Denna dag har varit smockfull av rapporteringar av Barack Obamas 100 första dagar. i TV, radio och tidningar har det varit sammanfattningar, diskussioner, analyser, bedömningar, betygsättningar och kommentarer.
Jag har för övrigt bidragit en smula själv genom att skriva en och annan text till svenska tidningar.
Och Barack Obama själv har varit ovanligt offentlig denna dag. Först deltog han i ett så kallat Town Hall Meeting i S:t Louise, Missouri. Direktsänt i alla större kanaler förstås. Och för en stund sedan höll han en direktsänd presskonferens på prime time.
Men den växande uppståndelsen kring svininfluensan, H1N1, tog bort en smula av fokuset på de 100 dagarna. I morse rapporterades om det första dödsfallet i USA, ett knappt tvåårigt barn från Mexiko som avled på ett sjukhus i Texas. Under hela dagen har sedan rapporterna om nya misstänkta sjukdomsfall duggat tätt och när WHO i kväll höjde bedömningen för en möjlig pandemi till fem på en sexgradig skala, höjdes naturligtvis också det mediala tonläget.
Lite i skymundan, bakom 100 dagar och H1N1, går nu den amerikanska bilindustrin mot något som kan vara en helt avgörande månad för dess framtida vara eller inte vara. Chryslers öde kan beseglas redan i morgon, då företaget måste presentera en hållbar plan för sin överlevnad. Fixar man inte det väntar en sannolik konkurs. GM ska presentera sin plan en månad senare.
onsdag 29 april 2009
tisdag 28 april 2009
Sebelius äntligen insvuren
"To hit the ground running" är ett uttryck som Barack Obama använder flitigt. Det var också så han i dag, tisdag, beskrev läget för Kathleen Sebelius.
Guvernör Sebelius från Kansas, har äntligen, på Obamas 99:e dag som president, kunnat tillträda som amerikansk hälsominister. Senaten konfirmerade henne efter omröstning och bara en stund senare svors hon in som den sista ledamoten i Barack Obamas ministär. Därefter gick hon direkt till "the Situation Room" och blev informerad om läget.
Det är väl en av de mest efterlängtade ministrar som någonsin tillträtt. Inte nog med att hon har en gigantisk vårdreform att driva igenom på extremt kort tid (ett färdigt förslag ska finnas färdigt redan i början av sommaren), hon har också ett akut virus och en potentiell pandemi att ta hand om.
H1N1 - svininfluensan - fortsätter att väcka stor uppmärksamhet här i USA. Men samtidigt börjar det komma kritiska artiklar och inslag som ifrågasätter den enorma mediala uppståndelsen. Antalet bekräftade fall här i USA är fortfaranande under 100 och ingen har ens varit nära att avlida på grund av smittan så här lång utanför Mexiko. Och även i Mexiko är det oklart hur många av de rapporterade dödsfallen som faktiskt beror på H1N1. Det kan vara många - men det kan också vara betydligt färre än det antal det spekuleras om.
Läget bör klarna i takt med att prover hinner analyseras. Men helt klart har Kathleen Sebelius en del att stå i just nu...
Guvernör Sebelius från Kansas, har äntligen, på Obamas 99:e dag som president, kunnat tillträda som amerikansk hälsominister. Senaten konfirmerade henne efter omröstning och bara en stund senare svors hon in som den sista ledamoten i Barack Obamas ministär. Därefter gick hon direkt till "the Situation Room" och blev informerad om läget.
Det är väl en av de mest efterlängtade ministrar som någonsin tillträtt. Inte nog med att hon har en gigantisk vårdreform att driva igenom på extremt kort tid (ett färdigt förslag ska finnas färdigt redan i början av sommaren), hon har också ett akut virus och en potentiell pandemi att ta hand om.
H1N1 - svininfluensan - fortsätter att väcka stor uppmärksamhet här i USA. Men samtidigt börjar det komma kritiska artiklar och inslag som ifrågasätter den enorma mediala uppståndelsen. Antalet bekräftade fall här i USA är fortfaranande under 100 och ingen har ens varit nära att avlida på grund av smittan så här lång utanför Mexiko. Och även i Mexiko är det oklart hur många av de rapporterade dödsfallen som faktiskt beror på H1N1. Det kan vara många - men det kan också vara betydligt färre än det antal det spekuleras om.
Läget bör klarna i takt med att prover hinner analyseras. Men helt klart har Kathleen Sebelius en del att stå i just nu...
måndag 27 april 2009
CNN direkt från Mexiko - i munskydd
Jag skrev i mitt förra inlägg att jag nu bara väntar på att få se Anderson Cooper sända direkt om svininfluensan iförd munskydd. Cooper har jag ännu inte sett med denna attiralj, men efter ett tips från hustrun kunde jag konstatera att CNN:s "Medical Correspondent" Dr. Sanjay Gupta rapporterade live från Mexiko. I munskydd.
Detta är Kurt Olsson. I dag. I verkligheten. I Mexiko.
