Slutligen: Lite statistik

Antalet troende amerikaner minskar, enligt statistik publicerad häromdagen i USA Today.

• Andelen amerikaner som tror på Gud: 80 procent (90 procent år 2003)
• Andelen amerikaner som tror på himmelriket: 73 procent (82 procent)
• Andelen amerikaner som tror att djävulen finns: 59 procent (68 procent)
• Andelen amerikaner som tror att halvetet finns: 62 procent (69 procent)

Med tanke på den akonomiska utvecklingen kanske man kunde anta att siffran för Djävulen och helvetet snarare borde gå åt andra hållet...

Hur som helst: Jag skulle vilja tacka de uppdragsgivare jag haft under året samt önska dem och alla läsare av denna blogg och av de reportage och andra texter som jag publicerat i olika sammanhang under 2008 ett riktigt Gott Nytt År!

Baby Tripp is born

Så har då Sarah Palins dotter Bristol nedkommit med en son. Enligt uppgifter i amerikansk skvallerpress mår såväl mor - och då menar jag Bristol alltså - som son bra.

Enligt samma källor ska killen döpas till Tripp Easton Mitchell, vilket fick mig att reagera. Pappan heter Levi Johnston och Levis mamma, 42-åriga Sherry Johnston, delgavs i förra veckan misstanke för drogbrott. Hon ska visst inför skranket den 6 januari.

Så Baby Tripp känns ju som ett rätt passande namn på barnbarnet. Eller inte...

Bobby Fischer RIP

Tidningarna är så här års fyllda av minnesord över personer som avlidit under året. The N Y Times Magazine ägnas denna söndag helt och hållet åt kända personer som gått bort. Bland de många porträtten finns ett av schackspelaren Bobby Fischer, som dog i januari, 64 år gammal.

Fischers levnadsöde är minst sagt märkligt. Precis som många andra hörde jag själv första gången talas om honom i samband med den berömda matchen mot dåvarande världsmästaren från Sovjetunionen, Boris Spasskij, men han hade då varit välkänd och erkänd i schackkretsar i många år.

Jag minns hur min schackspelande farbror var eld och lågor inför mötet mellan den geniförklarade men excentriske Fischer och den äldre, coola och ytterst intelligente Spasskij. Kampen avgjordes i Reykjavik 1972 och följdes av hela världen. En strid mellan en amerikan och en ryss i en tid som fortfarande präglades av ett kallt krig var naturligtvis hett stoff.

Fischer vann matchen efter diverse uppseendeväckande turer och sedan försvann han från schackscenen. Under en tid var han medlem i en sekt i Kalifornien. Sedan flyttade han runt i världen och blev allt mer konstig.

Trots sin egen judiska bakgrund, gav han uttryck för antisemitiska åsikter i ett flertal intervjuer. Bland annat tyckte han att alla judar skulle sättas i fängelse och anklagade dem för att vilja utrota den afrikanska elefanten eftersom dess snabel påminde om en oomskuren snopp...

Han applåderade terrorattacken mot USA 2001 och tog ut sina lagningar ur tänderna eftersom han var övertygad om att USA och Ryssland försökte styra honom genom att skicka radiosignaler via tänderna till hans hjärna. Så småningom förlorade han sin rätt att inneha ett amerikansk pass och sökte politisk asyl på Island eftersom han blivit utslängd från Japan, där han bodde innan.

Det var också på Island han avled den 17 januari. Enligt artikeln i N Y Times Magazine skedde begravningen i hemlighet, med endast fyra personer närvarande.

Onekligen en fascinerande person.

Ingen vill köpa jetplan längre

Så sent som i våras stod köparna i kö. Nu vill plötsligt ingen ha dom längre: De små privata jetplanen, typ Gulfstream. Det är en rätt konjunkturkänslig bransch, det där.

New York Times rapporterade i dag om att det är jetplans-kris. Det har i princip svängt 180 grader. Istället för att ställa sig i kö för att köpa plan, står man nu i kö för att sälja. Problemet är bara att ingen vill köpa. Från att ha varit en ultimat statussymbol - "jag har mitt eget jetplan" - har det nästan blivit tvärtom, en symbol för ohemult slöseri, miljöförstöring och dålig smak.

Dödsstöten för Gulfstream som statussymbol (för den här gången, är bäst att tillägga) kom tidigare i höstas när ledarna för bilindustrin gjorde det fatala misstaget att ta sina respektive företagsplan till Washington för att be om miljardstöd från kongressen. De fick bakläxa den gången, bland annat för sin nonchalanta attityd, lärde sig av sitt misstag och tog hybridbilar till nästa möte. Både GM och Ford har nu gjort sig av med de flesta av sina företagsplan och lagt ner sina respektive flygsektioner med anställda piloter, markpersonal m fl.

Jämställdheten i Obamas nya regering

För några veckor sedan skrev jag en krönika för affärstidningen "Passion for Business". Såvitt jag vet är inte texten publicerad på nätet (förhoppningsvis är den dock i papperstidningen, den har ännu inte nått över Atlanten), så jag kan inte länka till den, men den gick i stort sett ut på att USA är ett jämställdhetens u-land. Jag slängde fram några siffror för att illustrera:

• 90 procent av ledamöterna i amerikanska bolagsstyrelser är män.
• 90 procent av verkställande direktörer i näringslivet är män.
• 93 procent av toppcheferna som tjänar mest i de 500 största företagen är män.
• 98 procent av verkställande direktörer i USA:s 1 000 största företag är män.
• 99 procent av så kallade ”inside directors” (personer som både tillhör koncernledningen och sitter i bolagsstyrelsen) är män.
• 85 procent av ledamöterna i kongressen (senaten och representanthuset) är män. Det innebär att USA ligger på 67:e plats i världsstatistiken över länders kvinnorepresentation i parlamenten, precis före Bangladesh. Sverige ligger på andra plats.
• I den senaste utgåvan av rapporten Gender Gap Index är ligger USA på 31 plats, vilket är ett rejält tapp jämfört med den förra rapporten (23:e plats). USA är det enda landet på den här nivån som uppvisar försämrade siffror när det gäller jämställdhet. Sverige är etta.

I samband med valkampanjen var det många som hoppades på Hillary Clinton. Om en kvinna tar hem USA:s mäktigaste position, då måste väl det där glastaket vara sprängt en gång för alla.

Vi vet ju alla hur det slutade. Barack Obama vann knappt men klart över Clinton, valde en annan man som running mate och utklassade John McCain - som valt en kvinna som VP-kandidat.

Nu har Obama utsett hela sin regering och hur blev det då med jämställdheten?

Jodå, vad ska man säga? Av 15 ministerposter innehas 12 av män. Det innebär runt 80 procent gubbar - 20 procent gummor. Inte så imponerande direkt. I någon liten mån kanske det kan kompenseras genom att den tyngsta posten, som utrikesminister, är vikt för Hillary Clinton. Övriga kvinnliga ministerposter är: arbetsmarknad, Hilda Solis, och Homeland Security ("säkerhetsminister"), Janet Napolitano.

I kabinettet ingår även USA:s FN-ambassadör (kvinna), EPA (Environmental Protection Agency) Adminstrator (kvinna) samt Trade Representative (man). Så totalt är det något mer jämställda siffror - ungefär 73 procent män.

Jämförelsevis kan nämnas att Bill Clintons och George W Bush första respektive regering båda hade fyra kvinnor - en mindre än Barack Obama. Så visst går det framåt med jämställdheten i USA. men rätt långsamt...

När det gäller representation av minoritetsgrupper så har Barack Obama fyra svarta, tre "hispanics" och två med asiatisk bakgrund. Bush hade två svarta, en "hispanic" och två asian-american. Clinton fyra svarta och två "hispanics".

Allt enligt en sammanställning i dagens USA Today.

Om George W Bush och skulden

New York Times har i dag, söndag, en oerhört intressant genomgång av den sittande presidentens roll i och skuld till den rådande ekonomiska krisen. Reportaget, som är mycket detaljerat, initierat och genomarbetat, är en sann njutning att läsa för alla politik- och ekonominördar.

Enligt artikeln har George W Bush en större skuld till situationen än vad många tror eller tycker. Framförallt, menar artikelförfattarna, beror det på två saker som präglat Bush åtta år som president. Nummer ett är inte helt oväntat: Ekonomiska avregleringar av finansmarknaden - inte minst på bolånesidan - och privatiseringar av en mycket stor del av den statliga sektorn. Nummer två var något mer otippat, åtminstone för mig (jag är sannolikt dåligt påläst helt enkelt): Hans oerhört bestämda mål att kraftigt öka andelen amerikaner som äger sitt eget hem. Vid sidan av terrorbekämpningar, krig och skatteminskningar så har just detta med privatägda bostäder blivit något av ett signum för den sittande adminstrationen.

Kombinationen av avregleringar/privatiseringar och ökad andel privatägda bostäder skapade en explosiv massa som blev kritisk och sprängdes i luften för nästan ett år sedan, enligt N Y Times.

George W Bush fick tidigt signaler och informationer om vad som var på gång. Redan 2006 fanns det folk inom hans egen stab som varnade för att man höll på att skapa en enorm bubbla, med ökade bostadspriser, och ökad utlåning till hushåll med knappt några marginaler alls. Och utlåning gick inte bara till att finansiera bostäder. Precis som i Sverige före fastighetsbubblan i början av 1990-talet, lånade man extremt stora belopp med värdestegringar som enda säkerhet. Pengar som gick till konsumtion, bilinköp, aktier, collegeavgifter.

Presidenten var dock mest stolt över att han lyckats få en större andel av invånarna som ägare till sin egen bostad än någonsin tidigare. Något som han såg som ett tydligt tecken på att hans politik varit framgångsrik. Ett mätbart resultat.

Bush och hans närmaste rådgivare verkar ha haft som regel att sparka eller frysa ut den som höjt ett eller flera varningens fingrar över vad som var på gång. Han ville inte tro på att hans fundamentala ekonomisk-politiska verktyg skulle kunna leda till en katastrof. Istället pratade han så sent som i våras om hur god den ekonomiska grunden i USA var och att tillväxttakten möjligen minskat något, men att det inte var någon fara.

Det var inte förrän i september som Bush gick ut och erkände att den amerikanska ekonomin har stora och allvarliga problem.

Och andelen privatpersoner som nu äger sin egen bostad har minskat drastiskt det senaste året, på grund av tvångsförsäljningar och uppsagda bostadslån. Siffran är nu lägre än den var när Bush installerade sig som president.

Så kan det gå.

Watergate 35 år senare

Watergatekomplexet i Washington DC.

För omkring 35 år sedan briserade en av de största politiska skandalerna i modern amerikansk historia; Watergate-affären. En solkig historia som innehöll såväl inbrott som illegala bandinspelningar och omfattande mörkläggningsaktiviteter. Den ledde så småningom till att president Richard Nixon tvingades avgå den 9 augusti 1974.

Jag kom att tänka på den här affären när jag satt i väntrummet till mina barns tandläkare tidigare i dag. Den 12-årige sonen skulle laga ett par små hål och det kändes en aning märkligt att befinna sig här i ett sådant vardagligt ärende som ett tandläkarbesök.

Mottagningen ligger nämligen i Watergate.

För mig var nyhetsrapporteringen kring den här skandalen väldigt stor. Trots att jag inte var särskilt gammal då, så minns jag tydligt hur svenska medier bevakade historien och jag kommer också ihåg när Nixon så småningom höll sitt tal där han meddelade sin avgång. Watergate har i många år symboliserat smutsig och korrumperad politik för mig.

När jag var i Washington för första gången 1998 tog jag en promenad till komplexet. Dels för att med egna ögon se den byggnad som fick ge namn till det som ledde till en presidents avgång. men det fanns även en annan anledning. En annan skandal. Med en annan president.

Monica Lewinsky-affären.

"I did not have sexual relations with that woman, Miss Lewinsky", som Bill Clinton så fint uttryckte det hela i en intervju.

Lewinsky bodde våren -98 i en lägenhet i Watergate och när historien var som hetast var gatan utanför hennes bostad full av TV-team och fotografer. Jag minns hur jag stod och pratade med några TV-fotografer en stund, innan jag långsamt vandrade vidare. Plötsligt kom en bil körande i full fart upp från garaget under byggnaden. Jag skulle precis gå över gatan vid ett övergångsställe och tog för givet att bilen skulle stanna och släppa fram mig. Men det gjorde den inte. Jag fick hejda mig och tittade argt in i bilen. En manlig förare. Och bredvid satt Monica Lewinsky. USA:s mest jagade person. En halvmeter ifrån mig.

Så kan det gå.

Och nu är alltså platsen för några av de mest omtalade politiska affärerna i USA också platsen där mina barn gör sina dental check-ups. Det känns onekligen en aning märkligt.

Extremt intresse för Inauguration Day

Washington DC bävar inför Inauguration Day den 20 januari. Enligt en del bedömare kommer hela fyra miljoner personer att samlas här i DC för att vara med när Barack Obama svärs in som den förste svarta amerikanska presidenten.

Fyra miljoner personer är ungefär tre miljoner för många för huvudstadens infrastruktur. Tunnelbanesystemet fungerar vanligtvis utmärkt, men har en maximal kapacitet på 120 000 passagerare per timme. Detta under förutsättning att alla tåg fungerar och att det inte händer något som stoppar upp. Vilket det naturligtvis kommer att göra med så mycket folk i farten.

Bussar och taxibilar kommer att ha mycket begränsade möjligheter att ta sig fram i centrala Washington, eftersom stora delar av downtown ska vara avstängd av säkerhetsskäl. Att ta sin egen bil i närheten av DC den 20 januari är det knappast någon ens överväger. Det kommer att vara kaos på gatorna.

Ta tunnelbanan tidigt på morgonen och var beredd att stanna i stan hela dagen. Eller cykla eller gå om du har möjlighet. Det är uppmaningen från de lokala myndigheterna.

Flygbolagen har satt in extraflyg. Tågen är i stort sett fullbokade. Det finns endast ett fåtal hotellrum kvar - och priserna är extremt upptrissade. Folk hyr ut sina hus eller lägenheter till skampriser. För några veckor sedan läste jag om att ett hus nära centrala stan hyrts ut för helt obegripliga 60.000 dollar för en vecka.

Själv räknar jag med att vandra den 20 januari. Vi bor omkring en timmes promenad från kongressen, men vi lär inte komma i närheten av själva byggnaden. Istället får vi inrikta oss på att få se en skymt av paraden. Möjligen.

Hur som helst så kommer det bli en väldigt intressant dag i Washington DC den 20 januari 2009.

Historisk utmaning för Tom Daschle

I dag, torsdag, utsåg Barack Obama officiellt den tidigare senatorn Tom Daschle till hälsominister. Han blir också den som kommer att leda arbetet med att reformera den amerikanske sjukvårdsförsäkringen - en av de största förändringarna i välfärdssystemet sedan Lyndon B Johnsons dagar på 1960-talet, då både Medicare och Medicaid infördes.

Det är inte någon liten utmaning Daschle och hans medarbetare har framför sig. Fler än 45 miljoner amerikaner - var sjätte invånare - saknar i dag sjukvårdsförsäkring. Detta samtidigt som sjukvårdskostnaderna skenar i höjden. Allt fler är satta i gigantiska skulder på grund av kostnader för läkemedel och behandlingar. Många har gått i personlig konkurs som en följd.

Det ska bli väldigt intressant att följa Daschles arbete under det närmaste året. Ni lär få läsa mer om det på denna blogg framöver.

Nu kommer dock Amerika-reportage inte uppdateras de närmaste dagarna. Jag är på resande fot och räknar med att återkomma om en knapp vecka.

På återsseende!

Bästa skolan i USA - granne med de sämsta

Det bästa kommunalt drivna gymnasiet (eller egentligen high school) i USA ligger på cykelavstånd från mitt frilanskontor här i Washington DC. Thomas Jefferson High School for Science and Technology i Alexandria, Virginia, rankas som nummer ett i stor riksomfattande studie där man jämfört elevernas testresultat. Studien har enbart tittat på kommunalt drivna high schools. Se listan här.

Det är en smula ironiskt att landets bästa public school ligger granne med landets sämsta public school-system. DC:s kommunala skolor ligger nämligen i botten när det gäller de flesta kriterier: elevernas kunskapsnivåer, olika testresultat, närvaro, lärarkvalitet, nivå på lokaler etc, etc.

Samtidigt tillhör skolsystemet här ett av de dyrare i landet. Det finns flera orsaker till det. En är Distriktets märkliga juridiska status, som innebar att länge var kongressen som fattade beslut om lokala skolfrågor. Ett horribelt system som i praktiken innebar att avståndet mellan beslutsfattare och verksamhet blev väldigt stort. Som en följd frodades en kultur som präglades av slöseri, ineffektivitet, brist på vettig styrning och ledning.

Numera är det Distriktet som själv fattar beslut och till stora delar också bekostar det offentliga skolsystemet. Men det är svårt att ändra på gamla dåliga vanor. Politiker och skolledare har kämpat för att öka kvaliteten på skolorna här. Det har gått trögt. Många ambitiösa lärare, elever och föräldrar har bara blivit alltmer frustrerade. Även stora bidragsgivare till det offentliga skolsystemet i Washington DC, som Bill Gates, har offentligt gått ut och kritiserat skolsystemet.

Nu börjar det dock hända saker. För 1,5 år sedan anställde Adrian Fenty, borgmästaren här i Distriktet, Michelle Rhee. Hon flyttade hit med sina två döttrar som hon placerade i en public elementary school. Strax därpå sprakade hon barnens rektor. Sedan sparkade hon ytterligare mer än 20 rektorer. Därefter la hon ner mer än 20 skolor. Och nu vill hon säga upp lärarnas rätt till fasta anställningar, så att hon kan bli av med alla urusla, omotiverade och lågpresterande lärare.

Snacka om stormvind. Och mycket riktigt har Rhee blivit omtalad - och omdiskuterad - trots sin korta tid som skolchef i DC. I näst senaste Time Magazine pryder hon omslaget. Med oerhört beslutsam min står hon i ett klassrum med en sopkvast. Rubriken är: "How to fix America's schools".

I artikeln utmålas hon som oerhört tuff, målmedveten och som något av hoppet för det offentliga amerikanska skolsystemet.

Det återstår väl att se hur väl hon faktiskt kommer att lyckas. Det har ännu gått för kort tid för att kunna se om elevernas kunskapsnivåer och närvaro stiger - men det är ingen tvekan om att Michelle Rhee rört om i skolgrytan här i DC. Med besked.

Intressant och bra i Förtroendeutredningen

Och så över till svenska nyheter:

Utredarna Sigrid Heuman och Fredrik Bohlin presenterade häromdagen sitt betänkande i den så kallade Förtroendeutredningen på DN Debatt. Hela betänkandet kan läsas här via pressmeddelandet på Justitiedepartementets webbplats.

Jag har inte satt mig in i betänkandet i detalj, men en sak fångade mitt intresse. Detta om domstolarnas oförmåga att kommunicera rent allmänt och i synnerhet genetemot medierna. Det är alldeles utmärkt att Heuman och Bohlin tar upp denna fråga på ett seriöst sätt, för det är ett stort problem. Jag håller inte med om alla deras detaljförslag (bland annat är jag tveksam till att ha en särskilt talesperson), men jag tycker att de är inne på ett mycket viktigt spår.

Jag har länge arbetat med en del yrkesgrupper som överlag närmast skyr massmedier och journalister som pesten. Inte sällan finns det orsaker till detta; de har kanske varit med om att bli felciterade, missförstådda, hårdvinklade eller illa behandlade på annat sätt. Eller sett på när någon kollega blivit det. Janne Josefssons-journalistiken har ytterligare spätt på denna medierädsla och/eller -förakt.

Bränt barn har en tendens att undvika elden, som bekant.

Följden blir alltså att man sticker huvudet i sanden och gör sig så oanträffbara som möjligt när journalister tar kontakt. "Har inte tid". "Måste prioritera jobbet". "Det blir ändå bara fel". "Meningslöst att uttala sig". "De är bara ute efter att få mig att säga något dumt".

Så kan det låta. Under de senaste 15 åren har jag, via föreläsningar, kurser, utbildningar träffat tusentals personer med den här inställningen - och jag kan konstatera att inställningen blir allt vanligare. Det här med medierädsla börjar bli ett påtagligt samhällsproblem.

Journalister vill ofta få det till att denna utveckling beror på ett hårdare samhällsklimat, där den alltmer utbredda tystnaden beror på rädslan för repressalier från chef eller ledning. Och så kan det mycket väl vara - men det är bara en del av förklaringen. Min erfarenhet säger mig att massmedierna också har sig själva att skylla till stor del. Genom tveksamma arbetsmetoder, etiska spelregler som är för svaga och som inte följs, överlag en bristande kvalitet och kvalitetskontroll, brister i transparens, påfallande ofta dåligt ledarskap etc, har massmedierna i Sverige själva bäddat för att förtroendet för dem sjunkit kraftigt under senare år. Jag ska inte bli långrandig, den som är intresserad kan läsa mer i min bok "Möte med massmedier" (Liber).

Men oavsett orsaken, så är det viktigt att bryta olika yrkesgruppers strutsmentalitet. Ytterst är det en fråga om demokrati och insyn för alla medborgare. Därför tycker jag att Heumans och Bohlins förslag om ökad satsning på domstolarnas öppenhet gentemot medierna är superbra. Jurister tillhör en av grupperna i samhället som generellt är väldigt skeptiska till journalister. Många domare skulle aldrig "nedlåta sig" och prata med en reporter efter att domen förkunnats. Konsekvensen blir att risken för fel och missförstånd ökar, journalisten som bara har en dom skriven på ett snirkligt juridiskt språk att basera sin publicering på, får ingen möjlighet att kolla upp eller komma med klargörande följdfrågor.

På mina kurser och föreläsningar brukar jag säga att om nyheten är tillräckligt stor så kommer massmedierna att publicera oavsett om fackkunskapen uttalar sig eller inte. Och då är det väl bättre att fackkunskapen finns där tillgänglig för att förklara, förtydliga och kommentera. Då har man åtminstone gjort vad man kunnat för att se till att den slutliga publiceringen blir så bra och korrekt som möjligt. Och det tjänar alla på.

Är man en struts tar man inte ens vara på den möjligheten, risken för fel ökar och föraktet breder ut sig åt alla håll och kanter.

Notera: Det jag beskriver här gäller generellt. Det finns bättre och sämre redaktioner när det gäller publicistisk kvalitet, precis som det finns bättre och sämre enskilda journalister. En del fungerar hur bra som helst. Man kan inte dra alla över en och samma kam. Det finns också många jurister som har en helt annan och betydligt mer öppen inställning mot medierna än den ovan beskrivna.

Tillägg, 9 december: Ser att det varit tämligen lite uppmärksamhet kring Förtroendeutredningens betänkande i svenska medier. Enligt Maria Abrahamsson i Svenskan så kom det bara två journalister på presskonferensen. Men anledningen till det svaga intresset var sannolikt att de båda utredarna presenterade sitt förslag på DN Debatt samma morgon. Vem är intresserad av en presskonferens vars innehåll redan publicerats i en konkurrerande kanal? Det är enkel medielogik.

Glädjespridaren - en smittbärare

Begreppet glädjespridare är inte så dumt. Ny forskning visar nämligen att glädje är starkt smittsamt. Washington Post hade berättade i fredags om en ny studie som visar att ”happiness is contagious” – glädje är smittsamt. Det är forskare vid Harvard som i en stor studie, de har följt nästan 5 000 personer i mer än 20 år, kan konstatera att glädje är ungefär lika smittsamt som influensa.

Glädje smittar främst i närområden och inom familjen, mellan släktingar, grannar, vänner. Däremot är glädje inte alls smittsamt mellan arbetskamrater. Enligt forskarna kan det bero på att vi har en helt annan ”relationsmässig dynamik” på jobbet. Det handlar ofta mer om konkurrens och tävlan än om samarbete och gruppkänsla. Framgångar för en person på jobbet kan ske på bekostnad av någon annan. Och då är det kanske svårt att smittas av glädje.

Intressant är också att ”oglädje” (unhappiness) inte alls är lika smittsamt. Naturligtvis påverkas vi när någon som står oss nära är olycklig, men smittan är inte alls lika stark som den är om personen är glad och lycklig.

Forskarna spekulerar nu i om det här med glädjesmitta ligger i våra gener. Uttryck som skratt, leenden, mjuka ljud (som sång) skapar en positiv känsla och gör att vi känner oss bättre, orkar mer och kan arbeta mer effektivt tillsammans som en grupp.

Plötsligt ser jag helt nya målbeskrivningar för Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsens smittskyddsenhet. Istället för att jobba för att förhindra smittspridning i samhället , borde de arbeta för att öka den. Åtminstone den här.

Keep on smiling!

Om Claes Ryns inlägg på Brännpunkt

Det är uppenbart att Claes Ryn, svensk professor i statvetenskap vid ett universitet här i Washington DC-området, har något emot Barack Obama. Före, under och efter presidentvalet har han gjort vad han kunnat för att tona ner och förminska Barack Obamas karaktär, kompetens och röstframgångar.

Bland annat hävdar han att Obamas valseger var knapp och inte ens i närheten av Bill Clintons båda segrar under 1990-talet. I själva verket är den helt i paritet med dessa. Det skiljer bara fem respektive 14 elektorsröster (Obama fick 365, Clinton hade 370 respektive 379 vid sina båda val).

Räknat i absoluta tal har aldrig någonsin så många amerikaner röstat på en och samma president som vid det nyss avslutade valet och räknar man proportionella andelen av hela befolkningen så får vi gå tillbaka till Ronald Reagans storvinst 1984 för att hitta något motsvarande.

I gårdagens Brännpunkt (Svenska Dagbladets debattsida), menar Claes Ryn återigen att Barack Obama är överskattad, svagt rustad, en "skapelse för medieåldern", en produkt av en "mäktig politisk maskin i Chicago, som för övrigt är ökänd för sin korruption". I artikeln kallar han Obama för "förment svart" och skriver att Obamas kampanj präglades av brist på entusiasm och att detta "framgick av att amerikanarna i år var påfallande obenägna att sätta upp valplakat på sina gräsmattor och kring vägarna och att klistra namnet på sin presidentkandidat på bilen".

Jag vet inte vad professorn har för belägg för dessa påståenden, De flesta amerikanska politiska bedömare säger precis tvärtom. Just entusiasm och engagemang har karaktäriserat Obamas kampanj. Det här stärks av att det aldrig förr varit så många som stött en presidentkampanj ekonomiskt. Nästan fyra miljoner amerikaner har donerat stora och små summor. Det är breddden som var den ekonomiska basen i Obamas kampanj, inte några få stora donatorer från storfinansen, som Ryn låter ana i sin artikel.

Sedan är det irriterande att Claes Ryn har rena faktafel i sin artikel. Det stämmer exempelvis inte att Hillary Clinton fick fler röster än Barack Obama i samband med primärvalen.

Att Barack Obama har en tuff uppgift när han tillträder som president i januari, mitt i en ekonomisk kris av historiska mått, råder det inga tvivel om. Och visst kan Obama misslyckas med sitt presidentskap eller fatta felaktiga beslut.

Men Claes Ryn har tagit ut Barack Obamas misslyckande i förtid. Och man får en känsla av att han intensivt önskar att Obama gör bort sig. Ordentligt. Och det får han väl önska. Men man önskar sig att han önskade detta baserat på god och evidensbaserad argumentering och inte ett allmänt svepande tyckande och förmedlande av felaktiga fakta. Han är ju trots allt professor. Och lite krav måste man kunna ställa på en sådan. Väl?

Ingen samåkning - men hybridbilar

Nej, ryktet som att de tre VD:arna för Big Three (Ford, GM och Chrysler) skulle samåka från Detroit till Washington var för bra för att vara sant.

Däremot har Fords VD Alan Mulally kört ner i en Ford Escape hybrid. Rick Wagoner på GM körde likaså ner i en miljöbil; Chevy Maliby hybrid. Hur Chryslers VD tog sig hit är oklart - företaget vill inte avslöja det av säkerhetskäl. Och visst, det är ett känt faktum att Chrylsers växellådor är urusla, så det kändes väl för osäkert att köra ner i en av företagets egna bilmodeller.

Förutom denna symbolhandling kommer de stora denna gång med en hel del mer i säcken. Tanken är att blidka politikerna så att företagen kan få totalt uppemot 25 miljarder dollar i stöd. Bland annat har Fords VD lovat att gå ner i lön till 1 dollar/år om företaget behöver använda stödpengarna. Man få hoppas att han har lite pengar undanstoppade, vilket han med största sannolikhet har eftersom hans lön förra året var drygt 21 miljoner dollar.

Det blir inga chefsbonusar nästa år i något av företagen. Dessutom minskade löner för toppcheferna, ingen löneökning för anställda och sedan ska ett antal dyra företagsflygplan säljas.

Det verkar som om de tre företagens ledningar lärde sig något när de besökte Washington förra gången. Nu kommer de med all sannolikhet få sina pengar.

Fakta här ovan är mestadels hämtade från nyhetsbyrån AP.

Big Three samåker till stan

Så är det då åter dags för den amerikanska bilindustrin - Big Three - att komma till Washington DC och be om skattepengar. Sannolikt sköter de sig bättre den här gången. Förra gången de var här så lyckades de reta upp kongressledamöterna genom att komma uppenbart illa förberedda och folket genom att flyga ner från Detroit i varsitt dyrt jetplan.

Nonchalant, klantigt och häpnadsväckande dumt, tyckte både politiker och folk. Ni anar inte vad upprörda många av vännerna här är över direktörernas uppenbara brist på fotfäste i den amerikanska vardagen.

Nu ryktas det om att de tre ska samåka ner i en bil... Frågan är om de i så fall väljer en GM, Ford eller Chrysler.

Ford överväger att försöka sälja Volvo, vilket var ganska väntat. Biltillverkarna måste nu visa att de är beredda att ta till rejäla åtgärder för att försöka lösa den akuta krisen. Av det tre stora så är Ford det företag som är mest välskött och har störst framtidspotential enligt bedömare - så det är är ingen tillfällighet att det är just Ford som ser till att åtminstone skapa en illusion av att något är på gång.

Både GM och Chrysler har stora strukturella och strategiska problem. Produktionen kostar stora pengar och flera av de bilmodeller man satsat på och lanserat under senare år har varit illa tajmade eller visat sig vara näst intill osäljbara.

Nu ska det bli intressant att se vad som händer med Saab...

Den amerikanska sjukvården är sjuk

Nu verkar alla eninga: Den amerikanska sjukvården är kass. Den kostar mest i världen men levererar långt ifrån den bästa vården. Tvärtom. Vid i stort sett alla internationella jämförelser av mätbara relationer mellan insatser och resultat, placerar sig USA halvtaskigt. I några fall rentav heltaskigt.

I USA är hälso- och sjukvårdens andel av BNP drygt 16 procent, vilket gör sektorn till den enskilt största i amerikansk ekonomi. I Sverige är motsvarande andel ungefär hälften så stor. Något mer, drygt 9 procent, om man räknar in kommunernas äldreomsorg.

Som den framtids- och omvärldsanalytiker jag understundom brukar kalla mig, tycker jag alltid det är intressant att blicka framåt. Skulle kostnaden för den amerikanske hälso- och sjukvården fortsätta öka på samma sätt som den gjort det senaste decenniet, kommer dess andel av BNP vara 25 procent om knappt 20 år. Och ungefär hälften av BNP om 75 år.

Det säger sig självt att detta är en totalt ohållbar utveckling.

De senaste veckorna har det skrivits och debatterats mycket om det här i amerikanska medier. Det verkar som det plötsligt - i och med Barack Obamas valseger - blivit tillåtet att se och säga det som varit uppenbart för de flesta utomstående betraktare under många år: Det är något sjukt med den amerikanska sjukvården.

Tidskriften Time hade i sitt näst senaste nummer vården som tema under rubriken: "The Sorry State of the American Health". Bland annat slår man fast att: 1. USA spenderar mycket mer på sjukvård än någon annan nation; 2. Amerikaner är inte motsvarande mer friska. Kortare levnadslängd, högra spädbarnsdödlighet än jämförbara länder är några indikationer på att något inte stämmer.

Som många andra konstaterar tidskriften att det finns extremt bra sjukvård för den som kan betala för den. Men när det gäller genomsnittlig basvård "the US is starting to fall behind - far behind".

Problemet med amerikansk hälso- och sjukvård handlar i grunden om ineffektivitet. jag har tidigare skrivit att det läcker oerhörda mängder pengar från vården på grund av icke vårdrelaterade kostnader. Främst är det alla försäkringsbolags kostnader för administration, utredningar, jurister etc. Men problemet går djupare än så. Det finns inga incitament i det amerikanska systemet för att spara på kostnaderna. Tvärtom ligger det i sjukvårdens intresse att sälja mer och dyrare tjänster och produkter till oss konsumenter, patienter. Så länge vi betalar, via våra privata sjukvårdsförsäkringar, via Medicaid eller via egen plånbok, så är det bara att fakturera. Ju mer desto bättre.

Två hälso- och sjukvårdsforskare, Shannon Brownlee och Ezekiel Emanuel, skrev nyligen om den amerikanska sjukvårdens många myter. Efter att ha gjort upp med självbilden av världens bästa sjukvård och liknande, kom de in på några intressanta spår. Först och främst myten om att en allmän hälso- och sjukvårdsförsäkring skulle kosta oerhört mycket mer för den genomsnittliga amerikanen. Detta var något som t ex John McCain hävdade när han argumenterade emot Barack Obamas förslag om hälso- och sjukvårdsreform och en mer allmän sjukvårdsförsäkring.

I det korta perspektivet kan en sådan reform innebära merkostnader. Men alla beräkningar som gjorts visar att det på lång sikt kommer att innebära väsentliga besparingar, bättre användade av vårdresurser och mindre slöseri - förutsatt att reformen genomförs på ett vettigt sätt. Brownlee/Emanuel pekar bland annat på Sverige som ett föredöme avseende effektivt användande av begränsade resurser.

Enligt de båda forskarna lever många amerikaner med villfarelsen att de inte har några kostnader för sin sjukvårdsförsäkring, eftersom den betalas av arbetsgivaren. Och att därför innebär en merkostnad om man plötsligt ska betala högre skatt för en allmän försäkring. Men i själva verket är det ju ett löneutrymme som man via en gemensam överenskommelse lagt på en försäkring istället för i lönekuvertet.

En annan myt som Brownlee/Emanuel gör upp med är att det inte finns någon acceptans för att reformera det amerikanska sjukvårdssystemet. I själva verket visar studier att endast en liten minoritet av amerikanerna tycker att de rådande systemet fungerar bra. Sju av tio anser att det behövs "major changes, if not a complete overhaul".

Washington Post, slutligen, spär på med en stor artikel i dag: "US Not Getting What We Pay For - Many Experts Say Health-Care System Inefficient, Wasteful" lyder rubriken.

Enligt artikeln är allt fler eniga om att den amerikanska sjukvården är på helt fel väg. Den är inte bara ineffektiv och slösar bort stora resurser, den är dessutom rentav hälsofarlig. Uppemot hundra tusen amerikanska patienter beräknas dö i onödan varje år på grund av felbehandlingar, klantighet eller missbedömningar i vården.

Rebecca Blank om ökad fattigdom i USA

Rebeccka Blank ger goda råd till den blivanda presidenten om hur USA kan lösa fattigdomsproblemet. Bilden tagen häromdagen när jag träffade henne i samband med ett seminarium här i DC.

Det är Thanksgiving och vi har precis kommit hem från några vänner efter att ha ätit fantastiskt god mat i enorma mängder. Denna dag är den stora mathögtiden i USA. Amerikanerna formligen vräker i sig turkey, mashed potatoes, bread stuffing, sweet potatoes, smoked salmon samt ett otal desserter.

Samtidigt rapporterar Washington Post att antalet utdelade matkuponger till ekonomiskt svaga hushåll håller på att slå alla rekord. En kombination av stigande matpriser och ökad arbetslöshet gör att fler amerikaner har det allt svårare att få pengarna att räcka till. I november tog hela 30 miljoner personer emot matkuponger. Det är var tionde invånare.

Socialtjänsten i USA är inte särskilt väl utvecklad. Den består mest av insatser som t ex matkuponger och tillfälliga nödbostäder ("shelters") för hemlösa. Övigt stöd baseras mestadels på frivilliga krafter. Många religiösa samfund och församlingar gör här en stor insats, liksom andra volontärorganisationer.

Problemet är att de flesta insatser är av akut karaktär. Tidiga insatser eller mer strukturella försök att bryta en individs utsatta situation förekommer knappt alls.

Detta är ett växande dilemma som Rebecca Blank, professor och en av USA:s ledande experter på fattigdom ("poverty"), har diskuterat mycket. Jag har pratat med henne vid ett par tillfällen och fångats av hennes engagemang och kompetens i det här ämnet.

Nu senast har Rebecca Blank skrivit ett "Memo to the President". Där redogör hon för vad Barack Obama bör prioritera för att bekämpa den ökande fattigdomen - som hon ser som ett av de absolut största samhällsproblemen i dag och under de närmaste åren.

Hennes förslag går bland annat ut på att samhället ska satsa mer resurser på grupper som löper den största riken att hamna i ekonomiskt och socialt utsatta situationer. Det handlar om att skapa fler offentliga jobb, minska skatten för låginkomsttagare, skapa ett bättre fungerande socialt skyddsnät kring t ex ensamstående mammor, bygga ut och förbättra olika former av utbildningar och en hel del annat.

Blank hoppas och tror att den ekonomiska krisen ska sätta fokus på det ökade fattigdomsproblemet och att Obama verkligen menar allvar med de utfästelser som han gjort i sitt politiska handlingsprogram. Särskilt nu när den nya adminstrationen uttalat sig för en statlig stimulanspolitik. Obama har sagt sig vara beredd att satsa uppemot 700 miljarder dollar till olika former av stöd och statliga insatser.

Det är närmast ett rent keynesianskt program (enkelt förklarat: staten lånar pengar för att stimulera ekonomin i lågkonjunktur via investeringar i t ex infrastruktur, för att sedan betala tillbaka när skattepengarna börjar rulla in), som ska bli mycket intressant att följa. Och det ska gudarna veta att USA behöver investera i sin infrastruktur. Den är helt klart kvar på 1900-talsstandard i många stycken. Tidigt 1900-tal...

Back to New Deal, alltså.

Till minne av Joe Hill

I dag, den 25 november, är det exakt 93 år sedan som 30 000 personer samlades i Chicago för att ta ett sista farväl av Joe Hill.

I går intervjuade jag en av ledarna för USA:s största fackförening, SEIU, och för att bli lite inspirerad så läste jag boken "The Case of Joe Hill" av Philip Foner häromkvällen. Boken är en oerhört grundlig genomgång av hela den utredning och rättegång som föregick Joe Hills avrättning den 19 november 1915. Det är en historia som fortfarande fascinerar.

Joel Häggström, född 1879 i Gävle, var medlem i och agitator för den amerikanska sektionen av IWW, Industrial Workers of the World. IWW är en syndikalistisk organisation som hade sin storhetstid i början av seklet och som numera för en tämligen undanskymd tillvaro med ett par tusen medlemmar här i USA.

Joe Hill är en av amerikansk arbetarrörelses mest kända namn. Inte så mycket för att han var en strålande ideolog eller organisatör, vilket han knappast var, utan mer för hans roll som musiker och träffsäker diktare. Han åkte runt i landet och agiterade, sjöng och spelade.

Men mest känd blev han för att han sannolikt utsattes för ett justitiemord av en domstol i delstaten Utah. Han var åtalad för att, tillsammans med en okänd person, ha skjutit en affärsinnehavare och dennes son till döds. Många menar dock att det i själva verket var hans politiska aktiviteter som ledde till dödsdomen.

Något graverande för Joe Hill var att han samma kväll som morden, sökte läkarhjälp för en egen skottskada. Men han dömdes på utomordentligt svaga indicier.

Foner skriver i sin bok (utgiven första gången 1965, ny upplaga så sent som år 2000):

"Det fanns varken bevis för att Hill var i Morrisons affär eller att någon av mördarna blev skjuten. Om Hill hade blivit skjuten i butiken skulle polisen ha hittat kulan, eftersom den gick rakt igenom hans kropp. Inget av vittnena pekade ut Hill som en av de båda som dök upp i butiken. Merlin Morrison, som var den enda som såg skottlossningen, kunde inte heller identifiera Hill.

Det är en juridisk grundprincip att man inte ska kunna bli dömd enbart på misstanke om brott. Joe Hill blev åtalad och dömd enbart med detta som grund. Han hade oturen att bli skjuten samma kväll som far och son Morrison blev mördade. Detta ledde till att han arresterades som misstänkt och att han, under normala omständigheter skulle ha blivit släppt i brist på bevis. Men när polis och myndigheter upptäckte vem Joe Hill var, såg de och övriga anti-fackliga krafter i Utah, chansen att lösa ett brott och samtidigt bli av med en militant facklig aktivist. (...)

Joe Hills rättegång utvecklades snabbt till en av de största rättsskandalerna i amerikansk arbetarhistoria. (...) Det är dags att resa en staty av Joe Hill i Salt Lake City, med inskriptionen:

Till minnet av Joe Hill. Vi glömmer aldrig. Mördad av myndigheterna i staten Utah, 19 november 1915. "

Översättningen är min och jag har gjort några förenklingar av texten.

Sarah Palins kalkonintervju

Ni har säkert redan sett den - Sarah Palins kalkonintervju. Om inte, följ länkar på min andra blogg, Andra Sidan.

Närmast overkligt...

Provocerande nonchalant

"I mean, what where they thinking?!"

Det var upprört på skolgården i morse. Anledningen var de tre amerikanska biljättarnas vädjan om snabbt statligt stöd. Upprördheten gällde inte så mycket det eventuella stödet - det verkar de flesta se som ett nödvändigt ont. Nej, istället handlade det om att de tre cheferna tagit sig från Detroit till Washington DC i varsitt privat jetplan.

"De har inte ens omdömet att samordna sina resor eller åka reguljärt för att åtminstone för syns skull visa lite god vilja. Och till dom ska vi ge våra skattepengar. Are they crazy?"

Förtroende för GM, Chrysler och Ford är i botten här i USA. Och med den nonchalanta och närmast provocerande attityd som de högsta cheferna visar upp, lär det inte bli någon större ökning av förtroendet den närmaste tiden.

Dags att lära sig lite hyfs? Och börja fatta lite bättre och mer framtidsinriktade beslut?

När möjligheterna är större än resurserna

Den medicinska forskningen och utvecklingen går fort framåt. Nästan dagligen kan vi läsa om nya läkemedel eller ny medicinteknisk utrustning som förbättrar överlevnaden och/eller förbättrar livskvaliteten för skadade och sjuka människor.

Utvecklingen är dock inte problemfri. Och orsaken är pengar. Eller våra begränsade resurser.

Nya behandlingsmetoder kostar nämligen ofta oerhört mycket. Läkemedel och teknik blir allt dyrare. I dag är det inte ovanligt att en cancerbehandling går på många miljoner kronor för en enskild patient.

Den här i sig positiva utvecklingen - att det går att behandla bättre och rädda flera liv - innebär således ett rätt obehagligt dilemma: vem ska få tillgång till dessa förbättrade möjligheter när resurserna inte räcker för alla?

I Sverige har politiker och myndigheter kretsat kring den här prioriteringsfrågan i många år. Framförallt politiskt är det en rätt hopplös uppgift. För vilken politiker är beredd att säga: "Nej, du kan inte få den här behandlingen", till en person som riskerar att dö om hon eller han inte får den där oerhört kostsamma behandlingen.

Öppna, rättvisa och tydliga prioriteringsbeslut låter bra, men är betydligt svårare att fatta i praktiken än i teorin. Det blir till sist en värdering av kostnad kontra eventuella möjligheter och nytta (antal potentiella överlevnadsår, patientens ålder etc), vilket kan synas cyniskt och byråkratiskt för den som är drabbad - som vet att det finns botemedel men som inte kan få del av det på grund av prioriteringar.

I USA ligger ansvaret på individen istället för på statliga eller landstingspolitiska prioriteringsbeslut. Det vill säga, i praktiken ligger beslutanderätten på individens försäkringsbolag - om man har en sjukvårdsförsäkring.

Jag hörde om en 13-årig tjej här i landet som har diagnosen cystisk fibros. Tack vare sina mediciner kan hon fungera hyfsat normalt. Hittills har hennes familjs försäkringsbolag betalat merparten av medicinkostnaden. Men nu har hennes läkare föreslagit en ny och mer effektiv medicinering, som troligen skulle öka hennes totala livslängd med runt ett tiotal år. Försäkringsbolaget säger nej. Kostnaden hamnar ovanför den övre kostnadsgräns som försäkringen täcker.

Flickans familj vill naturligtvis ha det bästa möjliga för henne. Men de har inte råd med merkostnaden, omkring 50 000 dollar per år. De ser ingen lösning, men funderar på om de kan gå ner i inkomst (!) för att på så sätt bli berättigade till Medicaid, det statliga biståndsprogammet för de som saknar tillräcklig inkomst för att ha en sjukvårdsförsäkring. Men det är högst osäkert om Medicaid skulle betala en sådan här behandling.

De har också diskuterat att skilja sig, eftersom en ensamstående förälder har större möjligheter att få hjälp och stöd.

Men oavsett vilket system ett samhälle har för att finansiera sin sjukvård, via skattsedeln eller via privata försäkringar, så kvarstår frågan:

Hur ska vi hantera dilemmat att gapet mellan de medicinska möjligheterna och tillgången på ekonomiska resurser växer snabbt? Hur ska vi prioritera? Och vem ska fatta prioriteringsbesluten?

Vilken av biljättarna går omkull först?

Den amerikanska bilindustrin är i en djup kris. Inte helt oväntat eftersom den generellt totalt missat att fatta långsiktiga, strategiska och smarta beslut under många herrans år. Man har fortsatt att satsa på stora, bensinslukande modeller utan någon större tanke på miljö eller energisparande. Och därmed har framtidsinriktade biltillverkare från främst Asien, men även Europa, fått fältet fritt med sina satsningar på bensinsnåla motorer och alternativa drivmedel.

