Treåring avstängd från förskola efter att ha kissat på sig

Här i USA riskerar barn att stängas av från sin förskola om de råkar kissa på sig.

Jo, det är faktiskt sant.

Den treåriga tjejen Zoe, som går - eller snarare gick - på en Montessoriförskola i Arlington, Virginia, blev avstängd från skolan för att hon inte hunnit till toaletten i tid. Den häpnadsväckande historien berättas i dagens Washington Post ("Three-year-old suspended from Arlington preschool for too many potty accidents").

Zoe hade pottränat och var rätt okej med att gå på toaletten på egen hand. Men precis som för många andra barn i den här åldern så går det lite fram och tillbaka med förmågan att ta sig torr genom en dag. Och när hon hade kissat på sig några gånger under en vecka fick föreståndaren nog. Zoe blev anstängd från skolan och fick en månad på sig att förbättra sig.

Detta skapade förstås bara ytterligare press och stress hos de lilla barnet och även om hon klarade månaden hemma bra, så återkom problemen när hon återvände till skolan.

Vem hade inte kissat på sig av skräck om man var på en sådan förskola.

Föreståndaren uppmanade föräldrarna till Zoe att ta kontakt med en läkare. Och det gjorde de. Och läkaren förklarade - förstås - att det är helt normalt för et treåring att kissa på sig då och då. Men detta innebar inte att föreståndaren gav med sig. Hon hänvisade till att det finns ett regelverk för Arlington County som säger att hon har rätt att stänga av elever som har tre "olyckor" på en vecka eller en "olycka" per vecka, tre veckor i rad.

Det är knappt att man tror att det är sant, men det finns faktiskt en sådan regel...

Nu har Zoe bytt förskola och är på ett ställe där man accepterar att barn är barn och att det faktiskt kan vara lite svårt att klara av det där med toalettbesök när man bara är tre år.

Och föga förvånansvärt har tjejen knappt kissat på sig alls sedan bytet av skola.

Hämnden är ljuv...

I USA är det vanligt med så kallade robocall, automatiska uppringningar från diverse håll. Det kan vara en politiker som ringer upp och tycker att du ska rösta på honom eller henne eller den lokala skolans rektor som påminner om att skolan har föräldramöte dagen därpå.

Samtalen sker till många abonnenter samtidigt och består av ett på förhand inspelat röstmeddelande

Klockan 4:33 på morgonen i onsdags vaknade Aaron Titus i S:t George's county strax utanför Washington DC av att familjens telefon ringde.

Om telefonen ringer så dags på morgonen är det lätt att bli orolig. Är det något som hänt med någon familjemedlem eller släkting? En olycka? Ett dödsfall?

Han sprang upp för att svara så snabbt som möjligt. I bostaden låg dessutom hustrun och deras fem barn och sov - han ville undvika att de vaknade i onödan.

Men när han lyfte på luren var det ingen levande röst där. Det var ett förinspelat meddelande från skolledningen i countyt som meddelade att de lokala skolorna skulle börja två timmar senare än normalt på grund av snöfall.

Titus blev rätt förbannad. Och han tänkte ut en ljuvlig hämnd.

I går morse, klockan 4:30, ringde det hos skolchefer och ledamöter i skolstyrelsen, totalt 19 samtal. Det var ett robocall:

"This is a Prince George's County School District parent, calling to thank you for the robocall yesterday at 4:30 in the morning. I decided to return the favor. While I know the school district wanted to ensure I drop my child off two hours late on a snow day, I already knew that before I went to bed. I hope this call demonstrates why a 4:30 a.m. call does more to annoy than to inform."

Meddelandet slutade med orden: "Quit robocalling parents at 4:30 in the morning or at least allow us to opt out of these intrusive calls."

Bakom detta morgontidiga samtal stod förstås Aaron Titus och hans hämnd har väckt stor uppmärksamhet och många skratt runt om i regionen. Och den ansvariga bakom det första robocallet säger sig ha förstått hinten... Det lär inte bli några fler automatiska telefonsamtal klockan 4:30 på morgonen i S:t George's county.

Läs hela storyn i dagens Washington Post.

Michelle Rhee lägger ner kvasten

För ett par år sedan prydde Washingtons DC:s då relativt nya skolchef Michelle Rhee omslaget till Time. Bilden gav genklang och budskapet gick inte att ta miste på. Hon stod stadigt på ett skolgolv, med stenhård blick riktad rakt mot kameran och med en kvast i handen.

Här skulle det gamla eländiga amerikanska skolsystemet sopas ut.

Och säga vad man vill om Rhee, men hon har definitivt sett till att det hänt mycket i den amerikanska huvudstadens kommunala skolor. Hundratals lärare har fått sparken, ett stort antal rektorer likaså och drygt 20 skolor har lagts ner. Nya, unga och nyutexaminerade lärare har anställs i stort antal och elevernas mätbara studieresultat har förbättrats överlag - i några fall väsentligt.

Men under resans gång lyckades hon reta upp ungefär halva befolkningen i DC. Det var folk som inte gillade att deras skolor las ner, att deras lärare försvann eller som menade att hon ensidigt gynnade de rikare och vitare stadsdelarnas skolor framför de fattiga och svarta delarna av sta'n.

När så den nuvarande borgmästaren Adrian Fenty, som handplockade Michelle Rhee som skolchef, förlorade det nyligen hållna primärvalet mot Vincent Gray och därmed i praktiken inte kommer att fortsätta som borgmäster efter nyår, då insåg vi nog alla att det var kört också för skolchefen.

Faktum är att Gray till stora delar vann över Fenty just på grund av Rhees impopularitet.

I går kom det väntade beskeded. Michelle Rhee slutar som skolchef i DC. Det hela är en smula paradoxalt, dels på grund av skolorna i DC faktiskt förbättrats kraftigt under hennes drygt tre år här och dels för att en dokumentärfilm - "Waiting for Superman" - precis haft premiär här i USA. I filmen, som handlar om det överlag urusla amerikanska offentliga skolsystemet spelar just Michelle Rhee en bärande roll. Det är helt enkelt hon som är Superman. Hon som ska rädda skolorna.

Nu har Superman lagt ner ner kvasten och tagit sin mats ur skolan, om bildspråket tillåts.

Vad hon tar vägen härnäst är inte känt, men ett tips är att hon dyker upp någonstans på västkusten vad det lider. Hennes särbo sedan flera år, Kevin Johnson, är nämligen borgmästare i Sacramento. Johnson är för övrigt före detta professionell basketbollspelare.

Ingen skola utan toapapper

Så här års är det handlingstider för barnfamiljer runt om i USA. Skolorna har skickat ut sina supply-lists - långa listor med material som barnen förväntas ta med sig den första skoldagen.

Listorna har blivit allt längre under årens lopp och i takt med drastiskt försämrad kommunal ekonomi här i USA, är årets listor rekord-långa.

Vår yngste ska börja andra klass nu om en vecka. Han lista innehåller 18 punkter. Det är allt ifrån anteckningsböcker och block till 48 stycken blyertspennor, en rulle med huhållspapper, en flaska handsprit och tio tjocka färgkritor.

En snabb uppskattning av kostnaden för hela listan: Runt 80 dollar (omkring 600 kronor). Och det är bara ett av våra tre skolbarn...

Allt flera föräldrar börjar nu reagera på denna dolda skolavgift. New York Times skriver i dag om utvecklingen. Listor har funnits länge i det amerikanska skolväsendet. Men när nu skolbudgeterna skurits ner på många håll, har kostnaderna för nödvändigt material i allt högre grad lämpats över på familjerna.

Numera kan listan till exempel innehålla städmaterial, plastbestick till skolmatsalen, sopsäckar och kopieringspapper. I en skola i Honolulu måste varje elev ta med sig ett fyrpack med toalettpapper...

Alla är dock inte ledsna över det här. Lokala butiker har plötsligt fått en ny och rejäl inkomstkälla. Många är tidigt ute och kollar in de listor som skickas ut till föräldrar. Sedan ser de till att beställa hem just de varor som skolorna vill ha.

Tidningen meddelar att för vissa delar av detaljhandeln är just denna tid - när föräldrar kommer in med sina listor i högsta hugg - den mest lönsamma efter storhelgerna.

Lika glada är inte familjerna. Det finns många som har det svårt att få ekonomin att gå ihop redan som det är. Att de dessutom ska lägga ut kanske uppemot 2 000 kronor (om de har tre skolbarn) för diverse skolmaterial, trots att barnen går på en "avgiftsfri" kommunal skola, kan naturligtvis vara väldigt tufft.

Artikeln i NY Times finns via den här länken.

Skolfrågan i DC - en politisk krutdurk

Det drar ihop sig till en rejäl skolstrid här i Washington DC. I fokus är nuvarande borgmästaren Adrian Fenty och hans handplockade skolchef Michelle Rhee.

