Och så över till svenska nyheter:
Utredarna Sigrid Heuman och Fredrik Bohlin presenterade häromdagen sitt betänkande i den så kallade Förtroendeutredningen på DN Debatt. Hela betänkandet kan läsas här via pressmeddelandet på Justitiedepartementets webbplats.
Jag har inte satt mig in i betänkandet i detalj, men en sak fångade mitt intresse. Detta om domstolarnas oförmåga att kommunicera rent allmänt och i synnerhet genetemot medierna. Det är alldeles utmärkt att Heuman och Bohlin tar upp denna fråga på ett seriöst sätt, för det är ett stort problem. Jag håller inte med om alla deras detaljförslag (bland annat är jag tveksam till att ha en särskilt talesperson), men jag tycker att de är inne på ett mycket viktigt spår.
Jag har länge arbetat med en del yrkesgrupper som överlag närmast skyr massmedier och journalister som pesten. Inte sällan finns det orsaker till detta; de har kanske varit med om att bli felciterade, missförstådda, hårdvinklade eller illa behandlade på annat sätt. Eller sett på när någon kollega blivit det. Janne Josefssons-journalistiken har ytterligare spätt på denna medierädsla och/eller -förakt.
Bränt barn har en tendens att undvika elden, som bekant.
Följden blir alltså att man sticker huvudet i sanden och gör sig så oanträffbara som möjligt när journalister tar kontakt. "Har inte tid". "Måste prioritera jobbet". "Det blir ändå bara fel". "Meningslöst att uttala sig". "De är bara ute efter att få mig att säga något dumt".
Så kan det låta. Under de senaste 15 åren har jag, via föreläsningar, kurser, utbildningar träffat tusentals personer med den här inställningen - och jag kan konstatera att inställningen blir allt vanligare. Det här med medierädsla börjar bli ett påtagligt samhällsproblem.
Journalister vill ofta få det till att denna utveckling beror på ett hårdare samhällsklimat, där den alltmer utbredda tystnaden beror på rädslan för repressalier från chef eller ledning. Och så kan det mycket väl vara - men det är bara en del av förklaringen. Min erfarenhet säger mig att massmedierna också har sig själva att skylla till stor del. Genom tveksamma arbetsmetoder, etiska spelregler som är för svaga och som inte följs, överlag en bristande kvalitet och kvalitetskontroll, brister i transparens, påfallande ofta dåligt ledarskap etc, har massmedierna i Sverige själva bäddat för att förtroendet för dem sjunkit kraftigt under senare år. Jag ska inte bli långrandig, den som är intresserad kan läsa mer i min bok "Möte med massmedier" (Liber).
Men oavsett orsaken, så är det viktigt att bryta olika yrkesgruppers strutsmentalitet. Ytterst är det en fråga om demokrati och insyn för alla medborgare. Därför tycker jag att Heumans och Bohlins förslag om ökad satsning på domstolarnas öppenhet gentemot medierna är superbra. Jurister tillhör en av grupperna i samhället som generellt är väldigt skeptiska till journalister. Många domare skulle aldrig "nedlåta sig" och prata med en reporter efter att domen förkunnats. Konsekvensen blir att risken för fel och missförstånd ökar, journalisten som bara har en dom skriven på ett snirkligt juridiskt språk att basera sin publicering på, får ingen möjlighet att kolla upp eller komma med klargörande följdfrågor.
På mina kurser och föreläsningar brukar jag säga att om nyheten är tillräckligt stor så kommer massmedierna att publicera oavsett om fackkunskapen uttalar sig eller inte. Och då är det väl bättre att fackkunskapen finns där tillgänglig för att förklara, förtydliga och kommentera. Då har man åtminstone gjort vad man kunnat för att se till att den slutliga publiceringen blir så bra och korrekt som möjligt. Och det tjänar alla på.
Är man en struts tar man inte ens vara på den möjligheten, risken för fel ökar och föraktet breder ut sig åt alla håll och kanter.
Notera: Det jag beskriver här gäller generellt. Det finns bättre och sämre redaktioner när det gäller publicistisk kvalitet, precis som det finns bättre och sämre enskilda journalister. En del fungerar hur bra som helst. Man kan inte dra alla över en och samma kam. Det finns också många jurister som har en helt annan och betydligt mer öppen inställning mot medierna än den ovan beskrivna.
Tillägg, 9 december: Ser att det varit tämligen lite uppmärksamhet kring Förtroendeutredningens betänkande i svenska medier. Enligt Maria Abrahamsson i Svenskan så kom det bara två journalister på presskonferensen. Men anledningen till det svaga intresset var sannolikt att de båda utredarna presenterade sitt förslag på DN Debatt samma morgon. Vem är intresserad av en presskonferens vars innehåll redan publicerats i en konkurrerande kanal? Det är enkel medielogik.
2 kommentarer:
Det här är inte så enkelt eftersom vi har en målkonflikt mellan massmedias krav på säljande (smaskiga?) nyheter och den intervjuades krav på en korrekt (helst något förskönad) redovisning av fakta. I de fall där man håller sig till fakta så redovisas inte hela bilden utan framför allt de negativa, upphetsande delarna vilket ger en skev och vinklad bild av det hela.
I värsta fall så förekommer rena faktafel och egna påhitt.
I ett fall där jag arbetade som konsult med en mindre kris i ett företag så dök det upp en artikel i en kvällstidning om krisen, dess orsaker och vad som skulle bli de troliga åtgärderna. Min och företagsledningens åsikter var att krisen var något annorlunda, att orsakerna var helt andra och att därmed åtgärderna skulle bli av annan art. Sedan dess har jag följt många andra fall och törs påstå att alltför många (dock inte alla) journalister är okunniga i de ämnen de behandlar, har mycket bristande källkritik och prioriterar att skapa sensation framför att ge en hyggligt korrekt bild.
Jag anser dock att en viss grad av "vinkling" kan vara på sin plats för att väcka uppmärksamhet och debatt om viktiga frågor, men dessa många övertramp gör att förtroendet för journalistkåren minskar både från de intervjuades och från läsarnas sida.
Förekommer det inom journalistkåren någon egentlig debatt om detta eller?
Hej Werner. Det förekommer debatt, men den förs alltför sällan och alltför ofta utifrån felaktiga perspektiv. Det är svårt att föra en kritisk debatt inom yrkeskåren. Den som vill ha en grundläggande diskussion om etik och kvalitetskriterier har ofta svårt att göra sin röst hörd. Tyvärr präglas delar av den svenska journalistiken av självgodhet och en övedriven tro på sin egen förträfflighet. Men som sagt, det finns många exempel på motsatsen också. Och god, kritisk och granskande journalistik är viktigt för ett samhälle - förutsatt att den är korrekt och relevant.
Skicka en kommentar