Främst är det Chrysler och GM som har stora problem, men även Ford har det tungt. Så de senaste veckorna har kraven på en statlig räddningsaktion blivit allt mer högljudd från branschföreträdare. Men en sådan bail out är mycket omtvistad. Många tycker att bilindustrin får stå sitt eget kast. Andra menar att denna industri är en amerikansk livsnerv - går den omkull får det förödande konsekvenser även inom ett flertal andra branscher. Därför bör den få statligt stöd.

Jag vill inte på något sätt skryta, men det här med krav på en räddningsaktion för bilindustrin förutsåg jag redan för nästan två månader sedan (se inlägg här). Frågan är dock om det blir någon räddningsinsats för denna krisbransch. Motståndet är stort både från (en del) demokrater och (många) republikaner i kongressen.

Blir det inget stöd kommer sannolikt minst en av de tre stora biljättarna att försvinna, antingen genom en konkurs eller genom uppköp. Och detta riskerar även att drabba de gamla svenska varumärkena i biltillverkarbranschen Volvo (Ford) och Saab (GM).

Frånvarande pappor

En polisman dödades i juni i samband med en jakt på en biltjuv i Prince George's county, strax utanför gränsen till Washington DC. Senare greps den 19-årige Ronnie L White för dådet. Två dagar senare hittades han i sin cell, strypt till döds. Ingen är ännu åtalad för mordet.

Ronnies pappa, Ronnie Harris, hade inte träffat sin son på flera månader. Anledningen var att han satt i fängelse. Det var i fängelsets dagrum han fick höra nyheten om att sonen misstänktes som skyldig för polismannens död och att han senare mördats i sin cell.

Nu har Harris trätt fram. Han erkänner att han varit en sjusärdeles kass far och ett dåligt föredöme för sonen och mest av allt varit en väldigt frånvarande pappa.

"I know that if I had been there for Ronnie all those years, this wouldn't have happened to him", säger Harris till Washington Post.

Historien om far och son Ronnie sammanfattar vad som är verklighet för väldigt många personer, särskilt runt om i USA:s storstäder. Antalet unga singelmammor har ökat kraftigt under flera decennier, de tvingas själva ta hela ansvaret för föräldraskapet och på en del håll börjar man prata om att detta är det enskilt största sociala problemet; att papporna är helt frånvarande i väldigt stor utsträckning och att de unga - särskilt pojkarna - tidigt utvecklar andra föredömen eller ideal. Det handlar ofta om äldre ungdomar med ett "coolt" kriminellt beteende.

Det finns helt enkelt inga vanliga farsor kvar i området som kan ge motbilder, stabilitet och fungera som positiva förebilder.

Författaren George Pelecanos har beskrivit det här på ett utmärkt sätt i flera av sina böcker. Kan rekommenderas för den som är intresserad.

Ronnie Harris har - för sent - insett att definitivt han tillhört gruppen frånvarande pappor. Han har i alla sina vuxna år åkt in och ut i fängelse, han och sonens mammam skilde sig tidigt och sonen har vuxit upp utan någon egentlig kontakt med sin far.

Nu är hans son död. Harris vill berätta sin historia och ta sin del av skulden för vad Ronnie White råkade ut för. Kanske kan det få någon pappa därute att ta ett större ansvar för sina barn. Gott så.

Blåsta medier

Den liberala och Obama-vänliga nyhetskanalen MSNBC har gått på en blåsning. Stationen kunde i måndags "avslöja" vem som stod bakom de interna läckorna från McCain-kampanjen - de där som baktalade sarah Palin i princip omedelbart efter valet ("hon trodde Afrika är ett land").

"Läckan heter Martin Eisenstadt och är en av McCain's politiska strateger", sa MSNBC:s nyhetsankare David Shuster.

Enligt ankaret hade Eisenstadt gått ut på sin egen blogg och avslöjat sig som läckan.

Problemet är bara att Martin Eisenstadt inte existerar. Han är en påhittad existens, en karaktär i en eventuellt kommande TV-serie skapad av två manusförfattare.

"The story was not properly vetted and should not have made air", sa MSNBC:s talesman i en kommentar.

Huruvida Palin faktiskt trodde Afrika är ett land och inte en kontinent är en helt annan historia. I svenska medier (Aftonbladet) har det felaktigt skrivits att hela storyn därmed var fel, men det finns sannolikt källor i McCain-staben som faktiskt läckt det här till en av de andra TV-kanalerna, den konservativa och McCain-vänliga Fox News. Utan att det har något att göra med att den här falska källan nu gick ut och tog på sig skulden.

Även svenska medier kanske ska fundera på sin käll- och faktakontroll...

Den sista färden in i rasistfästet

New York Times i går. Ni ser var "rasistbältet" går, ju rödare desto mer. Till höger skymtar en typisk invånare i södra Appalacherna.

Nästa vecka har jag planer på att åka på en tvådagars kombinerad arbets- och vandringsresa till Appalacherna. Bergskedjan löper i princip längs hela den östra sidan av USA och når så småningom ända upp över gränsen till Kanada.

Denna begskedja består inte enbart av vackra skogar, dalar och toppar på runt 2 000 meter. Här bor också folk. Delar av Appalacherna är rentav kända för sina invånare.

Har ni sett filmen "Den sista färden" (Deliverance) förstår ni vad jag menar. Den utspelar sig i södra Appalacherna, närmare bestämt i delstaten Georgia. Och folket här är väl lite, vad ska jag säga... speciellt? En av de mer berömda scenerna från denna tämligen obehagliga men mycket sevärda film är "Duelling Banjos".

Nåväl. I gårdagens New York Times fick jag en del av mina fördomar om invånarna i Appalacherna bekräftade. Tidningen hade gjort en genomgång över hur befolkningen i alla amerikanska kommuner ("counties") har röstat i detta presidentval jämfört med 2004. Kartan domineras kraftigt av blå färg, vilket innebär att demokraterna ökat sin väljarandel.

Med ett tydligt undantag. Appalacherna. Där lyser det rött. Och särskilt rött lyser det i södra Appalacherna. Här har alltså republikanerna ökat sin röstandel jämfört med fyra år sedan. Detta trots den totala jordskredsseger som Obama/Biden tog hem.

Förklaring? Rasism.

I dessa ofta isolerade trakter dominerar vit, fattig befolkning med dålig skolunderbyggnad. Alla som tillhör denna grupp behöver naturligtvis inte vara rasister, men det är ett faktum att främlingsfientlighet är mer utbredd här. Och Barack Obama står för något främmande och för många också skrämmande:

"Jag är bekymrad över att ha en svart man över mig" sa en kvinna som N Y Times pratat med. En annan kunde inte tänka sig att rösta på en kandidat som har ett muslimskt namn (Obama har ju "Hussein" som mellannamn). Flera är oroliga över vad resultatet i presidentvalet kommer att leda till. "De (svarta) kommer att bli mer aggressiva". "Det kommer att bli upplopp".

Enligt N Y Times anger ungefär hälften av de som röstade på McCain i vissa kommuner rasfrågan som direkt avgörande. Det är till dessa trakter jag ska resa nästa vecka.

Hör jag inte redan lite svag banjomusik därborta i fjärran...

Dokumentlösa arbetar, betalar skatt och köper hus

Tiotusentals så kallade illegala immigranter (eller dokumentlösa/papperslösa immigranter som många föredrar kalla de som befinner sig i ett land utan formella tillstånd), har på senare år köpt hus i USA. Det rapporterade amerikanska medier härom veckan.

Och enligt banker och finansinstitut är denna grupp bättre på att betala av på sina lån jämfört med genomsnittsamerikanen. Det finns till och med en del mäklare som specialiserat sig på att förmedla fastighetsköp för papperslösa.

Jag har själv tidigare skrivit reportage om att många som befinner sig här utan tillstånd faktiskt betalar skatt. Totalt rör det sig om rätt stora belopp. Detta är möjligt bland annat på grund av att man kan få ett så kallat ITIN-nummer trots att man saknar formella dokument. ITIN står för Indivudual Taxpayer Identification Number. Och via detta nummer kan man även godkännas som köpare av fastigheter av både bank och lokala myndigheter.

Det finns sannolikt minst omkring tolv miljoner personer som vistas i USA utan tillstånd. En del menar att det kan vara uppemot 20 miljoner.

Runt 90 procent av dem arbetar. De flesta inom tjänstesektorn, som barnpassare, städare, trädgårdsfixare, på restauranger. Många finns också inom bygg- och anläggningsbranschen samt i jordbrukssektorn. De tar i stor utsträckning sådana jobb som ingen annan vill ha. Och de får oftast skamligt lite betalt.

Det finns studier som indikerar att det amerikanska samhället drar in mer pengar på dessa illegala invandrare (i skatt, moms och andra skatter eller avgifter) än vad de kostar när det t ex gäller sjukvård eller skolutgifter. Det är alltså en bra affär för USA. Varje år betalar exempelvis dokumentlösa via skatten in omkring sju miljarder dollar till olika så kallade social security funds - medel som de själva aldrig har någon möjlighet att ta del av.

De invandrare som vistas i USA är kort sagt knappast en belastning för samhället. Snarare tvärtom. De jobbar mer, sköter sig bättre, betalar skatt, köper hus och är en grupp som generellt tillför USA ett mervärde.

Därför, menar många, borde de också behandlas med större respekt och i många fall också accepteras som fullvärdiga medborgare.

Det egentliga valresultatet

Visst, Barack Obama vann en jordskredsseger över John McCain. Men vem kom på tredje plats i presidentvalet? Och fjärde?

Amerika-reportage kan med stolthet presentera det egentliga valresultatet. Observera dock att siffrorna är avrundade och fortfarande en aning preliminära (omkring 98 procent av valdistrikten är färdigräknade när detta skrivs).

1. Barack Obama (D), 65 300 000 miljoner röster
2. John McCain (R), 57 400 000
3. Ralph Nader (Various Parties), 680 000
4. Bob Barr, (Libertarian Party) 500 000
5. Chuck Baldwin (Constitution Party), 180 000
6. Cynthia McKinney (Green Party), 146 000
7. Ron Paul (Various Parties), 20 000

Det finns ett antal röster som ännu inte är räknade. Det handlar bland annat om en del distansröster (poströster) samt röstsedlar som är skrivna för hand, t ex om man vill rösta på en kandidat som inte finns förtryckt eller inlagd i de röstdatorer som används på vissa håll.

Detta innebär att t ex libertarianen Ron Paul sannolikt kommer att få rätt många fler röster än de 20 000 som hittills redovisats.

Lite udda valhistoria slutligen:

Ralph Nader har ställt upp i fyra val. Redan 1996 var han presidentkandidat för det amerikanska miljöpartiet och fick nästan 700 000 röster. År 2000 kom det berömda valet då han anklagades för att ha fällt Al Gore genom att samla ihop nästan tre miljoner röster. Sannolikt hade de flesta av dessa väljare valt att stödja Gore om inte Nader ställt upp. Vid förra valet ställde Nader upp som oberoende kandidat och fick drygt 460 000 röster. Han ökade alltså årets valresultat med nästan 50 procent jämfört med föregående val.

Oberoende kandidaten Ross Perrot fick nästan 20 miljoner röster eller 19 procent vid valet 1996, vilket är den största röstandel som en tredje kandidat fått i modern tid. Perrot ställde även upp i valet efter och fick då 8 miljoner röster (drygt 8 procent).

Det amerikanska miljöpartiet (Green Party) har aldrig haft några särskilt stora framgångar i samband med presidentval i USA, bortsett då från Naders kandidatur 2000 (Nader kandiderade för miljöpartiet 1996 och 2000). Annars har partiet legat rätt stabilt på mellan 100 000 och 150 000 röster. Det motsvarar ungefär 0,1 procent i snitt.

