De flesta fokuserar på höstens presidentval, men det är en hel del andra val samtidigt. Och vissa av dem är oerhört intressanta. Det gäller inte minst valet till kongressens båda kammare, representanthuset och senaten.
I huset står samtliga 435 platser på spel, ledamöterna har en mandatperiod på bara två år (i senaten väljs man på sex år).
Demokraterna tappade ju majoriteten i representanthuset i samband med mellanårsvalet 2010. Republikanerna har för närvarande 242 ledamöter mot demokraternas 191. Två platser är vakanta. Det är denna maktposition som gör att republikanerna har så stora möjligheter att stoppa eller åtminstone påverka Barack Obamas olika lag- och reformförslag.
Nya opinionssiffror visar att demokraterna har vissa möjligheter att återta majoriteten i representanthuset. Det är väldigt svårt att få en rättvis bild över opinionsläget eftersom valet är så splittrat, men sammantaget - sett över hela USA utan hänsyn till de lokala valdistrikten - leder demokraterna med ett par procentenheter.
Man ska nog inte dra för stora växlar på på denna statistik, men det är en indikation på att republikanerna inte ska ta för givet att höstens kongressval blir ännu ett segerval. Och vissa republikanska strateger är klart bekymrade:
"“It could be very, very hard”, sa till exempel det republikanska partiets tidigare ordförande Michael Steele i dagens Washington Post om höstens val till representanthuset.
Främst är det en allmän uppgång i opinionen för demokraterna som gynnar deras siffror. Och denna uppgång beror framförallt på att ekonomin förbättras och arbetslösheten är på väg ner.
Samtidigt är det rätt många som är besvikna över hur republikanerna hanterat sin majoritet i representanthuset. De har ofta framstått som envisa, tjurskalliga och helt utan vilja att kompromissa eller hitta möjliga lösningar över partigränsen - en attityd som fått även en del inom partiet att reagera. Många av de nyvalda republikanska ledamöterna har kommit in på så kallade tea party-mandat och är överlag inte särskilt intresserade av att samarbete "over the aisle".
I senaten lyckades demokraterna behålla majoriteten vid valet 2010: 51 mandat mot 47 (två ledamöter är independents). En tredjedel av senatsstolarna väljs om vartannat år. Här är opinionsläget helt jämnt för närvarande. Demokraterna har enligt senaste mätningen 45 mer eller mindre säkra senatsplatser mot republikanernas 47. Striden kommer främst att stå om de åtta återstående.
Visar inlägg med etikett kongressen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kongressen. Visa alla inlägg
tisdag 7 februari 2012
måndag 1 november 2010
Bristen på entusiasm kan avgöra valet
I morgon, tisdag, är det valdag här i USA och enligt opinionsmätningarna ser det ut att bli en rysare. Republikanerna kommer att gå fram rejält på i stort set alla fronter och som det verkar tar de över majoriteten i representanhuset. I kongressens andra kammare är det betydligt jämnare, främst för att nästan två av tre platser inte är valbara - senatorerna har sex års mandatperiod vilket innebär att en tredjedel av kammaren väljs om vartannat år. Hade alla senatssäten varit uppe för omval hade republikanerna sannolikt tagit över också här. De senaste opinionsmätningarna talar om att senaten kommer att delas upp i två exakt lika stora block: 50 republikaner och 50 demokrater (där ingår även två oberoende senatorer).
Barack Obama har kampanjat intensivt de sista veckorna och i lördags var det ett gigantiskt stormöte här i Washington DC; Runt 200 000 personer kom när komikerna Jon Stewart och Stephen Colbert hade kallat till en träff vid National Mall, strax nedanför kongressbyggnaden. Temat var "Restore Sanity" och det hela var någon slags liberalt färgad reaktion på Glenn Becks Tea Party-präglade massmöte "Restoring Honor" i slutet av augusti.
