Hårt pressad president inför onsdagens tal

Barack Obama har inte haft något större flyt den senaste tiden. Han ettårsdag blev knappast en triumfdag och enligt opinionsmätningar tappar han stadigt i popularitet. Mest högljudd är den politiska högerkanten, där den löst sammansatta "tea party movement" och de populistiska programledarna Rush Limbaugh och Glenn Beck tillhör några av de tongivande kritikerna. Angreppen är de vanliga ("socialiserad vård", "Obama vill att staten ska bestämma över dig" etc) och skamgreppen frekventa (Obama med Hitlermustasch, "dödspatruller" ska införas i vården osv).

Man kan fnysa åt de våldsamma överdrifter och rent ut sagt horribla uttalanden som strömmar ut från högerhåll, men faktum är att de betalar sig. Opinionen svänger. Det visar inte minst de senaste valen i Massachusetts och Virginia.

Men även från vänster kommer kritik. Jag skrev själv i ett längre reportage i tidningen Arbetaren i början av maj om hur vänstern så smått började tappa tålamodet och att man - om än försiktigt - börjat kritisera Obama på några punkter. Det handlade om hans beslut att trappa upp insatserna i Afghanistan, om hans "bail out" för att rädda banker och finansinsitut och om hans senfärdighet när det gäller vårdreformen.

Kritken från vänster har ökat på senare tid. Nobelpristagaren Paul Krugman var en av de personer jag hade med i reportaget. "Obama är på rätt väg, men han gör inte tillräckligt", sa han bland annat.

Nu har Krugman skärpt kritiken. På sin blogg skrev han nyligen att han är "pretty close to giving up on Mr. Obama" och i sin kolumn i New York Times den gångna veckan hade han ungefär samma budskap. (Läs gärna hans tankar om vårdreformen "post-Massachusetts" också, mycket intressant).

Så det är en president angripen från alla håll som på onsdag ska hålla sitt första formella state of the union-tal inför en samlad kongress. Han väntas fokusera på vårdfrågan - inte helt oväntat med tanke på läget - och ekonomin. En del spekulerar i om han kommer att bli tuffare mot sina politiska motståndare, något som efterfrågats av många på vänsterkanten. Det handlar då både om att tydliggöra vem som, enligt demokraterna, ställt till med hela den här situationen (= den förra presidentens administration) och att angripa republikanerna för att inte vara lösningsinriktade eller villiga att kompromissa varken när det gäller vårdreform eller ekonomiska krispaket.

Det republikanska svars-talet ska levereras av Virginias nyvalde guvernör Bob McDonnell. Han kan knappast göra en sämre insats än förra årets republikanske svars-talare, Louisiana-guvernören Bobby Jindal (då efter Obamas informella state of the union, hans första tal inför en samlad kongress strax efter tillträdandet som presisent). En del republikanska kommentatorer kallade Jindals tal "a disatater for the Republican Party".

Men då var fortfarande Obamas popularitetssiffror skyhöga...

Mer om senator Kennedy

Ted Kennedys liv och verkan har diskuterats intensivt sedan han avled för någon vecka sedan. Ett antal medier har gjort ambitiösa sammandrag av alla de lagar och förslag som han fått igenom i senaten och som så småningom också godkänts av representanthus och skrivits under av presidenter.

I flera sammanhang har dessa förslag gått igenom tack vare kompromisser och överenskommelser över partigränsen. Senator Kennedy har själv varit villig att "gå över till andra sidan". Ett sådant exempel är lagen "No Child Left Behind" som antogs 2001 efter initiativ av George W Bush. Lagen har kritiserats för att sätta för stort fokus på mätbara resultat (olika former av delstatliga och nationella tester) istället för att skapa rejäla förbättringar för elever och större möjligheter för skolor att bedriva god utbildning.

När George W Bush undertecknade lagen, fanns Ted Kennedy med bland nyckelpersonerna bakom presidenten.

Ted Kennedy gick alltså över partgränsen i vissa lägen. I ett sammanhang gjorde han det dock inte, vilket han senare uttryckt ånger för. I början av 1970-talet hade Richard Nixon ambitionen att genomföra en rejäl vårdreform, som bl a skulle innebära en allmän sjukvårdsförsäkring. Eftersom republikanerna vid denna tid saknade tillräcklig majoritet i kongressen, sträckte Nixon ut handen till Kennedy med förhoppningen att denne skulle medverka till en bred uppgörelse.

Kennedy sa nej och därmed föll Nixons vårdreform på hälleberget. Det paradoxala i den här historien är att Nixons förslag då till stora delar var mer radikalt än det som Obama försöker driva igenom nu.

Den intresserade kan läsa mer om Kennedy, kompromisser, republikaner och en del annat i nobelpristagaren Paul Krugmans kolumn i dagens New York Times.

Fortsättning om högerpratare

Jag fortsätter envist på mitt tema (se tidigare två inlägg). Kolla ett intressant meningsutbyte på Fox News i går, apropå det Paul Krugman och jag skriver om:

Från The Huffington Post, "Bernard Goldberg: Hannity going to far in Obama attacks"

På YouTube finns för övrigt en massa skojiga klipp från diverse politiska högerpratare. Några sevärda exempel:

Här kan ni se vad Fox News Sean Hannity har för verklighetsförankring när det gäller ekonomi (från september 2008).

Och här är Bill O'Reilly om immigranter utan uppehållstillstånd (våren 2007).

Det finns massor av andra klipp. Och naturligtvis finns det även en del från vänsterpratare. Men de är inte riktigt lika roliga. Och ärligt talat har de inte samma totalpopulistiska patos. På gott och ont...

Paul Krugman och jag

Jag träffade en nobelprisvinnare i dag. Paul Krugman gästade Foreign Press Center och jag passade förstår på att gå dit eftersom jag håller på med ett reportage där jag tänkte att han ska få redogöra för sin syn på Obamas första tid som president.

Hur som helst. Samma dag, det vill säga i dag, måndag, publicerade Krugman en intressant kolumn i New York Times under rubriken "Tea Parties Forever". Det roliga med denna spalt är att den delvis handlar om det som jag skrev om här på bloggen i går - det vill säga om de halvgalna Obamahatarna på högerkanten. Kul att ligga en dag före en nobelvinnare i ekonomi.

"Republicans have become embarrassing to watch. And it doesn’t feel right to make fun of crazy people. Better, perhaps, to focus on the real policy debates, which are all among Democrats", skriver Krugman bland annat.

Några ytterligare citat:

"Thus, President Obama is being called a “socialist” who seeks to destroy capitalism. Why? Because he wants to raise the tax rate on the highest-income Americans back to, um, about 10 percentage points less than it was for most of the Reagan administration. Bizarre."

"But the charge of socialism is being thrown around only because “liberal” doesn’t seem to carry the punch it used to. And if you go back just a few years, you find top Republican figures making equally bizarre claims about what liberals were up to. Remember when Karl Rove declared that liberals wanted to offer “therapy and understanding” to the 9/11 terrorists?"

"Speaking of Mr. Limbaugh: the most impressive thing about his role right now is the fealty he is able to demand from the rest of the right. The abject apologies he has extracted from Republican politicians who briefly dared to criticize him have been right out of Stalinist show trials. "

Läs gärna hela artikeln, som handlar om det republikanska partiets djupa kris.

Reagan Jr gillar inte Obama

Jag brukar roa mig med att läsa Michael Reagans söndagskolumner i den ärkekonservativa tidningen Washington Examiner. Michael är äldste sonen till framlidne Ronald, men pappan framstår närmast som radikal i jämförelse med vad sonen brukar förfäkta i spalterna.

Till vardags är han radiopratare på högerkanten, ett jobb som han kombinerar med en och annan krönika i den konservativa pressen.

I dag, precis som förra söndagen, och söndagen innan om jag minns rätt, ägnar han hela sin spalt i Examiner åt att fördöma och förlöjliga Barack Obama och dennes person, politik, religion, familj och en hel del annat.

Reagan Jr verkar hysa en ilska eller närmast ett hat mot presidenten. Det är något som jag tycker mig märka är ett framträdande karaktärsdrag hos många av Obamas mest högljudda kritiker på högerkanten, som t ex radioprataren Rush Limbaugh eller Fox-medarbetarna Bill O'Reilly och Sean Hannity.

I Sverige är det väl Göran Skyttes märkligt bittra tirader i Svenskan som kommer närmast. Med den skillnaden att de amerikanska "hatarna" på högerkanten ofta är rätt roliga och ibland så överdrivna att de kommer på sig själva och lägger till en självironisk tvist. Jag har aldrig läst något roligt eller självironiskt av Göran Skytte i Svenskan. Fast jag har å andra sidan inte sett alla hans krönikor.

Nåväl. I sin senaste spalt skriver Michael Reagan bland annat att:

• Barack Obama ännu inte hitta sin kyrka - eller moské - i Washington (anspelar på att Obama minsann har en förkärlek till muslimer, dvs terrorister. Han heter ju Hussein)
• Han bugade djupt för inför kungen av Saudiarabien - som är muslim.
• Obama varit på "skyll-på-USA-lyft upp-våra-fiender-turné" i Europa ("blame-America-uplift-our-enemies")
• Obama upptäckt glädjen med att resa bekvämt i presidentplanet Air Force One - resandet ser till att han inte behöver svara på jobbiga frågor eller göra något åt den ekonomiska krisen.
• Obama inlett den största vänstervridningen av USA någonsin.

Och så vidare och så vidare.

Men Barack Obama kritiseras även från vänsterkanten. Paul Krugman, amerikansk professor och nobelpristagaren i ekonomi är en varm Keynes-anhängare och beskriver sig själv som en socialdemokrat av europeisk sort. Han tillhör de hårdaste kritikerna och menar att Obama nu pumpar in miljarder i finanssystem som redan visat att det inte fungerar. Alla dessa gigantiska mängder pengar är helt bortkastade om de inte kombineras med grundläggande förändringar; Systemet måste saneras, regleras, reformeras och skärpas om skattebetalarnas pengar verkligen ska komma till nytta.

Höger- och vänsterkritik mot den sittande presidenten, alltså.