50 watt i överskott. Vilket är ungefär vad en bärbar dator gör av med på en timme. Eller sex laddningar av en mobiltelefon.
En "spinningrupp" (20 motionärer som cyklar ihop) skapar under ett år tillsammans el motsvarande vad som går åt till belysning för 72 genomsnittsstora (amerikanska) hus under en månad, har någon räknat ut.
Trenden med "grön workout" sparkade igång så smått för några år sedan och nu finns det åtminstone två företag i USA som tillverkar och säljer träningsredskap som levererar in el i systemet när de används.
"We're not going to solve global warming, but we're trying to help in any way we can", säger Jay Whelan, VD för det ena företaget - The Green Revolution - till tidningen USA Today.
Företaget har under kort tid sålt omkring 1 000 elproducerande generatorer som kan kopplas på redan existerande träningscyklar på gym runt om i landet. På ett gym har man kopplat en träningscykel direkt till en smoothie-maskin. Det tar omkring en minuts cykling för att få fart på maskinen. Den som gör det får en dollars avdrag på smoothie-priset.
Men det är inte bara träningsanläggningar som är intresserade av det här. På en avdelning på ett kvinnofängelse i Arizona kan internerna numera se på TV. Men bara om de cyklar. För TV:n drivs av elen som kommer från träningscyklarna.
Problemen med övervikt och fetma är stora bland de socialt mest utsatta grupperna. Det här är ett sätt att få de kvinnliga fångarna att bli mer motiverade att röra på sig. Och enligt den lokala sheriffen fungerar det. Alla fångar på avdelningen har anmält att de vill vara med i "the pedal-vision program".
Läs hela artikeln på USA Today's webbplats: Pedal power takes off as exercise produces electricity.
USA Today skrev för några dagar sedan om att allt fler gym kopplar in sina träningscyklar och andra motionsredskap på elnätet. När motionärerna trampar på för allt vad de är värda för att bli snygga och smärta och må bättre, skickar de dessutom in överskottsel till elsystemet.
En halvtimmes cykling för en person på träningscykel ger omkring 50 watt i överskott. Vilket är ungefär vad en bärbar dator gör av med på en timme. Eller sex laddningar av en mobiltelefon.
En "spinningrupp" (20 motionärer som cyklar ihop) skapar under ett år tillsammans el motsvarande vad som går åt till belysning för 72 genomsnittsstora (amerikanska) hus under en månad, har någon räknat ut.
Trenden med "grön workout" sparkade igång så smått för några år sedan och nu finns det åtminstone två företag i USA som tillverkar och säljer träningsredskap som levererar in el i systemet när de används.
"We're not going to solve global warming, but we're trying to help in any way we can", säger Jay Whelan, VD för det ena företaget - The Green Revolution - till tidningen USA Today.
Företaget har under kort tid sålt omkring 1 000 elproducerande generatorer som kan kopplas på redan existerande träningscyklar på gym runt om i landet. På ett gym har man kopplat en träningscykel direkt till en smoothie-maskin. Det tar omkring en minuts cykling för att få fart på maskinen. Den som gör det får en dollars avdrag på smoothie-priset.
Men det är inte bara träningsanläggningar som är intresserade av det här. På en avdelning på ett kvinnofängelse i Arizona kan internerna numera se på TV. Men bara om de cyklar. För TV:n drivs av elen som kommer från träningscyklarna.
Problemen med övervikt och fetma är stora bland de socialt mest utsatta grupperna. Det här är ett sätt att få de kvinnliga fångarna att bli mer motiverade att röra på sig. Och enligt den lokala sheriffen fungerar det. Alla fångar på avdelningen har anmält att de vill vara med i "the pedal-vision program".
Läs hela artikeln på USA Today's webbplats: Pedal power takes off as exercise produces electricity.
söndag 29 augusti 2010
Glenn Becks stora möte vid Lincoln Memorial
Minst 200 000 personer samlades vid National Mall här i DC i lördags för att lyssna på bland andra Glenn Beck (Fox News) och Sarah Palin. Även om massmötet sades vara opolitiskt, var det ingen tvekan om att dess deltagare sympatiserar med tea party-rörelsen, som fortsätter att sätta sin prägel på den amerikanska politiska debatten. Det är snart bara två månader kvar till kongressvalet.
Becks möte var milt sagt kontroversiellt eftersom det hölls på årsdagen av Martin Luther Kings klassiska "I have a dream"-tal. Och dessutom på samma plats.
Politiska plakat var bannlysta, men det går ju att få fram sitt budskap på andra sätt...
Utsikt från Lincoln Memorials trappor. Minst 200 000 personer var samlade.
Ännu ett budskap... 
...och ett till.
Sarah Palin talade...
...och folk lyssnade.
Sedan var det dags för Glenn Beck själv.
Folkmassan sträckte sig ända bort mot Washington Monument.
Restoring Honor var temat för mötet.
Plötsligt dök det upp några motdemonstranter. De buades ut av de församlade, men det blev inga våldsamheter. Mannen till höger är alltså Glenn Beck.torsdag 26 augusti 2010
Olika villkor - en rapport om barns och ungas levnadsförhållanden
Nu är rapporten jag arbetade med i vintras publicerad.
Olika villkor heter den och den handlar om skillnader i levnadsförhållanden, risker och kommunala kostnader för barn och unga runt om i landets kommuner.
En kort-kort sammanfattning: Det finns väldigt stora variationer när det gäller barn och ungas levnadsförhållanden och hur kommunerna prioriterar denna grupp.
Även om jag naturligtvis delvis talar i egen sak, måste jag ändå hävda att studien är viktig och att den borde bli rejält uppmärksammad och diskuterad, särskilt på kommunal nivå. Är det rimligt att den plats du råkar växa upp på ska ha så stor betydelse för om du lyckas i livet eller inte?
Här är ett utdrag ur den debattartikel som tidningen Dagens Samhälle publicerat i dag, torsdag:
I vårt land är i stort sett alla överens om att barn och unga ska vara en prioriterad grupp. Och på många sätt är det så. I de flesta kommuner går ungefär hälften av resurserna till verksamheter för barn och unga.
Det råder också samsyn om att barn och unga ska ha samma möjligheter till goda levnadsförhållanden oavsett var de bor. Men verkligheten är en annan. Vår nya studie visar att problemfyllda levnadsförhållanden bland barn och unga varierar kraftigt mellan kommunerna.
Skillnaderna är så stora att de bör leda till en grundläggande diskussion om hur vi kan stärka och förbättra barns och ungas möjligheter till ett gott liv, oavsett var de råkar bo.
Själva rapporten hittas på Socialstyrelsens webbplats (PDF). Debattartikeln kan läsas via den här länken. Slutligen finns det även en TT-artikel om rapporten.
Olika villkor heter den och den handlar om skillnader i levnadsförhållanden, risker och kommunala kostnader för barn och unga runt om i landets kommuner.
En kort-kort sammanfattning: Det finns väldigt stora variationer när det gäller barn och ungas levnadsförhållanden och hur kommunerna prioriterar denna grupp.
Även om jag naturligtvis delvis talar i egen sak, måste jag ändå hävda att studien är viktig och att den borde bli rejält uppmärksammad och diskuterad, särskilt på kommunal nivå. Är det rimligt att den plats du råkar växa upp på ska ha så stor betydelse för om du lyckas i livet eller inte?
Här är ett utdrag ur den debattartikel som tidningen Dagens Samhälle publicerat i dag, torsdag:
I vårt land är i stort sett alla överens om att barn och unga ska vara en prioriterad grupp. Och på många sätt är det så. I de flesta kommuner går ungefär hälften av resurserna till verksamheter för barn och unga.
Det råder också samsyn om att barn och unga ska ha samma möjligheter till goda levnadsförhållanden oavsett var de bor. Men verkligheten är en annan. Vår nya studie visar att problemfyllda levnadsförhållanden bland barn och unga varierar kraftigt mellan kommunerna.
Skillnaderna är så stora att de bör leda till en grundläggande diskussion om hur vi kan stärka och förbättra barns och ungas möjligheter till ett gott liv, oavsett var de råkar bo.
Själva rapporten hittas på Socialstyrelsens webbplats (PDF). Debattartikeln kan läsas via den här länken. Slutligen finns det även en TT-artikel om rapporten.
tisdag 24 augusti 2010
Tea Party-rörelsen rör om i primärval
Det är drygt två månader kvar till höstens mellanårsval den 2 november och valkampanjerna är i full gång både nationellt, delstatligt och lokalt. Det är ju inte bara en tredjedel av senaten och alla 435 platser i representahuset det ska röstas om, utan också delstatliga guvernörer, lokala borgmästare och en hel del annat.
I kväll, tisdag, är en relativt stor förfäktning inför det egentliga valet. Lite av en Super Tuesday. I fem delstater är det primärval, det vill säga respektive parti tar ut sina kandidater i de olika valen. Och Tea Party-rörelsen har satt sin prägel på denna tisdag.
Mest intressanta i kväll är Florida, Arizona och Alaska.
I Florida har det i och för sig varit klart sedan rätt länge vilka kandidaterna till senaten skulle bli. Marco Rubio slog, med hjälp av Tea Party-rörelsen, ut den sittande guvernören Charlie Crist i kampen om att bli republikanernas kandidat till senaten. Crist kommer nu istället ställa upp som oberoende (independent) kandidat i höstens val. Demokraternas kandidat blir Kendrick Meek. Här var det istället republikanernas primärval till guvernörskandidat som väckte mest uppmärksamhet. Rick Scott tog till slut hem segern mot Bill McCollum efter en jämn omröstning. Det innebär ytterligare en Tea Party-framgång.
I Arizona slåss förre presidentkanditaden John McCain mot utmanaren och radioprataren J D Hayworth (också han med stöd från Tea Party-rörelsen). På grund av tidsskillnaden vet jag inte resultatet här ännu, men allt annat än en stor seger för John McCain vore en sensation.
I Alaska spekulerades det tidigare om Sarah Palin skulle ställa upp i senastvalet. Men det gjorde hon inte. Hennes kandidat är istället Joe Miller, en kompis till hennes make. Miller befinner sig långt ut på högerkanten och har även han Tea Party-rörelsens stöd. Han utmanar sittande republikanska senatorn Lisa Murkowski. Även här innebär tidsskillnaden att jag inte kan redovisa något resultat, men Murkowski har haft ett kraftigt övertag i opinionsmätningarna.
Oavsett hur det går i kvällens olika val, står en sak klar:
Den brokiga Tea Party-rörelsen fortsätter att spela en stor roll i de kommande intensiva månaderna fram till valet den 2 november.
I kväll, tisdag, är en relativt stor förfäktning inför det egentliga valet. Lite av en Super Tuesday. I fem delstater är det primärval, det vill säga respektive parti tar ut sina kandidater i de olika valen. Och Tea Party-rörelsen har satt sin prägel på denna tisdag.
Mest intressanta i kväll är Florida, Arizona och Alaska.
I Florida har det i och för sig varit klart sedan rätt länge vilka kandidaterna till senaten skulle bli. Marco Rubio slog, med hjälp av Tea Party-rörelsen, ut den sittande guvernören Charlie Crist i kampen om att bli republikanernas kandidat till senaten. Crist kommer nu istället ställa upp som oberoende (independent) kandidat i höstens val. Demokraternas kandidat blir Kendrick Meek. Här var det istället republikanernas primärval till guvernörskandidat som väckte mest uppmärksamhet. Rick Scott tog till slut hem segern mot Bill McCollum efter en jämn omröstning. Det innebär ytterligare en Tea Party-framgång.
I Arizona slåss förre presidentkanditaden John McCain mot utmanaren och radioprataren J D Hayworth (också han med stöd från Tea Party-rörelsen). På grund av tidsskillnaden vet jag inte resultatet här ännu, men allt annat än en stor seger för John McCain vore en sensation.
I Alaska spekulerades det tidigare om Sarah Palin skulle ställa upp i senastvalet. Men det gjorde hon inte. Hennes kandidat är istället Joe Miller, en kompis till hennes make. Miller befinner sig långt ut på högerkanten och har även han Tea Party-rörelsens stöd. Han utmanar sittande republikanska senatorn Lisa Murkowski. Även här innebär tidsskillnaden att jag inte kan redovisa något resultat, men Murkowski har haft ett kraftigt övertag i opinionsmätningarna.
Oavsett hur det går i kvällens olika val, står en sak klar:
Den brokiga Tea Party-rörelsen fortsätter att spela en stor roll i de kommande intensiva månaderna fram till valet den 2 november.
söndag 22 augusti 2010
Hetaste valfrågan: Ett planerat bygge på Manhattan
Varför handlar den hetaste politiska debatten i det här landet om ett eventuellt bygge några kvarter från Ground Zero, när folk kämpar för att överleva i den ekonomiska krisen?
Det undrade Rachel Maddow på den liberalt färgade TV-kanalen MSNBC häromveckan.
Jag är böjd att instämma i den frågan.
Mellanårsvalet närmar sig med stormsteg. Samtliga platser i representanhuset och en tredjdedel i senaten står på spel den 2 november. Den politiska diskussionen borde handla om saker som ekonomi, arbetsmarknad, energi- och miljöfrågor, krig, hälso- och sjukvård. Men den fråga som hittills fått mest uppmärksamhet är det planerade muslimska centret två kvarter från den plats där World Trade Center en gång stod.
Redan i våras började den här diskussionen sjuda så smått. Och nu i somras tog den fart på allvar. Och tvärt emot vad många experter trott, så har den fastnat som den hetaste politiska frågan i USA.
Frågan är hur striden om det muslimska centret - som bland annat ska innehålla en moské, men även till exempel en permanent utställning om terrorattackerna för nio år - kommer att påverka valet i november.
Framförallt debattörer på den republikanska sidan har sett till att hålla diskussionen vid liv. Konservativa TV-kanalen Fox News kallar det planerade bygget för "Ground Zero Mosque" och har aggressiva inslag om det i stort sett varenda dag. Sarah Palin har uttalat sig rikligt, liksom den tidigare talmannen i representanthuset Newt Gringrich.
Demokraterna har hållit sig passiva eller varit försiktigt positiva till planerna. Det är uppenbart en politiskt känslig fråga och inget man gärna går ut och applåderar direkt. Det har varit en del mummel om att religiös frihet också borde gälla muslimer, men påtagligt lite konkret stöd för den muslimska grupp som står bakom byggplanerna.
