Och så över till svenska nyheter:
Utredarna Sigrid Heuman och Fredrik Bohlin presenterade häromdagen sitt betänkande i den så kallade Förtroendeutredningen på
DN Debatt. Hela betänkandet kan läsas här via
pressmeddelandet på Justitiedepartementets webbplats.
Jag har inte satt mig in i betänkandet i detalj, men en sak fångade mitt intresse. Detta om domstolarnas oförmåga att kommunicera rent allmänt och i synnerhet genetemot medierna. Det är alldeles utmärkt att Heuman och Bohlin tar upp denna fråga på ett seriöst sätt, för det är ett stort problem. Jag håller inte med om alla deras detaljförslag (bland annat är jag tveksam till att ha en särskilt talesperson), men jag tycker att de är inne på ett mycket viktigt spår.
Jag har länge arbetat med en del yrkesgrupper som överlag närmast skyr massmedier och journalister som pesten. Inte sällan finns det orsaker till detta; de har kanske varit med om att bli felciterade, missförstådda, hårdvinklade eller illa behandlade på annat sätt. Eller sett på när någon kollega blivit det. Janne Josefssons-journalistiken har ytterligare spätt på denna medierädsla och/eller -förakt.
Bränt barn har en tendens att undvika elden, som bekant.
Följden blir alltså att man sticker huvudet i sanden och gör sig så oanträffbara som möjligt när journalister tar kontakt. "Har inte tid". "Måste prioritera jobbet". "Det blir ändå bara fel". "Meningslöst att uttala sig". "De är bara ute efter att få mig att säga något dumt".
Så kan det låta. Under de senaste 15 åren har jag, via föreläsningar, kurser, utbildningar träffat tusentals personer med den här inställningen - och jag kan konstatera att inställningen blir allt vanligare. Det här med medierädsla börjar bli ett påtagligt samhällsproblem.
Journalister vill ofta få det till att denna utveckling beror på ett hårdare samhällsklimat, där den alltmer utbredda tystnaden beror på rädslan för repressalier från chef eller ledning. Och så kan det mycket väl vara - men det är bara en del av förklaringen. Min erfarenhet säger mig att massmedierna också har sig själva att skylla till stor del. Genom tveksamma arbetsmetoder, etiska spelregler som är för svaga och som inte följs, överlag en bristande kvalitet och kvalitetskontroll, brister i transparens, påfallande ofta dåligt ledarskap etc, har massmedierna i Sverige själva bäddat för att förtroendet för dem sjunkit kraftigt under senare år. Jag ska inte bli långrandig, den som är intresserad kan läsa mer i min bok "
Möte med massmedier" (Liber).
Men oavsett orsaken, så är det viktigt att bryta olika yrkesgruppers strutsmentalitet. Ytterst är det en fråga om demokrati och insyn för alla medborgare. Därför tycker jag att Heumans och Bohlins förslag om ökad satsning på domstolarnas öppenhet gentemot medierna är superbra. Jurister tillhör en av grupperna i samhället som generellt är väldigt skeptiska till journalister. Många domare skulle aldrig "nedlåta sig" och prata med en reporter efter att domen förkunnats. Konsekvensen blir att risken för fel och missförstånd ökar, journalisten som bara har en dom skriven på ett snirkligt juridiskt språk att basera sin publicering på, får ingen möjlighet att kolla upp eller komma med klargörande följdfrågor.
På mina kurser och föreläsningar brukar jag säga att om nyheten är tillräckligt stor så kommer massmedierna att publicera oavsett om fackkunskapen uttalar sig eller inte. Och då är det väl bättre att fackkunskapen finns där tillgänglig för att förklara, förtydliga och kommentera. Då har man åtminstone gjort vad man kunnat för att se till att den slutliga publiceringen blir så bra och korrekt som möjligt. Och det tjänar alla på.
Är man en struts tar man inte ens vara på den möjligheten, risken för fel ökar och föraktet breder ut sig åt alla håll och kanter.
Notera: Det jag beskriver här gäller generellt. Det finns bättre och sämre redaktioner när det gäller publicistisk kvalitet, precis som det finns bättre och sämre enskilda journalister. En del fungerar hur bra som helst. Man kan inte dra alla över en och samma kam. Det finns också många jurister som har en helt annan och betydligt mer öppen inställning mot medierna än den ovan beskrivna.
Tillägg, 9 december: Ser att det varit tämligen lite uppmärksamhet kring Förtroendeutredningens betänkande i svenska medier. Enligt
Maria Abrahamsson i Svenskan så kom det bara två journalister på presskonferensen. Men anledningen till det svaga intresset var sannolikt att de båda utredarna presenterade sitt förslag på DN Debatt samma morgon. Vem är intresserad av en presskonferens vars innehåll redan publicerats i en konkurrerande kanal? Det är enkel medielogik.