Frågan är dock om Obamas slutspurt och det stora mötet i helgen räcker för att demokraterna ska kunna vända det här. Det pratas allmänt här i USA om att partiets största problem just nu är bristen på entusiasm och engagemang. Många som röstade på Obama för två år sedan är besvikna på den politik som förts och även om de inte kan tänka sig att rösta republikanskt, så kommer en stor del av dem stanna hemma på valdagen. Vilket förstås gynnar republikanerna, som dessutom ser ut att få en rejäl uppslutning bland sina väljare.
Detta "enthusiasm gap" kan avgöra valet.
Barack Obama har kampanjat intensivt de sista veckorna och i lördags var det ett gigantiskt stormöte här i Washington DC; Runt 200 000 personer kom när komikerna Jon Stewart och Stephen Colbert hade kallat till en träff vid National Mall, strax nedanför kongressbyggnaden. Temat var "Restore Sanity" och det hela var någon slags liberalt färgad reaktion på Glenn Becks Tea Party-präglade massmöte "Restoring Honor" i slutet av augusti.
Frågan är dock om Obamas slutspurt och det stora mötet i helgen räcker för att demokraterna ska kunna vända det här. Det pratas allmänt här i USA om att partiets största problem just nu är bristen på entusiasm och engagemang. Många som röstade på Obama för två år sedan är besvikna på den politik som förts och även om de inte kan tänka sig att rösta republikanskt, så kommer en stor del av dem stanna hemma på valdagen. Vilket förstås gynnar republikanerna, som dessutom ser ut att få en rejäl uppslutning bland sina väljare.
Detta "enthusiasm gap" kan avgöra valet.
torsdag 30 september 2010
En månad kvar till valet
Det så kallade mellanårsvalet här i USA närmar sig med stormesteg. Om lite drygt en månad, den 2 november, ska folket här välja om hela representanthuset samt rösta om 37 av 100 platser i senaten, lika många guvernörer och många tusen andra förtroendevalda på delstats- och lokalnivåer.
Det mesta pekar mot att republikanerna kommer att ta vinna många mandat på alla nivåer. Enligt opinionsundersökningarna är trenden klar; det blåser en kraftig högervind över hela USA. Kombinationen av fortsatt hög arbetslöshet, sjunkande bostadspriser (det kom en ny rapport i dag som talar om ännu lägre priser generellt också nästa år), oror för budgetunderskottet och en allmän besvikelse på Barack Obama - som i mångas ögon inte motsvarat de förväntningar han byggde upp inför presidentvalet - gör att demokraterna har det tufft nu.
Samtidigt har Tea Party-rörelsens intåg på den politiska arenan rört om grytan både till höger och vänster. Republikanska partiet är splittrat och i delstater som Florida, Alaska, Delaware, Kentucky och Nevada har närmast högerextremistiska och Tea Party-understödda kandidater vunnit de republikanska primärvalen till senaten. Det som tidigare såg ut som klara republikanska segrar är inte längre lika klara. Extrema kandidater har svårt att attrahera den stora gruppen väljare som är mer moderata republikaner. Konsekvensen kan bli att dessa istället stödjer någon av de andra kandidaterna eller helt enkelt låter bli att rösta. I båda fallen gynnas demokraterna av detta.
President Obama är nu ute och försöker gjuta mod i partiet. Han far land och rike runt och håller mindre möten på folks bakgårdar (naturligtvis intensivt bevakade av medierna) och stora massmöten på universiteten. Hans kampanj har gett ett helt annat fokus på det kommande valet och det finns tecken på att demokraterna nu sakta håller på att få lite vind i seglen trots allt.
Frågan är dock om det inte är för sent. Hur karismatisk än Barack Obama är, så är det nog väldigt svårt att kunna vända det här på bara en månad.
Demokraterna kommer att sannolikt att förlora sin majoritet i representanthuset och dessutom ett antal platser i senaten - men dock kunna behålla en knapp majoritet där. Det innebär i så fall ett politiskt läge där republikanerna kontrollerar en kammare i kongressen, demokraterna den andra. Vilket garanterat kommer att leda till att väldigt många frågor hamnar i den berömda långbänken.
Det blir således betydligt svårare för Barack Obama att bedriva den politik han gick till val på för två år sedan. Han hade sitt tillfälle under sin första halva av mandatperioden, då demokraterna kontrollerade hela kongressen.
Frågan är om han använde sig av den möjligheten tillräckligt mycket. Och vad det här innebär för hans chanser att bli omvald 2012.
Det mesta pekar mot att republikanerna kommer att ta vinna många mandat på alla nivåer. Enligt opinionsundersökningarna är trenden klar; det blåser en kraftig högervind över hela USA. Kombinationen av fortsatt hög arbetslöshet, sjunkande bostadspriser (det kom en ny rapport i dag som talar om ännu lägre priser generellt också nästa år), oror för budgetunderskottet och en allmän besvikelse på Barack Obama - som i mångas ögon inte motsvarat de förväntningar han byggde upp inför presidentvalet - gör att demokraterna har det tufft nu.
Samtidigt har Tea Party-rörelsens intåg på den politiska arenan rört om grytan både till höger och vänster. Republikanska partiet är splittrat och i delstater som Florida, Alaska, Delaware, Kentucky och Nevada har närmast högerextremistiska och Tea Party-understödda kandidater vunnit de republikanska primärvalen till senaten. Det som tidigare såg ut som klara republikanska segrar är inte längre lika klara. Extrema kandidater har svårt att attrahera den stora gruppen väljare som är mer moderata republikaner. Konsekvensen kan bli att dessa istället stödjer någon av de andra kandidaterna eller helt enkelt låter bli att rösta. I båda fallen gynnas demokraterna av detta.
President Obama är nu ute och försöker gjuta mod i partiet. Han far land och rike runt och håller mindre möten på folks bakgårdar (naturligtvis intensivt bevakade av medierna) och stora massmöten på universiteten. Hans kampanj har gett ett helt annat fokus på det kommande valet och det finns tecken på att demokraterna nu sakta håller på att få lite vind i seglen trots allt.
Frågan är dock om det inte är för sent. Hur karismatisk än Barack Obama är, så är det nog väldigt svårt att kunna vända det här på bara en månad.
Demokraterna kommer att sannolikt att förlora sin majoritet i representanthuset och dessutom ett antal platser i senaten - men dock kunna behålla en knapp majoritet där. Det innebär i så fall ett politiskt läge där republikanerna kontrollerar en kammare i kongressen, demokraterna den andra. Vilket garanterat kommer att leda till att väldigt många frågor hamnar i den berömda långbänken.
Det blir således betydligt svårare för Barack Obama att bedriva den politik han gick till val på för två år sedan. Han hade sitt tillfälle under sin första halva av mandatperioden, då demokraterna kontrollerade hela kongressen.
Frågan är om han använde sig av den möjligheten tillräckligt mycket. Och vad det här innebär för hans chanser att bli omvald 2012.
fredag 19 mars 2010
Upptrappning och nedräkning
På söndag ska representanthuset i USA:s kongress avgöra framtiden för det amerikanska sjukvårdssystemet.
Sannolikt, är bäst att tillägga.
Som det ser ut nu ska husets ledamöter rösta ja eller nej till dels senatens tidigare beslutade förslag till reform och dels till diverse tillägg (se förra inlägget för en komplicerad bakgrund...). Ledande demokratiska politiker, med president Barack Obama i spetsen, jagar nu på sina partikamrater för att de ska ställa upp. Partipiskor och morötter haglar i kongressen alla korridorer. Presidenten har till och med skjutit upp en planerad resa till Indonesien och Australien för att kunna fokusera på vårdreformen.
Minst 216 röster krävs för att reformen ska gå igenom. Det är oklart hur många som är "hemma" för demokraterna, men de flesta medier här i USA spekulerar i att det fattas mellan 5 och 30 röster för att uppnå 216. Alla ledamöter som inte klart deklarerat sin ståndpunkt, berabetas nu intensivt från alla håll och kanter.
Det är främst två saker som får en del demokrater att tveka - eller vara uttalade motståndare till reformen. Dels är den ständiga abortfrågan. I förslaget ingår att det ska vara okej att erbjuda sjukvårdsförsäkring som täcker kostnader för abort. Det är upp till det enskilda försäkringsbolaget att avgöra om detta ska ingå i paketet eller inte. Sannolikt kommer de flesta bolag, på grund av den konkurrens som alla hoppas ska öka bolagen emellan, ändå att erbjuda detta. Abortmotståndarna vill inte att detta överhuvudtaget ska vara en möjlighet.
Den andra tvistefrågan är statens roll. Demokrater på vänsterkanten tycker att det nuvarande förslaget är en halvmesyr och vill hellre ha det som kallas "single payer system", det vill säga ett centraliserat federalt system för sjukvårdsförsäkringen - ungefär motsvarande det som i stort sett resten av världens (rikare) nationer har, inklusive Sverige.
Den kommande helgen kommer att bli intensiv här i DC. Båda sidorna har laddat upp, det kommer att bli demonstrationer på Capitol Hill, TV och radio går varma med reklamspotar och lobbyisterna har slipat både argument och knivar...
Sannolikt, är bäst att tillägga.
Som det ser ut nu ska husets ledamöter rösta ja eller nej till dels senatens tidigare beslutade förslag till reform och dels till diverse tillägg (se förra inlägget för en komplicerad bakgrund...). Ledande demokratiska politiker, med president Barack Obama i spetsen, jagar nu på sina partikamrater för att de ska ställa upp. Partipiskor och morötter haglar i kongressen alla korridorer. Presidenten har till och med skjutit upp en planerad resa till Indonesien och Australien för att kunna fokusera på vårdreformen.
Minst 216 röster krävs för att reformen ska gå igenom. Det är oklart hur många som är "hemma" för demokraterna, men de flesta medier här i USA spekulerar i att det fattas mellan 5 och 30 röster för att uppnå 216. Alla ledamöter som inte klart deklarerat sin ståndpunkt, berabetas nu intensivt från alla håll och kanter.
Det är främst två saker som får en del demokrater att tveka - eller vara uttalade motståndare till reformen. Dels är den ständiga abortfrågan. I förslaget ingår att det ska vara okej att erbjuda sjukvårdsförsäkring som täcker kostnader för abort. Det är upp till det enskilda försäkringsbolaget att avgöra om detta ska ingå i paketet eller inte. Sannolikt kommer de flesta bolag, på grund av den konkurrens som alla hoppas ska öka bolagen emellan, ändå att erbjuda detta. Abortmotståndarna vill inte att detta överhuvudtaget ska vara en möjlighet.
Den andra tvistefrågan är statens roll. Demokrater på vänsterkanten tycker att det nuvarande förslaget är en halvmesyr och vill hellre ha det som kallas "single payer system", det vill säga ett centraliserat federalt system för sjukvårdsförsäkringen - ungefär motsvarande det som i stort sett resten av världens (rikare) nationer har, inklusive Sverige.
Den kommande helgen kommer att bli intensiv här i DC. Båda sidorna har laddat upp, det kommer att bli demonstrationer på Capitol Hill, TV och radio går varma med reklamspotar och lobbyisterna har slipat både argument och knivar...
måndag 18 januari 2010
Scott Brown kan fälla sjukvårdsreformen
Scott Brown är mannen som kan fälla den amerikanska sjukvårdsreformen.
I morgon, tisdag, är det ett kompletterande senatsval i Massachusetts. Orsaken är att delstatens ena senatsplats stått tom sedan Ted Kennedy avled förra året. Och enligt delstatens egna regler kan inte senatsplatsen ersättas provisoriskt, fram till nästa ordinarie val. Utan en ersättare måste utses genom ett fyllnadsval.
Traditionellt är Massachusetts ett demokratiskt fäste. Det är här klanen Kennedy har sin hemmabas och den nu aktuella senastplatsen har prenumererats av Kennedyfamiljen sedan 1953. Först var John F senator fram till 1960. Därefter övertogs platsen av Ted som sedan behöll den fram till sin död i augusti.
Och nu i morgon ska alltså en ny senator röstas fram. Slaget står mellan demokraten Martha Coakley och republikanen Scott Brown. Enligt gallupundersökningar är det helt jämnt mellan de båda kandidaterna. Det kan bli så att mandatet går republikanerna, vilket i och för sig är en historisk händelse. Men dessutom kan leda till att hela den mödosamt framarbetade sjukvårdsreformen är hotat.
För att reformen ska gå igenom i senasten behövs nämligen kvalificerad majoritet, minst 60 röster (av 100). Så länge Ted Kennedy levde hade demokraterna exakt den majoritet som krävs - 60 platser i senaten med hjälp av två oberoende senatorer. Men om nu Scott Brown vinner i morgon, så ändras styrkeförhållandet, demokraterna (med två oberoende) kommer bara att ha 59 ledamöter. Och republikanerna 41.
Och då kan konsekvensen bli att Barack Obama inte kan få igenom sin sjukvårdsreform. Brown har redan klart deklarerat att han kommer att göra som sina partikamrater, det vill säga rösta nej.
Därför har Obama ägnat en hel del tid och kraft den senaste tiden för att stödja den demokratiska kandidaten Marta Coakley. Vinner hon ligger vägen betydligt mer öppen för en reform.
Men vinner Brown ser det värre ut, även om det inte är helt hopplöst. Senaten har redan sagt jag till ett reformförslag, som dock ser rätt annorlunda ut än det förslag som godkändes i den andra kammaren, representanthuset. Normalt ska nu dessa båda förslag kompromissas ihop och sedan klubbas gemensamt av de båda kamrarna. Vinner Brown lär det inte vara möjligt.
Det leder i så fall att representanthusets ledamöter blir en slags gisslan. För eftersom senaten godkänt ett förslag till reform, skulle huset kunna godkänan exakt samma förslag. Vilket i praktiken innebär att kongressen enats, utan att senaten behöver ta upp frågan mera. Det tidigare beslutet gäller.
Förlorare här är i så fall de demokratiska ledamöter i representanthuset, som tvingas gå med på det rätt mycket försiktigare senatsbeslutet för att det lverhuvudtaget ska bli en reform.
Snacka om ett val under galgen... Det ska bli mycket intressant att se vad som händer i Massachusetts i morgon.
Det ironiska i sammanhanget är att just Massachusetts redan genomfört en rejäl sjukvårdsreform som i många stycken påminner om den som nu kongressen håller på att fila på. Och att omkring 70 procent av invånarna i delstaten stödjer denna reform - även nu flera år efter att reformen genomfördes. Så delstaten har redan ett betydligt bättre fungerande försäkringssystem än i stort sett hela övriga USA - och kan bli den delstat som förhindrar at resten av landet ska få ungefär samma system.
Jag har tidigare skrivit en del om sjukvårdsreformen och om Massachusetts. Läs till exempel i detta inlägg från september förra året. Eller det här från månaden före.
I morgon, tisdag, är det ett kompletterande senatsval i Massachusetts. Orsaken är att delstatens ena senatsplats stått tom sedan Ted Kennedy avled förra året. Och enligt delstatens egna regler kan inte senatsplatsen ersättas provisoriskt, fram till nästa ordinarie val. Utan en ersättare måste utses genom ett fyllnadsval.
Traditionellt är Massachusetts ett demokratiskt fäste. Det är här klanen Kennedy har sin hemmabas och den nu aktuella senastplatsen har prenumererats av Kennedyfamiljen sedan 1953. Först var John F senator fram till 1960. Därefter övertogs platsen av Ted som sedan behöll den fram till sin död i augusti.
Och nu i morgon ska alltså en ny senator röstas fram. Slaget står mellan demokraten Martha Coakley och republikanen Scott Brown. Enligt gallupundersökningar är det helt jämnt mellan de båda kandidaterna. Det kan bli så att mandatet går republikanerna, vilket i och för sig är en historisk händelse. Men dessutom kan leda till att hela den mödosamt framarbetade sjukvårdsreformen är hotat.
För att reformen ska gå igenom i senasten behövs nämligen kvalificerad majoritet, minst 60 röster (av 100). Så länge Ted Kennedy levde hade demokraterna exakt den majoritet som krävs - 60 platser i senaten med hjälp av två oberoende senatorer. Men om nu Scott Brown vinner i morgon, så ändras styrkeförhållandet, demokraterna (med två oberoende) kommer bara att ha 59 ledamöter. Och republikanerna 41.
Och då kan konsekvensen bli att Barack Obama inte kan få igenom sin sjukvårdsreform. Brown har redan klart deklarerat att han kommer att göra som sina partikamrater, det vill säga rösta nej.
Därför har Obama ägnat en hel del tid och kraft den senaste tiden för att stödja den demokratiska kandidaten Marta Coakley. Vinner hon ligger vägen betydligt mer öppen för en reform.
Men vinner Brown ser det värre ut, även om det inte är helt hopplöst. Senaten har redan sagt jag till ett reformförslag, som dock ser rätt annorlunda ut än det förslag som godkändes i den andra kammaren, representanthuset. Normalt ska nu dessa båda förslag kompromissas ihop och sedan klubbas gemensamt av de båda kamrarna. Vinner Brown lär det inte vara möjligt.
Det leder i så fall att representanthusets ledamöter blir en slags gisslan. För eftersom senaten godkänt ett förslag till reform, skulle huset kunna godkänan exakt samma förslag. Vilket i praktiken innebär att kongressen enats, utan att senaten behöver ta upp frågan mera. Det tidigare beslutet gäller.
Förlorare här är i så fall de demokratiska ledamöter i representanthuset, som tvingas gå med på det rätt mycket försiktigare senatsbeslutet för att det lverhuvudtaget ska bli en reform.
Snacka om ett val under galgen... Det ska bli mycket intressant att se vad som händer i Massachusetts i morgon.
Det ironiska i sammanhanget är att just Massachusetts redan genomfört en rejäl sjukvårdsreform som i många stycken påminner om den som nu kongressen håller på att fila på. Och att omkring 70 procent av invånarna i delstaten stödjer denna reform - även nu flera år efter att reformen genomfördes. Så delstaten har redan ett betydligt bättre fungerande försäkringssystem än i stort sett hela övriga USA - och kan bli den delstat som förhindrar at resten av landet ska få ungefär samma system.
Jag har tidigare skrivit en del om sjukvårdsreformen och om Massachusetts. Läs till exempel i detta inlägg från september förra året. Eller det här från månaden före.
söndag 8 november 2009
Ytterligare ett steg mot vårdreform
Kongressens representanthus sa som väntat ja till förslaget om en amerikansk hälso- och sjukvårdsreform. Segern var dock knapp, 220 röster mot 215. Nästan 40 demokrater gick emot förslaget, en republikan stödde det.
Nu väntar en liknande omgång i senaten, där det kan bli ännu tuffare för demokraterna att få igenom nödvändig majoritet. Dessutom ser senats- respektive representanthusförslagen inte likadana ut. Det innebär att de båda kamrarna måste jämka ihop sig sinsemellan. Och som inte detta var tillräckligt... Vita huset måste också vara med på noterna och kunna ställa upp på det ihopkompromissade slutförslag som så småningom ska leda till ett gemensamt kongressförslag. Först därefter kan förslaget hamna på presidentens bord för formell underskrift.
Barack Obama hoppas att denna process ska vara klar före årsskiftet, vilket i så fall skulle innebär att han slipper äta upp sitt redan klassiska uttalande om att en sjukvårdsreform "can not wait, must not wait and will not wait another year", sagt den 24 februari i år.
Frågan är dock om han kommer att klara det. Mitt grundtips är att lagförslaget kommer att skrivas på efter årsskiftet. Kanske på ettårsdagen av tillträdandet?
Nu väntar en liknande omgång i senaten, där det kan bli ännu tuffare för demokraterna att få igenom nödvändig majoritet. Dessutom ser senats- respektive representanthusförslagen inte likadana ut. Det innebär att de båda kamrarna måste jämka ihop sig sinsemellan. Och som inte detta var tillräckligt... Vita huset måste också vara med på noterna och kunna ställa upp på det ihopkompromissade slutförslag som så småningom ska leda till ett gemensamt kongressförslag. Först därefter kan förslaget hamna på presidentens bord för formell underskrift.
Barack Obama hoppas att denna process ska vara klar före årsskiftet, vilket i så fall skulle innebär att han slipper äta upp sitt redan klassiska uttalande om att en sjukvårdsreform "can not wait, must not wait and will not wait another year", sagt den 24 februari i år.
Frågan är dock om han kommer att klara det. Mitt grundtips är att lagförslaget kommer att skrivas på efter årsskiftet. Kanske på ettårsdagen av tillträdandet?
torsdag 26 februari 2009
Beskattning med representation i Distriktet
"Taxation without representation". Så står det på vår bils registreringsskylt här i DC. Det är sannolikt en av de mer märkliga demonstrationsplatser som finns i denna värld. Bakgrunden är att invånarna i den amerikanska huvudstaden saknar formell representation i det amerikanska parlamentet. Detta beror i sin tur på att Distriktet inte är någon officiell delstat. De omkring 600.000 invånarna betalar således skatt som alla andra men har ingen rösträtt i kongressen. Det finns en invald observatör från Distriktet och hon får delta i debatterna. Men inte vara med när besluten ska fattas.
Men nu blir det sannolikt ändring på det. Under onsdagen sa senaten ja till ett förslag som innebär att representanthuset -den ena av de båda kamrarna i kongressen - ska utökas med två platser. Och att den ena ska vikas för huvudstaden. Så nu blir det alltså sannolikt både "taxation" och "representation" så småningom. Även om det återstår en del innan det är helt klart - representanthuset ska säga ja och sedan ska det hela prövas av en konstitutionsdomstol - så är det troligen bara en tidsfråga innan Distriktet får sin efterlängtade representation
Beslutet är en stor seger för DC:s borgmästare Adrian Fenty, som kämpat hårt för det här sedan han tillträdde för några år sedan. Och segern kom oväntat snabbt, det flesta trodde nog att det skulle ta åtminstone flera år till innan kongressen var mogen för ett beslut. Sannolikt är den snabba hanteringen ett tecken på att Fenty satsade på rätt häst tidigt under presidentkampanjen. Han var en av de första inflytelserika lokala och regionala politiker som gick ut och öppet stödde Barack Obamas kandidatur. Kanske är detta Obamas tack för detta stöd...
Frågan är bara vad Distriktet nu ska göra med de flera hundra tusen registreringsskyltar med protesttexten. Ovh vad denna text ska ersättas med...
Ps. Frasen "No taxation without representation" kommer ursprungligen från frigörelsekampen från britterna på 1700-talet. Det blev ett slagord mot att invånarna på den amerikanska östkusten betalade skatt till Storbritannien utan att få rösträtt eller inflytande i det brittiska politiska livet.
Men nu blir det sannolikt ändring på det. Under onsdagen sa senaten ja till ett förslag som innebär att representanthuset -den ena av de båda kamrarna i kongressen - ska utökas med två platser. Och att den ena ska vikas för huvudstaden. Så nu blir det alltså sannolikt både "taxation" och "representation" så småningom. Även om det återstår en del innan det är helt klart - representanthuset ska säga ja och sedan ska det hela prövas av en konstitutionsdomstol - så är det troligen bara en tidsfråga innan Distriktet får sin efterlängtade representation
Beslutet är en stor seger för DC:s borgmästare Adrian Fenty, som kämpat hårt för det här sedan han tillträdde för några år sedan. Och segern kom oväntat snabbt, det flesta trodde nog att det skulle ta åtminstone flera år till innan kongressen var mogen för ett beslut. Sannolikt är den snabba hanteringen ett tecken på att Fenty satsade på rätt häst tidigt under presidentkampanjen. Han var en av de första inflytelserika lokala och regionala politiker som gick ut och öppet stödde Barack Obamas kandidatur. Kanske är detta Obamas tack för detta stöd...
Frågan är bara vad Distriktet nu ska göra med de flera hundra tusen registreringsskyltar med protesttexten. Ovh vad denna text ska ersättas med...
Ps. Frasen "No taxation without representation" kommer ursprungligen från frigörelsekampen från britterna på 1700-talet. Det blev ett slagord mot att invånarna på den amerikanska östkusten betalade skatt till Storbritannien utan att få rösträtt eller inflytande i det brittiska politiska livet.
tisdag 30 september 2008
Obama vinner valet
De senaste dagarna har republikanerna i representanthuset intensivt ägnat sig åt att spika igen kistlocket på John McCains valkampanj. Genom att en majoritet av hans partivänner röstade nej till Vita Husets räddningsplan, är senatorns misslyckande ett faktum. han avbröt ju sin kampanj för att åka till DC för att sy ihop "the bail out". Han misslyckades tämligen kapitalt och att varken han eller presidenten har sina egna kongressledamöter bakom sig visar hur splittrat partiet är.
John McCain lär inte ha en chans i höstens val.
Överhuvudtaget har John McCains kanmpanj de senaste veckorna präglats av desperation och förvirring. De republikanska bortföklaringarna efter omröstningen i representanthuset i måndags var patetiska. Att försöka skylla på talmannen, demokraten Nancy Pelosi, och att hennes tal inför omröstningen skulle ha lett till att flera republikanska ledamöter bestämde sig för att rösta emot förslaget, tyder bara på dåligt omdöme, pinsam analys och dessutom idiotförklarar man sina egna ledamöter.
Allt medan Barack Obama i princip kan sitta bakåtlutad och se hur republikanerna och John McCain gör bort sig gång på gång.
Det enda som möjligen kan ändra på den till synes givna utgången är om Sarah Palin gör underverk mot Joe Biden i torsdagens vice president-debatt. Det är dock inte mycket som talar för det. Tvärtom. Palins senaste offentliga insatser har varit nästan lika pinsamma som McCains desperats försök att komma åt Obama.
Det finns ytterligare en sak som kan förändra alla förutsättningar och öka stödet för McCain; En plötslig terrorattack av större format på amerikanskt territorium.
John McCain lär inte ha en chans i höstens val.
Överhuvudtaget har John McCains kanmpanj de senaste veckorna präglats av desperation och förvirring. De republikanska bortföklaringarna efter omröstningen i representanthuset i måndags var patetiska. Att försöka skylla på talmannen, demokraten Nancy Pelosi, och att hennes tal inför omröstningen skulle ha lett till att flera republikanska ledamöter bestämde sig för att rösta emot förslaget, tyder bara på dåligt omdöme, pinsam analys och dessutom idiotförklarar man sina egna ledamöter.
Allt medan Barack Obama i princip kan sitta bakåtlutad och se hur republikanerna och John McCain gör bort sig gång på gång.
Det enda som möjligen kan ändra på den till synes givna utgången är om Sarah Palin gör underverk mot Joe Biden i torsdagens vice president-debatt. Det är dock inte mycket som talar för det. Tvärtom. Palins senaste offentliga insatser har varit nästan lika pinsamma som McCains desperats försök att komma åt Obama.
Det finns ytterligare en sak som kan förändra alla förutsättningar och öka stödet för McCain; En plötslig terrorattack av större format på amerikanskt territorium.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)