President Barack Obama gick för någon vecka sedan ut och uttalade åtminstone ett indirekt stöd för det muslimska centret på Manhattan. Sedan tog han delvis tillbaka sitt uttalande.
För övrigt tror nästan var femte amerikan att Barack Obama är muslim.
Det undrade Rachel Maddow på den liberalt färgade TV-kanalen MSNBC häromveckan.
Jag är böjd att instämma i den frågan.
Mellanårsvalet närmar sig med stormsteg. Samtliga platser i representanhuset och en tredjdedel i senaten står på spel den 2 november. Den politiska diskussionen borde handla om saker som ekonomi, arbetsmarknad, energi- och miljöfrågor, krig, hälso- och sjukvård. Men den fråga som hittills fått mest uppmärksamhet är det planerade muslimska centret två kvarter från den plats där World Trade Center en gång stod.
Redan i våras började den här diskussionen sjuda så smått. Och nu i somras tog den fart på allvar. Och tvärt emot vad många experter trott, så har den fastnat som den hetaste politiska frågan i USA.
Frågan är hur striden om det muslimska centret - som bland annat ska innehålla en moské, men även till exempel en permanent utställning om terrorattackerna för nio år - kommer att påverka valet i november.
Framförallt debattörer på den republikanska sidan har sett till att hålla diskussionen vid liv. Konservativa TV-kanalen Fox News kallar det planerade bygget för "Ground Zero Mosque" och har aggressiva inslag om det i stort sett varenda dag. Sarah Palin har uttalat sig rikligt, liksom den tidigare talmannen i representanthuset Newt Gringrich.
Demokraterna har hållit sig passiva eller varit försiktigt positiva till planerna. Det är uppenbart en politiskt känslig fråga och inget man gärna går ut och applåderar direkt. Det har varit en del mummel om att religiös frihet också borde gälla muslimer, men påtagligt lite konkret stöd för den muslimska grupp som står bakom byggplanerna.
President Barack Obama gick för någon vecka sedan ut och uttalade åtminstone ett indirekt stöd för det muslimska centret på Manhattan. Sedan tog han delvis tillbaka sitt uttalande.
För övrigt tror nästan var femte amerikan att Barack Obama är muslim.
söndag 15 augusti 2010
Ingen skola utan toapapper
Så här års är det handlingstider för barnfamiljer runt om i USA. Skolorna har skickat ut sina supply-lists - långa listor med material som barnen förväntas ta med sig den första skoldagen.
Listorna har blivit allt längre under årens lopp och i takt med drastiskt försämrad kommunal ekonomi här i USA, är årets listor rekord-långa.
Vår yngste ska börja andra klass nu om en vecka. Han lista innehåller 18 punkter. Det är allt ifrån anteckningsböcker och block till 48 stycken blyertspennor, en rulle med huhållspapper, en flaska handsprit och tio tjocka färgkritor.
En snabb uppskattning av kostnaden för hela listan: Runt 80 dollar (omkring 600 kronor). Och det är bara ett av våra tre skolbarn...
Allt flera föräldrar börjar nu reagera på denna dolda skolavgift. New York Times skriver i dag om utvecklingen. Listor har funnits länge i det amerikanska skolväsendet. Men när nu skolbudgeterna skurits ner på många håll, har kostnaderna för nödvändigt material i allt högre grad lämpats över på familjerna.
Numera kan listan till exempel innehålla städmaterial, plastbestick till skolmatsalen, sopsäckar och kopieringspapper. I en skola i Honolulu måste varje elev ta med sig ett fyrpack med toalettpapper...
Alla är dock inte ledsna över det här. Lokala butiker har plötsligt fått en ny och rejäl inkomstkälla. Många är tidigt ute och kollar in de listor som skickas ut till föräldrar. Sedan ser de till att beställa hem just de varor som skolorna vill ha.
Tidningen meddelar att för vissa delar av detaljhandeln är just denna tid - när föräldrar kommer in med sina listor i högsta hugg - den mest lönsamma efter storhelgerna.
Lika glada är inte familjerna. Det finns många som har det svårt att få ekonomin att gå ihop redan som det är. Att de dessutom ska lägga ut kanske uppemot 2 000 kronor (om de har tre skolbarn) för diverse skolmaterial, trots att barnen går på en "avgiftsfri" kommunal skola, kan naturligtvis vara väldigt tufft.
Artikeln i NY Times finns via den här länken.
Listorna har blivit allt längre under årens lopp och i takt med drastiskt försämrad kommunal ekonomi här i USA, är årets listor rekord-långa.
Vår yngste ska börja andra klass nu om en vecka. Han lista innehåller 18 punkter. Det är allt ifrån anteckningsböcker och block till 48 stycken blyertspennor, en rulle med huhållspapper, en flaska handsprit och tio tjocka färgkritor.
En snabb uppskattning av kostnaden för hela listan: Runt 80 dollar (omkring 600 kronor). Och det är bara ett av våra tre skolbarn...
Allt flera föräldrar börjar nu reagera på denna dolda skolavgift. New York Times skriver i dag om utvecklingen. Listor har funnits länge i det amerikanska skolväsendet. Men när nu skolbudgeterna skurits ner på många håll, har kostnaderna för nödvändigt material i allt högre grad lämpats över på familjerna.
Numera kan listan till exempel innehålla städmaterial, plastbestick till skolmatsalen, sopsäckar och kopieringspapper. I en skola i Honolulu måste varje elev ta med sig ett fyrpack med toalettpapper...
Alla är dock inte ledsna över det här. Lokala butiker har plötsligt fått en ny och rejäl inkomstkälla. Många är tidigt ute och kollar in de listor som skickas ut till föräldrar. Sedan ser de till att beställa hem just de varor som skolorna vill ha.
Tidningen meddelar att för vissa delar av detaljhandeln är just denna tid - när föräldrar kommer in med sina listor i högsta hugg - den mest lönsamma efter storhelgerna.
Lika glada är inte familjerna. Det finns många som har det svårt att få ekonomin att gå ihop redan som det är. Att de dessutom ska lägga ut kanske uppemot 2 000 kronor (om de har tre skolbarn) för diverse skolmaterial, trots att barnen går på en "avgiftsfri" kommunal skola, kan naturligtvis vara väldigt tufft.
Artikeln i NY Times finns via den här länken.
söndag 8 augusti 2010
Vilket ansvar har medierna för sina webbarkiv?
Ett av de få svenska ord som lånats in och etablerats i engelskspråkiga länder är - som ni säkert känner till - "ombudsman".
Washington Post har en ombudsman, en person som ska ta upp frågor som ligger mellan läsekretsen och de pubicistiskt ansvariga. Han heter Andrew Alexander och han har en egen kolumn varje söndag. Den är ofta både tänkvärd och intressant att följa.
Den senaste kolumnen handlar om vilket ansvar en tidning (eller i princip vilket medium som helst) har för det som en gång publicerats och som senare kanske visade sig vara fel eller åtminstone inte gav hela bilden.
Han exemplifierar med en man som för nästan 23 år sedan greps och åtalades för "indecent exposure" på McDonalds i Woodbridge strax söder om DC. Även om det inte explicit skrivs ut, så framgår det att det gick att se mannen ädlare delar där han satt i sin kortbyxor.
Folk hade reagerat, ringt polisen och det hela blev rättssak. Det är ju USA. Inför domaren förklarade mannen att han varit ute och joggat, att han hade haft ett par gymnastikbyxor på sig och inte haft något under dessa. Så ett eller annat hade väl "tittat ut", helt enkelt. Det var absolut inte meningen, en ren fadäs, försäkrade mannen.
Domaren ogillade åtalet direkt och därmed kunde saken varit utagerad. Om det inte varit för att Washington Post snappat upp storyn. Man skrev om händelsen på hamburgerkrogen och publicerade, som den pressetiska traditionen bjuder här i USA, mannens namn och ålder. Däremot följde man aldrig upp händelsen. Således skrev aldrig tidningen om frikännandet.
Mannen tänkte emellertid inte särskilt mycket på det där utan levde vidare sitt liv utan incidenter. För en tid sedan gick han i pension och för att dryga ut pensionen sökte han ett kompletterande jobb. Men han fick inget. När han undrade varför, visade det sig att arbetsgivarna googlat på hans namn och därmed hittat den drygt 20 år gamla artikeln i Washington Post. Och det är ju ingen som vill anställa en pervers man som blottar sig på McDonalds, det kan man ju förstå.
Nu har mannen vänt sig till tidningen och bett om att artikeln ska strykas från tidiningens webbaserade och sökbara artikelarkiv. Och det är utifrån detta exempel som Andrew Alexander resonerar. Vilket ansvar har egentligen ett massmedium för att det som publiceras är korrekt? Om det i efterhand visar sig vara fel, vilket ansvar har man då att ändra i det som publicerats? Eller ta bort helt? Är det rimligt att en slarvigt ihopskriven artikel med faktafel kan få ligga kvar år efter år och dessutom vara sökbara via allmänna sökverktyg? Och bör man i efterhand gå in och ändra något som redan varit publicerat, är inte det en form av historieförfalskning?
Det finns rätt många ansvarsfrågor och rätt många etiska frågetecken som väcks när man rota i det här.
"Det är förvånande att så få medier har en policy får sådant här", säger en peson som forskat kring det här och som uttalar sig i Th Post.
Washington Post har ingen policy. Man behandlar varje begäran om ändring eller strykning för sig, som unika fall. Huvudinställningen är att inget ska ändras, men att det införs en rättelse eller att den tidigare publiceringen kompletteras med ytterligare en text - förutsatt att originaltexten var felaktig eller icke komplett. Men undantag görs. Bland annat har tidningen tagit bort en artikel från webben som innehöll namn- och adressuppgifter för en kvinna som blev förföljd.
Även om svenska medier är betydligt försiktigare med just namnpubliceringar, kan problematiken ändå sägas vara generell. Att allt fler medier lägger ut hela eller delar av sitt arkiv på webben, samtidigt som sökmotorer blir allt bättre och smartare, innebär till att publicister på ett helt annat sätt än tidigare måste tänka över vilka principer som ska gälla. Och vilket ansvar man bör ta.
Kanske bör det till och med beslutas om ett gemensamt regelverk, likt de pressetiska spelreglerna?
Om The Posts ombudsman namnger mannen även denna gång?
Jodå.
Men nu är han sannolikt något mer nöjd med texten.
Washington Post har en ombudsman, en person som ska ta upp frågor som ligger mellan läsekretsen och de pubicistiskt ansvariga. Han heter Andrew Alexander och han har en egen kolumn varje söndag. Den är ofta både tänkvärd och intressant att följa.
Den senaste kolumnen handlar om vilket ansvar en tidning (eller i princip vilket medium som helst) har för det som en gång publicerats och som senare kanske visade sig vara fel eller åtminstone inte gav hela bilden.
Han exemplifierar med en man som för nästan 23 år sedan greps och åtalades för "indecent exposure" på McDonalds i Woodbridge strax söder om DC. Även om det inte explicit skrivs ut, så framgår det att det gick att se mannen ädlare delar där han satt i sin kortbyxor.
Folk hade reagerat, ringt polisen och det hela blev rättssak. Det är ju USA. Inför domaren förklarade mannen att han varit ute och joggat, att han hade haft ett par gymnastikbyxor på sig och inte haft något under dessa. Så ett eller annat hade väl "tittat ut", helt enkelt. Det var absolut inte meningen, en ren fadäs, försäkrade mannen.
Domaren ogillade åtalet direkt och därmed kunde saken varit utagerad. Om det inte varit för att Washington Post snappat upp storyn. Man skrev om händelsen på hamburgerkrogen och publicerade, som den pressetiska traditionen bjuder här i USA, mannens namn och ålder. Däremot följde man aldrig upp händelsen. Således skrev aldrig tidningen om frikännandet.
Mannen tänkte emellertid inte särskilt mycket på det där utan levde vidare sitt liv utan incidenter. För en tid sedan gick han i pension och för att dryga ut pensionen sökte han ett kompletterande jobb. Men han fick inget. När han undrade varför, visade det sig att arbetsgivarna googlat på hans namn och därmed hittat den drygt 20 år gamla artikeln i Washington Post. Och det är ju ingen som vill anställa en pervers man som blottar sig på McDonalds, det kan man ju förstå.
Nu har mannen vänt sig till tidningen och bett om att artikeln ska strykas från tidiningens webbaserade och sökbara artikelarkiv. Och det är utifrån detta exempel som Andrew Alexander resonerar. Vilket ansvar har egentligen ett massmedium för att det som publiceras är korrekt? Om det i efterhand visar sig vara fel, vilket ansvar har man då att ändra i det som publicerats? Eller ta bort helt? Är det rimligt att en slarvigt ihopskriven artikel med faktafel kan få ligga kvar år efter år och dessutom vara sökbara via allmänna sökverktyg? Och bör man i efterhand gå in och ändra något som redan varit publicerat, är inte det en form av historieförfalskning?
Det finns rätt många ansvarsfrågor och rätt många etiska frågetecken som väcks när man rota i det här.
"Det är förvånande att så få medier har en policy får sådant här", säger en peson som forskat kring det här och som uttalar sig i Th Post.
Washington Post har ingen policy. Man behandlar varje begäran om ändring eller strykning för sig, som unika fall. Huvudinställningen är att inget ska ändras, men att det införs en rättelse eller att den tidigare publiceringen kompletteras med ytterligare en text - förutsatt att originaltexten var felaktig eller icke komplett. Men undantag görs. Bland annat har tidningen tagit bort en artikel från webben som innehöll namn- och adressuppgifter för en kvinna som blev förföljd.
Även om svenska medier är betydligt försiktigare med just namnpubliceringar, kan problematiken ändå sägas vara generell. Att allt fler medier lägger ut hela eller delar av sitt arkiv på webben, samtidigt som sökmotorer blir allt bättre och smartare, innebär till att publicister på ett helt annat sätt än tidigare måste tänka över vilka principer som ska gälla. Och vilket ansvar man bör ta.
Kanske bör det till och med beslutas om ett gemensamt regelverk, likt de pressetiska spelreglerna?
Om The Posts ombudsman namnger mannen även denna gång?
Jodå.
Men nu är han sannolikt något mer nöjd med texten.
torsdag 5 augusti 2010
Stort behov av "free clinics"
Barack Obamas sjukvårdsreform är beslutad och på gång, men ännu saknar miljontals ekonomiskt utsatta amerikaner en grundläggande sjukvårdsförsäkring och därmed också all tillgång till annan vård än den rent akuta.
