Nästa presidentval närmar sig

På tisdag är det åter dags för att president Barack Obama att hålla sitt stora årliga tal, State of the Union. Han gör det nästan exakt två år efter att han flyttade in i Vita Huset. Halva mandatperioden har alltså gått och det har blivit hög tid att börja förbereda sig inför nästa val. Sannolikt kommer talet att vara framåtblickande och kretsa kring frågor som kan tänkas vara betydelsefulla för Obamas möjligheter att bli omvald.

Samtidigt håller presidenten nu i dagarna på att dra igång sitt kampanjhögkvarter, som han inte placerat i Washington DC utan i hemstaden Chicago. Han hade högkvarteret där inför valet -08 och det gick ju bra. Dessutom är det sannolikt ett medvetet drag att inte utgå ifrån det "korrupta Washington" i samband med valet. Men de finns de som kritiserar valet av Chicago som centralort. Staden ligger för långt bort från händelsernas centrum, menar de. Kampanjen kommer att tappa tempo och inte kunna agera lika snabbt och smart som den hade kunnat om högkvarteret varit placerat i DC.

Ni kanske tror att det amerikanska presidentvalet står mellan en republikansk och en demokratisk kandidat? Att det bara handlade om Barack Obama och John McCain 2008?

Fel. Vid valet för drygt två år sedan ställde 366 individer upp. De flesta fick förstås bara ett fåtal röster, men de fanns formellt med som kandidater.

Och nu har potentiella presidenter börjat samla sig inför nästa val, det som kommer att hållas tisdagen den 6 november 2012. Den myndighet (Federal Election Commission) som tar emot och registrerar anmälningar till presidentvalet har för närvarande fått in anmälningar från 76 personer. Flera av dem har för övrigt ställt upp i ett flertal val och kan med fog kalla sig för politiska veteraner. Dock utan att kunna skryta över några större framgångar.

Bland de anmälda finns varken Sarah Palin, Mitt Romney, Mike Huckabee, Jim DeMint eller Tim Pawlenty. Åtminstone inte ännu. De har dock fortfarande gott om tid att skicka in sina papper...

Läs mer om några av de mer okända presidentkandidaterna i dagen USA Today.

Dancing with the Stars featuring Bristol Palin

I kväll är det premiär för den nya säsongen av ABC:s Dancing with the Stars och bland de tolv stjärnorna som ska dansa med professionella partners finns Bristol Palin, dotter till Sarah.

Som ni kanske kommer ihåg blev Bristol rejält omskriven för drygt två år sedan. John McCain hade precis, till allas förvåning, utsett Alaskas dåvarande guvernör till sin vice president-kandidat. Sarah Palin hade gjort sig känd som en konservativ kristen med profilerade och hade uttalat sig skarpt mot till exempel sex före äktenskapet, liksom mot sexualundervisning i skolorna och mot preventivmedel och aborter. Istället predikade hon avhållsamhet.

Det blev med andra ord rätt pinsamt när det strax efter utnämningen avslöjades att den 17-åriga dottern Bristol var gravid. Men likt mycket annat, lyckades Sarah Palin krångla sig ur situationen på något sätt. Det unga paret - Bristol och Levi Johnston - gick ut och berättade att de skulle gifta sig med varandra.

Sonen Tripp föddes sedan i december 2008 och några månader sedan bröt paret upp. De hade en snabb återförening för en tid sedan, men skilde sig igen efter bara några dagar.

Nu kommer dock strålkastarljuset åter att riktas mot Bristol. Hon är en av stjärnorna i Dancin with the Stars, som drar igång på prine time-tid i kväll. Hon ska dansa med Mark Ballas och inför premiären har hon bland annat sagt:

"I knew the dancing would be hard, but (questioning) has been non stop. The same questions over and over about my mom".

Hon klagar också över att hennes fötter värker och att hon behöver ha "an attitude".

Bland hennes motståndare i dansens virvlar finns sådana storheter som Michael Bolton (sångare) och David Hasselhoff (skådis i bl a Baywatch).

Mer info för den dansintresserade finns på ABC:s webbplats.

Tea Party-rörelsen rör om i primärval

Det är drygt två månader kvar till höstens mellanårsval den 2 november och valkampanjerna är i full gång både nationellt, delstatligt och lokalt. Det är ju inte bara en tredjedel av senaten och alla 435 platser i representahuset det ska röstas om, utan också delstatliga guvernörer, lokala borgmästare och en hel del annat.

I kväll, tisdag, är en relativt stor förfäktning inför det egentliga valet. Lite av en Super Tuesday. I fem delstater är det primärval, det vill säga respektive parti tar ut sina kandidater i de olika valen. Och Tea Party-rörelsen har satt sin prägel på denna tisdag.

Mest intressanta i kväll är Florida, Arizona och Alaska.

I Florida har det i och för sig varit klart sedan rätt länge vilka kandidaterna till senaten skulle bli. Marco Rubio slog, med hjälp av Tea Party-rörelsen, ut den sittande guvernören Charlie Crist i kampen om att bli republikanernas kandidat till senaten. Crist kommer nu istället ställa upp som oberoende (independent) kandidat i höstens val. Demokraternas kandidat blir Kendrick Meek. Här var det istället republikanernas primärval till guvernörskandidat som väckte mest uppmärksamhet. Rick Scott tog till slut hem segern mot Bill McCollum efter en jämn omröstning. Det innebär ytterligare en Tea Party-framgång.