Barack Obama ville för övrigt ha Dr Gupta som "Surgeon General", men han tackade nej till erbjudandet. Titeln Surgeon General har väl ingen direkt motsvarighet i Sverige, skulle väl möjligen vara generaldirektör för Socialstyrelsen då. En länk till the Office of the Surgeon General hittas här.
Detta är Kurt Olsson. I dag. I verkligheten. I Mexiko.
Barack Obama ville för övrigt ha Dr Gupta som "Surgeon General", men han tackade nej till erbjudandet. Titeln Surgeon General har väl ingen direkt motsvarighet i Sverige, skulle väl möjligen vara generaldirektör för Socialstyrelsen då. En länk till the Office of the Surgeon General hittas här.
söndag 26 april 2009
Svininfluensa - allvar eller medieepidemi?
Det har spekulerats om det i flera år nu. När ska nästa pandemi slå till? Var kommer den att börja? Och hur?
Få saker kan skapa sådan rädsla och ångest som en allvarlig epidemi. Fågelinfluensan ledde ju till både stor hysteri och intensiv debatt när den var som mest aktuell för ett par år sedan. Sedan har det varit lugnt i några år. Tills nu, kanske. Svininfluensan i Nordamerika kan möjligen vara början på något som kan utvecklas till en pandemi. Eller åtminstone en medieepidemi. Vilket kan vara nog så allvarligt.
Det började med upptäckten av några rätt få fall i södra USA för omkring en vecka sedan. Inget allvarligt. Sju konstaterade fall - och även om experter kunde se att viruset sannolikt verkade smitta från människa till människa, så utmålades ingen fara på taket. De sju insjuknade blev rätt snabbt friska igen.
Sedan kom då larmet från Mexiko i slutet av veckan. Plötsligt var det inte längre några få fall. Och det var inte heller någon lindrig influensa. Just nu pratas det om runt 1 400 insjuknade och drygt 80 döda. Det finns dock ännu så länge bara 20 verifierade fall i Mexiko. Lika många i USA och dessutom sex bekräftade fall i Kanada. New York Times har en bra uppdatering.
Ännu så länge har man inte sett några spår av influensan utanför Nordamerika, men det är sannolikt bara en tidsfråga innan den även når Europa och resten av världen, åtminstone med enstaka fall.
Jag kollade beredskapen hos Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet i helgen och båda myndigheterna hade lagt ut samordnad och uppdaterad information under lördagen - och dessutom uppdaterat den på söndagen. Bra! Även UD har lagt ut information med länkar.
Jag har ännu inte sett några personer gå omkring med munskydd här i den amerikanska huvudstaden. Däremot har folk nere i de södra delstaterna börjat använda dem. Och när jag var på grillparty hos grannarna här i eftermiddags så var svininfluensan det stora samtalsämnet.
Det här kan bli hur stort som helst. Och det oavsett om det faktiskt utvecklas till en pandemi eller ej. Det som har sitt epicentrum i eller runt USA brukar nämligen som bekant bli föremål för en enorm medial bevakning och uppmärksamhet.
Jag väntar bara på att få se Anderson Cooper på CNN prata från fältet någonstans i eller nära Mexiko. I direktsänding. I munskydd.
Få saker kan skapa sådan rädsla och ångest som en allvarlig epidemi. Fågelinfluensan ledde ju till både stor hysteri och intensiv debatt när den var som mest aktuell för ett par år sedan. Sedan har det varit lugnt i några år. Tills nu, kanske. Svininfluensan i Nordamerika kan möjligen vara början på något som kan utvecklas till en pandemi. Eller åtminstone en medieepidemi. Vilket kan vara nog så allvarligt.
Det började med upptäckten av några rätt få fall i södra USA för omkring en vecka sedan. Inget allvarligt. Sju konstaterade fall - och även om experter kunde se att viruset sannolikt verkade smitta från människa till människa, så utmålades ingen fara på taket. De sju insjuknade blev rätt snabbt friska igen.
Sedan kom då larmet från Mexiko i slutet av veckan. Plötsligt var det inte längre några få fall. Och det var inte heller någon lindrig influensa. Just nu pratas det om runt 1 400 insjuknade och drygt 80 döda. Det finns dock ännu så länge bara 20 verifierade fall i Mexiko. Lika många i USA och dessutom sex bekräftade fall i Kanada. New York Times har en bra uppdatering.
Ännu så länge har man inte sett några spår av influensan utanför Nordamerika, men det är sannolikt bara en tidsfråga innan den även når Europa och resten av världen, åtminstone med enstaka fall.
Jag kollade beredskapen hos Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet i helgen och båda myndigheterna hade lagt ut samordnad och uppdaterad information under lördagen - och dessutom uppdaterat den på söndagen. Bra! Även UD har lagt ut information med länkar.
Jag har ännu inte sett några personer gå omkring med munskydd här i den amerikanska huvudstaden. Däremot har folk nere i de södra delstaterna börjat använda dem. Och när jag var på grillparty hos grannarna här i eftermiddags så var svininfluensan det stora samtalsämnet.
Det här kan bli hur stort som helst. Och det oavsett om det faktiskt utvecklas till en pandemi eller ej. Det som har sitt epicentrum i eller runt USA brukar nämligen som bekant bli föremål för en enorm medial bevakning och uppmärksamhet.
Jag väntar bara på att få se Anderson Cooper på CNN prata från fältet någonstans i eller nära Mexiko. I direktsänding. I munskydd.
onsdag 22 april 2009
Det amerikanska skolproblemet
Just nu är det stor testvecka i de kommunala skolorna här i Washington DC. Alla barn från tredje klass och uppåt deltar i det så kallade DC CAS, en lokal variant av något som görs över hela USA och som möjligen kan jämföras med de svenska nationella proven.
USA har haft problem med skola och utbildning under många år. Fram till 1960-talet tillhörde man toppnationerna när det gällde kunskapsnivåer bland elever. På 1970- 0ch 80-talen tappade man positioner och nu ligger kunskapsnivån för elever i de högre årskurserna bland de lägsta av alla jämförbara länder. Det intressanta är att amerikanska elever preseterar rätt bra i de första årskurserna för att sedan tappa ungefär fråm mellanstadiet och framåt.
"The longer American children are in school, the worse they perform compared to their international peers", som en nyligen publicerad forskningsstudie, gjord av konsultfirman McKinsey, konstaterar.
Den förra presidenten var inte omedveten om problemen. Hans stragegi för att vända trenden blev lagen "No Child Left Behind Act". Problemet med denna lag är dock att den är väldigt fokuserad på mätbara testresultat och inte alls tar tag i djupare och mer strukturella problem, som föråldrad pedagogik, brist på resurser, sociala faktorer, omotiverade barn och föräldrar etc.
Följden har blivit att i stort sett alla skolor i landet nu är mer fokuserade än någonsin tidigare på de årliga testerna. Det är utifrån testresultaten som en skola betygssätts, tilldelas resurser, lockar till sig kompetenta lärare och så vidare.
Thomas Friedman, kolumnist i New York Times, ägnar sin spalt i dagens tidning åt det amerikanska skolproblemet. Värd att läsa. Du hittar spalten här.
USA har haft problem med skola och utbildning under många år. Fram till 1960-talet tillhörde man toppnationerna när det gällde kunskapsnivåer bland elever. På 1970- 0ch 80-talen tappade man positioner och nu ligger kunskapsnivån för elever i de högre årskurserna bland de lägsta av alla jämförbara länder. Det intressanta är att amerikanska elever preseterar rätt bra i de första årskurserna för att sedan tappa ungefär fråm mellanstadiet och framåt.
"The longer American children are in school, the worse they perform compared to their international peers", som en nyligen publicerad forskningsstudie, gjord av konsultfirman McKinsey, konstaterar.
Den förra presidenten var inte omedveten om problemen. Hans stragegi för att vända trenden blev lagen "No Child Left Behind Act". Problemet med denna lag är dock att den är väldigt fokuserad på mätbara testresultat och inte alls tar tag i djupare och mer strukturella problem, som föråldrad pedagogik, brist på resurser, sociala faktorer, omotiverade barn och föräldrar etc.
Följden har blivit att i stort sett alla skolor i landet nu är mer fokuserade än någonsin tidigare på de årliga testerna. Det är utifrån testresultaten som en skola betygssätts, tilldelas resurser, lockar till sig kompetenta lärare och så vidare.
Thomas Friedman, kolumnist i New York Times, ägnar sin spalt i dagens tidning åt det amerikanska skolproblemet. Värd att läsa. Du hittar spalten här.
söndag 19 april 2009
Lägg ner Nobelpriset i litteratur
Svenska Akademien i allmänhet och Horace Engdahl i synnerhet får sig en rejäl känga i dagens Washington Post. Det är Marie Arana, tidigare redaktör för the Posts's Book World, som helt dömer ut Nobelpriset i litteratur. Under vinjetten "Spring Cleaning" menar Arana bland annat att Horace Engdahl är en skitförnäm europeisk kulturfjant som hatar USA (min sammanfattande tolkning), att Akademien är en vänstervriden klubb som premierar politiska budskap före litterär kvalitet samt att endast 15 av de totalt 105 pristagarna faktiskt varit värda priset.
Bland dem om inte borde fått det, enligt Marie Arana, finns Elfriede Jelinek, som mest skrivit urusel pornografi; Eyvind Johnson/Harry Martinsson, som ju själva var ledamöter och amerikanerna John Steinbeck och Pearl Buck, båda mediokra och halvkassa som premierades för sina politiska värderingar.
"It's time to throw out the Nobel Prize in literature", skriver Marie Arana.
Bland dem om inte borde fått det, enligt Marie Arana, finns Elfriede Jelinek, som mest skrivit urusel pornografi; Eyvind Johnson/Harry Martinsson, som ju själva var ledamöter och amerikanerna John Steinbeck och Pearl Buck, båda mediokra och halvkassa som premierades för sina politiska värderingar.
"It's time to throw out the Nobel Prize in literature", skriver Marie Arana.
onsdag 15 april 2009
Legala barn till illegala föräldrar
USA:s regel om att alla som föds i landet också automtaiskt blir amerikanska medborgare ställer till med en del komplikationer.
