Ingemar Johanssons död uppmärksammades stort även här i USA. Alla stora tidningar hade stora minnesartiklar över den enda skandinaviska tungviktsvärldsmästaren i proffsboxning.
New York Times och Washington Post tecknade båda sympatiska porträtt över Ingos karriär, med naturligt fokus vid de tre mötena mot Floyd Patterson. Ingemar utmålades väl inte som någon av de störra mästarna, men hans höger var imponerande och N Y Times beskriver hur chockade alla var när han vann den första matchen mot Floyd i New York. Oddsen var fyra mot ett i amerikanens favör.
Båda tidningarna beskriver Ingemars annorlunda uppladdning före matchen. Han var öppen och trevlig, åkte ofta in till stan och dansade, åt god - och onyttig - mat, hade med sig familjen på träningsöägret och så vidare. Det var en ny stil som störde boxningspuritanerna, men charmade många amerikaner.
Märkligen nog skriver ingen av de amerikanska tidningarna ett ord om att Ingemar Johansson var gaisare...
Såväl Ingemar som Floyd, Muhammad Ali och många andra stora boxare har drabbats av olika former av neurologiska sjukdomar i högre åldrar. Det är väl ingen tvekan om att boxningen inte är helt nyttig för hjärnan, om man säger så. Det är uppenbart dumt att ta emot upprepade slag mot huvudet.
Samtidigt är det en sport som fascinerar. Och som kommer att fortsätta att fascinera, även om Ingemar själv trodde att boxningen som sport skulle vara borta inom 20-30 år.
Jag har skrivit en mer personligt färgad text om Ingemar Johansson på min privata blogg, om någon är intresserad. Länken är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar