The coolest summers will be hotter than the hottest

"According to our projections, large areas of the globe are likely to warm up so quickly that, by the middle of this century, even the coolest summers will be hotter than the hottest summers of the past 50 year."

Så sa Noah Diffenbaugh, ledande namn vid Stanford Universitys pågående forskning om klimatförändringarna, när en ny studie publicerades häromdagen.

Enligt studien så går vi utan tvekan mot betydligt varmare somrar den närmaste årtiondena. I vissa fall kan det handla om kraftiga förändringar. Temperaturhöjningarna kommer att märkas först i de tropiska delarna av jorden, för att sedan sprida sig norrut och söderut. Forskarna bygger sin framtidsskrivning på beräkningar utifrån en mängd olika data och modeller.

Nyheten, som rapporteras av de flesta stora medier här i USA, kommer i ett intressant läge. Som jag tidigare skrivit om så sätter olika naturfenomen sin prägel på nyhetsrapporteringen just nu. Det handlar om tornados, översvämningar, stora bränder och dessutom håller nu den första namngivna tropiska sommarstormen (Adrian) att bygga upp sig söderut.

Huruvida klimatförändringen leder till svårare oväder och andra mer eller mindre katastrofala följder, är väl inte helt klarlagt. Det kan handla om mer normala svängningar i långa cykler. Men de flesta forskare är trots allt inne på att mänskliga aktiviteter påverkar klimatet också på kort sikt - och att detta i sin tur kan påverka den klimat- och väderleksmässiga balansen. Med oväder, torka, översvämningar och annat som följd.

Intressant är också att republikanernas huvudkandidat till partiets presidentnominering, Mitt Romney, i går gick ut och tydligt deklarerade att han tror att mänsklig aktivitet påverkar klimatet. Det är ett förvånansvärt modigt utalande, eftersom i stort sett alla andra tongivande republikanerna är så kallade klimatförändrings-förnekare.

Den konservative radioprataren Rush Limbaughs kommentar var kort och koncis när han refererade Romneys uttalande:

"Bye, bye, nomination. Another one down".

Detta blogginlägg är för övrigt skrivet på en dag då temperaturen ska nå nästan 40 grader i Washington DC. Läs mer om studien från Stanford University här.

Hårt pressad president inför onsdagens tal

Barack Obama har inte haft något större flyt den senaste tiden. Han ettårsdag blev knappast en triumfdag och enligt opinionsmätningar tappar han stadigt i popularitet. Mest högljudd är den politiska högerkanten, där den löst sammansatta "tea party movement" och de populistiska programledarna Rush Limbaugh och Glenn Beck tillhör några av de tongivande kritikerna. Angreppen är de vanliga ("socialiserad vård", "Obama vill att staten ska bestämma över dig" etc) och skamgreppen frekventa (Obama med Hitlermustasch, "dödspatruller" ska införas i vården osv).

Man kan fnysa åt de våldsamma överdrifter och rent ut sagt horribla uttalanden som strömmar ut från högerhåll, men faktum är att de betalar sig. Opinionen svänger. Det visar inte minst de senaste valen i Massachusetts och Virginia.

Men även från vänster kommer kritik. Jag skrev själv i ett längre reportage i tidningen Arbetaren i början av maj om hur vänstern så smått började tappa tålamodet och att man - om än försiktigt - börjat kritisera Obama på några punkter. Det handlade om hans beslut att trappa upp insatserna i Afghanistan, om hans "bail out" för att rädda banker och finansinsitut och om hans senfärdighet när det gäller vårdreformen.

Kritken från vänster har ökat på senare tid. Nobelpristagaren Paul Krugman var en av de personer jag hade med i reportaget. "Obama är på rätt väg, men han gör inte tillräckligt", sa han bland annat.

Nu har Krugman skärpt kritiken. På sin blogg skrev han nyligen att han är "pretty close to giving up on Mr. Obama" och i sin kolumn i New York Times den gångna veckan hade han ungefär samma budskap. (Läs gärna hans tankar om vårdreformen "post-Massachusetts" också, mycket intressant).