Ingen vet exakt, men det det finns uppskattningsvis omkring 12 miljoner personer bosatta i USA som saknar adekvata tillstånd. De kallas "papperslösa" eller "illegala" beroende på vilken inställning man har till denna stora grupp av människor. Jag har tidigare tittat en del på det här, se t ex det här inlägget, som jag skrev i höstas. Eller det här som jag skrev för snart ett år sedan.
De här 12 miljonerna har tillsammans rätt många barn - enligt en artikel i New York Times är de cirka 5,5 miljoner. Mer än sex av tio är amerikanska medborgare. De har alltså alla rättigheter och skyldigheter som är knutet till medborgarskapet. Medan deras föräldrar riskerar att kastas ut ur landet om de upptäcks.
Att detta skapar en märklig situation är lätt att inse.
De uppemot fyra miljonerna barn har inte bara rätt utan en skyldighet att gå i skolan och de har rätt till olika former av sjukvård (det handlar oftast om fattiga barn som inkluderas i något av de statliga försäkringssystemen SCHIP eller Medicaid).
De finns helt enkelt officiellt. Deras föräldrar finns inte officiellt. Knepigt.
I går meddelade företrädare för Obamaadministrationen att man ska titta över de amerikanska reglerna och rutinerna när det gäller immigration i allmänhet och när det gäller situationen för de papperslösa i synnerhet. Det har redan börjat spekuleras i om det kommer att utfärdas en slags allmän "amnesti" för åtminstone en stor del av de 12 miljoner som vistas i landet utan tillstånd. Särskilt skulle då föräldrar till barn med medborgarskap få någon form av formell status i landet.
Detta har redan väckt en våldsam debatt. Precis som i de flesta industrialiserade länder - ja, kanske i de flesta länder överhuvudtaget - finns det här i USA en påtaglig och utbredd ovilja att acceptera invandrare. Detta kan synas paradoxalt, eftersom i princip hela USA består av invandrare om man går någon eller några generationer tillbaka. Men icke desto mindre.
Främlingsrädsla finns överallt.
Det ska bli väldigt intressant att se hur den här frågan kommer att utvecklas. För på något sätt måste ju situationen lösas. Det är inte rimligt att en familj på samma gång kan vara både illegal och legal.
Ingen vet exakt, men det det finns uppskattningsvis omkring 12 miljoner personer bosatta i USA som saknar adekvata tillstånd. De kallas "papperslösa" eller "illegala" beroende på vilken inställning man har till denna stora grupp av människor. Jag har tidigare tittat en del på det här, se t ex det här inlägget, som jag skrev i höstas. Eller det här som jag skrev för snart ett år sedan.
De här 12 miljonerna har tillsammans rätt många barn - enligt en artikel i New York Times är de cirka 5,5 miljoner. Mer än sex av tio är amerikanska medborgare. De har alltså alla rättigheter och skyldigheter som är knutet till medborgarskapet. Medan deras föräldrar riskerar att kastas ut ur landet om de upptäcks.
Att detta skapar en märklig situation är lätt att inse.
De uppemot fyra miljonerna barn har inte bara rätt utan en skyldighet att gå i skolan och de har rätt till olika former av sjukvård (det handlar oftast om fattiga barn som inkluderas i något av de statliga försäkringssystemen SCHIP eller Medicaid).
De finns helt enkelt officiellt. Deras föräldrar finns inte officiellt. Knepigt.
I går meddelade företrädare för Obamaadministrationen att man ska titta över de amerikanska reglerna och rutinerna när det gäller immigration i allmänhet och när det gäller situationen för de papperslösa i synnerhet. Det har redan börjat spekuleras i om det kommer att utfärdas en slags allmän "amnesti" för åtminstone en stor del av de 12 miljoner som vistas i landet utan tillstånd. Särskilt skulle då föräldrar till barn med medborgarskap få någon form av formell status i landet.
Detta har redan väckt en våldsam debatt. Precis som i de flesta industrialiserade länder - ja, kanske i de flesta länder överhuvudtaget - finns det här i USA en påtaglig och utbredd ovilja att acceptera invandrare. Detta kan synas paradoxalt, eftersom i princip hela USA består av invandrare om man går någon eller några generationer tillbaka. Men icke desto mindre.
Främlingsrädsla finns överallt.
Det ska bli väldigt intressant att se hur den här frågan kommer att utvecklas. För på något sätt måste ju situationen lösas. Det är inte rimligt att en familj på samma gång kan vara både illegal och legal.
tisdag 14 april 2009
Fortsättning om högerpratare
Jag fortsätter envist på mitt tema (se tidigare två inlägg). Kolla ett intressant meningsutbyte på Fox News i går, apropå det Paul Krugman och jag skriver om:
Från The Huffington Post, "Bernard Goldberg: Hannity going to far in Obama attacks"
På YouTube finns för övrigt en massa skojiga klipp från diverse politiska högerpratare. Några sevärda exempel:
Här kan ni se vad Fox News Sean Hannity har för verklighetsförankring när det gäller ekonomi (från september 2008).
Och här är Bill O'Reilly om immigranter utan uppehållstillstånd (våren 2007).
Det finns massor av andra klipp. Och naturligtvis finns det även en del från vänsterpratare. Men de är inte riktigt lika roliga. Och ärligt talat har de inte samma totalpopulistiska patos. På gott och ont...
Från The Huffington Post, "Bernard Goldberg: Hannity going to far in Obama attacks"
På YouTube finns för övrigt en massa skojiga klipp från diverse politiska högerpratare. Några sevärda exempel:
Här kan ni se vad Fox News Sean Hannity har för verklighetsförankring när det gäller ekonomi (från september 2008).
Och här är Bill O'Reilly om immigranter utan uppehållstillstånd (våren 2007).
Det finns massor av andra klipp. Och naturligtvis finns det även en del från vänsterpratare. Men de är inte riktigt lika roliga. Och ärligt talat har de inte samma totalpopulistiska patos. På gott och ont...
måndag 13 april 2009
Paul Krugman och jag
Jag träffade en nobelprisvinnare i dag. Paul Krugman gästade Foreign Press Center och jag passade förstår på att gå dit eftersom jag håller på med ett reportage där jag tänkte att han ska få redogöra för sin syn på Obamas första tid som president.
Hur som helst. Samma dag, det vill säga i dag, måndag, publicerade Krugman en intressant kolumn i New York Times under rubriken "Tea Parties Forever". Det roliga med denna spalt är att den delvis handlar om det som jag skrev om här på bloggen i går - det vill säga om de halvgalna Obamahatarna på högerkanten. Kul att ligga en dag före en nobelvinnare i ekonomi.
"Republicans have become embarrassing to watch. And it doesn’t feel right to make fun of crazy people. Better, perhaps, to focus on the real policy debates, which are all among Democrats", skriver Krugman bland annat.
Några ytterligare citat:
"Thus, President Obama is being called a “socialist” who seeks to destroy capitalism. Why? Because he wants to raise the tax rate on the highest-income Americans back to, um, about 10 percentage points less than it was for most of the Reagan administration. Bizarre."
"But the charge of socialism is being thrown around only because “liberal” doesn’t seem to carry the punch it used to. And if you go back just a few years, you find top Republican figures making equally bizarre claims about what liberals were up to. Remember when Karl Rove declared that liberals wanted to offer “therapy and understanding” to the 9/11 terrorists?"
"Speaking of Mr. Limbaugh: the most impressive thing about his role right now is the fealty he is able to demand from the rest of the right. The abject apologies he has extracted from Republican politicians who briefly dared to criticize him have been right out of Stalinist show trials. "
Läs gärna hela artikeln, som handlar om det republikanska partiets djupa kris.
Hur som helst. Samma dag, det vill säga i dag, måndag, publicerade Krugman en intressant kolumn i New York Times under rubriken "Tea Parties Forever". Det roliga med denna spalt är att den delvis handlar om det som jag skrev om här på bloggen i går - det vill säga om de halvgalna Obamahatarna på högerkanten. Kul att ligga en dag före en nobelvinnare i ekonomi.
"Republicans have become embarrassing to watch. And it doesn’t feel right to make fun of crazy people. Better, perhaps, to focus on the real policy debates, which are all among Democrats", skriver Krugman bland annat.
Några ytterligare citat:
"Thus, President Obama is being called a “socialist” who seeks to destroy capitalism. Why? Because he wants to raise the tax rate on the highest-income Americans back to, um, about 10 percentage points less than it was for most of the Reagan administration. Bizarre."
"But the charge of socialism is being thrown around only because “liberal” doesn’t seem to carry the punch it used to. And if you go back just a few years, you find top Republican figures making equally bizarre claims about what liberals were up to. Remember when Karl Rove declared that liberals wanted to offer “therapy and understanding” to the 9/11 terrorists?"
"Speaking of Mr. Limbaugh: the most impressive thing about his role right now is the fealty he is able to demand from the rest of the right. The abject apologies he has extracted from Republican politicians who briefly dared to criticize him have been right out of Stalinist show trials. "
Läs gärna hela artikeln, som handlar om det republikanska partiets djupa kris.
söndag 12 april 2009
Reagan Jr gillar inte Obama
Jag brukar roa mig med att läsa Michael Reagans söndagskolumner i den ärkekonservativa tidningen Washington Examiner. Michael är äldste sonen till framlidne Ronald, men pappan framstår närmast som radikal i jämförelse med vad sonen brukar förfäkta i spalterna.
Till vardags är han radiopratare på högerkanten, ett jobb som han kombinerar med en och annan krönika i den konservativa pressen.
I dag, precis som förra söndagen, och söndagen innan om jag minns rätt, ägnar han hela sin spalt i Examiner åt att fördöma och förlöjliga Barack Obama och dennes person, politik, religion, familj och en hel del annat.
