Ekologisk mjölk-kris

New York Times rapporterade häromdagen att den ekologiska mjölken har tappat i försäljning för första gången någonsin. Och tappet har gått snabbt. Oerhört snabbt.

För bara något år sedan hade certifierade eko-mjölkbönder svårt att hinna möta den ständigt växande efterfrågan. Och så hade det varit under flera år. Konsumenternas nyvaknade intresse ledde till att allt fler konventionella mjölkproducenter övergick till ekologisk mjölkproduktion.

Ett säkert sätt att tjäna mer pengar, trodde de flesta. Det här med "organic" hade kommit för att stanna och efterfrågan fortsatte att stiga hela tiden. För övrigt samma utveckling som i Sverige, där det stundtals varit svårt att få fram tillräckligt med Krav-märkta varor för att möta efterfrågan.

Så kom då den ekonomiska krisen. Och på bara några månader förändrades allt. Plötsligt började främst barnfamiljer att köpa konventionell mjölk istället. Ekomjölken kostar i snitt ett par kronor mer per liter, en skillnad som är tillräckligt stor för att marginalkonsumenter väljer pris före miljö.

Försäljningen av den dyrare ekomjölken har sjunkit med 20 procent sedan i höstas och många av de bönder som precis ställt om sina gårdar till ekoproduktion känner sig nu närmast lurade.

"Hade jag vetat om det här hade jag aldrig bytt produktionssätt" säger en mjölkbonde till N Y Times.

Mjölkupphandlarna har nu aviserat att de kommer att säga upp runt tio procent av de kontrakterade gårdarna som levererar ekologisk mjölk. Och de flesta andra leverantörer och producenter har fått beskedet att de måste skära ner på volymerna.

En del av ilskan riktar sig mot USDA Organic. Till skillnad från i Sverige, där ju Krav-märkning är en fristående och självständig certifieringsorganisation, är USDA (United States Department of Agriculture) Organic en statligt driven och kontrollerad certifiering. Och USDA har också propagerat för att fler bönder ska övergå till ett mer ekologiskt inriktat jordbruk. Vilket naturligtvis är bra. Problemet är bara att man använt ekonomi som ett bärande argument. Och just det argumentet visade sig inte vara riktigt hållbart.

Lenos sista Tonight Show

De amerikanska tidningarna är uppfyllda av att Jay Leno nu gör sin sista kväll som värd för The Tonight Show, NBC:s mest kända program.

Programmet är en amerikansk TV-klassiker som startade redan 1954. Leno, med en av världens mest markerade och kända hakor, tog över efter legendaren Johnny Carson för 17 år sedan. Carson hade då lett programmet i 30 år, faktiskt från samma år som jag föddes.

Från och med måndag tar Conan O'Brien tar över. Om Leno givit TV-världen en haka så ger O'Brien TV-världen ett ilsket irländskt rött hår.

Programmet sänds från Los Angeles fem dagar per vecka. Tidsskillnaden på tre timmar gör att Tonight blir väldigt mycket Tonight (eller t o m Tomorrow) här på östkusten. Den börjar halv tolv... Således är det väldigt sällan som en stackars utarbetad småbarnsförälder som jag orkar se showen. Men jag ska göra ett försök i kväll, det skrivs ju ändå TV-historia.

Alla rätt, Obama

Han lyckades plocka rätt många poäng med sitt val till ny domare till USA högsta domstol (läs mitt tidigare inlägg för bakgrund). I dag meddelade Barack Obama att hans kandidat till Supreme Court är Sonia Sotomayor.

Hon är kvinna, hispanic, ung i dessa sammanhang (född 1954) och har en bakgrund som närmast är den perfekta bilden av the American Dream:

Föräldrarna var fattiga invandrare från Puerto Rico. Pappan, som hade gått tre år i skola och inte kunde ett ord engelska när familjen kom hit under andra världskriget, dog när Sotomayor var 9 år. Hon och brodern växte upp med sin ensamstående mamma i ett fattigt område i Bronx, New York. Mamman hade tidvis två jobb för att klara ekonomin. Genom stipendier kunde både Sonia Sotomayor och brodern studera på universitet. Hon gick både Princeton och Yale. Brodern är numera läkare.

Den formella utnämningen sker av senaten, men dyker det inte upp några gravade hundar så lär Sonia Sotomayor dra på sig den långa, svarta kaftanen i samband med att domstolen inleder sitt arbete i september. Även om republikanerna i senaten säkert kommer att göra vad de kan för att sätta käppar i hjulet på utnämningen...

