Det var två helt olika möten. Ett präglades av en intellektuell och närmast akademisk karaktär. Det andra av en populism som fick mig att minnas ny demokratis valmöten under början av 1990-talet.
Jag har varit i Virginia, en swing state där både demokrater och republikaner nu satsar för fullt. I söndags kväll talade Bill Clinton inför 5 000 personer vid universitetet i Richmond. Dagen efter, på Columbus Day, var det dags för Sarah Palin som drog runt 10 000 personer till den stora motorstadion utanför Richmond.
Ni kan ju gissa vem som var intellektuell respektive populist.
Skillnaden var faktiskt slående. Bill Clinton, som talade utan manus, framstod nästan som en folkbildare i sitt tal. Han redogjorde för hur det ekonomiska systemet fungerar, vilka konsekvenser den finsiella krisen kan föra med sig och vilka tänkbara motåtgärder som finns. Han tog upp hälso- och sjukvården och la fram fakta om hur mycket den egentlig kostar, hur (lite) effektiv den är i internationella jämförelser och varför en allmän sjukvårdsförsäkring i själva verket är en samhällsekonomiskt lönsam affär eftersom en sådan minskar de enorma ekonomiska läckor som finns i dagens system. En stor del av de 16 procent av BNP som sjukvården kostar i USA, går åt till kringkostnader. Jurister, försäkringsbolag, utredare, byråkrater. Ungefär tre procent går till de rena vårdinsatserna.
Sarah Palins tal var hårt manusbundet och innehåll väldigt få konkreta sakpolitiska redovisningar. Däremot en mängd klyschor och slagord staplade på varann. Det handlade om "drill, baby, drill" (om att utvinna mer olja i USA), om att John McCain är den enda presidentkandidaten som "verkligen kämpat för dig" (om McCains tid som marinsoldat) och om att "USA behöver en president som vet vad det betyder att leda" (om McCains ledaregenskaper). Och så vidare. Palins tal bemöttes av enormt bifall och stämningen var stundtals extatisk.
Det får mig att minnas Ians och Berts framfart med Vivianne Franzén som torped sommaren 1991. Ni vet, den där sommarturnén med drickarbackar. Jag var på några av deras möten i egenskap av reporter och upplevde samma blandning av ren populism, stämningshöjande grepp, förenklade och hårdvinklade budskap och i nästan ingenting alls av sakpolitik, folkbildning eller resonerande.
Då räckte den stämningen ända in i riksdagen.
Det ska bli intressant att se om den polulistiska Palin kan lyfta den tröge McCain - som mer och mer framstår som en tämligen förvirrad och trött gammal man - och om hon, tillsammans med ett något lugnare finansiellt läge, kan få kampanjen att jämna ut sig något. Just nu leder Barack Obama/Joe Biden stort i alla opinionsundersökningar.
1 kommentar:
I sanningens ögonblick - när man skall röst - är det känslorna som styr även om förnuftet kanske har en annan åsikt. Jag tror att det inte är Clintons logiska argument som är det viktiga i hans tal utan det faktum att han har dem, att han verkar veta vad han talar om - kort sagt känslan av att man har Lösningen.
Palin siktar å andra sidan helt in sig på känslorna, men kan lämna efter sig en gnagande oro - har hon verkligen något att komma med.
Barack Obama har ju talat en hel del övertygande om "Change" men utan att vara särskilt konkret (tror jag). Så även han siktar in sig på att få väljarna att känna för honom, kanske utan att de riktigt kan motivera varför.
Tron på att vi är förnuftiga människor visar sig alltså vara ganska bräcklig. Till sist röstar vi vad vi känner för, även om vi i förnuftets namn säger i opinionsundersökningarna att vi skall rösta på något annat förnuftbaserat alternativ.
Det är i sanningens ögonblick det avgörs om en förträngd, aldrig erkänd motvilja mot svarta får många att rösta på McCain.
Spännande att se vad som händer.
Skicka en kommentar