Veckotidningen Dagens Medicin, en av de tongivande nyhetsförmedlarna inom svensk hälso- och sjukvård, är på gång med en artikel om Totalstyrelsen (den anonyma bloggen som sannolikt är skriven av någon inom myndigheten och som är starkt kritisk bl a till Socialstyrelsens nuvarande ledning).
Något annat var knappast att vänta. Frågan var inte om utan när DM skulle skriva om bloggen.
Reportern har samlat in kommentarer från flera håll, bland annat från mig. Mitt svar var ungefär i linje med de blogginlägg jag tidigare skrivit i ämnet (se här och här)
När/om artikeln nätpubliceras så lägger jag ut en länk.
Det är onekligen intressant att se hur traditionella medier allt oftare följer upp vad så kallade sociala medier initierar och diskuterar på nätet. Och jag kan även konstatera att "Gullan" (skribenten på Totalstyrelsen) nu börjar närma sig sitt förmodade mål - att väcka bred uppmärksamhet och debatt kring Socialstyrelsens inrikting och ledning.
Förutsatt att DM publicerar artikeln, så visade sig sålunda bloggande vara en effektiv metod för att uppnå det förmodade målet.
torsdag 25 februari 2010
onsdag 24 februari 2010
Sista försöket för Obama
I morgon, torsdag, har Barack Obama kallat både demokrater och republikaner i kongressen till möte om en samlad hälso- och sjukvårdsreform. Målet är att pressa fram en överenskommelse över partigränsen och på så sätt få igenom förslaget i kongressens båda kamrar.
Sannolikheten att han ska lyckas är inte särskilt stor. Representanter från oppositionen har hittills uttalat sig mycket kritiskt till Obamas reformförslag och inte mycket talar för att någon av de republikanska ledamöterna i senaten ska byta sida. Även om Vita Huset naturligtvis intensivt bearbetar alla tänkbara "bipartisaner" just nu.
Blir det ingen överenskommelse så är det kört för en samlad sjukvårdsreform. Därmed kapsejsar Barack Obamas viktigaste inrikespolitiska fråga (möjligen bortsett från räddningsaktionerna när den ekonomiska krisen var som mest akut). Presidenten får istället satsa på att få igenom delar av reformen uppdelade i mindre portioner. Alternativt starta en helt ny process fram noll. Det är detta som oppositionen kräver.
Det ska bli mycket intressant att följa mötet i morgon. Det direktsänds i amerikansk TV.
Sannolikheten att han ska lyckas är inte särskilt stor. Representanter från oppositionen har hittills uttalat sig mycket kritiskt till Obamas reformförslag och inte mycket talar för att någon av de republikanska ledamöterna i senaten ska byta sida. Även om Vita Huset naturligtvis intensivt bearbetar alla tänkbara "bipartisaner" just nu.
Blir det ingen överenskommelse så är det kört för en samlad sjukvårdsreform. Därmed kapsejsar Barack Obamas viktigaste inrikespolitiska fråga (möjligen bortsett från räddningsaktionerna när den ekonomiska krisen var som mest akut). Presidenten får istället satsa på att få igenom delar av reformen uppdelade i mindre portioner. Alternativt starta en helt ny process fram noll. Det är detta som oppositionen kräver.
Det ska bli mycket intressant att följa mötet i morgon. Det direktsänds i amerikansk TV.
måndag 22 februari 2010
Borgmästaren som hamnade i fängelse
Washington DC är en märklig skapelse. Det är USA:s huvudstad, men det är en stad som inte tillhör någon delstat. Det innebär bland annat att invånarna i DC inte har någon respresentation i kongressen. Därav den text på registreringsskylten som vi alla Distriktsbor kör omkring med på våra bilar:
"Taxation without representation". En av de mer uppmärksammade demonstrationsplakaten, skulle jag tro...
Men det var inte om detta jag skulle berätta, utan om DC politiska ledning i allmänhet och den tidigare borgmästaren Marion Barry i synnerhet.
Staden lyder direkt under kongressen. Förr bestämdes en massa lokala saker i DC av det nationella parlamentet, allt från skolfrågor till parkskötsel. En smula opraktiskt kan tyckas. Och dessutom föga demokratiskt. Så i långsam takt har de federala beslutsfattarna i allt större utsträckning släppt ner mer och mer makt till det lokala samhället. Detta ledde till att man 1975 ändrade den politiska organiseringen i Distriktet. Sedan dess har den politsiak ledningen bestått av en borgmästare och en "city council" - som ungefär motsvarar en kommunstyrelse i Sverige - med den skillnaden att ledamöterna här är direktvalda av de röstberättigade.
Den som varit borgmästare längst i DC är Marion Barry. Han satt sammanlagt 16 år, först mellan 1979 och 1991 och därefter mellan 1995 och 1999. Naturligtvis är han demokrat. DC är ett demoktaiskt fäste utan like. I senaste presidentvalet fick Obama 93 procent av rösterna...
Även om Marion Barry inte är borgmästare numera, så är han fortfarande synnerligen politisk aktiv och sitter bland annat som ledamat i "city council", där han representerar ett av de fattigaste områdena i staden. Han fyller 74 år i mars och verkar inte ha några planer på att trappa ner.
Men han kanske tvingas. Barry har nämligen en gedigen kriminell lista med i bagaget. Och nu börjar till och med hans mest fanatiska anhängare fundera på vad han håller på med.
Han har en bakgrund som medborgarrättsaktivist från 1960-talet och under årens lopp har han byggt upp ett stort förtroende bland framförallt den stora svarta - och fattiga - befolkningen i DC. Hans brottningsmatcher med rättvisan har folk haft överseende med. De har i honom sett en talesperson, någon som förstår deras vardag och livssituation.
Listan är lång. Några exempel:
Sedan mitten av 1980-talet har han varit inblandad i diverse kokainaffärer. 1990, då han fortfarande var borgmästare, dömdes han till sex månaders fängelse för narkotikabrott. Samma höst förlorade han knappt borgmästarvalet och året efter avtjänade han straffet.
I början av 2000-talet hittade polisen marijuana och crack i hans Jaguar, som dessutom stod felparkerad i sydöstra Washington.
2005 erkände han sig skyldigt till att ha struntat i att lämna in skattedeklaration under sex år. Året efter stoppades han av polisen, uppenbart påverkad och dessutom körande en bil som saknade körtillstånd och som inte hade registreringsskylt.
Sedan åkte han fast med marijuana och kokain i blodet. Därefter stoppades han återigen när han körde utan giltigt körkort. Förra sommaren åtalades han för att ha förföljt en före detta flickvän. Och nu i februari kom en intern rapport fån "city council" fram till att Barry gjort personliga vinster på ett avtal som kommunen träffat med en annan flickvän till honom.
Marion Barry sitter fortfarande kvar i DC:s högsta politiska ledning, men nu höjs allt fler röster för att han bör avgå - eller avsättas. Och även om hans bakgrund som medborgarrättsaktivist ger honom en särskild ställning, så är det onekligen en smula märkligt att han lyckats hålla sig kvar i stadens politiska topp i över 35 år - med den meritlistan. Det hade garanterat varit en politisk omöjlighet på de flesta andra städer och delstater i det här landet.
Möjligen illustrerar detta även Washington DC:s problem. Det är svårt att bygga upp en trovärdighet och ett vettigt fungerande och stabilt politiskt system, när den tongivande politikern döms till fängelse för brott som utförts under hans tid som borgmästare.
Fakta i detta inlägg är hämtat från en sammanställning i Washington Post.
"Taxation without representation". En av de mer uppmärksammade demonstrationsplakaten, skulle jag tro...
Men det var inte om detta jag skulle berätta, utan om DC politiska ledning i allmänhet och den tidigare borgmästaren Marion Barry i synnerhet.
Staden lyder direkt under kongressen. Förr bestämdes en massa lokala saker i DC av det nationella parlamentet, allt från skolfrågor till parkskötsel. En smula opraktiskt kan tyckas. Och dessutom föga demokratiskt. Så i långsam takt har de federala beslutsfattarna i allt större utsträckning släppt ner mer och mer makt till det lokala samhället. Detta ledde till att man 1975 ändrade den politiska organiseringen i Distriktet. Sedan dess har den politsiak ledningen bestått av en borgmästare och en "city council" - som ungefär motsvarar en kommunstyrelse i Sverige - med den skillnaden att ledamöterna här är direktvalda av de röstberättigade.
Den som varit borgmästare längst i DC är Marion Barry. Han satt sammanlagt 16 år, först mellan 1979 och 1991 och därefter mellan 1995 och 1999. Naturligtvis är han demokrat. DC är ett demoktaiskt fäste utan like. I senaste presidentvalet fick Obama 93 procent av rösterna...
Även om Marion Barry inte är borgmästare numera, så är han fortfarande synnerligen politisk aktiv och sitter bland annat som ledamat i "city council", där han representerar ett av de fattigaste områdena i staden. Han fyller 74 år i mars och verkar inte ha några planer på att trappa ner.
Men han kanske tvingas. Barry har nämligen en gedigen kriminell lista med i bagaget. Och nu börjar till och med hans mest fanatiska anhängare fundera på vad han håller på med.
Han har en bakgrund som medborgarrättsaktivist från 1960-talet och under årens lopp har han byggt upp ett stort förtroende bland framförallt den stora svarta - och fattiga - befolkningen i DC. Hans brottningsmatcher med rättvisan har folk haft överseende med. De har i honom sett en talesperson, någon som förstår deras vardag och livssituation.
Listan är lång. Några exempel:
Sedan mitten av 1980-talet har han varit inblandad i diverse kokainaffärer. 1990, då han fortfarande var borgmästare, dömdes han till sex månaders fängelse för narkotikabrott. Samma höst förlorade han knappt borgmästarvalet och året efter avtjänade han straffet.
I början av 2000-talet hittade polisen marijuana och crack i hans Jaguar, som dessutom stod felparkerad i sydöstra Washington.
2005 erkände han sig skyldigt till att ha struntat i att lämna in skattedeklaration under sex år. Året efter stoppades han av polisen, uppenbart påverkad och dessutom körande en bil som saknade körtillstånd och som inte hade registreringsskylt.
Sedan åkte han fast med marijuana och kokain i blodet. Därefter stoppades han återigen när han körde utan giltigt körkort. Förra sommaren åtalades han för att ha förföljt en före detta flickvän. Och nu i februari kom en intern rapport fån "city council" fram till att Barry gjort personliga vinster på ett avtal som kommunen träffat med en annan flickvän till honom.
Marion Barry sitter fortfarande kvar i DC:s högsta politiska ledning, men nu höjs allt fler röster för att han bör avgå - eller avsättas. Och även om hans bakgrund som medborgarrättsaktivist ger honom en särskild ställning, så är det onekligen en smula märkligt att han lyckats hålla sig kvar i stadens politiska topp i över 35 år - med den meritlistan. Det hade garanterat varit en politisk omöjlighet på de flesta andra städer och delstater i det här landet.
Möjligen illustrerar detta även Washington DC:s problem. Det är svårt att bygga upp en trovärdighet och ett vettigt fungerande och stabilt politiskt system, när den tongivande politikern döms till fängelse för brott som utförts under hans tid som borgmästare.
Fakta i detta inlägg är hämtat från en sammanställning i Washington Post.
onsdag 17 februari 2010
Obama bygger ut kärnkraften
Det har inte byggts ett enda nytt kärnkraftsverk på 30 år i USA. Men nu lär det bli ändring på det. De närmaste åren kan det bli uppemot tio nya reaktorer. Och utbyggnaden sker genom ett generöst statligt lån som kommer att godkännas av Barack Obama. Det skriver bland andra Washington Post i dag, onsdag.
I sitt tal till nationen, State of the Union, pratade presidenten bland annat om att han kan tänka sig att börja borra efter olja längs kusterna, öka kol-användningen samt bygga ut kärnkraften. Uttalandena bör ses som en utsträckt hand till republikanerna, som länge krävt just detta. Obama är nämligen beroende av en uppgörelse över partigränsen i flera viktiga frågor och får att hålla oppositionen vid gott mod måste han visa att han är beredd att kompromissa.
Den amerikanska miljörörelsen är inte direkt förtjust över Obamas kärnkraftsvänliga linje. Också inom det demokratiska partiet finns det kritik, Eller som presidentens presskereterare Robert Gibbs uttryckte saken på en presskonferens i går: "(This) might not make everybode in the party completely comfortable".
USA har i dag 104 reaktorer i kommersiell drift. Genom att bevilja ett statligt lån på drygt åtta miljarde dollar, ser Obama till att det blir minst ytterligare två. Dessa ska byggas i delstaten Georgia, på gränsen till South Carolina. De slutliga besluten beräknas kunna tas under nästa år.
Dessutom har Barack Obama uttalat sitt stöd för byggandet av ytterligare omkring åtta reaktorer, som i så fall delvis skulle finansieras via förmånliga statliga lån.
Obama motiverar sitt beslut med att kärnkraften kan bidra till att minska USA:s beroende av fossila bränslen och därigenom minska koldioxidutsläppen. Dessutom menar han att satsningen på kärnkraft ökar antalet arbetstillfällen och ger USA en bättre position när det gäller spjutspetsteknologi och gynnar framtida potentiella exportinkomster.