Flera socialistpartier har genom åren ställt upp med kandidater i presidentvalet och som mest har man fått runt 10 000 röster. Vid årets val kandiderade bland andra socialisten Brian Moore. Jag har inte hittat något valresultat på honom ännu.

Nytt röstrekord i USA

Aldrig förr har en presidentkandidat fått så många röster som Barack Obama fick i tisdags. Det slutliga resultatet är ännu inte klart, men just nu är siffran uppe i drygt 64 miljoner. Redan det är två miljoner fler än som stödde George W Bush 2004. Och då finns det rätt många röster kvar att redovisa. John McCain ligger för närvarande på omkring 56,5 miljoner röster.

Röstdeltagandet har aldrig varit så här stort i USA. Preliminärt uppges 64 procent av de röstberättigade ha utnyttjat sin rätt. Det är en remarkabel ökning jämfört med tidigare år. Från 1970 och fram till 2004 låg röstdeltagandet i USA på mellan 50 och 55 procent. Sedan 1996 har trenden varit långsamt stigande och vid förra valet var röstdeltagandet för första gången på många decennier över 55 procent - 56,7 för att vara exakt.

USA går därmed tvärsemot många andra i-länder, där röstandelen sjunker liksom antalet partipolitiskt aktiva. Det är garanterat många som nu noga studerar utvecklingen i USA: Hur kommer det sig att det politiska engagemanget här är större än någonsin när det minskar på många andra håll? Intressant fråga och sannolikt finns det mer än ett svar.

Flera bakslag för homosexuella

Valet här i USA i går handlade inte bara om vem som skulle bli president. Det fanns även en mängd andra val att göra. Ett antal senatorer skulle väljas, liksom ledamöter till representanthuset, politiker till delstatsparlamenten och en massa folk till diverse lokala styrelser och poster runt om i detta jättelika land.

Och så var det dessutom rätt många folkomröstningar. Jag har tidigare rapporterat om att invånarna i South Dakota skulle säga sitt om aborträtten - i USA:s mest abortfientliga delstat. Jag är skyldig er resultatet: 45 för och 55 emot förslaget att kraftigt begränsa kvinnans möjligheter att välja abort.

Även invånarna i Colorado och Kalifornien röstade emot förslag om begränsningar av aborträtten.

Några andra omröstningar landet runt:

Kalifornien, Arizona och Florida röstade samtliga nej till samkönade äktenskap. Det innebär att det nu är 30 delstater som inte tillåter homosexuella att gifta sig.

I Arkansas sa man nej till ogifta pars möjlighet att adoptera eller bli prövade som fosterföräldrar. I praktiken innebär också detta ett bakslag för homosexuella, eftersom förslaget var direkt och uttalat riktat mot deras möjligheter att adoptera.

Michigan sa nej till stamcellsforskning på embryon.

Invånarna i delstaten Washington sa ja till dödshjälp för patienter med kort tid kvar att leva. Det ska vara tillåtet för en läkare att skriva ut en dödlig dos med läkemedel till den patient som uppfyller kraven och själv så önskar.

Djur får ökade rättigheter i Kalifornien. Det gäller höns, grisar och kalvar som nu får lagstadgad rätt att ha tillräckligt utrymme för att kunna vända sig, ligga ner och "sträcka på benen".

Jordskredsseger

Barack Obama har utklassat John McCain. Slutresultatet kommer att bli närmare 370 elektorsröster för Obama, vilket är ungefär detsamma som Bill Clinton hade under sina två stora segrar på 1990-talet. Sannolikt kommer han numerärt hamna på rekordnivå, kanske runt 60-65 miljoner röster eller ännu fler. Han kommer troligen att få minst fem miljoner fler röster än McCain.

Om det blev en jordskredsseger i USA så blev det här i Washington DC närmast en 100-procentig dito. Det är ännu inte riktigt färdigräknat, men det lutar åt att 95 procent av angivna röster är på Barack Obama. Jag skriver det igen: 95 procent.

Jag var precis ute och kollade läget nere på M Street, pulsådern som leder in mot centrum och till Vita Huset. Mängder av folk gick och sprang in mot stan för att fira, bilar tutade och folk grät, skrattade och skrek. Så här såg det ut klockan kvart i ett på natten, lokal tid:

Storseger för historisk Obama

Valet är långt ifrån färdigräknat när detta skrivs, men som väntat kommer det att bli en storseger för Barack Obama och hans VP Joe Biden.

Således skrivs nu amerikansk historia. För första gången kommer en person som inte är helvit att ta plats i Vita Huset. Barack Obama är ju hälften av varje - mamman var vit och pappan svart.

Vad det definitiva slutresultatet kommer att bli är alltså oklart, men det är inte otänbart att Obama når upp till drömgränsen 300 elektorsröster. Fast det räcker med 270.

72-åringen John McCain avrundar nu sannolikt sin långa politik-karriär. Han har kvar sin plats i senaten fram till 2011, men han lär inte ställa upp till omval. Kanske skulle han istället satsa på en karriär som komiker? Han var riktigt kul i senaste Saturday Night Live.

Sarah Palin kommer säkert att återkomma i rampljuset. Det spekuleras redan för fullt att hon har planer inför presidentvalet 2012. Och den gången lär hon inte nöja sig med VP-kandidaturen.

Parkbänken är mitt hem

Hemlösa har alltid haft svårt att registrera sig för att rösta i amerikanska val. I de flesta delstater måste man nämligen ha en fast adress för att kunna registrera sig. Och det kan ju vara en aning svårt att prestera när det är just en bostad och därmed en adress man saknar som hemlös.

Således har rösträtten i praktiken inte varit giltig för alla amerikanska medborgare.

Men nu har en federal domare, Edmund Sargus, uttalat sig för att alla ska ha samma möjligheter att rösta. Även hemlösa. Detta sedan en förening i Ohio, som organiserar hemlösa i delstaten, väckt frågan i en federal domstol.

Rent praktiskt kan en hemlös till exempel ange den parkbänk som han eller hon vanligtvis sover på som sin fasta adress. Och därmed kunna registrera sig och rösta i valen.

Enligt beräkningar finns det omkring 700 000 hemlösa personer i USA. Antalet ökar nu relativt snabbt på grund av den ekonomiska krisen.

Valet är igång

Långa köer ringlar sig utanför de tre vallokaler jag hunnit passera nu på morgonen här i Washington DC. En äldre granne som var ute och gick med hunden vid 7.30 sa att hon aldrig sett så mycket folk i kö för att rösta. Utanför fönstret där jag sitter just nu står omkring 300 personer i kö för att komma fram och lägga sin röst i den närbelägna kyrkan runt hörnet.

Runt om på öppnade vallokaler kommer samma rapporter. Massor av folk. Många tror att det kommer att bli ett större valdeltagande än på många, många år.

Samtidigt har det redan meddelats att man har problem med så kallade röstmaskiner i Richmond, som ligger i en av de viktigaste nyckelstaterna; Virginia. Det kan bli en lång natt om inte den fragila amerikanska rösttekniken håller. Vi har ju haft en del sådana exempel från de senaste valen. Ohio 2004 försenade slutresultatet ordentligt. Och år 2000 ställde Florida till det...

Många tittade på Obamas TV-reklam

Drygt 33 miljoner amerikaner tittade på Barack Obamas halvtimmeslånga TV-reklam på "prime time" i förrgår, onsdag. Det är mer än var tionde amerikan och mer än så om man bara räknar bort alla de som är för unga för att rösta.

Det är således inga tvivel om att kampanjen och dess "Infomercial" nådde ut till en bred allmänhet. Men nådde budskapen fram? Och påverkades osäkra väljare? Det är naturligtvis svårare att svara på.

De senaste opinionsundersökningarna, publicerade nu på morgonen, ger inga indikationer åt något håll. Barack Obama har en stabil nationell ledning på omkring 7-10 procentenheter i de flesta undersökningarna.

Vad som är intressant är att Obama fortsätter att dominera de flesta av de så kallade "swing states" och att han även hotar McCain i en del tradiditionellt republikanska delstaterna. Med tanke på det amerikanska systemet med majoritetsval - vinnaren i en delstat får samtliga elektorer oavsett om vinstmarginalen är liten eller stor - kan det alltså bli en riktigt jordskredsseger för Obama om han har marginalerna på sin sida.

Aktiekurser och opinionssiffror

Finns det ett direkt samband mellan utveckligen på börsen och opinionssiffornas förändringar? Enligt grannen, som jobbar som politisk reporter på ett av de större TV-bolagen, går det att avläsa förändringar i opinionen i nästan exakt korrelation med aktiekurserna. Faller index med fyra procent, faller McCains siffror med fyra procent. Stiger börsen med tre procent, faller Obamas opinionssiffror med motsvarande.

Hon hade inga konkreta belägg för teorin, men hade pratat en hel del med en av McCains närmaste medarbetare som noga följt utvecklingen under de senaste månaderna och som tyckte sig se ett mönster.

Skulle det här stämma så kan det bli ett jämnare val än vad de flesta (inklusive jag själv) tror. Aktiekurserna har stigit en del de senaste dagarna och även i dag har den amerikanska börsen inlett uppåt.

Samtidigt har det i dag publicerats flera opinionsmätningar som talar om ett ökat försprång för Obama, både nationellt och i de nyckelstater som i praktiken kommer att avgöra valet.

I går visades också den omtalade, halvtimmeslånga Obama-filmen på bästa sändningstid i ett antal TV-kanaler. Jag såg delar av den och kunde konstatera att den var proffsig och snygg. Enligt uppgift har den kostat mellan 3,5 och 5 miljoner dollar. Jag vet inte om denna kostnad bara är vad det kostar att boka upp reklamtiden i TV-kanalerna eller om produktionskostnaden också är inkluderad. Hur som helst så har ju inte Obama ont om pengar till sin kampanj.

Frågan är hur mycket filmen påverkar opinionen. Det skulle vara intressant att se siffror på hur många som faktiskt såg den - och hur många som påverkades av den.

Varför blir dollarn dyrare?

Sedan i somras har dollarna gått upp med över 30 procent jämfört med den svenska kronan. Nu står den strax under åtta kronor, efter att ha sjunkit något det sista dygnet. Varför?

Normalt sjunker en valutas värde när efterfrågan på valutan minskar. Det kan i sin tur bero på t ex ekonomiskt stagnation, minskad produktion och handel, låg räntenivå, för att det finns en misstro mot valutans kort- eller långsiktiga värdeutveckling eller på grund av allmän brist på förtroende för den ekonomiska utvecklingen i området.

I USA har vi definitivt ekonomisk stagnation. Räntan är låg. Marknaden står stilla. Det går varken att sälja fastigheter, bilar eller elektronik. Arbetslösheten ökar.

Dollarn borde sjunka som en sten. Eller?

Det finns olika teorier kring valutarörelser. Det finns ingen teori som ger den definitiva förutsägbarheten. Den senaste tiden har jag sett många både svenska och amerikanska ekonomiska experter som har haft totalt fel i sina analyser av framtida valutaförändringar.