Att efterfrågan är stor visar inte minst de "free clinics" som regelbundet anordnas av frivillig sjukvårdspersonal runt om i USA. I går, onsdag, var det dags för en sådan i Washington DC, den första i den här storleken någonsin här. Den stora mässhallen, Convention Center, hade förvandlats till en gigantisk läkarmottagning. Uppemot 2 000 personer dök upp. Nästan dubbelt så många som man trott på förhand.
Sådana här "free clinics" visar vilket stort behov det finns av basal sjukvård i det här landet. Nästan alltid dyker det upp betydligt fler vårdsökande än vad det finns möjlighet att ta emot.
Det finns mängder av människor som aldrig haft en chans att komma in i försäkringssystemet - eller som ramlat ur det på grund av att de blivit av med sitt jobb. På sikt kommer sjukvårdsreformen att slussa in dessa personer i försäkringar, men det sker inte över en natt och vårdbehoven finns där redan nu.
De fria mottagningarna är naturligtvis en god sak, men bara en droppe i havet. De flesta som behandlas här får bara en tillfällig lindring av sina besvär. Det finns ingen möjlighet till uppföljande läkarbesök, begränsade ekonomiska möjligheter att köpa mediciner och dessutom återvänder patienten till sin gamla boendemiljö och sociala vardag, som ofta innebär att sjukdomstillståndet åter förvärras.
Det räcker således inte särskilt långt med "free clinics". Inte ens allmän sjukvård är tillräckligt om man vill gå till roten med problemen. Vård för alla måste också kombineras med olika former av sociala insatser.
USA har fortfarande en lång väg att gå om man vill att välfärden ska omfattas av alla.
Läs mer om onsdagens clinic i Washington Post, Diagnosis: A Great Need.
Att efterfrågan är stor visar inte minst de "free clinics" som regelbundet anordnas av frivillig sjukvårdspersonal runt om i USA. I går, onsdag, var det dags för en sådan i Washington DC, den första i den här storleken någonsin här. Den stora mässhallen, Convention Center, hade förvandlats till en gigantisk läkarmottagning. Uppemot 2 000 personer dök upp. Nästan dubbelt så många som man trott på förhand.
Sådana här "free clinics" visar vilket stort behov det finns av basal sjukvård i det här landet. Nästan alltid dyker det upp betydligt fler vårdsökande än vad det finns möjlighet att ta emot.
Det finns mängder av människor som aldrig haft en chans att komma in i försäkringssystemet - eller som ramlat ur det på grund av att de blivit av med sitt jobb. På sikt kommer sjukvårdsreformen att slussa in dessa personer i försäkringar, men det sker inte över en natt och vårdbehoven finns där redan nu.
De fria mottagningarna är naturligtvis en god sak, men bara en droppe i havet. De flesta som behandlas här får bara en tillfällig lindring av sina besvär. Det finns ingen möjlighet till uppföljande läkarbesök, begränsade ekonomiska möjligheter att köpa mediciner och dessutom återvänder patienten till sin gamla boendemiljö och sociala vardag, som ofta innebär att sjukdomstillståndet åter förvärras.
Det räcker således inte särskilt långt med "free clinics". Inte ens allmän sjukvård är tillräckligt om man vill gå till roten med problemen. Vård för alla måste också kombineras med olika former av sociala insatser.
USA har fortfarande en lång väg att gå om man vill att välfärden ska omfattas av alla.
Läs mer om onsdagens clinic i Washington Post, Diagnosis: A Great Need.
måndag 2 augusti 2010
Allt färre äger sin bostad
I USA betyder det mycket att äga sin bostad. Traditionellt har bostadsägandet varit utbrett och något som i stort sett alla amerikaner strävar efter. Att äga sin bostad är symboliskt viktigt och även, åtminstone tidigare, ansett som en långsiktig och säker privat investering
Förra presidenten, George W Bush, gjorde det här till något av en profilfråga och under hans tid i Vita Huset ökade andelen som ägde sin bostad kraftigt. Detta bland annat genom ökade möjligheter till skatteavdrag för lån, statligt subventionerade lån samt ändrade regler för kreditgivning - det som kom att kallas subprime-lån och som pekats ut som en av de viktigaste orsakerna till den nuvarande krisen i den amerikanska ekonomin föddes under Bush-administrationen.
Subprimelånen innebar att också mindre kreditvärdiga hushåll fick en möjlighet att låna pengar för att köpa en bostad. Konsekvensen blev en överhettad bostadsmarknad, där priserna ökade och hushållens lån likaså. Till slut sprack bubblan. Med känt resultat.
Som mest, något år innan fastighetsbubblan sprack, ägde 70 procent av amerikanska hushåll sin bostad. Nu har den siffran sjunkit drastiskt, rapporterar dagens USA Today. Inom något år lär siffran vara nere på runt 62 procent, den lägsta nivån på 50 år, sedan 1960.
Ironiskt nog bor många av de tidigare ägarna kvar i sin gamla bostad - som hyresgäster. Numera är det banken eller någon annan som äger huset. De före detta ägarna har bara skulderna kvar...
Förra presidenten, George W Bush, gjorde det här till något av en profilfråga och under hans tid i Vita Huset ökade andelen som ägde sin bostad kraftigt. Detta bland annat genom ökade möjligheter till skatteavdrag för lån, statligt subventionerade lån samt ändrade regler för kreditgivning - det som kom att kallas subprime-lån och som pekats ut som en av de viktigaste orsakerna till den nuvarande krisen i den amerikanska ekonomin föddes under Bush-administrationen.
Subprimelånen innebar att också mindre kreditvärdiga hushåll fick en möjlighet att låna pengar för att köpa en bostad. Konsekvensen blev en överhettad bostadsmarknad, där priserna ökade och hushållens lån likaså. Till slut sprack bubblan. Med känt resultat.
Som mest, något år innan fastighetsbubblan sprack, ägde 70 procent av amerikanska hushåll sin bostad. Nu har den siffran sjunkit drastiskt, rapporterar dagens USA Today. Inom något år lär siffran vara nere på runt 62 procent, den lägsta nivån på 50 år, sedan 1960.
Ironiskt nog bor många av de tidigare ägarna kvar i sin gamla bostad - som hyresgäster. Numera är det banken eller någon annan som äger huset. De före detta ägarna har bara skulderna kvar...
tisdag 15 juni 2010
Svanberg i strålkastarljuset
Den stora oljeläckan utanför Louisianas kust fortsätter att dominera nyhetsflödet här i USA. President Barack Obama har tillbringat två dagar nere längs delstatens kuster. Det är hans fjärde besök sedan katastrofen inträffade för snart två månader sedan. Han ska hålla en presskonferens på temat i kväll, amerikansk tid. De flesta tror att han ytterligare kommer att skärpa tonläget mot BP.
I morgon, onsdag, kommer BP:s svenska styrelseordförande Carl-Henric Svanberg, till Vita Huset för ett möte där även presidenten kommer att delta under en stund. Mötet har väckt stor uppmärksamhet här och kommer att bevakas av alla de stora medierna.