Kritikerna menar att det egentligen mest handlar om att få republikanerna på bra humör och att Obama istället borde satsa på utveckling och forskning kring alternativa energikällor - ett område där USA ligger långt bakom andra länder när det gäller kunskap och teknik.
I sitt tal till nationen, State of the Union, pratade presidenten bland annat om att han kan tänka sig att börja borra efter olja längs kusterna, öka kol-användningen samt bygga ut kärnkraften. Uttalandena bör ses som en utsträckt hand till republikanerna, som länge krävt just detta. Obama är nämligen beroende av en uppgörelse över partigränsen i flera viktiga frågor och får att hålla oppositionen vid gott mod måste han visa att han är beredd att kompromissa.
Den amerikanska miljörörelsen är inte direkt förtjust över Obamas kärnkraftsvänliga linje. Också inom det demokratiska partiet finns det kritik, Eller som presidentens presskereterare Robert Gibbs uttryckte saken på en presskonferens i går: "(This) might not make everybode in the party completely comfortable".
USA har i dag 104 reaktorer i kommersiell drift. Genom att bevilja ett statligt lån på drygt åtta miljarde dollar, ser Obama till att det blir minst ytterligare två. Dessa ska byggas i delstaten Georgia, på gränsen till South Carolina. De slutliga besluten beräknas kunna tas under nästa år.
Dessutom har Barack Obama uttalat sitt stöd för byggandet av ytterligare omkring åtta reaktorer, som i så fall delvis skulle finansieras via förmånliga statliga lån.
Obama motiverar sitt beslut med att kärnkraften kan bidra till att minska USA:s beroende av fossila bränslen och därigenom minska koldioxidutsläppen. Dessutom menar han att satsningen på kärnkraft ökar antalet arbetstillfällen och ger USA en bättre position när det gäller spjutspetsteknologi och gynnar framtida potentiella exportinkomster.
Kritikerna menar att det egentligen mest handlar om att få republikanerna på bra humör och att Obama istället borde satsa på utveckling och forskning kring alternativa energikällor - ett område där USA ligger långt bakom andra länder när det gäller kunskap och teknik.
tisdag 16 februari 2010
Mera om Totalstyrelsen
För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om den anonyma bloggaren "Gullan" som står bakom Totalstyrelsen. Bloggen handlar om Socialstyrelsen och om frågor som ligger myndigheten nära och Gullan har stundtals riktad hård kritik mot bland annat myndighetsledningen.
Sedan mitt anspråkslösa inlägg publicerades, har bloggen uppmärksammats i allt vidare kretsar. Det har startat en intressant diskussion om anonym men samtidigt offentlig kritik och hur en myndighet som Socialstyrelsen bör förhålla sig till detta fenomen.
Gullan själv har gått in i denna nätbaserade debatt, liksom bland andra webbstrategen Erik Fors-Andrée och forskaren Jeanette Fors.
Inläggen är värda att läsa.
Egentligen sönderfaller diskussionen i minst två olika delar. Dels handlar det om anonymiteten som sådan:
"Anonymitet kan vara en förutsättning för att en annan verklighetsbild än den etablerade ska kunna uttryckas. Det är en så gammal sanning att det nog alltid funnits former för den. Sånger, sagor, verser och fabler har genom tiderna använts för att häckla dem som har makten. Günter Wallraff skulle inte kunna göra sina reportage om han presenterade sig, inga jämförelser i övrigt. Även i grundlagen förutsätts att anonymitet kan behövas."
Så skriver Gullan i sitt inlägg. Och jag kan bara hålla med. Meddelarfriheten, journalisternas skyldighet att skydda sina källor och myndigheters förbud att efterforska en källa ("whistleblower") är några av de möjligheter som lagstiftningen ger för att garantera den enskilda personen den trygghet som anonymitet innebär. Den bakomliggande tanken är att denna garanti ska kunna få människor också i mer repressiva sammanhang att våga slå larm. Observera dock att detta endast gäller inom offentlig verksamhet.
Den andra delen av diskussionen är mer inriktad på hur en organisation ska möta sådan här kritik: Med ignorans eller med öppenhet? Och vilka konsekvenser får det ena respektive det andra? Erik Fors-Andrée (som tidigare jobbat på Socialstyrelsen) skissar på fyra möjliga handlingsalternativ i sitt inlägg:
"1. Inte göra nånting. Försök inte vidta några motåtgärder mot bloggen och kommentera inte inläggen. Den här typen av avarter ska tigas ihjäl, så länge de inte får någon uppmärksamhet så kommer de inte att överleva. Den här linjen tror jag inte alls på. Men det råkar vara den linje man valt att gå, även om man också gör vissa efterforskningar.
2. Ta reda på vem som ligger bakom och vidta åtgärder på personalnivå. Det här är ett allvarligt avsteg från den lojalitet arbetsgivaren har rätt att kräva från sin anställda. Det här tror jag inte heller på, det bevisar ju att "Gullan" har rätt: Det är lågt i tak och man får inte tycka vad man vill.
3. Låt andra personer gå in i diskussionen på ett ärligt och personligt sätt som gör det lite obekvämt för den som ligger bakom. Den här linjen tror jag kan ha viss framgång. Det är inte lika bekvämt att dölja sig bakom anonymitet och anklaga andra för saker, när någon står rakryggad med sitt namn och säger emot.
4. Visa att bloggen har fel. Publicera till exempel inläggen från bloggen direkt på intranätet (via rss). Bloggen lever ju på att påstå att det är lågt i tak och att man inte får tycka vad man vill på Socialstyrelsen. Publicerar man det direkt på intranätet och tillåter åsikterna där så desarmerar man Gullan fullständigt. Det här tror jag är bästa sättet att ta tag i problemet (det behöver inte vara just på intranätet, men ni förstår poängen). Vad är poängen med att ha en anonym "vi får inte säga vad vi tycker"-blogg om det man skriver publiceras direkt internt? "
Bakom dessa två huvudspår i debatten finns naturligtvis också den mer grundläggande kritik mot Socialstyrelsen i allmänhet och dess ledning i synnerhet som Gullan ger uttryck för.
Som sagt, det ska bli intressant att följa det här. Och jag törs lova att Totalstyrelsen är flitigt läst på Socialstyrelsen...
Sedan mitt anspråkslösa inlägg publicerades, har bloggen uppmärksammats i allt vidare kretsar. Det har startat en intressant diskussion om anonym men samtidigt offentlig kritik och hur en myndighet som Socialstyrelsen bör förhålla sig till detta fenomen.
Gullan själv har gått in i denna nätbaserade debatt, liksom bland andra webbstrategen Erik Fors-Andrée och forskaren Jeanette Fors.
Inläggen är värda att läsa.
Egentligen sönderfaller diskussionen i minst två olika delar. Dels handlar det om anonymiteten som sådan:
"Anonymitet kan vara en förutsättning för att en annan verklighetsbild än den etablerade ska kunna uttryckas. Det är en så gammal sanning att det nog alltid funnits former för den. Sånger, sagor, verser och fabler har genom tiderna använts för att häckla dem som har makten. Günter Wallraff skulle inte kunna göra sina reportage om han presenterade sig, inga jämförelser i övrigt. Även i grundlagen förutsätts att anonymitet kan behövas."
Så skriver Gullan i sitt inlägg. Och jag kan bara hålla med. Meddelarfriheten, journalisternas skyldighet att skydda sina källor och myndigheters förbud att efterforska en källa ("whistleblower") är några av de möjligheter som lagstiftningen ger för att garantera den enskilda personen den trygghet som anonymitet innebär. Den bakomliggande tanken är att denna garanti ska kunna få människor också i mer repressiva sammanhang att våga slå larm. Observera dock att detta endast gäller inom offentlig verksamhet.
Den andra delen av diskussionen är mer inriktad på hur en organisation ska möta sådan här kritik: Med ignorans eller med öppenhet? Och vilka konsekvenser får det ena respektive det andra? Erik Fors-Andrée (som tidigare jobbat på Socialstyrelsen) skissar på fyra möjliga handlingsalternativ i sitt inlägg:
"1. Inte göra nånting. Försök inte vidta några motåtgärder mot bloggen och kommentera inte inläggen. Den här typen av avarter ska tigas ihjäl, så länge de inte får någon uppmärksamhet så kommer de inte att överleva. Den här linjen tror jag inte alls på. Men det råkar vara den linje man valt att gå, även om man också gör vissa efterforskningar.
2. Ta reda på vem som ligger bakom och vidta åtgärder på personalnivå. Det här är ett allvarligt avsteg från den lojalitet arbetsgivaren har rätt att kräva från sin anställda. Det här tror jag inte heller på, det bevisar ju att "Gullan" har rätt: Det är lågt i tak och man får inte tycka vad man vill.
3. Låt andra personer gå in i diskussionen på ett ärligt och personligt sätt som gör det lite obekvämt för den som ligger bakom. Den här linjen tror jag kan ha viss framgång. Det är inte lika bekvämt att dölja sig bakom anonymitet och anklaga andra för saker, när någon står rakryggad med sitt namn och säger emot.
4. Visa att bloggen har fel. Publicera till exempel inläggen från bloggen direkt på intranätet (via rss). Bloggen lever ju på att påstå att det är lågt i tak och att man inte får tycka vad man vill på Socialstyrelsen. Publicerar man det direkt på intranätet och tillåter åsikterna där så desarmerar man Gullan fullständigt. Det här tror jag är bästa sättet att ta tag i problemet (det behöver inte vara just på intranätet, men ni förstår poängen). Vad är poängen med att ha en anonym "vi får inte säga vad vi tycker"-blogg om det man skriver publiceras direkt internt? "
Bakom dessa två huvudspår i debatten finns naturligtvis också den mer grundläggande kritik mot Socialstyrelsen i allmänhet och dess ledning i synnerhet som Gullan ger uttryck för.
Som sagt, det ska bli intressant att följa det här. Och jag törs lova att Totalstyrelsen är flitigt läst på Socialstyrelsen...
söndag 14 februari 2010
Palin måste välja väg
Washington Post har i dag ett längre reportage om Sarah Palin och hennes möjligheter att bli det samlande namnet för republikanerna inför presidentvalet 2012.
Att Palin har presidentambitioner framstår som alltmer uppenbart. Likaså att hon vill ha en ledande roll i den alltmer högljudda och starkare oppositionen mot Barack Obama. En roll som hon utan tvekan redan har. Det finns egentligen ingen som har sådan lyskraft som den förra vicepresident-kandidaten just nu.
Problemet är bara att hon knappast kan vara ledare för den populistiska rörelse som symboliseras av "the teaparty movement" och samtidigt framstå som en trovärdig presidentkandidat. För även om den populistiska högerkanten just nu seglar i medvind, så har den fortfarande en rätt en begränsad framgång hos den breda allmänheten i USA. Den är helt enkelt för extrem för de flesta - det gäller också för många konservativa.
Republikanska partiet har inte en homogen grupp sympatisörer eller potentiella väljare. Partiet samlar allt från regelrätta virrpannor på yttersta högerkanten, via libertarianer till sansade konservativa med socialt engagemang. Att samla och entusiasmera denna spretiga väljarbas lär inte bli lätt. Särskilt inte om man ses som en stark symbol för en specifik falang i partiet. Och det är just Vad Palin riskerar att ses som. Eller som den republikanske strategen Alex Castellanos säger i the Post-artikeln:
"Sarah Palin will have to choose to be either the leader of a movement or the leader of a nation. She can't be both".
Samma tiding publicerade i helgen en opinionsundersökning som visade att det nationella stödet för Sarah Palin är tämligen svagt och att hon inte skulle ha en chans mot Obama om det varit presidentval i dag. Trots den sittande presidentens alla problem.
Men det är kanske bäst att tillägga: det där kan ju ändra sig med tiden...
Att Palin har presidentambitioner framstår som alltmer uppenbart. Likaså att hon vill ha en ledande roll i den alltmer högljudda och starkare oppositionen mot Barack Obama. En roll som hon utan tvekan redan har. Det finns egentligen ingen som har sådan lyskraft som den förra vicepresident-kandidaten just nu.
Problemet är bara att hon knappast kan vara ledare för den populistiska rörelse som symboliseras av "the teaparty movement" och samtidigt framstå som en trovärdig presidentkandidat. För även om den populistiska högerkanten just nu seglar i medvind, så har den fortfarande en rätt en begränsad framgång hos den breda allmänheten i USA. Den är helt enkelt för extrem för de flesta - det gäller också för många konservativa.
Republikanska partiet har inte en homogen grupp sympatisörer eller potentiella väljare. Partiet samlar allt från regelrätta virrpannor på yttersta högerkanten, via libertarianer till sansade konservativa med socialt engagemang. Att samla och entusiasmera denna spretiga väljarbas lär inte bli lätt. Särskilt inte om man ses som en stark symbol för en specifik falang i partiet. Och det är just Vad Palin riskerar att ses som. Eller som den republikanske strategen Alex Castellanos säger i the Post-artikeln:
"Sarah Palin will have to choose to be either the leader of a movement or the leader of a nation. She can't be both".
