Den här bloggen har varit vilande ett bra tag nu, men så här på kvällen för det amerikanska valet vore det naturligvis tjänstefel att inte komma med åtminstone någon liten kommentar.
Läget kan väl sammanfattas enligt följande: det är oerhört jämnt.
Men Obama vinner sannolikt. Det finns ett antal sena indikationer som tyder på det. Bland annat verkar det vara fler som röstar än vad man tidigare trodde, vilket gynnar Obama. Dessutom har den sittande presidenten avslutat oerhört starkt, hållit en mängd ytterst inspirerande möten och hans insatser i samband med stormen Sandy har också påverkat opinionsläget positivt.
Jag tippar att han tar både Florida och Ohio, de två viktigaste vågmästardelstaterna. Och därmed skulle det vara klart. Han kommer att att ta hem det här med rätt god marginal, kanske rentav komma över 300 elektorsröster - det krävs minst 270 för att vinna presidentvalet.
Vi får snart se om jag får rätt... Florida är oerhört jämnt när detta skrivs. Just i detta nu tog Romney en liten ledning, med drygt 70 procent av rösterna räknade.
När det gäller det minst lika viktiga, men inte lika uppmärksammade, kongressvalet så verkar det gå ungefär enligt ritningarna. Det innebär att republikanerna förlorar en del platser i representanthuset, men trots allt behåller sin majoritet där. I senaten talar allt för att demokraterna behåller sin majoritet. I senaten står en tredjedel av mandaten på spel, i representanthuset handlar det om alla.
tisdag 6 november 2012
torsdag 28 juni 2012
Knappt men klart för reformen
Knappt men klart, brukar det heta i sportsammanhang.
Samma sak kan man säga om amerikanska högsta domstolens beslut om "Obamacare". Med röstsifforna fem mot fyra röstade domstolen igenom att reformen - med några förbehåll - är konstitutionell. Seger för Barack Obama, med andra ord.
Jag cyklade själv över till HD denna morgon för att kolla läget. Massor av journalister på plats och demonstranter och allmänt nyfikna strömmade till hela tiden.
När beslutet offentliggjordes rådde en hel del förvirring till att börja med. Flera medier, med CNN i spetsen, missuppfattade domen och rapporterade under nästan tio minuter att domstolen gjort tummen ner för sjukvårdsreformen. Men så var alltså inte fallet.
Frågan är om HD:s beslut gynnar eller missgynnar Barack Obamas återvalschanser.
Hur som helst lär sjukvårdsreformen åter segla upp som den viktigaste valfrågan vid sidan av ekonomin och jobben. Mitt Romney har ju lovat att riva upp reformen så fort han får chansen. Och med en majoritet i kongressens båda kamrar - som kan bli följden om republikanerna surfar på en framgångsvåg även i detta val - lär han ha rätt stora möjligheter att stoppa åtminstone stora delar av reformen.
Det hade varit förödande för USA om HD krossat sjukvårdsreformen. Landet måste helt enkelt skapa ett försäkringssystem som fungerar mer effektivt och som omfattar alla medborgare.Allt annat är en ekonomisk katastrof för det här landet. En sammanhållen och genomtänkt sjukvårdsstruktur är helt nödvändig.
Samma sak kan man säga om amerikanska högsta domstolens beslut om "Obamacare". Med röstsifforna fem mot fyra röstade domstolen igenom att reformen - med några förbehåll - är konstitutionell. Seger för Barack Obama, med andra ord.
Jag cyklade själv över till HD denna morgon för att kolla läget. Massor av journalister på plats och demonstranter och allmänt nyfikna strömmade till hela tiden.
När beslutet offentliggjordes rådde en hel del förvirring till att börja med. Flera medier, med CNN i spetsen, missuppfattade domen och rapporterade under nästan tio minuter att domstolen gjort tummen ner för sjukvårdsreformen. Men så var alltså inte fallet.
Frågan är om HD:s beslut gynnar eller missgynnar Barack Obamas återvalschanser.
Hur som helst lär sjukvårdsreformen åter segla upp som den viktigaste valfrågan vid sidan av ekonomin och jobben. Mitt Romney har ju lovat att riva upp reformen så fort han får chansen. Och med en majoritet i kongressens båda kamrar - som kan bli följden om republikanerna surfar på en framgångsvåg även i detta val - lär han ha rätt stora möjligheter att stoppa åtminstone stora delar av reformen.
Det hade varit förödande för USA om HD krossat sjukvårdsreformen. Landet måste helt enkelt skapa ett försäkringssystem som fungerar mer effektivt och som omfattar alla medborgare.Allt annat är en ekonomisk katastrof för det här landet. En sammanhållen och genomtänkt sjukvårdsstruktur är helt nödvändig.
onsdag 27 juni 2012
Ja eller nej eller kanske till sjukvårdsreformen?
Troligen har högsta domstolens nio ledamöter haft beslutet formulerat under rätt lång tid. Åtminstone om man får tro jurister som uttalar sig i diverse medier. Möjligen ända sedan strax efter de öppna förhandlingarna i mars.
Inte ett ord har läckt ut.
I morgon, torsdag, kommer en av domstolens viktigaste och mest uppmärksammade domar i modern tid: Är Barack Obamas hälso- och sjukvårdsreform okej enligt den amerikanska konstitionen?
Är svaret ja, så innebär det grönt ljus för reformens fortsättning. Är svaret nej, så blir det tvärstopp.
Men svaret kanske blir varken eller. Eller kanske. Eller delvis. Eller rätt så okej.
Oavsett vad så är det en hel del här i USA som är nervösa just nu. Många av de runt 50 miljoner personer som är utan försäkring. De som bundit upp sina karriärer på att genomföra eller förstöra reformen. Ekonomer, politiker och andra som skräms av de skenande sjukvårdskostnaderna - drygt 16 procent av BNP vilket är ungefär dubbelt så mycket som alla andra jämförbara länder. Försäkringsbolagen. Sjukvårdsantällda. Vanligt folk.
Strax efter klockan 10 i morgon förmiddag (lokal tid) vet vi vad högsta domstolen tycker om reformen.
Både förespråkare och motståndare laddar upp.
Väldigt mycket står på spel.
Inte ett ord har läckt ut.
I morgon, torsdag, kommer en av domstolens viktigaste och mest uppmärksammade domar i modern tid: Är Barack Obamas hälso- och sjukvårdsreform okej enligt den amerikanska konstitionen?
Är svaret ja, så innebär det grönt ljus för reformens fortsättning. Är svaret nej, så blir det tvärstopp.
Men svaret kanske blir varken eller. Eller kanske. Eller delvis. Eller rätt så okej.
Oavsett vad så är det en hel del här i USA som är nervösa just nu. Många av de runt 50 miljoner personer som är utan försäkring. De som bundit upp sina karriärer på att genomföra eller förstöra reformen. Ekonomer, politiker och andra som skräms av de skenande sjukvårdskostnaderna - drygt 16 procent av BNP vilket är ungefär dubbelt så mycket som alla andra jämförbara länder. Försäkringsbolagen. Sjukvårdsantällda. Vanligt folk.
Strax efter klockan 10 i morgon förmiddag (lokal tid) vet vi vad högsta domstolen tycker om reformen.
Både förespråkare och motståndare laddar upp.
Väldigt mycket står på spel.
torsdag 7 juni 2012
Riskerar Obama att förlora höstens val?
Hade ni frågat mig för ett par veckor sedan, hade jag varit stensäker: Barack Obama kommer att vinna höstens val och sitta kvar i Vita Huset i fyra år till.
Men nu är jag inte längre lika övertygad. Det är flera saker som gjort mig tveksam.
För det första: Arbetslösheten sjunker inte längre. Månad efter månad har statistiken varit tydlig: Allt fler får jobb. Den mätbara arbetslösheten har sjunkit sakta men säker från runt tio procent till omkring åtta procent under mandatperioden. Likaså har antalet nya jobb ökat stadigt. Detta var en sanning fram till för två månader sedan. För första gången på länge visade då nya siffror att arbetslösheten still - den hade slutat sjunka. Och för ett par veckor sedan visade ny statistik att arbetslösheten börjat öka igen - samtidigt som antalet nyskapade jobb är rekordlågt.
Ytterst bekymmersamt för Obama. Det är inte ens ett halvår kvar till valet. Mitt Romney kommer naturligtvis peka på de svaga sysselsättningssiffrorna och förklara dem med att Obama inte vet hur man skapar jobb. Och han onekligen en poäng.
Särskilt allvarligt är det om trenden med ökande arbetslöshet fortsätter över sommaren och tidig höst. Ekonomin och sysselsättningen är utan tvekan valets viktigaste fråga.
För det andra: Den republikanske guvernören Scott Walkers vinst i "recall"-valet i Wisconsin häromdagen över den demokratiske utmanaren Tom Barrett. Som ni kanske kommer ihåg så var det stora protester i Wisconsin för ett drygt år sedan, med bland annat en fredlig ockupation av delstatsparlamentet. Folk var förbaskade över den då nyvalde guvernörens hårda besparingsprogram, som bland annat innebar drastiskt försämrade fackliga rättigheter för offentligt anställda.
Protesterna i Wisconsin spred sig över landet och inspirerade bland annat den så kallade occupy-rörelsen, som drog igång efter sommaren förra året. I Wisconsin påbörjades en kampanj för att få Walker avsatt som guvernör. Enligt delstatsreglerna behövs drygt en halv miljon namnunderskrifter för att få till stånd en så kallad recall election. Man fick in en miljon underskrifter rekordsnabbt och de flesta var övertygade om att Scott Walkers dagar som guvernör var räknade.
I tisdags gick delstaten till val. Och Scott Walker vann tämligen komfortabelt med drygt 53 procent av rösterna. Ett klart bakslag för demokraterna i en delstat som vanns klart av Barack Obama i presidentvalet 2008. Till och med John Kerry vann här 2004. Rimligen är Wisconsin en av de delstater som Obama måste vinna i höstens val. Och den segern kanske inte är helt klar på förhand...
För det tredje: Den amerikanska vänstern är fortfarande överlag besviken över stora delar av Barack Obamas politik. Det handlar om progressiva kärnfrågor som fattigdomsbekämpning, fackliga rättigheter, miljöfrågor och fredssträvanden. Inom dessa områden har Obamas adminstration knappast gjort någon radikal amerikan glad.
Hans sociala program har knappast genomförts alls - kanske man kan säga att det drunknade i den ekonomiska krisen som sköljde in som en tsunami ungefär samtidigt som han vann valet 2008. Han lyckades inte ens ta tillbaka George W Bushs tillfälliga skattelättnader för de allra rikaste, något som kanske inte betyder särskilt mycket för det federala budgetunderskottet men som har ett stort symbolvärde.
I samband med valet så lovade han att genomföra den så kallade Employee Free Choise Act, en reform som skulle ge de fackliga organisationerna större möjligheter att organisera anställda på arbetsplatserna, saker som är helt självklara i Europa. Ett färdigt reformförslag låg redan klart när han tillträdde och hade också godkänts av representanthuset. Obama hade en gyllene chans att genomföra reformen under sin första tid som president, med supermajoriteter i kongressens båda kamrar. Men den hamnade i långbänk. Och där ligger den kvar. Den fackliga besvikelsen är stor och Barack Obama kan knappast räkna med samma entusiasm från det hållet i höstens val.
Också när det gäller presidentens insatser inom miljö- och fredsfrågorna är besvikelsen stor. Miljöfrågan har hamnat helt i bakvatten och han har retat upp miljörörelsen genom att gå med på utökad oljeborrning till havs och en relativt kraftig utbyggnad av kärnkraften. Och hans krigsaktiviteter - upptrappning av de militära insatserna i både Afghanistan och Pakistan bland annat - bemöts ständigt av kraftig kritik från den amerikanska vänstern. Likaså hans brutna löfte om att stänga Guatanamo-fängelset på Kuba.
För att summera: Den sittande presidenten har inga bra sysselsättningssiffror att peka på längre. Hans parti har precis förlorat ett viktigt val som de flesta trodde skulle bli en promenadseger för dem. Och han kan knappast räkna med någon större entusiasm från den amerikanska vänstern.
Ändå tror jag fortfarande han vinner valet.Varför?
För att alternativet är så mycket sämre.
Men jag är inte längre lika övertygad.
Men nu är jag inte längre lika övertygad. Det är flera saker som gjort mig tveksam.
För det första: Arbetslösheten sjunker inte längre. Månad efter månad har statistiken varit tydlig: Allt fler får jobb. Den mätbara arbetslösheten har sjunkit sakta men säker från runt tio procent till omkring åtta procent under mandatperioden. Likaså har antalet nya jobb ökat stadigt. Detta var en sanning fram till för två månader sedan. För första gången på länge visade då nya siffror att arbetslösheten still - den hade slutat sjunka. Och för ett par veckor sedan visade ny statistik att arbetslösheten börjat öka igen - samtidigt som antalet nyskapade jobb är rekordlågt.
Ytterst bekymmersamt för Obama. Det är inte ens ett halvår kvar till valet. Mitt Romney kommer naturligtvis peka på de svaga sysselsättningssiffrorna och förklara dem med att Obama inte vet hur man skapar jobb. Och han onekligen en poäng.
Särskilt allvarligt är det om trenden med ökande arbetslöshet fortsätter över sommaren och tidig höst. Ekonomin och sysselsättningen är utan tvekan valets viktigaste fråga.
För det andra: Den republikanske guvernören Scott Walkers vinst i "recall"-valet i Wisconsin häromdagen över den demokratiske utmanaren Tom Barrett. Som ni kanske kommer ihåg så var det stora protester i Wisconsin för ett drygt år sedan, med bland annat en fredlig ockupation av delstatsparlamentet. Folk var förbaskade över den då nyvalde guvernörens hårda besparingsprogram, som bland annat innebar drastiskt försämrade fackliga rättigheter för offentligt anställda.
Protesterna i Wisconsin spred sig över landet och inspirerade bland annat den så kallade occupy-rörelsen, som drog igång efter sommaren förra året. I Wisconsin påbörjades en kampanj för att få Walker avsatt som guvernör. Enligt delstatsreglerna behövs drygt en halv miljon namnunderskrifter för att få till stånd en så kallad recall election. Man fick in en miljon underskrifter rekordsnabbt och de flesta var övertygade om att Scott Walkers dagar som guvernör var räknade.
I tisdags gick delstaten till val. Och Scott Walker vann tämligen komfortabelt med drygt 53 procent av rösterna. Ett klart bakslag för demokraterna i en delstat som vanns klart av Barack Obama i presidentvalet 2008. Till och med John Kerry vann här 2004. Rimligen är Wisconsin en av de delstater som Obama måste vinna i höstens val. Och den segern kanske inte är helt klar på förhand...
För det tredje: Den amerikanska vänstern är fortfarande överlag besviken över stora delar av Barack Obamas politik. Det handlar om progressiva kärnfrågor som fattigdomsbekämpning, fackliga rättigheter, miljöfrågor och fredssträvanden. Inom dessa områden har Obamas adminstration knappast gjort någon radikal amerikan glad.
Hans sociala program har knappast genomförts alls - kanske man kan säga att det drunknade i den ekonomiska krisen som sköljde in som en tsunami ungefär samtidigt som han vann valet 2008. Han lyckades inte ens ta tillbaka George W Bushs tillfälliga skattelättnader för de allra rikaste, något som kanske inte betyder särskilt mycket för det federala budgetunderskottet men som har ett stort symbolvärde.
I samband med valet så lovade han att genomföra den så kallade Employee Free Choise Act, en reform som skulle ge de fackliga organisationerna större möjligheter att organisera anställda på arbetsplatserna, saker som är helt självklara i Europa. Ett färdigt reformförslag låg redan klart när han tillträdde och hade också godkänts av representanthuset. Obama hade en gyllene chans att genomföra reformen under sin första tid som president, med supermajoriteter i kongressens båda kamrar. Men den hamnade i långbänk. Och där ligger den kvar. Den fackliga besvikelsen är stor och Barack Obama kan knappast räkna med samma entusiasm från det hållet i höstens val.
Också när det gäller presidentens insatser inom miljö- och fredsfrågorna är besvikelsen stor. Miljöfrågan har hamnat helt i bakvatten och han har retat upp miljörörelsen genom att gå med på utökad oljeborrning till havs och en relativt kraftig utbyggnad av kärnkraften. Och hans krigsaktiviteter - upptrappning av de militära insatserna i både Afghanistan och Pakistan bland annat - bemöts ständigt av kraftig kritik från den amerikanska vänstern. Likaså hans brutna löfte om att stänga Guatanamo-fängelset på Kuba.
För att summera: Den sittande presidenten har inga bra sysselsättningssiffror att peka på längre. Hans parti har precis förlorat ett viktigt val som de flesta trodde skulle bli en promenadseger för dem. Och han kan knappast räkna med någon större entusiasm från den amerikanska vänstern.
Ändå tror jag fortfarande han vinner valet.Varför?
För att alternativet är så mycket sämre.
Men jag är inte längre lika övertygad.
onsdag 30 maj 2012
Texas-vinst för Romney leder till kandidatur
Kan inte låta bli att kommentera det faktum att det nu definitivt är klart: Mitt Romney blir Barack Obamas utmanare i höstens presidentval.
I gårdagens primärval i USA:s näst största delstat, Texas, fick Romney ihop det antal delegater som krävs för att han kan utropa sig som republikanernas presidentkandidat. Formellt utses han av partikonventet som hålls i Tampa Bay, Florida, i slutet av augusti.
Holmgången mellan Obama och Romney har redan börjat trappas upp rejält. Obama-kampanjen har till exempel gått ut rätt hårt kring Romneys tidigare företag Bain Capital - ett riskkapitalbolag som han var med och startade i början av 1980-talet och som specialiserade sig på att gå in och "sanera" företag på gränsen till kollaps.
Romney har hävdat att han på detta sätt bidragit till att rädda eller skapa åtminstone 100 000 amerikanska jobb. Obama hävdar att han snarare medverkat till att minska antalet jobb - genom hårdhänta och cyniska sparpaket som lett till att mängder av människor fått sparken.
Den debatten lär fortsätta under hela valkampanjen.
Gårdagens seger i Texas kunde ha blivit ett triumfens ögonblick för Mitt Romney. Men triumfen skuggades av att Donald Trump - sin vana trogen - tog över showen. Trump, som "endorsat" Romney, ifrågasatte återigen Barack Obamas födelseland och därmed hans legala status som president. Han gjorde detta i samband med en intervju i amerikanska CNN.
Romney-kampanjen tog snabbt avstånd från Trumps uttalande, men det hjälpte föga. Det mediala intresset fokuserades på Trump i betydligt högre utsträckning än på det historiska faktum att det för första gången är en mormon som är utsedd till presidentkandidat i USA.
Frågan om Obamas födelseort drivs fortfarande av ett gäng halvfnoskiga konpirationsteoretiker (finns även ett gäng i Sverige), men har sedan länge ingen betydelse för den amerikanska politiska debatten, som helt domineras av ekonomi, arbetslöshet, energifrågor, bostadsfrågor och liknande.
I gårdagens primärval i USA:s näst största delstat, Texas, fick Romney ihop det antal delegater som krävs för att han kan utropa sig som republikanernas presidentkandidat. Formellt utses han av partikonventet som hålls i Tampa Bay, Florida, i slutet av augusti.
Holmgången mellan Obama och Romney har redan börjat trappas upp rejält. Obama-kampanjen har till exempel gått ut rätt hårt kring Romneys tidigare företag Bain Capital - ett riskkapitalbolag som han var med och startade i början av 1980-talet och som specialiserade sig på att gå in och "sanera" företag på gränsen till kollaps.
Romney har hävdat att han på detta sätt bidragit till att rädda eller skapa åtminstone 100 000 amerikanska jobb. Obama hävdar att han snarare medverkat till att minska antalet jobb - genom hårdhänta och cyniska sparpaket som lett till att mängder av människor fått sparken.
Den debatten lär fortsätta under hela valkampanjen.
Gårdagens seger i Texas kunde ha blivit ett triumfens ögonblick för Mitt Romney. Men triumfen skuggades av att Donald Trump - sin vana trogen - tog över showen. Trump, som "endorsat" Romney, ifrågasatte återigen Barack Obamas födelseland och därmed hans legala status som president. Han gjorde detta i samband med en intervju i amerikanska CNN.
Romney-kampanjen tog snabbt avstånd från Trumps uttalande, men det hjälpte föga. Det mediala intresset fokuserades på Trump i betydligt högre utsträckning än på det historiska faktum att det för första gången är en mormon som är utsedd till presidentkandidat i USA.
Frågan om Obamas födelseort drivs fortfarande av ett gäng halvfnoskiga konpirationsteoretiker (finns även ett gäng i Sverige), men har sedan länge ingen betydelse för den amerikanska politiska debatten, som helt domineras av ekonomi, arbetslöshet, energifrågor, bostadsfrågor och liknande.
tisdag 27 mars 2012
Ödets timme för sjukvårdsreformen
Nio tämligen ålderstigna domare (snittåldern är 66 år) i den amerikanska Supreme Court är i centrum för den politiska uppmärksamheten för tillfället. Just nu pågår nämligen den sedan länga emotsedda förhandlingen om huruvida den två år gamla sjukvårdsreformen är laglig enligt konstitutionen eller inte.
26 av delstaterna har överklagat reformen. De menar framförallt att den nationella staten inte kan fatta beslut om ett obligatorium för befolkningen; reformen innebär ju bland annat att alla ska vara försäkrade - något förenklat förklarat. De som inte går med kommer att tillföras en straffavgift.
Det är okonstitutionellt att tvinga på folk något sådant menar främst republikanerna, vars presidentkandidater för närvarande övertrumfar varandra i kritiken mot "Obamacare". Ironiskt nog är reformen i sort sett en kopia av den sjukvårdsreform som Mitt Romney skrev under som guvernör i Massachusetts för ganska exakt sex år sedan, den 12 april 2006.
Förhandlingen i högsta domstolen kommer att pågå i några dagar. Utslaget kommer dock sannolikt inte förrän i sommar. Domstolen har i princip tre alternativ: Antingen ger man hela reformen tummen upp. Eller så slår man ner på delar av den. Eller så menar man att inget av reformen är förenlig med konstitutionen.
Oavsett vad domen kommer att bli, så kommer den att påverka höstens val kraftigt. Fem av de nio domarna är för övrigt utsedda av republikanska presidenter...
Omkring 50 miljoner amerikaner är fortfarande utan sjukvårdsförsäkring. Ytterligare några tiotal miljoner är "undersförsäkrade", det vill säga har bara en mycket påver och basal försäkring. USA:s sjukvårdskostnad, mätt i andel av BNP, är ungefär dubbelt så hög som i jämförbara länder (omkring 18 procent). De skenande kostnaderna var ett av Obamas viktigaste argument för att genomföra reformen 2010.
26 av delstaterna har överklagat reformen. De menar framförallt att den nationella staten inte kan fatta beslut om ett obligatorium för befolkningen; reformen innebär ju bland annat att alla ska vara försäkrade - något förenklat förklarat. De som inte går med kommer att tillföras en straffavgift.
Det är okonstitutionellt att tvinga på folk något sådant menar främst republikanerna, vars presidentkandidater för närvarande övertrumfar varandra i kritiken mot "Obamacare". Ironiskt nog är reformen i sort sett en kopia av den sjukvårdsreform som Mitt Romney skrev under som guvernör i Massachusetts för ganska exakt sex år sedan, den 12 april 2006.
Förhandlingen i högsta domstolen kommer att pågå i några dagar. Utslaget kommer dock sannolikt inte förrän i sommar. Domstolen har i princip tre alternativ: Antingen ger man hela reformen tummen upp. Eller så slår man ner på delar av den. Eller så menar man att inget av reformen är förenlig med konstitutionen.
Oavsett vad domen kommer att bli, så kommer den att påverka höstens val kraftigt. Fem av de nio domarna är för övrigt utsedda av republikanska presidenter...
Omkring 50 miljoner amerikaner är fortfarande utan sjukvårdsförsäkring. Ytterligare några tiotal miljoner är "undersförsäkrade", det vill säga har bara en mycket påver och basal försäkring. USA:s sjukvårdskostnad, mätt i andel av BNP, är ungefär dubbelt så hög som i jämförbara länder (omkring 18 procent). De skenande kostnaderna var ett av Obamas viktigaste argument för att genomföra reformen 2010.
onsdag 7 mars 2012
Oväntad jämn Super Tuesday
Den republikanska primärvalsprocessen tuffar på utan att egentligen verka närma sig ett avgörande. Och allt fler blir allt tröttare på den till synes evighetslånga proceduren - som dessutom kostar ofantligt mycket pengar.
Mitt Romney tog hem sex av tio delstater i gårdagens "Super Tuesday", men kommentarerna efteråt präglades mest av att han inte lyckades bättre. I nyckelstaten Ohio vann hann med bara några tusen röster (under en procentenhet) över Rick Santorum, som själv plockade hem tre av delstaterna.
Newt Gingrich vann som väntat i sin hemstat Georgia och trots att han bara har två delstatssegrar och ligger långt efter både Romney och Santorum när det gäller fördelningen av delegater till konventet i augusti, så vägrar han kasta in handduken. Troligen hoppas han på flera segrar nere i sydstaterna, för att så småningom satsa på gigantiska Texas. Men att han ska lyckas ta hem nomineringen känns knappast realistiskt, trots att han nu går till val på löftet att halvera bensinpriset (som är hårresande fyra dollar per gallon, vilket mostvarar ungefär sju kronor litern). Populism? Jo.
Ron Paul hade vissa förhoppningar om att äntligen vinna en delstat i går - lilleputten Alaska. Men han var inte ens nära. Däremot plockade han hem över 40 procent av rösterna i Virginia. Det berodde dock mest på att varken Newt Gingrich eller Rick Santorum lyckats "kvala in" som kandidater i delstaten. Virginia kräver nämligen att en presidentkandidat ska stödjas av minst 10 000 medborgare och det lyckades ingen av dem få ihop före sista anmälningsdagen.
Så kan det gå...
Jag kommer att skriva mer sporadiskt på Amerika-reportage under våren eftersom min agenda är ytterst välfylld. Men snubblar jag över något intressant så lär ni höra av mig. Jag finns också på twitter: @amerikareport.
Mitt Romney tog hem sex av tio delstater i gårdagens "Super Tuesday", men kommentarerna efteråt präglades mest av att han inte lyckades bättre. I nyckelstaten Ohio vann hann med bara några tusen röster (under en procentenhet) över Rick Santorum, som själv plockade hem tre av delstaterna.
Newt Gingrich vann som väntat i sin hemstat Georgia och trots att han bara har två delstatssegrar och ligger långt efter både Romney och Santorum när det gäller fördelningen av delegater till konventet i augusti, så vägrar han kasta in handduken. Troligen hoppas han på flera segrar nere i sydstaterna, för att så småningom satsa på gigantiska Texas. Men att han ska lyckas ta hem nomineringen känns knappast realistiskt, trots att han nu går till val på löftet att halvera bensinpriset (som är hårresande fyra dollar per gallon, vilket mostvarar ungefär sju kronor litern). Populism? Jo.
Ron Paul hade vissa förhoppningar om att äntligen vinna en delstat i går - lilleputten Alaska. Men han var inte ens nära. Däremot plockade han hem över 40 procent av rösterna i Virginia. Det berodde dock mest på att varken Newt Gingrich eller Rick Santorum lyckats "kvala in" som kandidater i delstaten. Virginia kräver nämligen att en presidentkandidat ska stödjas av minst 10 000 medborgare och det lyckades ingen av dem få ihop före sista anmälningsdagen.
Så kan det gå...
Jag kommer att skriva mer sporadiskt på Amerika-reportage under våren eftersom min agenda är ytterst välfylld. Men snubblar jag över något intressant så lär ni höra av mig. Jag finns också på twitter: @amerikareport.
tisdag 28 februari 2012
Evighetslånga valprocedurer och amerikansk politikertrötthet
I kväll, amerikansk tid, är det åter dags för en omgång i den republikanska primärvalsprocessen här i USA. Denna gång är det Michigan och Arizona som står på tur. Och om en vecka är det Super Tuesday - då tio delstater håller primärval eller så kallade caucuses samtidigt. Därefter återstår ännu mer än hälften av delstaterna. Dessutom ska de flesta också hålla primärval eller nomineringsmöten för delstatsparlementen samt för den natonella kongressens båda kamrar.
Den sista delstaten att nominera sin presidentkandidat är Utah - den 26 juni. Det är mer än sex månader efter att hela processen inleddes i Iowa den 3 januari. Republikanernas partikonvent hålls sedan i slutet av augusti. Det är då som partiets presidentkandidat utses formellt.
Som ni förstår är den amerikanska valproceduren oerhört omständlig, tar väldigt mycket tid och kostar enormt mycket. I praktiken är ju valperioden dessutom betydligt längre än det dryga halvår som jag beskriver här. De flesta kandidaterna börjar kampanja redan under våren året före valet.
Detta gäller presidentvalet. Sedan ska samtliga ledamöter i representanthuset väljas om vartannat år. Senatorerna var sjätte år. Ledamöterna i delstatskongresserna sitter också mellan två och sex år. Dessutom mängder av lokala politiker och förtroendevalda, varav många är heltidspolitiker.
Politik är helt enkelt big business i USA. Kritikerna menar att politik i USA handlar mer om att bedriva kampanjer än att faktiskt försöka åstadkomma förändringar i beslutande församlingar. Man hinner ju inte med något annat än att försöka bli omvald...
Kanske hittar vi här en förklaring till det låga valdeltagandet i USA. Folk är helt enkelt hjärtligt trötta på allt vad politik och politiker heter långt innan det är dags för själva valdagen.
Hur går det i kväll då?
Att Mitt Romney tar hem Arizona råder det inga tvivel om. Delstaten har gott om mormoner (Romney är ju själv mormon) och hans ledning i opinionsundersökningarna är stabil.
Desto mer oklar är utgången i Michigan. Just nu skiljer det bara en eller annan procentenhet mellan Rick Santorum och Romney - och det trots att detta är Romneys hemstat. Det ligger mycket prestige i valet i Michigan och skulle Santorum vinna där så innebär det en rejäl fjäder i hatten för honom och hans fortsatta kampanj.
De övriga kvarvarande kandidaterna, Newt Gingrich och Ron Paul, ligger rejält efter i båda delstaterna, men tros ändå stanna kvar i racet. Gingrich har ett par starka delstatsval framöver, bland annat i sin hemstat Georgia om en vecka där han leder rätt överlägset i opinionsmätningarna.
Den sista delstaten att nominera sin presidentkandidat är Utah - den 26 juni. Det är mer än sex månader efter att hela processen inleddes i Iowa den 3 januari. Republikanernas partikonvent hålls sedan i slutet av augusti. Det är då som partiets presidentkandidat utses formellt.
Som ni förstår är den amerikanska valproceduren oerhört omständlig, tar väldigt mycket tid och kostar enormt mycket. I praktiken är ju valperioden dessutom betydligt längre än det dryga halvår som jag beskriver här. De flesta kandidaterna börjar kampanja redan under våren året före valet.
Detta gäller presidentvalet. Sedan ska samtliga ledamöter i representanthuset väljas om vartannat år. Senatorerna var sjätte år. Ledamöterna i delstatskongresserna sitter också mellan två och sex år. Dessutom mängder av lokala politiker och förtroendevalda, varav många är heltidspolitiker.
Politik är helt enkelt big business i USA. Kritikerna menar att politik i USA handlar mer om att bedriva kampanjer än att faktiskt försöka åstadkomma förändringar i beslutande församlingar. Man hinner ju inte med något annat än att försöka bli omvald...
Kanske hittar vi här en förklaring till det låga valdeltagandet i USA. Folk är helt enkelt hjärtligt trötta på allt vad politik och politiker heter långt innan det är dags för själva valdagen.
Hur går det i kväll då?
Att Mitt Romney tar hem Arizona råder det inga tvivel om. Delstaten har gott om mormoner (Romney är ju själv mormon) och hans ledning i opinionsundersökningarna är stabil.
Desto mer oklar är utgången i Michigan. Just nu skiljer det bara en eller annan procentenhet mellan Rick Santorum och Romney - och det trots att detta är Romneys hemstat. Det ligger mycket prestige i valet i Michigan och skulle Santorum vinna där så innebär det en rejäl fjäder i hatten för honom och hans fortsatta kampanj.
De övriga kvarvarande kandidaterna, Newt Gingrich och Ron Paul, ligger rejält efter i båda delstaterna, men tros ändå stanna kvar i racet. Gingrich har ett par starka delstatsval framöver, bland annat i sin hemstat Georgia om en vecka där han leder rätt överlägset i opinionsmätningarna.
fredag 24 februari 2012
Fortsättning om Black History Month
Min bloggpolare och grönsvarta kamrat Olle J hade en intressant kommentar till mitt förra inlägg. Jag började svara honom, men det blev så långt så jag väljer att publicera texten som ett inlägg istället.
Tack för inlägget Olle. Du är experten på detta, men jag kan konstatera att vissa saker är väldigt svåra att diskutera här i USA pga historien - och då särskilt african-americans mångåriga historia av förtryck och rasåtskillnad. Det finns en känslighet som jag särskilt i början av min vistelse här ibland uppfattade som överkänslighet, men som jag under årens lopp fått allt större förståelse för.
It's complicated, som man brukar säga.
Av Washington DC befolkning är drygt 60 procent svarta. Även om det finns en relativt stor minoritet som är rätt så nyanlända invandrare, så är de flesta ättlingar de många tusen afrikaner som tvingades hit som slavar. Med den bakgrunden och med den långa tidsperiod som präglades av rasåtskillnad och extrema sociala skillnader (som fortfarande till stor del finns kvar), finns det massor av saker som kan vara svåra att fatta för en vit europeisk man. Jag talar utifrån egen egen erfarenhet...
Ett aktuellt exempel är hur de kommunala skolorna sköts här i Distriktet. Jag ska inte gå in på detaljer, men att försöka reformera skolsystemet här i Distriktet - det tillhör fortfarande ett av de sämsta i hela USA - låter sig inte göras enkelt. Fråga den förra skolchefen Michelle Rhee, som tvingades gå sedan den svarta majoriteten i stan röstat bort den borgmästare som tillsatte henne och som stödde hennes - ofta tuffa och radikala - idéer om hur skolan skulle förbättras. I hennes reformer ingick bland annat att dåliga lärare helt sonika skulle bort från undervisningen och att skolor som inte höll måttet skulle läggas ner. Hon hann sparka över 200 lärare och lägga ner 22 skolor innan hon själv fick sparken. De flesta lärarna som tvingades bort var svarta. Och skolorna som las ner var företrädesvis i de fattiga - och svarta - delarna av DC. Det här retade upp många som menade att Rhee (själv med asiatiskt ursprung) i princip var rasist och helt inriktad på att enbart satsa på de kommunala skolorna belägna i den rikare (och vitare) delen av DC. Hon borde istället ha satsat resurser på att förbättra lärarnas kompetens - särskilt i de fattiga stadsdelarna, menade de bland annat.
Många av de tidigare sparkade lärarna har nu återfått sina tjänster. Inga fler skolor har lagts ner. Irritationen bland den svarta majoriteten har dämpats. Samtidigt är det många - även bland svarta - som är missnöjda med att skolreformen kom av sig. Resultaten i stans skolor har åter försämrat efter några års förbättringar.
Som sagt, it's complicated. Och oerhört känsligt.
Ett illustrativt exempel på detta är den senaste tidens debatt kring den nya superstjärnan Jeremy Lin (basket, NY Knicks). Han är amerikansk-asiat och har bemötts av en mängd skojigheter om sin etnicitet i rubriker och bland kommentatorer. Skämt som utan tvekan hade varit fullständigt omöjliga om Jeremy varit svart, men eftersom han han kinesisk bakgrund så kan man skämta om allt från risätning till ping-pong.
Debatten och det paradoxala i det här fångades rätt perfekt i sketch i förra lördagens Saturday Night Live. Se klippet via följande länk eller här nedan.
Tack för inlägget Olle. Du är experten på detta, men jag kan konstatera att vissa saker är väldigt svåra att diskutera här i USA pga historien - och då särskilt african-americans mångåriga historia av förtryck och rasåtskillnad. Det finns en känslighet som jag särskilt i början av min vistelse här ibland uppfattade som överkänslighet, men som jag under årens lopp fått allt större förståelse för.
It's complicated, som man brukar säga.
Av Washington DC befolkning är drygt 60 procent svarta. Även om det finns en relativt stor minoritet som är rätt så nyanlända invandrare, så är de flesta ättlingar de många tusen afrikaner som tvingades hit som slavar. Med den bakgrunden och med den långa tidsperiod som präglades av rasåtskillnad och extrema sociala skillnader (som fortfarande till stor del finns kvar), finns det massor av saker som kan vara svåra att fatta för en vit europeisk man. Jag talar utifrån egen egen erfarenhet...
Ett aktuellt exempel är hur de kommunala skolorna sköts här i Distriktet. Jag ska inte gå in på detaljer, men att försöka reformera skolsystemet här i Distriktet - det tillhör fortfarande ett av de sämsta i hela USA - låter sig inte göras enkelt. Fråga den förra skolchefen Michelle Rhee, som tvingades gå sedan den svarta majoriteten i stan röstat bort den borgmästare som tillsatte henne och som stödde hennes - ofta tuffa och radikala - idéer om hur skolan skulle förbättras. I hennes reformer ingick bland annat att dåliga lärare helt sonika skulle bort från undervisningen och att skolor som inte höll måttet skulle läggas ner. Hon hann sparka över 200 lärare och lägga ner 22 skolor innan hon själv fick sparken. De flesta lärarna som tvingades bort var svarta. Och skolorna som las ner var företrädesvis i de fattiga - och svarta - delarna av DC. Det här retade upp många som menade att Rhee (själv med asiatiskt ursprung) i princip var rasist och helt inriktad på att enbart satsa på de kommunala skolorna belägna i den rikare (och vitare) delen av DC. Hon borde istället ha satsat resurser på att förbättra lärarnas kompetens - särskilt i de fattiga stadsdelarna, menade de bland annat.
Många av de tidigare sparkade lärarna har nu återfått sina tjänster. Inga fler skolor har lagts ner. Irritationen bland den svarta majoriteten har dämpats. Samtidigt är det många - även bland svarta - som är missnöjda med att skolreformen kom av sig. Resultaten i stans skolor har åter försämrat efter några års förbättringar.
Som sagt, it's complicated. Och oerhört känsligt.
Ett illustrativt exempel på detta är den senaste tidens debatt kring den nya superstjärnan Jeremy Lin (basket, NY Knicks). Han är amerikansk-asiat och har bemötts av en mängd skojigheter om sin etnicitet i rubriker och bland kommentatorer. Skämt som utan tvekan hade varit fullständigt omöjliga om Jeremy varit svart, men eftersom han han kinesisk bakgrund så kan man skämta om allt från risätning till ping-pong.
Debatten och det paradoxala i det här fångades rätt perfekt i sketch i förra lördagens Saturday Night Live. Se klippet via följande länk eller här nedan.
onsdag 22 februari 2012
Dags att avskaffa Black History Month?
Februari är Black History Month här i USA (och enligt Wikipedia även i Kanada). Tanken är bland annat att uppmärksamma de svartas historia, orsaken till varför många av dem en gång hamnade på den här kontinenten, lyfta fram goda förebilder och påminna om de många år av förtryck och rasåtskillnad.
Black History Month uppmärksammas på många sätt runt om i USA, inte minst på skolorna. Samtliga våra tre barn har på olika sätt varit inblandade i projekt som har med de svartas amerikanska historia att göra.
Och i dag togs det första spadtaget för vad som ska bli Museum for African American History and Culture. Bland de närvarande fanns bland andra president Barack Obama. Muséet ska stå färdigt 2015, kommer att ligga nere vid National Mall och är redan omtalat för dess vågade och annorlunda arkitektur.
I höstas invigdes dessutom Martin Luther King Memorial som en hyllning till den främsta amerikanska symbolen för svart medborgarrättskamp.
Så de svartas amerikanska historia är i hög grad levande här i USA. Det kan då tyckas en smula paradoxalt att flera höjer rösterna för att det är dags att avskaffa Black History Month.
Varför ska de svartas amerikanernas historia bara uppmärksammas en månad om året?
Skådisen Morgan Freeman tillhör kritikerna: "I don't want a black history month. Black history is American history".
På torsdag kväll visas den svarta amerikanske dokumentärfilmaren Shukree Hassan Tilghman "More Than a Month" på PBS. Inte heller han är särskilt förtjust i Black History Month: "Was February really a celebration of black history or a way to say, ‘You black people don’t really matter outside of February, and you’re not really American’?”.
Andra debattörer frågar sig varför just African American ska ha en särskild historiemånad. Varför har i så fall inte ursprungsbefolkningen det? Eller den stora gruppen immigranter från Asien? Eller från Latinamerika? Och varför ska man enbart se till etncitet? Ska inte alla traditionellt undertryckta grupper uppmärksammas särskilt med en historiemånad? Kvinnor? Homosexuella? Funktionshindrade? Barn? Fattiga?
Listan kan göras lång.
Diskussionen är onekligen intressant. Är det rätt metod att särskilt lyfta fram en företeelse genom att rikta spotlighten på den under en viss tid i syfte att påminna om den mångåriga kampen mot orättvisa och rassegregation? Eller förstärker det bara känslan av utanförskap?
Black History Month uppmärksammas på många sätt runt om i USA, inte minst på skolorna. Samtliga våra tre barn har på olika sätt varit inblandade i projekt som har med de svartas amerikanska historia att göra.
Och i dag togs det första spadtaget för vad som ska bli Museum for African American History and Culture. Bland de närvarande fanns bland andra president Barack Obama. Muséet ska stå färdigt 2015, kommer att ligga nere vid National Mall och är redan omtalat för dess vågade och annorlunda arkitektur.
I höstas invigdes dessutom Martin Luther King Memorial som en hyllning till den främsta amerikanska symbolen för svart medborgarrättskamp.
Så de svartas amerikanska historia är i hög grad levande här i USA. Det kan då tyckas en smula paradoxalt att flera höjer rösterna för att det är dags att avskaffa Black History Month.
Varför ska de svartas amerikanernas historia bara uppmärksammas en månad om året?
Skådisen Morgan Freeman tillhör kritikerna: "I don't want a black history month. Black history is American history".
På torsdag kväll visas den svarta amerikanske dokumentärfilmaren Shukree Hassan Tilghman "More Than a Month" på PBS. Inte heller han är särskilt förtjust i Black History Month: "Was February really a celebration of black history or a way to say, ‘You black people don’t really matter outside of February, and you’re not really American’?”.
Andra debattörer frågar sig varför just African American ska ha en särskild historiemånad. Varför har i så fall inte ursprungsbefolkningen det? Eller den stora gruppen immigranter från Asien? Eller från Latinamerika? Och varför ska man enbart se till etncitet? Ska inte alla traditionellt undertryckta grupper uppmärksammas särskilt med en historiemånad? Kvinnor? Homosexuella? Funktionshindrade? Barn? Fattiga?
Listan kan göras lång.
Diskussionen är onekligen intressant. Är det rätt metod att särskilt lyfta fram en företeelse genom att rikta spotlighten på den under en viss tid i syfte att påminna om den mångåriga kampen mot orättvisa och rassegregation? Eller förstärker det bara känslan av utanförskap?
torsdag 16 februari 2012
Var tog Sarah Palin vägen?
Var är Sarah Palin?
För tre och ett halvt år sedan presenterade den dåvarande republikanske presidentkandidaten John McCain sin vice president-kandidat. Det gick ett sus genom den samlade publiken i Dayton, Ohio, när Sarah Palin kom ut på scenen. Knappt någon hade på förhand anat att hon skulle stå med på den republikanska president-röstsedeln. Nu stod hon där, den unga guvernören från "the great state Alaska", tillsammans med veteranen John McCain.
Från den stunden förändrades Sarah Palins liv för evigt.
Hon fick ett enormt genomslag och lämnade knappast någon oberörd. Många älskade henne. Jag var själv på ett valmöte med henne nere i Richmond, Virginia, och har sällan sett så hängivna och fanatiska anhängare i ett politiskt sammanhang.
Andra var tydligt skeptiska. Jag har republikanska vänner som bestämde sig för att rösta på Obama eftersom de inte kunde tänka sig att lägga en röst på Palin och hennes oerhört konservativa åsikter (som de framstod då, nu är de väl närmast moderata i det republikanska partiet som under dessa år har tagit många steg högerut).
Obama vann valet i november, men Sarah Palins stjärnglans inom den konservativa rörelsen snarare förstärktes. Hon hoppade av sitt uppdrag som guvernör och många trodde att hon skulle fokusera helt på en presidentkampanj i egen regi inför valet 2012.
Och länge höll hon den frågan öppen, samtidigt som hon hade sin egen reality-såpa, anställdes som fri kommentator av Fox News, skrev böcker och genomförde föreläsningsturnéer runt om i USA. Hon vårdade sitt varumärke, skulle man väl kunna säga. Och drog in oerhört mycket pengar på samma gång.
Men så drog den republikanska striden om presidentnomineringen igång. Utan Palin. Hennes såpa kördes inte en andra säsong. Hon har hamnat i bakvatten och syns inte längre alls lika frekvent i medier, samtidigt som andra republikaner ställde sig i strålkastarljuset: Mitt Romney, Rick Santorum, Newt Gingrich, Michele Bachmann, Herman Cain. Ja, och affärsmannen Donald Trump förstås.
Hennes polularitet nådde sin höjdpunkt för ett par år sedan och har sedan dess minskat konsekvent.
Så var tog Sarah Palin vägen?
Den gångna helgen dök hon upp på den årliga konservativa konferensen CPAC (Conservative Politicak Action Conference) här i Washington DC. Det var hennes första besök här - och enligt en del visar det att hon nu börjar bli en smula oroad över sin allt svagare ställning. Tidigare har hon inte behövt CPAC, hon har liksom varit för stor för den konferensen. I år accepterade hon att hålla avslutningstalet.
Och hennes lyskraft finns kvar. Även om många av deltagarna redan hade lämnat konferensen och var på väg hem, så var den stora salen proppfull. Hennes tal bemöttes av helgens största jubel.
Men enligt ett större reportage i dagens Washington Post så är det många inom partiet som inte längre tar Sarah Palin riktigt på allvar. Hennes dokusåpor, hennes bokskrivande och hennes TV-kontrakt har urholkat hennes politiska trovärdighet - och bland republikanerna på högerkanten.
"Hon är mer underhållare än en politisk kraft numera", som en höjdare inom partiet uttryckte saken i reportaget.
Palin själv har sagt att hon vill fortsätta spela en politisk roll och hon har låtit ana att hon kommer att dyka upp som en slags samlande kraft på partiets kommande konvent - då presidentkandidaten formellt ska utses. Och fortfarande spekulerar många i om hon bidar sin tid för presidentvalet 2016. Men då måste hon nog börja jobba lite på sitt politiska varumärke igen. Och inte bara på sitt underhållningsvärde...
För tre och ett halvt år sedan presenterade den dåvarande republikanske presidentkandidaten John McCain sin vice president-kandidat. Det gick ett sus genom den samlade publiken i Dayton, Ohio, när Sarah Palin kom ut på scenen. Knappt någon hade på förhand anat att hon skulle stå med på den republikanska president-röstsedeln. Nu stod hon där, den unga guvernören från "the great state Alaska", tillsammans med veteranen John McCain.
Från den stunden förändrades Sarah Palins liv för evigt.
Hon fick ett enormt genomslag och lämnade knappast någon oberörd. Många älskade henne. Jag var själv på ett valmöte med henne nere i Richmond, Virginia, och har sällan sett så hängivna och fanatiska anhängare i ett politiskt sammanhang.
Andra var tydligt skeptiska. Jag har republikanska vänner som bestämde sig för att rösta på Obama eftersom de inte kunde tänka sig att lägga en röst på Palin och hennes oerhört konservativa åsikter (som de framstod då, nu är de väl närmast moderata i det republikanska partiet som under dessa år har tagit många steg högerut).
Obama vann valet i november, men Sarah Palins stjärnglans inom den konservativa rörelsen snarare förstärktes. Hon hoppade av sitt uppdrag som guvernör och många trodde att hon skulle fokusera helt på en presidentkampanj i egen regi inför valet 2012.
Och länge höll hon den frågan öppen, samtidigt som hon hade sin egen reality-såpa, anställdes som fri kommentator av Fox News, skrev böcker och genomförde föreläsningsturnéer runt om i USA. Hon vårdade sitt varumärke, skulle man väl kunna säga. Och drog in oerhört mycket pengar på samma gång.
Men så drog den republikanska striden om presidentnomineringen igång. Utan Palin. Hennes såpa kördes inte en andra säsong. Hon har hamnat i bakvatten och syns inte längre alls lika frekvent i medier, samtidigt som andra republikaner ställde sig i strålkastarljuset: Mitt Romney, Rick Santorum, Newt Gingrich, Michele Bachmann, Herman Cain. Ja, och affärsmannen Donald Trump förstås.
Hennes polularitet nådde sin höjdpunkt för ett par år sedan och har sedan dess minskat konsekvent.
Så var tog Sarah Palin vägen?
Den gångna helgen dök hon upp på den årliga konservativa konferensen CPAC (Conservative Politicak Action Conference) här i Washington DC. Det var hennes första besök här - och enligt en del visar det att hon nu börjar bli en smula oroad över sin allt svagare ställning. Tidigare har hon inte behövt CPAC, hon har liksom varit för stor för den konferensen. I år accepterade hon att hålla avslutningstalet.
Och hennes lyskraft finns kvar. Även om många av deltagarna redan hade lämnat konferensen och var på väg hem, så var den stora salen proppfull. Hennes tal bemöttes av helgens största jubel.
Men enligt ett större reportage i dagens Washington Post så är det många inom partiet som inte längre tar Sarah Palin riktigt på allvar. Hennes dokusåpor, hennes bokskrivande och hennes TV-kontrakt har urholkat hennes politiska trovärdighet - och bland republikanerna på högerkanten.
"Hon är mer underhållare än en politisk kraft numera", som en höjdare inom partiet uttryckte saken i reportaget.
Palin själv har sagt att hon vill fortsätta spela en politisk roll och hon har låtit ana att hon kommer att dyka upp som en slags samlande kraft på partiets kommande konvent - då presidentkandidaten formellt ska utses. Och fortfarande spekulerar många i om hon bidar sin tid för presidentvalet 2016. Men då måste hon nog börja jobba lite på sitt politiska varumärke igen. Och inte bara på sitt underhållningsvärde...
tisdag 7 februari 2012
Bakom presidentvalet: Hur går det i kongressen?
De flesta fokuserar på höstens presidentval, men det är en hel del andra val samtidigt. Och vissa av dem är oerhört intressanta. Det gäller inte minst valet till kongressens båda kammare, representanthuset och senaten.
I huset står samtliga 435 platser på spel, ledamöterna har en mandatperiod på bara två år (i senaten väljs man på sex år).
Demokraterna tappade ju majoriteten i representanthuset i samband med mellanårsvalet 2010. Republikanerna har för närvarande 242 ledamöter mot demokraternas 191. Två platser är vakanta. Det är denna maktposition som gör att republikanerna har så stora möjligheter att stoppa eller åtminstone påverka Barack Obamas olika lag- och reformförslag.
Nya opinionssiffror visar att demokraterna har vissa möjligheter att återta majoriteten i representanthuset. Det är väldigt svårt att få en rättvis bild över opinionsläget eftersom valet är så splittrat, men sammantaget - sett över hela USA utan hänsyn till de lokala valdistrikten - leder demokraterna med ett par procentenheter.
Man ska nog inte dra för stora växlar på på denna statistik, men det är en indikation på att republikanerna inte ska ta för givet att höstens kongressval blir ännu ett segerval. Och vissa republikanska strateger är klart bekymrade:
"“It could be very, very hard”, sa till exempel det republikanska partiets tidigare ordförande Michael Steele i dagens Washington Post om höstens val till representanthuset.
Främst är det en allmän uppgång i opinionen för demokraterna som gynnar deras siffror. Och denna uppgång beror framförallt på att ekonomin förbättras och arbetslösheten är på väg ner.
Samtidigt är det rätt många som är besvikna över hur republikanerna hanterat sin majoritet i representanthuset. De har ofta framstått som envisa, tjurskalliga och helt utan vilja att kompromissa eller hitta möjliga lösningar över partigränsen - en attityd som fått även en del inom partiet att reagera. Många av de nyvalda republikanska ledamöterna har kommit in på så kallade tea party-mandat och är överlag inte särskilt intresserade av att samarbete "over the aisle".
I senaten lyckades demokraterna behålla majoriteten vid valet 2010: 51 mandat mot 47 (två ledamöter är independents). En tredjedel av senatsstolarna väljs om vartannat år. Här är opinionsläget helt jämnt för närvarande. Demokraterna har enligt senaste mätningen 45 mer eller mindre säkra senatsplatser mot republikanernas 47. Striden kommer främst att stå om de åtta återstående.
I huset står samtliga 435 platser på spel, ledamöterna har en mandatperiod på bara två år (i senaten väljs man på sex år).
Demokraterna tappade ju majoriteten i representanthuset i samband med mellanårsvalet 2010. Republikanerna har för närvarande 242 ledamöter mot demokraternas 191. Två platser är vakanta. Det är denna maktposition som gör att republikanerna har så stora möjligheter att stoppa eller åtminstone påverka Barack Obamas olika lag- och reformförslag.
Nya opinionssiffror visar att demokraterna har vissa möjligheter att återta majoriteten i representanthuset. Det är väldigt svårt att få en rättvis bild över opinionsläget eftersom valet är så splittrat, men sammantaget - sett över hela USA utan hänsyn till de lokala valdistrikten - leder demokraterna med ett par procentenheter.
Man ska nog inte dra för stora växlar på på denna statistik, men det är en indikation på att republikanerna inte ska ta för givet att höstens kongressval blir ännu ett segerval. Och vissa republikanska strateger är klart bekymrade:
"“It could be very, very hard”, sa till exempel det republikanska partiets tidigare ordförande Michael Steele i dagens Washington Post om höstens val till representanthuset.
Främst är det en allmän uppgång i opinionen för demokraterna som gynnar deras siffror. Och denna uppgång beror framförallt på att ekonomin förbättras och arbetslösheten är på väg ner.
Samtidigt är det rätt många som är besvikna över hur republikanerna hanterat sin majoritet i representanthuset. De har ofta framstått som envisa, tjurskalliga och helt utan vilja att kompromissa eller hitta möjliga lösningar över partigränsen - en attityd som fått även en del inom partiet att reagera. Många av de nyvalda republikanska ledamöterna har kommit in på så kallade tea party-mandat och är överlag inte särskilt intresserade av att samarbete "over the aisle".
I senaten lyckades demokraterna behålla majoriteten vid valet 2010: 51 mandat mot 47 (två ledamöter är independents). En tredjedel av senatsstolarna väljs om vartannat år. Här är opinionsläget helt jämnt för närvarande. Demokraterna har enligt senaste mätningen 45 mer eller mindre säkra senatsplatser mot republikanernas 47. Striden kommer främst att stå om de åtta återstående.
måndag 6 februari 2012
Sänkt arbetslöshet får Obama att stiga
Arbetslösheten sjunker i USA för femte månaden i rad. I slutet av förra veckan kom nya siffror som visar att den officiella arbetslösheten nu är 8,3 procent, vilket är ganska precis vad den var när Barack Obama flyttade in i Vita Huset i slutet av januari 2009.
Nettotillskottet av arbetstillfällen är dessutom enbart skapat inom det privata näringslivet. Antalet offentliga tjänster fortsätter att minska som en följd av omfattande besparingar på främst kommunala och delstatliga nivåer.
Kan den sittande presidenten visa att han lyckats få ner siffrorna under sin mandatperiod lär han bli omvald, trots att arbetslösheten sannolikt fortfarande kommer att vara historiskt hög vid valet den 6 november.
De republikanska utmanarnas främsta angreppsstrategi mot Obama har ju varit att han inte förstås sig på näringslivet och därmed inte kan fixa fram fler jobb. Faller denna strategi återstår inte särskilt mycket. De kommer säkert skjuta in sig på "Obamacare" och Romney kör hört med att Obama vill "förvandla USA till en europisk välfärdsstat".
Fast grejen är att det finns rätt många amerikaner som gillar idén med en allmän sjukvårdsföräkring och många har inte heller så mycket emot tanken på ett USA med åtminstone ett visst mått av välfärd.
Det gigantiska federala statunderskottet är en annan sak som Romney och republikanerna kommer att fortsätta driva som ett argument mot Obama. Men frågan är hur många som berörs av det. Dessutom har ju även Barack Obama dragit in en hel del på den statliga svångremmen - och han aviserat ytterligare rejäla besparingar på federal nivå. Något som han för övrigt fått kraftig kritik för från vänstern.
Ju mer arbetslösheten sjunker, desto lättare för Obama att få fyra år till i Vita Huset. Och redan nu börjar opinionen svänga till hans fördel. Dagens Washington Post rapporterar att Obama skulle vinna över såväl Mitt Romney (51 procent mot 45) som Newt Gingrick (54-43) om det hade varit val i dag. Det är en avsevärd färbättring av opinionsläget för den sittande presidenten jämfört med bara för någon månad sedan.
Det kan bli en tung vår för de republikanska utmanarna.
Nettotillskottet av arbetstillfällen är dessutom enbart skapat inom det privata näringslivet. Antalet offentliga tjänster fortsätter att minska som en följd av omfattande besparingar på främst kommunala och delstatliga nivåer.
Kan den sittande presidenten visa att han lyckats få ner siffrorna under sin mandatperiod lär han bli omvald, trots att arbetslösheten sannolikt fortfarande kommer att vara historiskt hög vid valet den 6 november.
De republikanska utmanarnas främsta angreppsstrategi mot Obama har ju varit att han inte förstås sig på näringslivet och därmed inte kan fixa fram fler jobb. Faller denna strategi återstår inte särskilt mycket. De kommer säkert skjuta in sig på "Obamacare" och Romney kör hört med att Obama vill "förvandla USA till en europisk välfärdsstat".
Fast grejen är att det finns rätt många amerikaner som gillar idén med en allmän sjukvårdsföräkring och många har inte heller så mycket emot tanken på ett USA med åtminstone ett visst mått av välfärd.
Det gigantiska federala statunderskottet är en annan sak som Romney och republikanerna kommer att fortsätta driva som ett argument mot Obama. Men frågan är hur många som berörs av det. Dessutom har ju även Barack Obama dragit in en hel del på den statliga svångremmen - och han aviserat ytterligare rejäla besparingar på federal nivå. Något som han för övrigt fått kraftig kritik för från vänstern.
Ju mer arbetslösheten sjunker, desto lättare för Obama att få fyra år till i Vita Huset. Och redan nu börjar opinionen svänga till hans fördel. Dagens Washington Post rapporterar att Obama skulle vinna över såväl Mitt Romney (51 procent mot 45) som Newt Gingrick (54-43) om det hade varit val i dag. Det är en avsevärd färbättring av opinionsläget för den sittande presidenten jämfört med bara för någon månad sedan.
Det kan bli en tung vår för de republikanska utmanarna.
torsdag 2 februari 2012
Roseanne Barr for president
Nu är det definitivt klart: Skådisen Roseanne Barr vill bli nominerad som det amerikanska miljöpartiets presidentkandidat. I dag, torsdag, skickade hon in de formella dokumenten som krävs.
Barr gick ut redan i somras och pratade om att hon övervägde att ställa upp som kandidat för de gröna. Ingen tog henne riktigt på allvar då och kommentaterna i dag - när hennes kandidatur blev känd - präglas av en blandning av förvåning och "är det här ett skämt?".
Men enligt Roseanne Barr menar hon allvar. Hon har redan gått ut och lovat att hon ska införa en allmän sjukvårdsförsäkring av "europeriskt modell" inom de första 100 dagarna i Vita Huset. Tidigare har hon bland annat föreslagit att krig ska förbjudas och cannabis legailseras.
Det återstår att se om hennes kandidatur kommer att få genomslag. Själv tvivlar hon inte på det:
I will barnstorm American living rooms. Mainstream media will be unable to ignore me, but more importantly they will be unable to overlook the needs of average Americans in the run-up to the 2012 election."
Miljöpartiets kandidat ska utses i samband med partiets kongress i Baltimore i juni.
Den andra stora politiska nyheten i dag när det gäller det kommande presidentvalet: Donald Trump kom ut Mitt Romney-anhängare. Frågan är om hans stöd hjälper eller stjälper Romney...
Barr gick ut redan i somras och pratade om att hon övervägde att ställa upp som kandidat för de gröna. Ingen tog henne riktigt på allvar då och kommentaterna i dag - när hennes kandidatur blev känd - präglas av en blandning av förvåning och "är det här ett skämt?".
Men enligt Roseanne Barr menar hon allvar. Hon har redan gått ut och lovat att hon ska införa en allmän sjukvårdsförsäkring av "europeriskt modell" inom de första 100 dagarna i Vita Huset. Tidigare har hon bland annat föreslagit att krig ska förbjudas och cannabis legailseras.
Det återstår att se om hennes kandidatur kommer att få genomslag. Själv tvivlar hon inte på det:
I will barnstorm American living rooms. Mainstream media will be unable to ignore me, but more importantly they will be unable to overlook the needs of average Americans in the run-up to the 2012 election."
Miljöpartiets kandidat ska utses i samband med partiets kongress i Baltimore i juni.
Den andra stora politiska nyheten i dag när det gäller det kommande presidentvalet: Donald Trump kom ut Mitt Romney-anhängare. Frågan är om hans stöd hjälper eller stjälper Romney...
tisdag 31 januari 2012
Primärval och ormar invaderar Florida
Ormar intar Florida. Nej, jag tänker inte på de fyra republikanska presidentkandidaterna som den senaste veckan svärmat runt delstaten; Det är ju primärval nu i kväll (natt svensk tid).
Det handlar istället om riktiga ormar. Boaormar och anakondor bland annat. Normalt hör de inte hemma i Floridas biotoper, men under senare år har de spritt sig som Egyptens gräshoppor. Främst finns de i den stora nationparken Everglades, där deras närvaro börjar bli ett stort problem.
Ormarna har spritts på grund av att männiksor som tröttnat på att ha dem som husdjur har släppt ut dem i våtmarkerna runt Everglades. Som så ofta när man introducerar en tidigare främmande art i en ny biotop, så har hela ekosystemet påverkats. Ormarna har förökat sig blixtsnabbt, sannolikt på grund av den generösa tillgången på föda, i synnerhet mindre däggdjur. Men tillgången krymper nu snabbt.
En inventering som amerikanska forskare gjort - och som redovisades i går - visar att antalet däggdjur i nationalparken minskat drastiskt jämfört med motsvarande inventering gjord för runt 15 år sedan. Följden har blivit att ormarna nu söker sig bort från Everglades i jakten på föda. Enligt ormexperter kan de överleva så långt norrut som South Carolina.
Läs mer om ormutvecklingen i dagens Washington Post.
När vi ändå är inne på Florida: I kväll väntar alltså det fjärde primalvalet för GOP - det republikanska partiet. Det mesta tyder på att Mitt Romney tar hem delstaten, men Newt Gingrich ligger inte så där förfärligt långt bakom och osvuret är bäst.
Det finns åtminstone två saker som gör Floridavalet extra intressant: Det är den fjärde största delstaten i USA, vilket innebär att många delegater står på spel inför partikonventet. Och vinnaren tar allt. Det är således inget proportionerligt fördelande av delegater i Florida.
Det handlar istället om riktiga ormar. Boaormar och anakondor bland annat. Normalt hör de inte hemma i Floridas biotoper, men under senare år har de spritt sig som Egyptens gräshoppor. Främst finns de i den stora nationparken Everglades, där deras närvaro börjar bli ett stort problem.
Ormarna har spritts på grund av att männiksor som tröttnat på att ha dem som husdjur har släppt ut dem i våtmarkerna runt Everglades. Som så ofta när man introducerar en tidigare främmande art i en ny biotop, så har hela ekosystemet påverkats. Ormarna har förökat sig blixtsnabbt, sannolikt på grund av den generösa tillgången på föda, i synnerhet mindre däggdjur. Men tillgången krymper nu snabbt.
En inventering som amerikanska forskare gjort - och som redovisades i går - visar att antalet däggdjur i nationalparken minskat drastiskt jämfört med motsvarande inventering gjord för runt 15 år sedan. Följden har blivit att ormarna nu söker sig bort från Everglades i jakten på föda. Enligt ormexperter kan de överleva så långt norrut som South Carolina.
Läs mer om ormutvecklingen i dagens Washington Post.
När vi ändå är inne på Florida: I kväll väntar alltså det fjärde primalvalet för GOP - det republikanska partiet. Det mesta tyder på att Mitt Romney tar hem delstaten, men Newt Gingrich ligger inte så där förfärligt långt bakom och osvuret är bäst.