Så det är en president angripen från alla håll som på onsdag ska hålla sitt första formella state of the union-tal inför en samlad kongress. Han väntas fokusera på vårdfrågan - inte helt oväntat med tanke på läget - och ekonomin. En del spekulerar i om han kommer att bli tuffare mot sina politiska motståndare, något som efterfrågats av många på vänsterkanten. Det handlar då både om att tydliggöra vem som, enligt demokraterna, ställt till med hela den här situationen (= den förra presidentens administration) och att angripa republikanerna för att inte vara lösningsinriktade eller villiga att kompromissa varken när det gäller vårdreform eller ekonomiska krispaket.

Det republikanska svars-talet ska levereras av Virginias nyvalde guvernör Bob McDonnell. Han kan knappast göra en sämre insats än förra årets republikanske svars-talare, Louisiana-guvernören Bobby Jindal (då efter Obamas informella state of the union, hans första tal inför en samlad kongress strax efter tillträdandet som presisent). En del republikanska kommentatorer kallade Jindals tal "a disatater for the Republican Party".

Men då var fortfarande Obamas popularitetssiffror skyhöga...

Livsfarlig folk- och bostadsräkning i USA

Nästa år är det dags för den amerikanska motsvarigheten till folk- och bostadsräkningen, Census 2010. Det är ett gigantiskt projekt som genomförs var tionde år och som alltid väcker stor uppmärksamhet. Census Bureau räknar med att tillfälligt behöva anställa omkring 750 000 för att fixa det hela. För här i USA finns det ju inga centrala register motsvarande de som vi har i Sverige. Istället ska Census-folket besöka varenda hushåll för att ställa frågor om hur många som bor där, inkomst, anställningar och liknande.

Dessa Census-räkningar ifrågasätts förstås. Här finns ju en utbredd skepticism mot allt som "government" gör. Och särskilt då när Storebror vill hålla koll nere på individnivå.

Det finns ett stort antal organiserade "anti-census" grupper runt om i landet, som sprider goda råd om hur man håller sig borta när intervjuarna kommer, vilka lagliga möjligheter man har att vägra svara på frågorna etc.

Men det finns också betydligt våldsammare motstånd. Vid den förra räkningen dog en Census-anställd sedan hundar bussats på honom. En annan blev kidnappad, knivskuren och bortförd i en bild. En tredje blev slagen och kastad nerför en trappa.

Och för bara några veckor sedan hittades Bill Sparkman död, hängd i ett träd vid Daniel Boone National Forest i delstaten Kentucky. Först antog man att det rörde sig om ett självmord. Men alltmer talar nu för att det rör sig om ett bisarrt mord.

Sparkman var deltidsanställd av Census Bureau. När han hittades dinglande i trädet var hans anställningskort fasttejpat på hans panna. Över hans bröst hade någon skrivit "FED" med spretiga bokstäver. Enligt officiella källor finns det en indikationer som pekar på att det rör sig om mord.

Dödsfallet har skapat en omfattande diskussion både regionalt i Kentucky och över hela landet. Börjar hatkampanjerna mot stat, myndigheter och andra symboler för central makt bli överdrivna. Bl a tar man upp de uppenbara hatkänslor och hot som det gavs uttryck för i samband med sommarens "tea-parties" (konservativa demonstrationer mot staten i allmänhet och presidenten i synnerhet som arrangerades runt om i landet). Detta underblåst av den aggressiva och närmast hatiska ton som radiopratare som Rush Limbaugh eller FOX-folk som Sean Hannity och Glenn Beck använder sig av i sina shower.

Aggressivitet, hat, direkt eller indirekt hot skapar en atmosfär som kan vara en konkret säkerhetsrisk för de anställda intervjuarna, menar ansvariga på Census Bureau.

Paul Krugman och jag

Jag träffade en nobelprisvinnare i dag. Paul Krugman gästade Foreign Press Center och jag passade förstår på att gå dit eftersom jag håller på med ett reportage där jag tänkte att han ska få redogöra för sin syn på Obamas första tid som president.

Hur som helst. Samma dag, det vill säga i dag, måndag, publicerade Krugman en intressant kolumn i New York Times under rubriken "Tea Parties Forever". Det roliga med denna spalt är att den delvis handlar om det som jag skrev om här på bloggen i går - det vill säga om de halvgalna Obamahatarna på högerkanten. Kul att ligga en dag före en nobelvinnare i ekonomi.

