Om boxningens vidare betydelse

Min gamle far, salig i åtanke, brukade ofta referera tillbaka till sin tid som boxare. Sporten har därför alltid betytt något särskilt för mig, en mycket märklig blandning av rent logiskt och intellektuellt avståndstagande och en mer känslofylld kärlek till the noble art of self defence (som boxningen brukar kallas lite hycklande - det hela går ju ytterst ut på att slå ner sin motståndare).

Boxningen innehåller ofta all tänkbar mänsklig dramatik, både inom och utom ringen. Historierna blir påfallande ofta rent episka - det kan handla om hjältesagor, historiska matcher, djup tragedi. Sportens tradition, kultur och begrepp ses ofta som en symbol för något mycket större än bara två personer som försöker skada varandra så gott det går.

Dessa tankar slog mig när jag tittade på den första titelmatchen i boxning som genomförts i Washington DC på nästan 20 år: Regerande mästaren Amir Khan mötte i lördags hemmasonen Lamont Peterson. Och när jag läser referaten och kommentaterna efter matchen blir det än tydligare: Lördagens kamp handlade om mycket mer än om några mästerbälten.

Peterson är 27 år och uppvuxen i den fattiga sydöstra delen av DC. Han och hans bror var hemlösa i unga år och enligt legenden togs de båda omhand om en boxningstränare som såg till att ge dom en stabil social grund i livet. Istället för att försvinna ut i en värld av kriminalitet och droger - som så många killar gör just i dessa stadsdelar - började de träna boxning.

Lamont Peterson sågs tidigt som en talang och han har kämpat sig igenom alla stadier inom sporten: ungdomsåren, amatöråren, de första stapplande stegen ut i proffslivet. I lördags stod han så vid sina drömmars mål: En match om världsmästartiteln.

Det hela påminner inte så lite om den helamerikanska Rocky-sagan. Den fattiga killen utan förutsättningar som mot alla odds och med stenhårt arbete lyckas. Flera skribenter drar för övrigt parallellen just till Rocky när de nu kommenterar fighten i efterhand.

Förutsättningarna var givna: britten Khan (född i England av pakistanska föräldrar), en erkänt mycket skicklig och dessutom elegant boxare, var skyhög favorit. Gatubarnet Peterson skulle vara nöjd med att ha nått fram till en titelmatch. Att han faktiskt skulle kunna vinna titeln var i det närmaste otänkbart.

Och matchen inleddes precis som de flesta trodde. Peterson åkte ner i golvet efter en knock down. Han var snabbt uppe, utan att direkt se skakad ut. Men det här var ju bara början. Utan tvekan skulle det bli en enkel vinst för Khan.

Sedan hände det något. Lamont Peterson trummade envetet på. Utan någon större finess, förvisso, men effektivt, envist och aggresivt. Han drev Khan bakåt med bestämda rörelser och mängder av kroppslag. Ju längre matchen led, destor mer frustrerad blev Amir Khan. Särskilt efter att ringdomaren tagit bort poäng från honom för att han knuffat bort Peterson - två gånger dessutom.

Matchen gick tiden ut. Och den osannolika drömmen blev sann: Den fattiga pojken från DC:s sydöstra gator tilldömdes segern.

Khan och hans team var naturligtvis bestörta och klargjorde genast att de blivit bestulna på segern genom en enögd hemmadomare.

"Nu förstår jag varför inte Washington DC har fått arrangera några titelmatcher på 20 år", kommenterade Amir Khan efteråt.

Men faktum kvarstår: Lamont Peterson är numera världsmästare i boxning. Och det är stort, oerhört stort, i en stad som är totalt svältfödd på framgångar både inom sport och inom i stort sett alla andra områden som tänkas kan.

För så här är det: Den amerikanska huvudstaden har det tungt just nu. Efter några år med relativa framgångar - som minskad kriminalitet, mindre social utsatthet, bättre skolor, färre fall av korruption - har det mesta gått åt fel håll de senaste åren.

Sta'n är, för att tala boxningsspråk, hårt pressad mot repen igen och det är en tidsfråga innan den är nere för räkning. Skandalerna för borgmästaren som tillträdde för två år sedan, Vincent Gray, har duggat tätt. Representanter i hans kommunstyrelse anklagas för att ha lurat till sig stora belopp eller andra slags fördelar, några är föremål för polisutredningar och har sannolikt åtal att vänta. Flera av hans centralt anställda har likaså blivit misstänkta för olika former av mutbrott och andra former av regelbrott.

Arbetslösheten i de fattiga områdena är rekordhög, klyftorna mellan de välbärgade och de utsatta statdselarna har aldrig i modern tid varit så stora, skolresultaten går åt fel håll igen efter flera års positiv trend. Exemplen är många och hopplösheten breder ut sig. Inte ens idrottslagen skänker någon tröst i bedrövelsen: Nationals (baseball) tillhör ligans sämsta lag och var inte nära slutspel. Redskins (american football) förlorar match efter match. Wizards (basket) får inte spela på grund av lock out. DC United (fotboll) nådde inte heller slutspel.

Inte ens hockeylaget Capitals spelar bra just nu och ligger för närvarande och balanserar på gränsen till att kvalificera sig till play off (även om det fortfarande är många matcher kvar).

Därför är Lamont Petersons insats i lördags så viktig här i Distriktet. Inte så mycket i de vita stadsdelarna där jag bor. Men i nordöst och sydöst och i Anacostia och i Prince George's County. Där har det garanterats sträckts på en och annan krökt rygg de senaste dagarna.

Det går att nå framgång. Mot alla odds. Det är budskapet.

Boxningen har fått ytterligare en hjältehistoria av episka mått. Jag tror inte det skulle kunna ha skett i någon annan sport. Rätta mig om jag har fel.

Svågerpolitik och korruption på väg tillbaka i DC

Washington DC är den amerikanska huvudstaden och världens absoluta maktcentrum. Dess juridiska status är - och har alltid varit - rätt märklig. Sta'n tillhör ingen delstat och har därför ingen representant med rösträtt i den federala kongressen - som ironiskt nog ligger mitt i DC. Historiskt har många av de lokala besluten fattats av den ferala kongressen - det var t ex inte mer än några decennier sedan som alla större beslut om sta'ns kommunala skolor fattades av nationens parlament. Vilket ju kan tyckas vara en smula "over the top".

Under senare tid har alltmer av de kommunala angelägenheterna förts över till kommunala nämnder och styrelser. Lokala beslut har börjat fattas lokalt. Och det är naturligtvis en helt rimlig utveckling. Washington DC börjar därmed alltmer likna alla andra tusentals städer i USA - med borgmästare, politiskt vald "kommunstyrelse" (City Council), kommunala tjänstemän osv.

DC:s lokala politiska historia är alltså realtivt kort. Den första borgmästaren, som för övrigt lämpligt nog hette Washington i efternamn, tillsattes till exempel inte förrän 1975. Och politiken har i stort sett alltid varit kantad av större eller mindre skandaler, mutbrott, korruption, nepotism, inkompetens och annat skojigt.

Jag har tidigare skrivit om Marion Barry, som varit borgmästare i sammanlagt 16 år och som sedemera dömdes till fängelse för bland annat narkotikabrott - brott som inträffat under hans tid som borgmästare. Barry återvaldes fantastiskt nog till borgmästare några år senare.

Han är bara ett av många exempel på kommunala förtroendevalda och högre chefer som gjort sig skyldiga till diverse brott eller tveksamheter i samband med sina uppdrag eller anställningar.

I slutet av 1980-talet utsågs DC till den kommun som hade "the worst city government i America". Men i slutet av 1990-talet och framförallt under 200-talet började det hända saker. Det kom in nytt folk i de politiska församlingarna, en mängd kommunala chefer, rektorer och andra högre tjänstemän byttes ut och när Adrian Fenty valdes till borgmästare 2006 hade sta'ns rykte börjat förbättrats avsevärt.

Fenty fortsatte reformeringen och moderniseringen av förvaltningen och tog bland annat krafttag för att förbättra de kommunala skolorna - både avseende utbildningens kvalitet och de nedslitna byggnaderna; mängder av renoveringar inleddes.

Fenty var dock inte särskilt populär i alla läger, han kritiserades främst för sin ledarstil men hade även han en del småskandaler under sina fyra år. Bland annat åkte han på något som inte gärna kunde ses som annat än rena semesterresor med familjen, på skattebetalarnas bekostnad... Men överlag var Fentys mandatperiod relativt fri från korruptionsanklagelser och andra tveksamheter.

I höstas förlorade han valet och Vincent Gray tillträdde. Och Gray kunde ha fått en bättre start.

Efter bara knappt två månader som borgmästare har han lyckats med en hel del som han säkert ångrar:

• Han har godkänt de dyra och bensinslukande SUV:arna som tjänstebilar för sig själv och för andra ledamöter i kommunstyrelsen. Bland annat har styrelsens ordförande Kwame Brown numera två leasade monstertruckar till en total kostnad på omkring 4 000 dollar per månad för skattebetalarna.
• Han har anställt ett flertal nya höga chefstjänstemän på löner som vida överstiger de löner som Fenty godkände - och som dessutom ligger över de kommunala lönetak som finns.
• Och i dagens Washington Post (läs ledaren "Mayor Gray's bad start on hiring") får Gray kritik för ytterligare en rekrytering - han hade anställt Sulaimon Brown, uppenbart inkompetent och en pajaskandidat i samband med det senaste borgmästarvalet, på en kommunal tjänst och med en årsinkomst på drygt 700 000 kronor. Dagen efter anställningen, fick han sparken. Det är inte otänkbart att han nu kommer att stämma sta'n för löftesbrott.

Frågan är om dessa exempel (det finns flera, bl a har Gray fattat en del konstiga beslut när det gäller skolfrågor och bland det första som hände när han valdes var att den kända skolschefen Michelle Rhee packade ihop och stack), kommer att leda till att DC åter börjar närma sig gamla goda tider, där nepotism, mutor och vänskapsband blir viktigare än kompetens och lämplighet.

Eller som Washington Post avslutar sin ledare:

Neither Mr. Gray nor the city can afford a return to the sad days of city governance when whom you knew mattered more than what you knew or what you could accomplish.

Nytt år och nya politiska vindar i USA

Nytt år innebär att de nyvalda ledamöterna tar plats i de tusentals olika politiska församlingar som finns på olika nivåer runt om i USA.

Nationellt är det ju maktskifte i representanthuset, som från och med nu behärskas av republikanerna efter den stora valsegern i höstas. Partiet tog 63 mandat från demokraterna och har nu 242 av de totalt 435 platserna.

Talmannen sedan fyra år, demokraten Nancy Pelosi, tvingas nu avgå och kommer att ersättas av republikanen John Boehner. Han tillträder formellt på onsdag, i samband med att den 112:e kongressen öppnas.

Även i senaten gick republikanerna framåt, men där behåller demokraterna majoriteten. Men det var på håret. Partiet har nu 51 senatorer av de totalt 100 platserna. Dessutom brukar man räkna in de två oberoende ledamöterna till dem demokratiska senatsgruppen, så republikanerna har totalt 47 platser. Att demoktratena inte förlorade majoriteten beror enbart på att bara en dryg tredjedel av mandaten i senaten var uppe för omval - eftersom mandatperioden för varje ledamot är sex år, så är respektive plats valbar endast vart tredje val.

Den nya sammansättningen i kongressens båda kamrar lär inte underlätta för Barack Obama. Bland annat har republikanerna i representanthuset sagt sig vilja riva upp den historiska hälso- och sjukvårdsreformen.

När det gäller delstaterna, så är nu 29 av de 50 guvernörerna republikaner, jämfört med 24 före nyår. Även i delstatsparlementen har republikanerna skördat stora framgångar överlag.

Här i Washington DC tillträdde den nya borgmästaren formellt i samband med en stor ceremoni i går, söndag. Mer än 3 500 personer deltog i festligheterna när Vincent Gray tog över efter Adrian Fenty. Och Gray gick redan dag ett ut och kritiserade sin företrädare för att ha misskött sta'ns finanser. Underskottet på 440 miljoner dollar ska reduceras främst via besparingar, men det kan också bli skattehöjningar. De satsningar som Fenty initierade, som renoveringar av stadens skolor och parker, utbyggnad av cykelleder och liknande, kommer att prioriteras ner.

