Alltmedan John McCain talar om att Barack Obama står för socialism och att han vill "spread your wealth", ökar arbetslösheten, de ekonomiska skillnaderna och den sociala utsattheten i USA.
Den offentliga sektorn inom det sociala området är försvinnande liten i USA, både på lokal, delstats och federal nivå. En väldigt stor del av det som görs för utsatta grupper, görs via frivillighet, ideell verksamhet och välgörenhet.
Utan donationer och en gigantisk ideell sektor hade situationen för väldigt många fattiga och svaga i USA varit betydligt värre. I många fall hade man överhuvudtaget inte klarat sig. Välgörenhet är det sociala smörjmedlet i ett land som saknar en gemensam, skattefinansierad social sektor.
Enligt en studie som nyligen publicerades i USA Today så skänkte amerikaner mer än 300 miljarder dollar till olika former av välgörenhet under förra året. Varje hushåll donerar i genomsnitt nästan 2000 dollar varje år, enligt en annan studie. Åtta av tio amerikaner skänker varje år antingen pengar eller tid till någon form av social insats. Det är självklart att artister, politiker, idrottstjärnor och andra kändisar regelbundet ställer upp i olika kampanjer eller för olika välgörande ändamål.
Välgörenhet är närvarande överallt. Bara i vår närmaste bekanstkapskrets känner vi folk som till exempel regelbundet fixar mat till hemlösa och samlar in barnböcker till fattiga familjer.
Olika delar av USA ägnar sig olika mycket åt välgörenhet. Den konservativa mormondelstaten Utah leder både tid- och pengaligan. Här ger man mest pengar och ägnar mest tid åt välgörenhet. Annars är det överlag delstaterna i nordöst som donerar mest, som New York, New Jersey, DC, Connecticut och Maryland.
Minst pengar ger invånarna i West Virginia, men generellt görs minst donationer i mellanvästern. Där ligger man å andra sidan i topp när det gäller ideella insatser räknat i tid. Här placerar sig delstaten New York på 50:e och näst sista plats. Bara Nevada ligger efter.
4 kommentarer:
Bra eller dåligt? Vad är din syn på välgörenhet. Enligt den svenska modellen är välgörenhet fult, det är enbart samhället som skall ta hand om individer med problem.
Ett utslag av detta är att välgörenhet i många länder är avdragsgillt, men naturligtvis inte i Sverige.
Än en gång har vi ett exempel på ett område där USA och Sverige valt helt olika inriktning, men där jag tror att en mer balanserad lösning är bättre.
Ett grundläggande samhälleligt absolut rättvist och d:o byråkratiskt stöd kombinerat med möjligheter till individuell, smidig och något godtycklig välgörenhet verkar vettigare. Vi kan redan idag se hur frivilliga organisationer kompletterar den bristande kommunala sociala verksamheten.
Ansvarskommittén, som la fram sitt betänkande i februari 2007, pratade i en av sina delrapporter mycket om begreppet medskapande. I slutbetänkandet var begreppet nedtonat, men i korthet menade kommittén att de gemensamma samhälleliga resurserna är begränsade och att de kommer att begränsas än mer på grund av bland annat demografi (fler äldre), längre studietider och därmed försvagad skattebas. Samtidigt som behoven och och möjligheterna ökar (fler äldre med ökat vårdbehov, medicinsk och teknisk utveckling, mer potenta fast dyrare läkemedel etc). Ekvationen går inte ihop på sikt. Därmed måste de enskildas ideella, frivilliga insatser öka, vare sig vi gillar det eller ej, menade kommittén.
Jag är böjd att hålla med och jag tycker inte att det är fel att vi alla tar ett större ansvar och är mer engagerade i vårt närområde. Det må gälla att hålla rent i stadsdelen, hjälpa äldre grannar att handla eller frivilligt stödja olika sociala insatser med pengar eller tid.
Det handlar om hur man organiserar det här och på vilka och vems villkor det ska ske. Vi har haft en tendens i Sverige att låta kommunen eller staten ta allt ansvar och inte överlåta någonting på det civila samhället.
Fast jag vill absolut inte ha tillbaka de fiiina tanter som kom till skolan och storsint och nedlåtande lät de fattiga barnen ta lite kläder och skor för att ta hem till sina påvra hem inför vintern. Min farsa var en av dom ungarna. Han kom aldrig över den förnedringen.
Nej attityden måste vara att den som har möjligheter att hjälpa också har ett ansvar för att göra det, att inse att vi har olika förutsättningar och att vi skall göra det bästa av dem.
Insamlingsrekord för välgörenhet trots finanskrisen går det utläsa i en av våra största tidningar, rekordet på 5,3 miljarder från 2005 beräknas bli tangerat i år. Det borde utifrån alla pengar som försvinner finnas ett stort allmänt intresse av att tala lite mer om de ”heliga korna” välgörenhets/frivilligorganisationerna vi har i Sverige. Men av någon underlig anledning kan dessa organisationer agera helt fritt och ytterst sällan ifrågasätts av sina gåvogivare, våra politiker, media eller det övriga samhället.
Trots detta skänker vi godtroget ofantliga summor pengar och saker till deras second hand affärer. Någonstans tror jag detta görs av våra medborgare för att utsatta människor ska få möjlighet att leva ett någorlunda “normalt” liv. Så utifrån den tanken kan man fråga sig varför våra fattiga och människor i hemlöshet trots antalet miljarder kronor som spenderas för detta ändamål ständigt ökar i antal. Samtidigt som detta sker växer och växer paradoxalt nog också dessa organisationer i både antal och i anställda hjälpare. Vilket idag betyder cirka 900 verksamheter och ungefär 30 000 avlönade.
Kan det verkligen vara meningen att vissa människor ska ha/få betalt för att kunna känna sig goda över den bistra sanningen att utsatta människor görs livstidsberoende av fattigvård för att överleva i ett av världens rikaste länder?
Är det verkligen omtanke som leder till att de som har ska ge till dem som inte har? Eller rör det sig om ett sätt att för stunden trösta? En tröst för båda parter. För i det långa och till synes oändligt utdragna loppet känns denna hållning mer som ett sätt att dölja den verklighet många av våra medborgare lever i, men vi andra inte vill se. Dölja den för oss själva och varandra, samtidigt som vi biter oss allt hårdare om våra egna privilegier.
Kanske skäms vi någonstans djupt inom oss i vår krampaktiga värld av en föreställning som handlar om att vissa av oss ska ha makt och möjlighet att välja huruvida en människa ska få leva eller inte. Vanliga människor ska till och med få känna sig snälla för att de nådigt delar med sig av det som de själva är en del av. Det som de visserligen tack vare sin duglighet och sin förmåga eller genom sina kontakter eller sin härkomst fått på sin lott att förvalta men som i grunden inte tillhör dem mer än någon annan.
Ägandet har fått ett överdrivet och omåttligt stort utrymme i våra tankar om vad det är och betyder att vara medmänniska.
God Jul o Gott Nytt År!
Roffe Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar