Hade ni frågat mig för ett par veckor sedan, hade jag varit stensäker: Barack Obama kommer att vinna höstens val och sitta kvar i Vita Huset i fyra år till.
Men nu är jag inte längre lika övertygad. Det är flera saker som gjort mig tveksam.
För det första: Arbetslösheten sjunker inte längre. Månad efter månad har statistiken varit tydlig: Allt fler får jobb. Den mätbara arbetslösheten har sjunkit sakta men säker från runt tio procent till omkring åtta procent under mandatperioden. Likaså har antalet nya jobb ökat stadigt. Detta var en sanning fram till för två månader sedan. För första gången på länge visade då nya siffror att arbetslösheten still - den hade slutat sjunka. Och för ett par veckor sedan visade ny statistik att arbetslösheten börjat öka igen - samtidigt som antalet nyskapade jobb är rekordlågt.
Ytterst bekymmersamt för Obama. Det är inte ens ett halvår kvar till valet. Mitt Romney kommer naturligtvis peka på de svaga sysselsättningssiffrorna och förklara dem med att Obama inte vet hur man skapar jobb. Och han onekligen en poäng.
Särskilt allvarligt är det om trenden med ökande arbetslöshet fortsätter över sommaren och tidig höst. Ekonomin och sysselsättningen är utan tvekan valets viktigaste fråga.
För det andra: Den republikanske guvernören Scott Walkers vinst i "recall"-valet i Wisconsin häromdagen över den demokratiske utmanaren Tom Barrett. Som ni kanske kommer ihåg så var det stora protester i Wisconsin för ett drygt år sedan, med bland annat en fredlig ockupation av delstatsparlamentet. Folk var förbaskade över den då nyvalde guvernörens hårda besparingsprogram, som bland annat innebar drastiskt försämrade fackliga rättigheter för offentligt anställda.
Protesterna i Wisconsin spred sig över landet och inspirerade bland annat den så kallade occupy-rörelsen, som drog igång efter sommaren förra året. I Wisconsin påbörjades en kampanj för att få Walker avsatt som guvernör. Enligt delstatsreglerna behövs drygt en halv miljon namnunderskrifter för att få till stånd en så kallad recall election. Man fick in en miljon underskrifter rekordsnabbt och de flesta var övertygade om att Scott Walkers dagar som guvernör var räknade.
I tisdags gick delstaten till val. Och Scott Walker vann tämligen komfortabelt med drygt 53 procent av rösterna. Ett klart bakslag för demokraterna i en delstat som vanns klart av Barack Obama i presidentvalet 2008. Till och med John Kerry vann här 2004. Rimligen är Wisconsin en av de delstater som Obama måste vinna i höstens val. Och den segern kanske inte är helt klar på förhand...
För det tredje: Den amerikanska vänstern är fortfarande överlag besviken över stora delar av Barack Obamas politik. Det handlar om progressiva kärnfrågor som fattigdomsbekämpning, fackliga rättigheter, miljöfrågor och fredssträvanden. Inom dessa områden har Obamas adminstration knappast gjort någon radikal amerikan glad.
Hans sociala program har knappast genomförts alls - kanske man kan säga att det drunknade i den ekonomiska krisen som sköljde in som en tsunami ungefär samtidigt som han vann valet 2008. Han lyckades inte ens ta tillbaka George W Bushs tillfälliga skattelättnader för de allra rikaste, något som kanske inte betyder särskilt mycket för det federala budgetunderskottet men som har ett stort symbolvärde.
I samband med valet så lovade han att genomföra den så kallade Employee Free Choise Act, en reform som skulle ge de fackliga organisationerna större möjligheter att organisera anställda på arbetsplatserna, saker som är helt självklara i Europa. Ett färdigt reformförslag låg redan klart när han tillträdde och hade också godkänts av representanthuset. Obama hade en gyllene chans att genomföra reformen under sin första tid som president, med supermajoriteter i kongressens båda kamrar. Men den hamnade i långbänk. Och där ligger den kvar. Den fackliga besvikelsen är stor och Barack Obama kan knappast räkna med samma entusiasm från det hållet i höstens val.
Också när det gäller presidentens insatser inom miljö- och fredsfrågorna är besvikelsen stor. Miljöfrågan har hamnat helt i bakvatten och han har retat upp miljörörelsen genom att gå med på utökad oljeborrning till havs och en relativt kraftig utbyggnad av kärnkraften. Och hans krigsaktiviteter - upptrappning av de militära insatserna i både Afghanistan och Pakistan bland annat - bemöts ständigt av kraftig kritik från den amerikanska vänstern. Likaså hans brutna löfte om att stänga Guatanamo-fängelset på Kuba.
För att summera: Den sittande presidenten har inga bra sysselsättningssiffror att peka på längre. Hans parti har precis förlorat ett viktigt val som de flesta trodde skulle bli en promenadseger för dem. Och han kan knappast räkna med någon större entusiasm från den amerikanska vänstern.
Ändå tror jag fortfarande han vinner valet.Varför?
För att alternativet är så mycket sämre.
Men jag är inte längre lika övertygad.
Visar inlägg med etikett miljö. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett miljö. Visa alla inlägg
torsdag 7 juni 2012
tisdag 31 januari 2012
Primärval och ormar invaderar Florida
Ormar intar Florida. Nej, jag tänker inte på de fyra republikanska presidentkandidaterna som den senaste veckan svärmat runt delstaten; Det är ju primärval nu i kväll (natt svensk tid).
Det handlar istället om riktiga ormar. Boaormar och anakondor bland annat. Normalt hör de inte hemma i Floridas biotoper, men under senare år har de spritt sig som Egyptens gräshoppor. Främst finns de i den stora nationparken Everglades, där deras närvaro börjar bli ett stort problem.
Ormarna har spritts på grund av att männiksor som tröttnat på att ha dem som husdjur har släppt ut dem i våtmarkerna runt Everglades. Som så ofta när man introducerar en tidigare främmande art i en ny biotop, så har hela ekosystemet påverkats. Ormarna har förökat sig blixtsnabbt, sannolikt på grund av den generösa tillgången på föda, i synnerhet mindre däggdjur. Men tillgången krymper nu snabbt.
En inventering som amerikanska forskare gjort - och som redovisades i går - visar att antalet däggdjur i nationalparken minskat drastiskt jämfört med motsvarande inventering gjord för runt 15 år sedan. Följden har blivit att ormarna nu söker sig bort från Everglades i jakten på föda. Enligt ormexperter kan de överleva så långt norrut som South Carolina.
Läs mer om ormutvecklingen i dagens Washington Post.
När vi ändå är inne på Florida: I kväll väntar alltså det fjärde primalvalet för GOP - det republikanska partiet. Det mesta tyder på att Mitt Romney tar hem delstaten, men Newt Gingrich ligger inte så där förfärligt långt bakom och osvuret är bäst.
Det finns åtminstone två saker som gör Floridavalet extra intressant: Det är den fjärde största delstaten i USA, vilket innebär att många delegater står på spel inför partikonventet. Och vinnaren tar allt. Det är således inget proportionerligt fördelande av delegater i Florida.
Det handlar istället om riktiga ormar. Boaormar och anakondor bland annat. Normalt hör de inte hemma i Floridas biotoper, men under senare år har de spritt sig som Egyptens gräshoppor. Främst finns de i den stora nationparken Everglades, där deras närvaro börjar bli ett stort problem.
Ormarna har spritts på grund av att männiksor som tröttnat på att ha dem som husdjur har släppt ut dem i våtmarkerna runt Everglades. Som så ofta när man introducerar en tidigare främmande art i en ny biotop, så har hela ekosystemet påverkats. Ormarna har förökat sig blixtsnabbt, sannolikt på grund av den generösa tillgången på föda, i synnerhet mindre däggdjur. Men tillgången krymper nu snabbt.
En inventering som amerikanska forskare gjort - och som redovisades i går - visar att antalet däggdjur i nationalparken minskat drastiskt jämfört med motsvarande inventering gjord för runt 15 år sedan. Följden har blivit att ormarna nu söker sig bort från Everglades i jakten på föda. Enligt ormexperter kan de överleva så långt norrut som South Carolina.
Läs mer om ormutvecklingen i dagens Washington Post.
När vi ändå är inne på Florida: I kväll väntar alltså det fjärde primalvalet för GOP - det republikanska partiet. Det mesta tyder på att Mitt Romney tar hem delstaten, men Newt Gingrich ligger inte så där förfärligt långt bakom och osvuret är bäst.
Det finns åtminstone två saker som gör Floridavalet extra intressant: Det är den fjärde största delstaten i USA, vilket innebär att många delegater står på spel inför partikonventet. Och vinnaren tar allt. Det är således inget proportionerligt fördelande av delegater i Florida.
söndag 6 november 2011
USA:s bästa cykelstäder
I takt med ökande bensinpriser, större miljömedvetande och bättre kunskap om vikten av att röra sig har antalet vardagscyklister i USA ökat kraftigt de senaste åren.
Problemet är bara att det amerikanska samhället överlag är väldigt dåligt anpassat för cyklister. I princip har tätortsplaneringen de senaste 75 åren byggt på ett enda transportmedel: Bilen.
Så nu, när vägar och gator plötsligt börjar fyllas med cyklister på väg till och från jobb, skola eller butiker, så uppstår en del problem. Vägar, korsningar, rondeller är inte alls anpassade för tvåhjulingar. Det finns inga cykelbanor och oftast ingen plats för cyklar ute i körfälten. Följden blir att cyklisten antingen tar sig fram på trottoaren (i den mån det finns sådana), med påföljd att fotgängarna (i den mån det finns sådana) blir irriterade och undanträngda. Eller så cyklar man ute på vägen, vilket innebär att man i praktiken stänger av en fil eftersom bilarna inte har någon plats att köra om. Konsekvensen blir irriterade bilförare som tycker att cyklisten ska flytta på sig och rätt ofta vansinniga och för cyklisten direkt livsfarliga omkörningar.
Jag har rätt stor erfarenhet, både som bilförare och som cyklist här i DC, och kan intyga att det finns stort förbättringspotential när det gäller cykling här. Det är ingen tillfällighet att jag började använda hjälm för första gången i mitt liv när jag började ta mig fram på två hjul i den täta trafiken i centrala Washington. Här har man så smått börjat införa särskilda filer för cyklister, men det finns fortfarande knappt en enda ordentlig cykelväg, skild från bilarna och fotgängarna och bilister är överlag väldigt ovana att samsas om utrymmet med cyklister.
Tidningen Bicycling rankade nyligen USA:s cykelvänligaste städer. På första plats kom Minneapolis, som har satsat rejält på att bygga upp ett nät av cykelbanor i och omkring sta'n. I övrigt domineras listan av västkust-städer. Tvåa är Portland, en "klassisk" cykelstad i USA. Sedan följer Boulder, Seattle, Eugene (Oregon), San Francisco, Madison (Wisconsin), New York (lite förvånansvärt kanske), Tucson (Arizona) och Chicago.
Washington DC kommer på en hedrande 13:e plats och tidningen pekar särskilt på att staden var först i landet med att införa ett så kallat bike sharing-program - ett system som gör att man har tillgång till "pendlarcyklar" genom att betala en årligt (och måttlig) medlemsavgift. Dessutom bygger som sagt Distriktet ut sitt cykelbanenät kontinuerligt.
Men trots att det händer en del positivt runt om i landet, så återstår det väldigt mycket att göra för att skapa en vettig, säker och god cykelmiljö. På många ställen är det i praktiken helt omöjligt att ta sig fram på två hjul eftersom det helt enkelt inte är tillåtet att cykla.
Webbsajten 24/7 Wall St har gjort en sammanställning av de "tio mest vänliga städerna för en icke-bilist" (det låter bättre på engelska..). Redaktionen tittade på indikationer som hur stor andel av stadens invånare som faktiskt har praktisk möjlighet att ta sig fram med kollektiva transportmedel, hur ofta tunnalbana och bussar går, hur många som cyklar till jobb eller skola och liknande.
Om man saknar bil så bör man - enligt studien - bosätta sig i San Francisco (etta på listan), Portland eller New York. Där finns det gott om alternativa transportsätt som överlag fungerar bra, snabbt och bekvämt.
Problemet är bara att det amerikanska samhället överlag är väldigt dåligt anpassat för cyklister. I princip har tätortsplaneringen de senaste 75 åren byggt på ett enda transportmedel: Bilen.
Så nu, när vägar och gator plötsligt börjar fyllas med cyklister på väg till och från jobb, skola eller butiker, så uppstår en del problem. Vägar, korsningar, rondeller är inte alls anpassade för tvåhjulingar. Det finns inga cykelbanor och oftast ingen plats för cyklar ute i körfälten. Följden blir att cyklisten antingen tar sig fram på trottoaren (i den mån det finns sådana), med påföljd att fotgängarna (i den mån det finns sådana) blir irriterade och undanträngda. Eller så cyklar man ute på vägen, vilket innebär att man i praktiken stänger av en fil eftersom bilarna inte har någon plats att köra om. Konsekvensen blir irriterade bilförare som tycker att cyklisten ska flytta på sig och rätt ofta vansinniga och för cyklisten direkt livsfarliga omkörningar.
Jag har rätt stor erfarenhet, både som bilförare och som cyklist här i DC, och kan intyga att det finns stort förbättringspotential när det gäller cykling här. Det är ingen tillfällighet att jag började använda hjälm för första gången i mitt liv när jag började ta mig fram på två hjul i den täta trafiken i centrala Washington. Här har man så smått börjat införa särskilda filer för cyklister, men det finns fortfarande knappt en enda ordentlig cykelväg, skild från bilarna och fotgängarna och bilister är överlag väldigt ovana att samsas om utrymmet med cyklister.
Tidningen Bicycling rankade nyligen USA:s cykelvänligaste städer. På första plats kom Minneapolis, som har satsat rejält på att bygga upp ett nät av cykelbanor i och omkring sta'n. I övrigt domineras listan av västkust-städer. Tvåa är Portland, en "klassisk" cykelstad i USA. Sedan följer Boulder, Seattle, Eugene (Oregon), San Francisco, Madison (Wisconsin), New York (lite förvånansvärt kanske), Tucson (Arizona) och Chicago.
Washington DC kommer på en hedrande 13:e plats och tidningen pekar särskilt på att staden var först i landet med att införa ett så kallat bike sharing-program - ett system som gör att man har tillgång till "pendlarcyklar" genom att betala en årligt (och måttlig) medlemsavgift. Dessutom bygger som sagt Distriktet ut sitt cykelbanenät kontinuerligt.
Men trots att det händer en del positivt runt om i landet, så återstår det väldigt mycket att göra för att skapa en vettig, säker och god cykelmiljö. På många ställen är det i praktiken helt omöjligt att ta sig fram på två hjul eftersom det helt enkelt inte är tillåtet att cykla.
Webbsajten 24/7 Wall St har gjort en sammanställning av de "tio mest vänliga städerna för en icke-bilist" (det låter bättre på engelska..). Redaktionen tittade på indikationer som hur stor andel av stadens invånare som faktiskt har praktisk möjlighet att ta sig fram med kollektiva transportmedel, hur ofta tunnalbana och bussar går, hur många som cyklar till jobb eller skola och liknande.
Om man saknar bil så bör man - enligt studien - bosätta sig i San Francisco (etta på listan), Portland eller New York. Där finns det gott om alternativa transportsätt som överlag fungerar bra, snabbt och bekvämt.
söndag 23 oktober 2011
Amerikanskt statligt stöd gav jobb - i Finland
President Barack Obama har åter hamnat i blåsväder på grund av sitt stöd för "gröna företag". Den här gången handlar det om det biltillverkaren Fisker Automotive.
Fisker bildades i Kalifornien 2007 och företagsidén är att göra coola sportbilar av lyxkaraktär. Inte så orginellt, kanske. Men det som gjorde just Fisker speciellt var att bilarna skulle vara miljövänliga - antingen försedda med hybridmotorer eller med renodlade elektriska motorer.
Den amerikanska staten ställde upp med ett investeringslån på en dryg halv miljard dollar (nästan exakt lika stor summa som solenergi-företaget Solyndra fick).
Sedan dess har problemen hopat sig. Enligt ursprungsplanerna skulle biltillverkningen ha varit igång i slutet av 2009. Men man tvingades skjutas upp starten, bland annat för att motorerna inte höll de miljögränsvärden som amerikanska staten satt upp som krav. Först senarelas produktionen i ett år. Sedan ett år till. I juli 2011 rullade så äntligen de första bilarna av bandet. Företaget har sagt sig kunna leverera den första större sändningen till försäljning i slutet av det här året eller i början av nästa.
Men inte nog med detta strul. Det har också visat sig att företagets planer på att satsa i USA inte var särskilt omfattande. Istället träffade man ett avtal med en tidigare Porsche-fabrik i Finland. Det är där som Fisker-bilarna ska monteras i den första fasen. När detta blev känt blev det ett ramaskri, särskilt bland repiblikanerna. Men även många demokrater vred olustigt på sig.
Det är inte särskilt lyckat att den amerikanska staten satsar mångmiljonbelopp på ett företag som sedan beslutar sig för att placera tillverkningen i Finland. Det ger inga politiska poäng på hemmaplan, om man säger så. Stödet har så här långt bara gett en handfull nya jobb i USA - men runt 500 arbetstillfälllen "to a rural Finnish firm", som konservativa Sunday Examiner uttryckte saken i dag.
Från företaget säger man att man visst har planer på att starta produktion även i USA, men att man måste komma igång med den första fasen innan man kan gå vidare. Runt 2013 ska en planerad monteringsanläggning i Delaware stå klar att köra igång. Det är en gammal fabrik som man köpte av GM för ett par år sedan.
Enligt planerna ska den amerikanska fabriken tillverka en mer "folklig" (läs billigare) variant av den sportbil som nu snart ska börja lanseras här i USA, fortfarande dock med miljöanpassad motor. Men en förutsättning för denna tillverkning är naturligtvis att den första lyxvarianten faktiskt går att sälja. Annars lär Fisker knappast överleva länge.
Fiskers enda producerade bilmodell så här långt - Karma - kommer att kosta omkring 100 000 dollar att köpa här i USA. I Sverige lär den kosta runt en miljon kronor.
Återstår att se om det finns en marknad för miljonärer med miljösamvete...
Fisker bildades i Kalifornien 2007 och företagsidén är att göra coola sportbilar av lyxkaraktär. Inte så orginellt, kanske. Men det som gjorde just Fisker speciellt var att bilarna skulle vara miljövänliga - antingen försedda med hybridmotorer eller med renodlade elektriska motorer.
Den amerikanska staten ställde upp med ett investeringslån på en dryg halv miljard dollar (nästan exakt lika stor summa som solenergi-företaget Solyndra fick).
Sedan dess har problemen hopat sig. Enligt ursprungsplanerna skulle biltillverkningen ha varit igång i slutet av 2009. Men man tvingades skjutas upp starten, bland annat för att motorerna inte höll de miljögränsvärden som amerikanska staten satt upp som krav. Först senarelas produktionen i ett år. Sedan ett år till. I juli 2011 rullade så äntligen de första bilarna av bandet. Företaget har sagt sig kunna leverera den första större sändningen till försäljning i slutet av det här året eller i början av nästa.
Men inte nog med detta strul. Det har också visat sig att företagets planer på att satsa i USA inte var särskilt omfattande. Istället träffade man ett avtal med en tidigare Porsche-fabrik i Finland. Det är där som Fisker-bilarna ska monteras i den första fasen. När detta blev känt blev det ett ramaskri, särskilt bland repiblikanerna. Men även många demokrater vred olustigt på sig.
Det är inte särskilt lyckat att den amerikanska staten satsar mångmiljonbelopp på ett företag som sedan beslutar sig för att placera tillverkningen i Finland. Det ger inga politiska poäng på hemmaplan, om man säger så. Stödet har så här långt bara gett en handfull nya jobb i USA - men runt 500 arbetstillfälllen "to a rural Finnish firm", som konservativa Sunday Examiner uttryckte saken i dag.
Från företaget säger man att man visst har planer på att starta produktion även i USA, men att man måste komma igång med den första fasen innan man kan gå vidare. Runt 2013 ska en planerad monteringsanläggning i Delaware stå klar att köra igång. Det är en gammal fabrik som man köpte av GM för ett par år sedan.
Enligt planerna ska den amerikanska fabriken tillverka en mer "folklig" (läs billigare) variant av den sportbil som nu snart ska börja lanseras här i USA, fortfarande dock med miljöanpassad motor. Men en förutsättning för denna tillverkning är naturligtvis att den första lyxvarianten faktiskt går att sälja. Annars lär Fisker knappast överleva länge.
Fiskers enda producerade bilmodell så här långt - Karma - kommer att kosta omkring 100 000 dollar att köpa här i USA. I Sverige lär den kosta runt en miljon kronor.
Återstår att se om det finns en marknad för miljonärer med miljösamvete...
fredag 30 september 2011
Tre dygn i bilkö = succé för delad cykel
Tre dygn.
Eller 73 timmar.
Så lång tid tillbringar en genomsnittlig bilförare i Washington DC med omnejd i bilköer varje år. Det visar den årliga Urban Mobiliy Report från Texas Transportation Institute, som presenterades häromdagen.
Huvudstadsområdet har därmed de största problemen med "trafikinfarkter" i hela landet. Tvåa ligger Chicago (71 timmar i snitt) och trea Los Angeles (64). Genomsnittet för hela USA är 34 timmar per person och år.
Det ständiga köandet innebär sammantaget ett otroligt slöseri med resurser och tid. Totalt handlar det om runt 100 miljarder dollar per år i olika former av förluster och kostnader på grund av bilköerna. Mer än sju miljarder liter bensin beräknas bosktavligt talat gå upp i rök på grund av motorer som står på tomgång i "traffic jams". I snitt betalar kostar det här 750 dollar per bilförare och år i USA. Kostnaden för oss som sitter fast i DC:s alla köer är i snitt dubbelt så hög, eller omkring 10 000 kronor per år.
Det är horribla siffror.
Men saker å ting börjar sakta förändras. Det tydligaste exemplet på det är kanske succén för Capital Bikeshare. Det är ett kommunalt initierat och stött projekt som drivs i samverkan med privata företag och federala myndigheter. Det började i rätt blygsam skala för tre år sedan, men har vuxit snabbt och de lätt igenkända röda cyklarna syns nu överallt i den amerikanska huvudstaden.
Det fungerar så här: Man betalar en månads- eller årsavgift (25 respektive 75 dollar). Det finns också möjlighet att betala en dagsavgift på fem dollar för tillfälliga besökare. Sedan kan man, via ett särskilt nyckelkort, hämta ut en cykel och cykla upp till 30 minuter på den utan extra kostnad. Behåller man samma cykel mer än en halvtimme, tillkommer en kostnad på några dollar per halvtimme (kostnaden ökar med tiden). Systemet är främst tänkt för alla de som pendlar med cykel och maximalt har en halvtimmes cykeltur till skolan eller jobbet.
För närvarande finns det 114 cykelstationer med totalt mer än 1 100 cyklar utspridda i Washington DC och norra Virginia. Förorterna i södra Maryland är på gång och antalet stationer växer kontinuerligt.
Succén för detta bikeshare-program förklaras med en kombination av välskötta och bra fungerande cyklar, god tillgänglighet, högre bensinpriser och - kanske framförallt - att allt fler har insett vilket utmärkt transportmedel cykeln faktiskt är. Inne i stan under rusningstrafik går det betydligt fortare att cykla jämfört med att ta sig fram med bil eller buss. Egentligen är det nog bara DC:s utmärkta tunnelbanesystem som kan konkurrera i snabbhet. Problemet är bara att det ofta är väldigt långt mellan stationerna. Så alltfler kombinerar nu tunnebanan med en "delad" cykel.
Eller 73 timmar.
Så lång tid tillbringar en genomsnittlig bilförare i Washington DC med omnejd i bilköer varje år. Det visar den årliga Urban Mobiliy Report från Texas Transportation Institute, som presenterades häromdagen.
Huvudstadsområdet har därmed de största problemen med "trafikinfarkter" i hela landet. Tvåa ligger Chicago (71 timmar i snitt) och trea Los Angeles (64). Genomsnittet för hela USA är 34 timmar per person och år.
Det ständiga köandet innebär sammantaget ett otroligt slöseri med resurser och tid. Totalt handlar det om runt 100 miljarder dollar per år i olika former av förluster och kostnader på grund av bilköerna. Mer än sju miljarder liter bensin beräknas bosktavligt talat gå upp i rök på grund av motorer som står på tomgång i "traffic jams". I snitt betalar kostar det här 750 dollar per bilförare och år i USA. Kostnaden för oss som sitter fast i DC:s alla köer är i snitt dubbelt så hög, eller omkring 10 000 kronor per år.
Det är horribla siffror.
Men saker å ting börjar sakta förändras. Det tydligaste exemplet på det är kanske succén för Capital Bikeshare. Det är ett kommunalt initierat och stött projekt som drivs i samverkan med privata företag och federala myndigheter. Det började i rätt blygsam skala för tre år sedan, men har vuxit snabbt och de lätt igenkända röda cyklarna syns nu överallt i den amerikanska huvudstaden.
Det fungerar så här: Man betalar en månads- eller årsavgift (25 respektive 75 dollar). Det finns också möjlighet att betala en dagsavgift på fem dollar för tillfälliga besökare. Sedan kan man, via ett särskilt nyckelkort, hämta ut en cykel och cykla upp till 30 minuter på den utan extra kostnad. Behåller man samma cykel mer än en halvtimme, tillkommer en kostnad på några dollar per halvtimme (kostnaden ökar med tiden). Systemet är främst tänkt för alla de som pendlar med cykel och maximalt har en halvtimmes cykeltur till skolan eller jobbet.
För närvarande finns det 114 cykelstationer med totalt mer än 1 100 cyklar utspridda i Washington DC och norra Virginia. Förorterna i södra Maryland är på gång och antalet stationer växer kontinuerligt.
Succén för detta bikeshare-program förklaras med en kombination av välskötta och bra fungerande cyklar, god tillgänglighet, högre bensinpriser och - kanske framförallt - att allt fler har insett vilket utmärkt transportmedel cykeln faktiskt är. Inne i stan under rusningstrafik går det betydligt fortare att cykla jämfört med att ta sig fram med bil eller buss. Egentligen är det nog bara DC:s utmärkta tunnelbanesystem som kan konkurrera i snabbhet. Problemet är bara att det ofta är väldigt långt mellan stationerna. Så alltfler kombinerar nu tunnebanan med en "delad" cykel.
fredag 16 september 2011
Problemfylld amerikansk satsning på alternativ energi
För några veckor sedan gick det Kalifornienbaserade företaget Solyndra Inc. i konkurs. Uppemot elvahundra personer miste jobbet.
Sådana här konkurser är vardagsmat i den ekonomsiak krisens spår här i USA, men just Solyndra uppmärksammades särskilt. Det är nämligen ett företag som stötts särskilt av Obama. För ett drygt år sedan besökte han Solyndra och passade då på att framhålla det som ett framtidsföretag. Adminstrationen beslutade sig också för att gå i borgen för företagslån på mer än en halv miljard dollar.
Bakgrunden till stödet var att Solyndra passade perfekt in i den företagsprofil som Barack Obama vill se växa i USA. Det är en sektor där det ska skapas tiotusentals jobb, var tanken. Solyndra tillverkar - eller tillverkade rättare sagt - solpaneler och bara för några månader sedan var tilltron fortfarande stor på det här företagets framtid.
Satsningen gick dock käpprätt åt skogen. Det spekuleras om olika orsaker till konkursen. Bland annat är företaget nu föremål för en FBI-utredning och det finns klara indikationer på att en del inte gått rätt till rent juridiskt. Men den viktigaste orsaken till företagets kollaps är sannolikt konkurrensen från utländska företag.
För problemet är inte bristande intresse för solenergi. Tvärtom, just nu investeras det mer i solpaneler och solfångare - och även i vindkraft - än vad det någonsin gjorts i USA tidigare. Bara de senaste dagarna har jag läst i lokaltidningen att en av Georgetowns största butiker nu investerat i solpaneler som ska ge runt 80 procent av butikens elbehov. Den gigantiska stadion där det amerikanska fotbollslaget Redskins spelar sina hemmamatcher håller just nu på att montera 800 solpaneler som ska täcka en femtedel av arenans elkonsumtion under match och 100 procent all annan tid. Läs mer i Washington Post. Dessutom håller den amerikanska militären just nu på att investera stora summor för att montera solpaneler på många av sina stora mängder byggnader både inom och utanför USA.
Det finns alltså en marknad, utan tvekan.
Problemet är bara att den inhemska produktionen av alternativ energi inte håller måttet. Den är för dålig, för dyr, tar för lång tid på sig att leverera och ligger hopplöst efter utländska företag i konkurrenskraft. Och det handlar inte bara om konkurrens från låglöneländer. Till exempel har både danska och tyska företag haft relativt stora framgångar här i USA genom sina överlägsna tekniska kunskaper när det gäller vindkraft.
Amerikanerna hänger helt enkelt inte med i utvecklingen och blir utkonkurrerade.
Mönstret känns igen från andra sektorer, t ex bilindustrin som länge levde i någon slags egen bubbla här i USA, skyddad genom extremt låga bensinpriser och amerikanernas tradition att välja klassiska inhemska bilmärken. Men när bensinpriset började stiga och folk insåg att de utländska bilarna faktiskt var betydligt bättre - och billigare - än de som producerades i Detroit med omnejd, då slog den stora krisen till.
Överhuvudtaget har den amerikanska tillverkningsindustrin länge levt i en skyddad verkstad, där stora statliga beställningar och stort mått av nationalistiskt präglat konsumtionsmönster, kombinerad med låga energikostnader, har gjort att man inte behövt spetsa teknikutvecklingen eller effektivisera produktionen på samma sätt som omvärlden tvingats göra.
Denna skyddade verkstad är på väg bort. I dag rapporterade till exempel National Public Radio att "till och med stora byggprojekt" nu är utsatta för internationell konkurrens. Det mest slående exemplet är kanske den nya bro mellan San Francisco och Oakland som till stor del kommer att tillverkas av ett kinesiskt stålbolag.
Sådana här konkurser är vardagsmat i den ekonomsiak krisens spår här i USA, men just Solyndra uppmärksammades särskilt. Det är nämligen ett företag som stötts särskilt av Obama. För ett drygt år sedan besökte han Solyndra och passade då på att framhålla det som ett framtidsföretag. Adminstrationen beslutade sig också för att gå i borgen för företagslån på mer än en halv miljard dollar.
Bakgrunden till stödet var att Solyndra passade perfekt in i den företagsprofil som Barack Obama vill se växa i USA. Det är en sektor där det ska skapas tiotusentals jobb, var tanken. Solyndra tillverkar - eller tillverkade rättare sagt - solpaneler och bara för några månader sedan var tilltron fortfarande stor på det här företagets framtid.
Satsningen gick dock käpprätt åt skogen. Det spekuleras om olika orsaker till konkursen. Bland annat är företaget nu föremål för en FBI-utredning och det finns klara indikationer på att en del inte gått rätt till rent juridiskt. Men den viktigaste orsaken till företagets kollaps är sannolikt konkurrensen från utländska företag.
För problemet är inte bristande intresse för solenergi. Tvärtom, just nu investeras det mer i solpaneler och solfångare - och även i vindkraft - än vad det någonsin gjorts i USA tidigare. Bara de senaste dagarna har jag läst i lokaltidningen att en av Georgetowns största butiker nu investerat i solpaneler som ska ge runt 80 procent av butikens elbehov. Den gigantiska stadion där det amerikanska fotbollslaget Redskins spelar sina hemmamatcher håller just nu på att montera 800 solpaneler som ska täcka en femtedel av arenans elkonsumtion under match och 100 procent all annan tid. Läs mer i Washington Post. Dessutom håller den amerikanska militären just nu på att investera stora summor för att montera solpaneler på många av sina stora mängder byggnader både inom och utanför USA.
Det finns alltså en marknad, utan tvekan.
Problemet är bara att den inhemska produktionen av alternativ energi inte håller måttet. Den är för dålig, för dyr, tar för lång tid på sig att leverera och ligger hopplöst efter utländska företag i konkurrenskraft. Och det handlar inte bara om konkurrens från låglöneländer. Till exempel har både danska och tyska företag haft relativt stora framgångar här i USA genom sina överlägsna tekniska kunskaper när det gäller vindkraft.
Amerikanerna hänger helt enkelt inte med i utvecklingen och blir utkonkurrerade.
Mönstret känns igen från andra sektorer, t ex bilindustrin som länge levde i någon slags egen bubbla här i USA, skyddad genom extremt låga bensinpriser och amerikanernas tradition att välja klassiska inhemska bilmärken. Men när bensinpriset började stiga och folk insåg att de utländska bilarna faktiskt var betydligt bättre - och billigare - än de som producerades i Detroit med omnejd, då slog den stora krisen till.
Överhuvudtaget har den amerikanska tillverkningsindustrin länge levt i en skyddad verkstad, där stora statliga beställningar och stort mått av nationalistiskt präglat konsumtionsmönster, kombinerad med låga energikostnader, har gjort att man inte behövt spetsa teknikutvecklingen eller effektivisera produktionen på samma sätt som omvärlden tvingats göra.
Denna skyddade verkstad är på väg bort. I dag rapporterade till exempel National Public Radio att "till och med stora byggprojekt" nu är utsatta för internationell konkurrens. Det mest slående exemplet är kanske den nya bro mellan San Francisco och Oakland som till stor del kommer att tillverkas av ett kinesiskt stålbolag.
onsdag 19 januari 2011
Laddad handling
USA förbereder sig nu för en förmodad smärre invasion av elektriska bilar. Flera bilfabrikanter, som Chevrolet (Volt) och Nissan (Leaf), har eller kommer inom kort att lansera elbilar och i takt med att bensinpriset nu åter är på väg upp, så ökar intresset för alternativen.
Det största problemet är det vanliga: De korta körsträckorna. Även om bilbatterierna blir bättre och bättre, så är körsträckan fortfarande begränsad till omkring 100 miles (160 km). Sedan måste bilen laddas - och det tar normalt mellan fyra och åtta timmar att ladda det till full styrka igen.
Ett annat problem är att det råder brist på "laddningsställen". Men här håller det på att hända saker rätt snabbt.
Innerstadsgarage runt om i USA har börjat erbjuda laddningsstationer, vilket innebär att t ex folk som pendlar till jobbet kan parkera bilen, arbeta sina åtta timmar och sedan hämta bilen fulladdad.
Och ett antal köpcenter och butikskedjor, som Best Buy (elektronik) och Whole Foods (livsmedel), har inlett en satsning på "elstolpar" på sina kundparkeringar. Ladda medan du handlar, med andra ord. Man parkerar sin bil, pluggar in den i uttaget och går och handlar det man ska. När man kommer tillbaka så är batteriet återladdat (mer eller mindre beroende på hur länge man handlat).
Några tar ut en avgift på i snitt tre dollar per timmes laddning, men de flesta bjuder på den här servicen. Det skapar goodwill och ett gott rykte, vilket säkert kan vara värt minst lika mycket som den något högre elräkningen.
Här i Washington DC har jag ännu inte sett några sådana här initiativ, men det lär vara en tidsfråga innan den första "shop and charge"-stationen dyker upp...
Läs mer om laddade butiker i USA Today.
Det största problemet är det vanliga: De korta körsträckorna. Även om bilbatterierna blir bättre och bättre, så är körsträckan fortfarande begränsad till omkring 100 miles (160 km). Sedan måste bilen laddas - och det tar normalt mellan fyra och åtta timmar att ladda det till full styrka igen.
Ett annat problem är att det råder brist på "laddningsställen". Men här håller det på att hända saker rätt snabbt.
Innerstadsgarage runt om i USA har börjat erbjuda laddningsstationer, vilket innebär att t ex folk som pendlar till jobbet kan parkera bilen, arbeta sina åtta timmar och sedan hämta bilen fulladdad.
Och ett antal köpcenter och butikskedjor, som Best Buy (elektronik) och Whole Foods (livsmedel), har inlett en satsning på "elstolpar" på sina kundparkeringar. Ladda medan du handlar, med andra ord. Man parkerar sin bil, pluggar in den i uttaget och går och handlar det man ska. När man kommer tillbaka så är batteriet återladdat (mer eller mindre beroende på hur länge man handlat).
Några tar ut en avgift på i snitt tre dollar per timmes laddning, men de flesta bjuder på den här servicen. Det skapar goodwill och ett gott rykte, vilket säkert kan vara värt minst lika mycket som den något högre elräkningen.
Här i Washington DC har jag ännu inte sett några sådana här initiativ, men det lär vara en tidsfråga innan den första "shop and charge"-stationen dyker upp...
Läs mer om laddade butiker i USA Today.
onsdag 27 oktober 2010
Äntligen: Den cylinderfria toarullen
Vissa saker är så uppenbara så att de inte syns för bara träden... Ett amerikanskt pappersföretag ska nu introducera den tub- eller cylinderfria toalettpappersrullen.
Det avslöjas i dagens USA Today.
Varför har ingen kommit på det förut?
Bara i USA konsumeras så många toarullar så att de tomma cylindrarna (tuberna eller vad det nu heter - den där pappcylindern som är kvar när sista biten papper är avriven) räcker till månen och tillbaka om de läggs framför varandra. Gånger två.
Eftersom det här landets invånare generellt är urusla på att återvinna, så hamnar det mesta på tippen väl förpackat i platspåsar, vilket innebär att de blir liggande där rätt länge innan de så småningom multnar bort.
Nu ska toapappersproducenten testa den cylinderfria rullen i nordöstra USA. Går försäljningen bra så planerar man att sälja över hela landet. Man ligger även i startgroparna för en världslansering. Det finns även planer på cylinderfria hushållspappersrullar.
Enligt fabrikören så blir inte rullarna exakt runda, men de fungerar hur bra som helst när man sätter in dem i hållaren.
Äntligen en grön innovation från USA! Läs artikeln här.
torsdag 2 september 2010
Nya trenden: Pedalkraft på gym
Jag vet inte om den här trenden har nått Sverige. Ofta har jag en känsla av att många trender faktiskt kommer från Europa och inte sällan från Sverige för att sedan leta sig över till den här sidan Atlanten. Särskilt om det handlar om energi- och miljöfrågor. Vilket det här gör.
USA Today skrev för några dagar sedan om att allt fler gym kopplar in sina träningscyklar och andra motionsredskap på elnätet. När motionärerna trampar på för allt vad de är värda för att bli snygga och smärta och må bättre, skickar de dessutom in överskottsel till elsystemet.
En halvtimmes cykling för en person på träningscykel ger omkring 50 watt i överskott. Vilket är ungefär vad en bärbar dator gör av med på en timme. Eller sex laddningar av en mobiltelefon.
En "spinningrupp" (20 motionärer som cyklar ihop) skapar under ett år tillsammans el motsvarande vad som går åt till belysning för 72 genomsnittsstora (amerikanska) hus under en månad, har någon räknat ut.
Trenden med "grön workout" sparkade igång så smått för några år sedan och nu finns det åtminstone två företag i USA som tillverkar och säljer träningsredskap som levererar in el i systemet när de används.
"We're not going to solve global warming, but we're trying to help in any way we can", säger Jay Whelan, VD för det ena företaget - The Green Revolution - till tidningen USA Today.
Företaget har under kort tid sålt omkring 1 000 elproducerande generatorer som kan kopplas på redan existerande träningscyklar på gym runt om i landet. På ett gym har man kopplat en träningscykel direkt till en smoothie-maskin. Det tar omkring en minuts cykling för att få fart på maskinen. Den som gör det får en dollars avdrag på smoothie-priset.
Men det är inte bara träningsanläggningar som är intresserade av det här. På en avdelning på ett kvinnofängelse i Arizona kan internerna numera se på TV. Men bara om de cyklar. För TV:n drivs av elen som kommer från träningscyklarna.
Problemen med övervikt och fetma är stora bland de socialt mest utsatta grupperna. Det här är ett sätt att få de kvinnliga fångarna att bli mer motiverade att röra på sig. Och enligt den lokala sheriffen fungerar det. Alla fångar på avdelningen har anmält att de vill vara med i "the pedal-vision program".
Läs hela artikeln på USA Today's webbplats: Pedal power takes off as exercise produces electricity.
USA Today skrev för några dagar sedan om att allt fler gym kopplar in sina träningscyklar och andra motionsredskap på elnätet. När motionärerna trampar på för allt vad de är värda för att bli snygga och smärta och må bättre, skickar de dessutom in överskottsel till elsystemet.
En halvtimmes cykling för en person på träningscykel ger omkring 50 watt i överskott. Vilket är ungefär vad en bärbar dator gör av med på en timme. Eller sex laddningar av en mobiltelefon.
En "spinningrupp" (20 motionärer som cyklar ihop) skapar under ett år tillsammans el motsvarande vad som går åt till belysning för 72 genomsnittsstora (amerikanska) hus under en månad, har någon räknat ut.
Trenden med "grön workout" sparkade igång så smått för några år sedan och nu finns det åtminstone två företag i USA som tillverkar och säljer träningsredskap som levererar in el i systemet när de används.
"We're not going to solve global warming, but we're trying to help in any way we can", säger Jay Whelan, VD för det ena företaget - The Green Revolution - till tidningen USA Today.