Hittills har Svanberg undvikit att hamna i strålkastarljuset. Det är mest BP:s VD Tony Hayward som uttalat sig. Och flera av hans uttalanden har väl varit mindre lyckade, om man säger så. Kändast är när han beklagade sig över sin egen privata situation med de famösa orden: "I want my life back".
Det dröjde inte länge förrän släktingar och vänner till de elva oljearbetare som dog i samband med katastrofen reagerade och sa att de nog också ville ha sina bröders, söners, makars etc liv tillbaka...
Det återstår att se hur Svanberg kommer att klara det mediela tryck han garanterat kommer att utsättas för i och med morgondagens möte. Och vilket budskap han kommer att försöka framföra till administrationen och till det amerikanska folket.
Jag och min blogg Amerikareportage tar nu sommarledigt efter ett intensivt nyhetsår med många frilansuppdrag och andra uppgifter. Jag återkommer i augusti.
Trevlig sommar!
söndag 6 juni 2010
Watergate byter ägare
Watergate har förfallit under många år. Nu ska en ny ägare renovera komplexet.
Ända sedan skandalen med inbrottet i demokraternas partikontor 1972, har Watergate stått som symbol för räv- och rackarspel i den högre politiska skolan. Inbrottet ledde så småningom att Richard Nixon tvingades avgå som president för att undvika att hamna inför riksrätt.
Watergate ligger ett längre stenkast från där jag nu sitter och byggdes som ett lyxigt bostads-, hotell- och kontorskomplex under 1960-talet.
Sedan dess har det runnit mycket vatten under Potomacs broar och Watergate är numera varken något politiskt centrum eller en lyxig adress.
Tvärtom. Det är ett kvarter i förfall. Byggnaderna är slitna, många av kontoren står tomma och hotellet har varit stängt i flera år. Butiker och restauranger håller klart tveksam kvalitet och delar av komplexet är till och med avstängt på grund av rasrisk.
Men nu ska det bli ändring på det. Ett europeiskt byggföretag, specialiserat på att lyxrenovera gamla hotell, har nu köpt Watergate och räknar med att inleda ombyggnaden inom något år. Det är främst hotelldelen som ska renoveras och återöppnas, men även resten av komplexet ska få sig en ansiktslyftning om alla planer går i lås.
Det kan alltså bli så att Watergate kommer att återta sin position som ett av den amerikanska huvudtadens verkliga maktcentrum.
torsdag 3 juni 2010
I oljekatastrofens spår
Oljekatastrofen utanför Louisianas kust präglar hela den amerikanska delen av gulfkusten, mer eller mindre. Vi har just kommit tillbaka till DC efter en veckas resa i oljans spår. Här är några snabba reflektioner.
Det sprutar ut minst 800 000 liter råolja från den havererade oljeriggen. Varje dygn. Och detta har snart pågått i 50 dagar. Det innebär i runda slängar 40 miljoner liter olja.
Och ingenting talar för att läckan ska kunna tätas den närmaste tiden. Oljebolaget BP har försökt med olika metoder, men alla har misslyckats och försöken blir nu alltmer desperata. Under tiden drabbas de olika biotoperna runt gulfen allt hårdare.
Värst är det kanske för de omfattande och extremt känsliga våtmarkerna (wetlands) i Mississppiflodens gigantiska deltaområde. Här formligen sjuder det av liv och den här delen av den Mexikanska golfen spelar en viktig roll i den komplicerade ekologiska näringskedjan för hela området.
En del av våtmarkerna har redan drabbats av oljan, med lokalt förödande konsekvenser för häckande fåglar, kräldjur, fiskar och växtlighet. Nu fruktar experter att orkansäsongen, som precis inletts, ska leda till att mycket större mängder olja pressas in mot stränder och våtmarker. Och då blir katastrofen än värre.
Hittills har de oljebälten som bildats hållits sig ganska stabilt ute runt den havererade riggen. Vädret har varit gynnsamt och strömmarna har inte tagit tag i oljan i någon större omfattning. Stränderna väster om Mississippideltat är förorenade och avstängda. Man har även börjat se olja komma in till stränderna i deltaterna Mississippi, Alabama och Florida. Men ännu så länge i liten omfattning.
Det är inte bara djur och natur som drabbas. Näringslivet i den här delen av USA är baserat på tre saker. Fiske, turism och oljeindustri. Alla är länkade till varandra på ett raffinerat och komplicerat sätt. Därför är det svårt att hitta någon som är riktigt förbannad på oljeindustrin i allmänhet och BP i synnerhet - trots katastrofen. Oljan ger jobb och många är oroliga över att det nu blir svårare att få tillstånd för att borra efter olja utanför kusten. Den oron är större än ilskan över försvunna turister och ninskat fiske.
Fisket är i det närmaste utslaget i Louisiana. Såväl räkfisket som annat fiske går på sparlåga, eftersom det råder fiskeförbud i stora delar av de normala fiskevattnen.
Också turismen drabbas. De amerikanska delstaterna som drabbats hårdast rapporterar om uppemot 25 procent färre bokningar än normalt. Och i vissa delar, som Grand Isle i södra Louisiana är det i princip inga turister alls.
"Vi brukar ha omkring 8 000 personer här på stranden under Memorial weekend", sa en kommunalanställd som jag träffade. Han blickade ut över stranden, som var helt tom förutom på ett tiotal TV-bolag som ställt upp sändarbussar och kameror - och på mängder av olja som flutit i land i form av klumpar; olja blandat med sand och grus.
Den lokala stormarknaden på Grand Isle ekade tyst och öde. Restaurangerna var tomma. Däremot var de lokala motellen fullbokade - av saneringspersonal och folk som kallats in extra av den amerikanska kustbevakningen.
"Vi har ju precis hämtat oss från orkanen Katrina, som drabbade oss väldigt hårt. Så kommer det här nu", sa en annan person som jag pratade med. Hon har sommarbott på ön i 30 år och fick sitt hus förstört av Katrina.
"Och nu det här..." sa hon sorgset och gjorde en svepande gest över stranden från sin veranda.
På det lokala Community Center hade BP satt upp ett katastrofkontor, där fiskare och ortsbefolkning kunde ställa frågor eller ge kommentarer. Så länge vi var där såg jag knappt en enda människa gå fram till personalen.
Det finns väl inte så mycket att fråga om längre, antar jag.
Det råder en allmän uppgivenhet i södra Louisiana. Det är nästan som om folk gett upp. Och man kan förstå dom.
Det sprutar ut minst 800 000 liter råolja från den havererade oljeriggen. Varje dygn. Och detta har snart pågått i 50 dagar. Det innebär i runda slängar 40 miljoner liter olja.
Och ingenting talar för att läckan ska kunna tätas den närmaste tiden. Oljebolaget BP har försökt med olika metoder, men alla har misslyckats och försöken blir nu alltmer desperata. Under tiden drabbas de olika biotoperna runt gulfen allt hårdare.
Värst är det kanske för de omfattande och extremt känsliga våtmarkerna (wetlands) i Mississppiflodens gigantiska deltaområde. Här formligen sjuder det av liv och den här delen av den Mexikanska golfen spelar en viktig roll i den komplicerade ekologiska näringskedjan för hela området.
En del av våtmarkerna har redan drabbats av oljan, med lokalt förödande konsekvenser för häckande fåglar, kräldjur, fiskar och växtlighet. Nu fruktar experter att orkansäsongen, som precis inletts, ska leda till att mycket större mängder olja pressas in mot stränder och våtmarker. Och då blir katastrofen än värre.