"Republicans have become embarrassing to watch. And it doesn’t feel right to make fun of crazy people. Better, perhaps, to focus on the real policy debates, which are all among Democrats", skriver Krugman bland annat.

Några ytterligare citat:

"Thus, President Obama is being called a “socialist” who seeks to destroy capitalism. Why? Because he wants to raise the tax rate on the highest-income Americans back to, um, about 10 percentage points less than it was for most of the Reagan administration. Bizarre."

"But the charge of socialism is being thrown around only because “liberal” doesn’t seem to carry the punch it used to. And if you go back just a few years, you find top Republican figures making equally bizarre claims about what liberals were up to. Remember when Karl Rove declared that liberals wanted to offer “therapy and understanding” to the 9/11 terrorists?"

"Speaking of Mr. Limbaugh: the most impressive thing about his role right now is the fealty he is able to demand from the rest of the right. The abject apologies he has extracted from Republican politicians who briefly dared to criticize him have been right out of Stalinist show trials. "

Läs gärna hela artikeln, som handlar om det republikanska partiets djupa kris.

Reagan Jr gillar inte Obama

Jag brukar roa mig med att läsa Michael Reagans söndagskolumner i den ärkekonservativa tidningen Washington Examiner. Michael är äldste sonen till framlidne Ronald, men pappan framstår närmast som radikal i jämförelse med vad sonen brukar förfäkta i spalterna.

Till vardags är han radiopratare på högerkanten, ett jobb som han kombinerar med en och annan krönika i den konservativa pressen.

I dag, precis som förra söndagen, och söndagen innan om jag minns rätt, ägnar han hela sin spalt i Examiner åt att fördöma och förlöjliga Barack Obama och dennes person, politik, religion, familj och en hel del annat.

Reagan Jr verkar hysa en ilska eller närmast ett hat mot presidenten. Det är något som jag tycker mig märka är ett framträdande karaktärsdrag hos många av Obamas mest högljudda kritiker på högerkanten, som t ex radioprataren Rush Limbaugh eller Fox-medarbetarna Bill O'Reilly och Sean Hannity.

I Sverige är det väl Göran Skyttes märkligt bittra tirader i Svenskan som kommer närmast. Med den skillnaden att de amerikanska "hatarna" på högerkanten ofta är rätt roliga och ibland så överdrivna att de kommer på sig själva och lägger till en självironisk tvist. Jag har aldrig läst något roligt eller självironiskt av Göran Skytte i Svenskan. Fast jag har å andra sidan inte sett alla hans krönikor.

Nåväl. I sin senaste spalt skriver Michael Reagan bland annat att:

• Barack Obama ännu inte hitta sin kyrka - eller moské - i Washington (anspelar på att Obama minsann har en förkärlek till muslimer, dvs terrorister. Han heter ju Hussein)
• Han bugade djupt för inför kungen av Saudiarabien - som är muslim.
• Obama varit på "skyll-på-USA-lyft upp-våra-fiender-turné" i Europa ("blame-America-uplift-our-enemies")
• Obama upptäckt glädjen med att resa bekvämt i presidentplanet Air Force One - resandet ser till att han inte behöver svara på jobbiga frågor eller göra något åt den ekonomiska krisen.
• Obama inlett den största vänstervridningen av USA någonsin.

Och så vidare och så vidare.

Men Barack Obama kritiseras även från vänsterkanten. Paul Krugman, amerikansk professor och nobelpristagaren i ekonomi är en varm Keynes-anhängare och beskriver sig själv som en socialdemokrat av europeisk sort. Han tillhör de hårdaste kritikerna och menar att Obama nu pumpar in miljarder i finanssystem som redan visat att det inte fungerar. Alla dessa gigantiska mängder pengar är helt bortkastade om de inte kombineras med grundläggande förändringar; Systemet måste saneras, regleras, reformeras och skärpas om skattebetalarnas pengar verkligen ska komma till nytta.

Höger- och vänsterkritik mot den sittande presidenten, alltså.