I november är det borgmästarval i DC, men valet avgörs i praktiken redan i september. Då håller nämligen demokraterna sitt primärval för att utse sin kandidat till borgmästare. Och eftersom demokraterna i senaste valet tog hem ganska exakt 93 procent av rösterna, så kan man i praktiken betrakta den amerikanska huvudstaden som en enparti-kommun...

Kampanjen inför primärvalet är redan i full gång. Fenty är framförallt utmanad av kommunstyrelsens ("City Council") nuvarande ordförande, Vincent Gray.

Och i spelet inför valet ligger skolfrågan och sjuder. Det är en veritabel krutdurk som när som helst kan explodera.

Bakgrunden i korthet: Skolchef Rhee tillträdde strax efter att Fenty blev vald 2006 och hon jobbar direkt på hans uppdrag och inte, som brukligt är, under skolstyrelsen. Rhee har satt igång en oerhört intensiv förändringsprocess i det ytterst nedgångna, misskötta och i vissa fall korrupta skolsystemet i DC. Lärare har sparkats, skolor har lagts ner, ett stort antal rektorer har bytts ut, skolbyggnader har renoverats, skolmaten har förbättrats och mer beslutanderätt har centraliserats och lagts direkt i skolchefens kansli. Och förändringarna har gett resultat. Förra årets testresultat visade att eleverna i DC: kommunala skolor tillhör dom som förbättrar sig mest i hela landet. Visserligen från en pinsamt låg nivå, men i alla fall.

Men under resans gång har Rhee retat många och skaffat sig ett antal fiender. Paradoxalt nog är det främst invånare i de fattigaste stadsdelarna som är mest kritiska till skolchefen, trots att de sannolikt är de största vinnarna när det gäller förändringarna. Det är framförallt Rhees tuffa attityd mot lärare, lärarfack och skolledningar som väckt ilska, men hon har även anklagats för att vara rasist och för att ensidigt arbeta för att vita ska placera sina barn i kommunala skolor istället för i privata - och på så sätt konkurrera ut barn med afro-amerikansk bakgrund. Många av dem bussas i dag till skolor i "vita" områden, eftersom dessa skolor annars skulle stå halvtomma. Skulle flera närboende placera sina barn i de här skolorna, hänvisas de inbussade barnen till sämre skolor i deras ofta fattiga och socialt utsatta bostadsområden. Närboende har alltid garanterad plats på "sin" skola.

Borgmästarvalet kan sluta hur som helt. Gray leder något i opinionsmätningarna. Och skulle han vinna är det i hög grad oklart om Michelle Rhee får fortsätta som skolchef. Hon anses vara för lierad med den sittande borgmästaren. Och försvinner Rhee, försvinner sannolikt också de förändringarnas vindar som blåser över Distriktets skolvärld.

Men det är värre än så. En del av huvudstadens skolbudget bygger på donationer. Och ett antal av de större donatorerna har villkorat sina gåvor; "Försvinner Rhee försvinner våra pengar" är budskapet. De är inte villiga att donera medel om Distriktet återgår till sitt gamla skolsystem med en skolchef som arbetar under skolstyrelsen, där makten decentraliseras och där rektorerna återigen kommer att bli som kungar i sina egna små kungariken.

Sammanlagt handlar det om åtskilliga miljoner som på detta sättet riskerar att försvinna ur skolbudgeten nästa år. Något som direkt och konkret kommer att påverka utbildningskvalitet och barnens möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen.

Detta visar också på svagheten i ett system som delvis finansieras av donationer. Donatorerna kan således styra den politiska processen på ett inte särskilt demokratiskt sätt. För vad ska Gray välja? Vill han följa folkopinionen som vänt sig mot Rhee och Fenty? Och är han därmed beredd att mista ett antal miljoner i skolbudgeten, samtidigt som stadens skolor formligen skriker efter mer resurser bara för att klara av den dagliga verksamheten?

Och hur tungt väger egentligen det faktum att skolorna uppenbarligen fungerar allt bättre under skolchefens hårda nypor - åtminstone om man utgår från elevernas testresultat?

Borgmästarens paradox

Adrian Fenty heter den demokratiska borgmästaren här i Distriktet. Han tillträdde något halvår innan vi flyttade hit, i januari 2007. Jag minns att stämningen kring den nyvalde och unge Fenty (född 1970) var entusiastisk då, för snart tre år sedan. Han sågs som en frisk fläkt, en man som äntligen skulle göra upp med det gamla och korrupta, som skulle fixa det urusla kommunala skolsystemet och se till att DC-borna fick samma levnadsförhållanden som genomsnittsamerikanen.

Och det började bra. Han anställde en ny skolchef, Michelle Rhee, som omedelbart började röja i skolorna. han beslutade om omorganiseringar och effektiviseringar av stans omfattande byråkrati. Han såg till att inleda välbehövliga upprustningsprojekt av skolor, vägnät och rekreationsanläggningar.

Adrian Fenty blev dessutom den första borgmästaren som öppet stödde Barack Obama, de blev snabbt vänner och inte långt senare prydde Michelle Rhee omslaget till Time Magazine. Det spekulerades i om hon skulle bli Obamas utbildningsminister.

Det hände saker i Washington DC, the nations capital. Stan var på gång. Fenty var på gång. Borgmästarjobbet i DC var bara en mellanlandning mot högre mål på federal nivå, sas det.

I september är det dags att välja borgmästare igen. Och nu är stämningen kring Adrian Fenty en helt annan.

Washington Post publicerade i helgen en opinionsundersökning som visade att hans "approval rating" har sjunkit drastiskt på bara ett år. Paradoxalt nog upplever samtidigt allt fler att DC är på väg åt rätt håll, med mindre kriminalitet, tryggare bostadsområden, bättre skolor... Således: Borgmästaren gör ett bra jobb men blir allt mindre populär. Och minst populär är han hos de omkring 50 procent av invånarna som är svarta.

Också för Rhee har populariteten sjunkit, trots att eleverna gör bättre resultat i skolorna och att föräldarna upplever förbättringar på sina barns skolor.

Undersökningen kommenterades på tidningens ledarsida under rubriken "D.C.'s Fenty paradox".

En förklaring som The Posts kommentator Petula Dvorak är inne på att denna paradox kan bero på Adrian Fentys attityd. Han ger ett överlägset, känslokallt och arrogant intryck. Samma sak gäller för Michelle Rhee.

Dessutom har borgmästaren lyckats reta upp befolkningen genom en mängd småskandaler under de år som gått. Det har handlat om att fixa jobb till vänner och släktingar, han har tagit med familjen på "arbetsresor" till semesterorter på skattebetalarnas bekostnad och han lät sätta in en värmeanläggning i den kommunala utomhuspool där han själv tränar inför sina triathlon-lopp (de flesta kommunala utomhisbaden är bara uppvärmda av solen).

Om Fenty förlorar borgmästarvalet i höst, kommer garanterat även Michelle Rhee att ryka all världens väg. Och hur det då ska gå med den helt nödvändiga reformeringen av DC ruttna skolsystem står skrivet i stjärnorna.

Det kommer att bli ett mycket intressant lokalval här i september.

Det amerikanska skolproblemet

Just nu är det stor testvecka i de kommunala skolorna här i Washington DC. Alla barn från tredje klass och uppåt deltar i det så kallade DC CAS, en lokal variant av något som görs över hela USA och som möjligen kan jämföras med de svenska nationella proven.

USA har haft problem med skola och utbildning under många år. Fram till 1960-talet tillhörde man toppnationerna när det gällde kunskapsnivåer bland elever. På 1970- 0ch 80-talen tappade man positioner och nu ligger kunskapsnivån för elever i de högre årskurserna bland de lägsta av alla jämförbara länder. Det intressanta är att amerikanska elever preseterar rätt bra i de första årskurserna för att sedan tappa ungefär fråm mellanstadiet och framåt.

"The longer American children are in school, the worse they perform compared to their international peers", som en nyligen publicerad forskningsstudie, gjord av konsultfirman McKinsey, konstaterar.

Den förra presidenten var inte omedveten om problemen. Hans stragegi för att vända trenden blev lagen "No Child Left Behind Act". Problemet med denna lag är dock att den är väldigt fokuserad på mätbara testresultat och inte alls tar tag i djupare och mer strukturella problem, som föråldrad pedagogik, brist på resurser, sociala faktorer, omotiverade barn och föräldrar etc.

Följden har blivit att i stort sett alla skolor i landet nu är mer fokuserade än någonsin tidigare på de årliga testerna. Det är utifrån testresultaten som en skola betygssätts, tilldelas resurser, lockar till sig kompetenta lärare och så vidare.

Thomas Friedman, kolumnist i New York Times, ägnar sin spalt i dagens tidning åt det amerikanska skolproblemet. Värd att läsa. Du hittar spalten här.