In the Purple Tunnel of Doom

Alltmer uppgifter kommer nu fram om hur illa det egentligen var i samband med organisaeringen av Obamas stora installationskalas i tisdags. I dag ägnade Washington Post en lång artikel om kaoset i och kring det som numera kallas "The Purple Tunnel of Doom". Som jag tidigare berättat finns det t o m en särskilt Facebook-sida betitlad "Survivors of the Purple Tunnel of Doom". För närvarande är det nästan 5 000 medlemmar på denna community. Ytterligare inlägg på samma tema hittas här.

Jag kan inte säga att jag är förvånad över att det blev så här. Jag var nog snarare mer förvånad över att de första rapporterna sa att det mesta flutit på såpass bra. Enligt de inledande uttalandena av talespersoner från parkpolisen, den vanliga polisen, secret service och andra institutioner med ansvar för organisering och säkerhet, hade allt gått hur bra som helt.

Efter något dygn erkände man att omkring 4 000 personer av okänd anledning fastnat i den berömda "Tunnel of Doom". Nu står det alltmer klart att det handlar om betydligt fler personer än så. Kanske var det tio gånger det antalet som aldrig nådde fram. Kanske ännu fler.

Vi själva tillhörde dom som aldrig lyckades ta oss in till den plats dit vi hade biljetter. Men vi insåg rätt tidigt att det var kört och stannade betydligt längre bak. Det var okej där också, vi kunde se det hela på stora jumbotroner och högtalarsystemet fungerade utmärkt. Men många missade hela kalaset, antingen för att de var helt inklämda i tunneln eller för att de desperat försökte ta sig in på området på annat sätt.

Jag är som sagt inte förvånad. Och anledningen är i grunden rätt enkel. Man hyser här i DC en ofantlig förkärlek för överorganisering och överplanering. Det är i stort sett alltid för många inblandade (secret service, federal polis, lokal polis, räddningstjänst, militär, parkpolis, frivilligorganisationer, anställda inom senaten, inaugurationskommittén osv), det är för många och för dumma regler, för många som tar sitt jobb alldeles för bokstavstroget, för lite kreativitet och flexibilitet, tokmycket säkerhetskollar även vid avstånd som sunda förnuftet säger är aslltför stor för att på något sätt kunna utgöra ett hot. Osv osv.

Det är helt enkelt för mycket av allt. Och det här mönstret upprepar sig gång på gång så fort det är något större arrangemang. Istället för att eftersträva enkelhet, flexibilitet och smart logistik, verkar man närmast sätta en ära i att göra allt så krångligt som möjligt. Och varje institution bevakar ytterst noga just sina domäner - och är samtidigt noga med att inte kliva över gränsen för just sina befogenheter.

I det här konkreta fallet ledde det till att den lokala polisen fortsatte att hänvisa ner folk i tunneln, eftersom de hade stängt de andra gatorna som ledde till övriga ingångar till området framför kongressen. Samtidigt stängde säkerhetspersonalen vid checkpointen även entré i änden av tunneln, av säkerhetsskäl. Vilket ledde till att fler och fler människor tryckte på ner i tunneln, där det inte fanns en enda polis eller vakt som kunde organisera kön eller se till att folk började gå därifrån.

Till slut var trängseln så stor nere i tunneln att det verkar ha varit ren tur att inte masspanik utbröt. En sådan kunde ha lett till en veritabel katastrof med många döda och svårt skadade.

Det hade naturligtvis varit smartare att se till att öppna många fler entréer in till området - från olika håll. På så sätt hade inte trycket blivit så stort från ett enda håll. Och bakom området där det krävdes biljetter kunde man helt enkelt öppnat upp hela the Mall, utan en massa onödiga kravallstaket och meningslösa avstängningar som man nu satt upp överallt och som bara gjorde folk förvirrade och ökade trängseln och minskade möjligheten att komma fram smidigt.

Men även om tiotusentals personer sannolikt aldrig lyckades se installationen, trots biljetter och många timmars köande, så var det - trots all överorganisering - uppemot 1,8 miljoner personer som faktiskt var i området. Oavsett om man såg eller hörde något eller ej...