Men för att återgå till frågan. Dollarn stiger i värde för att det finns en stor efterfrågan på den, trots den djupa krisen i den amerikanska ekonomin. Det finns flera anledningar, till exempel:

• Flykten från världens aktiemarknader har frigjort oerhört stora värden. Därmed ökar trycket på de stora valutorna, särskilt dollarn. Investerare placerar sina värden i valutan eller ökar sin handel i dollar.
• I tider av ekonomisk oro finns det en tendens att små och svaga valutor överges. Dollarns internationella dominans stärks – och då ökar efterfrågan.
• Dollarn har sannolikt varit för lågt värderad det senaste året. Det har ökat intresset för att köpa dollar.
• Många länder kommer att sänka sina räntor för att stimulera ekonomin. Det gör det mindre intressant att behålla sina sparade slantar i dessa valutor. Som en reaktion på detta och för att skydda sina valutor kan dock en del stater höja styrräntan. Vilket förstärker den ekonomiska stagnationen. Kom ihåg hur det var i Sverige 1991…

Den svenska kronan kommer sannolikt att stärkas mot dollarn framöver, men ingen vet säkert. Troligen kommer rörelserna vara fortsatt kraftiga, vilket de också är när det gäller värdeutvecklingen av värdepapper. Den här ekonomiska turbulensen får vi nog leva med en bra stund framöver.

Kristen höger och USA-valet

"Kan en kristen rösta på Obama? Sju synpunkter utifrån ett bibliskt perspektiv."

Det är rubriken på en halvsidesannons införd i gårdagens USA Toaday av någon som kallar sig John Bona, en person som uppenbarligen inte har någon brist på pengar. Svaret på frågan är, enligt samma annons, nej. Som kristen kan man inte rösta på Barack Obama. Annonsen ger en inblick i hur den kristna rörelsen på högerkanten tänker och resonerar.

De sju argumenten i sammanfattning:

1. Obama stödjer aborter.
2. Obama skulle välja domare till Högsta Domstolen som är fientliga till kristendom.
3. Obama skulle stödja de homosexuella.
4. Obama skulle slå sönder familjestrukturen.
5. Obama skulle indoktrinera barnen i USA.
6. Obamas karaktär och omdöme brister, han umgås med terrorister.
7. Obama skulle stödja radikala islamistiska terrorister och FN och demoralisera USA:s militär.

Annonsen avslutas med: ”We do not judge Obama – that is God’s Work.

Om val och aborter i South Dakota

Valdagen den 4 november handlar inte enbart om presidentval. Nya guvernörer ska väljas i elva delstater. 35 nya senatorer likaså. Liksom samtliga 435 ledamöter i representanthuset.

Dessutom kan många medborgare välja både ledamöter i delstatsparlament och lokala politiker. Här i Washington DC står till exempel de 13 platserna i lokala Council of the Districkt of Columbia på spel den 4 november. Tolv av platserna innehas i dag av demokrater, för övrigt.

Men valdagen innehåller mer. Invånarna i South Dakota ska säga ja eller nej till aborter. Och mycket talar för att det blir ett nej.

Abortdiskussionen är intensiv i USA. Sedan 1973 finns det ett beslut ("Roe v. Wade") i Supreme Court, Högsta Domstolen, som innebär att abort är legalt i hela landet med en del skillnader i detaljer.

Högsta Domstolens beslut har ifrågasatts ett flertal gånger och flera delstater är på gång för att få frågan prövad igen. Även John McCain har markerat att han vill ha en förändring när det gäller aborträtten och att beslutet om legalitet ska ligga på delstatsnivå.

Redan för ett par år sedan fick invånarna i South Dakota, en av de mest konservativa delstaterna i USA, rösta om aborträtten. Den gången blev det en seger för dem som ville ha kvar de rådande reglerna.

Nu är det alltså dags igen. Och den här gången tror många att abortmotståndarna kommer att vinna. Anledningen är främst att förslaget ser annorlunda ut den här gången. Det ska t ex vara tillåtet med aborter när en kvinna blivit gravid på grund av våldtäkt och/eller incest. Förra gången var det den absoluta abortlinjen som gällde, det vill säga den som Sarah Palin förordar och som inte ger en kvinna rätt till abort under några omständigheter förutom vid akut hot mot hennes liv.

Förslaget om ett "mjukare" abortförbud kan alltså vinna omröstningen i South Dakota den 4 november. I praktiken betyder dock inte detta beslut något förrän HD ändrat sitt prejudikat. Det finns flera delstater som redan har "vilande" beslut om abortförbud, som kommer att träda i kraft om HD t ex bestämmer att rätten att fatta beslut om abortlagstiftning ska ligga på delstatsnivå.

South Dakota anses redan i dag ha de mest restrektiva abortreglerna i landet. Bland annat måste en läkare informera en kvinna som vill göra abort att hon löper ökad risk att begå självmor. Det finns det inte en enda läkare i delstaten som genomför aborter i dag. Läkare flygs in från Minnesota till den enda abortkliniken, som ligger i Sioux Falls.

Den omvända Bradley-effekten

Det är tio dagar kvar och ingenting talar för att John McCain/Sarah Palin kan vända på det här. Opinionsmätning efter opinionsmätning visar att Barack Obama/Joe Biden leder övertygande både nationellt och i de viktigaste "swingstaterna".

Det enda som möjligen skulle kunna tala emot Obama är den så kallade Bradley-effekten. Den kallas så efter Tom Bradley, en svart polititiker i Kalifornien som ställde upp i guvernörsvalet 1982. Bradley ledde klart i alla undersökningar inför valet men förlorade ändå. Vad man säger i en opinionsundersökning är en sak. Särskilt om man blir intervjuad eller inte kan garantera sin anonymitet. Svaren blir då ofta politiskt korrekta.

När man sedan står där för sig själv i röstbåset så är anonymiteten garanterad och då kastar man bort korrektheten. Man uppger en sak men handlar på ett annat. Ett välkänt fenomen i samband med enkäter och olika former av studier.

Således ska inte Obama/Biden vara alltför säkra på deras till synes stora ledning.

Å andra sidan har man här i USA börjat prata om den omvända Bradley-effekten. Det handlar om vita konservativa personer med arbetarbakgrund, som av tradition har haft svårt att acceptera african-americans som likvärdiga. När de pratar med varandra så är de troligen oerhört fördömande mot Obama, som ju dessutom har Hussein som mellannamn...

Men när de står där i valbåset så tänker de på hur hårt de drabbats av den finansiella krisen, på hur stor risken är att de kan bli arbetslösa och att de och deras barn sannolikt behöver hjälp och stöd från samhället. Och då blir det ändå en röst på Obama/Biden. Det är ju ingen som ser...

Chockad Greenspan inför kongressutskott

Tidigare chefen för Fereral Reserve, Alan Greenspan, var i dag kallad till ett av representanhusets utskott för att redogöra för sin syn på den ekonomiska krisen. Han sa bland annat att USA går mot en kraftig ökning av uppsägningar och arbetslöshet och att bostadpriserna kommer att fortsätta sjunka "i många månader till".

"Vi går mot en kris som är mer allvarlig än vad jag kunde föreställa mig", sa Greenspan till utskottet.

Enligt Washington Post kallade han situationen för "once-in-a-century credit tsunami" och sa att han var chockad över att banker och finansinstitut inte hade bättre koll på riskerna med den massiva utlåningen.

Han medgav att han missbedömt marknadens förmåga till självreglering och att den ekonomiska modell som han stått bakom i 40 år, innehåller brister som kan leda till sådana här konsekvenser.

Greenspan vill nu reglera finansmarknaden hårdare för att återställa stabiliteten. Det är en kovändningen från den förre centralbankschefen. Han har närmast varit symbolen för tron att en avreglerad marknad på egen hand ska hitta effektiva metoder för att identifiera och undvika för stora risker.

Något som visat sig vara ett rent önsketänkande.

Toppmöte i Washington 15 november

Det är nu klart att det aviserade internationella toppmötet om den ekonomiska krisen ska hållas här i Washington DC-området den 15 november, det vill säga knappt två veckor efter USA-valet. Minst ett 20-tal ledare från de största länderna ska bjudas in. Sannolikt kommer inte Sverige finnas med på inbjudningslistan.

Vi kan kan utgå ifrån att det blir stor uppmärksamhet och troligen också en hel del protester i samband med mötet. Jag lovar att återkomma med rapporter vad det lider.

Hälso- och sjukvårdens brister och framtida organisering är en av de mest omdiskuterade frågorna i det amerikanska presidentvalet. För växterna i det här landet finns det redan en "Health Care Plan". Till och med preventiv...

Bostadslösheten ökar i USA

Som ett brev på posten kommer nu de första preliminära siffrorna som visar att antalet hemlösa stiger i USA. I våras skrev jag ett reportage i ämnet för en svensk tidning. Statistiken visade då att antalet hem- eller bostadslösa varit ungefär detsamma under de senaste åren och i vissa städer även minskat.

Problemet är bara att USA haft en långvarig högkonjunktur och i själva verket borde hemlösheten ha minskat betydligt mer under den här tiden. I artikeln skrev jag att många är bekymrade över den här situationen. Det finns risk för en kraftig ökning av bostadslösheten när ekonomin blir sämre. Och nu är vi där.

USA Today rapporterar i dag att antalet utmätningar på grund av att folk inte klarar av sina bostadslån, ökat med 300 procent på tre år. I år har redan mer än två miljoner amerikanska bostäder tagits över av långivaren (foreclosure) och sålts för att lösa lånen - eller åtminstone delar av dem.

Som en direkt följd stiger antalet hushåll som saknar fast bostad. I de flesta amerikanska storstäder är det nu fler familjer som söker tillfällig bostad eller bostadsstöd ("house aid or shelter") jämfört med för ett år sedan. I några fall, som i New York City, handlar det om ökningar på 30 procent på ett år.

Här i washington DC har borgmästaren, demokraten Adrian Fenty, beslutat om ett ambitiöst program med målet att bostadslösheten ska vara borta inom tio år. Programmets första två år har varit framgångsrika, men med den ekonomiska krisen lär målet bli svårt att nå.

Om kapitalismens död och Keynes återuppvaknande

Karl Marx förutspådde kapitalismens död genom dess inbyggda paradox - det som han teoretiskt uttryckte som profitkvotens fallande tendens. Kort och mycket förenklat innebär denna teori att kapitalismen utvecklas snabbt i ett omoget och inledande skede, pengar och resurser allokeras direkt och effektivt via konkurrens och med vinsten (profiten) som drivkraft.

När en marknad är mättad eller mogen, faller profitkvoten. Kapitalet söker då nya marknader. På sikt går allt mer av investeringarna till icke-produktiva marknader, eftersom de basala marknaderna inte går att utveckla mer. Vi får vad man brukar kalla en spekulationsekonomi, där allt mer resurser eller kapital sätts in i finansiella marknader. Det kan vara handel med värdepapper, spekulationer i framtida marknadsförändringar (förändringar av fastighetsvärden, valutaförändringar, derivat etc) eller liknande.

Som vi väl känner till så har spekulationsmarknader en tendens att utveckla bubblor som sedan kan spricka. Vi hade en kännbar sådan finansiell kollaps i början av 1990-talet och befinner oss av allt att döma i en ny just nu.

Detta har fått huvudledaren i dagens Washington Post att ställa frågan "Is Capitalism Dead?". Inte helt oväntat svarar ledarskribenten nej på den frågan. Däremot beskrivs den amerikanska kapitalismen som varande i en djup strukturell kris, vars rötter står att finna i vågen av avregleringar som inleddes redan under Reagans tid som president.

Dagens kris lär oss att det behövs en ny modell av kapitalism, menar Post. Den måste innehålla tydligare spelregler och regleringar och fler "konsistenta principer". Staten kan inte lämna fältet fritt för ohämmade spekulationskapitalister som bara tänker på kortsiktiga vinster.

Fast är det där så nytt? Tydliga regleringar tillsammans med en massiva statlig intervention på marknaden är ju i själva verket inget annat än klassisk keynesiansk ekonomisk politik (efter John Maynard Keynes).

Det visar väl egentligen bara att allting kommer tillbaka. Det har blivit dags att damma av Keynes, ropa på fler regleringar och mer aktivt försöka hålla tillbaka icke-produktiva spekulationer.