Samma tiding publicerade i helgen en opinionsundersökning som visade att det nationella stödet för Sarah Palin är tämligen svagt och att hon inte skulle ha en chans mot Obama om det varit presidentval i dag. Trots den sittande presidentens alla problem.
Men det är kanske bäst att tillägga: det där kan ju ändra sig med tiden...
fredag 12 februari 2010
Frisbeens fader död
Fred Morrison, pilot, snickare och uppfinnare av frisbeen, har avlidit 90 år gammal. Det rapporterar Washington Post i dag.
Morrison upptäckte det som han senare utvecklade till frisbee när han och dåvarande fästmön på skoj kastade ett lock till en popcorn-förpackning till varandra. Det var 1937. Och resten är historia, som det brukar heta.
När han senare kastade en något mer förfinad version av locket på den kaliforniska stranden, kom det någon förbi och erbjöd sig köpa den där roliga leksaken.
Fred Morrison insåg att han kommit på något som skulle kunna bli kommersiellt intressant. Så han satte igång och jobbade mer seriöst med material och form. Efter kriget försökte han slå igenom med sin Pluto Platter - namnet frisbee kom först senare - genom att åka runt på marknader i USA, bland annat iförd en rymddräkt för att öka intresset. Det gick väl sådär.
Han stod ut i något årtionde och tillverkade bland annat de första plast-tallrikarna. 1957 upptäckte företaget Wham-O, dittills mest kända för sina rockringar, hans "platter" och tecknade ett avtal med honom. De fick rätten till hans idé. Och Fred Morrison fick en livslång provision på försäljningen.
Wham-O bytte namn på Pluto Plattern och vips var frisbeen född. Sedan dröjde det inte länge förrän den började sälja ordentligt i USA. Först mest som en billig leksak, men rätt snart började det utvecklas olika mer eller mindre seriösa sporter kring frisbeen.
Det gick så bra att Fred Morrison kunde sluta arbeta som snickare och dra sig tillbaka som en rik man 1967. Han försökte lansera några andra uppfinningar, men ingen gjorde något större väsen av sig. Men det räckte ju gått med frisbeen, som enligt företaget sålt i 200 miljoner exemplar sedan slutet av 1950-talet.
Som vanligt när det gäller försäljningssuccéer är det flera som gör anspråk på att vara upphovsman/kvinna. Idet här fallet hävdar t ex en anställd på Wham-O att han borde vara den rättmätiga fadern till frisbeen, eftersom han såg till att ta bort det löjliga rymdtemat, tog fram en ny och mycket mer stabil design och dessutom ansökte och fick patent på sin version. Men Fred Morrison, som aldrig gillade namnet frisbee, är nog trots allt den rättmätiga frisbee-pappan.
För övrigt har en svensk, Christian Sandström, rekordet i längdkastning med frisbee, 820 feet (250 meter), berättar the Post.
Morrison upptäckte det som han senare utvecklade till frisbee när han och dåvarande fästmön på skoj kastade ett lock till en popcorn-förpackning till varandra. Det var 1937. Och resten är historia, som det brukar heta.
När han senare kastade en något mer förfinad version av locket på den kaliforniska stranden, kom det någon förbi och erbjöd sig köpa den där roliga leksaken.
Fred Morrison insåg att han kommit på något som skulle kunna bli kommersiellt intressant. Så han satte igång och jobbade mer seriöst med material och form. Efter kriget försökte han slå igenom med sin Pluto Platter - namnet frisbee kom först senare - genom att åka runt på marknader i USA, bland annat iförd en rymddräkt för att öka intresset. Det gick väl sådär.
Han stod ut i något årtionde och tillverkade bland annat de första plast-tallrikarna. 1957 upptäckte företaget Wham-O, dittills mest kända för sina rockringar, hans "platter" och tecknade ett avtal med honom. De fick rätten till hans idé. Och Fred Morrison fick en livslång provision på försäljningen.
Wham-O bytte namn på Pluto Plattern och vips var frisbeen född. Sedan dröjde det inte länge förrän den började sälja ordentligt i USA. Först mest som en billig leksak, men rätt snart började det utvecklas olika mer eller mindre seriösa sporter kring frisbeen.
Det gick så bra att Fred Morrison kunde sluta arbeta som snickare och dra sig tillbaka som en rik man 1967. Han försökte lansera några andra uppfinningar, men ingen gjorde något större väsen av sig. Men det räckte ju gått med frisbeen, som enligt företaget sålt i 200 miljoner exemplar sedan slutet av 1950-talet.
Som vanligt när det gäller försäljningssuccéer är det flera som gör anspråk på att vara upphovsman/kvinna. Idet här fallet hävdar t ex en anställd på Wham-O att han borde vara den rättmätiga fadern till frisbeen, eftersom han såg till att ta bort det löjliga rymdtemat, tog fram en ny och mycket mer stabil design och dessutom ansökte och fick patent på sin version. Men Fred Morrison, som aldrig gillade namnet frisbee, är nog trots allt den rättmätiga frisbee-pappan.
För övrigt har en svensk, Christian Sandström, rekordet i längdkastning med frisbee, 820 feet (250 meter), berättar the Post.
måndag 8 februari 2010
Anonym blogg väcker debatt på Socialstyrelsen
Totalstyrelsen.
Så heter en anonym blogg som började publiceras i slutet av förra året och som förde en rätt anonym tillvaro den första tiden. Nu börjar den dock bli rejält uppmärksammad, omdiskuterad och läst.
Bloggen skrivs av en anställd på Socialstyrelsen. Personen, som kallar sig Gullan, är uppenbarligen mycket väl insatt i myndighetens låtanden och göranden och kommenterar friskt allt från patientsäkerhetsutredningar till personaltillsättningar. Kritiken har bitvis varit hård mot "Måns", som är bloggnamnet på Socialstyrelsens generaldirektör.
Socialstyrelsen har nyligen genomgått en stor omorganisering, där bland annat de tidigare sakavdelningarna (hälso- och sjukvård, socialtjänst, etc) upphört och ersatts av "tvärsektoriella" avdelningar ("kunskap", "regler och tillstånd" och liknande). Vid årsskiftet fördes även den sociala tillsynen över från länsstyrelserna till Socialstyrelsen, vilket innebar en rejäl utökning av myndighetens uppdrag och antalet anställda. "Gullan" har även tagit upp detta utifrån olika kritiska vinklar.
Den anonyma bloggen är intressant ur flera perspektiv. Frågan är till exempel om den är en indikation på att det är lågt i tak inom myndigheten och att kritiska röster får ta till bloggpseudonymer som verktyg för att framföra kritik. Bloggen kan också ses som en tydlig indikation på den nya tidens transparens - det har aldrig tidigare varit så enkelt, billigt och gått så snabbt att publicera sig.
