Tidskriften Socionomen har i sitt senaste nummer en längre intervju med journalisten och alla socionomers skräck Janne Josefsson. En intressant och tankeväckande artikel, väl värd att läsa för alla som är intresserade av massmedieetik och liknande.
Janne Josefsson är för många symbolen för hårdvinklad och tendensiös journalistik. Jag har själv flera gånger kritiserat hans och hans kollegors arbetsmetoder och de konsekvenser de kan leda till.
Samtidigt har jag alltid varit en förespråkare av granskande och tuff journalistik, förutsatt att den är relevant, korrekt, rättvis och kompetent utförd. Tyvärr är det inte alltid så. Överlag håller svensk journalistik, ärligt talat, en tämligen skral standard. Inte minst ur ett etiskt perspektiv, men också kvalitativt.
Janne Josefsson har flera poänger i Socionomens intervju. Och jag gillar hans inställning när det gäller att aldrig backa för konfrontation - han säger bland annat att han gärna ställer upp och pratar inför 150 socionomer: "Bjud in mig". Det är bra.
Men i grunden tycker jag att han skapat stora problem, inte minst för andra och mer nyanserade journalister med mindre intresse för det överdramatiska. Det finns ju knappt en socionom som vill prata med en journalist numera. Vilket är oerhört tråkigt. Janne Josefsson tycker själv att socionomer är för tysta. Det krävs inte alltför mycket intelligens för att inse att den hårvinklade och undergrävande journalistik han står för har en stor skuld till detta.
Janne Josefssons bidrag för ett öppnare samhälle har lett till det direkt motsatta: Tystare, räddare och ängsligare människor, oroliga för att bli offentligt uthängda som omänskliga, inkompetenta skurkar. Konsekvensen kan bli direkt förödande - ovilja att fatta obekväma eller kontroversiella beslut om t ex omhändertagande av barn som far illa. Och i så fall är det riktigt, riktigt illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar