Historien om Joe Paternos förtidiga död

Att vara först är den viktigaste drivkraften för en journalist och för en redaktion - särskilt om man jobbar med nyheter. Men att ständigt sträva efter att vara först - eller åtminstone vara snabb - har sina uppenbara risker.

I takt med nya tekniska möjligheter, flera aktörer, mindre styrning och större konkurrens blir nyheter alltmer momentana. Det som för hundra år sedan handlade om dagar, hade krympt till timmar för 15 år sedan. Nu pratar vi minuter eller rentav sekunder.

Alla förmedlar nyheter, inte bara etermedier eller tryckta tidningar. I dag kan det lika gärna vara privatpersoner som bloggar eller twittrar som etablerade nyhetskanaler. Men det kan även vara journalister som skriver på Facebook på sin fritid, utanför redaktionen och ofta utan redaktionsledningens vetskap.

Allt det får naturligtvis konsekvenser. Bland annat är tidspressen närmast exceptionell på redaktioner numera. Någon annan kan alltid komma före. Det finns mindre tid att granska och dubbelkolla fakta eller källor. Vidareförmedling av en nyhet sker okritiskt och utan egen källkontroll.

Följden blir en betydligt ökad risk för felaktig nyhetsförmedling.

Washington Post tar i dag upp ett belysande exempel. I går morse (söndags) dog den berömda amerikanska fotbollscoachen Joe Paterno. Men ett antal medier och enskilda reportrar (via bloggar och Twitter) rapporterade att Paterno avlidit redan på lördagskvällen - omkring 14 timmar innan han faktiskt gjorde det.

En av dem som berättade det var ironiskt nog Howard Kurtz, en av de mest kunniga och mest initierade reportrarna inom amerikansk journalistik. Han har ett speciellt bevakningsområde: mediefrågor. Bland annat leder han CNN:s program Reliable Sources "which turns a critical lens on the media". I ett twitterinlägg skrev han om Paternos död - trots att tränaren allså fortfarande var vid liv.

"I tweeted thats this was sad news without cehcking that it had been based on a CBS Sports blog that turned out to be wrong (...) I was busy working with a story on the South Carolina primary, but no excuse. It was a dumb move and a reminder that always check before tweeting", sa Kurtz i en kommentar till the Post.

Historien om Joe Paternos förtidiga död började på den studentdrivna webb-sajten Onward State. En av deras reportrar fick nys om att det hade skickats ut en e-post till fotbollslaget som berättade att deras före detta tränare avlidit. Reportern la ut nyheten på Onward States Twitterkonto.

Det tog bara några minuter innan andra twittrare, bloggare - och flera redaktioner - hade lagt ut samma information. Bland annat gick CBS och Huffington Post ut med uppgiften att Paterno avlidit.

Problemet var bara att det där e-postmeddelande var en bluff.

Efter bara en kort stund hade tusentals personer nåtts av beskedet om tränarens död. Nyheten hade vidareförmedlats via oerhört många sociala medier och kanaler.

Och ingen hade kommit på tanken att dubbelkolla fakta. Eller som Washington Posts reporter Paul Fahri skriver:

"The premature reporting suggests the “me-too” nature of the news media in a digital age, with one outlet quickly parroting another’s reporting without doing its own checking. It also says much about the power of Twitter, a favorite tool of journalists for quickly spreading commentary and news — including, it turns out, the inaccurate kind."

Läs hela den här intressanta storyn i dagens Washington Post.

Om Ystads Allehandas utrikeskrönika och svensk utrikesjournalistik

En gång för länge, länge sedan började jag min journalistiska bana på Ystads Allehanda. Redaktionen låg på lämpligt Sladdergatan (jag tror att den fortfarande är kvar där) och tidningen var en mycket dominerande - om än väldigt lokal - avis. Alla i Ystad och på Österlen läste "Ystan".

När jag började på redaktionen som allmänreporter publicerade tidningen fortfarande en utrikeskrönika. På första sidan. Varje dag. Trots sin ytterst lokala prägel.

Fullständigt otänkbart att en mindre tidning - eller vilken svensk dagstidning som helst - skulle göra något sådant i dag.

Utrikeskrönikan var ofta inköpt från den dåtida liberala telegrambyrån FLT, men skrevs rätt ofta av YA:s chefredaktör eller av någon annan knuten till den lilla ledarredaktionen. Så småningom förpassades krönikan - som funnits på förstasidan ända sedan andra världskrigets dagar - till utrikessidorna. Några år senare upphörde den helt.

Jag kom att tänka på det här när jag skrev om den svenska USA-bevakningen här på bloggen häromsistens. I en kommentar konstaterade jag att svensk utrikesjournalistik minskat kraftigt i omfattning under de senaste årtiondena. Antalet redaktionsknutna svenska korrespondenter är bara en bråkdel i dag av det antal de var till exempel i slutet av 1980-talet.

På den tiden hade i stort sett alla större svenska tidningar och redaktioner egna reportrar på plats runt om i världen. När jag jobbade på Arbetet i Malmö i början av 1990-talet hade tidingen utsända i Japan, Storbritannien och på flera andra håll. Konkurrenten Sydsvenskan hade fem, sex utrikeskorrar.

I dag finns knappt någon av dessa kvar. I bästa fall har man kanske en eller ett par stringers - frilansande reportrar boende utomlands med redaktionellt kontrakt med utan formell anställning.

Jag har inte kollat statistiken, men det skulle inte förvåna mig om antalet fasta korrar minst halverats under de senaste 20 åren. Nyhetsbyrån TT har till exempel, om jag är rätt underrättad, bara en enda fast stationerad reporter utanför Sverige just nu - i Bryssel. Och då handlar det ju nästan om svensk inrikespolitik...

Nå. Vad spelar det för roll att inte svenska redaktioner satsar lika mycket på utrikesrapportering som förr - och att de i betydligt större omfattning förlitar sig på hemmavarande utrikesreportrar eller material från de internationella byråerna? Man kan ju oftast följa ett skeende lika bra (eller rentav bättre) på hemmaredaktionen, via TV-sändningar och Internet?

Visst. Så resonerar säkert många. Problemet är bara att rapporteringen blir fattig, utan själ, utan personlighet och utan färger, röster, dofter, närvaro. Det blir alltmer sällsynt i svenska medier att få träffa den ytterst märkvärdiga och samtidigt mycket vanliga människan i Indonesien, i Brasilien eller i Etiopien. Att som tittare, lyssnare eller läsare få vara med om besöka ett torg i Smolensk och höra vad folk egentligt tycker om Putin eller hur det kommer sig att människor i Virginia älskar sina vapen.

Det finns en poäng med att skicka ut svenska journalister runt om i världen för att rapportera hem till svenska nyhetskonsumenter. Skicklig, medryckande och kompetent utrikesjournalistik ökar vår förståelse och intresse för omvärlden och bidrar - om man vill ta till högtidliga ord - till vår förmåga att kommunicera med varandra och att skapa en värld i fred.

Och visst känns det som en paradox att när vår värld blir alltmer globaliserad, gränslös och internationell - då drar svenska medier ner på sin utrikesbevakning.

Dessutom är jag övertygad om att bra svensk utrikesjournalistik många gånger är direkt företagsekonomiskt lönsamt - åtminstone i det långa perspektivet. Samtidigt vet jag ju om att de flesta redaktioner i Sverige kämpar febril med sina budgetar just nu. Det finns nästan alltid en konflikt mellan kort och lång sikt.

Detta om detta.

YA låg alltså på Sladdergatan. Det lokala skattekontoret låg på Misunnavägen. Det är inte bara i Göteborg det finns humor.

För mycket om amerikansk politik i svenska medier?

Jag vill inte på något sätt framhäva mig själv (inget skulle vara mig mer främmande), men för nästan ett år sedan utnämnde jag Mitt Romney till segrare i republikanernas nomineringsprocess (se inlägget Jag mötte republikanernas blivande presidentkandidat på min privata blogg Andra sidan).

Och efter gårdagens storseger i New Hampshire står det alltmer klart att det verkligen blir så. Det ska till ett under om hans konkurrenter ska lyckas betvinga honom. Det grundläggande problemet är att de är för många. Vilket innebär att Romney-skeptikerna splittrar upp sig mellan de olika kandidaterna. Vilket naturligtvis gynnar Romney.

Skulle till exempel Rick Perry och Rick Santorum kasta in sina respektive handdukar, hade deras anhängare i stor omfattning gått till Newt Gingrich, som plötsligt minst hade fördubblat sitt stöd. Och då hade han verkligen kunnat utmana Romney. Samma sak gäller om Santorum varit kvar och Gingrich och Perry hoppat av. Däremot skulle möjligen inte Perry helt automatiskt få Santorums och Gingrichs röstandelar. Han har sannolikt inte det breda förtroendet bland republikanerna.

Ron Paul spelar i en liga för sig, med sitt i sammanhanget rätt extrema libertarianska budskap. Hans goda resultat i både Iowa och New Hampshire har överraskat många, men hans potentiella stöd är starkt begränsat. Dessutom tvivlar jag starkt på att han ens överväger att lägga ner sin kampanj i förtid.

Jon Huntsman är det moderata alternativet i detta ytterst högerorienterade republikanska fält. Han appellerar främst till väljare i mitten och för närvarande är de för få och för tystlåtna inom det republikanska partiet för att han ska kunna inhösta några större framgångar.

Vägen är alltså asfalterad och klar för Mitt Romney. Om inget extremt händer framöver.

Jag har noterat att det finns en viss debatt i Sverige om att det rapporteras för mycket om det amerikanska primärvalet. Och det kan man naturligtvis tycka. Personligen håller jag inte med. Det amerikanska valet, inklusive förfäktningarna i primärvalssäsongen, berör inte bara USA utan hela världen. Så är det bara, vara sig man gillar det eller inte.

Det har stor betydelse om Barack Obama utmanas av en republikan långt till höger eller är mer centruminriktad. Primärvalen mejslar ut utmanaren och ska vi någonsin kunna förstå amerikansk politik i Sverige så måste man också förstå hur politiken här fungerar. För att förstå det måste man följa hela det politiska skeendet, inte bara hoppa in i slutet av presidentkampanjen i höst. Det amerikanska valsystemet är komplicerat och långdraget. Presidentvalskampanjerna inleds i praktiken nästan ett och ett halvt år innan själva valdagen.

Jag minns hur många svenskar som var förvånade och besvikna över att John Kerry inte lyckades slå George W Bush i samband med att han blev återvald en andra mandatpariod. Hade man följt hela resan från primärvalen till valdagen hade nog resultatet inte varit lika överraskande för de flesta.

Sedan har jag full respekt för att en del är helt ointresserade av amerikansk politik. Och då kan man ju låta bli att läsa de artiklar, bloggar, se de inslag och lyssna på de radioreportage som handlar om primärvalen och de hoppfulla presidentkandidaterna.

Men för sådana som mig, som är intresserada av internationell politik, maktfrågor, ideologi och liknande, så är en intensiv bevakning av valet i världens mäktigaste nation en självklarhet. Också i Sverige. Det behöver inte utesluta att rapporteringen från andra maktcentra i världen - som Kina, Indien, Japan, EU - ska minska. Tvärtom. Jag är övertygad om att en god utrikesbevakning i svenska nyhetsmedier leder till ett större allmänt intresse för internationella frågor.

Förtroendet för massmedierna fortsätter att minska

Av olika skäl (bokskrivande, jobb som omvärldsanalytiker, har haft Lennart Weibull som lärare...) har jag följt Göteborgs universitets/Medieakademins så kallade Förtroendebarometer sedan den drog igång i slutet av 1990-talet. Barometern är långt ifrån komplett eller perfekt - bland annat saknas det en mängd indikatorer och mätobjekt och själva mättekniken har dessutom förändrats under årens lopp, vilket gör det svårt att dra några säkra slutsatser eller se det stora sammanhangen.

Men trots bristerna är barometern intressant och det finns egentligen ingen motsvarande undersökning som tittar närmare på det svenska folkets förtroende för olika institutioner i samhället.

Nu har precis årets barometer presenterats och en snabb överblick ger vid handen att den generella trenden verkar fortsätta: Vårt förtroende för olika samhällsföreteelser, vare sig det är företag, politiska partier, myndigheter, medier eller sjukvård minskar.

Vi blir helt enkelt mer och mer kritiska.

Frågan är varför. Det är lätt att tro att det minskade förtroendet beror på att de här institutionerna gör ett sämre jobb eller klantar till det mer nu jämfört med förr. Och i vissa fall är det säkert så; att kungahuset och Ikea rasar i förtroende kan ju rätt lätt förklaras med att representanter för dessa båda storheter inte direkt rosat förtroendemarknaden under senare tid.

Men det att vi rent allmänt tappar förtroendet tror jag är mer komplext än att det skulle handla om ett eller annat missgrepp eller klantighet. Det handlar snarare om effekten av Det Upplysta Samhället. Låt mig förklara:

Förr var informations- och kunskapsspridningen såväl långsam som begränsad och starkt filtrerad (rent av cencurerad "för folkets bästa"). Det var i stort sett bara samhällets elitskikt som hade god och snabb tillgång till fakta och kunskap.

Allt det där har förändrats drastiskt de senaste decennierna. Nu är tillgången på kunskap momentan och gränslös - och är tillgänglig för alla. Alltså ifrågasätter vi tidigare helt trovärdiga och patriarkala källor och institutioner på ett helt annat sätt i dag. Det finns alltid alternativ kunskap, alternativ information, alternativa åsikter att hitta - snabbt och enkelt.

Det här skapar förstås problem institutioner som bygger sin verksamet på förtroende och trovärdighet. Hur ska man kunna upprätthålla förtroendet för det man säger i det nya informationssamhället?

Det här tror jag är en nyckelfråga för t ex myndigheter som vill påverka våra levnadsvanor till det bättre, för organisationer som vill få oss att lyssna på deras åsikter, för företag som vill få oss att köpa deras produkter och - inte minst - för massmedier.

Just massmedierna har upplevt en konsekvent nedåtgående trend i Förtroendebarometern. När mätningarna inleddes 1997 så hade de undersökta massmedierna ett "förtroendesnitt" (stort eller mycket stort förtroende) på omkring 46 procent. I dag är motsvarande siffra nere på runt 36 procent. Såväl radio/TV som dagspress har minskat i förtroende.

Det här är allvarligt för medierna. Ytterst kan man säga att deras enda egentliga konkurrensmedel är just förtroendet - att de är trovärdiga, sanna och relevanta i sin nyhetsrapportering. Klarar de inte av att upprätthålla denna grundläggande förutsättning för sin existens, då är det lätt att förstå att branschen hamnar i en djup kris. Då går vi någon annanstans för att hitta information, nyheter eller kunskap.

Det finns dock undantag från regeln. Sveriges Radio, som rimligen måste anses ha landets utan konkurrens bästa nyhetsredaktion, tillhör de få medier som klarat sig väl i den här mätningen. SR har haft en svagt uppåtgående trend och har de senaste åren legat rätt stabilt på strax under 80 procent.

Jämför det med t ex TV4, som under senare år kraftigt bantat sin nyhetsredaktion och inte alls håller samma nivå på journalistiken i dag jämfört med för några år sedan: Förtroendet för kanalen har rasat - från 65 procent 1997 till 36 procent 2011.

Således: Journalistiskt kvalitet verkar löna sig. Och det är mycket glädjande. Det är bara att önska att flera av medieägarna inser det.

Fortsatt kräftgång för tryckta medier

För första gången i historien så inhämtar amerikanerna sina nyheter via webben i större utsträckning än från tryckta tidningar.

Det visar en ny studie som Pew Project for Excellence in Journalism publicerade i dag. Enligt rapporten, som är en sammanfattning av utvecklingen inom de amerikanska medierna under 2010, så uppger 46 procent av de tillfrågade att de regelbundet använder nätet som nyhetskälla. Motsvarande siffra för andelen som uppger tryckta medier som källa är 40 procent.

Viktigaste nyhetsförmedlaren är dock de lokala TV-nyheterna. 50 procent av amerikanerna säger att de tittar på dessa sändningar minst tre gånger per vecka.

Överhuvudtaget är Pews årsrapport en rätt dyster läsning för "gammelmedia". De fortsätter överlag att tappa läsare/tittare/lyssnare. Störst problem har de tryckta medierna. Där minskar upplagorna i stort sett för alla. Dessutom minskar annonsintäkterna för tredje året i rad - för första gången är nu de samlade annonsintäkterna större på webben jämfört med de som genereras via tryckta tidningar.

Enda trösten är möjligen att 2010 inte såg riktigt lika illa ut som de två föregående åren. Antalet tidningar som tvingades lägga ner minskade och besparingar och personalminskningar var inte lika drastiska på redaktionerna jämfört med 2008 respektive 2009.

Sverige i amerikanskt mediebrus

Sverige har fått ovanligt mycket uppmärksamhet här i USA den senaste tiden.

Först var det förstås Wikileaks och dess svenska anknytning. Hela historien kring Wikileaks är stor nyhetsmässigt, men inte så stor som den verkar vara i Europa. När det var som hetast, för någon vecka sedan, platsade den på topp tre över listan på mest uppmärksammade nyheter här i USA, men den intog aldrig förstaplatsen. Istället dominerade främst Obamas skatteuppgörelse med republikanerna.

Den svenska vinkeln (att han är misstänkt för bland annat sexuellt utnyttjande och våldtäkt) fick rätt stort utrymme och åklagaren i Göteborg citerades på många håll. Dessutom blev det snabbt en debatt, särskilt bland vänstersympatisörer, om att det hela i själva verket rörde sig om ett justitiemord - inte kan väl en sådan hjälte vara ett manligt svin? Anmälan från de två svenska kvinnorna var säkert regisserad av CIA och de svenska rättsväsendet har helt kapitulerat för amerikanska intressen. Ungefär så lät tongångarna från flera kända vänsterskribenter.

Svepande och torftig argumentation, tycker jag.

Sedan exploderade den där bomben i centrala Stockholm och det har det också rapporterats rätt ordentligt om, särskild under denna måndag. Såväl Washington Post som N Y Times hade rätt fylliga artiklar och i morse hade NPR (National Public Radio) en rapport från samarbetspartnern BBC:s korrespondent i Stockholm. "En tufft uppvaknande för ett öppet och fredligt land". Så låter väl en kortkort sammanfattning av den publicistiska vinkeln i de medier jag har kikat på här i USA.

Flera tar upp att det finns en hårdnande motsättning mellan många svenskar och vissa etniska minoriteter, särskilt då muslimer. Man påminner bland annat om Sverigedemokraternas framgångar i höstens riksdagsval.

Om Wikileaks och anonyma bloggare

Uppmärksamheten kring Wikileaks har ju varit enorm de senaste veckorna - trots att de publicerade dokumenten hittills egentligen inte innehållit några avgörande avslöjanden. Det har mest handlat om pikanta detaljer, pinsamma beskrivningar, allmänna tyckanden och rätt mycket skvaller.

Det är uppenbart att det är själva fenomenet Wikileaks som väcker sådan uppståndelse. Det är intressant och man kan fråga sig varför.

Tidigare har läckor - eller källor som de kallas i journalistiska sammanhang - i stort varit hänvisade till enbart medier och/eller polis och åklagare. (Om man inte jobbat som spion, då har ju Sovjetunionen alltid varit ett alternativ...)

Men numera har arenorna för läckor förändrat form. Och det är möjligen det som skapar, eller åtminstone bidrar till, den hysteri som finns kring Wikileaks.

För Wikileaks är ju egentligen inget annat än en publiceringsplattform för dokument som på ett eller annat sätt läckt ut från institutioner, organisationer eller företag.

Istället för att gå omvägen via medier, kan nu en "whistleblower" vända sig direkt till denna publiceringsplattform. Och uppfylls bara de två grundkriterierna: att dokumenten inte ska vara producerade av den som läcker samt att det ska vara originalhandlingar, så talar mycket för att uppgifterna publiceras.

Detta ger en helt annan sprängkraft än de tidigare väldigt omständliga sätten att läcka. Sedan kompliceras det här med en del juridiska oklarheter. Med vissa undantag (rikets säkerhet) så är källan skyddad i svensk lagstiftning, förutsatt att man läckt till en journalist. Journalisten/redaktionen har skyldighet att skydda sin källa. Inom offentlig förvaltning kommer dessutom regelverket kring meddelarfriheten in. Motsvarande lagstiftning finns i många andra länder.

Men dessa lagar om källskydd, meddelarfriheten, förbudet att efterforska källa och liknande gäller knappast för läckor till publiceringsplattformar som Wikileaks, eftersom den kan troligen inte kan anses vara en journalistisk produkt. Däremot så gäller lagstiftingen förstås när medierna publicerar uppgifter från Wikileaks...

Hur som helst. Det här handlar ytterst om transparens och hur öppet ett samhälle ska tillåtas vara. Konsekvenserna av Wikileaks kommer att leda till en diskussion kring just detta. Och jag tror att den diskussionen kommer att bli viktigare än avslöjandena i sig.

Det kommer också leda till en diskussion om mediernas roll som granskare. För på sätt och vis är ju Wikileaks ett underbetyg åt journalisterna. Det finns ett uppenbart behov av att dela med sig av handlingar och dokument som man av olika skäl vill offentliggöra. Men man är inte villig att gå omvägen via medierna.

Detta får mig att tänka på en annan företeelse som kanske egentligen bara är en annan sida av samma mynt: De "hemliga bloggarna". I Sverige finns det ett flertal personer som anonymt och ofta kritiskt beskriver sin arbetsplats - ett företag eller en myndighet eller vad det nu är.

Jag har självt tidigare skrivit om Totalstyrelsen, där bloggaren Gullan mer eller mindre regelbundet (mindre frekvent på senare tid) publicerat inlägg som bitvis varit mycket kritiska till myndighetsledningen. Bloggen har väckt stor uppmärksamhet också utanför bloggvärlden. I flera av sina texter har Gullan varit milt uttryckt skeptisk till just massmedierna och såvitt jag förstår har hon valt bloggformen just för att hon menar att medierna inte klarar av sin kritiskt granskande roll.

Såväl Wikipedia som de anonyma bloggarna är exempel på att ny och enkel publiceringsteknik kan leda till ett mer öppet och transparent samhället vid sidan av de etablerade mediekanalerna (även om Wikileaks samarbeter med flera stora redaktioner). Och det tycker jag är bra, även om det inte är alldeles problemfritt. För plötsligt finns det ju inte heller någon som ansvarar för publiceringen - eller som kan ställas till svars för publiceringsskador...

Men det är delvis en annan diskussion. Låt mig ta den en annan gång.

Klent intresse för det svenska valet

Det svenska valet pågår för fullt denna söndag och i morse bläddrade jag igenom våra tidningar här i Washington DC för att läsa vad de amerikanska medierna skriver inför valet.

Inte ett ord.

Jag satte på datorn för att kolla in andra amerikanska tidningar och etermedier och vad de har om valet.

Förgäves.

Intresset för ett val i ett litet land i norra Europa verkar vara i det närmaste obefintligt. Jag har hitta några småartiklar och notiser och ett par inlägg i bloggar kopplade till större tidningar. Det är allt.

Jag antar att själva valresultatet kommer att rapporteras i morgon och jag ser att nyhetsbyrån AP med flera lagt ut texter nu under dagen. Men i övrigt ingenting inför valet, inga analyser, inga porträtt av valets profiler, inga presentationer av partierna.

Man kunde ju möjligen tycka att Sverigedemokraternas framgångar i opinionsmätningarna borde ha renderat åtminstone ett eller annat större reportage i amerikanska medier. Men icke.

Däremot ägnar amerikanska medier mycket uppmärksamhet åt det afghanska valet, vilket kanske är förståeligt med tanke på USA:s aktiviteter i landet...

Vilket ansvar har medierna för sina webbarkiv?

Ett av de få svenska ord som lånats in och etablerats i engelskspråkiga länder är - som ni säkert känner till - "ombudsman".

Washington Post har en ombudsman, en person som ska ta upp frågor som ligger mellan läsekretsen och de pubicistiskt ansvariga. Han heter Andrew Alexander och han har en egen kolumn varje söndag. Den är ofta både tänkvärd och intressant att följa.

Den senaste kolumnen handlar om vilket ansvar en tidning (eller i princip vilket medium som helst) har för det som en gång publicerats och som senare kanske visade sig vara fel eller åtminstone inte gav hela bilden.

Han exemplifierar med en man som för nästan 23 år sedan greps och åtalades för "indecent exposure" på McDonalds i Woodbridge strax söder om DC. Även om det inte explicit skrivs ut, så framgår det att det gick att se mannen ädlare delar där han satt i sin kortbyxor.

Folk hade reagerat, ringt polisen och det hela blev rättssak. Det är ju USA. Inför domaren förklarade mannen att han varit ute och joggat, att han hade haft ett par gymnastikbyxor på sig och inte haft något under dessa. Så ett eller annat hade väl "tittat ut", helt enkelt. Det var absolut inte meningen, en ren fadäs, försäkrade mannen.

Domaren ogillade åtalet direkt och därmed kunde saken varit utagerad. Om det inte varit för att Washington Post snappat upp storyn. Man skrev om händelsen på hamburgerkrogen och publicerade, som den pressetiska traditionen bjuder här i USA, mannens namn och ålder. Däremot följde man aldrig upp händelsen. Således skrev aldrig tidningen om frikännandet.

Mannen tänkte emellertid inte särskilt mycket på det där utan levde vidare sitt liv utan incidenter. För en tid sedan gick han i pension och för att dryga ut pensionen sökte han ett kompletterande jobb. Men han fick inget. När han undrade varför, visade det sig att arbetsgivarna googlat på hans namn och därmed hittat den drygt 20 år gamla artikeln i Washington Post. Och det är ju ingen som vill anställa en pervers man som blottar sig på McDonalds, det kan man ju förstå.

Nu har mannen vänt sig till tidningen och bett om att artikeln ska strykas från tidiningens webbaserade och sökbara artikelarkiv. Och det är utifrån detta exempel som Andrew Alexander resonerar. Vilket ansvar har egentligen ett massmedium för att det som publiceras är korrekt? Om det i efterhand visar sig vara fel, vilket ansvar har man då att ändra i det som publicerats? Eller ta bort helt? Är det rimligt att en slarvigt ihopskriven artikel med faktafel kan få ligga kvar år efter år och dessutom vara sökbara via allmänna sökverktyg? Och bör man i efterhand gå in och ändra något som redan varit publicerat, är inte det en form av historieförfalskning?

Det finns rätt många ansvarsfrågor och rätt många etiska frågetecken som väcks när man rota i det här.

"Det är förvånande att så få medier har en policy får sådant här", säger en peson som forskat kring det här och som uttalar sig i Th Post.

Washington Post har ingen policy. Man behandlar varje begäran om ändring eller strykning för sig, som unika fall. Huvudinställningen är att inget ska ändras, men att det införs en rättelse eller att den tidigare publiceringen kompletteras med ytterligare en text - förutsatt att originaltexten var felaktig eller icke komplett. Men undantag görs. Bland annat har tidningen tagit bort en artikel från webben som innehöll namn- och adressuppgifter för en kvinna som blev förföljd.

Även om svenska medier är betydligt försiktigare med just namnpubliceringar, kan problematiken ändå sägas vara generell. Att allt fler medier lägger ut hela eller delar av sitt arkiv på webben, samtidigt som sökmotorer blir allt bättre och smartare, innebär till att publicister på ett helt annat sätt än tidigare måste tänka över vilka principer som ska gälla. Och vilket ansvar man bör ta.

Kanske bör det till och med beslutas om ett gemensamt regelverk, likt de pressetiska spelreglerna?

Om The Posts ombudsman namnger mannen även denna gång?

Jodå.

Men nu är han sannolikt något mer nöjd med texten.

Tidningsdöd kan leda till federalt presstöd

Tack Jonas Hasting, för intressant inlägg (se kommentar under det förra inlägget om presstöd och högerextremism).

Jonas inlägg får mig att tänka på något som jag skrev om här på bloggen för något halvår sedan. Det är nämligen så att man här i USA - av alla ställen - faktiskt på allvar börjat diskutera att införa någon form av federalt (statligt) driftstöd till tidningen.

Inte för att säkerställa den politiska mångfalden, som ju är grunden för det svenska driftstödet, utan för att säkerställa att det finns tidningar överhuvudtaget. Det vill säga en fjärde statsmakt som kritiskt kan granska och bevaka att de övriga maktcentra sköter sig (och det behövs verkligen en sådan tillsyn i det här landet...).

Redan nu är stora delar av USA utan en lokal tidning. Och med den takt som tidningar läggs ner i kölvattnet av den ekonomiska krisen, är den en tidsfråga innan en majoritet av USA:s befolkning inte längre har någon lokal/regional tidning där de bor. Således heller ingen professionell och obunden granskning av den lokala/regionala makten.

Det kan alltså bli så paradoxalt att den fria konkurrensens hemland, USA, inför presstöd samtidigt som Sverige alltmer diskuterar att presstödet bör avskaffas.

Apropå debatten om högerextremism och presstöd har det diskuterats friskt på den svenska hemmaplanen. Se t ex min gamle vän Martins blogginlägg. Hans slutsats är inte densamma som min. Men alla åsikter är ju tillåtna, det är en av mina poänger.... Läs även bl a DN:s ledare (vill inte helt otippat lägga ner presstödsnämnden), Sydsvenskans Per Svensson och Dagens Arena.

Washington Post om mediernas snabbhet

Washington Posts kolumnist Dana Millbank tar i dagens tidning (tisdag) upp frågan om mediernas behandling av sanningen och relevansen. Under rubriken "The news is broken" tar Millbank upp flera fall där de stora mediebolagen medvetet eller omedvetet blivit förda bakom ljuset den senaste tiden. Det senaste från i går, då en grupp radikala aktivister mycket skickligt lyckades lura stora delar av den amerikanska medievärlden. De fixade en snygg webbplats, skickade ut ett pressmeddelande och anordnade en presskonferens - allt under namnet US Chamber of Commerce, den amerikanska handelskammaren.