Det finns åtminstone två saker som gör Floridavalet extra intressant: Det är den fjärde största delstaten i USA, vilket innebär att många delegater står på spel inför partikonventet. Och vinnaren tar allt. Det är således inget proportionerligt fördelande av delegater i Florida.
måndag 30 januari 2012
Occupy-rörelsens hopplösa taktik
Vid lunchtid i dag gick fristen ut för de boende i den ockuperade parken McPherson Square i Washington DC. Sedan den 1 oktober har platsen varit centrum för "Occupy DC" - en gren av den numera globalt spridda occupy-rörelsen som började med Occupu Wall Street tidigt i höstas.
McPherson Square ligger bara några hundra meter från Vita Huset, mitt i maktens centrum. Och många är irriterade över att den statliga parkmyndigheten - i Washington DC finns både kommunala och federala parker och just denna är federal - låtit demonstranterna ockupera platsen utan att man ingripit.
"Tvinga bort dem!"
Det var i korthet budskapet från främst republikanska politiker i samband med en hearing i kongressen för någon vecka sedan. Och parkpolisen var inte sena att byta ståndpunkt efter det. Så i helgen fick ockupanterna besked om att de skulle flytta från parken senast klockan 12 i dag, måndag.
Till saken hör också att även stadens lokala politiker börjat tröttna på att ha det här gänget boende i en tältstad - eller rättare sagt två tältstäder, det finns ytterligare ett på Freedom Plaza, mellan Vita Huset och kongressen. Nedskräpning och råttinvation har blivit några av följderna. Dessutom har ockupanterna med jämna mellanrum stoppat trafiken i området med köer och irriterade pendlare som resultat. Vid några tillfällen har det gått riktigt hett till runt parken, bland annat har folk blivit påkörda och vid ett tillfälle sköts en person ihjäl i området. Det är dock oklart om skottlossningen hade något direkt samband med ockupationen.
Så stämningen vid McPherson Square var spänd i förmiddags. Ockupanterna hade inga som helst planer på att lämna stället. Istället reste de ett jättetält - "Tent of Dreams" - över den stora statyn av general McPherson.
Jag besökte parken i eftermiddags. Ett par hundra personer fanns samlade och säkert minst ett 50-tal journalister. Däremot knappt en enda polis. Det fanns inga tecken på en förestående utrymning av stället.
Occupy-rörelsen har överlag tappat både i tempo och förtroende de senaste månaderna. Det är rätt få amerikaner, även på vänsterkanten, som fattar den politiska poängen med att bo i tält i ett par parker i centrala DC. Antalet politiska aktivister som faktiskt bor där har också minskat. Istället har de ersatts av allt fler uteliggare, som sett en möjlighet att kunna krypa in i ett tält och hyfsat hålla värmen under den bistra DC-vintern. De hemlösa i den amerikanska huvudstaden har ökat kraftigt sedan den ekonomiska krisen slog till och platserna på härbärgen och tillfälliga boende räcker inte långt. Visst finns de uteliggare som sympatiserar med de politiska budskapen som occupy-rörelsen står för, men de flesta är överhuvudtaget inte intresserade av politik eller av rörelsens krav och åsikter. De har fullt upp med att överleva, Många av dem har dessutom missbruksproblem och/eller har olika psykiska sjukdomar eller funktionshider.
Utveckligen har lett till att det politiska budskapet - som främst handlar om en protest mot de allt större skillnaderna mellan de rikaste och alla andra ("the 99 per cent") - hamnat i skymundan. Istället har råttor, drogmisstankar, våldsamheter och utslagenhet dominerat debatten kring McPherson Square och Freedom Plaza.
På de flesta andra håll i USA har de ockuperade ställena övergivits. Några gånger efter polisinsatser och våldsamheter, andra gånger helt frivilligt.
Det är en tidsfråga innan en större polisstyrka går in också på de två occupy-platserna i Washington och rensar bort tälten. Frågan är hur våldsamt det kommer att bli.
En annan fråga, som är betydligt mer intressant, är hur motståndet mot de ökade klyftorna i USA ska kanaliseras och organiseras i fortsättningen. Att ockupera parker och bo i tält är nog ingen riktigt framgångsväg. Det är dags att ta till andra - och mer genomstänkta - metoder om den här rörelsen ska bli någon kraft att räkna med inför höstens president- och kongressval. Det här med att ockupera parker är ärligt talat en rätt hopplös taktik.
Läs mer om Occupy DC och vad som hänt den senaste tiden här.
Ett stort tält restes i dag på McPherson Square, som en protest mot parkpolisens planer på att utrymma parken.
Det rådde en rätt spänd väntan under måndagseftermiddagen. Många trodde att polisen skulle storma parken. Men ingenting hände.
Ett stort antal TV-kameror och journalister fanns på plats.
Även på Freedom Plaza, mellan Vita Huset och kongressen, väntade man på polisen.
McPherson Square ligger bara några hundra meter från Vita Huset, mitt i maktens centrum. Och många är irriterade över att den statliga parkmyndigheten - i Washington DC finns både kommunala och federala parker och just denna är federal - låtit demonstranterna ockupera platsen utan att man ingripit.
"Tvinga bort dem!"
Det var i korthet budskapet från främst republikanska politiker i samband med en hearing i kongressen för någon vecka sedan. Och parkpolisen var inte sena att byta ståndpunkt efter det. Så i helgen fick ockupanterna besked om att de skulle flytta från parken senast klockan 12 i dag, måndag.
Till saken hör också att även stadens lokala politiker börjat tröttna på att ha det här gänget boende i en tältstad - eller rättare sagt två tältstäder, det finns ytterligare ett på Freedom Plaza, mellan Vita Huset och kongressen. Nedskräpning och råttinvation har blivit några av följderna. Dessutom har ockupanterna med jämna mellanrum stoppat trafiken i området med köer och irriterade pendlare som resultat. Vid några tillfällen har det gått riktigt hett till runt parken, bland annat har folk blivit påkörda och vid ett tillfälle sköts en person ihjäl i området. Det är dock oklart om skottlossningen hade något direkt samband med ockupationen.
Så stämningen vid McPherson Square var spänd i förmiddags. Ockupanterna hade inga som helst planer på att lämna stället. Istället reste de ett jättetält - "Tent of Dreams" - över den stora statyn av general McPherson.
Jag besökte parken i eftermiddags. Ett par hundra personer fanns samlade och säkert minst ett 50-tal journalister. Däremot knappt en enda polis. Det fanns inga tecken på en förestående utrymning av stället.
Occupy-rörelsen har överlag tappat både i tempo och förtroende de senaste månaderna. Det är rätt få amerikaner, även på vänsterkanten, som fattar den politiska poängen med att bo i tält i ett par parker i centrala DC. Antalet politiska aktivister som faktiskt bor där har också minskat. Istället har de ersatts av allt fler uteliggare, som sett en möjlighet att kunna krypa in i ett tält och hyfsat hålla värmen under den bistra DC-vintern. De hemlösa i den amerikanska huvudstaden har ökat kraftigt sedan den ekonomiska krisen slog till och platserna på härbärgen och tillfälliga boende räcker inte långt. Visst finns de uteliggare som sympatiserar med de politiska budskapen som occupy-rörelsen står för, men de flesta är överhuvudtaget inte intresserade av politik eller av rörelsens krav och åsikter. De har fullt upp med att överleva, Många av dem har dessutom missbruksproblem och/eller har olika psykiska sjukdomar eller funktionshider.
Utveckligen har lett till att det politiska budskapet - som främst handlar om en protest mot de allt större skillnaderna mellan de rikaste och alla andra ("the 99 per cent") - hamnat i skymundan. Istället har råttor, drogmisstankar, våldsamheter och utslagenhet dominerat debatten kring McPherson Square och Freedom Plaza.
På de flesta andra håll i USA har de ockuperade ställena övergivits. Några gånger efter polisinsatser och våldsamheter, andra gånger helt frivilligt.
Det är en tidsfråga innan en större polisstyrka går in också på de två occupy-platserna i Washington och rensar bort tälten. Frågan är hur våldsamt det kommer att bli.
En annan fråga, som är betydligt mer intressant, är hur motståndet mot de ökade klyftorna i USA ska kanaliseras och organiseras i fortsättningen. Att ockupera parker och bo i tält är nog ingen riktigt framgångsväg. Det är dags att ta till andra - och mer genomstänkta - metoder om den här rörelsen ska bli någon kraft att räkna med inför höstens president- och kongressval. Det här med att ockupera parker är ärligt talat en rätt hopplös taktik.
Läs mer om Occupy DC och vad som hänt den senaste tiden här.
Ett stort tält restes i dag på McPherson Square, som en protest mot parkpolisens planer på att utrymma parken. 
Det rådde en rätt spänd väntan under måndagseftermiddagen. Många trodde att polisen skulle storma parken. Men ingenting hände.
Ett stort antal TV-kameror och journalister fanns på plats.
Även på Freedom Plaza, mellan Vita Huset och kongressen, väntade man på polisen.fredag 27 januari 2012
Från vilken planet kommer Newt Gingrich?
Om åtta år ska amerikanerna ha en permanent, bemannad bas på månen.
Det löftet gav presidentkandidaten Newt Gingrich i går, torsdag, inför en jublande skara på Floridas "Space Coast".
Frågan är vilken planet Gingrich kommer ifrån.
Rymdkusten i Florida, som under lång tid varit ett frodande tillväxtområde tack vare de miljarder som den amerikanska staten pumpat in i olika Nasa-projekt, har under senare år drabbats hårt av neddragningar och besparingar. USA:s satsning på rymdprogrammet minskade redan under den förra presidentens tid och Obama har inte prioriterat det. Den sista färden med rymdfärjan genomfördes för några månader sedan och just nu finns det egentligen inga nya storstilade och konkreta planer - även om det talas om satsningar på bemannade rymdfärder till Mars.
Nedskärningarna har lett till att Nasa sparkat folk och som en direkt följd har även en mängd privata företag i området fått problem och antingen lagt ner verksamheten eller minskat på personalstyrkan. Det finns med andra ord ett utpräglat missnöje i området med den förda politiken och Newt Gingrich var inte sen att utnyttja detta.
Hans löfte om en bemannad och permanent amerikansk månbas inom åtta år ("i slutet av min andra mandatperiod") avfärdas dock i stort sett av alla - inklusive hans republikanska kollegor. Det är liksom inte läge att föreslå en satsning på tusentals miljarder dollar när partiets företrädare (inklusive Gingrich själv) stenhårt går ut och kräver drastiska nedskärningar i den federala budgeten.
Gingrich själv hävdar att 90 procent av kostnaden ska täckas av privata investeringar. men alla undrar varför näringslivet skulle vara intresserat av att bygga upp en permanent månbas. Vad skulle vara syftet?
Eller som Mitt Romney uttryckte saken i samband med gårdagens TV-debatt:
“I spent 25 years in business. If I had a business executive come to me and say they wanted to spend a few hundred billion dollars to put a colony on the moon, I’d say, ‘You’re fired!'"
Romney påpekade också att det finns rätt mycket annat som bör prioriteras högre just nu, till exempel sjukvård och utbildning.
Newt Gingrich har berättat att han älskade att läsa science fiction när han var ung och att Isaac Asimovs "Stiftelsen" tillhörde favoriterna. Han har också tidigare uttryckt att USA bör ha ambitionen att placera minst 13 000 medborgare på månen för att på så sätt kunna utropa den till en amerikansk delstat.
I vissa lägen kan jag verkligen gilla höflygande, galna och spännande idéer. Men att satsa så oerhört mycket resurser på ett tämligen meningslöst projekt som att bygga en månbas är närmast osmakligt. Det finns så väldigt mycket vettigare saker att lägga ner resurser på. Herregud, folk svälter ju fortfarande på den här planeten. Mängder av barn och vuxna dör varenda dag i onödan i sjukdomar som kan botas - om de bara haft råd med vaccination eller läkemedel. Även på hemmaplan, i USA, ökar fattigdomen. Alltfler är beroende av välgörenhet och food stamps. Tusentals barn kan knappt läsa när de slutar skolan.
Kanske är det dags att komma ner på Jorden igen, Newt?
Det löftet gav presidentkandidaten Newt Gingrich i går, torsdag, inför en jublande skara på Floridas "Space Coast".
Frågan är vilken planet Gingrich kommer ifrån.
Rymdkusten i Florida, som under lång tid varit ett frodande tillväxtområde tack vare de miljarder som den amerikanska staten pumpat in i olika Nasa-projekt, har under senare år drabbats hårt av neddragningar och besparingar. USA:s satsning på rymdprogrammet minskade redan under den förra presidentens tid och Obama har inte prioriterat det. Den sista färden med rymdfärjan genomfördes för några månader sedan och just nu finns det egentligen inga nya storstilade och konkreta planer - även om det talas om satsningar på bemannade rymdfärder till Mars.
Nedskärningarna har lett till att Nasa sparkat folk och som en direkt följd har även en mängd privata företag i området fått problem och antingen lagt ner verksamheten eller minskat på personalstyrkan. Det finns med andra ord ett utpräglat missnöje i området med den förda politiken och Newt Gingrich var inte sen att utnyttja detta.
Hans löfte om en bemannad och permanent amerikansk månbas inom åtta år ("i slutet av min andra mandatperiod") avfärdas dock i stort sett av alla - inklusive hans republikanska kollegor. Det är liksom inte läge att föreslå en satsning på tusentals miljarder dollar när partiets företrädare (inklusive Gingrich själv) stenhårt går ut och kräver drastiska nedskärningar i den federala budgeten.
Gingrich själv hävdar att 90 procent av kostnaden ska täckas av privata investeringar. men alla undrar varför näringslivet skulle vara intresserat av att bygga upp en permanent månbas. Vad skulle vara syftet?
Eller som Mitt Romney uttryckte saken i samband med gårdagens TV-debatt:
“I spent 25 years in business. If I had a business executive come to me and say they wanted to spend a few hundred billion dollars to put a colony on the moon, I’d say, ‘You’re fired!'"
Romney påpekade också att det finns rätt mycket annat som bör prioriteras högre just nu, till exempel sjukvård och utbildning.
Newt Gingrich har berättat att han älskade att läsa science fiction när han var ung och att Isaac Asimovs "Stiftelsen" tillhörde favoriterna. Han har också tidigare uttryckt att USA bör ha ambitionen att placera minst 13 000 medborgare på månen för att på så sätt kunna utropa den till en amerikansk delstat.
I vissa lägen kan jag verkligen gilla höflygande, galna och spännande idéer. Men att satsa så oerhört mycket resurser på ett tämligen meningslöst projekt som att bygga en månbas är närmast osmakligt. Det finns så väldigt mycket vettigare saker att lägga ner resurser på. Herregud, folk svälter ju fortfarande på den här planeten. Mängder av barn och vuxna dör varenda dag i onödan i sjukdomar som kan botas - om de bara haft råd med vaccination eller läkemedel. Även på hemmaplan, i USA, ökar fattigdomen. Alltfler är beroende av välgörenhet och food stamps. Tusentals barn kan knappt läsa när de slutar skolan.
Kanske är det dags att komma ner på Jorden igen, Newt?
måndag 23 januari 2012
Historien om Joe Paternos förtidiga död
Att vara först är den viktigaste drivkraften för en journalist och för en redaktion - särskilt om man jobbar med nyheter. Men att ständigt sträva efter att vara först - eller åtminstone vara snabb - har sina uppenbara risker.
I takt med nya tekniska möjligheter, flera aktörer, mindre styrning och större konkurrens blir nyheter alltmer momentana. Det som för hundra år sedan handlade om dagar, hade krympt till timmar för 15 år sedan. Nu pratar vi minuter eller rentav sekunder.
Alla förmedlar nyheter, inte bara etermedier eller tryckta tidningar. I dag kan det lika gärna vara privatpersoner som bloggar eller twittrar som etablerade nyhetskanaler. Men det kan även vara journalister som skriver på Facebook på sin fritid, utanför redaktionen och ofta utan redaktionsledningens vetskap.
Allt det får naturligtvis konsekvenser. Bland annat är tidspressen närmast exceptionell på redaktioner numera. Någon annan kan alltid komma före. Det finns mindre tid att granska och dubbelkolla fakta eller källor. Vidareförmedling av en nyhet sker okritiskt och utan egen källkontroll.
Följden blir en betydligt ökad risk för felaktig nyhetsförmedling.
Washington Post tar i dag upp ett belysande exempel. I går morse (söndags) dog den berömda amerikanska fotbollscoachen Joe Paterno. Men ett antal medier och enskilda reportrar (via bloggar och Twitter) rapporterade att Paterno avlidit redan på lördagskvällen - omkring 14 timmar innan han faktiskt gjorde det.