Hittills har de oljebälten som bildats hållits sig ganska stabilt ute runt den havererade riggen. Vädret har varit gynnsamt och strömmarna har inte tagit tag i oljan i någon större omfattning. Stränderna väster om Mississippideltat är förorenade och avstängda. Man har även börjat se olja komma in till stränderna i deltaterna Mississippi, Alabama och Florida. Men ännu så länge i liten omfattning.
Det är inte bara djur och natur som drabbas. Näringslivet i den här delen av USA är baserat på tre saker. Fiske, turism och oljeindustri. Alla är länkade till varandra på ett raffinerat och komplicerat sätt. Därför är det svårt att hitta någon som är riktigt förbannad på oljeindustrin i allmänhet och BP i synnerhet - trots katastrofen. Oljan ger jobb och många är oroliga över att det nu blir svårare att få tillstånd för att borra efter olja utanför kusten. Den oron är större än ilskan över försvunna turister och ninskat fiske.
Fisket är i det närmaste utslaget i Louisiana. Såväl räkfisket som annat fiske går på sparlåga, eftersom det råder fiskeförbud i stora delar av de normala fiskevattnen.
Också turismen drabbas. De amerikanska delstaterna som drabbats hårdast rapporterar om uppemot 25 procent färre bokningar än normalt. Och i vissa delar, som Grand Isle i södra Louisiana är det i princip inga turister alls.
"Vi brukar ha omkring 8 000 personer här på stranden under Memorial weekend", sa en kommunalanställd som jag träffade. Han blickade ut över stranden, som var helt tom förutom på ett tiotal TV-bolag som ställt upp sändarbussar och kameror - och på mängder av olja som flutit i land i form av klumpar; olja blandat med sand och grus.
Den lokala stormarknaden på Grand Isle ekade tyst och öde. Restaurangerna var tomma. Däremot var de lokala motellen fullbokade - av saneringspersonal och folk som kallats in extra av den amerikanska kustbevakningen.
"Vi har ju precis hämtat oss från orkanen Katrina, som drabbade oss väldigt hårt. Så kommer det här nu", sa en annan person som jag pratade med. Hon har sommarbott på ön i 30 år och fick sitt hus förstört av Katrina.
"Och nu det här..." sa hon sorgset och gjorde en svepande gest över stranden från sin veranda.
På det lokala Community Center hade BP satt upp ett katastrofkontor, där fiskare och ortsbefolkning kunde ställa frågor eller ge kommentarer. Så länge vi var där såg jag knappt en enda människa gå fram till personalen.
Det finns väl inte så mycket att fråga om längre, antar jag.
Det råder en allmän uppgivenhet i södra Louisiana. Det är nästan som om folk gett upp. Och man kan förstå dom.
måndag 24 maj 2010
Oljekatastrofen smutsar ner del av av miljörörelsen
Det brittiska oljeföretaget BP har jobbat intensivt de senaste åren på att skapa sig en miljöprofil. Det har handlat om allt från byte av logotype till marknadsaktiviteter inriktade på nyckelord som "ansvar", "förnyelsebar energi" och "grön energi".
I denna strategi har också ingått både direkt och indirekt stöd till olika miljö- och naturorganisationer. Sammantaget har företaget sponsrat organisationer med ett antal miljoner dollar.
Att ta emot sponsorpengar från företag är alltid riskabelt för rörelser som vill hävda sin självständighet och oberoende.
Att som miljöorganisation ta emot pengar från ett företag som BP - vars absoluta lejonpart av vinsten kommer från produktion och försäljning av oljebaserade, fossila produkter - kan tyckas vara på gränsen till ett ideologiskt självmord. Och många miljöorganisationer har också dragit den slutsatsen och säger nej tack till sponsring från företag med verksamhet som påverkar miljön negativt.
Men alla gör det inte. Washington Post skriver i dag om the Nature Conservancy, en av världens största miljöorganisationer med över en miljon medlemmar. De har bland annat tagit emot kontanter och gåvor för omkring tio miljoner dollar under senare år. Dessutom har organisationen gett företaget en plats i styrelsen för sin internationella gren.
The Post tar även upp andra miljöorganisationer som tar emot stöd från BP, dock i indre omfattning. Företaget är även med i olika former av paraplyorganisationer tillsammans med ett stort antal miljöföreningar, till exempel Partnership for Climate Action och American Wind and Wildlife Institute.
Reaktionerna från medlemmar och andra miljövänner har varit omfattande. På forum och communities på nätet diskuteras nu om det är etiskt försvarbart att ta emot pengar och stöd från företag som bedriver verksamhet som är konkret eller potentiellt hotande för miljön. Ett antal medlemmar har deklarerat att de gått ur föreningar som accepterar stöd från till exempel oljeindustrin. Och många har också beslutat sig för att sälja sina privata aktieinnehav i sådana företag. Vilket kan vara ett klokt beslut också privatekonomiskt, BP:s värde lär väl vara sjunkande ett tag framöver...
Diskussionen om sponsring av miljöorganisationer är inte ny. Vi har även haft den i Sverige. Med debatten lär ta ny fart nu på grund av den stora - och fortfarande pågående - oljekatastrofen i den Mexikanska golfen.
I denna strategi har också ingått både direkt och indirekt stöd till olika miljö- och naturorganisationer. Sammantaget har företaget sponsrat organisationer med ett antal miljoner dollar.
Att ta emot sponsorpengar från företag är alltid riskabelt för rörelser som vill hävda sin självständighet och oberoende.
Att som miljöorganisation ta emot pengar från ett företag som BP - vars absoluta lejonpart av vinsten kommer från produktion och försäljning av oljebaserade, fossila produkter - kan tyckas vara på gränsen till ett ideologiskt självmord. Och många miljöorganisationer har också dragit den slutsatsen och säger nej tack till sponsring från företag med verksamhet som påverkar miljön negativt.
Men alla gör det inte. Washington Post skriver i dag om the Nature Conservancy, en av världens största miljöorganisationer med över en miljon medlemmar. De har bland annat tagit emot kontanter och gåvor för omkring tio miljoner dollar under senare år. Dessutom har organisationen gett företaget en plats i styrelsen för sin internationella gren.
The Post tar även upp andra miljöorganisationer som tar emot stöd från BP, dock i indre omfattning. Företaget är även med i olika former av paraplyorganisationer tillsammans med ett stort antal miljöföreningar, till exempel Partnership for Climate Action och American Wind and Wildlife Institute.
Reaktionerna från medlemmar och andra miljövänner har varit omfattande. På forum och communities på nätet diskuteras nu om det är etiskt försvarbart att ta emot pengar och stöd från företag som bedriver verksamhet som är konkret eller potentiellt hotande för miljön. Ett antal medlemmar har deklarerat att de gått ur föreningar som accepterar stöd från till exempel oljeindustrin. Och många har också beslutat sig för att sälja sina privata aktieinnehav i sådana företag. Vilket kan vara ett klokt beslut också privatekonomiskt, BP:s värde lär väl vara sjunkande ett tag framöver...
Diskussionen om sponsring av miljöorganisationer är inte ny. Vi har även haft den i Sverige. Med debatten lär ta ny fart nu på grund av den stora - och fortfarande pågående - oljekatastrofen i den Mexikanska golfen.
torsdag 20 maj 2010
Bike To Work Day
Den tredje fredagen i maj är det Bike To Work Day här i USA och i Kanada och jag förväntar mig att se en massa vingliga cyklister när jag som vanligt tar bilen (!) och kör sonen till skolan vid halv åtta-tiden i morgon bitti.
Under de 13 år jag till och från vistats i Washington DC - de senaste tre åren som permanent boende - har cyklandet formligen exploderat. I slutet av 1990-talet var det fortfarande sällsynt att se en vardagscyklist på gatorna i huvudstaden. Cykeln var i första hand ett fritidsredskap. På helgerna svämmades stigarna längs Potomac River av cyklister, påfallande ofta med de senaste och mest avancerade cyklarna och tillhörande kläder och annan utrustning.
Numera ser man folk på vanliga cyklar och med vanliga kläder inne i stan under veckorna. Cykeln har förvandlats från ett fritidssyssla till ett transportmedel. Folk har börjat upptäcka att det går både fortare och är betydligt billigare att cykla till jobbat jämfört med att ta bilen.
Det finns flera orsaker till denna utveckling. En av de viktigaste är de höjda bensinpriserna. För några år sedan dubblerade priset på bensin inom loppet av ett halvår - till hårresande sju kronor per liter. Det sände en chockvåg över landet, eftersom så mycket infrastruktur här bygger på bilar och lastbilar. Kollektivtrafiken är ofta urusel, särskilt om man bor lite utanför stadskärnorna. Tågtrafiken är ett skämt på de flesta håll. Plötsligt insåg folk att cykeln kanske ändå var ett alternativ till bilen.
Här i DC har även den cyklande borgmästaren Adrian Fenty satsat rejält på att bygga ut cykelleder också inne i stan. Han har också initierat ett slags lånecykel-system, som fungerar så att man betalar 40 dollar per år och sedan kan man fritt lösa ut en lånecykel på någon av de automatiska stationer som finns runt om i stan.
Dessutom har säkert både klimat- och hälsodebatterna påverkat att folk i allt större utsträckning väljer att använda cykeln för transporter.
Ytterligare ett skäl för att välja cykeln är att det oftast går fortare att cykla jämfört med att ta bilen. Vid rusningstrafik sägs genomsnittsfarten för en bil inne i centrala DC vara omkring 10-15 kilometer i timmen. Och när man väl är framme måste man hitta parkeringsplats, vilket kan ta sin rundliga tid. Om man inte har en fast parkering, som dock kostar åtskilliga hundra dollar per månad att hyra downtown.
Den senaste diskussionen här lokalt är om de stora centrala gatorna M Street och Pennsylvania Avenue ska få särskilt markerade cykelbanor. Det skulle i så fall innebära att en körfil skulle försvinna från respektive gata, något som fått en del bilförare och yrkestrafikanter att protestera.
Långsiktigt är de flesta överens om att biltrafiken kommer att minska här i DC. Trenden med ökade bränslepriser kombinerat med en jämförelsevis ambitiös utbyggnad av både lokaltåg, tunnelbana och eventuellt också spårvagnstrafik, kommer att leda till färre bilar på stans gator.
Man har till och med kunnat hitta en del vilda tankar om en trängselavgift eller biltullar, ett förslag som naturligtvis är politiskt totalt omöjligt ännu så länge men som möjligen inte är helt otänkbart i ett längre tidsperspektiv. Lokaltidningarna här har bland annat haft artiklar där Stockholm och London tagits upp som positiva exempel på att det faktiskt kan fungera.
Här i Washington DC har borgmästaren fått kritik för att han försöker smyginföra en slags trängselavgift genom att höja de kommunala parkeringsavgifterna. Men det är fortfarande billigt att parkera på gatan här i stan - normalt kostar det en dollar för en timme (knappt åtta kronor).
Under de 13 år jag till och från vistats i Washington DC - de senaste tre åren som permanent boende - har cyklandet formligen exploderat. I slutet av 1990-talet var det fortfarande sällsynt att se en vardagscyklist på gatorna i huvudstaden. Cykeln var i första hand ett fritidsredskap. På helgerna svämmades stigarna längs Potomac River av cyklister, påfallande ofta med de senaste och mest avancerade cyklarna och tillhörande kläder och annan utrustning.
Numera ser man folk på vanliga cyklar och med vanliga kläder inne i stan under veckorna. Cykeln har förvandlats från ett fritidssyssla till ett transportmedel. Folk har börjat upptäcka att det går både fortare och är betydligt billigare att cykla till jobbat jämfört med att ta bilen.
Det finns flera orsaker till denna utveckling. En av de viktigaste är de höjda bensinpriserna. För några år sedan dubblerade priset på bensin inom loppet av ett halvår - till hårresande sju kronor per liter. Det sände en chockvåg över landet, eftersom så mycket infrastruktur här bygger på bilar och lastbilar. Kollektivtrafiken är ofta urusel, särskilt om man bor lite utanför stadskärnorna. Tågtrafiken är ett skämt på de flesta håll. Plötsligt insåg folk att cykeln kanske ändå var ett alternativ till bilen.
Här i DC har även den cyklande borgmästaren Adrian Fenty satsat rejält på att bygga ut cykelleder också inne i stan. Han har också initierat ett slags lånecykel-system, som fungerar så att man betalar 40 dollar per år och sedan kan man fritt lösa ut en lånecykel på någon av de automatiska stationer som finns runt om i stan.
Dessutom har säkert både klimat- och hälsodebatterna påverkat att folk i allt större utsträckning väljer att använda cykeln för transporter.
Ytterligare ett skäl för att välja cykeln är att det oftast går fortare att cykla jämfört med att ta bilen. Vid rusningstrafik sägs genomsnittsfarten för en bil inne i centrala DC vara omkring 10-15 kilometer i timmen. Och när man väl är framme måste man hitta parkeringsplats, vilket kan ta sin rundliga tid. Om man inte har en fast parkering, som dock kostar åtskilliga hundra dollar per månad att hyra downtown.
Den senaste diskussionen här lokalt är om de stora centrala gatorna M Street och Pennsylvania Avenue ska få särskilt markerade cykelbanor. Det skulle i så fall innebära att en körfil skulle försvinna från respektive gata, något som fått en del bilförare och yrkestrafikanter att protestera.
Långsiktigt är de flesta överens om att biltrafiken kommer att minska här i DC. Trenden med ökade bränslepriser kombinerat med en jämförelsevis ambitiös utbyggnad av både lokaltåg, tunnelbana och eventuellt också spårvagnstrafik, kommer att leda till färre bilar på stans gator.
Man har till och med kunnat hitta en del vilda tankar om en trängselavgift eller biltullar, ett förslag som naturligtvis är politiskt totalt omöjligt ännu så länge men som möjligen inte är helt otänkbart i ett längre tidsperspektiv. Lokaltidningarna här har bland annat haft artiklar där Stockholm och London tagits upp som positiva exempel på att det faktiskt kan fungera.
Här i Washington DC har borgmästaren fått kritik för att han försöker smyginföra en slags trängselavgift genom att höja de kommunala parkeringsavgifterna. Men det är fortfarande billigt att parkera på gatan här i stan - normalt kostar det en dollar för en timme (knappt åtta kronor).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)