Budskapet var att handelskammaren, en konservativ företagsorganisation som årligen lägger ner mycket lobbypengar på att påverka politiken i Washington, nu plötsligt gjort helt om i klimatfrågan. Fråna att ha varit stenhårda motståndare till alla former av begränsningar av koldioxidutsläpp, ställer man sig nu bakom det förslag till hårdare lagstiftning som just nu behandlas i kongressen. Läs hela storyn via länken ovan. Den är värd att läsa...

"Handelskammarens" utspel blev "Breaking News" på ett flertal av de tunga mediekanalerna - inklusive Washington Post - konstaterar Millbank. Han skriver bland annat:

In the current media environment, where it's more important to have it first than to get it right, it won't be long until the next mix-up.

Han tar även upp exemplet med ballongpojken samt den gången för en dryg månad sedan, då alla medier gick totalt i spinn för vad man trodde var en terrorhandling mitt på Potomac River. Efter total upphetsning, livebilder och inkallade experter, visade sig så småningom bara vara en övning. En sådan som polis och räddningskår håller flera gånger i månaden. Grejen var bara att detta råkade vara den 11 september...

Det finns fler exempel. Jag skrev om ett för ett knappt år sedan, under rubriken "Blåsta medier". En never ending story, det här.

Mera om ballongpojken

Det är lätt att lockas skriva "vad var det jag sa?" (se mitt förra inlägg). Hur som helst så visade det sig att hela historien om ballonpojken med största sannolikhet är en bluff.

Den lokala polisen har inlett en utredning och det finns uppenbarligen tydliga tecken på att föräldrarna, eller åtminstone pappan, medvetet planterat storyn för att få uppmärksamhet.

Nu väntar jag bara på den självkritiska debatten bland journalister om mediernas roll, etik och ansvar. Och jag lär väl få vänta länge på den...

Pojken i ballongen

Jag säger då det... Den där storyn med pojken i ballongen slår väl det mesta. En skickligt arrangerad publicitetskupp? Eller en synnerligen märklig kombination av en massa konstigheter?

Hur som helst. Här i USA har den här historien gått live oavbrutet sedan den dök upp först någon gång i eftermiddags. Först följdes den svävande ballongen, där en 6-årig antogs finnas. Sedan landade den (både ballongen och storyn) på en åker, befanns tom. Då hade man redan börjat spekulera i att pojken ramlat ur vid starten. Sedan hittades pojken hemma på gården och nu i kväll har familjen intervjuats i direktsändning i CNN (och säkert även på andra håll).

Allt fler börjar ana att detta var en kupp för att skapa publicitet kring familjen, som redan varit med i en TV-sänd realitetssåpa (Wife Swap) som bygger på att man ska byta fru.

Som den skeptiker jag är, började jag rätt snabbt misstänka att det hela var någon slags bluff. Misstankarna har väl inte blivit mindre i takt med att den här galna historien utvecklat sig. Men det intressanta är väl egentligen hur medierna agerat och hur nyhetsproduktionen fungerar - och vilka konsekvenserna kan bli när de rätta ingredienserna infinner sig samtidigt.

Här fanns det gott om bra nyhetsingredienser som skapade förutsättningar för ett enormt medialt genomslag: dramatik med ett oklart slut, en grym situation, en ensam liten pojke i ballong på tusen meters höjd, en halvkänd familj, diverse oklarheter som måste klaras ut etc.

Det är inte första gången som nyhetsmedier går i spinn på en story som visar sig vara helt eller delvis felaktig - och kanske till och med planerad. Det känns som om många ansvariga på redaktioner runt om i det här landet och sannolikt också i resten av världen bör fundera lite på vad de faktiskt förmedlar, i vilken form de gör det och på vilken information de bygger sin rapportering. Samt - inte minst - vilken roll de spelar i denna genommedialiserade värld och vilket ansvar detta innebär.

Dessutom väcker det här frågor om föräldraskap. Det känns onekligen rätt cyniskt att utnyttja en sexårig pojke på det här sättet - förutsatt att det nu är en bluff.

Läs gärna min favoritjournalists inlägg om saken här.