Det har kommit en ny tid till Washington..

Michelle Rhee lägger ner kvasten

För ett par år sedan prydde Washingtons DC:s då relativt nya skolchef Michelle Rhee omslaget till Time. Bilden gav genklang och budskapet gick inte att ta miste på. Hon stod stadigt på ett skolgolv, med stenhård blick riktad rakt mot kameran och med en kvast i handen.

Här skulle det gamla eländiga amerikanska skolsystemet sopas ut.

Och säga vad man vill om Rhee, men hon har definitivt sett till att det hänt mycket i den amerikanska huvudstadens kommunala skolor. Hundratals lärare har fått sparken, ett stort antal rektorer likaså och drygt 20 skolor har lagts ner. Nya, unga och nyutexaminerade lärare har anställs i stort antal och elevernas mätbara studieresultat har förbättrats överlag - i några fall väsentligt.

Men under resans gång lyckades hon reta upp ungefär halva befolkningen i DC. Det var folk som inte gillade att deras skolor las ner, att deras lärare försvann eller som menade att hon ensidigt gynnade de rikare och vitare stadsdelarnas skolor framför de fattiga och svarta delarna av sta'n.

När så den nuvarande borgmästaren Adrian Fenty, som handplockade Michelle Rhee som skolchef, förlorade det nyligen hållna primärvalet mot Vincent Gray och därmed i praktiken inte kommer att fortsätta som borgmäster efter nyår, då insåg vi nog alla att det var kört också för skolchefen.

Faktum är att Gray till stora delar vann över Fenty just på grund av Rhees impopularitet.

I går kom det väntade beskeded. Michelle Rhee slutar som skolchef i DC. Det hela är en smula paradoxalt, dels på grund av skolorna i DC faktiskt förbättrats kraftigt under hennes drygt tre år här och dels för att en dokumentärfilm - "Waiting for Superman" - precis haft premiär här i USA. I filmen, som handlar om det överlag urusla amerikanska offentliga skolsystemet spelar just Michelle Rhee en bärande roll. Det är helt enkelt hon som är Superman. Hon som ska rädda skolorna.

Nu har Superman lagt ner ner kvasten och tagit sin mats ur skolan, om bildspråket tillåts.

Vad hon tar vägen härnäst är inte känt, men ett tips är att hon dyker upp någonstans på västkusten vad det lider. Hennes särbo sedan flera år, Kevin Johnson, är nämligen borgmästare i Sacramento. Johnson är för övrigt före detta professionell basketbollspelare.

Intressanta primärval på flera håll

Från den yngste till den äldste. Vince Gray vann primärvalet för den demokratiska borgmästarkandidaturen i DC överlägset i går, tisdag. Siffrorna är ännu inte klara, men som det ser ut fick Gray 53 procent av rösterna mot 47 för sittande Adrian Fenty.

Fenty, den yngste borgmästaren någonsin i Washington DC, tvingas därmed lämna posten efter bara en mandatperiod, något som ingen trodde för bara ett halvår sedan. Han efterträds av Gray, som ironiskt nog blir den äldste borgmästaren någonsin. Han är 67 år och kommer alltså vara 71 vid nästa val. För den som är intresserad av bakgrunden kan jag rekommendera en väldigt bra artikel i dagens Washington Post. Fentys misstag kan en och annan politisk strateg säkert lära sig rätt mycket av...

Överhuvudtaget var det en del intressanta primärval runt om i landet i går. Främst i Delawere, där den i princip helt okända Tea Party-kandidaten Christine O'Donell överraskande vann mot den stora favoriten Mike Castle. O'Donell blir nu republikanernas kandidat till senaten. Vilken demokrat hon ska möta är ännu oklart. Senatsplatsen är vice president Joe Bidens gamla. Han har suttit på det mandatet sedan valet 1972. Enligt rapporter jublade demokraterna över O'Donells seger, hon anses vara för extrem för att locka väljarna i den politiska mittfåran.

För detta presidenten Bill Clinton uttalade sig för övrigt i en AP-intervju i går att "många av republikanernas kandidater (inför höstens val) får George W Bush att framstå som liberal".