I Arizona slåss förre presidentkanditaden John McCain mot utmanaren och radioprataren J D Hayworth (också han med stöd från Tea Party-rörelsen). På grund av tidsskillnaden vet jag inte resultatet här ännu, men allt annat än en stor seger för John McCain vore en sensation.

I Alaska spekulerades det tidigare om Sarah Palin skulle ställa upp i senastvalet. Men det gjorde hon inte. Hennes kandidat är istället Joe Miller, en kompis till hennes make. Miller befinner sig långt ut på högerkanten och har även han Tea Party-rörelsens stöd. Han utmanar sittande republikanska senatorn Lisa Murkowski. Även här innebär tidsskillnaden att jag inte kan redovisa något resultat, men Murkowski har haft ett kraftigt övertag i opinionsmätningarna.

Oavsett hur det går i kvällens olika val, står en sak klar:

Den brokiga Tea Party-rörelsen fortsätter att spela en stor roll i de kommande intensiva månaderna fram till valet den 2 november.

Oljekatastrof ändrar Obamas ståndpunkt?

I slutet av januari i år höll Barack Obama sitt första formella tal till nationen, det som kallas State of the Union. Jag skrev om det här på bloggen ett par gånger (se här respektive här).

En av de saker han tog upp var oljeborrning till havs. Det har funnits ett generellt förbud att etablera ny oljeborrning längs USA:s kuster sedan flera år. Detta är något som republikanerna körde som en av profilfrågorna i samband med det senaste presidentvalet. "Drill, baby, drill!" löds stridsropet från både John McCain och framförallt från Sarah Palin.

Obama och det demokratiska partiet har generellt varit mot oljeborrning längs kusterna. Miljöriskerna är för stora, har man menat. Men i sitt State of the Union gick Obama republikanerna till mötes och sa att han nu är för oljeborrning. Sannolikt handlade det om kohandel på hög nivå, det är ju flera viktiga lagförslag på gång i kongressen (några har antagits sedan dess) och det gäller att ge och ta i kompromissandets och förhandlandets förlovade konst - politiken.

Den amerikanska miljörörelsen protesterade högljutt och varnade bland annat för den ökade risken för utstläpp av olja i känsliga havsområden.

Och hur rätt fick de inte?

Med tanke på det som just nu händer vid en oljerigg strax utanför New Orleans, kanske Barack Obama ångrar sin utsträckta hand till republikanerna. Närmast obegripligt stora mängder olja pumpas nu ut i den mexikanska gulfen och mycket talar för att vinden vänder i dag eller i morgon och att det gigantiska oljebältet sakta kommer att flyta in mot en Mississippi-deltat, en biotop som formligen kryllar av liv som det ofta gör där salt och sött vatten möts.

Der ska bli intressant att se om oljekatastrofen i Gulfen innebär att Barack Obama ändrar sin inställning när det gäller oljeborrning längs kusterna.

Sarah Palin på presidentvals-turné (?)

Nu kommer ni garanterat få höra talas om henne igen. I morgon, tisdag, publiceras Sarah Palins bok "Going Rogue - An American Life", som redan är en storsäljare bara i antalet förhandsbokade exemplar. Titeln är väl rätt svår att översätta klockrent till svenska, men enligt uppgift så ska John McCains stab vid något tillfälle sagt att Palin "is going rogue", dvs at hon använde ohederliga och oschyssta metoder eller argument - de hade ju en del otalt med varandra... Men begreppet ligger även nära ett annat begrepp som använts flitigt för att beskriva både McCain och Palin: Mavericks (ungefär orädda personer som går sin egen väg).

"Going Rogue" är med andra ord både en passning till McCains gäng och en markering att Palin både är självsäker och går sin egen väg, ledd av sin övertygelse mer än av partilojalitet. Ska bli intressant att se vad den svenska översättningen blir. "Mot strömmen"?

Hur som helst. I och med utgivningen inleder Sarah Palin en lång bussturné runt USA och det finns dom som menar att detta i själva verket är inledningen på hennes kommande presidentvalskampanj. Som vice presidentkandidat åkte hon också på bussturné, vilket blev en slags symbol för det hon vill förknippas med: En person som står på den enkla människans sida. Inga lyxiga plan eller limousiner. En "hockeymom" som vet vad hon talar om och som bygger sin politiska idé på verklighetsbaserade erfarenheter.

Många kallar det populism. Och det är det väl naturligtvis på många sätt. Vi lär få höra en och annan förenklad beskrivning av förhållanden, rätt många slagfärdiga klyschor och en hel del tuffa ord riktade mot Barack Obamas planer på att reformera sjukvården och andra tecken på att staten nu håller på att ta över bestämmanderätten över enskilda människors liv.

I somras arrangerades en mängd så kallade tea parties runt om här i USA. Det var konservativa, anti-Obama-möten som ofta samlade tusentals besökare. Mycket talar för att Palins möten under sin turné kommer att bli av samma karaktär, vara minst lika välbesökta och dessutom uppmärksammas rejält medialt. Frågan är om hennes framträdande den närmaste veckorna kommer att räcka ända fram till en nominering som republikanernas presidentkandidat. Jag tror det inte. Men man ska nog aldrig räkna bort Sarah Palin...

Måste också nämna att det finns minst två alternativa "Going Rogue"-böcker, "Going Rouge - an American Nightmare" (med texter av bland andra gänget runt The Nation) samt "Going Rouge, The Sarah Palin Rogue Coloring & Activity Book". Märkligt nog släpps även dessa precis nu...

Skevt fokus efter vårdtal i kongressen

Två dagar sedan Barack Obama höll sitt stora vårdtal inför den samlade kongressen och eftersnacket har mest handlat om Joe Wilson. Den republikanske ledamoten i representanthuset skrek ju "You lie!" till presidenten mitt under dennes tal. Och kors vilket liv det blev.

Alla tidningar, radionyheter och TV-bolag fylldes av indignerade inlägg från såväl demokrater och republikaner som vanligt folk och politiska kommentatorer. John McCain var snabbt ute och fördömde sin partikollega:

"Totally disrespectful. No place for it in that setting or any other and he should apologize immediately."

Wilson jagades av medierna från tidig morgon på torsdagen och fann det för gott att sitta inne på sitt kontor och trycka. När han till slut ändå var tvungen att gå ut, kommenterade han det hela mycket kort och sa att han bett om ursäkt. Han har ställt in sitt planerade deltagande i en demonstration mot Obama. Hans webbsida kraschade på grund av trycket.

Även i dag, fredag, har diskussionen pågått på ledarsidor och nyhetsplats. Man kan ju möjligen tycka att det blivit ett aning skevt fokus i det här ämnet. Men det var kanske det som Wilson ville uppnå?

Apropå nyheter, så kan jag som första svenska nyhetskanal meddela att Christer Fuglesang precis landat efter sitt senaste rymdäventyr. Landningen skedde för två minuter sedan i Kalifornien.

Något tydligare Obama i kongressen

Barack Obama talade i omkring 45 minuter inför kongressens båda kamrar nu i kväll. Och hur ska man sammanfatta talet?

Ja, på vissa punkter var han tydligare än tidigare, t ex:

• Han förordar en "public option", dvs en statligt driven sjukvårdsförsäkring. Dock i liten skala, särskilt utformad för dem som inte tidigare har haft någon möjlighet att teckna försäkring.
• Han vill ha ett "individuellt obligatorium" - dvs att alla enligt lag ska ha en minimiförsäkring.
• Han vill införa en statligt organiserad "Insurance Exchange", en slags försäkringsbörs, där "småkunder", individer och småföretag, kan gå samman och via staten förhandla fram bra villkor och låga premier med försäkringsbolagen.
• Regelverken kring försäkringsbolagen ska skärpas och tillsynen av dem ska förbättras. Patienter med t ex kroniska sjukdomar eller tidigare konstaterade diagnoser - som botats - ska inte behöva betala högre premier än "helt friska".
• Han kan tänka sig skattelättnader och avdrag för individer som själva upphandlar sin försäkring. Detta är i grunden ett förslag som kommer från republikaner, bl a John McCain.

Annars var presidenten rätt kritisk mot kongressledamöterna, som inte lyckats skaka fram något färdigt förslag på vårdreform. Han tyckte att en stor del av sommarens debatt om reformen varit våldsamt överdriven och innehållit en del rena lögner, exemplifierat med de så kallade "deathpanels" som bland andra Sarah Palin pratade om.

"Det är dags att gå från ord till handling", sa han och spände ögonen i ledamöterna.

En relativt stor del av talet ägnade han åt tillbakablickar. Inte minst i samband med att han berättade om ett brev från Ted Kennedy, som han tog emot efter senatorns död för ett par veckor sedan. Budskapet i brevet var att Obama inte ska ge upp frågan om sjukvårdförsäkring för alla.

Obamas besök i senaten hettade till rätt rejält när den republikanske representanthusledamoten Joe Wilson, South Carolina, plötsligt skrek "You lie!". Ett etikettbrott som senare fördömdes av flera ledamöter. I den amerikanska kongressen ska man behandla sin president med respekt, även om man inte håller med i sakfrågorna. En knapp timme senare fick sökningen "Joe Wilson" + "you lie" nästan 4 000 träffar... Jag misstänker att klippet redan finns på You Tube.

Det finns garanterat all anledning att återkomma i frågan om vårdreformen. Nu ska jag kolla hur det går för Söderling mot Federer i US Open.

Lobbyister laddar upp inför sjukvårdsförändringar

En av våra bästa vänner här i Washington DC arbetar som framgångsrik lobbyist på ett stort amerikanskt livsmedelsföretag. Varje gång vi träffar henne så har hon nya berättelser om sitt nätverkande med politiker och andra beslutsfattare inom livsmedelssektorn. Hennes företag satsar årligen stora summor på att bygga upp goda och strategiska kontakter i kongressen och i Vita Huset.

Totalt finns det omkring 35 000 registrerade lobbyister i Washington DC. De senaste sju åren har antalet mer än fördubblats. Det är uppenbart att företagen anser att detta är en investering som betalar sig.

Men det stannar inte där. Många företag bidrar också med pengar till enskilda politiker. Senast häromdagen publicerade Consumer Watchdog en rapport som visar att försäkrings- och läkemedelsbolag donerar mångmiljonbelopp till politiker som är aktiva eller har stor makt inom hälso- och sjukvårdssektorn. Läs även om rapporten på Washington Post.

Anledningen är naturligtvis den kommande stora reformen av det amerikanska sjukvårdssystemet. De bolag som känner sig mest hotade av förändringarna är också de som är aktivast när det gäller lobbying och donationer.

John McCain är den som tagit emot mest av alla politiker i kongressen. De senaste tre åren har det flutit in omkring två miljoner kronor på hans kampanjkonto från företag inom hälso- och sjukvårdssektorn. På listan, som omfattar de tio största mottagarna i senaten respektive representanthuset, finns 13 republikaner, 6 demokrater och 1 oberoende ledamot.

Stöd från näringsliv till enskilda politiker är omdebatterat och bara det faktum att Washington Post skriver om det är en indikation på att det är kontroversiellt. Den här diskussionen är extra intressant när det gäller hälso- och sjukvårdssektorn, där det finns många olika intressen och där flera av dem har oerhörda resurser för att påverka opinion och beslutsfattare.

Den kommande förändringen av sjukvården är en av de största inrikespolitiska reformerna på decennier här i USA. Det kommer också att bli en rejäl holmgång mellan olika intressen. Vi kommer säkert att få se en hel del fula tricks de närmaste åren...

Den amerikanska sjukvården är sjuk

Nu verkar alla eninga: Den amerikanska sjukvården är kass. Den kostar mest i världen men levererar långt ifrån den bästa vården. Tvärtom. Vid i stort sett alla internationella jämförelser av mätbara relationer mellan insatser och resultat, placerar sig USA halvtaskigt. I några fall rentav heltaskigt.

I USA är hälso- och sjukvårdens andel av BNP drygt 16 procent, vilket gör sektorn till den enskilt största i amerikansk ekonomi. I Sverige är motsvarande andel ungefär hälften så stor. Något mer, drygt 9 procent, om man räknar in kommunernas äldreomsorg.

Som den framtids- och omvärldsanalytiker jag understundom brukar kalla mig, tycker jag alltid det är intressant att blicka framåt. Skulle kostnaden för den amerikanske hälso- och sjukvården fortsätta öka på samma sätt som den gjort det senaste decenniet, kommer dess andel av BNP vara 25 procent om knappt 20 år. Och ungefär hälften av BNP om 75 år.

Det säger sig självt att detta är en totalt ohållbar utveckling.

De senaste veckorna har det skrivits och debatterats mycket om det här i amerikanska medier. Det verkar som det plötsligt - i och med Barack Obamas valseger - blivit tillåtet att se och säga det som varit uppenbart för de flesta utomstående betraktare under många år: Det är något sjukt med den amerikanska sjukvården.

Tidskriften Time hade i sitt näst senaste nummer vården som tema under rubriken: "The Sorry State of the American Health". Bland annat slår man fast att: 1. USA spenderar mycket mer på sjukvård än någon annan nation; 2. Amerikaner är inte motsvarande mer friska. Kortare levnadslängd, högra spädbarnsdödlighet än jämförbara länder är några indikationer på att något inte stämmer.

Som många andra konstaterar tidskriften att det finns extremt bra sjukvård för den som kan betala för den. Men när det gäller genomsnittlig basvård "the US is starting to fall behind - far behind".

Problemet med amerikansk hälso- och sjukvård handlar i grunden om ineffektivitet. jag har tidigare skrivit att det läcker oerhörda mängder pengar från vården på grund av icke vårdrelaterade kostnader. Främst är det alla försäkringsbolags kostnader för administration, utredningar, jurister etc. Men problemet går djupare än så. Det finns inga incitament i det amerikanska systemet för att spara på kostnaderna. Tvärtom ligger det i sjukvårdens intresse att sälja mer och dyrare tjänster och produkter till oss konsumenter, patienter. Så länge vi betalar, via våra privata sjukvårdsförsäkringar, via Medicaid eller via egen plånbok, så är det bara att fakturera. Ju mer desto bättre.

Två hälso- och sjukvårdsforskare, Shannon Brownlee och Ezekiel Emanuel, skrev nyligen om den amerikanska sjukvårdens många myter. Efter att ha gjort upp med självbilden av världens bästa sjukvård och liknande, kom de in på några intressanta spår. Först och främst myten om att en allmän hälso- och sjukvårdsförsäkring skulle kosta oerhört mycket mer för den genomsnittliga amerikanen. Detta var något som t ex John McCain hävdade när han argumenterade emot Barack Obamas förslag om hälso- och sjukvårdsreform och en mer allmän sjukvårdsförsäkring.

I det korta perspektivet kan en sådan reform innebära merkostnader. Men alla beräkningar som gjorts visar att det på lång sikt kommer att innebära väsentliga besparingar, bättre användade av vårdresurser och mindre slöseri - förutsatt att reformen genomförs på ett vettigt sätt. Brownlee/Emanuel pekar bland annat på Sverige som ett föredöme avseende effektivt användande av begränsade resurser.

Enligt de båda forskarna lever många amerikaner med villfarelsen att de inte har några kostnader för sin sjukvårdsförsäkring, eftersom den betalas av arbetsgivaren. Och att därför innebär en merkostnad om man plötsligt ska betala högre skatt för en allmän försäkring. Men i själva verket är det ju ett löneutrymme som man via en gemensam överenskommelse lagt på en försäkring istället för i lönekuvertet.

En annan myt som Brownlee/Emanuel gör upp med är att det inte finns någon acceptans för att reformera det amerikanska sjukvårdssystemet. I själva verket visar studier att endast en liten minoritet av amerikanerna tycker att de rådande systemet fungerar bra. Sju av tio anser att det behövs "major changes, if not a complete overhaul".

Washington Post, slutligen, spär på med en stor artikel i dag: "US Not Getting What We Pay For - Many Experts Say Health-Care System Inefficient, Wasteful" lyder rubriken.

Enligt artikeln är allt fler eniga om att den amerikanska sjukvården är på helt fel väg. Den är inte bara ineffektiv och slösar bort stora resurser, den är dessutom rentav hälsofarlig. Uppemot hundra tusen amerikanska patienter beräknas dö i onödan varje år på grund av felbehandlingar, klantighet eller missbedömningar i vården.

Blåsta medier

Den liberala och Obama-vänliga nyhetskanalen MSNBC har gått på en blåsning. Stationen kunde i måndags "avslöja" vem som stod bakom de interna läckorna från McCain-kampanjen - de där som baktalade sarah Palin i princip omedelbart efter valet ("hon trodde Afrika är ett land").

"Läckan heter Martin Eisenstadt och är en av McCain's politiska strateger", sa MSNBC:s nyhetsankare David Shuster.

Enligt ankaret hade Eisenstadt gått ut på sin egen blogg och avslöjat sig som läckan.

Problemet är bara att Martin Eisenstadt inte existerar. Han är en påhittad existens, en karaktär i en eventuellt kommande TV-serie skapad av två manusförfattare.

"The story was not properly vetted and should not have made air", sa MSNBC:s talesman i en kommentar.

Huruvida Palin faktiskt trodde Afrika är ett land och inte en kontinent är en helt annan historia. I svenska medier (Aftonbladet) har det felaktigt skrivits att hela storyn därmed var fel, men det finns sannolikt källor i McCain-staben som faktiskt läckt det här till en av de andra TV-kanalerna, den konservativa och McCain-vänliga Fox News. Utan att det har något att göra med att den här falska källan nu gick ut och tog på sig skulden.

Även svenska medier kanske ska fundera på sin käll- och faktakontroll...

Den sista färden in i rasistfästet

New York Times i går. Ni ser var "rasistbältet" går, ju rödare desto mer. Till höger skymtar en typisk invånare i södra Appalacherna.

Nästa vecka har jag planer på att åka på en tvådagars kombinerad arbets- och vandringsresa till Appalacherna. Bergskedjan löper i princip längs hela den östra sidan av USA och når så småningom ända upp över gränsen till Kanada.

Denna begskedja består inte enbart av vackra skogar, dalar och toppar på runt 2 000 meter. Här bor också folk. Delar av Appalacherna är rentav kända för sina invånare.

Har ni sett filmen "Den sista färden" (Deliverance) förstår ni vad jag menar. Den utspelar sig i södra Appalacherna, närmare bestämt i delstaten Georgia. Och folket här är väl lite, vad ska jag säga... speciellt? En av de mer berömda scenerna från denna tämligen obehagliga men mycket sevärda film är "Duelling Banjos".

Nåväl. I gårdagens New York Times fick jag en del av mina fördomar om invånarna i Appalacherna bekräftade. Tidningen hade gjort en genomgång över hur befolkningen i alla amerikanska kommuner ("counties") har röstat i detta presidentval jämfört med 2004. Kartan domineras kraftigt av blå färg, vilket innebär att demokraterna ökat sin väljarandel.

Med ett tydligt undantag. Appalacherna. Där lyser det rött. Och särskilt rött lyser det i södra Appalacherna. Här har alltså republikanerna ökat sin röstandel jämfört med fyra år sedan. Detta trots den totala jordskredsseger som Obama/Biden tog hem.

Förklaring? Rasism.

I dessa ofta isolerade trakter dominerar vit, fattig befolkning med dålig skolunderbyggnad. Alla som tillhör denna grupp behöver naturligtvis inte vara rasister, men det är ett faktum att främlingsfientlighet är mer utbredd här. Och Barack Obama står för något främmande och för många också skrämmande:

"Jag är bekymrad över att ha en svart man över mig" sa en kvinna som N Y Times pratat med. En annan kunde inte tänka sig att rösta på en kandidat som har ett muslimskt namn (Obama har ju "Hussein" som mellannamn). Flera är oroliga över vad resultatet i presidentvalet kommer att leda till. "De (svarta) kommer att bli mer aggressiva". "Det kommer att bli upplopp".

Enligt N Y Times anger ungefär hälften av de som röstade på McCain i vissa kommuner rasfrågan som direkt avgörande. Det är till dessa trakter jag ska resa nästa vecka.

Hör jag inte redan lite svag banjomusik därborta i fjärran...

Det egentliga valresultatet

Visst, Barack Obama vann en jordskredsseger över John McCain. Men vem kom på tredje plats i presidentvalet? Och fjärde?

Amerika-reportage kan med stolthet presentera det egentliga valresultatet. Observera dock att siffrorna är avrundade och fortfarande en aning preliminära (omkring 98 procent av valdistrikten är färdigräknade när detta skrivs).

1. Barack Obama (D), 65 300 000 miljoner röster
2. John McCain (R), 57 400 000
3. Ralph Nader (Various Parties), 680 000
4. Bob Barr, (Libertarian Party) 500 000
5. Chuck Baldwin (Constitution Party), 180 000
6. Cynthia McKinney (Green Party), 146 000
7. Ron Paul (Various Parties), 20 000

Det finns ett antal röster som ännu inte är räknade. Det handlar bland annat om en del distansröster (poströster) samt röstsedlar som är skrivna för hand, t ex om man vill rösta på en kandidat som inte finns förtryckt eller inlagd i de röstdatorer som används på vissa håll.

Detta innebär att t ex libertarianen Ron Paul sannolikt kommer att få rätt många fler röster än de 20 000 som hittills redovisats.

Lite udda valhistoria slutligen:

Ralph Nader har ställt upp i fyra val. Redan 1996 var han presidentkandidat för det amerikanska miljöpartiet och fick nästan 700 000 röster. År 2000 kom det berömda valet då han anklagades för att ha fällt Al Gore genom att samla ihop nästan tre miljoner röster. Sannolikt hade de flesta av dessa väljare valt att stödja Gore om inte Nader ställt upp. Vid förra valet ställde Nader upp som oberoende kandidat och fick drygt 460 000 röster. Han ökade alltså årets valresultat med nästan 50 procent jämfört med föregående val.

Oberoende kandidaten Ross Perrot fick nästan 20 miljoner röster eller 19 procent vid valet 1996, vilket är den största röstandel som en tredje kandidat fått i modern tid. Perrot ställde även upp i valet efter och fick då 8 miljoner röster (drygt 8 procent).

Det amerikanska miljöpartiet (Green Party) har aldrig haft några särskilt stora framgångar i samband med presidentval i USA, bortsett då från Naders kandidatur 2000 (Nader kandiderade för miljöpartiet 1996 och 2000). Annars har partiet legat rätt stabilt på mellan 100 000 och 150 000 röster. Det motsvarar ungefär 0,1 procent i snitt.

Flera socialistpartier har genom åren ställt upp med kandidater i presidentvalet och som mest har man fått runt 10 000 röster. Vid årets val kandiderade bland andra socialisten Brian Moore. Jag har inte hittat något valresultat på honom ännu.

Nytt röstrekord i USA

Aldrig förr har en presidentkandidat fått så många röster som Barack Obama fick i tisdags. Det slutliga resultatet är ännu inte klart, men just nu är siffran uppe i drygt 64 miljoner. Redan det är två miljoner fler än som stödde George W Bush 2004. Och då finns det rätt många röster kvar att redovisa. John McCain ligger för närvarande på omkring 56,5 miljoner röster.

Röstdeltagandet har aldrig varit så här stort i USA. Preliminärt uppges 64 procent av de röstberättigade ha utnyttjat sin rätt. Det är en remarkabel ökning jämfört med tidigare år. Från 1970 och fram till 2004 låg röstdeltagandet i USA på mellan 50 och 55 procent. Sedan 1996 har trenden varit långsamt stigande och vid förra valet var röstdeltagandet för första gången på många decennier över 55 procent - 56,7 för att vara exakt.

USA går därmed tvärsemot många andra i-länder, där röstandelen sjunker liksom antalet partipolitiskt aktiva. Det är garanterat många som nu noga studerar utvecklingen i USA: Hur kommer det sig att det politiska engagemanget här är större än någonsin när det minskar på många andra håll? Intressant fråga och sannolikt finns det mer än ett svar.

Storseger för historisk Obama

Valet är långt ifrån färdigräknat när detta skrivs, men som väntat kommer det att bli en storseger för Barack Obama och hans VP Joe Biden.

Således skrivs nu amerikansk historia. För första gången kommer en person som inte är helvit att ta plats i Vita Huset. Barack Obama är ju hälften av varje - mamman var vit och pappan svart.

Vad det definitiva slutresultatet kommer att bli är alltså oklart, men det är inte otänbart att Obama når upp till drömgränsen 300 elektorsröster. Fast det räcker med 270.

72-åringen John McCain avrundar nu sannolikt sin långa politik-karriär. Han har kvar sin plats i senaten fram till 2011, men han lär inte ställa upp till omval. Kanske skulle han istället satsa på en karriär som komiker? Han var riktigt kul i senaste Saturday Night Live.

Sarah Palin kommer säkert att återkomma i rampljuset. Det spekuleras redan för fullt att hon har planer inför presidentvalet 2012. Och den gången lär hon inte nöja sig med VP-kandidaturen.

Många tittade på Obamas TV-reklam

Drygt 33 miljoner amerikaner tittade på Barack Obamas halvtimmeslånga TV-reklam på "prime time" i förrgår, onsdag. Det är mer än var tionde amerikan och mer än så om man bara räknar bort alla de som är för unga för att rösta.

Det är således inga tvivel om att kampanjen och dess "Infomercial" nådde ut till en bred allmänhet. Men nådde budskapen fram? Och påverkades osäkra väljare? Det är naturligtvis svårare att svara på.

De senaste opinionsundersökningarna, publicerade nu på morgonen, ger inga indikationer åt något håll. Barack Obama har en stabil nationell ledning på omkring 7-10 procentenheter i de flesta undersökningarna.

Vad som är intressant är att Obama fortsätter att dominera de flesta av de så kallade "swing states" och att han även hotar McCain i en del tradiditionellt republikanska delstaterna. Med tanke på det amerikanska systemet med majoritetsval - vinnaren i en delstat får samtliga elektorer oavsett om vinstmarginalen är liten eller stor - kan det alltså bli en riktigt jordskredsseger för Obama om han har marginalerna på sin sida.

Aktiekurser och opinionssiffror

Finns det ett direkt samband mellan utveckligen på börsen och opinionssiffornas förändringar? Enligt grannen, som jobbar som politisk reporter på ett av de större TV-bolagen, går det att avläsa förändringar i opinionen i nästan exakt korrelation med aktiekurserna. Faller index med fyra procent, faller McCains siffror med fyra procent. Stiger börsen med tre procent, faller Obamas opinionssiffror med motsvarande.

Hon hade inga konkreta belägg för teorin, men hade pratat en hel del med en av McCains närmaste medarbetare som noga följt utvecklingen under de senaste månaderna och som tyckte sig se ett mönster.

Skulle det här stämma så kan det bli ett jämnare val än vad de flesta (inklusive jag själv) tror. Aktiekurserna har stigit en del de senaste dagarna och även i dag har den amerikanska börsen inlett uppåt.

Samtidigt har det i dag publicerats flera opinionsmätningar som talar om ett ökat försprång för Obama, både nationellt och i de nyckelstater som i praktiken kommer att avgöra valet.

I går visades också den omtalade, halvtimmeslånga Obama-filmen på bästa sändningstid i ett antal TV-kanaler. Jag såg delar av den och kunde konstatera att den var proffsig och snygg. Enligt uppgift har den kostat mellan 3,5 och 5 miljoner dollar. Jag vet inte om denna kostnad bara är vad det kostar att boka upp reklamtiden i TV-kanalerna eller om produktionskostnaden också är inkluderad. Hur som helst så har ju inte Obama ont om pengar till sin kampanj.

Frågan är hur mycket filmen påverkar opinionen. Det skulle vara intressant att se siffror på hur många som faktiskt såg den - och hur många som påverkades av den.

Om val och aborter i South Dakota

Valdagen den 4 november handlar inte enbart om presidentval. Nya guvernörer ska väljas i elva delstater. 35 nya senatorer likaså. Liksom samtliga 435 ledamöter i representanthuset.

Dessutom kan många medborgare välja både ledamöter i delstatsparlament och lokala politiker. Här i Washington DC står till exempel de 13 platserna i lokala Council of the Districkt of Columbia på spel den 4 november. Tolv av platserna innehas i dag av demokrater, för övrigt.

Men valdagen innehåller mer. Invånarna i South Dakota ska säga ja eller nej till aborter. Och mycket talar för att det blir ett nej.

Abortdiskussionen är intensiv i USA. Sedan 1973 finns det ett beslut ("Roe v. Wade") i Supreme Court, Högsta Domstolen, som innebär att abort är legalt i hela landet med en del skillnader i detaljer.

Högsta Domstolens beslut har ifrågasatts ett flertal gånger och flera delstater är på gång för att få frågan prövad igen. Även John McCain har markerat att han vill ha en förändring när det gäller aborträtten och att beslutet om legalitet ska ligga på delstatsnivå.

Redan för ett par år sedan fick invånarna i South Dakota, en av de mest konservativa delstaterna i USA, rösta om aborträtten. Den gången blev det en seger för dem som ville ha kvar de rådande reglerna.

Nu är det alltså dags igen. Och den här gången tror många att abortmotståndarna kommer att vinna. Anledningen är främst att förslaget ser annorlunda ut den här gången. Det ska t ex vara tillåtet med aborter när en kvinna blivit gravid på grund av våldtäkt och/eller incest. Förra gången var det den absoluta abortlinjen som gällde, det vill säga den som Sarah Palin förordar och som inte ger en kvinna rätt till abort under några omständigheter förutom vid akut hot mot hennes liv.

Förslaget om ett "mjukare" abortförbud kan alltså vinna omröstningen i South Dakota den 4 november. I praktiken betyder dock inte detta beslut något förrän HD ändrat sitt prejudikat. Det finns flera delstater som redan har "vilande" beslut om abortförbud, som kommer att träda i kraft om HD t ex bestämmer att rätten att fatta beslut om abortlagstiftning ska ligga på delstatsnivå.

South Dakota anses redan i dag ha de mest restrektiva abortreglerna i landet. Bland annat måste en läkare informera en kvinna som vill göra abort att hon löper ökad risk att begå självmor. Det finns det inte en enda läkare i delstaten som genomför aborter i dag. Läkare flygs in från Minnesota till den enda abortkliniken, som ligger i Sioux Falls.

Den omvända Bradley-effekten

Det är tio dagar kvar och ingenting talar för att John McCain/Sarah Palin kan vända på det här. Opinionsmätning efter opinionsmätning visar att Barack Obama/Joe Biden leder övertygande både nationellt och i de viktigaste "swingstaterna".

Det enda som möjligen skulle kunna tala emot Obama är den så kallade Bradley-effekten. Den kallas så efter Tom Bradley, en svart polititiker i Kalifornien som ställde upp i guvernörsvalet 1982. Bradley ledde klart i alla undersökningar inför valet men förlorade ändå. Vad man säger i en opinionsundersökning är en sak. Särskilt om man blir intervjuad eller inte kan garantera sin anonymitet. Svaren blir då ofta politiskt korrekta.

När man sedan står där för sig själv i röstbåset så är anonymiteten garanterad och då kastar man bort korrektheten. Man uppger en sak men handlar på ett annat. Ett välkänt fenomen i samband med enkäter och olika former av studier.

Således ska inte Obama/Biden vara alltför säkra på deras till synes stora ledning.

Å andra sidan har man här i USA börjat prata om den omvända Bradley-effekten. Det handlar om vita konservativa personer med arbetarbakgrund, som av tradition har haft svårt att acceptera african-americans som likvärdiga. När de pratar med varandra så är de troligen oerhört fördömande mot Obama, som ju dessutom har Hussein som mellannamn...

Men när de står där i valbåset så tänker de på hur hårt de drabbats av den finansiella krisen, på hur stor risken är att de kan bli arbetslösa och att de och deras barn sannolikt behöver hjälp och stöd från samhället. Och då blir det ändå en röst på Obama/Biden. Det är ju ingen som ser...

Vågar McCain utmana?

Medierna här i USA spekulerar i om John McCain ska våga konfrontera Barack Obama i kväll med anklagelserna om samröre med en före detta "terrorist" - William Ayers. McCain blev kritiserad (bl a av Obama själv) för att han inte gjorde det under den förra debatten, trots att han i sina tal och i annonser varit väldigt explicit kring detta.

I en radiointervju i går lovade han i princip att ta upp anklagelsen. Vi får väl se. Grejen är att McCain-kampanjen kraftigt tonat ner de värsta nedsmutsningstricksen de senaste dagarna. Istället har man försökt föra fram olika budskap om den finansiella krisen. Så det verkar som om republikanernas kampanj snarare är inriktad på att ta en något mer seriös och saklig diskussion, eftersom fulkampanjen uppenbarligen inte lönat sig. Åtminstone inte om man får tro opinionsundersökningarna.

I går presenterade McCain ett förslag som bland annat innebär skattelättnader på totalt drygt 50 miljarder doller för pensionärer och arbetslösa. Problemet är bara att man ligger efter. I måndags presenterade demokraterna och Obama ett stimulanspaket på runt 60 miljarder dollar, som även det fokuserar på skattelättnader för pensionärer samt subventioner för hårt drabbade bostadsägare.

Kvällens debatt anses allmänt vara McCains sista chans att vända opinionen. Det kommer att bli väldigt intressant att se om han lyckas. Det har hänt förr.

Fast jag har ju redan utropat Obama som segrare och det står jag fast vid...

Populisten Palin

Det var två helt olika möten. Ett präglades av en intellektuell och närmast akademisk karaktär. Det andra av en populism som fick mig att minnas ny demokratis valmöten under början av 1990-talet.

Jag har varit i Virginia, en swing state där både demokrater och republikaner nu satsar för fullt. I söndags kväll talade Bill Clinton inför 5 000 personer vid universitetet i Richmond. Dagen efter, på Columbus Day, var det dags för Sarah Palin som drog runt 10 000 personer till den stora motorstadion utanför Richmond.

Ni kan ju gissa vem som var intellektuell respektive populist.

Skillnaden var faktiskt slående. Bill Clinton, som talade utan manus, framstod nästan som en folkbildare i sitt tal. Han redogjorde för hur det ekonomiska systemet fungerar, vilka konsekvenser den finsiella krisen kan föra med sig och vilka tänkbara motåtgärder som finns. Han tog upp hälso- och sjukvården och la fram fakta om hur mycket den egentlig kostar, hur (lite) effektiv den är i internationella jämförelser och varför en allmän sjukvårdsförsäkring i själva verket är en samhällsekonomiskt lönsam affär eftersom en sådan minskar de enorma ekonomiska läckor som finns i dagens system. En stor del av de 16 procent av BNP som sjukvården kostar i USA, går åt till kringkostnader. Jurister, försäkringsbolag, utredare, byråkrater. Ungefär tre procent går till de rena vårdinsatserna.

Sarah Palins tal var hårt manusbundet och innehåll väldigt få konkreta sakpolitiska redovisningar. Däremot en mängd klyschor och slagord staplade på varann. Det handlade om "drill, baby, drill" (om att utvinna mer olja i USA), om att John McCain är den enda presidentkandidaten som "verkligen kämpat för dig" (om McCains tid som marinsoldat) och om att "USA behöver en president som vet vad det betyder att leda" (om McCains ledaregenskaper). Och så vidare. Palins tal bemöttes av enormt bifall och stämningen var stundtals extatisk.

Det får mig att minnas Ians och Berts framfart med Vivianne Franzén som torped sommaren 1991. Ni vet, den där sommarturnén med drickarbackar. Jag var på några av deras möten i egenskap av reporter och upplevde samma blandning av ren populism, stämningshöjande grepp, förenklade och hårdvinklade budskap och i nästan ingenting alls av sakpolitik, folkbildning eller resonerande.

Då räckte den stämningen ända in i riksdagen.

Det ska bli intressant att se om den polulistiska Palin kan lyfta den tröge McCain - som mer och mer framstår som en tämligen förvirrad och trött gammal man - och om hon, tillsammans med ett något lugnare finansiellt läge, kan få kampanjen att jämna ut sig något. Just nu leder Barack Obama/Joe Biden stort i alla opinionsundersökningar.