Alltmer blir alltmer offentligt - allt snabbare. Och det är något som både myndigheter och andra organisationer måste förhålla sig till. Man kan knappast räkna med att en debatt kan begränsas till den interna sfären längre. Och som källa ("whistleblower") behöver man inte riskera sin anonymitet genom att tvingas prata med en journalist för att sprida sina åsikter eller lägga fram fakta som man anser vara orättfärdigt dolda. Det är bara att publicera sig på nätet - med egna ord och med anonymiteten garanterad...
I detta finns både för- och nackdelar. Fördelen är ökad verklig demokrati; man behöver inte en massa pengar och resurser för att masskommunicera längre. Var och ens åsikter, tankar eller fakta kan fritt publiceras förutsatt att man har tillgång till en dator och ett Internet-abonnemang. Man behöver inte heller gå omvägen via de etablerade medierna. Nackdelen är att anonymiteten och frånvaron av publicistiska regler leder till en brist på trovärdighet och förtroende. Det kan ju vara vilken virrpanna som helst som står bakom en blogg (jag har t ex två stycken...).
Eftersom jag tillbringar många år på Socialstyrelsen är jag naturligtvis extra intresserad av bloggen Totalstyrelsen, vad Gullan skriver och vilka kommentarer som kommer in. Jag kommer sannolikt att fortsätta följa inläggen och debatten.
Jag misstänker att många andra kommer att göra detsamma. Både anställda på Socialstyrelsen, personer som finns ute i professionerna samt journalister som här kan hitta en hel del uppslag att gå vidare på...
Så heter en anonym blogg som började publiceras i slutet av förra året och som förde en rätt anonym tillvaro den första tiden. Nu börjar den dock bli rejält uppmärksammad, omdiskuterad och läst.
Bloggen skrivs av en anställd på Socialstyrelsen. Personen, som kallar sig Gullan, är uppenbarligen mycket väl insatt i myndighetens låtanden och göranden och kommenterar friskt allt från patientsäkerhetsutredningar till personaltillsättningar. Kritiken har bitvis varit hård mot "Måns", som är bloggnamnet på Socialstyrelsens generaldirektör.
Socialstyrelsen har nyligen genomgått en stor omorganisering, där bland annat de tidigare sakavdelningarna (hälso- och sjukvård, socialtjänst, etc) upphört och ersatts av "tvärsektoriella" avdelningar ("kunskap", "regler och tillstånd" och liknande). Vid årsskiftet fördes även den sociala tillsynen över från länsstyrelserna till Socialstyrelsen, vilket innebar en rejäl utökning av myndighetens uppdrag och antalet anställda. "Gullan" har även tagit upp detta utifrån olika kritiska vinklar.
Den anonyma bloggen är intressant ur flera perspektiv. Frågan är till exempel om den är en indikation på att det är lågt i tak inom myndigheten och att kritiska röster får ta till bloggpseudonymer som verktyg för att framföra kritik. Bloggen kan också ses som en tydlig indikation på den nya tidens transparens - det har aldrig tidigare varit så enkelt, billigt och gått så snabbt att publicera sig.
Alltmer blir alltmer offentligt - allt snabbare. Och det är något som både myndigheter och andra organisationer måste förhålla sig till. Man kan knappast räkna med att en debatt kan begränsas till den interna sfären längre. Och som källa ("whistleblower") behöver man inte riskera sin anonymitet genom att tvingas prata med en journalist för att sprida sina åsikter eller lägga fram fakta som man anser vara orättfärdigt dolda. Det är bara att publicera sig på nätet - med egna ord och med anonymiteten garanterad...
I detta finns både för- och nackdelar. Fördelen är ökad verklig demokrati; man behöver inte en massa pengar och resurser för att masskommunicera längre. Var och ens åsikter, tankar eller fakta kan fritt publiceras förutsatt att man har tillgång till en dator och ett Internet-abonnemang. Man behöver inte heller gå omvägen via de etablerade medierna. Nackdelen är att anonymiteten och frånvaron av publicistiska regler leder till en brist på trovärdighet och förtroende. Det kan ju vara vilken virrpanna som helst som står bakom en blogg (jag har t ex två stycken...).
Eftersom jag tillbringar många år på Socialstyrelsen är jag naturligtvis extra intresserad av bloggen Totalstyrelsen, vad Gullan skriver och vilka kommentarer som kommer in. Jag kommer sannolikt att fortsätta följa inläggen och debatten.
Jag misstänker att många andra kommer att göra detsamma. Både anställda på Socialstyrelsen, personer som finns ute i professionerna samt journalister som här kan hitta en hel del uppslag att gå vidare på...
söndag 7 februari 2010
Super Bowl-söndag
Det har blivit dags för årets största enskilda sporthändelse i USA: Super Bowl. Eller finalen mellan segrarna i de båda ligorna NFL (National Football League) och AFL (American Football League).
Det handlar alltså om amerikansk fotboll, vid sidan av baseboll den största sporten i USA sett till antalet åskådare, ekonomi och intresse.
Årets final spelas mellan New Orleans Saints och Indianapolis Colts och avgörs i ett varmt och soligt Miami. Matchen är stor i sig, men innehåller i år en extra dimension: Det är nu som New Orleans ska visa att man rest sig som stad efter den förödande Katrina-stormen 2005.
Medierna här har variut fyllda av reportage om den fattiga staden som drabbades så hårt och som nu mödosamt och långsamt håller på att hämta sig. Platsen i Super Bowl för the Saints handlar mycket mer om sportslig framgång. Det handlar även om att reparera stukad stolthet och visa resten av USA att man minsann är på fötterna.
Även spelarna i New Orleans, varav knappt någon är från närområdet, har uttalat att de känner sig extra tända på grund av invånarnas bakgrundshistoria och oerhörda engagemang för sitt lag och för sin stad.
Det återstår dock att se om Saints når ända fram. jag misstänker att the Colts vill ha ett ord med i den frågan... Matchen börjar om några få minuter.
Det handlar alltså om amerikansk fotboll, vid sidan av baseboll den största sporten i USA sett till antalet åskådare, ekonomi och intresse.
Årets final spelas mellan New Orleans Saints och Indianapolis Colts och avgörs i ett varmt och soligt Miami. Matchen är stor i sig, men innehåller i år en extra dimension: Det är nu som New Orleans ska visa att man rest sig som stad efter den förödande Katrina-stormen 2005.