Han har onekligen en poäng.

Förvånansvärt spännande borgmästarval i DC

Trots att det egentligen är sju veckor kvar till valet, så avgörs det vem som blir borgmästare här i Washington DC redan i morgon, tisdag.

Anledningen är att den amerikanska huvudstaden i praktiken leds och styrs av ett parti, demokraterna, som normalt brukar få mellan 70 och 90 procent av rösterna. Vid presidentvalet 2008 fick t ex Barack Obama 93 procent...

I morgon är det alltså dags för demokraterna att hålla lokalt primärval. Man ska utse sin borgmästarkandidat. Och den som utses kommer sedan att vinna valet i överlägsen stil.

Så det är nu spänningen infinner sig, inte i det riktiga valet den 2 november.

Kampen står mellan sittande borgmästaren Adrian Fenty och utmanaren Vincent Gray, nuvarande ordförande i motsvarigheten till kommunstyrelsen. Med tanke på hur de här fyra åren varit för DC, borde Fenty vinna enkelt och klart:

• De kommunala skolorna har äntligen börjat bli bättre. Eleverna i alla stadsdelar och i alla årskurser har förbättrat sina testresultat jämfört med övriga landet, i några fall kraftigt.
• Ett antal kommunala skolor, parker, lekplatser, idrottsanläggningar och liknande har genomgått omfattande och mycket välbehövliga renoveringar under Fentys mandatperiod.
• Standard, skötsel och underhåll av vägar har förbättrats kraftigt.
• Snösvängen fungerade jämförelsevis mycket bra under det stora snöovädret i vintras.
• Staden har byggt ett antal tillfälliga och mer permanenta bostäder för hemlösa.
• Kriminaliteten har minskat, särskilt i de socialt mest utsatta områdena i nordöstra och sydöstra DC.
• Den allmänna servicenivån för de kommunala verksamheterna har förbättrats rejält. Inkompetenta och halvkorrupta chefer har rensats bort och flera större omorganiseringar har gjorts.

Men trots alla påtagliga förbättringar lutar det åt att Adrian Fenty kommer att förlora i morgon. Och det är främst den svarta majoriteten i DC - drygt 50 procent av invånarna har afro-amerikanskt ursprung - som vänt sig mot honom.

Man är irriterad över hans attityd och menar att han inte lyssnat på de svarta, särskild de som bor i de fattigare stadsdelarna. Hans intresse för denna stora väljargrupp försvann dagen efter det förra valet, menar kritikerna.

Att Fenty själv är svart spelar ingen roll - eller gör till och med hans svek ännu värre. Han är uppvuxen i det mer välbärgade nordvästra DC, umgås gärna med sina vänner i de rikare stadsdelarna och saknar helt förankring i det verkliga DC, tycker många.

Vincent Gray, däremot, bor och har sina rötter i ward 7, den fattigaste och mest utsatta delen av Distriktet. Något han ofta framhåller på möten och debatter. Han hyser stort förtroende bland de svarta ledarna i DC (kyrkliga ledare, community organizers och liknande), som i princip alla gått ut och aktivt stött Gray.

Han är nästan 30 år äldre än Adrian Fenty, är lugn och sansad och har enligt många en betydligt bättre förmåga att få folk att hålla ihop och gemensamt gå mot samma håll. Kanske kan man säga att Fenty är en klassisk "doer" med mindre bra förmåga att lyssna på vad andra säger. Och att Gray är ungefär tvärtom: Kompromissinriktad och öppen för diskussion och intryck.

Och tydligen är det en Gray-typ som Washingtonborna föredrar. Åtminstone just nu.

Valet är dock inte avgjort ännu. Enligt opinionssiffrorna leder Gray med runt 5-10 procentenheter. Men ett primärval är svårt att förutse. Det handlar bland annat om hur många av dem som registrerat sig som demokrater som faktiskt kommer att gå och rösta i morgon.

Det lär bli en spännande valvaka i Distriktet.

Skolfrågan i DC - en politisk krutdurk

Det drar ihop sig till en rejäl skolstrid här i Washington DC. I fokus är nuvarande borgmästaren Adrian Fenty och hans handplockade skolchef Michelle Rhee.

I november är det borgmästarval i DC, men valet avgörs i praktiken redan i september. Då håller nämligen demokraterna sitt primärval för att utse sin kandidat till borgmästare. Och eftersom demokraterna i senaste valet tog hem ganska exakt 93 procent av rösterna, så kan man i praktiken betrakta den amerikanska huvudstaden som en enparti-kommun...

Kampanjen inför primärvalet är redan i full gång. Fenty är framförallt utmanad av kommunstyrelsens ("City Council") nuvarande ordförande, Vincent Gray.

Och i spelet inför valet ligger skolfrågan och sjuder. Det är en veritabel krutdurk som när som helst kan explodera.

Bakgrunden i korthet: Skolchef Rhee tillträdde strax efter att Fenty blev vald 2006 och hon jobbar direkt på hans uppdrag och inte, som brukligt är, under skolstyrelsen. Rhee har satt igång en oerhört intensiv förändringsprocess i det ytterst nedgångna, misskötta och i vissa fall korrupta skolsystemet i DC. Lärare har sparkats, skolor har lagts ner, ett stort antal rektorer har bytts ut, skolbyggnader har renoverats, skolmaten har förbättrats och mer beslutanderätt har centraliserats och lagts direkt i skolchefens kansli. Och förändringarna har gett resultat. Förra årets testresultat visade att eleverna i DC: kommunala skolor tillhör dom som förbättrar sig mest i hela landet. Visserligen från en pinsamt låg nivå, men i alla fall.

Men under resans gång har Rhee retat många och skaffat sig ett antal fiender. Paradoxalt nog är det främst invånare i de fattigaste stadsdelarna som är mest kritiska till skolchefen, trots att de sannolikt är de största vinnarna när det gäller förändringarna. Det är framförallt Rhees tuffa attityd mot lärare, lärarfack och skolledningar som väckt ilska, men hon har även anklagats för att vara rasist och för att ensidigt arbeta för att vita ska placera sina barn i kommunala skolor istället för i privata - och på så sätt konkurrera ut barn med afro-amerikansk bakgrund. Många av dem bussas i dag till skolor i "vita" områden, eftersom dessa skolor annars skulle stå halvtomma. Skulle flera närboende placera sina barn i de här skolorna, hänvisas de inbussade barnen till sämre skolor i deras ofta fattiga och socialt utsatta bostadsområden. Närboende har alltid garanterad plats på "sin" skola.

Borgmästarvalet kan sluta hur som helt. Gray leder något i opinionsmätningarna. Och skulle han vinna är det i hög grad oklart om Michelle Rhee får fortsätta som skolchef. Hon anses vara för lierad med den sittande borgmästaren. Och försvinner Rhee, försvinner sannolikt också de förändringarnas vindar som blåser över Distriktets skolvärld.

Men det är värre än så. En del av huvudstadens skolbudget bygger på donationer. Och ett antal av de större donatorerna har villkorat sina gåvor; "Försvinner Rhee försvinner våra pengar" är budskapet. De är inte villiga att donera medel om Distriktet återgår till sitt gamla skolsystem med en skolchef som arbetar under skolstyrelsen, där makten decentraliseras och där rektorerna återigen kommer att bli som kungar i sina egna små kungariken.

Sammanlagt handlar det om åtskilliga miljoner som på detta sättet riskerar att försvinna ur skolbudgeten nästa år. Något som direkt och konkret kommer att påverka utbildningskvalitet och barnens möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen.

Detta visar också på svagheten i ett system som delvis finansieras av donationer. Donatorerna kan således styra den politiska processen på ett inte särskilt demokratiskt sätt. För vad ska Gray välja? Vill han följa folkopinionen som vänt sig mot Rhee och Fenty? Och är han därmed beredd att mista ett antal miljoner i skolbudgeten, samtidigt som stadens skolor formligen skriker efter mer resurser bara för att klara av den dagliga verksamheten?

Och hur tungt väger egentligen det faktum att skolorna uppenbarligen fungerar allt bättre under skolchefens hårda nypor - åtminstone om man utgår från elevernas testresultat?