En av dem som berättade det var ironiskt nog Howard Kurtz, en av de mest kunniga och mest initierade reportrarna inom amerikansk journalistik. Han har ett speciellt bevakningsområde: mediefrågor. Bland annat leder han CNN:s program Reliable Sources "which turns a critical lens on the media". I ett twitterinlägg skrev han om Paternos död - trots att tränaren allså fortfarande var vid liv.
"I tweeted thats this was sad news without cehcking that it had been based on a CBS Sports blog that turned out to be wrong (...) I was busy working with a story on the South Carolina primary, but no excuse. It was a dumb move and a reminder that always check before tweeting", sa Kurtz i en kommentar till the Post.
Historien om Joe Paternos förtidiga död började på den studentdrivna webb-sajten Onward State. En av deras reportrar fick nys om att det hade skickats ut en e-post till fotbollslaget som berättade att deras före detta tränare avlidit. Reportern la ut nyheten på Onward States Twitterkonto.
Det tog bara några minuter innan andra twittrare, bloggare - och flera redaktioner - hade lagt ut samma information. Bland annat gick CBS och Huffington Post ut med uppgiften att Paterno avlidit.
Problemet var bara att det där e-postmeddelande var en bluff.
Efter bara en kort stund hade tusentals personer nåtts av beskedet om tränarens död. Nyheten hade vidareförmedlats via oerhört många sociala medier och kanaler.
Och ingen hade kommit på tanken att dubbelkolla fakta. Eller som Washington Posts reporter Paul Fahri skriver:
"The premature reporting suggests the “me-too” nature of the news media in a digital age, with one outlet quickly parroting another’s reporting without doing its own checking. It also says much about the power of Twitter, a favorite tool of journalists for quickly spreading commentary and news — including, it turns out, the inaccurate kind."
Läs hela den här intressanta storyn i dagens Washington Post.
I takt med nya tekniska möjligheter, flera aktörer, mindre styrning och större konkurrens blir nyheter alltmer momentana. Det som för hundra år sedan handlade om dagar, hade krympt till timmar för 15 år sedan. Nu pratar vi minuter eller rentav sekunder.
Alla förmedlar nyheter, inte bara etermedier eller tryckta tidningar. I dag kan det lika gärna vara privatpersoner som bloggar eller twittrar som etablerade nyhetskanaler. Men det kan även vara journalister som skriver på Facebook på sin fritid, utanför redaktionen och ofta utan redaktionsledningens vetskap.
Allt det får naturligtvis konsekvenser. Bland annat är tidspressen närmast exceptionell på redaktioner numera. Någon annan kan alltid komma före. Det finns mindre tid att granska och dubbelkolla fakta eller källor. Vidareförmedling av en nyhet sker okritiskt och utan egen källkontroll.
Följden blir en betydligt ökad risk för felaktig nyhetsförmedling.
Washington Post tar i dag upp ett belysande exempel. I går morse (söndags) dog den berömda amerikanska fotbollscoachen Joe Paterno. Men ett antal medier och enskilda reportrar (via bloggar och Twitter) rapporterade att Paterno avlidit redan på lördagskvällen - omkring 14 timmar innan han faktiskt gjorde det.
En av dem som berättade det var ironiskt nog Howard Kurtz, en av de mest kunniga och mest initierade reportrarna inom amerikansk journalistik. Han har ett speciellt bevakningsområde: mediefrågor. Bland annat leder han CNN:s program Reliable Sources "which turns a critical lens on the media". I ett twitterinlägg skrev han om Paternos död - trots att tränaren allså fortfarande var vid liv.
"I tweeted thats this was sad news without cehcking that it had been based on a CBS Sports blog that turned out to be wrong (...) I was busy working with a story on the South Carolina primary, but no excuse. It was a dumb move and a reminder that always check before tweeting", sa Kurtz i en kommentar till the Post.
Historien om Joe Paternos förtidiga död började på den studentdrivna webb-sajten Onward State. En av deras reportrar fick nys om att det hade skickats ut en e-post till fotbollslaget som berättade att deras före detta tränare avlidit. Reportern la ut nyheten på Onward States Twitterkonto.
Det tog bara några minuter innan andra twittrare, bloggare - och flera redaktioner - hade lagt ut samma information. Bland annat gick CBS och Huffington Post ut med uppgiften att Paterno avlidit.
Problemet var bara att det där e-postmeddelande var en bluff.
Efter bara en kort stund hade tusentals personer nåtts av beskedet om tränarens död. Nyheten hade vidareförmedlats via oerhört många sociala medier och kanaler.
Och ingen hade kommit på tanken att dubbelkolla fakta. Eller som Washington Posts reporter Paul Fahri skriver:
"The premature reporting suggests the “me-too” nature of the news media in a digital age, with one outlet quickly parroting another’s reporting without doing its own checking. It also says much about the power of Twitter, a favorite tool of journalists for quickly spreading commentary and news — including, it turns out, the inaccurate kind."
Läs hela den här intressanta storyn i dagens Washington Post.
lördag 21 januari 2012
Juholts fall - symptomatiskt för Oskarshamn
Håkan Juholt kastade alltså in handduken. Vi kollade direktsändningen från Flanaden i Oskarshamn och jag kunde inte låta bli att känna en viss förstämning. Inte bara för Håkans skull, utan för min gamla barndomsstad.
Jag tog en motorcykeltur dit i somras, stannade några dagar och slogs av att många kände en påtaglig stolthet över att Juholt placerat stan på den politiska kartan. Snacka om att kommunen behövde det.
Oskarshamn är en klassisk arbetarstad, där socialdemokratin har regerat i åtminstone runt 80 år. Ibland med stöd av andra partier, men ofta med egen majoritet. Stan är helt präglad av arbetarkommunen och fackföreningsrörelsen i kombination med kooperationen, folkets hus-rörelsen, ABF och andra organisationer direkt eller indirekt knutna till den s-märkta delen av arbetarrörelsen.
Under min uppväxt där, på 1970-talet, fanns inga tvivel om vem som bestämde i Oskarshamn. Det var Partiet. Det gick bra för kommunen, folkmängden ökade, de stora industrierna skrek efter folk. Varvet, där vår far arbetade, levererade stora 30 000-tonnare. Liljeholmen flyttade ner från Stockholm och byggde fabrik där mamma fick jobb.
Det var en stad full av framtidstro, styrd av tunga män som gav begrepp som grå- och betongsossar ansikten.
Sedan hände det rätt mycket under en följd av år som sakta men säkert försvagade partiets dominans och och stans position. Kommunen förändrades, åldrades. De tunga tillverkningsindustrierna - som varvet och Scania - började gå sämre. De unga flyttade i allt större utsträckning från stan för att plugga på andra håll. Folkmängden, som växt rätt kraftigt under 1900-talet, nådde sin topp runt 1980. Därefter har kommunen stadigt tappat invånare. I dag finns det 2000 färre oskarshamnare än för 30 år sedan.
Det är alltså en stad som gått från självsäkerhet, tillväxt, framtidstro och stolthet till en kommun som präglas av minskad befolkning, ingen högre utbildning, arbetsmarknad med tveksamma framtidsutsikter och ett drastiskt försämrat självförtroende.
Med den bakgrunden är det klart att Håkan Juholts partiledarskap betydde mycket för Oskarshamn. Äntligen fanns det anledning att sträcka på ryggarna och känna att stan fortfarande hade något att komma med.
Desto tuffare nu, när det nesliga nederlaget är ett faktum. För det här är inte bara tragiskt för Håkan personligen. Det är också en oerhört tung förlust för en kommun som är i skriande behov av ljuspunkter och ökad självkänsla.
Jag kan inte låta bli att tänka att Håkan Juholts fall är symptomatiskt inte bara för partiet. Utan också för Oskarshamn.
Jag tog en motorcykeltur dit i somras, stannade några dagar och slogs av att många kände en påtaglig stolthet över att Juholt placerat stan på den politiska kartan. Snacka om att kommunen behövde det.
Oskarshamn är en klassisk arbetarstad, där socialdemokratin har regerat i åtminstone runt 80 år. Ibland med stöd av andra partier, men ofta med egen majoritet. Stan är helt präglad av arbetarkommunen och fackföreningsrörelsen i kombination med kooperationen, folkets hus-rörelsen, ABF och andra organisationer direkt eller indirekt knutna till den s-märkta delen av arbetarrörelsen.
Under min uppväxt där, på 1970-talet, fanns inga tvivel om vem som bestämde i Oskarshamn. Det var Partiet. Det gick bra för kommunen, folkmängden ökade, de stora industrierna skrek efter folk. Varvet, där vår far arbetade, levererade stora 30 000-tonnare. Liljeholmen flyttade ner från Stockholm och byggde fabrik där mamma fick jobb.
Det var en stad full av framtidstro, styrd av tunga män som gav begrepp som grå- och betongsossar ansikten.
Sedan hände det rätt mycket under en följd av år som sakta men säkert försvagade partiets dominans och och stans position. Kommunen förändrades, åldrades. De tunga tillverkningsindustrierna - som varvet och Scania - började gå sämre. De unga flyttade i allt större utsträckning från stan för att plugga på andra håll. Folkmängden, som växt rätt kraftigt under 1900-talet, nådde sin topp runt 1980. Därefter har kommunen stadigt tappat invånare. I dag finns det 2000 färre oskarshamnare än för 30 år sedan.
Det är alltså en stad som gått från självsäkerhet, tillväxt, framtidstro och stolthet till en kommun som präglas av minskad befolkning, ingen högre utbildning, arbetsmarknad med tveksamma framtidsutsikter och ett drastiskt försämrat självförtroende.
Med den bakgrunden är det klart att Håkan Juholts partiledarskap betydde mycket för Oskarshamn. Äntligen fanns det anledning att sträcka på ryggarna och känna att stan fortfarande hade något att komma med.
Desto tuffare nu, när det nesliga nederlaget är ett faktum. För det här är inte bara tragiskt för Håkan personligen. Det är också en oerhört tung förlust för en kommun som är i skriande behov av ljuspunkter och ökad självkänsla.
Jag kan inte låta bli att tänka att Håkan Juholts fall är symptomatiskt inte bara för partiet. Utan också för Oskarshamn.
fredag 20 januari 2012
Håkan Juholt och det stora drevet
Uppdaterad
Min gamle klasskompis Håkan Juholt verkar möjligen ha överlevt det två dagar långa VU-internatet i torsdags och fredags. Det ser ut som han stannar kvar som partiordförande för Socialdemokraterna, åtminstone en tid till. Nu har han, enligt uppgift, åkt hem till vår gemensamma barndomsstad Oskarshamn för att vila upp sig.
Jag kan tänka mig att han behöver pusta ut en smula.
Oavsett hur bra eller dåligt Håkan klarar det här, så kan jag inte låta bli att reagera över den besvikelse som anas i kommentarerna från de stora redaktionernas politiska skribenter. Många hade på förhand slagit fast att Juholt var kokt och körd som partiledare och att det bara var en tidsfråga innan VU (verkställande utskottet) skulle uppmana honom att ge sig.
Och visst verkar det finnas intern kritik mot Juholt. Bland annat har minst två partidistrikt offentligt uttalat att han bör avgå. Och visst, det finns uppgifter som indikerar att han kommer att kasta in handduken redan i morgon (lördag). Han har kallat till en presskonferens på lördag eftermiddag, svensk tid. Det återstår att se vad han ska meddela då.
Samtidigt känns det - så här betraktat en aning utifrån - som att väldigt mycket av kritiken snarare emanerar från medielogik och politiska reportrars önskan om att fälla en partiledare än från genuin kritik från partimedlemmar eller aktiva.
Som Göran Greider sa i en kommentar efter VU-mötet: "Håkan Juholts framtid ligger i händerna på medierna. Det är den bistra sanningen. Det har blivit en personfixering som är absurd och gör det omöjligt för honom att prata politik."
Det här handlar om ett drev som mist alla proportioner. Tycker jag.
Det finns dom som reagerar mot det här. Bland annat har det tydligen uppstått någon slags spontan kritik på nätet mot det journalistiska drevet.
Jag har ingen aning om hur det slutar. Men jag skulle inte bli förvånad om det förr eller senare uppstår en rejäl debatt om mediernas roll i den här soppan. Och det är bra. Precis som alla andra maktcentra i samhället behöver medierna granskas och diskuteras kritiskt.
Min gamle klasskompis Håkan Juholt verkar möjligen ha överlevt det två dagar långa VU-internatet i torsdags och fredags. Det ser ut som han stannar kvar som partiordförande för Socialdemokraterna, åtminstone en tid till. Nu har han, enligt uppgift, åkt hem till vår gemensamma barndomsstad Oskarshamn för att vila upp sig.
Jag kan tänka mig att han behöver pusta ut en smula.
Oavsett hur bra eller dåligt Håkan klarar det här, så kan jag inte låta bli att reagera över den besvikelse som anas i kommentarerna från de stora redaktionernas politiska skribenter. Många hade på förhand slagit fast att Juholt var kokt och körd som partiledare och att det bara var en tidsfråga innan VU (verkställande utskottet) skulle uppmana honom att ge sig.
Och visst verkar det finnas intern kritik mot Juholt. Bland annat har minst två partidistrikt offentligt uttalat att han bör avgå. Och visst, det finns uppgifter som indikerar att han kommer att kasta in handduken redan i morgon (lördag). Han har kallat till en presskonferens på lördag eftermiddag, svensk tid. Det återstår att se vad han ska meddela då.
Samtidigt känns det - så här betraktat en aning utifrån - som att väldigt mycket av kritiken snarare emanerar från medielogik och politiska reportrars önskan om att fälla en partiledare än från genuin kritik från partimedlemmar eller aktiva.
Som Göran Greider sa i en kommentar efter VU-mötet: "Håkan Juholts framtid ligger i händerna på medierna. Det är den bistra sanningen. Det har blivit en personfixering som är absurd och gör det omöjligt för honom att prata politik."
Det här handlar om ett drev som mist alla proportioner. Tycker jag.
Det finns dom som reagerar mot det här. Bland annat har det tydligen uppstått någon slags spontan kritik på nätet mot det journalistiska drevet.
Jag har ingen aning om hur det slutar. Men jag skulle inte bli förvånad om det förr eller senare uppstår en rejäl debatt om mediernas roll i den här soppan. Och det är bra. Precis som alla andra maktcentra i samhället behöver medierna granskas och diskuteras kritiskt.
torsdag 19 januari 2012
God spiral för Gingrich
Bara fyra kvar i den republikanska nomineringsprocessen. I dag la Texas-guvernören Rick Perry ner sin kampanj och uttalade sitt stöd för Newt Gingrich.
Att han skulle hoppa av var väntat. När han offentliggjorde sin kandidatur i somras gick han upp som en raket i opinionsmätningarna. Han hade bland annat ett starkt stöd hos tea party-gänget. Men han höll inte för trycket när han ställdes på prov under hösten. Hans insatser var milt uttryckt tveksamma - särskilt i samband med ett par TV-sända debatter. Hans opinionssiffror sjönk som en sten och hans resultat i Iowa den 3 januari var inget att hurra för.
Redan då trodde nog de flesta, däribland jag, att han skulle lägga av. Men han bestämde sig för att göra ett försök att komma igen i sydstaten South Carolina, där det hålls primärval nu på lördag. Men trots intensivt turnerande och något bättre debattinsatser så har inte Perrys opinionssiffror stigit mer än marginellt.
Den republikanska kandidatkampen ser allt mer ut att bli en kamp mellan Mitt Romney och Newt Gingrich. De andra två som är kvar i racet, Ron Paul och Rick Santorum, rör sig bara måttligt i mätningarna. Ett tips är att Santorum kastar in handduken efter primärvalet i Florida om några veckor.
Mitt Romney har blivit alltmer pressad under de senaste dagarna och det är faktiskt inte otänkbart att Gingrich vinner valet på lördag. I så fall kan det bli ett betydligt mer spännande primärvalssäsong än vad det verkade bli bara för någon vecka sedan. Med Perrys anhängare i ryggen växer Gingrich stöd och han har uppenbarligen hamnat i en god spiral: Ju bättre opinionsresultat, desto mer framstår han som Romneys allvarligaste utmanare och desto fler "Romney-skeptiker" strömmar till hans stöd.
Mitt Romney leder dock fortfarande tämligen komfortabelt i den nationella opinionsmätningarna.
Om några minuter börjar den sista TV-debatten inför lördagens val i South Carolina. Nu således bara med fyra deltagare. I den första debatten var det åtta hoppfulla kandidater på scenen...
Att han skulle hoppa av var väntat. När han offentliggjorde sin kandidatur i somras gick han upp som en raket i opinionsmätningarna. Han hade bland annat ett starkt stöd hos tea party-gänget. Men han höll inte för trycket när han ställdes på prov under hösten. Hans insatser var milt uttryckt tveksamma - särskilt i samband med ett par TV-sända debatter. Hans opinionssiffror sjönk som en sten och hans resultat i Iowa den 3 januari var inget att hurra för.
Redan då trodde nog de flesta, däribland jag, att han skulle lägga av. Men han bestämde sig för att göra ett försök att komma igen i sydstaten South Carolina, där det hålls primärval nu på lördag. Men trots intensivt turnerande och något bättre debattinsatser så har inte Perrys opinionssiffror stigit mer än marginellt.
Den republikanska kandidatkampen ser allt mer ut att bli en kamp mellan Mitt Romney och Newt Gingrich. De andra två som är kvar i racet, Ron Paul och Rick Santorum, rör sig bara måttligt i mätningarna. Ett tips är att Santorum kastar in handduken efter primärvalet i Florida om några veckor.
Mitt Romney har blivit alltmer pressad under de senaste dagarna och det är faktiskt inte otänkbart att Gingrich vinner valet på lördag. I så fall kan det bli ett betydligt mer spännande primärvalssäsong än vad det verkade bli bara för någon vecka sedan. Med Perrys anhängare i ryggen växer Gingrich stöd och han har uppenbarligen hamnat i en god spiral: Ju bättre opinionsresultat, desto mer framstår han som Romneys allvarligaste utmanare och desto fler "Romney-skeptiker" strömmar till hans stöd.
Mitt Romney leder dock fortfarande tämligen komfortabelt i den nationella opinionsmätningarna.
Om några minuter börjar den sista TV-debatten inför lördagens val i South Carolina. Nu således bara med fyra deltagare. I den första debatten var det åtta hoppfulla kandidater på scenen...
tisdag 17 januari 2012
Rikast vinner i amerikanska val
De blir allt färre, de republikanska presidentkandidaterna. Häromdagen hoppade Jon Huntsman av. Huntsman var den mest moderata kandidaten i gänget och personligen trodde jag nog att han skulle hänga i ett tag till. Hans tredjeplats i det förra primärvalet - i New Hampshire - var ju trots allt en framgång för honom. Men tydligen är hans kampanjpengar i stort sett slut och enligt opinionsmätningar så har han bara rört sig marginellt uppåt i de närmaste valen, i South Carolina och Florida.
Just kampanjpengar har diskuterats rätt rejält den senaste tiden. Efter ett utslag i den amerikanska högsta domstolen får nu "politiska kommittéer", så kallade "Super-PAC:s" (PAC står för Political Action Committée) pumpa in obegränsat med pengar i "obundna" kampanjer för eller mot en kandidat. Kandidaten själv får inte ha med PAC:en att göra, åtminstone inte officiellt. Han (det är ju bara manliga kandidater kvar) får naturligtvis bedriva sin egen kampanj, men kring detta finns det betydligt fler regler och en total öppenhet - man kan enkelt kolla upp vilka som till exempel stödjer Mitt Romney och hur mycket pengar de bidragit med. Antalet dollar som varje person eller organisation får donera till en enskild kandidats kampanj är dessutom begränsat.
Men för Super-PAC:en råder i princip inga begränsningar och det finns påtvingad öppenhet.
Konsekvensen har blivit att pengar spelar en större roll i det här valet. Och då ska man veta att de spelade väldigt stor roll redan innan... De kandidater som har rika och entusiastiska anhängare har alltså helt andra förutsättningar att kunna bedriva kampanjer i det här valet, jämfört med tidigare. De kan, via sina Super PAC:ar, ödsla ut pengar på TV- och radioreklam, anställa folk som knackar dörr, trycka upp affischer och flygblad, köpa in så kallade robo-calls och så vidare.
Anhängare till Newt Gingrich har till exempel låtit producera en 28 minuter lång "dokumentär" om Mitt Romney, där han bland annat utmålas som en rå kapitalist som är beredd att offra jobb och människor för att tjäna pengar.
Det intressanta är att ingen egentligen verkar gilla det här med "Super-PAC:sen". I går var det ytterligare en i raden av republikanska TV-debatter (de börjar bli rätt tjatiga) och i slutet av den så kom frågan om dessa superkommittéer upp. Kandidaterna har anklagat varandras "Super-PAC:s" för att föra ut halvsanningar och rena lögner. Mitt Romney sa till slut att han tyckte systemet med dessa "PAC:s"är fel. Det hade varit bättre att släppa på regleringarna kring kandidaternas egna kampanjer - "Då hade vi bättre kunnat kontrollera vad som faktiskt görs och ta ansvar för det", menade Romney.
Men oavsett vilket system man väljer så kommer pengarna att fortsätta spela en avgörande roll i amerikanska val.
Eller om man vill hårddra det: Rikast vinner.
Hur var det nu Verner von Heidenstam uttryckte det i debatten kring allmän rösträtten (som på den tiden styrdes av hur rik man var)?
Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar".
Just kampanjpengar har diskuterats rätt rejält den senaste tiden. Efter ett utslag i den amerikanska högsta domstolen får nu "politiska kommittéer", så kallade "Super-PAC:s" (PAC står för Political Action Committée) pumpa in obegränsat med pengar i "obundna" kampanjer för eller mot en kandidat. Kandidaten själv får inte ha med PAC:en att göra, åtminstone inte officiellt. Han (det är ju bara manliga kandidater kvar) får naturligtvis bedriva sin egen kampanj, men kring detta finns det betydligt fler regler och en total öppenhet - man kan enkelt kolla upp vilka som till exempel stödjer Mitt Romney och hur mycket pengar de bidragit med. Antalet dollar som varje person eller organisation får donera till en enskild kandidats kampanj är dessutom begränsat.
Men för Super-PAC:en råder i princip inga begränsningar och det finns påtvingad öppenhet.
Konsekvensen har blivit att pengar spelar en större roll i det här valet. Och då ska man veta att de spelade väldigt stor roll redan innan... De kandidater som har rika och entusiastiska anhängare har alltså helt andra förutsättningar att kunna bedriva kampanjer i det här valet, jämfört med tidigare. De kan, via sina Super PAC:ar, ödsla ut pengar på TV- och radioreklam, anställa folk som knackar dörr, trycka upp affischer och flygblad, köpa in så kallade robo-calls och så vidare.
Anhängare till Newt Gingrich har till exempel låtit producera en 28 minuter lång "dokumentär" om Mitt Romney, där han bland annat utmålas som en rå kapitalist som är beredd att offra jobb och människor för att tjäna pengar.
Det intressanta är att ingen egentligen verkar gilla det här med "Super-PAC:sen". I går var det ytterligare en i raden av republikanska TV-debatter (de börjar bli rätt tjatiga) och i slutet av den så kom frågan om dessa superkommittéer upp. Kandidaterna har anklagat varandras "Super-PAC:s" för att föra ut halvsanningar och rena lögner. Mitt Romney sa till slut att han tyckte systemet med dessa "PAC:s"är fel. Det hade varit bättre att släppa på regleringarna kring kandidaternas egna kampanjer - "Då hade vi bättre kunnat kontrollera vad som faktiskt görs och ta ansvar för det", menade Romney.
Men oavsett vilket system man väljer så kommer pengarna att fortsätta spela en avgörande roll i amerikanska val.
Eller om man vill hårddra det: Rikast vinner.
Hur var det nu Verner von Heidenstam uttryckte det i debatten kring allmän rösträtten (som på den tiden styrdes av hur rik man var)?
Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar".
onsdag 11 januari 2012
Om Ystads Allehandas utrikeskrönika och svensk utrikesjournalistik
En gång för länge, länge sedan började jag min journalistiska bana på Ystads Allehanda. Redaktionen låg på lämpligt Sladdergatan (jag tror att den fortfarande är kvar där) och tidningen var en mycket dominerande - om än väldigt lokal - avis. Alla i Ystad och på Österlen läste "Ystan".
När jag började på redaktionen som allmänreporter publicerade tidningen fortfarande en utrikeskrönika. På första sidan. Varje dag. Trots sin ytterst lokala prägel.
Fullständigt otänkbart att en mindre tidning - eller vilken svensk dagstidning som helst - skulle göra något sådant i dag.
Utrikeskrönikan var ofta inköpt från den dåtida liberala telegrambyrån FLT, men skrevs rätt ofta av YA:s chefredaktör eller av någon annan knuten till den lilla ledarredaktionen. Så småningom förpassades krönikan - som funnits på förstasidan ända sedan andra världskrigets dagar - till utrikessidorna. Några år senare upphörde den helt.
Jag kom att tänka på det här när jag skrev om den svenska USA-bevakningen här på bloggen häromsistens. I en kommentar konstaterade jag att svensk utrikesjournalistik minskat kraftigt i omfattning under de senaste årtiondena. Antalet redaktionsknutna svenska korrespondenter är bara en bråkdel i dag av det antal de var till exempel i slutet av 1980-talet.
På den tiden hade i stort sett alla större svenska tidningar och redaktioner egna reportrar på plats runt om i världen. När jag jobbade på Arbetet i Malmö i början av 1990-talet hade tidingen utsända i Japan, Storbritannien och på flera andra håll. Konkurrenten Sydsvenskan hade fem, sex utrikeskorrar.
I dag finns knappt någon av dessa kvar. I bästa fall har man kanske en eller ett par stringers - frilansande reportrar boende utomlands med redaktionellt kontrakt med utan formell anställning.
Jag har inte kollat statistiken, men det skulle inte förvåna mig om antalet fasta korrar minst halverats under de senaste 20 åren. Nyhetsbyrån TT har till exempel, om jag är rätt underrättad, bara en enda fast stationerad reporter utanför Sverige just nu - i Bryssel. Och då handlar det ju nästan om svensk inrikespolitik...
Nå. Vad spelar det för roll att inte svenska redaktioner satsar lika mycket på utrikesrapportering som förr - och att de i betydligt större omfattning förlitar sig på hemmavarande utrikesreportrar eller material från de internationella byråerna? Man kan ju oftast följa ett skeende lika bra (eller rentav bättre) på hemmaredaktionen, via TV-sändningar och Internet?
Visst. Så resonerar säkert många. Problemet är bara att rapporteringen blir fattig, utan själ, utan personlighet och utan färger, röster, dofter, närvaro. Det blir alltmer sällsynt i svenska medier att få träffa den ytterst märkvärdiga och samtidigt mycket vanliga människan i Indonesien, i Brasilien eller i Etiopien. Att som tittare, lyssnare eller läsare få vara med om besöka ett torg i Smolensk och höra vad folk egentligt tycker om Putin eller hur det kommer sig att människor i Virginia älskar sina vapen.
Det finns en poäng med att skicka ut svenska journalister runt om i världen för att rapportera hem till svenska nyhetskonsumenter. Skicklig, medryckande och kompetent utrikesjournalistik ökar vår förståelse och intresse för omvärlden och bidrar - om man vill ta till högtidliga ord - till vår förmåga att kommunicera med varandra och att skapa en värld i fred.
Och visst känns det som en paradox att när vår värld blir alltmer globaliserad, gränslös och internationell - då drar svenska medier ner på sin utrikesbevakning.
Dessutom är jag övertygad om att bra svensk utrikesjournalistik många gånger är direkt företagsekonomiskt lönsamt - åtminstone i det långa perspektivet. Samtidigt vet jag ju om att de flesta redaktioner i Sverige kämpar febril med sina budgetar just nu. Det finns nästan alltid en konflikt mellan kort och lång sikt.
Detta om detta.
YA låg alltså på Sladdergatan. Det lokala skattekontoret låg på Misunnavägen. Det är inte bara i Göteborg det finns humor.
När jag började på redaktionen som allmänreporter publicerade tidningen fortfarande en utrikeskrönika. På första sidan. Varje dag. Trots sin ytterst lokala prägel.
Fullständigt otänkbart att en mindre tidning - eller vilken svensk dagstidning som helst - skulle göra något sådant i dag.
Utrikeskrönikan var ofta inköpt från den dåtida liberala telegrambyrån FLT, men skrevs rätt ofta av YA:s chefredaktör eller av någon annan knuten till den lilla ledarredaktionen. Så småningom förpassades krönikan - som funnits på förstasidan ända sedan andra världskrigets dagar - till utrikessidorna. Några år senare upphörde den helt.
Jag kom att tänka på det här när jag skrev om den svenska USA-bevakningen här på bloggen häromsistens. I en kommentar konstaterade jag att svensk utrikesjournalistik minskat kraftigt i omfattning under de senaste årtiondena. Antalet redaktionsknutna svenska korrespondenter är bara en bråkdel i dag av det antal de var till exempel i slutet av 1980-talet.
På den tiden hade i stort sett alla större svenska tidningar och redaktioner egna reportrar på plats runt om i världen. När jag jobbade på Arbetet i Malmö i början av 1990-talet hade tidingen utsända i Japan, Storbritannien och på flera andra håll. Konkurrenten Sydsvenskan hade fem, sex utrikeskorrar.
I dag finns knappt någon av dessa kvar. I bästa fall har man kanske en eller ett par stringers - frilansande reportrar boende utomlands med redaktionellt kontrakt med utan formell anställning.
Jag har inte kollat statistiken, men det skulle inte förvåna mig om antalet fasta korrar minst halverats under de senaste 20 åren. Nyhetsbyrån TT har till exempel, om jag är rätt underrättad, bara en enda fast stationerad reporter utanför Sverige just nu - i Bryssel. Och då handlar det ju nästan om svensk inrikespolitik...
Nå. Vad spelar det för roll att inte svenska redaktioner satsar lika mycket på utrikesrapportering som förr - och att de i betydligt större omfattning förlitar sig på hemmavarande utrikesreportrar eller material från de internationella byråerna? Man kan ju oftast följa ett skeende lika bra (eller rentav bättre) på hemmaredaktionen, via TV-sändningar och Internet?
Visst. Så resonerar säkert många. Problemet är bara att rapporteringen blir fattig, utan själ, utan personlighet och utan färger, röster, dofter, närvaro. Det blir alltmer sällsynt i svenska medier att få träffa den ytterst märkvärdiga och samtidigt mycket vanliga människan i Indonesien, i Brasilien eller i Etiopien. Att som tittare, lyssnare eller läsare få vara med om besöka ett torg i Smolensk och höra vad folk egentligt tycker om Putin eller hur det kommer sig att människor i Virginia älskar sina vapen.
Det finns en poäng med att skicka ut svenska journalister runt om i världen för att rapportera hem till svenska nyhetskonsumenter. Skicklig, medryckande och kompetent utrikesjournalistik ökar vår förståelse och intresse för omvärlden och bidrar - om man vill ta till högtidliga ord - till vår förmåga att kommunicera med varandra och att skapa en värld i fred.
Och visst känns det som en paradox att när vår värld blir alltmer globaliserad, gränslös och internationell - då drar svenska medier ner på sin utrikesbevakning.
Dessutom är jag övertygad om att bra svensk utrikesjournalistik många gånger är direkt företagsekonomiskt lönsamt - åtminstone i det långa perspektivet. Samtidigt vet jag ju om att de flesta redaktioner i Sverige kämpar febril med sina budgetar just nu. Det finns nästan alltid en konflikt mellan kort och lång sikt.
Detta om detta.
YA låg alltså på Sladdergatan. Det lokala skattekontoret låg på Misunnavägen. Det är inte bara i Göteborg det finns humor.
För mycket om amerikansk politik i svenska medier?
Jag vill inte på något sätt framhäva mig själv (inget skulle vara mig mer främmande), men för nästan ett år sedan utnämnde jag Mitt Romney till segrare i republikanernas nomineringsprocess (se inlägget Jag mötte republikanernas blivande presidentkandidat på min privata blogg Andra sidan).
Och efter gårdagens storseger i New Hampshire står det alltmer klart att det verkligen blir så. Det ska till ett under om hans konkurrenter ska lyckas betvinga honom. Det grundläggande problemet är att de är för många. Vilket innebär att Romney-skeptikerna splittrar upp sig mellan de olika kandidaterna. Vilket naturligtvis gynnar Romney.
Skulle till exempel Rick Perry och Rick Santorum kasta in sina respektive handdukar, hade deras anhängare i stor omfattning gått till Newt Gingrich, som plötsligt minst hade fördubblat sitt stöd. Och då hade han verkligen kunnat utmana Romney. Samma sak gäller om Santorum varit kvar och Gingrich och Perry hoppat av. Däremot skulle möjligen inte Perry helt automatiskt få Santorums och Gingrichs röstandelar. Han har sannolikt inte det breda förtroendet bland republikanerna.