Medierna här har variut fyllda av reportage om den fattiga staden som drabbades så hårt och som nu mödosamt och långsamt håller på att hämta sig. Platsen i Super Bowl för the Saints handlar mycket mer om sportslig framgång. Det handlar även om att reparera stukad stolthet och visa resten av USA att man minsann är på fötterna.
Även spelarna i New Orleans, varav knappt någon är från närområdet, har uttalat att de känner sig extra tända på grund av invånarnas bakgrundshistoria och oerhörda engagemang för sitt lag och för sin stad.
Det återstår dock att se om Saints når ända fram. jag misstänker att the Colts vill ha ett ord med i den frågan... Matchen börjar om några få minuter.
torsdag 4 februari 2010
Om moderata finanspolitikers omdöme
Visst är det lätt att vara efterklok. Men nog bör man kunna ställa åtminstone några grundläggande krav på riksdagspolitikers omdöme?
Moderaterna dominerar, som det tongivande regeringspartiet, den svenska finanspolitiken kraftigt. Men hur står det egentligen till med omvärldskoll och kompetens? Jag ställer frågan sedan jag tagit del av material som jag knappast tror någon tittat närmare på tidigare.
Mellan den 26 april och 2 maj 2008 befann sig ledamöter från riksdagens moderata finanskommitté på studiebesök i Washington DC. Detta var således mitt i det som skulle utvecklas till den största ekonomiska krisen i USA (och i stora delar av världen) sedan 1930-talet.
Kommittén besökte bland annat bolåneinstitutet Freddie Mac, där ledamöterna träffade chefsekonomen Frank Nothaft. Han försäkrade att läget var under kontroll:
"Freddie Mac har inga egna bostadsobligationer i sin balansräkning, och drabbas
inte direkt av krisen. Eftersom man inte heller gett ut SubPrime Securities, drabbas
man inte heller indirekt genom uteblivna förmedlingsersättningar eller
motsvarande. Däremot påverkas man på annat sätt av sjunkande bostadspriser och
räntehöjningarna.
Avslutningsvis gav Nothaft sin syn på läget på bolånemarknaden och ekonomin
i stort. Han gav en relativt optimistisk bild och ansåg att de s k subprime lånen
trots allt utgör en mycket liten del av USAs bolånemarknad. Han bedömde att
kulmen i subprime-krisen är nådd, men att spridningseffekterna till
finansmarknaden i övrigt medför att effekterna kommer bestå under flera år."
(ur finanskommitténs reserapport)
Några månader senare gick Freddie Mac omkull tillsammans med sin syster Fannie Mae och den amerikanska staten fick gå in och rädda företagen genom att pumpa in miljardbelopp.
De moderata finanspolitikerna ägnade sin vecka åt diverse olika aktiviteter och besök, men lyckades på ett närmast obegripligt sätt totalt missbedöma hela den ekonomiska situationen. Så här sammanfattar man själva sina intryck:
"Den nuvarande krisen på finansmarknaden tycks dock, som sagt, ha nått sin
kulmen. Även hushållens förväntningar tyder på att läget på bostadsmarknaden har
stabiliserats. Samtidigt har utbudet av bostäder minskat under den senaste tiden.
Det så kallade affordability-index, som mäter vad hushållen har råd att finansiera,
har stigit en del de sista kvartalen tyder på en ljusning i marknaden. Detta beror
bland annat på prisfallen, men också inkomstutvecklingen och att bolåneräntorna
sjunkit rejält sedan peaken 2007.
De senaste arbetsmarknadssiffrorna från USA var som nämnts väsentligt bättre
än väntat, även om enstaka mätningar inte räcker för att blåsa faran över.
Fortfarande anses inte frånvaron av utbudsstimulerande åtgärder på
arbetsmarknaden vara något stort problem. Arbetslösheten är fortfarande historiskt
sett låg. Företagen inom både tillverkningsindustrin och tjänstesektorn går bra, och
hade en överraskade god vinstnivå under det första kvartalet. Exportindustrin har
dessutom fått en stark injektion av den svaga dollarkursen. "
Hela rapporten finns utlagd på Internet. Läs själva.
Som sagt. Det är lätt att vara efterklok. Men här handlar det om heltidspolitiker med finanspolitik som specialitet och som tillhör det viktigaste regeringspartiet.
Nog borde de ha förstått bättre?
Moderaterna dominerar, som det tongivande regeringspartiet, den svenska finanspolitiken kraftigt. Men hur står det egentligen till med omvärldskoll och kompetens? Jag ställer frågan sedan jag tagit del av material som jag knappast tror någon tittat närmare på tidigare.
Mellan den 26 april och 2 maj 2008 befann sig ledamöter från riksdagens moderata finanskommitté på studiebesök i Washington DC. Detta var således mitt i det som skulle utvecklas till den största ekonomiska krisen i USA (och i stora delar av världen) sedan 1930-talet.
Kommittén besökte bland annat bolåneinstitutet Freddie Mac, där ledamöterna träffade chefsekonomen Frank Nothaft. Han försäkrade att läget var under kontroll:
"Freddie Mac har inga egna bostadsobligationer i sin balansräkning, och drabbas
inte direkt av krisen. Eftersom man inte heller gett ut SubPrime Securities, drabbas
man inte heller indirekt genom uteblivna förmedlingsersättningar eller
motsvarande. Däremot påverkas man på annat sätt av sjunkande bostadspriser och
räntehöjningarna.
Avslutningsvis gav Nothaft sin syn på läget på bolånemarknaden och ekonomin
i stort. Han gav en relativt optimistisk bild och ansåg att de s k subprime lånen
trots allt utgör en mycket liten del av USAs bolånemarknad. Han bedömde att
kulmen i subprime-krisen är nådd, men att spridningseffekterna till
finansmarknaden i övrigt medför att effekterna kommer bestå under flera år."
(ur finanskommitténs reserapport)
Några månader senare gick Freddie Mac omkull tillsammans med sin syster Fannie Mae och den amerikanska staten fick gå in och rädda företagen genom att pumpa in miljardbelopp.
De moderata finanspolitikerna ägnade sin vecka åt diverse olika aktiviteter och besök, men lyckades på ett närmast obegripligt sätt totalt missbedöma hela den ekonomiska situationen. Så här sammanfattar man själva sina intryck:
"Den nuvarande krisen på finansmarknaden tycks dock, som sagt, ha nått sin
kulmen. Även hushållens förväntningar tyder på att läget på bostadsmarknaden har
stabiliserats. Samtidigt har utbudet av bostäder minskat under den senaste tiden.
Det så kallade affordability-index, som mäter vad hushållen har råd att finansiera,
har stigit en del de sista kvartalen tyder på en ljusning i marknaden. Detta beror
bland annat på prisfallen, men också inkomstutvecklingen och att bolåneräntorna
sjunkit rejält sedan peaken 2007.