Reagan Jr verkar hysa en ilska eller närmast ett hat mot presidenten. Det är något som jag tycker mig märka är ett framträdande karaktärsdrag hos många av Obamas mest högljudda kritiker på högerkanten, som t ex radioprataren Rush Limbaugh eller Fox-medarbetarna Bill O'Reilly och Sean Hannity.
I Sverige är det väl Göran Skyttes märkligt bittra tirader i Svenskan som kommer närmast. Med den skillnaden att de amerikanska "hatarna" på högerkanten ofta är rätt roliga och ibland så överdrivna att de kommer på sig själva och lägger till en självironisk tvist. Jag har aldrig läst något roligt eller självironiskt av Göran Skytte i Svenskan. Fast jag har å andra sidan inte sett alla hans krönikor.
Nåväl. I sin senaste spalt skriver Michael Reagan bland annat att:
Till vardags är han radiopratare på högerkanten, ett jobb som han kombinerar med en och annan krönika i den konservativa pressen.
I dag, precis som förra söndagen, och söndagen innan om jag minns rätt, ägnar han hela sin spalt i Examiner åt att fördöma och förlöjliga Barack Obama och dennes person, politik, religion, familj och en hel del annat.
Reagan Jr verkar hysa en ilska eller närmast ett hat mot presidenten. Det är något som jag tycker mig märka är ett framträdande karaktärsdrag hos många av Obamas mest högljudda kritiker på högerkanten, som t ex radioprataren Rush Limbaugh eller Fox-medarbetarna Bill O'Reilly och Sean Hannity.
I Sverige är det väl Göran Skyttes märkligt bittra tirader i Svenskan som kommer närmast. Med den skillnaden att de amerikanska "hatarna" på högerkanten ofta är rätt roliga och ibland så överdrivna att de kommer på sig själva och lägger till en självironisk tvist. Jag har aldrig läst något roligt eller självironiskt av Göran Skytte i Svenskan. Fast jag har å andra sidan inte sett alla hans krönikor.
Nåväl. I sin senaste spalt skriver Michael Reagan bland annat att:
- Barack Obama ännu inte hitta sin kyrka - eller moské - i Washington (anspelar på att Obama minsann har en förkärlek till muslimer, dvs terrorister. Han heter ju Hussein)
- Han bugade djupt för inför kungen av Saudiarabien - som är muslim.
- Obama varit på "skyll-på-USA-lyft upp-våra-fiender-turné" i Europa ("blame-America-uplift-our-enemies")
- Obama upptäckt glädjen med att resa bekvämt i presidentplanet Air Force One - resandet ser till att han inte behöver svara på jobbiga frågor eller göra något åt den ekonomiska krisen.
- Obama inlett den största vänstervridningen av USA någonsin.
Och så vidare och så vidare.
Men Barack Obama kritiseras även från vänsterkanten. Paul Krugman, amerikansk professor och nobelpristagaren i ekonomi är en varm Keynes-anhängare och beskriver sig själv som en socialdemokrat av europeisk sort. Han tillhör de hårdaste kritikerna och menar att Obama nu pumpar in miljarder i finanssystem som redan visat att det inte fungerar. Alla dessa gigantiska mängder pengar är helt bortkastade om de inte kombineras med grundläggande förändringar; Systemet måste saneras, regleras, reformeras och skärpas om skattebetalarnas pengar verkligen ska komma till nytta.
Höger- och vänsterkritik mot den sittande presidenten, alltså.
onsdag 8 april 2009
Östberg har sonat sina brott
Annika Östberg Deasy har fått åka till Sverige efter nästan 28 år i amerikanskt fängelse efter att ha blivit dömd för mord på en polisman. Ja, ni kan väl alla detaljer om fallet så jag ska inte fördjupa mig i detta. Däremot kommer nu som ett brev på posten en diskussion om den bild vi fått av henne, framförallt via svenska massmedier. Har den verkligen varit relevant och rättvis?
Medievärldens chefredaktör Stefan Wahlberg och Expressens tidigare chefredaktör Staffan Thorsell debatterade tidvis affekterat om detta i P1 Morgon denna onsdagsmorgon. Och i Aftonbladet intervjuas en kritisk Leif GW Pettersson under rubriken "Annika Östberg särbehandlas".
Själv tillhör jag nog dom är kluvna. Det är ju i och för sig uppenbart att Östberg särbehandlats och att den svenska mediebilden av henne har varit vinklad, skev och i vissa fall direkt felaktig. Samtidigt har det ju funnits gott om artiklar och inslag som inte alls tystat ner hennes brott eller det faktum att hon sannolikt spelade en mycket aktiv roll i samband med båda de mord som föregick hennes gripande.
Men samtidigt... Hon har i princip suttit hela sitt vuxna liv i fängelse. Hon har väl rimligen sonat sina brott - även om de må ha varit oerhört obehagliga. Låt henne komma ut i vårgrönskan och få några årtionden i frihet. Och om svenska mediala överdrifter på något sätt medverkat till hennes överflyttning till Sverige, så må det vara hänt. Även om jag knappast tror att så är fallet. Och att jag i princip är oerhört mån om att massmedierna ska förmedla relevanta och sanna bilder.
