Bitter medicin mot statsskulden

I vintras tillsatte president Obama en tvärpolitisk "skuldkommission" ("National Commission on Fiscal Responsibilty and Reform" eller "Debt Panel" i dagligt tal). 18 ledamöter har sedan dess, under delat ledarskap (en republikansk och en demokratisk ordförande), arbetat med att ta fram ett förslag om hur den amerikanska statsskulden ska kunna reduceras och hur statens finanser ska bli "sustainable". USA:s statskuld är för närvarande runt 13 000 miljarder dollar. Vilket motsvarar omkring 45 000 dollar per invånare. Den svenska statsskulden ligger på runt 130 000 kr per invånare (cirka 20 000 dollar).

I går la panelen fram sitt betänkande. Och det var en bitter medicin som ordinerades, bland annat:

• Kraftiga nedskärningar inom den statliga budgeten. Eftersom den i princip bara består av två delar så handlar i det i praktiken om minskade militära utgifter samt neddragningar i de stora sociala programmen; Social Security (pensionärssystemet), Medicare (hälso- och sjukvård för äldre och funktionshindrade) samt Medicaid (hälso- och sjukvård för de allra fattigaste).
• Höjd pensionsålder, på sikt till 69 år.
• Höjda skatter och avgifter.
• Mindre möjligheter för skatteavdrag.

Den intresserade kan läsa om hela förslaget i dagens Washington Post.

Den amerikanska skuldpanelen får mig att osökt tänka på den så kallade Lindbeck-kommissionen, som tillsattes i samband med den akuta svenska finanskrisen i början av 1990-talet. Ni kanske minns de 113 punkterna som professorn i nationalekonomi, Assar Lindbeck, presenterade i sitt slutbetänkande 1993? Det handlade om allt från längre skoldagar till sänkta ersättningar inom socialförsäkringarna. Precis som gårdagens Debt Panel så ordinerade Lindbeckkommissionen en bitter medicin för medborgarna.

Några år senare gjorde jag som journalist på tidningen Arbetaren ett uppföljande reportage om de 113 punkterna. Hur många hade faktiskt genomförts, hur många var på gång och hur många var inte aktuella? Jag kommer inte exakt ihåg resultatet, men det var en betydande andel som antingen redan var beslutade eller som var på väg att beslutas eller genomföras.

Jag hade ett långt samtal med professorn om vad jag kommit fram till och jag minns att han var förvånad över genomslaget - han hade själv inte gjort någon uppföljning.

Reportaget blev rejält uppmärksammat i andra medier och kommenterades bland annat på flera ledarsidor.

Det återstår att se hur många av den amerikanska kommissionens förslag som kommer att genomföras. Det är presidentval om knappt två år. Det är knappast lockande för Obama att fatta beslut om kraftiga nedskärningar och höjda avgifter och skatter om han siktar på att bli omvald.

Sannolikt kommer förslagen att dras i långbänk, som Thorbjörn Fälldin troligen hade uttryckt saken...

Vad händer på Arbetaren?

Det är med sorg i hjärtat jag på avstånd följer debatten om Arbetaren, en tidning som jag läst i ganska exakt 30 år och dessutom jobbat för i några år.

För en tid sedan gick omkring 25 personer, som på olika sätt är knutna till tidningen, ut och förklarade att de inte längre kunde stå bakom Arbetarens nya ledning och inriktning. Läs deras artikel i Aftonbladet. Den förklarar bakgrunden.

Jag jobbade som reporter på Arbetaren 1996-97. Kom dit efter att ha jobbat inom skånsk dagspress från 1990, åren före Stockholmsflytten som nyhetschef på Skånskan.

Att komma till den klassiska redaktionen på Sveavägen 98 var stort i sig. Jag är uppvuxen med litterära och kulturella storheter som Stig Dagerman, Vilhelm Moberg och Tage Danielsson och plötsligt befann jag mig i samma lokaler där de en gång gått omkring.

Jag fick en fri roll som reporter och sysslade både med större och långsiktiga projekt och med kortare nyhetsjobb. Jag var van vid hetsen på en dagstidning och minns hur frustrerad jag kände mig när jag plötsligt tvingades ändra tempo. Förutom strax före pressläggning så var det så lugnt på Arbetaren. Det fanns tid för diskussioner, för resor, för rejäl research...

Ett av mina första större reportage handlade om Assar Lindbecks 113 punkter, de förslag han lämnade till regeringen som ordförande i den så kallade Lindbeckkommissionen 1993. Jag gick igenom samtliga förslag och kunde konstatera att väldigt många var genomförda. Som avslutning intervjuade jag professorn själv, som var förvånad över hur mycket som faktiskt blivit verklighet.

När det långa reportaget senare publicerades -åtta sidor vill jag minnas att det blev -var det min tur att bli förvånad. Min artikel kommenterades i nästan alla de stora tidningarna. Jag var inte van att få sådan uppmärksamhet. Jag insåg att Arbetaren - trots sin litenhet - var både läst och respekterad på redaktioner runt om i landet. Och att tidningen hade många vänner.

När dåvarande chefredaktören Martin Nilsson bestämde sig för att sluta, fick jag - helt informellt - frågan om jag skulle kunna tänka mig att ta över stolen. Chefredaktören utses av ägaren, den syndikalistiska rörelsen SAC, i samband med val på kongressen. Övriga anställda rekryteras på vanligt sätt och har vanliga anställningsvillkor.

Jag tackade nej, bland annat för att jag tyckte att det fanns oroväckande splittringstendenser inom syndikalisterna och sidor av organisationen som jag inte sympatiserade med. Samtidigt hade jag börjat tröttna på journalistiken, sa upp mig en tid senare och bytte spår i yrkeslivet.

Men jag har alltid prenumerat på tidningen och på senare år även frilansat en del för den. Jag har bland annat skrivit flera stora reportage om den amerikanska fackföreningsrörelsen och om Barack Obamas första tid som president.

Tidvis - både när jag jobbade på redaktionen och efteråt - har jag varit kritisk till tidningens inrikting och innehåll. Den är ofta tråkig, irriterande politisk korrekt, väldigt förutsägbar och skulle kunna bli mycket roligare, spänstigare, fräschare och mer uppstudsig och spännande.

Samtidigt har den lika ofta varit en frisk fläkt inom vänsterpressen, en i sanning frihetlig tidning och en tidning som tidigt gett röster åt sådant som inte fått något utrymme på annat håll.

Det vore väldigt tråkigt om Arbetaren förändrar denna inriktning och istället förvandlas till ett renodlat propagandaorgan för den syndikalistiska rörelsen. Jag misstänker att det i så fall bara är en tidsfråga innan denna klassiska tidningen förenar sig med så många andra däruppe i tidningarnas egen himmel.

Läs gärna även Jonas Fogelqvists blogginlägg i ämnet.

Hårt pressad president inför onsdagens tal

Barack Obama har inte haft något större flyt den senaste tiden. Han ettårsdag blev knappast en triumfdag och enligt opinionsmätningar tappar han stadigt i popularitet. Mest högljudd är den politiska högerkanten, där den löst sammansatta "tea party movement" och de populistiska programledarna Rush Limbaugh och Glenn Beck tillhör några av de tongivande kritikerna. Angreppen är de vanliga ("socialiserad vård", "Obama vill att staten ska bestämma över dig" etc) och skamgreppen frekventa (Obama med Hitlermustasch, "dödspatruller" ska införas i vården osv).

Man kan fnysa åt de våldsamma överdrifter och rent ut sagt horribla uttalanden som strömmar ut från högerhåll, men faktum är att de betalar sig. Opinionen svänger. Det visar inte minst de senaste valen i Massachusetts och Virginia.

Men även från vänster kommer kritik. Jag skrev själv i ett längre reportage i tidningen Arbetaren i början av maj om hur vänstern så smått började tappa tålamodet och att man - om än försiktigt - börjat kritisera Obama på några punkter. Det handlade om hans beslut att trappa upp insatserna i Afghanistan, om hans "bail out" för att rädda banker och finansinsitut och om hans senfärdighet när det gäller vårdreformen.

Kritken från vänster har ökat på senare tid. Nobelpristagaren Paul Krugman var en av de personer jag hade med i reportaget. "Obama är på rätt väg, men han gör inte tillräckligt", sa han bland annat.

Nu har Krugman skärpt kritiken. På sin blogg skrev han nyligen att han är "pretty close to giving up on Mr. Obama" och i sin kolumn i New York Times den gångna veckan hade han ungefär samma budskap. (Läs gärna hans tankar om vårdreformen "post-Massachusetts" också, mycket intressant).

Så det är en president angripen från alla håll som på onsdag ska hålla sitt första formella state of the union-tal inför en samlad kongress. Han väntas fokusera på vårdfrågan - inte helt oväntat med tanke på läget - och ekonomin. En del spekulerar i om han kommer att bli tuffare mot sina politiska motståndare, något som efterfrågats av många på vänsterkanten. Det handlar då både om att tydliggöra vem som, enligt demokraterna, ställt till med hela den här situationen (= den förra presidentens administration) och att angripa republikanerna för att inte vara lösningsinriktade eller villiga att kompromissa varken när det gäller vårdreform eller ekonomiska krispaket.

Det republikanska svars-talet ska levereras av Virginias nyvalde guvernör Bob McDonnell. Han kan knappast göra en sämre insats än förra årets republikanske svars-talare, Louisiana-guvernören Bobby Jindal (då efter Obamas informella state of the union, hans första tal inför en samlad kongress strax efter tillträdandet som presisent). En del republikanska kommentatorer kallade Jindals tal "a disatater for the Republican Party".

Men då var fortfarande Obamas popularitetssiffror skyhöga...