Tvåan når inte upp till ettan

Vi var och tittade på "Night at the Museum; Battle of the Smithsonian" i går och eftersom jag skrev om filmen här på bloggen för några dagar sedan så tänkte jag bara ge några korta reflektioner.

Enligt CNN har den spelat in omkring 70 miljoner dollar sedan premiären i fredags. Naturligtvis toppar den alla listor och den slår även originalet, som drog in drygt 40 miljoner dollar under sina första tre dagar 2006.

Tydligen har uppföljaren med det träffande svenska titeln "Natt på muséet 2" fått rätt mediokra recensioner i svenska medier. Här i USA har reaktionerna varit mer blandade.

Jag är varken recensent eller kulturskribent, men jag får nog hålla med kritikerna. Den första filmen var en rolig, annorlunda, spännande, originell och välgjord lättviktare med stundtals riktigt bra dialoger. Nummer 2 håller inte alls samma klass.

Ska jag sammanfatta så tycker jag att den gapar över för mycket. Filmen hade tjänat på att fokusera på något färre karaktärer och renodla handlingen. Miljöerna är för många, en av de briljanta grejerna med den första filmen var att den koncentrerade sig på en en enda miljö, ett gammalt dammigt museum som fick liv och kraft varje natt. Här springer skådisarna från ett ställe till ett annat i ett till synes oändligt och tämligen förvirrande byte av miljöer.

Dialogerna kunde gjorts betydligt roligare, mer genomarbetade och rappare. Och storyn är tämligen svag och har inte ettans fräschör eller orginalitet.

Betyg? Två av fem. Den första ger jag en fyra i kategorin familjefilm.

Men sannolikt kommer filmen fortsätta dra in miljoner till filmbolaget och lika sannolikt kommer muséerna i Washington DC att uppvisa förbättrade besökssiffror det närmaste året...

Washington laddar inför premiären

I morgon, fredag, har den premiär - filmen som kommer att dubblera besöksantalet på Distriktets muséer. Minst. Uppföljaren till "En natt på muséet" med Ben Stiller. "Night at the Museum; Battle of the Smithsonian".

Premiären har föregåtts av enorma reklamkampanjer. Bland annat ett helt annonsuppslag i färg i New York Times förra helgen och massor av TV-reklam.

Washington DC är en oerhört museität stad och de flesta institutionerna har inga större problem att hitta sin publik. Men när filmbolaget kontaktade ledningen för den statligt ägda stiftelsen Smithsonian, som driver de flesta nationella muséerna i huvudstaden, hade man svårt att tacka nej.

Den första filmen, som hade premiär 2006, innebar kraftigt ökade besökssiffor för Museum of Natural History i New York. Troligen kommer muséerna i DC uppleva något liknande i sommar, efter att uppföljaren gjort det som alla tror att den ska göra: succé.

Såvitt jag har förstått utspelar sig de flesta scenerna på National Air and Space Museum, men några av de andra Smithsonian-muséerna finns också med i handlingen, bland annat National History Museum.

Det är inte bara stans muséer som kommer att tjäna på uppmärksamheten. Också turistnäringen i stort - hotell, restauranger, butiker och så vidare - gnuggar händerna inför den kommande premiären.

Washington DC har på kort tid förvandlats från en tråkig förvaltninngs- och politikstad ("Hollywood for ugly people") till en av USA:s hetaste och coolaste städer. Mycket tack vare stjärnglansen från The Obamas förstås, men också genom att stora filmer som denna utspelas här.

För den som vill veta mer om Smithsonian rekommenderas stiftelsens webbplats. Det finns ett antal oerhört ambitiösa och bra muséer. Och alla är gratis.

USA skärper kraven på bränsleförbrukning

USA tar allt fler steg mot en mer aktiv miljöpolitik. Barack Obama har redan sagt att USA ska ta "en ledande roll" när det gäller det globala arbetet mot klimatförändringen. I stimulanspaketet som beslutades i vintras fanns det med ett antal satsningar på alternativ energiproduktion. Och i dag, tisdag, ska presidenten offentliggöra hårdare krav på att nya bilar måste vara mer bränsleeffektiva.

Från och med år 2016 ska personbilar och mindre lastbilar uppfylla en minimistandard när det gäller bränsleförbrukning. På varje gallon ska ett fordon kunna köra minst 35,5 miles, vilket ungefär motsvarar en förbrukning på 0,7 liter/10 kilometer. Dagens amerikanska snittbil drar runt 1 liter.

Bilindustrin här i USA har länge varit motståndare till en federal gräns för bränsleförbrukning. Kanske inte så kontigt med tanke på att de tre stora biljättarna här överlag producerar bilar som formligen slukar bensin. Det är en av de viktigaste orsakerna till den amerikanska bilundistrins kris - oförmågan att se framtidens miljökrav och konsekvenserna av den långsiktiga och ofrånkomliga trenden med allt högre oljepris.

Man ligger långt efter både europeiska och asiatiska bilmärkens standard när det gäller bränsleeffektivitet och utvecklingen av alternativa drivmedel.

Den här gången lär dock de amerikanska biljättarna ligga lågt. Det är inte riktigt läge att protestera högljutt mot den regering som håller dem under armarna med miljardstöd. Och dessutom har de nog vid det här laget insett det vansinniga i att fortsätta producera bensinslukare i stora mängder...

Etnicitet eller genus?

Vad är viktigast? Etnicitet eller genus?

Barack Obama har fått mycket beröm för sin första tid i Vita Huset, men på ett område har han knappast lyckats bättre än sin företrädare: Jämställdheten.

Även om ett av hans första beslut var att godkänna en lag som ger formell rätt till lika lön för lika arbete oavsett kön, så kan det inte bortförklaras: 75 procent av hans regering består av män och i hela administrationen är den manliga dominansen påtaglig.

Det här är inte på någpt sätt typiskt för just Obama. Hela det amerikanska samhället präglas av män, män och män. Jag har skrivit en krönika om det här om ni vill ha lite mer fakta och åsikter.

Nu har dock presidenten chans att rätta till fördelningen i en av de absolut mest genus-sneda institutionerna inom USA:s förvaltning, Högsta Domstolen. Av de nio ledamöterna är för närvarande en kvinna, den svårt cancersjuka 76-åriga Ruth Ginsburg. Resten gubbar. David Souter har meddelat sin avgång, vilket innebär att Obama nu kan tillsätta en ny ledamot.

I dag, onsdag, ska han träffa en massa höga jurister och andra betrodda för att diskutera utnämningen, som troligen kommer att offentliggöras senast i sommar. Spekulationerna är redan i full gång. Att det blir en domare med dragning åt det liberala hållet torde vara ställt utom allt tvivel. Hittills har diskussionen mest kretsat kring etnicitet. Är det dags för en första "hispanic"? Eller ytterligare en ledamot med african-american-bakgrund?

Åldern har också pratats om. Domstolen behöver föryngras. Souter är 69 år och betraktas som ung i sammanhanget. Den äldste domaren är 89 år.

Några har även påpekat att det skulle kunna vara bra att tänka på att få in en kvinna till i församligen. Särskilt med tanke på att det sannolikt bara är en tidsfråga innan Ginsburg tvingas avgå.

Det är en intressant avvägning som Obama måste göra inom kort. Kan han hitta en kompetent, ung, kvinna med latinamerikansk bakgrund? I så fall prickar han in rätt många rätt.

Det är intressant att se hur genus och etniticitet rätt ofta hamnar i en slags konkurrenssituation här i USA. Jag har inga vetenskapliga belägg för det, men min absoluta känsla är att etniciteten nästan alltid sätts före genus. Åtminstone tycker jag mig se betydligt mer offentliga diskussioner om etnisk bakgrund, jämfört med diskussioner om könsfördelning.

Jag är förvånad över hur lite det pratas om genusaspekten här. Visst, det finns stora kvinnoorganisationer som NOW, National Organization for Women. Läs för övrigt deras åsikt om den kommande domarutnämningen här: "One is not enough". Men dessa organisationer verkar ha väldigt svårt att göra sin röster hörda i den allmänna mediekakafonin.

Jämställdheten här i USA står sammanfattningsvis och stampar på ungefär samma fläck.

För den som vill höra en bra krönika i ämnet rekommenderas den här på Sveriges Radio.

Om medier och epidemier

Hans Rosling, professor i internationell hälsa i Uppsala och kanske mest känd som en milt uttryckt energisk föreläsare med världsrykte, har gjort en intressant sammanställning av förhållandet massmedieuppmärksamhet och H1N1 (formerly known as svininfluensan).

Kolla själv via den här länken. Naturligtvis förenklar han en hel del, bland annat är ju H1N1 en ny företeelse, vilket gör den extra intressant utifrån ett nyhetsperspektiv. Men ändå en talande bild av konsekvensen av ett medialt fokus. Det är lätt att tappa alla proportioner...

Tipstack till Hanna och Anders.

Obama jagar skattesmitare

Goda tecken börjar ramla in här och där och det mesta verkar gå president Barack Obamas väg för tillfället. Husförsäljningen fortsätter att öka. Fastighetspriserna verkar ha nått botten och stiger nu på en del håll. Byggsektorn har så sakteliga börjat nyanställa folk. Aktiemarknaderna har stärkts betydligt den senaste tiden.

Och dessutom har den nya influensan A (H1N1) visat sig vara rätt ofarlig - åtminstone så här långt.
Obamas popularitetssiffror håller i sig och de allra flesta amerikaner tycker att han gör ett bra eller mycket bra jobb. bara för att illustrera: I höstas, före valet i november, ansåg 8 procent av de tillfrågade i en enkät att USA var på rätt väg. I en uppföljande undersökning nyligen hade den siffran stigit till ganska exakt 50 procent. En fullständigt sanslös ökning av förtroendet för den politiska ledningen.

Obamas fortsatt starka ställning förstärks säkert också av att det inte finns någon opposition att tala om just nu, varken från höger eller vänster. Republikanerna är ett parti i djup identitetskris och verkar varken veta ut eller in när det gäller någonting just nu. Från vänsterhåll är man överlag fortsatt positiv till den nya presidenten, med undantag för vissa sakfrågor, främst kriget i Afghanistan och stödet till finanssektorn.

Nu lär Obama ytterligare stärka sin position i vänsterfalangen. I går presenterades nämligen ett förslag som i förenklat går ut på att jaga skattesmitare hårdare. Det handlar om både företag och enskilda som placerat sina vinstmedel i skatteparadis utomlands för att komma undan amerikansk skatt. Mer än 200 miljarder dollar under en tioårsperiod räknar finansdepartementen kunna plocka in i skatt via hårdare regler och tuffare revisioner.

Departementet gav ett illustrativt exempel på skattesmiteri i går: En separat adress på Caymanöarna som härbärgerar 18 875 amerikanska företag. Enligt samma källa så är den amerikanska bolagsskatten normalt omkring 35 procent, efter avdrag och avsättningar. Men för företag som "skatteplanerar" och placerar vinsten utomlands är genomsnittsskatten under 3 procent.

Också massmedierna är aktörer

Som väntat börjar nu pendeln svänga åt andra hållet. De senaste dagarna har medierna såväl i USA som i Sverige börjat ifrågasätta om den här här nya influensan A (H1N1), tidigare känd som svininfluensan, verkligen är en så stor grej. "Överreaktion", "mediahype", "skrämselpropagande" är uttryck som återkommer i texter och inslag. De större amerikanska tidningarna har placerat ner influensarapporteringen på sina förstasidor, till förmån för nyheter om Chryslers eventuella konkurs och att en ledamot i högsta domstolen planerar att gå i pension, bara 69 år gammal.

I svenska medier har bland andra Inger Atterstam i SvD och Lena Mellin i Aftonbladet skrivit om att vuruslarmet är överdrivet och oproportionerligt och båda diskuterar drivkrafterna bakom uppståndelsen. Det handlar om myndigheter som vill motivera sin existens och läkemedelsbolag som vill tjäna pengar.

Det finns dock en annan viktig aktör som har en viktig roll i detta sammanhang: Massmedierna själva. Atterstam berör mediernas roll i sin text, men utmålar dem mest som aningslösa offer för mäktiga intressen som tjänar på exponering. Men riktigt så enkelt är det givetvis inte. Massmedierna har ett eget intresse av att presentera A (H1N1) så dramatiskt som möjligt. Dramatik säljer, det är grundkurs 1 A i ämnet mediekunskap. Och de allra flesta massmedier befinner sig på en stenhård kommersiell marknad.

Som vanligt är saker och ting inte helt svarta eller helt vita. Naturligtvis kan man hävda att uppmärksamheten kring detta nya virus är våldsamt överdriven. Jag har själv tidigare skrivit om just detta. Men samtidigt måste myndigheter, regeringar och ansvariga rimligen ta en sådan här smitta på största allvar. För man vet aldrig facit på förhand. Det kan klinga ut utan större konsekvenser mätt i antal insjuknade och dödsfall. Men det kan också utvecklas till en högkalibrig pandemi med hög smittorisk och dito dödlighet.

Det är detta som är dilemmat. Oavsett om ansvariga är proaktiva och tidigt ute med information eller förhåller sig mer avvaktande, så kommer man få kritik. Större eller mindre beroende på händelseförloppet - hur det hela faktiskt slutar.