Jag har en personlig erfarenhet av ett liknande fall - en gammal bekant till mig från barn- och ungdomsåren, Mikael Schiöld, satt många år i amerikansk fängelse. Tillsammans med sitt rockband åkte han över på USA-turné. Turnén skulle vara i nästan 20 år, fast kanske inte riktigt på det sättet som Micke hade tänkt sig. Precis som i Östberg-fallet fastnade han i narkotikamissbruk, hamnade i kriminella kretsar och hans amerikanska äventyr slutade med att han slog ihjäl en knarklangare. Följden blev 18 år i fängelse.
För fem år sedan blev han överflyttad till Sverige och sedan fri. Den senaste jag hörde om honom är att han flyttat tillbaka till vår gemensamma barndomsstad och försöker skapa sig ett normalt liv - 20 år senare.
Dagens Nyheter berättade om Mickes öde i en läsvärd artikel strax efter hans hemkomst.
Jag kan tycka att även Micke sonat sitt brott med råge.
Enligt uppgift finns det över 100 svenska medborgare som sitter med långa fängelsestraff utomlands. De flesta är inte alls uppmärksammade i Sverige. Varför just Annika Östberg Deasy fått så stort medialt genomslag är värt att diskutera. Men hur som helst är hon värd sin frihet.
Medievärldens chefredaktör Stefan Wahlberg och Expressens tidigare chefredaktör Staffan Thorsell debatterade tidvis affekterat om detta i P1 Morgon denna onsdagsmorgon. Och i Aftonbladet intervjuas en kritisk Leif GW Pettersson under rubriken "Annika Östberg särbehandlas".
Själv tillhör jag nog dom är kluvna. Det är ju i och för sig uppenbart att Östberg särbehandlats och att den svenska mediebilden av henne har varit vinklad, skev och i vissa fall direkt felaktig. Samtidigt har det ju funnits gott om artiklar och inslag som inte alls tystat ner hennes brott eller det faktum att hon sannolikt spelade en mycket aktiv roll i samband med båda de mord som föregick hennes gripande.
Men samtidigt... Hon har i princip suttit hela sitt vuxna liv i fängelse. Hon har väl rimligen sonat sina brott - även om de må ha varit oerhört obehagliga. Låt henne komma ut i vårgrönskan och få några årtionden i frihet. Och om svenska mediala överdrifter på något sätt medverkat till hennes överflyttning till Sverige, så må det vara hänt. Även om jag knappast tror att så är fallet. Och att jag i princip är oerhört mån om att massmedierna ska förmedla relevanta och sanna bilder.
Jag har en personlig erfarenhet av ett liknande fall - en gammal bekant till mig från barn- och ungdomsåren, Mikael Schiöld, satt många år i amerikansk fängelse. Tillsammans med sitt rockband åkte han över på USA-turné. Turnén skulle vara i nästan 20 år, fast kanske inte riktigt på det sättet som Micke hade tänkt sig. Precis som i Östberg-fallet fastnade han i narkotikamissbruk, hamnade i kriminella kretsar och hans amerikanska äventyr slutade med att han slog ihjäl en knarklangare. Följden blev 18 år i fängelse.
För fem år sedan blev han överflyttad till Sverige och sedan fri. Den senaste jag hörde om honom är att han flyttat tillbaka till vår gemensamma barndomsstad och försöker skapa sig ett normalt liv - 20 år senare.
Dagens Nyheter berättade om Mickes öde i en läsvärd artikel strax efter hans hemkomst.
Jag kan tycka att även Micke sonat sitt brott med råge.
Enligt uppgift finns det över 100 svenska medborgare som sitter med långa fängelsestraff utomlands. De flesta är inte alls uppmärksammade i Sverige. Varför just Annika Östberg Deasy fått så stort medialt genomslag är värt att diskutera. Men hur som helst är hon värd sin frihet.
måndag 6 april 2009
McDonalds fiskreklam gör succé
Jag är ingen anhängare av McDonalds. Det är ytterst motvilligt jag beger mig in i någon av deras hak. Och numera är inte ens barnen särskilt entusiastiska över denna sylta.
Min entusiasm när det gäller TV-reklam är ungefär lika stor.
Men som alla andra som kan sin matematik, så vet jag vad som händer när man lägger ihop en negativ sak med en negativ. Det blir en positiv sak.
Just detta har, märkligt nog, hänt i fallet med McDonalds sjungande fisk i reklamen för sin ganska oätliga fiskburgare. Negativt + negativt har blivit positivt. Både jag och mina ungar älskar den där sjungande fisken. Vi går ständigt och trallar på låten och härmar killen som kommer in i garaget och blir rätt häpen när han hör fisken sjunga: "Gimme back my filé-o-fish, gimme that fish" och "What if it were you hanging up on this wall, if it were you in that sandwich, you wouldn't be laughing at all".
Och vi är tydligen inte ensamma om att gilla den sjungande firren. Enligt en artikel i dagens USA Today så har den den här TV-reklamen gjort stor succé i breda folklager. "McDonald's Filet-O-Fish ad makes a big splash" skriver tidningen och berättar att inslaget, som naturligtvis finns på Youtube sedan länge, har sett mer än en miljon gånger. Klicka på USA Today-länken så kan ni ta er fram till själva filmklippet. Jag tror inte att reklamen visas i Sverige.