Jag skulle tro att nyliberaler kommer att ha det tufft några år framåt.

Välgörenhet - det sociala smörjmedlet

Alltmedan John McCain talar om att Barack Obama står för socialism och att han vill "spread your wealth", ökar arbetslösheten, de ekonomiska skillnaderna och den sociala utsattheten i USA.

Den offentliga sektorn inom det sociala området är försvinnande liten i USA, både på lokal, delstats och federal nivå. En väldigt stor del av det som görs för utsatta grupper, görs via frivillighet, ideell verksamhet och välgörenhet.

Utan donationer och en gigantisk ideell sektor hade situationen för väldigt många fattiga och svaga i USA varit betydligt värre. I många fall hade man överhuvudtaget inte klarat sig. Välgörenhet är det sociala smörjmedlet i ett land som saknar en gemensam, skattefinansierad social sektor.

Enligt en studie som nyligen publicerades i USA Today så skänkte amerikaner mer än 300 miljarder dollar till olika former av välgörenhet under förra året. Varje hushåll donerar i genomsnitt nästan 2000 dollar varje år, enligt en annan studie. Åtta av tio amerikaner skänker varje år antingen pengar eller tid till någon form av social insats. Det är självklart att artister, politiker, idrottstjärnor och andra kändisar regelbundet ställer upp i olika kampanjer eller för olika välgörande ändamål.

Välgörenhet är närvarande överallt. Bara i vår närmaste bekanstkapskrets känner vi folk som till exempel regelbundet fixar mat till hemlösa och samlar in barnböcker till fattiga familjer.

Olika delar av USA ägnar sig olika mycket åt välgörenhet. Den konservativa mormondelstaten Utah leder både tid- och pengaligan. Här ger man mest pengar och ägnar mest tid åt välgörenhet. Annars är det överlag delstaterna i nordöst som donerar mest, som New York, New Jersey, DC, Connecticut och Maryland.

Minst pengar ger invånarna i West Virginia, men generellt görs minst donationer i mellanvästern. Där ligger man å andra sidan i topp när det gäller ideella insatser räknat i tid. Här placerar sig delstaten New York på 50:e och näst sista plats. Bara Nevada ligger efter.

Greenspan, derivaterna och manlig härskarteknik

Från hjälte till skurk på ett halvår. Federal Reserves ordförande i nästan 20 år, Alan Greenspan, utmålas som en av dem som är skyldig till den finansiella krissituation som uppkommit. De senaste veckorna har jag tagit del av åtminstone fyra rejäla hängningar av den tidigare närmast helgonförklarade centralbankschefen. New York Times, Washington Post, National Public Radios ekonomiprogram samt CNN har alla pekat ut Greenspan som "skyldig".

Det är framförallt hans hårdnackade motstånd mot regleringar (det som han hyllades för tidigare) som nu kritiseras och då särskilt att han vägrade reglera handeln med så kallade derivater, som började uppträda i större skala här under andra halvan av 1990-talet och vars totala omsättning formligen exploderat de senaste tre, fyra åren.

Det fanns de som redan för tio år sedan såg vad som var på gång och ville reglera denna handel. Risken är annars att handeln skenar iväg och att detta i sin tur kan medverka till en ny finansiell bubbla, menade man. Och hur rätt hade man inte. Handeln med derivater, tillsammans med avregleringar inom bolånesektorn har lett till en gigantisk bubbla som nu spricker fullständigt.

Det var främst Brooksley Born, ordförande i den kommission som övervakar och reglerar handeln med så kallade futures (terminsaffärer), som slogs för mer regleringar. Hon blev dock närmast utmobbad av Greenspan, som tillsammans med några andra gubbar ur båda partierna lyckades knäcka Born såpass att hon fann det för gott att säga upp sig.

Nu har medierna grävt upp denna strid snart tio år gamla strid. Det är en mycket intressant läsning som även innehåller inte så lite symbolik: En ensam kvinna i en totalt mansdominerad ekonomivärld, där denna kvinna dessutom har mage att utmana och ifrågasätta den rådande manliga enigheten om det vettiga med helt eller delvis oreglerade finansiella marknader.

1999 skrattade de etablerade männen år henne och anklagade henne för att inte förstå, för att driva en egen agenda och för att vilja minska den ekonomiska tillväxttakten.

Nu skrattar inte dessa män längre. De flesta hörs inte alls och vägrar uttala sig offentligt. Några av dem har i alla fall så mycket heder i sig att du nu i efterhand erkänt att de hade fel.

Vågar McCain utmana?

Medierna här i USA spekulerar i om John McCain ska våga konfrontera Barack Obama i kväll med anklagelserna om samröre med en före detta "terrorist" - William Ayers. McCain blev kritiserad (bl a av Obama själv) för att han inte gjorde det under den förra debatten, trots att han i sina tal och i annonser varit väldigt explicit kring detta.

I en radiointervju i går lovade han i princip att ta upp anklagelsen. Vi får väl se. Grejen är att McCain-kampanjen kraftigt tonat ner de värsta nedsmutsningstricksen de senaste dagarna. Istället har man försökt föra fram olika budskap om den finansiella krisen. Så det verkar som om republikanernas kampanj snarare är inriktad på att ta en något mer seriös och saklig diskussion, eftersom fulkampanjen uppenbarligen inte lönat sig. Åtminstone inte om man får tro opinionsundersökningarna.

I går presenterade McCain ett förslag som bland annat innebär skattelättnader på totalt drygt 50 miljarder doller för pensionärer och arbetslösa. Problemet är bara att man ligger efter. I måndags presenterade demokraterna och Obama ett stimulanspaket på runt 60 miljarder dollar, som även det fokuserar på skattelättnader för pensionärer samt subventioner för hårt drabbade bostadsägare.

Kvällens debatt anses allmänt vara McCains sista chans att vända opinionen. Det kommer att bli väldigt intressant att se om han lyckas. Det har hänt förr.

Fast jag har ju redan utropat Obama som segrare och det står jag fast vid...

Populisten Palin

Det var två helt olika möten. Ett präglades av en intellektuell och närmast akademisk karaktär. Det andra av en populism som fick mig att minnas ny demokratis valmöten under början av 1990-talet.

Jag har varit i Virginia, en swing state där både demokrater och republikaner nu satsar för fullt. I söndags kväll talade Bill Clinton inför 5 000 personer vid universitetet i Richmond. Dagen efter, på Columbus Day, var det dags för Sarah Palin som drog runt 10 000 personer till den stora motorstadion utanför Richmond.

Ni kan ju gissa vem som var intellektuell respektive populist.

Skillnaden var faktiskt slående. Bill Clinton, som talade utan manus, framstod nästan som en folkbildare i sitt tal. Han redogjorde för hur det ekonomiska systemet fungerar, vilka konsekvenser den finsiella krisen kan föra med sig och vilka tänkbara motåtgärder som finns. Han tog upp hälso- och sjukvården och la fram fakta om hur mycket den egentlig kostar, hur (lite) effektiv den är i internationella jämförelser och varför en allmän sjukvårdsförsäkring i själva verket är en samhällsekonomiskt lönsam affär eftersom en sådan minskar de enorma ekonomiska läckor som finns i dagens system. En stor del av de 16 procent av BNP som sjukvården kostar i USA, går åt till kringkostnader. Jurister, försäkringsbolag, utredare, byråkrater. Ungefär tre procent går till de rena vårdinsatserna.

Sarah Palins tal var hårt manusbundet och innehåll väldigt få konkreta sakpolitiska redovisningar. Däremot en mängd klyschor och slagord staplade på varann. Det handlade om "drill, baby, drill" (om att utvinna mer olja i USA), om att John McCain är den enda presidentkandidaten som "verkligen kämpat för dig" (om McCains tid som marinsoldat) och om att "USA behöver en president som vet vad det betyder att leda" (om McCains ledaregenskaper). Och så vidare. Palins tal bemöttes av enormt bifall och stämningen var stundtals extatisk.

Det får mig att minnas Ians och Berts framfart med Vivianne Franzén som torped sommaren 1991. Ni vet, den där sommarturnén med drickarbackar. Jag var på några av deras möten i egenskap av reporter och upplevde samma blandning av ren populism, stämningshöjande grepp, förenklade och hårdvinklade budskap och i nästan ingenting alls av sakpolitik, folkbildning eller resonerande.

Då räckte den stämningen ända in i riksdagen.

Det ska bli intressant att se om den polulistiska Palin kan lyfta den tröge McCain - som mer och mer framstår som en tämligen förvirrad och trött gammal man - och om hon, tillsammans med ett något lugnare finansiellt läge, kan få kampanjen att jämna ut sig något. Just nu leder Barack Obama/Joe Biden stort i alla opinionsundersökningar.

Amerikanska staten stödjer Manchester United

Washington Post skriver i dag om att den pågående finanskrisen kan få konsekvenser också för idrotten. Flera storlag i världen har banker, finansinstitut eller försäkringsbolag som huvudsponsorer. Det handlar totalt om väldigt stora belopp och för en enskild klubb kan det betyda skillnaden mellan en stabil ekonomi och att plötsligt befinna sig på gränsen till konkurs.

Dessutom har föreningarna (eller företagen som det allt oftare handlar om) precis som många andra enskilda eller företag svårare att finansiera investeringar via lån.

Post exemplifierar med klubbar från engelska Premier League. Bland annat har Liverpool aviserat att det planerade nybygget av en ny stadion har fördröjts på grund av krisen. Och Manchester Uniteds huvudsponsor, det amerikanska försäkringsbolaget AIG, dras med mycket stora ekonomiska problem. Företaget räddades från konkurs endast på grund av ett miljardstöd från den amerikanska staten för ett par veckor sedan.

Det finns de som tycker att Man United borde ta bort AIG från sina matchtröjor. Istället borde det stå US FED. Och det är ju rätt kul.

Chanslös McCain

Det var "my friends" hit och "my friends" dit och nog försökte han vara personlig och offensiv och framstå som en framtidens ledare. Men senator John McCain gav bara ett trött och gammalt intryck, han pratade för mycket om sin idol Ronald Reagan och han var ärligt talat totalt chanslös i gårdagens debatt mot Barack Obama.

Det blev således inte det nödvändiga lyft som kampanjen så desperat behövde. Långt därifrån. Eller snarare tvärt om. Opinionsmätningarna direkt efter debatten visade också att de flesta tyckte att Obama gjorde betydligt bättre ifrån sig jämfört med McCain.

I dag har republikanernas fulkampanj fortsatt, bland annat i samband med en längre intervju i den närmast komiskt McCain-vanliga TV-kanalen Fox.

Var ska McCain titta i kväll?

Det lär inte slås några tittarrekord i samband med kvällens debatt, den andra i ordningen mellan presidentkandidaterna John McCain och Barack Obama. Trots att McCain-lägret gjord vad det kunnat för att elda på stämningen (se förra inlägget), så är stämningen inför debatten ganska avslagen. Fokus här är istället den finansiella krisen.

Det ska dock bli intressant om John McCain fortsätter med sin smutskastning när han nu ska stå öga mot öga med sin motståndare. Sannolikt blir tonläget något mildare...

Dessutom spekulerar i amerikanska medier i om McCain kommer att titta på Obama den här gången. Under förra debatten bevärdigade McCain inte Obama med en blick, samtidigt som Obama vände sig direkt till McCain med både tal och ögonkast vid ett flertal tillfällen.

I går på TV-kanalen NBC jämförde man kroppspråk, gester, ansiktsuttryck med mera mellan de fyra kandidaterna. Jämförelsen utföll inte till McCains fördel om man säger så. Palin däremot beskrevs som levande och uttrycksfull. Både hon och Biden skrattade eller log ofta med varandra under sin debatt. Inte bara mot varandra. Om ni fattar skillnaden.