Företaget har under kort tid sålt omkring 1 000 elproducerande generatorer som kan kopplas på redan existerande träningscyklar på gym runt om i landet. På ett gym har man kopplat en träningscykel direkt till en smoothie-maskin. Det tar omkring en minuts cykling för att få fart på maskinen. Den som gör det får en dollars avdrag på smoothie-priset.
Men det är inte bara träningsanläggningar som är intresserade av det här. På en avdelning på ett kvinnofängelse i Arizona kan internerna numera se på TV. Men bara om de cyklar. För TV:n drivs av elen som kommer från träningscyklarna.
Problemen med övervikt och fetma är stora bland de socialt mest utsatta grupperna. Det här är ett sätt att få de kvinnliga fångarna att bli mer motiverade att röra på sig. Och enligt den lokala sheriffen fungerar det. Alla fångar på avdelningen har anmält att de vill vara med i "the pedal-vision program".
Läs hela artikeln på USA Today's webbplats: Pedal power takes off as exercise produces electricity.
måndag 24 maj 2010
Oljekatastrofen smutsar ner del av av miljörörelsen
Det brittiska oljeföretaget BP har jobbat intensivt de senaste åren på att skapa sig en miljöprofil. Det har handlat om allt från byte av logotype till marknadsaktiviteter inriktade på nyckelord som "ansvar", "förnyelsebar energi" och "grön energi".
I denna strategi har också ingått både direkt och indirekt stöd till olika miljö- och naturorganisationer. Sammantaget har företaget sponsrat organisationer med ett antal miljoner dollar.
Att ta emot sponsorpengar från företag är alltid riskabelt för rörelser som vill hävda sin självständighet och oberoende.
Att som miljöorganisation ta emot pengar från ett företag som BP - vars absoluta lejonpart av vinsten kommer från produktion och försäljning av oljebaserade, fossila produkter - kan tyckas vara på gränsen till ett ideologiskt självmord. Och många miljöorganisationer har också dragit den slutsatsen och säger nej tack till sponsring från företag med verksamhet som påverkar miljön negativt.
Men alla gör det inte. Washington Post skriver i dag om the Nature Conservancy, en av världens största miljöorganisationer med över en miljon medlemmar. De har bland annat tagit emot kontanter och gåvor för omkring tio miljoner dollar under senare år. Dessutom har organisationen gett företaget en plats i styrelsen för sin internationella gren.
The Post tar även upp andra miljöorganisationer som tar emot stöd från BP, dock i indre omfattning. Företaget är även med i olika former av paraplyorganisationer tillsammans med ett stort antal miljöföreningar, till exempel Partnership for Climate Action och American Wind and Wildlife Institute.
Reaktionerna från medlemmar och andra miljövänner har varit omfattande. På forum och communities på nätet diskuteras nu om det är etiskt försvarbart att ta emot pengar och stöd från företag som bedriver verksamhet som är konkret eller potentiellt hotande för miljön. Ett antal medlemmar har deklarerat att de gått ur föreningar som accepterar stöd från till exempel oljeindustrin. Och många har också beslutat sig för att sälja sina privata aktieinnehav i sådana företag. Vilket kan vara ett klokt beslut också privatekonomiskt, BP:s värde lär väl vara sjunkande ett tag framöver...
Diskussionen om sponsring av miljöorganisationer är inte ny. Vi har även haft den i Sverige. Med debatten lär ta ny fart nu på grund av den stora - och fortfarande pågående - oljekatastrofen i den Mexikanska golfen.
I denna strategi har också ingått både direkt och indirekt stöd till olika miljö- och naturorganisationer. Sammantaget har företaget sponsrat organisationer med ett antal miljoner dollar.
Att ta emot sponsorpengar från företag är alltid riskabelt för rörelser som vill hävda sin självständighet och oberoende.
Att som miljöorganisation ta emot pengar från ett företag som BP - vars absoluta lejonpart av vinsten kommer från produktion och försäljning av oljebaserade, fossila produkter - kan tyckas vara på gränsen till ett ideologiskt självmord. Och många miljöorganisationer har också dragit den slutsatsen och säger nej tack till sponsring från företag med verksamhet som påverkar miljön negativt.
Men alla gör det inte. Washington Post skriver i dag om the Nature Conservancy, en av världens största miljöorganisationer med över en miljon medlemmar. De har bland annat tagit emot kontanter och gåvor för omkring tio miljoner dollar under senare år. Dessutom har organisationen gett företaget en plats i styrelsen för sin internationella gren.
The Post tar även upp andra miljöorganisationer som tar emot stöd från BP, dock i indre omfattning. Företaget är även med i olika former av paraplyorganisationer tillsammans med ett stort antal miljöföreningar, till exempel Partnership for Climate Action och American Wind and Wildlife Institute.
Reaktionerna från medlemmar och andra miljövänner har varit omfattande. På forum och communities på nätet diskuteras nu om det är etiskt försvarbart att ta emot pengar och stöd från företag som bedriver verksamhet som är konkret eller potentiellt hotande för miljön. Ett antal medlemmar har deklarerat att de gått ur föreningar som accepterar stöd från till exempel oljeindustrin. Och många har också beslutat sig för att sälja sina privata aktieinnehav i sådana företag. Vilket kan vara ett klokt beslut också privatekonomiskt, BP:s värde lär väl vara sjunkande ett tag framöver...
Diskussionen om sponsring av miljöorganisationer är inte ny. Vi har även haft den i Sverige. Med debatten lär ta ny fart nu på grund av den stora - och fortfarande pågående - oljekatastrofen i den Mexikanska golfen.
torsdag 20 maj 2010
Bike To Work Day
Den tredje fredagen i maj är det Bike To Work Day här i USA och i Kanada och jag förväntar mig att se en massa vingliga cyklister när jag som vanligt tar bilen (!) och kör sonen till skolan vid halv åtta-tiden i morgon bitti.
Under de 13 år jag till och från vistats i Washington DC - de senaste tre åren som permanent boende - har cyklandet formligen exploderat. I slutet av 1990-talet var det fortfarande sällsynt att se en vardagscyklist på gatorna i huvudstaden. Cykeln var i första hand ett fritidsredskap. På helgerna svämmades stigarna längs Potomac River av cyklister, påfallande ofta med de senaste och mest avancerade cyklarna och tillhörande kläder och annan utrustning.
Numera ser man folk på vanliga cyklar och med vanliga kläder inne i stan under veckorna. Cykeln har förvandlats från ett fritidssyssla till ett transportmedel. Folk har börjat upptäcka att det går både fortare och är betydligt billigare att cykla till jobbat jämfört med att ta bilen.
Det finns flera orsaker till denna utveckling. En av de viktigaste är de höjda bensinpriserna. För några år sedan dubblerade priset på bensin inom loppet av ett halvår - till hårresande sju kronor per liter. Det sände en chockvåg över landet, eftersom så mycket infrastruktur här bygger på bilar och lastbilar. Kollektivtrafiken är ofta urusel, särskilt om man bor lite utanför stadskärnorna. Tågtrafiken är ett skämt på de flesta håll. Plötsligt insåg folk att cykeln kanske ändå var ett alternativ till bilen.
Här i DC har även den cyklande borgmästaren Adrian Fenty satsat rejält på att bygga ut cykelleder också inne i stan. Han har också initierat ett slags lånecykel-system, som fungerar så att man betalar 40 dollar per år och sedan kan man fritt lösa ut en lånecykel på någon av de automatiska stationer som finns runt om i stan.
Dessutom har säkert både klimat- och hälsodebatterna påverkat att folk i allt större utsträckning väljer att använda cykeln för transporter.
Ytterligare ett skäl för att välja cykeln är att det oftast går fortare att cykla jämfört med att ta bilen. Vid rusningstrafik sägs genomsnittsfarten för en bil inne i centrala DC vara omkring 10-15 kilometer i timmen. Och när man väl är framme måste man hitta parkeringsplats, vilket kan ta sin rundliga tid. Om man inte har en fast parkering, som dock kostar åtskilliga hundra dollar per månad att hyra downtown.
Den senaste diskussionen här lokalt är om de stora centrala gatorna M Street och Pennsylvania Avenue ska få särskilt markerade cykelbanor. Det skulle i så fall innebära att en körfil skulle försvinna från respektive gata, något som fått en del bilförare och yrkestrafikanter att protestera.
Långsiktigt är de flesta överens om att biltrafiken kommer att minska här i DC. Trenden med ökade bränslepriser kombinerat med en jämförelsevis ambitiös utbyggnad av både lokaltåg, tunnelbana och eventuellt också spårvagnstrafik, kommer att leda till färre bilar på stans gator.
Man har till och med kunnat hitta en del vilda tankar om en trängselavgift eller biltullar, ett förslag som naturligtvis är politiskt totalt omöjligt ännu så länge men som möjligen inte är helt otänkbart i ett längre tidsperspektiv. Lokaltidningarna här har bland annat haft artiklar där Stockholm och London tagits upp som positiva exempel på att det faktiskt kan fungera.
Här i Washington DC har borgmästaren fått kritik för att han försöker smyginföra en slags trängselavgift genom att höja de kommunala parkeringsavgifterna. Men det är fortfarande billigt att parkera på gatan här i stan - normalt kostar det en dollar för en timme (knappt åtta kronor).
Under de 13 år jag till och från vistats i Washington DC - de senaste tre åren som permanent boende - har cyklandet formligen exploderat. I slutet av 1990-talet var det fortfarande sällsynt att se en vardagscyklist på gatorna i huvudstaden. Cykeln var i första hand ett fritidsredskap. På helgerna svämmades stigarna längs Potomac River av cyklister, påfallande ofta med de senaste och mest avancerade cyklarna och tillhörande kläder och annan utrustning.
Numera ser man folk på vanliga cyklar och med vanliga kläder inne i stan under veckorna. Cykeln har förvandlats från ett fritidssyssla till ett transportmedel. Folk har börjat upptäcka att det går både fortare och är betydligt billigare att cykla till jobbat jämfört med att ta bilen.
Det finns flera orsaker till denna utveckling. En av de viktigaste är de höjda bensinpriserna. För några år sedan dubblerade priset på bensin inom loppet av ett halvår - till hårresande sju kronor per liter. Det sände en chockvåg över landet, eftersom så mycket infrastruktur här bygger på bilar och lastbilar. Kollektivtrafiken är ofta urusel, särskilt om man bor lite utanför stadskärnorna. Tågtrafiken är ett skämt på de flesta håll. Plötsligt insåg folk att cykeln kanske ändå var ett alternativ till bilen.
Här i DC har även den cyklande borgmästaren Adrian Fenty satsat rejält på att bygga ut cykelleder också inne i stan. Han har också initierat ett slags lånecykel-system, som fungerar så att man betalar 40 dollar per år och sedan kan man fritt lösa ut en lånecykel på någon av de automatiska stationer som finns runt om i stan.
Dessutom har säkert både klimat- och hälsodebatterna påverkat att folk i allt större utsträckning väljer att använda cykeln för transporter.
Ytterligare ett skäl för att välja cykeln är att det oftast går fortare att cykla jämfört med att ta bilen. Vid rusningstrafik sägs genomsnittsfarten för en bil inne i centrala DC vara omkring 10-15 kilometer i timmen. Och när man väl är framme måste man hitta parkeringsplats, vilket kan ta sin rundliga tid. Om man inte har en fast parkering, som dock kostar åtskilliga hundra dollar per månad att hyra downtown.
Den senaste diskussionen här lokalt är om de stora centrala gatorna M Street och Pennsylvania Avenue ska få särskilt markerade cykelbanor. Det skulle i så fall innebära att en körfil skulle försvinna från respektive gata, något som fått en del bilförare och yrkestrafikanter att protestera.
Långsiktigt är de flesta överens om att biltrafiken kommer att minska här i DC. Trenden med ökade bränslepriser kombinerat med en jämförelsevis ambitiös utbyggnad av både lokaltåg, tunnelbana och eventuellt också spårvagnstrafik, kommer att leda till färre bilar på stans gator.
Man har till och med kunnat hitta en del vilda tankar om en trängselavgift eller biltullar, ett förslag som naturligtvis är politiskt totalt omöjligt ännu så länge men som möjligen inte är helt otänkbart i ett längre tidsperspektiv. Lokaltidningarna här har bland annat haft artiklar där Stockholm och London tagits upp som positiva exempel på att det faktiskt kan fungera.
Här i Washington DC har borgmästaren fått kritik för att han försöker smyginföra en slags trängselavgift genom att höja de kommunala parkeringsavgifterna. Men det är fortfarande billigt att parkera på gatan här i stan - normalt kostar det en dollar för en timme (knappt åtta kronor).
torsdag 29 april 2010
Oljekatastrof ändrar Obamas ståndpunkt?
I slutet av januari i år höll Barack Obama sitt första formella tal till nationen, det som kallas State of the Union. Jag skrev om det här på bloggen ett par gånger (se här respektive här).
En av de saker han tog upp var oljeborrning till havs. Det har funnits ett generellt förbud att etablera ny oljeborrning längs USA:s kuster sedan flera år. Detta är något som republikanerna körde som en av profilfrågorna i samband med det senaste presidentvalet. "Drill, baby, drill!" löds stridsropet från både John McCain och framförallt från Sarah Palin.
Obama och det demokratiska partiet har generellt varit mot oljeborrning längs kusterna. Miljöriskerna är för stora, har man menat. Men i sitt State of the Union gick Obama republikanerna till mötes och sa att han nu är för oljeborrning. Sannolikt handlade det om kohandel på hög nivå, det är ju flera viktiga lagförslag på gång i kongressen (några har antagits sedan dess) och det gäller att ge och ta i kompromissandets och förhandlandets förlovade konst - politiken.
Den amerikanska miljörörelsen protesterade högljutt och varnade bland annat för den ökade risken för utstläpp av olja i känsliga havsområden.
Och hur rätt fick de inte?
Med tanke på det som just nu händer vid en oljerigg strax utanför New Orleans, kanske Barack Obama ångrar sin utsträckta hand till republikanerna. Närmast obegripligt stora mängder olja pumpas nu ut i den mexikanska gulfen och mycket talar för att vinden vänder i dag eller i morgon och att det gigantiska oljebältet sakta kommer att flyta in mot en Mississippi-deltat, en biotop som formligen kryllar av liv som det ofta gör där salt och sött vatten möts.
Der ska bli intressant att se om oljekatastrofen i Gulfen innebär att Barack Obama ändrar sin inställning när det gäller oljeborrning längs kusterna.
En av de saker han tog upp var oljeborrning till havs. Det har funnits ett generellt förbud att etablera ny oljeborrning längs USA:s kuster sedan flera år. Detta är något som republikanerna körde som en av profilfrågorna i samband med det senaste presidentvalet. "Drill, baby, drill!" löds stridsropet från både John McCain och framförallt från Sarah Palin.
Obama och det demokratiska partiet har generellt varit mot oljeborrning längs kusterna. Miljöriskerna är för stora, har man menat. Men i sitt State of the Union gick Obama republikanerna till mötes och sa att han nu är för oljeborrning. Sannolikt handlade det om kohandel på hög nivå, det är ju flera viktiga lagförslag på gång i kongressen (några har antagits sedan dess) och det gäller att ge och ta i kompromissandets och förhandlandets förlovade konst - politiken.
Den amerikanska miljörörelsen protesterade högljutt och varnade bland annat för den ökade risken för utstläpp av olja i känsliga havsområden.
Och hur rätt fick de inte?
Med tanke på det som just nu händer vid en oljerigg strax utanför New Orleans, kanske Barack Obama ångrar sin utsträckta hand till republikanerna. Närmast obegripligt stora mängder olja pumpas nu ut i den mexikanska gulfen och mycket talar för att vinden vänder i dag eller i morgon och att det gigantiska oljebältet sakta kommer att flyta in mot en Mississippi-deltat, en biotop som formligen kryllar av liv som det ofta gör där salt och sött vatten möts.
Der ska bli intressant att se om oljekatastrofen i Gulfen innebär att Barack Obama ändrar sin inställning när det gäller oljeborrning längs kusterna.
onsdag 17 februari 2010
Obama bygger ut kärnkraften
Det har inte byggts ett enda nytt kärnkraftsverk på 30 år i USA. Men nu lär det bli ändring på det. De närmaste åren kan det bli uppemot tio nya reaktorer. Och utbyggnaden sker genom ett generöst statligt lån som kommer att godkännas av Barack Obama. Det skriver bland andra Washington Post i dag, onsdag.
I sitt tal till nationen, State of the Union, pratade presidenten bland annat om att han kan tänka sig att börja borra efter olja längs kusterna, öka kol-användningen samt bygga ut kärnkraften. Uttalandena bör ses som en utsträckt hand till republikanerna, som länge krävt just detta. Obama är nämligen beroende av en uppgörelse över partigränsen i flera viktiga frågor och får att hålla oppositionen vid gott mod måste han visa att han är beredd att kompromissa.
Den amerikanska miljörörelsen är inte direkt förtjust över Obamas kärnkraftsvänliga linje. Också inom det demokratiska partiet finns det kritik, Eller som presidentens presskereterare Robert Gibbs uttryckte saken på en presskonferens i går: "(This) might not make everybode in the party completely comfortable".
USA har i dag 104 reaktorer i kommersiell drift. Genom att bevilja ett statligt lån på drygt åtta miljarde dollar, ser Obama till att det blir minst ytterligare två. Dessa ska byggas i delstaten Georgia, på gränsen till South Carolina. De slutliga besluten beräknas kunna tas under nästa år.
Dessutom har Barack Obama uttalat sitt stöd för byggandet av ytterligare omkring åtta reaktorer, som i så fall delvis skulle finansieras via förmånliga statliga lån.
Obama motiverar sitt beslut med att kärnkraften kan bidra till att minska USA:s beroende av fossila bränslen och därigenom minska koldioxidutsläppen. Dessutom menar han att satsningen på kärnkraft ökar antalet arbetstillfällen och ger USA en bättre position när det gäller spjutspetsteknologi och gynnar framtida potentiella exportinkomster.
Kritikerna menar att det egentligen mest handlar om att få republikanerna på bra humör och att Obama istället borde satsa på utveckling och forskning kring alternativa energikällor - ett område där USA ligger långt bakom andra länder när det gäller kunskap och teknik.
I sitt tal till nationen, State of the Union, pratade presidenten bland annat om att han kan tänka sig att börja borra efter olja längs kusterna, öka kol-användningen samt bygga ut kärnkraften. Uttalandena bör ses som en utsträckt hand till republikanerna, som länge krävt just detta. Obama är nämligen beroende av en uppgörelse över partigränsen i flera viktiga frågor och får att hålla oppositionen vid gott mod måste han visa att han är beredd att kompromissa.
Den amerikanska miljörörelsen är inte direkt förtjust över Obamas kärnkraftsvänliga linje. Också inom det demokratiska partiet finns det kritik, Eller som presidentens presskereterare Robert Gibbs uttryckte saken på en presskonferens i går: "(This) might not make everybode in the party completely comfortable".
USA har i dag 104 reaktorer i kommersiell drift. Genom att bevilja ett statligt lån på drygt åtta miljarde dollar, ser Obama till att det blir minst ytterligare två. Dessa ska byggas i delstaten Georgia, på gränsen till South Carolina. De slutliga besluten beräknas kunna tas under nästa år.
Dessutom har Barack Obama uttalat sitt stöd för byggandet av ytterligare omkring åtta reaktorer, som i så fall delvis skulle finansieras via förmånliga statliga lån.
Obama motiverar sitt beslut med att kärnkraften kan bidra till att minska USA:s beroende av fossila bränslen och därigenom minska koldioxidutsläppen. Dessutom menar han att satsningen på kärnkraft ökar antalet arbetstillfällen och ger USA en bättre position när det gäller spjutspetsteknologi och gynnar framtida potentiella exportinkomster.
Kritikerna menar att det egentligen mest handlar om att få republikanerna på bra humör och att Obama istället borde satsa på utveckling och forskning kring alternativa energikällor - ett område där USA ligger långt bakom andra länder när det gäller kunskap och teknik.
lördag 2 januari 2010
Maud Olofsson i The Post
Lite oväntat är den svenska näringsminsitern, tillika Centerpartiets ordförande, Maud Olofsson något av en huvudnyhet i dagens Washington Post.
Under rubriken "Beyond recyckling and lightbulbs" (The Post har äntligen slutat använda versaler för samtliga ord i rubriken, vilket vi alla - eller åtminstone de flesta - är tacksamma för), berättar tidningen att fyra familjer i Virginia nu är försökspiloter för att skapa en livsstil som minimerar koldioxisutläpp och klimatpåverkan.
Och hela projektet är initierat av Sverige och den svenska "deputy prime minister, Maud Olofsson.
Artikeln redogör för de svenska ambitionerna när det gäller ekologiskt boende och miljövänliga livsvanor och slår bland annat fast att Sverige arbetat intensivt med dessa frågor under lång tid - och att USA har mycket att lära av de framsynta svenskarna. Texten illustreras av en glatt leende näringsminister på besök hos familjen Stoke i Falls Church, omkring 25 kilometer nordväst om där jag just nu sitter och skriver detta. Bilden är tagen i samband med Olfssons besök i DC tidigare i höstas.
Det är bara att konstatera att Sveriges redan grundmurade ställning som ett av världens mest miljömedvetna länder, inte blir direkt mindre grundmurat efter hyllningsartiklar likt den här...
Läs gärna ett tidigare inlägg om Maud Olofsson och miljöfrågor, publicerad på Amerika-reportage i våras.
Under rubriken "Beyond recyckling and lightbulbs" (The Post har äntligen slutat använda versaler för samtliga ord i rubriken, vilket vi alla - eller åtminstone de flesta - är tacksamma för), berättar tidningen att fyra familjer i Virginia nu är försökspiloter för att skapa en livsstil som minimerar koldioxisutläpp och klimatpåverkan.
Och hela projektet är initierat av Sverige och den svenska "deputy prime minister, Maud Olofsson.
Artikeln redogör för de svenska ambitionerna när det gäller ekologiskt boende och miljövänliga livsvanor och slår bland annat fast att Sverige arbetat intensivt med dessa frågor under lång tid - och att USA har mycket att lära av de framsynta svenskarna. Texten illustreras av en glatt leende näringsminister på besök hos familjen Stoke i Falls Church, omkring 25 kilometer nordväst om där jag just nu sitter och skriver detta. Bilden är tagen i samband med Olfssons besök i DC tidigare i höstas.
Det är bara att konstatera att Sveriges redan grundmurade ställning som ett av världens mest miljömedvetna länder, inte blir direkt mindre grundmurat efter hyllningsartiklar likt den här...
Läs gärna ett tidigare inlägg om Maud Olofsson och miljöfrågor, publicerad på Amerika-reportage i våras.
onsdag 16 december 2009
Stor uppmärksamhet om Köpenhamns-mötet
En ark har byggts på the National Mall här i DC som en liten kommentar till det pågående klimatmötet i Köpenhamn...Jag är förvånad över vilken uppmärksamhet klimatmötet i Köpenhamn faktiskt får här i USA. Här är överlag miljömedvetandet anskrämligt lågt bland befolkningen (även om det finns undantag) och den politiska viljan att förändra de levnadsvanor som leder till miljöförstöring, sopberg och koldioxidutsläpp är... måttlig. Man vinner inte några val i USA på att predika sparsamhet eller på att begränsa utsläppsrätter.
Att Barack Obama länge tvekade om han överhuvudtgate skulle visa sig i Köpenhamn bär syn för sägen. Nu ska han visst åka över en sväng, i slutet av veckan. Fast det känns närmast ovilligt.
Med den bakgrunden är det både roligt och hoppingivande att klimatmötet ändå syns ordentligt här i amerikanska medier. Det är dagliga rapporter om framgångar - eller brist på framgångar - i förhandlingarna. I morse hade NPR (National Public Radio) ett långt inslag om att mötets ordförande, den danska miljöministern, fått lämna ordförandeskapet till premiärministern. NPR:s utsända spekulerade om orsaken och tolkade det som ett illavarslande tecken. Tidigare i veckan var det många och långa inslag och artiklar om utvecklingsländernas uttåg från konferensen.
Jag har en känsla av att intresset för FN:s klimatmöte faktsikt speglar en genuin vilja att närma sig miljöfrågorna från amerikanskt håll. Även om jag med mina svenska ögon kan konstatera att man har en oerhört lång väg att gå - både när det gäller folks inställningar, vilja till uppoffringar, förändring av levnadsvanor och praktiska, konkreta handlingar och när det gäller mer formella regelverk, lagändringar, begränsningar av utsläpp och liknande.
tisdag 3 november 2009
USA: Världens värsta sopland
Min gode vän Fredrik N har märkligt nog funderat på samma sak som jag: Var tar alla sopor vägen i det här landet? USA är världens utan jämförelse största "producent" av sopor, både i absoluta tal och räknat per capita. Jag skrev om detta för en tid sedan - Det amerikanska sopberget. I inlägget nämnde jag att jag länge haft en tanke om att göra ett reportage om soporna och amerikanerna.
Nu har New York Times snott min idé (de lusläser sannolikt Amerika-reportage). I söndags publicerade man ett rep från Tullytown landfill, strax norr om Philadelphia. Det är där en stor del av staden New Yorks sopor hamnar. Det handlar om cirka 2 500 ton sopor. Varje dag. Sex dagar per vecka.
Fotnot: När man talar om ton i USA är det lika med 2 000 pound, det vill säga lite drygt 900 kilo. 2 500 ton i N Y Times är således lika med ungefär 2 200 "svenska" ton.
Nu har New York Times snott min idé (de lusläser sannolikt Amerika-reportage). I söndags publicerade man ett rep från Tullytown landfill, strax norr om Philadelphia. Det är där en stor del av staden New Yorks sopor hamnar. Det handlar om cirka 2 500 ton sopor. Varje dag. Sex dagar per vecka.
Fotnot: När man talar om ton i USA är det lika med 2 000 pound, det vill säga lite drygt 900 kilo. 2 500 ton i N Y Times är således lika med ungefär 2 200 "svenska" ton.
måndag 2 november 2009
Om Obama, miljön och klimatet
I morgon tisdag ska förslaget om begränsningar av koldioxidutsläpp i USA diskuteras offentligt i ett av senatens utskott. Förslaget, som tagits fram av bland andra förre presidentkandidaten John Kerry, bedöms inte ha särskilt stora chanser att överleva i senaten. Ett antal demokratiska ledamöter vägrar stödja det. Man anser bland annat att förslaget är för drastiskt och att det kommer att drabba företag och produktion negativt. Eftersom det snart är dags för omval av en tredjedel av senatorerna, vill man inte gärna stöta sig med väljarna. Bäst att ligga lågt...
Kerry och hans kompisar hoppas på att flera republikanska senatorer ska ställa upp och rösta för "the climate change bill", som den kallas. Och några kommer säkert att göra det. Men inte tillräckligt många.
Det här förslaget belyser hur kongressen i USA kan fungera. Ledamöterna är valda utifrån sina geografiska tillhörigheter. Är man från en del av landet där beroendet är stort av koldioxidbaserad produktion, då ska det mycket till om man verka för en begränsing av utsläppsrätten. Hur radikal man än är.
Sannolikt kommer förslaget nu att jobbas om. Man diskuterar bl a att kompromissa genom att gå med på en utbyggnad av kärnkraften samt att tillåta så kallad off shore drill - oljeborrning ute till havs, särskilt längs den amerikanska västkusten.
Inte mycket till förändring av den inslagna amerikanska miljövägen, med andra ord. Same old.
Utvecklingen av och satsningen på alternativa energikällor går fortfarande oerhört trögt i världens mest energikonsumerande land.
Det är onekligen tragiskt att det är så svårt att få med USA på miljötåget. Precis nu träffar Fredrik Reinfeldt den amerikanska presidenten Barack Obama i Ovala rummet. Klimatfrågan lär vara en av de frågor de diskuterar. I morgon ska de träffas igen, då representerar Reinfeldt EU tillsammans med José Manuel Barroso och Javier Solana. Syftet med mötet är att involvera USA i arbetet med det internationella avtal som är på gång inför det stora klimatmötet i Köpenhamn i december.
Det lär vara en hopplös uppgift. Även om Obama personligen vill att USA ska underteckna det internationella avtalet, lär han inte ens kunna fixa att kongressen kan enas om amerikanska begränsningar av koldioxidutsläpp.
Kerry och hans kompisar hoppas på att flera republikanska senatorer ska ställa upp och rösta för "the climate change bill", som den kallas. Och några kommer säkert att göra det. Men inte tillräckligt många.
Det här förslaget belyser hur kongressen i USA kan fungera. Ledamöterna är valda utifrån sina geografiska tillhörigheter. Är man från en del av landet där beroendet är stort av koldioxidbaserad produktion, då ska det mycket till om man verka för en begränsing av utsläppsrätten. Hur radikal man än är.
Sannolikt kommer förslaget nu att jobbas om. Man diskuterar bl a att kompromissa genom att gå med på en utbyggnad av kärnkraften samt att tillåta så kallad off shore drill - oljeborrning ute till havs, särskilt längs den amerikanska västkusten.
Inte mycket till förändring av den inslagna amerikanska miljövägen, med andra ord. Same old.
Utvecklingen av och satsningen på alternativa energikällor går fortfarande oerhört trögt i världens mest energikonsumerande land.
Det är onekligen tragiskt att det är så svårt att få med USA på miljötåget. Precis nu träffar Fredrik Reinfeldt den amerikanska presidenten Barack Obama i Ovala rummet. Klimatfrågan lär vara en av de frågor de diskuterar. I morgon ska de träffas igen, då representerar Reinfeldt EU tillsammans med José Manuel Barroso och Javier Solana. Syftet med mötet är att involvera USA i arbetet med det internationella avtal som är på gång inför det stora klimatmötet i Köpenhamn i december.
Det lär vara en hopplös uppgift. Även om Obama personligen vill att USA ska underteckna det internationella avtalet, lär han inte ens kunna fixa att kongressen kan enas om amerikanska begränsningar av koldioxidutsläpp.
söndag 14 juni 2009
Urbanisering av ett gigantiskt förorts-centrum
Här i USA börjar man sp smått se en ny trend när det gäller samhällsplanering. Runt 20 kilometer nordväst om centrala DC ligger ett gigantiskt köp- och kontorscentrum som heter Tysons Corner. Stället är närmast horribelt stort och består i själva verkat av ett antal olika köpcentrum, inomhusgallerior och kontorsbyggnader som tillsammans bildar en helt bilanpassad och extremt illa planerad miljö där konsumtion, service och kontorsverksamhet är helt dominerande.
I Tysons Corner arbetar totalt 120 000 personer. Men här bor bara 17 000. Varje dag pendlar således massor av folk hit. Och alla kommer de i bilar, eftersom det knappt är praktiskt möjligt att ta sig hit på annat sätt.
Således finns det väldigt många parkeringsplatser, fler än antalet anställda och boende tillsammans. Omkring hälften av Tysons Corners landyta består av parkeringsplatser eller vägar.
Man skulle kunna säga att Tysons Corner är ett extremt tydligt exempel på ett amerikanskt centrum. Utsträckt, bilanpassat, låga byggnader, jättelika parkeringsplatser, tiofiliga vägar. Några trottoarer existerar knappt. Att ta sig över motorvägen för att besöka en affär där på andra sidan gatan går inte, det finns inga övergångsställen.
Men nu håller något på att hända. Tysons Corner ska urbaniseras.
Det är väldigt intressant. Så intressant till och med att Time ägnar fyra sidor åt det i sitt senaste nummer: "A Radical Way to Fix Suburbian Sprawl. The traffic-jammed town surrondig one of America's biggest malls is being turned into a pedestrian-friendly community. Is this the city of the future?" skriver Time.
Planarbetet har pågått i flera år och har varit rejält omskrivet av lokala medier här i Washington. Projektet är stort. Väldigt stort.
Först och främst ska tunnelbanan dras ut till Tysons. Enligt förslaget ska det bli fyra stationer inom områdets gräns. En väl fungerande kollektivtrafik ska följas av en intensiv förtätning av området. Och det är främst bostäder som ska byggas. Man räknar med att det totalt kommer att bo runt 100 000 personer här på sikt, sex gånger så många som i dag.
Byggnader ska överta de stora parkeringsfälten och de breda motorvägarna. Riktiga kvarter ska anläggas. Breda trottoarer och gång- och cykevänliga stråk ska byggas. Folk ska kunna ta tunnebanan till Tysons, flanera i en stadsliknande miljö och kanske ta en eller annan tur med de miljövänliga lokalbussarna som ska trafikera den nya innerstaden i förorten. Man pratar om en "manhattanisering" av en av USA:s största och mest bilanpassade köpcentrum. Dock med en viktig distinktion: Miljötänkandet är centralt i hela planeringsprocessen.
Detta är fortfarande något helt unikt i USA. De låga byggnaderna ska ersättas med högre hus, vilket är mer effektivt ur energisynpunkt. Boende, arbete och konsumtion ska integreras vilket leder till minskat antal transporter. Väl fungerande och miljövänlig kollektivtrafik minskar bilberoendet. Och så vidare.
Man kan säga att omdaningen av Tysons Corner ligger helt i linje med den omställning av den amerikanska livsstilen som Barack Obama pratat om vid ett antal tillfällen och som han kallat nödvändigt.
Förhoppningen är att planen ska antas nu i höst och att byggstarten sedan ska kunna ske i stort sett omedelbart. Pengarna för utbyggnaden av tunnelbanan finns redan anslagna och denna del av projektet beräknas vara klar om fyra år.
I Tysons Corner arbetar totalt 120 000 personer. Men här bor bara 17 000. Varje dag pendlar således massor av folk hit. Och alla kommer de i bilar, eftersom det knappt är praktiskt möjligt att ta sig hit på annat sätt.
Således finns det väldigt många parkeringsplatser, fler än antalet anställda och boende tillsammans. Omkring hälften av Tysons Corners landyta består av parkeringsplatser eller vägar.
Man skulle kunna säga att Tysons Corner är ett extremt tydligt exempel på ett amerikanskt centrum. Utsträckt, bilanpassat, låga byggnader, jättelika parkeringsplatser, tiofiliga vägar. Några trottoarer existerar knappt. Att ta sig över motorvägen för att besöka en affär där på andra sidan gatan går inte, det finns inga övergångsställen.
Men nu håller något på att hända. Tysons Corner ska urbaniseras.
Det är väldigt intressant. Så intressant till och med att Time ägnar fyra sidor åt det i sitt senaste nummer: "A Radical Way to Fix Suburbian Sprawl. The traffic-jammed town surrondig one of America's biggest malls is being turned into a pedestrian-friendly community. Is this the city of the future?" skriver Time.
Planarbetet har pågått i flera år och har varit rejält omskrivet av lokala medier här i Washington. Projektet är stort. Väldigt stort.
Först och främst ska tunnelbanan dras ut till Tysons. Enligt förslaget ska det bli fyra stationer inom områdets gräns. En väl fungerande kollektivtrafik ska följas av en intensiv förtätning av området. Och det är främst bostäder som ska byggas. Man räknar med att det totalt kommer att bo runt 100 000 personer här på sikt, sex gånger så många som i dag.
Byggnader ska överta de stora parkeringsfälten och de breda motorvägarna. Riktiga kvarter ska anläggas. Breda trottoarer och gång- och cykevänliga stråk ska byggas. Folk ska kunna ta tunnebanan till Tysons, flanera i en stadsliknande miljö och kanske ta en eller annan tur med de miljövänliga lokalbussarna som ska trafikera den nya innerstaden i förorten. Man pratar om en "manhattanisering" av en av USA:s största och mest bilanpassade köpcentrum. Dock med en viktig distinktion: Miljötänkandet är centralt i hela planeringsprocessen.
Detta är fortfarande något helt unikt i USA. De låga byggnaderna ska ersättas med högre hus, vilket är mer effektivt ur energisynpunkt. Boende, arbete och konsumtion ska integreras vilket leder till minskat antal transporter. Väl fungerande och miljövänlig kollektivtrafik minskar bilberoendet. Och så vidare.
Man kan säga att omdaningen av Tysons Corner ligger helt i linje med den omställning av den amerikanska livsstilen som Barack Obama pratat om vid ett antal tillfällen och som han kallat nödvändigt.
Förhoppningen är att planen ska antas nu i höst och att byggstarten sedan ska kunna ske i stort sett omedelbart. Pengarna för utbyggnaden av tunnelbanan finns redan anslagna och denna del av projektet beräknas vara klar om fyra år.
måndag 8 september 2008
Lokala satsningar ger miljövinster och fler jobb
Tänk globalt, handla lokalt. Så lyder en gammal slogan från 1900-talet som fortfarande känns helt aktuell. Nu börjar även de amerikanska företagen nappa på budskapet. Och förklaringen är enkel: De höjda oljepriserna och den svaga dollarn har gjort det lönsamt att ta hem produktionen från låglöneländer på andra sidan jorden.
De senaste tio åren har tusentals jobb försvunnit ut från USA. Företagen har utifrån strikt ekonomisk logik och matematik funnit det billigare att handla upp sina råvaror eller förädlade varor från främst Asien och då i synnerhet från Kina. Billiga transportkostnader tack vare låga oljepriser är en orsak. Låga löner en annan. Små kringkostnader, t ex för arbetarskydd, miljöhänsyn osv är ytterligare orsaker.
Exampelvis så importerar varhuskedjan Val-Mart varje år varor för omkring 18 miljarder dollar från Kina. Det är mer än 100 miljader kronor. Inga småslantar.
Men nu har trenden brutits. Stigande oljepriser har förändrat villkoren väsentligt. Det är inte längre lika lönsamt att importera varor som måste transporteras långa sträckor för att nå konsumenterna. Sedan i våras har allt fler företag i USA börjat se sig om efter leverantörer och producenter i närheten istället. De höga transportkostnaderna gör att högre löner, större kostnader för miljhänsyn etc. inte längre är lika negativt sett ur ett strikt kostnadsperspektiv. Lägg dessutom till att den kinesiska valutan yuan stärkts mot dollarna, så blir det ännu mindre lönsamt för amerikanska företag att köpa varor i Kina.
Konsekvensen blir således fler jobb i USA. Mer lokal produktion och mindre transporter över halva världen. Det är en god sak för miljön och ger på sikt minskad arbetslöshet i Nordamerika. Konsekvensen blir också att produktionen i låglöneländer rimligen kommer att minska, eftersom den till mycket stora delar går på export i dag. Å andra sidan är Kina, med sina mer än en miljard invånare, en jättemarknad också för de inhemska företagen. Och den marknaden ökar snabbt. Den ekonomiska tillväxten i Kina är fortfarande mycket stor, även om den mattats något på senare tid.
Så egentligen borde alla här som protesterar mot höjda bensinpriser och som vill öka den inhemska produktionen av olja, snarare prisa utvecklingen mot högre oljenota. Det skapar lokal tillväxt, fler jobb på hemmaplan och sparar på miljön.
Tänk globalt, handla lokalt.
En del fakta i denna text är taget från dels artikeln "China's Outsoursing Appeal Dimming" i dagens Washington Post och dels ur boken "The Post-American World" av Fareed Zakaria, till vardags redaktör på tidskriften Newsweek.
De senaste tio åren har tusentals jobb försvunnit ut från USA. Företagen har utifrån strikt ekonomisk logik och matematik funnit det billigare att handla upp sina råvaror eller förädlade varor från främst Asien och då i synnerhet från Kina. Billiga transportkostnader tack vare låga oljepriser är en orsak. Låga löner en annan. Små kringkostnader, t ex för arbetarskydd, miljöhänsyn osv är ytterligare orsaker.
Exampelvis så importerar varhuskedjan Val-Mart varje år varor för omkring 18 miljarder dollar från Kina. Det är mer än 100 miljader kronor. Inga småslantar.
Men nu har trenden brutits. Stigande oljepriser har förändrat villkoren väsentligt. Det är inte längre lika lönsamt att importera varor som måste transporteras långa sträckor för att nå konsumenterna. Sedan i våras har allt fler företag i USA börjat se sig om efter leverantörer och producenter i närheten istället. De höga transportkostnaderna gör att högre löner, större kostnader för miljhänsyn etc. inte längre är lika negativt sett ur ett strikt kostnadsperspektiv. Lägg dessutom till att den kinesiska valutan yuan stärkts mot dollarna, så blir det ännu mindre lönsamt för amerikanska företag att köpa varor i Kina.
Konsekvensen blir således fler jobb i USA. Mer lokal produktion och mindre transporter över halva världen. Det är en god sak för miljön och ger på sikt minskad arbetslöshet i Nordamerika. Konsekvensen blir också att produktionen i låglöneländer rimligen kommer att minska, eftersom den till mycket stora delar går på export i dag. Å andra sidan är Kina, med sina mer än en miljard invånare, en jättemarknad också för de inhemska företagen. Och den marknaden ökar snabbt. Den ekonomiska tillväxten i Kina är fortfarande mycket stor, även om den mattats något på senare tid.
Så egentligen borde alla här som protesterar mot höjda bensinpriser och som vill öka den inhemska produktionen av olja, snarare prisa utvecklingen mot högre oljenota. Det skapar lokal tillväxt, fler jobb på hemmaplan och sparar på miljön.
Tänk globalt, handla lokalt.
En del fakta i denna text är taget från dels artikeln "China's Outsoursing Appeal Dimming" i dagens Washington Post och dels ur boken "The Post-American World" av Fareed Zakaria, till vardags redaktör på tidskriften Newsweek.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)