Huruvida denna succé kommer att ge någon effekt på försäljningen återstår att se. För min del tror jag knappast att det leder till att jag köper fler fiskburgare än vad jag hade gjort annars.
Men reklamen är kanon.
Min entusiasm när det gäller TV-reklam är ungefär lika stor.
Men som alla andra som kan sin matematik, så vet jag vad som händer när man lägger ihop en negativ sak med en negativ. Det blir en positiv sak.
Just detta har, märkligt nog, hänt i fallet med McDonalds sjungande fisk i reklamen för sin ganska oätliga fiskburgare. Negativt + negativt har blivit positivt. Både jag och mina ungar älskar den där sjungande fisken. Vi går ständigt och trallar på låten och härmar killen som kommer in i garaget och blir rätt häpen när han hör fisken sjunga: "Gimme back my filé-o-fish, gimme that fish" och "What if it were you hanging up on this wall, if it were you in that sandwich, you wouldn't be laughing at all".
Och vi är tydligen inte ensamma om att gilla den sjungande firren. Enligt en artikel i dagens USA Today så har den den här TV-reklamen gjort stor succé i breda folklager. "McDonald's Filet-O-Fish ad makes a big splash" skriver tidningen och berättar att inslaget, som naturligtvis finns på Youtube sedan länge, har sett mer än en miljon gånger. Klicka på USA Today-länken så kan ni ta er fram till själva filmklippet. Jag tror inte att reklamen visas i Sverige.
Huruvida denna succé kommer att ge någon effekt på försäljningen återstår att se. För min del tror jag knappast att det leder till att jag köper fler fiskburgare än vad jag hade gjort annars.
Men reklamen är kanon.
lördag 4 april 2009
Nya dystra siffror
Medierna här i USA rapporterar i dag om nya dystra siffror när det gäller arbetsmarknaden. Mer än 660 000 personer miste jobbet i mars och totalt har nu ofattbara fem miljoner amerikaner blivit av med sina arbeten på ett år.
Även om en del av dem har hittat nya jobb, så har den öppna arbetslösheten ökat med 70 procent under samma tid. Den är nu uppe i 8,5 procent och flera tunga prognosmakare är inne på att det arbetslösheten kommer att passera 10 procent redan i höst.
Dystert sa Bull.
Finns det då inga tecken på en vändning? Nej, egentligen inte. Huspriserna har slutat gå ner på en del ställen, men fortsätter falla på andra. Bostadsförsäljningen har ökat något totalt, men bara jämfört med urusla försäljningsmånader tidigare i vinter. Konsumtionen fortsätter att vika och flera stora kedjor inom detaljhandeln rapporterar om drastiska nedskärningar eller risk för konkurs. Resandet och turismen minskar kraftigt. Nöjespark-kedjan Six Flag sägs vara mer eller mindre bankrutt.
Och så vidare, och så vidare.
Det enda lilla tecken på uppgång skulle möjligen kunna vara att börserna här i USA har återhämtat sig något under mars månad. Dow Jones index orkade i fredags ta sig över 8 000 punkter för första gången på nästan två månader. Men då ska man veta att indexet låg på
omkring 14 000 för ett drygt år sedan.
President Obama försökte skicka positiva signaler till hemmafronten från toppmötet i London, men lyckades väl inte särskilt bra. Det är inte lätt att försöka hävda att vändningspunkten är här och låta trovärdig när nya dystra siffor ständigt sköljer in.
Även om en del av dem har hittat nya jobb, så har den öppna arbetslösheten ökat med 70 procent under samma tid. Den är nu uppe i 8,5 procent och flera tunga prognosmakare är inne på att det arbetslösheten kommer att passera 10 procent redan i höst.
Dystert sa Bull.
Finns det då inga tecken på en vändning? Nej, egentligen inte. Huspriserna har slutat gå ner på en del ställen, men fortsätter falla på andra. Bostadsförsäljningen har ökat något totalt, men bara jämfört med urusla försäljningsmånader tidigare i vinter. Konsumtionen fortsätter att vika och flera stora kedjor inom detaljhandeln rapporterar om drastiska nedskärningar eller risk för konkurs. Resandet och turismen minskar kraftigt. Nöjespark-kedjan Six Flag sägs vara mer eller mindre bankrutt.
Och så vidare, och så vidare.
Det enda lilla tecken på uppgång skulle möjligen kunna vara att börserna här i USA har återhämtat sig något under mars månad. Dow Jones index orkade i fredags ta sig över 8 000 punkter för första gången på nästan två månader. Men då ska man veta att indexet låg på
omkring 14 000 för ett drygt år sedan.
President Obama försökte skicka positiva signaler till hemmafronten från toppmötet i London, men lyckades väl inte särskilt bra. Det är inte lätt att försöka hävda att vändningspunkten är här och låta trovärdig när nya dystra siffor ständigt sköljer in.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)