Ron Paul spelar i en liga för sig, med sitt i sammanhanget rätt extrema libertarianska budskap. Hans goda resultat i både Iowa och New Hampshire har överraskat många, men hans potentiella stöd är starkt begränsat. Dessutom tvivlar jag starkt på att han ens överväger att lägga ner sin kampanj i förtid.
Jon Huntsman är det moderata alternativet i detta ytterst högerorienterade republikanska fält. Han appellerar främst till väljare i mitten och för närvarande är de för få och för tystlåtna inom det republikanska partiet för att han ska kunna inhösta några större framgångar.
Vägen är alltså asfalterad och klar för Mitt Romney. Om inget extremt händer framöver.
Jag har noterat att det finns en viss debatt i Sverige om att det rapporteras för mycket om det amerikanska primärvalet. Och det kan man naturligtvis tycka. Personligen håller jag inte med. Det amerikanska valet, inklusive förfäktningarna i primärvalssäsongen, berör inte bara USA utan hela världen. Så är det bara, vara sig man gillar det eller inte.
Det har stor betydelse om Barack Obama utmanas av en republikan långt till höger eller är mer centruminriktad. Primärvalen mejslar ut utmanaren och ska vi någonsin kunna förstå amerikansk politik i Sverige så måste man också förstå hur politiken här fungerar. För att förstå det måste man följa hela det politiska skeendet, inte bara hoppa in i slutet av presidentkampanjen i höst. Det amerikanska valsystemet är komplicerat och långdraget. Presidentvalskampanjerna inleds i praktiken nästan ett och ett halvt år innan själva valdagen.
Jag minns hur många svenskar som var förvånade och besvikna över att John Kerry inte lyckades slå George W Bush i samband med att han blev återvald en andra mandatpariod. Hade man följt hela resan från primärvalen till valdagen hade nog resultatet inte varit lika överraskande för de flesta.
Sedan har jag full respekt för att en del är helt ointresserade av amerikansk politik. Och då kan man ju låta bli att läsa de artiklar, bloggar, se de inslag och lyssna på de radioreportage som handlar om primärvalen och de hoppfulla presidentkandidaterna.
Men för sådana som mig, som är intresserada av internationell politik, maktfrågor, ideologi och liknande, så är en intensiv bevakning av valet i världens mäktigaste nation en självklarhet. Också i Sverige. Det behöver inte utesluta att rapporteringen från andra maktcentra i världen - som Kina, Indien, Japan, EU - ska minska. Tvärtom. Jag är övertygad om att en god utrikesbevakning i svenska nyhetsmedier leder till ett större allmänt intresse för internationella frågor.
Och efter gårdagens storseger i New Hampshire står det alltmer klart att det verkligen blir så. Det ska till ett under om hans konkurrenter ska lyckas betvinga honom. Det grundläggande problemet är att de är för många. Vilket innebär att Romney-skeptikerna splittrar upp sig mellan de olika kandidaterna. Vilket naturligtvis gynnar Romney.
Skulle till exempel Rick Perry och Rick Santorum kasta in sina respektive handdukar, hade deras anhängare i stor omfattning gått till Newt Gingrich, som plötsligt minst hade fördubblat sitt stöd. Och då hade han verkligen kunnat utmana Romney. Samma sak gäller om Santorum varit kvar och Gingrich och Perry hoppat av. Däremot skulle möjligen inte Perry helt automatiskt få Santorums och Gingrichs röstandelar. Han har sannolikt inte det breda förtroendet bland republikanerna.
Ron Paul spelar i en liga för sig, med sitt i sammanhanget rätt extrema libertarianska budskap. Hans goda resultat i både Iowa och New Hampshire har överraskat många, men hans potentiella stöd är starkt begränsat. Dessutom tvivlar jag starkt på att han ens överväger att lägga ner sin kampanj i förtid.
Jon Huntsman är det moderata alternativet i detta ytterst högerorienterade republikanska fält. Han appellerar främst till väljare i mitten och för närvarande är de för få och för tystlåtna inom det republikanska partiet för att han ska kunna inhösta några större framgångar.
Vägen är alltså asfalterad och klar för Mitt Romney. Om inget extremt händer framöver.
Jag har noterat att det finns en viss debatt i Sverige om att det rapporteras för mycket om det amerikanska primärvalet. Och det kan man naturligtvis tycka. Personligen håller jag inte med. Det amerikanska valet, inklusive förfäktningarna i primärvalssäsongen, berör inte bara USA utan hela världen. Så är det bara, vara sig man gillar det eller inte.
Det har stor betydelse om Barack Obama utmanas av en republikan långt till höger eller är mer centruminriktad. Primärvalen mejslar ut utmanaren och ska vi någonsin kunna förstå amerikansk politik i Sverige så måste man också förstå hur politiken här fungerar. För att förstå det måste man följa hela det politiska skeendet, inte bara hoppa in i slutet av presidentkampanjen i höst. Det amerikanska valsystemet är komplicerat och långdraget. Presidentvalskampanjerna inleds i praktiken nästan ett och ett halvt år innan själva valdagen.
Jag minns hur många svenskar som var förvånade och besvikna över att John Kerry inte lyckades slå George W Bush i samband med att han blev återvald en andra mandatpariod. Hade man följt hela resan från primärvalen till valdagen hade nog resultatet inte varit lika överraskande för de flesta.
Sedan har jag full respekt för att en del är helt ointresserade av amerikansk politik. Och då kan man ju låta bli att läsa de artiklar, bloggar, se de inslag och lyssna på de radioreportage som handlar om primärvalen och de hoppfulla presidentkandidaterna.
Men för sådana som mig, som är intresserada av internationell politik, maktfrågor, ideologi och liknande, så är en intensiv bevakning av valet i världens mäktigaste nation en självklarhet. Också i Sverige. Det behöver inte utesluta att rapporteringen från andra maktcentra i världen - som Kina, Indien, Japan, EU - ska minska. Tvärtom. Jag är övertygad om att en god utrikesbevakning i svenska nyhetsmedier leder till ett större allmänt intresse för internationella frågor.
fredag 6 januari 2012
Statistiken vinner valet för Obama
Underskatta aldrig statistiken makt.
Det är statistiken som kan ge Barack Obama segern i höstens presidentval.
När Barack Obama tillträdde som president den 20 januari 2009 var arbetslöshetsnivån i USA omkring åtta procent (7,7 procent i januari 2009 och 8,2 i februari). Då hade arbetslösheten i stort sett fördubblats under George W Bushs sista år. Under Obamas första år i Vita Huset fortsatte siffran att stiga. Som mest var den omkring tio procent under hösten och vintern 2009/10.
I dag, fredag, presenterades de officiella arbetslöshetssiffrorna för förra månaden. De sjunker för fjärde månaden i rad och är nu nere på 8,5 procent.
Fortsätter trenden kommer arbetslösheten ligga på ungefär åtta procent redan till våren. Det vill säga på ungefär samma nivå som den var när republikanerna (Bush) lämnade över Vita Huset till demokraterna (Obama).
Det bör i sin tur innebära att valet i praktiken redan är avgjort.
De republikanska presidentkandidaterna i allmänhet och Mitt Romney i synnerhet har främst kritiserat Obama för hans oförmåga att skapa jobb. Det har varit deras huvudsakliga angreppsstrategi, vid sidan av hälso- och sjukvårdsreformen.
Men med sjunkande arbetslöshet faller detta argument platt på hälleberget. Barack Obama kan visa att hans ekonomiska handlingsprogram ger resultat i ökat antal jobb och ökad tillväxt - trots att han ärvde en närmast extrem lågkonjunktur av sin företrädare. Och skulle arbetslösheten till och med sjunka under nivån som den var när Bush flyttade ut från Vita Huset - då kommer det att bli väldigt svårt för Mitt Romney (eller vem det nu blir) att besegra den sittande presidenten den 6 november.
Det är statistiken som kan ge Barack Obama segern i höstens presidentval.
När Barack Obama tillträdde som president den 20 januari 2009 var arbetslöshetsnivån i USA omkring åtta procent (7,7 procent i januari 2009 och 8,2 i februari). Då hade arbetslösheten i stort sett fördubblats under George W Bushs sista år. Under Obamas första år i Vita Huset fortsatte siffran att stiga. Som mest var den omkring tio procent under hösten och vintern 2009/10.
I dag, fredag, presenterades de officiella arbetslöshetssiffrorna för förra månaden. De sjunker för fjärde månaden i rad och är nu nere på 8,5 procent.
Fortsätter trenden kommer arbetslösheten ligga på ungefär åtta procent redan till våren. Det vill säga på ungefär samma nivå som den var när republikanerna (Bush) lämnade över Vita Huset till demokraterna (Obama).
Det bör i sin tur innebära att valet i praktiken redan är avgjort.
De republikanska presidentkandidaterna i allmänhet och Mitt Romney i synnerhet har främst kritiserat Obama för hans oförmåga att skapa jobb. Det har varit deras huvudsakliga angreppsstrategi, vid sidan av hälso- och sjukvårdsreformen.
Men med sjunkande arbetslöshet faller detta argument platt på hälleberget. Barack Obama kan visa att hans ekonomiska handlingsprogram ger resultat i ökat antal jobb och ökad tillväxt - trots att han ärvde en närmast extrem lågkonjunktur av sin företrädare. Och skulle arbetslösheten till och med sjunka under nivån som den var när Bush flyttade ut från Vita Huset - då kommer det att bli väldigt svårt för Mitt Romney (eller vem det nu blir) att besegra den sittande presidenten den 6 november.
onsdag 4 januari 2012
Avhopp i republikanska presidentfältet
Så var de bara fem, de republikanska presidentkandidaterna.
Tim Pawlenty hoppade av tidigt. Donald Trump lekte med ett tag, men beslutade sig till sist att inte ställa upp (om han inte gör det som oberoende kandidat...). Herman Cain slängde in handduken i början av december. I går meddelade Rick Perry att han skulle åka hem till Texas och "fundera" - vilket med största säkerhet innebär att lägger ner kampanjen. Och alldeles nyss kom det indikationer på att Michele Bachmann avslutar det hela efter det näst intill katastrofala resultatet i Iowa i går.
Det innebär att det nu finns fem herrar kvar i fältet: Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum, Ron Paul samt Jon Huntsman. Av dem kan man garanterat räkna bort Jon Hunstman, det är bara en tidsfråga innan även han lägger av - om det inte händer något alldeles enastående i primärvalet i New Hampshire om en knapp vecka. Och som vanligt är det ingen som på allvar tror på att Ron Paul har någon chans.
Således återstår Romney, Santorum och Gingrich.
Jag följde Iowas nomineringsprocess i går (löjligt knapp seger för Romney, åtta röster fler än tvåan Santorum) och lyssnade bland annat till Newt Gingrich tal till sina anhängare i slutet av kvällen. Han var uppenbart riktigt förbaskad på Mitt Romney och dennes (eller rättare sagt hans anhängares) negativa kampanj mot honom. Gingrich mer eller mindre lovade att han framöver skulle inrikta sig helt på att "avslöja" Romneys politiska agenda. Det är ju intressant, eftersom det lämnar fältet fritt för uppstickaren Rick Santorum.
Det är onekligen spännande tider för politiska nördar som en annan....
Tim Pawlenty hoppade av tidigt. Donald Trump lekte med ett tag, men beslutade sig till sist att inte ställa upp (om han inte gör det som oberoende kandidat...). Herman Cain slängde in handduken i början av december. I går meddelade Rick Perry att han skulle åka hem till Texas och "fundera" - vilket med största säkerhet innebär att lägger ner kampanjen. Och alldeles nyss kom det indikationer på att Michele Bachmann avslutar det hela efter det näst intill katastrofala resultatet i Iowa i går.
Det innebär att det nu finns fem herrar kvar i fältet: Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum, Ron Paul samt Jon Huntsman. Av dem kan man garanterat räkna bort Jon Hunstman, det är bara en tidsfråga innan även han lägger av - om det inte händer något alldeles enastående i primärvalet i New Hampshire om en knapp vecka. Och som vanligt är det ingen som på allvar tror på att Ron Paul har någon chans.
Således återstår Romney, Santorum och Gingrich.
Jag följde Iowas nomineringsprocess i går (löjligt knapp seger för Romney, åtta röster fler än tvåan Santorum) och lyssnade bland annat till Newt Gingrich tal till sina anhängare i slutet av kvällen. Han var uppenbart riktigt förbaskad på Mitt Romney och dennes (eller rättare sagt hans anhängares) negativa kampanj mot honom. Gingrich mer eller mindre lovade att han framöver skulle inrikta sig helt på att "avslöja" Romneys politiska agenda. Det är ju intressant, eftersom det lämnar fältet fritt för uppstickaren Rick Santorum.
Det är onekligen spännande tider för politiska nördar som en annan....
måndag 2 januari 2012
Nedräkning i Iowa
Det är visst rejält kallt i Iowa, vilket brukar påverka deltagandet i de "caucases" (val- eller nomineringsmöten) som ska hållas i morgon kväll (tisdag) och som ska avgöra vem som tar hem delstatens republikanska nominering till presidentvalet.
Iowa tillhör de få delstater som inte har ett regelrätt röstförfarande. Istället anordnas det ett möte i varje valdistrikt, där de som registrerat sig som republikaner kan komma och diskutera igenom kandidaterna och sedan försöka ena sig kring ett namn. Dessa möten kan pågå i många timmar eftersom det många gånger kan vara svårt att få majoritet för en kandidat.
Varje valmöte rapporterar in sitt beslut när de är klara och så småningom, när alla "caucuses" har rapporterat, kan delstatens nominering utropas.
Demokraterna har motsvarande procedur på sin sida, även om det i år blir osedvanligt händelsefattigt eftersom ingen ställer upp mot Barack Obama.
Iowa är en liten delstat med ett - kan tyckas - rätt märkligt och omodernt nomineringsförfarande (även om jag personligen tycker att det låter både rätt sympatiskt och kul), men delstaten har ändå en stor politisk betydelse eftersom den är först ut av alla delstater att utse sin kandidat.
Vem vinner då i morgon? Sannolikt den kandidat vars anhängare har varmast kläder, alternativt står ut med kylan bäst.
Enligt de senaste opinionsmätningarna ser det ut att bli ett tätt lopp mellan Mitt Romney, Ron Paul och Rick Santorum. Den sistnämnde har seglat upp som en allvarlig utmanare bara under de senaste dagarna och det är inte otänkbart att han tar hem delstaten. Det skulle i så fall ge honom vind i seglen inför de kommande primärvalen i New Hampshire, South Carolina och Florida.
Men mitt grundtips står fast: Oavsett hur det går i Iowa, så blir Mitt Romney den republikan som till slut kommer att möta Barack Obama i kampen om Vita Huset...
Iowa tillhör de få delstater som inte har ett regelrätt röstförfarande. Istället anordnas det ett möte i varje valdistrikt, där de som registrerat sig som republikaner kan komma och diskutera igenom kandidaterna och sedan försöka ena sig kring ett namn. Dessa möten kan pågå i många timmar eftersom det många gånger kan vara svårt att få majoritet för en kandidat.
Varje valmöte rapporterar in sitt beslut när de är klara och så småningom, när alla "caucuses" har rapporterat, kan delstatens nominering utropas.
Demokraterna har motsvarande procedur på sin sida, även om det i år blir osedvanligt händelsefattigt eftersom ingen ställer upp mot Barack Obama.
Iowa är en liten delstat med ett - kan tyckas - rätt märkligt och omodernt nomineringsförfarande (även om jag personligen tycker att det låter både rätt sympatiskt och kul), men delstaten har ändå en stor politisk betydelse eftersom den är först ut av alla delstater att utse sin kandidat.
Vem vinner då i morgon? Sannolikt den kandidat vars anhängare har varmast kläder, alternativt står ut med kylan bäst.
Enligt de senaste opinionsmätningarna ser det ut att bli ett tätt lopp mellan Mitt Romney, Ron Paul och Rick Santorum. Den sistnämnde har seglat upp som en allvarlig utmanare bara under de senaste dagarna och det är inte otänkbart att han tar hem delstaten. Det skulle i så fall ge honom vind i seglen inför de kommande primärvalen i New Hampshire, South Carolina och Florida.
Men mitt grundtips står fast: Oavsett hur det går i Iowa, så blir Mitt Romney den republikan som till slut kommer att möta Barack Obama i kampen om Vita Huset...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)