De senaste arbetsmarknadssiffrorna från USA var som nämnts väsentligt bättre
än väntat, även om enstaka mätningar inte räcker för att blåsa faran över.
Fortfarande anses inte frånvaron av utbudsstimulerande åtgärder på
arbetsmarknaden vara något stort problem. Arbetslösheten är fortfarande historiskt
sett låg. Företagen inom både tillverkningsindustrin och tjänstesektorn går bra, och
hade en överraskade god vinstnivå under det första kvartalet. Exportindustrin har
dessutom fått en stark injektion av den svaga dollarkursen. "
Hela rapporten finns utlagd på Internet. Läs själva.
Som sagt. Det är lätt att vara efterklok. Men här handlar det om heltidspolitiker med finanspolitik som specialitet och som tillhör det viktigaste regeringspartiet.
Nog borde de ha förstått bättre?
tisdag 2 februari 2010
Borgmästarens paradox
Adrian Fenty heter den demokratiska borgmästaren här i Distriktet. Han tillträdde något halvår innan vi flyttade hit, i januari 2007. Jag minns att stämningen kring den nyvalde och unge Fenty (född 1970) var entusiastisk då, för snart tre år sedan. Han sågs som en frisk fläkt, en man som äntligen skulle göra upp med det gamla och korrupta, som skulle fixa det urusla kommunala skolsystemet och se till att DC-borna fick samma levnadsförhållanden som genomsnittsamerikanen.
Och det började bra. Han anställde en ny skolchef, Michelle Rhee, som omedelbart började röja i skolorna. han beslutade om omorganiseringar och effektiviseringar av stans omfattande byråkrati. Han såg till att inleda välbehövliga upprustningsprojekt av skolor, vägnät och rekreationsanläggningar.
Adrian Fenty blev dessutom den första borgmästaren som öppet stödde Barack Obama, de blev snabbt vänner och inte långt senare prydde Michelle Rhee omslaget till Time Magazine. Det spekulerades i om hon skulle bli Obamas utbildningsminister.
Det hände saker i Washington DC, the nations capital. Stan var på gång. Fenty var på gång. Borgmästarjobbet i DC var bara en mellanlandning mot högre mål på federal nivå, sas det.
I september är det dags att välja borgmästare igen. Och nu är stämningen kring Adrian Fenty en helt annan.
Washington Post publicerade i helgen en opinionsundersökning som visade att hans "approval rating" har sjunkit drastiskt på bara ett år. Paradoxalt nog upplever samtidigt allt fler att DC är på väg åt rätt håll, med mindre kriminalitet, tryggare bostadsområden, bättre skolor... Således: Borgmästaren gör ett bra jobb men blir allt mindre populär. Och minst populär är han hos de omkring 50 procent av invånarna som är svarta.
Också för Rhee har populariteten sjunkit, trots att eleverna gör bättre resultat i skolorna och att föräldarna upplever förbättringar på sina barns skolor.
Undersökningen kommenterades på tidningens ledarsida under rubriken "D.C.'s Fenty paradox".
En förklaring som The Posts kommentator Petula Dvorak är inne på att denna paradox kan bero på Adrian Fentys attityd. Han ger ett överlägset, känslokallt och arrogant intryck. Samma sak gäller för Michelle Rhee.
Dessutom har borgmästaren lyckats reta upp befolkningen genom en mängd småskandaler under de år som gått. Det har handlat om att fixa jobb till vänner och släktingar, han har tagit med familjen på "arbetsresor" till semesterorter på skattebetalarnas bekostnad och han lät sätta in en värmeanläggning i den kommunala utomhuspool där han själv tränar inför sina triathlon-lopp (de flesta kommunala utomhisbaden är bara uppvärmda av solen).
Om Fenty förlorar borgmästarvalet i höst, kommer garanterat även Michelle Rhee att ryka all världens väg. Och hur det då ska gå med den helt nödvändiga reformeringen av DC ruttna skolsystem står skrivet i stjärnorna.
Det kommer att bli ett mycket intressant lokalval här i september.
Och det började bra. Han anställde en ny skolchef, Michelle Rhee, som omedelbart började röja i skolorna. han beslutade om omorganiseringar och effektiviseringar av stans omfattande byråkrati. Han såg till att inleda välbehövliga upprustningsprojekt av skolor, vägnät och rekreationsanläggningar.
Adrian Fenty blev dessutom den första borgmästaren som öppet stödde Barack Obama, de blev snabbt vänner och inte långt senare prydde Michelle Rhee omslaget till Time Magazine. Det spekulerades i om hon skulle bli Obamas utbildningsminister.
Det hände saker i Washington DC, the nations capital. Stan var på gång. Fenty var på gång. Borgmästarjobbet i DC var bara en mellanlandning mot högre mål på federal nivå, sas det.
I september är det dags att välja borgmästare igen. Och nu är stämningen kring Adrian Fenty en helt annan.
Washington Post publicerade i helgen en opinionsundersökning som visade att hans "approval rating" har sjunkit drastiskt på bara ett år. Paradoxalt nog upplever samtidigt allt fler att DC är på väg åt rätt håll, med mindre kriminalitet, tryggare bostadsområden, bättre skolor... Således: Borgmästaren gör ett bra jobb men blir allt mindre populär. Och minst populär är han hos de omkring 50 procent av invånarna som är svarta.
Också för Rhee har populariteten sjunkit, trots att eleverna gör bättre resultat i skolorna och att föräldarna upplever förbättringar på sina barns skolor.
Undersökningen kommenterades på tidningens ledarsida under rubriken "D.C.'s Fenty paradox".
En förklaring som The Posts kommentator Petula Dvorak är inne på att denna paradox kan bero på Adrian Fentys attityd. Han ger ett överlägset, känslokallt och arrogant intryck. Samma sak gäller för Michelle Rhee.
Dessutom har borgmästaren lyckats reta upp befolkningen genom en mängd småskandaler under de år som gått. Det har handlat om att fixa jobb till vänner och släktingar, han har tagit med familjen på "arbetsresor" till semesterorter på skattebetalarnas bekostnad och han lät sätta in en värmeanläggning i den kommunala utomhuspool där han själv tränar inför sina triathlon-lopp (de flesta kommunala utomhisbaden är bara uppvärmda av solen).
Om Fenty förlorar borgmästarvalet i höst, kommer garanterat även Michelle Rhee att ryka all världens väg. Och hur det då ska gå med den helt nödvändiga reformeringen av DC ruttna skolsystem står skrivet i stjärnorna.
Det kommer att bli ett mycket intressant lokalval här i september.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)